söndagen den 31:e januari 2010

Om att ignorera lidande

"Ibland önskar jag att Östra Kongo drabbades av en jordbävning eller tsunami, så att det äntligen får den uppmärksamhet det behöver."
skriver Nicholas D. Kristof i en kolumn i New York Times.

Nu drabbades visserligen Goma av en vulkanutbrott för några år sedan, men det skapade inte så enorma rubriker.

Haitis stora problem (förutom att det råkar ligga på en förkastning som skapar jordbävningar) är i stort att det hade en enormt dålig start som stat, och dålig ledning. Medan USA slänger pengar i sjön genom sina militära operationer i Irak och Afghanistan, så har det alltid haft en granne som aldrig kommit på fötter.

Kongos problem har också sitt ursprung i en dålig början som stat (det var inte så givande att vara koloni till Belgien, om uttrycker sig krasst) och dålig ledning sedan dess. I Rwanda har problemen varit liknande. Och vad gjorde egentligen FN och USA åt folkmordet 1992?
Och vad gör de nu för att förhindra alla mord och våldtäkter?

Jag skriver om Afrika just nu, och därför kommer detta upp i tankarna hela tiden. Varför får det fortgå? Varför skickar FN och andra biståndsorganisationer personal med uppgift att skydda lokalbefolkningen, som inte gör det, utan i stället utnyttjar de lokala kvinnorna sexuellt? Med ledningens goda minne? Det är så vidrigt att jag inte finner ord.

Och vi samlar in miljoner till Haiti, tidigare till tsunamins offer. Inget fel i det, men när ska vi samla in miljoner till offren för mänskligt våld i Östra Kongo och Rwanda? De offer som förutom traumat efter våldtäkten riskerar att förskjutas av man, familj eller får svårt att hitta någon som vill gifta sig med dem? Allt på grund av våldtäkten.

Slutligen grubblar jag, som alla andra, hur människor kan bli så onda, och hur i hela världen ska man lyckas ändra på denna våldsspiral?
Det kommer i alla fall inte att ske genom att män i blå hjälmar eller baskrar och i vita Landcruisers från rika länder har sex med redan utsatta kvinnor.
----------------------------------------------------

Orphaned, raped, ignored. Nicholas D. Kristof, New York Times

och om ni missade Uppdrag Granskning, det går att se här.
Birger Schlaug har också skrivit om det på Haiti, coltan och våra hjärnors strategi

Mitt tidigare inlägg om bland överlevnadssex i Goma, samt om Haiti: Första och andra inlägget.
Svenska Dagbladet skriver också om Uppdrag Gransknings reportage och läs även Malin Hoelstads och Christina Wahldéns gripande reportage från i maj 2009

lördagen den 30:e januari 2010

3 års bloggande

Jag har bloggat i tre år. Tiden går fort Jag brukar alltid missa årsdagarna, men 10 jan 2007 kom mitt första inlägg. Jag hade haft en annan blogg på ett annat ställe, men fattade nte ett dyft hur det fungerade. Inte förrän jag upptäckte lättskötta Blogger släppte det.
I början hade jag ingen aning om vad det handlade om. Och jag hade ingen aning om ifall någon läste eller inte. Minns första kommentaren, jag blev jätteglad. Tänk, någon läste.
Sedan började jag upptäcka andra bloggar.
Och långsamt men säkert växte utbytet och bloggandet blev svårt beroendeframkallande. Är fortfarande. Fast inspirationen tryter ibland, och kvalitéen på inläggen med den.
Har ofta känslan av att jag har sagt vad jag vill säga och upprepar jag mig blir det så tjatigt.

En del av det jag skrev i början skäms jag lite för idag. Så naivt! Och en del diskussioner på andra bloggar som jag gav mig in på vill jag helst glömma.

Det är kul med alla man lärt känna över nätet. Många av er skulle jag väldigt gärna vilja träffa, men det är ju svårt när man så sällan är i Sverige. Men man vet aldrig. Har någon av er vägarna förbi Holland, så vet ni hur ni ska kontakta mig!

Vaknade för övrigt till -2 och flera centimeter nysnö idag. Fantastiskt vackert ute. Ska ge mig ut med kameran snart.
Det har varit ovanligt mycket snö i Holland i vinter. De första vintrarna tror jag att det snöade totalt tre gånger (mindre än i Damaskus där vi bodde förut).
Gjorde en kopp te och kröp ned i sängen igen. Sonen är sur för att han inte kan spela fotboll. Han ska skotta snö i stället.
Bättre hälften har gått över gränsen och i kloster. Bara över helgen visserligen, med lite tomt är det allt. Nu sitter han där i snön och dricker belgiskt klosteröl och kontemplerar med munkar. Antar jag.
Själv ska jag till London om sju veckor. Resa med Eurostar i 300 km och sedan ägna mig åt att sitta på en mysig pub i närheten av Hyde Park med andra skrivargalna människor och skriva i en vecka. Härligt.

Ha det så bra i snön, för jag vet att en hel del av er som läser har en hel del av den varan.

fredagen den 29:e januari 2010

Burka, överlevnadssex och annat elände

Burka- eller niqabförbud är på tapeten igen, eftersom Frankrike diskuterar att förbjuda ansiktstäckande klädnad på offentliga platser.

Låt mig först säga att få saker är så stötande för mig som burka- eller niqab (nu diskuterar jag inte alls huvudduk som bara täcker håret, det har jag inte alls något problem med). Jag har bott sju år i muslimska länder, Oman och Syrien, där niqab (den svarta saudiarabiska helttäckande klädnaden) var ganska ovanligt. Jag vet att detta sätt att klä sig har litet eller inget stöd alls i Koranen. I princip tror jag att den har sitt ursprung i ett land där man måste skydda sig mot sol och sandstormar, på samma sätt som nordbor känner sig manade att täcka ansiktet i en kall snöstorm. Men det gäller ju både män och kvinnor.
Burka eller niqab är inte bara kvinnoförnedrande, utan också mansförnedrande. För egentligen säger man ju att det är mannen som är den svagare, eftersom han inte kan "kontrollera sina lustar". En total förnekelse av människans förmåga och vilja att säga nej.
Och genast kommer vi in på det här med frivillighet och det fria valet.
Jag tror inte på burkaförbud på allmän plats. Vi ska inte lagstifta om klädsel. Inför man burkaförbud kan man ju börja ifrågasätta andra sätt att klä sig, inte bara med religiösa symboler. Borde man då inte också lagstifta mot halvnakna tonåringar, motbjudande tatueringar, medelålders män med rund mage som går utan tshirt på ICA, uteliggaren i sketna kläder och som luktar illa...??
Om en kvinna frivilligt täcker ansiktet, vad kan jag göra åt det? Uppröras, men inte mer. En konsekvens av det fria valet.

Däremot tycker jag det är helt rätt att förbjuda burka i skolor (både hos elever och lärare), bland sjukhuspersonal, inom kommunal- och statlig förvaltning mm och inom yrken där de utgör en säkerhetsrisk.

Och jag kommer osökt in på det här med mannens sk. oförmåga att kontrollera sina lustar. Många såg och upprördes över Uppdrag Gransknings reportage (vilket för övrigt var ett utmärkt reportage) om FN- och biståndsmedarbetare som har sexuella relationer med lokala kvinnor i Kongo-Kinshasa.
Efter programmet följde en chatt på hemsidan, och där kom åsikter upp som "man kan väl inte begära att män ska leva i avhållssamhet i 6 mån?"

För mig är svaret mycket enkelt: Jo, det kan man visst begära, och om personen inte kan det, ska han inte ge sig ut i utlandstjänst på ställen som Goma i östra Kongo.
Den här formen av sexuella relationer mellan fattiga kvinnor och rika män kallas överlevnadssex och är en form av sexuellt utnyttjande. Ännu allvarligare är det i platser som Goma, där oerhört många kvinnor har utsatts för våldtäkter.
För även om kvinnorna har sex med männen helt frivilligt och utan att få betalt, så gör de ofta det på grund av att de drömmer om ett bättre liv och en framtid, helst i ett rikare land. Visst förekommer det är riktig kärlek uppstår, men i det flesta fall handlar det om att ha en "lokal flickvän" (som ett slags eget märkligt biståndsprojekt), som man inte planerar ta med sig hem till hemlandet.
Jag har bott många år utomlands och har sett fenomenet, även om det inte handlade om FN eller biståndsorganisationer, utan privata företag.
Det är sexuellt utnyttjande, ingenting annat. Det kan aldrig bli ett jämbördigt förhållande mellan en kvinna, som kanske inte har någon inkomst alls, och en man som har en inkomst på kanske 70 000 kr i månaden.
-----
Uppdatering: Att många har svårt att se att det här med överlevnadssex är moraliskt fel kan man också se i kommentarerna till detta inlägg på Dagens ledarblogg.
-----
Uppdatering II: Jag berör faktiskt detta i min novell Elefantkurvan, som finns att läsa på Issuu eller som e-bok här.
-----------
Uppdatering III: Jag skriver mer här: Om att ignorera lidande.
------------------

Och för att avsluta, igår såg jag en film om en man som heller inte kunde kontrollera sina lustar ordentligt. Holländska filmen Komt en vrouw bij de dokter, som baseras på bästsäljaren med samma namn av Ray Kluun, på svenska En sorts kärlek.
Den märkliga kärlekshistorien mellan Stijn och Carmen, det framgångsrika och vackra paret. Han är notoriskt otrogen, med hennes goda minne. Men så drabbas Carmen av cancer. Och Stijns behov av andra kvinnor verkar eskalera. Men till slut tvingas han välja. 100% för sin dödssjuka fru, eller inget alls.

Behöver jag lägga till att det är en tårdrypare? Stijn är en otrevlig man, som man älskar att tycka illa om, ändå är han så bra spelad av skådespelaren att man inte kan låta bli att känna sympati för honom.

Och väl hemma hade man ett enormt behov av att kura ihop sig med bättre hälften och gå igenom filmens budskap en gång till.

måndagen den 25:e januari 2010

Uppdatering om mitt skrivande

Nuförtiden bloggar jag nästan alltid om mitt skrivande på Bokskrivardagbok, men eftersom en del läsare här inte har koll på den, så tycker jag att det vore på tiden att uppdatera er också.

För drygt ett halvår sedan skrev jag klart min roman Kvarnsten om Halsen, som jag då hade hållit på med i ungefär två år. Omättligt stolt att jag lyckats skriva klart den (och dessutom omåttligt trött på den) skickade jag in den till nio förlag av varierande storlek. Hittills har jag fått standardrefuseringar för åtta av dem (det nionde förlaget håller på att säljas så där händer ingenting, det tionde har refuserat, men har lovat komma med ett utlåtande, men det har jag ännu inte fått).

Visst hade jag förväntat mig refuseringar, men inte bara standardrefuseringar. För den som inte vet; standardrefuseringar betyder i de flesta fall att förlaget inte har läst manuset i sin helhet, på sin höjd skummat igenom det, men för det mesta bara läst några sidor i början. Så fungerar det i förlagsvärlden, de får så oerhört många inskickade manus. Hinner inte läsa allt.

Som novis har jag fått lära mig allt detta den tuffa vägen och har förhoppningsvis blivit lite mer hårdhudad. Jag vet inte om jag kommer att skicka in till fler förlag, i så fall några mindre. Jag måste vara säker på det förlaget passar just mig.

Jag vill också passa på att officiellt tacka alla er som på ett eller annat sätt stöttat mig under arbetet med med manuset; ni som läst manuset, givit feedback och kommenterat; stöttat på annat sätt och kommit med tips och råd.

Tack till (hoppas jag inte glömmer någon):  Hans-Olov Öberg, Ann Ljungberg, Inga-Lina Lindqvist, Birger Schlaug och Kiki Pettersson. Och så hela deckarkursen i Sevilla Mars 2008; Åke, Maria, Lars, Jeanette och Cecilia. Och familjen förstås; för att de har stått ut med mitt skrivande.

Jag har nya skrivarprojekt på gång. Just en roman som till största delen utspelar sig i Afrika. Jag vet inte om jag kommer att försöka på den publicerad den vanliga vägen. Jag kan inte riktigt se poängen med att skicka in manus till en massa förlag när chansen är så liten att det överhuvudtaget bli läst. Jag ska nog skriva för mig själv och om någon lyckas övertyga mig om att det är mödan värt att löpa linan ut med ett eventuellt färdigt manus; då kommer jag kanske att göra det.

onsdagen den 20:e januari 2010

Världen Idag är dålig på världen igår

Låt mig först säga så här:
Jag är fullt medveten om att traditioner, kulturer och religiösa föreställningar kan ha dåligt inflytande på bland annat ekonomisk utveckling.

Jag har bott över tre år i en fd fransk koloni i Centralafrika, där med stor sannolikhet en del av Haitis invånare har sina förfäder. Voodootraditionen har sina rötter i Afrika.
Och det är inte alltid upplyftande att se vad som händer där, låt mig inte sticka under stol med det. Ett exempel:
I byn intill där vi bodde lynchades bland annat två unga kvinnor efter att de hade anklagats för att ha förhäxat en man. Han hade dött under mystiska omständigheter (dvs dödsfallet var svårt att förklara) och då trodde man att hans två flickvänner (ja, han hade två...) hade förhäxat honom. Man bör kanske tillägga att kvinnorna var utlänningar, de kom från ett grannland.
Jag ska inte beskriva hur kvinnorna mördades, detaljerna är för otäcka.
Men det där är en parantes (inte för kvinnorna som dog, förstås, men för det jag strax ska ta upp).
Jag ska inte gå in på att försöka förklara varför detta land är relativt underutvecklat, trots goda oljeinkomster. Men berodde det på folkets religion (mycket religionsynkretism) eller att de som satt vid makten stoppade mycket i egen ficka?

---------------------

Mats Tunehag på Världen Idag gör i dag misstaget att försöka försvara (ja, Tunehag säger att de inte vill försvara, men i praktiken är det vad hela artikeln gör) Robertsons uttalande i samband med jordbävningen på Haiti.
"Robertson ställer den högst rimliga frågan om varför Haiti är så hårt drabbat och fattigt, när grannlandet är tämligen välmående. Kan det finnas andliga (religiösa förklaringar)?"

Konsekvenserna av jordbävningen på Haiti har blivit så horribla på grund av många orsaker. Att fattigdom och korrupt ledarskap har resulterat i dåligt byggda hus och dålig infrastruktur är en. En liknande jordbävning i tex. Kalifornien eller  Japan skulle (antagligen) inte få så ödesdigra konsekvenser.

Tunehags artikel har flera svaga punkter.
Han berör inte alls Haitis historia. Jag har skrivit om det häromdagen. Han talar inte alls om den verkliga djävulspakten, den som skuldsatte Haiti långt in i modern tid. Är det kanske det som är den ursprungliga orsaken till Haitis ständigt nedåtgående spiral, utvecklingsmässigt sett? Faktum är att Haitis slavar inte "sparkade ut" fransmännen, med hjälp av den Onde själv. De fick betala dyrt för sin frihet och hamnade i praktiken i ekonomiskt slaveri som nyfödd stat, i förhållande till sin fd. kolonialherre.(Källa Times online)

Tunehag tar liksom Robertson upp Haitis granne, Dominikanska Republiken, ett semesterparadis för många västerlänningar. Men 25 % av landets befolkning räknas som fattiga. Är det betydelsen av "tämligen" välmående? Det måste väl ändå bero på vad man jämför med?

Jag tror liksom Tunehag att religiösa föreställningar kan ha inflytande på ett lands utveckling. Där håller jag med.
Men jag tror att man gör ett stort misstag om man först försöker hitta orsakerna i religionen och inte inledningsvis tittar på de historiska och ekonomiska sammanhangen.
Förvånade att Världen Idags redaktör för internationella frågor kan skriva en artikel så svältfödd på historisk fakta.


-----

För övrigt har Dagens Thomas Österberg en bra kommentar där han frågar sig om inte Pat Robertson själv gör sig skyldig till "magiskt tänkande".


------------------
Personlig reflektion: Jag känner mig som de allra flesta maktlös. Allt man kan göra är egentligen att skicka pengar. Jag skickar bland annat till ett barnhem som har raserats (barnen överlevde, tackochlov) och som mina barns skola redan stöttar).
--------------

tisdagen den 19:e januari 2010

Forntidens gamla jägare var inte sexiga nog

Läste en ganska kul artikel om vårt genetiska arv. Forskare har tydligen kommit fram till att europeiska män härstammar från jordbrukare som flyttade in från Mellanöstern. Europeiska kvinnor däremot härstammar från stammar som var jägare och samlare.
Inte för att jag fattar hur de har kommit fram till detta (borde inte generna vara uppblandade nu?), men visst är det intressant.
Kvinnfolket föredrog invandrande bönder från Eufrat och Tigrisregionen framför istidens jägare. Araber framför vikingar. Ja, fast de folken fanns väl inte då.
Bönder var sexigare  än jägare. Hellre Abel än Kain. (Var det därför Kain slog ihjäl sin bror? Ren och skär svartsjuka?)
Eller så var det så att en regelbunden (?) inkomst från jordbruk var attraktivare än den som jägaren släpade hem med ojämna mellanrum. Diamonds are a girls best friend - årgång 7000 fKr, ungefär.

Liten uppdatering: Fyra av fem europeiska män härstammar från Mellanösterns bönder, säger vetenskapsmännen.
Den där femte, jägaren, överlevde kanske därför att bönderna behövde någon som höll borta vargarna. Eller....?



Don´t even bother...

--------

torsdagen den 14:e januari 2010

Haiti: Det onda drabbar onda som goda

Katastrofen har knappast hunnit drabba Haiti förrän förmenta kristna börjar tala om Guds straff eller djävulens förbannelse.
Som det här med att jordbävningen skulle ha varit en konsekvens av en pakt med djävulen för 200 år sedan för att Haiti skulle bli fria från Frankrike. Landet skulle helt enkelt var förbannat.
Nåja, den där sagan om djävulspakten är något som amerikanske pastorn Pat Robertson slängt ur sig (som förklaring varför allt elände i världen tycks drabba Haiti), och han har ju inte gjort sig känd för kloka uttalandet. Tidigare har han skyllt både Katrinaorkanen och terroristattacker på  aborträtten.
Med andra ord, jag har svårt att ta honom på allvar.

För det första drabbar naturkatastrofer onda som goda, oavsett om man tror att det är Gud eller den Onde själv som skakar jorden. Hade det funnits någon logik i uttalandet att det är Guds straff så borde jordbävningen ha drabbat Haiti för 200 år sedan, när "pakten" slöts, och inte nu.
För det andra finns det inget som stöder teorin att detta skulle vara början av födslovåndorna (innan Jesus kommer tillbaka). Jo, jag tror att Jesus kommer tillbaka, men jag tror inte att vi kan förutsäga det. Jag har skrivit om det förut. Tror ni inte att folk under 1300-talet trodde att digerdöden var början till födslovåndorna? Men vi finns kvar, 700 år senare. Och världen är varken sämre eller bättre.

Det finns helt enkelt inga naturvetenskapliga bevis för att jorden drabbas av mer naturkatastrofer nu i vår tid än tidigare. Jorden har alltid drabbats av epidemier, vulkanutbrott, översvämningar, torka och jordbävningar. Tvärtom har det blivit bättre för många människor, eftersom man har lärt sig skydda sig, tex genom jordbävningssäkrare byggnader och enkla varningssystem (bla i Bangadesh mot orkaner).

Sanningen bakom "förbannelsen" kan man se i Haitis historia. Först en bestialisk slavkoloni, där medellivslängden för slavar var 21 år. Följden blev ett slavuppror, innan Haiti blev "självständigt" från Napoleons Frankrike. Självständighet mot att betalning. Det enda land som har varit tvunget att betala för sin frihet. Det var ett hopplöst företag för ett fattigt, krigshärjat land. Inte förrän 1947 var den ursprungliga skulden, plus ränta, betald. Men dessförinnan hade Haiti tagit lån, från USA, Tyskland och Frankrike, för att kunna betala den ursprungliga skulden.
Dessutom stoppade en del av den korrupta ledningen pengar i egen ficka. Och sedan kom diktatorer som Papa och Baby Doc, far och son Duvalier. Källa: TimesOnline
Följden; ett extremt fattigt land, med låg medellivslängd, hög barnadödlighet och dålig ekonomisk utveckling. Som man ser en följd av idag. Husen är väldigt dåligt byggda.
Om en jordbävning av samma magnitud skulle drabba USA eller Japan, så skulle följderna med stor sannolikhet inte bli så svåra som på Haiti.

Förbannelse? I så fall en skapad av människor. Och då inte enbart de som befinner inom Haitis gränser.

Och visst behöver Haitis invånare våra förböner. Men framför allt praktisk hjälp.


Tex genom Svenska Kyrkans Internationella Arbete
Läkare utan gränser
Rädda Barnen
Röda korset

torsdagen den 7:e januari 2010

När jag skriver bloggar jag inte

Man kan skylla på mycket när man försöker förklara varför man inte skriver några världsomvälvande blogginlägg längre.

Dels kan man skylla på dålig inspiration. Ingen annan skriver något som får i gång mig. (Med andra ord, ni andra skribenter och bloggare, skriv något som får igång mig. Så att jag bli ilsk eller glad, det spelar ingen roll. Birger, har du inget på gång?).
Sedan kan man skylla på tidsbrist. Jul och Nyår ska man tillbringa med familjen (gjorde jag) eller sitta fast i en snödriva (gjorde vi, nästan, både i Danmark och i Tyskland).
Eller så skyller man på att man håller på med annat. Som att skriva. Ja, jag skriver igen. Jippi!
Då tenderar jag att gå in i min lilla kokong (hallå, världen, snurrar du fortfarande?) och försvinna in i skrivandet.
Så är det just nu.
Just nu är jag tillbaka i Afrika, rent mentalt. Jag försöker minnas dofter och ljud. Och mat. Och människor. För nästan exakt 20 år sedan kom jag tillbaka efter ett halvårs tid som stipendiat för Lutherhjälpen i Uganda. Den tiden förändrade mitt liv, på många sätt. Men inte hade jag trott att den skulle inspirera mig att skriva en roman.

Så jag är sparsam med inlägg här just nu (om inte någon får igång mig genom att skriva något uppseendeväckande, dvs något som får mig ur kokongen). Jag har märkt att finns en viss rundgång i det här. Skriver jag så bloggar jag inte, och när jag inte kan skriva bloggar jag (för att få skriva!)

Till sist:
Viss bloggdöd verkar dock ha drabbat några bloggvänner, ser jag. Johan har lagt ned. Inte bara slutat skriva, utan stängt av bloggen helt och hållet. På min facebooksida påstår han att blogginlägg är färskvara, och att han vill börja om från början om han börjar blogga igen.
Att jag inte håller med är nog uppenbart. Och Joachim lade till något i samma Facebookkommentar; "tänk kyrkofäderna hade haft samma filosofi..."  Pricken över, säger jag bara.
Men, men, Johan gör som han vill...

Jag går i alla fall inte och lägger mig ännu.

På skridsko

Nu har hela familjen skridskor, utom jag. Jag vet inte om jag vill ha några, och i så fall vilken sort? Konståknings- (vad ska jag med dem till), hockey- (mja) eller långfärdsskridskor (vet inte om jag kan lära mig tekniken).

Varje dag hoppas alla att det ska fortsätta frysa (med hjälp av lite sibirisk kyla som nu letar sig ned från Sverige) och inte snöa. Vi hade tur igår. Det snöade 20 cm runt Amsterdam (4 mil norrut) och då kan man glömma skridskoåkandet. Dessutom fryser isen dåligt med en massa snö ovanpå.
Men vi klarade oss. Det lilla som kom igår går att sopa bort.

Bildbevis: Monica på skridskor (dotterns nya)