söndagen den 21:e februari 2010

Anti-Spong sång på en söndag

Jag har vid ett antal tillfällen blivit kallad liberalkristen, en stämpel som jag bestämt värjer mig mot.
Jag har alltid känt mig mycket avogt inställd till liberalkristendom, därför att jag egentligen inte förstår vad den står för. Jag menar, tror vi på en levande Gud eller inte. Håller vi oss till trosbekännelsen?
Men det finns delar av liberalkristendomen som jag definitivt attraheras av, det ska inte förnekas.

Sedan har jag invändningar mot väldigt mycket som sk. högerkristendom, eller konservativ kristendom står för. Jag tror att den ibland totalt har förlorat sig i bokstavstroende, och har i vissa extrema fall skapat en kristendom, som har väldigt lite med den som vi kan läsa om i Nya Testamentet (den som de säger sig efterlikna)
Allt det där blir lite diffust och man förlorar sig lätt i hårklyverier. En annan gång.

Men om man drar in den mest extreme av alla liberala, den amerikanske biskopen John Shelby Spong, i sammanhanget, så blir det lite klarare.
Jag har inte läst något av Spong, så egentligen går jag emot min egna principer att INTE KOMMENTERA eller KRITISERA någon som jag inte har läst eller lyssnat till.

Men Jonas Melin på Barnabasbloggen ger en bra sammanfattning och har en del länkar för den som vill läsa vidare.

Så med hänvisning till "Spongs fem punkter" (citat från Jonas Melins blogg), så ska jag nu förklara vad jag inte tror på::


"Han (Spong) säger i boken att det är fem gamla trossatser som kyrkan måste överge i vår tid: 


  1. tron att Bibeln är Guds inspirerade ord, 
  2. tron att Jesus blev född av en biologisk jungfru, 
  3. tron att Jesus död på korset åstadkom försoning mellan Gud och människa, 
  4. tron på Jesus kroppsliga uppståndelse och 
  5. tron på Jesus fysiska återkomst och den yttersta domen. 
Istället förespråkar Spong en kristendom vars kärna är en gränslös kärlek som omfattar alla människor och alla religioner."


Kommentar:
Om man inte tror på dessa fem punkter så undrar jag, vad är då kvar av kristen tro? Vad skiljer då Jesus från tex Muhammed? Då blir han ju bara en profet, som hade en del trevligt, vettigt eller även utmanande att säga.Var det (är det) verkligen något att dö för? Reducerar vi inte Gud till någon slags flumkärleksgud som egentligen inte bryr sig (teodicé-problemet blir ju totalt omöjligt att förstå med Spongs gudsbild)? Det finns egentligen inget hopp för mänskligheten, för med Spongs gud som inte ingriper och inte önskar försona honom med mänskligheten, så är det väl ganska självklart att det kommer gå åt h-e.

Nej, för mig är detta en helt ny, annan religion, och den har ingenting gemensamt med det jag tror på. Och vill man leva i Jesu Kristi, Guds sons efterföljd, så ska man nog inte vända sig till Spongs fem punkter för vägledning.

torsdagen den 18:e februari 2010

Långsamt tuggande av bibeltexten

I kommentarsraderna på ett blogginlägg av Carl-Henric Jaktlund (som egentligen handlar om att vara sambo i frikyrkan, och där kommentarerna egentligen är ett sorgligt exempel på att sväva bort från ämnet, och jag är medskyldig...) dök några ord upp som fick mig att börja fundera.

Signaturen Peter T berättar om hur han efter överlåtelsen till Jesus  "långsamt tuggade bibeltexten" och blev övertygad om saker som behövde förändras i hans liv.
Alltså inte något direkt Jesaja-stuk, ni vet profeten framför Guds tron som tror att han ska förgås för att han är syndig (nåja, jag skulle nog också reagera så om jag hamnade för Guds tron, men ni fattar vad jag menar...).
Reaktionerna direkt efteråt var ganska tråkiga, några ville direkt berätta sin egen historia, med en ganska tydlig undermening att deras överlåtelse och väg till Gud var den rätta och inte Peter T:s.
Jag kan ha övertolkat, men i så fall med samma personers tidigare attityd i åtanke (bland annat tidigare i samma kommentarsfält).

Det finns få saker som jag reagerar starkare på än när vissa kristna försöker "kritisera" andra kristnas, eller sökares, väg till Gud. Eller för den del deras väg med Gud.

Jag känner mig skyldig där, för jag minns en ungdomstid, när tron var svartvit, och jag gärna pushade för andras överlåtelse. Ibland graderade man till och med andras överlåtelsen. I ungdomsgruppen fanns ofta en aktiv kärna av "ordentligt överlåtna" och en yttre med sådana som inte "riktigt hade överlåtit sig" eller som var rena sökare (det fanns en del som "bara hängde på" också, för att de var nån kille/tjej det var intresserade av...).

Nu så här långt efteråt har jag insett att de där i den yttre kärnan inte alls togs på allvar. Det var helt enkelt inte tillåtet att "tugga för länge". Och hade man tydligt blivit kristen, (frälst på frikyrkospråk, och ett ord som vi svenskkyrklingar inte använde) så var det inte alltid tillåtet att fortsätta tugga det som var besvärligt att ta till sig.

Vad vill jag nu säga med detta?
Jo, att Gud arbetar med olika personer på olika sätt. Och med arbetar menar jag givetvis att försöka slipa bort de där ojämnheterna som vi alla har, det som skiljer oss från Gud. Kort sagt vår synd.

Som medarbetare vad det gäller att uppenbara Guds himmelrike på jorden har vi olika uppgifter. En som gäller alla är att vara förebilder. Det kan, för att återknyta till Carl-Henrics inlägg om att leva sambo, handla om att gifta sig om man har varit sambo, för att ge ett gott exempel på vad som är ett ansvarigt liv (rent juridiskt tycker jag att det är oansvarigt att vara sambo, hur Gud ser på det kan vi kanske diskutera en annan gång, se bara hur diskussionen spårade ut hos C-H...).

Men det tar olika lång tid för olika människor att nå till en klar övertygelse om vad som är synd och hur man gör något åt det.
Pekpinnar om att "så står det i Bibeln" är ofta meningslösa, leder kanske till och med till rakt motsatt effekt.
Nu menar jag inte att vi inte ska påpeka för medkristna om de är ute på fel vägar, utan snarare att vi måste ha tålamod ibland. Lita på att den andre låter Gud arbeta vidare och att den andre genom det vilar tryggt i Guds famn.

fredagen den 12:e februari 2010

Biskopar som gillar god mat och vin

Först ville Växjöbiskopen köpa in dyra lampor för 100 000 kr (med handgripliga konsekvenser), nu står det klart hur mycket svenska biskopar representerar för.

En som kommenterar tycker att det inte alls är konstigt om en trerätters middag för 60 pers kostar 9000 kr.
Inte jag heller. Det handlade visst om en stiftsmiddag. Vet inte riktigt vem som inbjuds till en sådan. Anställda och förtroendevalda? I så fall må det vara hänt. Men hade man bjudit på smörgåstårta i stället hade man kanske kunnat bjuda in många fler. Som tack för allt slit.

Men hela summan 278 000 kr för Linköpings biskops representation låter mycket, när Luleås biskop bara gjorde av med 20 000 kr. Han kanske bara bjöd de anställda på kaffe och bulle.
Ska en biskop verkligen bjuda på tre glas vin per måltid?
Hur lyxigt ska det vara? Ska en biskop uppföra sig som en företagsledare?
Är det rimligt att en biskop bjuder motsvarande drygt 1800 pers på en trerätters middag? Det är 30 stiftsmiddagar.
Eller hur man nu räknar.

Och för vem måste en lokal biskop respresentera? Lokala affärsmän? För det låter som om han försöker marknadsföra sig, eller nåt.
"De vill komma åt mig för att jag uppskattar måltider", säger Linköpingsbiskopen.
Biskopen får gärna uppskatta måltider. Men ska kostnaden för hans längtan efter kulinära upplevelser av hög klass tas ur kyrkans pengabörs?

Hela världen uppskattar måltider. Folk på Haiti skulle uppskatta att de fick en.
Med tanke på att det finns en viss fattigdomstanke nedlagd i att vara kyrkans tjänare, så uppfattar jag det i alla fall, så kanske kyrkans chefer skulle tänka om.

torsdagen den 11:e februari 2010

Long walk to freedom

Tänk att det redan har gått tjugo år sedan Mandela blev fri.

Denne till synes urstarke man har snart levt lika länge fri, som fången.

Jag kan inte låta bli att tänka på hur starkt antiapartheidkampen präglade min ungdom. Det var mycket Amandla-sånger, och jag läste allt om Sydafrika jag kunde komma åt. Då hade jag svårt att tro att Mandela någonsin skulle bli fri och att apartheid skulle försvinna.
Ungefär lika svårt som jag hade att tro att järnridån skulle försvinna.

Ändå skedde allt det där, och under en ganska kort tidsperiod. Jag råkade befinna mig i Afrika när Berlinmuren föll och hade knappt landat i Sverige när Mandela blev fri.

I efterhand, när jag läste Mandelas memoarer, förstod jag att frigivandet inte kom så plötsligt; utan var en följd av en långsam förändring hos den vita minoritetsregimen, och att många samtal mellan Mandela och de Klerk hade ägt rum.

Jag har aldrig lyckats ta mig till Sydafrika, men var nära en gång. En tidigarelagd flytt från Gabon, i Centralafrika, till Oman i Mellanöstern, satte punkt för våra resplaner.

Ändå tror jag att dessa tidiga upplevelser från kampen mot apartheid i Sydafrika har präglat mig mycket. Den har gett mig en stor kärlek till Afrika.

Och nu skriver jag om Afrika igen. Får se om det blir något med den romanen.

-----

onsdagen den 10:e februari 2010

Global Warming? Niet in Nederland!


Nej, finns nog inte själ i Nederländerna som tror på Global Warming längre. Kanske inte i Sverige heller, med all snö. Vad vet jag.

Men så fort vi tror våren är på väg (jo, den kommer tidigare här än i Sverige), så smäller det till och blir minus 5 och så vaknar man till en sådan här morgon.

Inga snömängder som i Sverige, men det vill de ändå inte ha här. Det enda de tänker på här är SCHAATSEN!!

Alltså att få åka skridskor. Men efter den senaste värmeböljan har den mesta isen smält och man får börja om från början. Får se om kylan håller i sig och DET FÅR INTE KOMMA MER SNÖ PÅ ISEN!!

-----

fredagen den 5:e februari 2010

Biskopar av kött och blod

När man läser sådant här, och dessutom gillar att skriva och gärna om kyrkan (nu menar jag rent skönlitterärt), då är det klart att fantasin sätter igång.
Vad ligger bakom? Hur blev det så där?

Någon som är väldigt bra på att skildra kyrkans män (och kvinnor) som människor av kött och blod är den engelska författarinnan Susan Howatch. Jag har skrivit om henne förut, men tjatar på.
Hennes sk. Starbridge-serie är berömd i England och USA, men i Sverige översattes bara ett par romaner, innan det projektet lades ned. Synd!
Jag har hört rykten att det finns förnyat intresse att återutge Susan Howatch, och hoppas innerligt att det kommer att lyckas.
Den som är haj på engelska kan beställa från Amazon. Starbridge-serien kan vara lättare att få tag på via amerikanska Amazon. Svenska översättningar finns på vissa bibliotek, om man gräver, eller från antikvariat. Den uppföljande serien, den sk St Benet-serien, är lättare att hitta på Amazon.co.uk.

Det här är extremt läsvärda romaner! Howatch tvekar inte att ta upp kärlek och lust, otrohet, homosexualitet, teologiska frågor, arbetsmiljöproblem, you name it.


Mer om Susan Howatch på min Bokläsardagbok

----

tisdagen den 2:e februari 2010

Atmosfäriska störningar

Idag har ett blogginlägg av Carl-Henrik Jaktlund fått mig uppmärksam på ett faktum som jag tror jag har förnekat den senaste tiden:

Jag har nästan helt slutat "vara aktiv" på andra "kristna" bloggar. Med aktiv menar jag deltaga i diskussioner. Jag läser fortfarande en hel del, även om några av det mest välbesökta bloggarna i den kristna bloggosfären rök från min RSS-läsare för ett bra tag sedan.

Jag tror det har att göra med atmosfäriska störningar. Det faktum att lågtryck kan ge mig svår migrän, något som helt tar ur musten ur mig (även sedan migränen försvunnit).

Carl-Henrik skriver:
"På en del håll diskuteras och analyseras kristenhet och teologi med allt annat än en god atmosfär. Visst ska det få vara högt till tak, allt annat är otänkbart. Olika åsikter ska få uttryckas.
Men på sina håll trycks människor och församlingar åt med allt annat än "broderlig kärlek", ömsesidig aktning" lyser med sin frånvaro mellan kommentatorer (citat från Paulus, om du undrar). Allt i "den rena lärans namn". De hittar ständigt något att slå ned på, att avfärda utifrån. Alltid, jämt och hela tiden."

Jag inser att "Swärd-debatten" (där Stefan Swärd dissar Brian McLarens bok Kan man vara kristen?) som Carl-Henrik länkar till, i somras, var droppen för mig. Inte för att man inte ska få reagera om man tycker att någon har fel, som Stefan Swärd gjorde, och han inbjöd ju verkligen till diskussion.
Men atmosfären bland kommentarerna som följde var så tydligt ickeinbjudande att nästan inga "McLaren-anhängare" brydde sig om att ge sig in i diskussionen. Det var egentligen inte blogginnehavarens fel (Själv hade jag inte läst boken då, så jag gav mig inte in i sakdebatten. Tyvärr var det ju många andra som gjorde det, utan att ha läst den).

Så jag gjorde precis det som Carl-Henrik beskriver: Jag drog mig undan. Och jag blir lite chockad när jag ser att det har gått nästan ett halvår, och jag håller mig fortfarande borta.

Så här i efterhand antar jag att jag var feg. Men jag orkade inte. Jag orkade inte tjata med folk, som antingen inte hade läst något av det man diskuterade, eller som inte ens ville medge att vi var bröder och systrar i Kristus. Jag tyckte att det aldrig blev några reella diskussioner, man sade aldrig exakt vad det var som var fel, i tex McLarens böcker, för att ta ett exempel. För att kunna diskutera måste man ju kunna diskutera sakfrågan. Inte bara säga att "det är fel" och "punkt".

Summa summarum är att jag faktiskt mycket hellre diskuterar med ödmjuka ateister (som i Svårigheten att föra Himlen till Jorden), som tar till sig vad man vill säga och vill ha ett ärligt utbyte; än obstinata kristna (finns väl hur många exempel som helst på sådana diskussioner, men hittar ingen bra att länka till just nu) som inte lyssnar och bara vill föra fram sin egen agenda.

Okej, det finns en hel underbara högt-i-tak, öppna, tillåtande bloggar därute. Som tur är.
Jag älskar er allihop, ni betyder mycket för mig.

------