måndagen den 31:e maj 2010

Ship to Gaza - hur tänkte Israel?

Vaknar till beskedet att israelisk militär bordat Ship to Gazas biståndsskepp med våld. Vad som hänt är i skrivande stund ganska oklart. Jag har bara följt Ship to Gaza kampanjen med ett halvt öra, men blir ändå chockad.
Första reaktionen från min sida var "men vad korkat". Skeppen och passagerarna blev ordentligt kontrollerade innan, i Turkiet förstår jag. Och befann sig på internationellt vatten. Inget krig förnärvarande.
Har Israel inget sinne för PR vad det gäller sin egen politik och militära aktioner? Detta försätter ju omvärldens inställning till landet i en all-time-low. Jag vill med dessa ord inte förringa det som hände under Gazakriget. Men Ship to Gaza båtarna är ju fullkomligt fulla med politiker, kulturpersonligheter av världsklass, fredsaktivister, etc.
Hur tänkte man?
Det finns ju bara en part som vinner på det här och det är Hamas.

Min andra tanke är resignation. Sorg och ilska över dem som har fått sätta livet till.
Hur ska man få ordning på den här regionen och vem ska göra det?
Suck.

lördagen den 29:e maj 2010

Bokmässan 2010- valet av tema

Bokmässan 2010 har temat Afrika, något som har kritiserats kraftigt. Det är "snudd på oförskämt" säger en angolansk författare, han är trött på att Afrika ses som ett land. Det "klumpas ihop" tycker en kolumnist i Expressen  och talar om "i det mörkaste Göteborg" (den där titeln på artikeln tycker jag som fd. göteborgare givetvis var lite onödig, måste givetvis säga det.  ;)   )

Först vill jag säga att jag skulle gärna vilja gå på bokmässan just på grund av valet av tema, jag är intresserad av många delar av Afrika. Och skriver en roman som utspelar sig i Afrika. (Men det blir nog ingen bokmässa, kostar för mycket med resa, inträde och seminariepass. För att inte tala om alla böcker man köper...)

Men jag kan samtidigt förstå kritiken.

Det är typiskt västerländskt att klumpa ihop och se en kontinent som ett homogent område, som ett land. Vi talar gärna om den muslimska världen som "ett", eller Mellanöstern som ett muslimskt område (även om det bor miljoner kristna där). På samma sätt är Europa för många amerikaner ett land och i många länder talar man om Skandinavien som ett land, inte minst vad det gäller litteratur. (Scandinavian Crime tex)

Hoppas ändå bokmässan blir givande. Skulle som sagt gärna vilja vara där.

tisdagen den 25:e maj 2010

Benny Hinn, falsk profet eller inte?

Jag tror inte jag är rätt person att bedöma om Benny Hinn verkligen är en falsk profet, eller inte.
Då behöver man nog lite mer kött på benen. Jag har aldrig varit på ett möte med honom. Det är som Carl-Henric Jaktlund skriver svårt att bedöma på distans.

Däremot är det mycket runtomkring Hinn som jag ställer mig mycket tveksam till.

Hans skilsmässa är givetvis tragisk, men borde inte hindra honom i hans arbete, om det inte är han som är "orsaken" till den. Att Livets ord däremot bjuder in en skild person, men aldrig skulle bjuda in en som lever i ett öppet homosexuellt förhållande, kan man ju däremot fundera en stund över. För mig låter det som ett ganska glasklart exempel av hyckleri, eller sväljande av den berömda kamelen.

Benny Hinns lyxliv är det som stör mig allra mest. Varför kan inte han som alla andra flyga med reguljärflyg (businessclass är ganska bekvämt för den som har råd...) ? Ska en gudsman leva i ett lyxhus medan hans trogna anhängare, ofta i tredje världen, lever i fattigdom?

Att han inte låter vem som helst delta i helandesessionerna är också något man måste ifrågasätta.

Och allra mest upprörs jag över berättelser som denna:

En god vän till mig stödjer en ugandisk vän ekonomiskt. Familjen har det mycket knapert och mannen är dessutom handikappad. Pengarna går i första hand till barnens skolavgifter, men ibland även direkt in i den lilla butik makarna driver. Butiken ger dem mat på bordet, men inte tillräckligt för skolavgiften.
Efter Benny Hinns första besök i Uganda var den ugandiske vännen alldeles tagen och talade mycket om denne store gudsman de hade varit så välsignade att få komma på ett massmöte med.
Inför Hinns nästa besök i landet fick den ugandiske vännen ett "erbjudande" att komma med på en "middag" med Benny Hinn. (En sådan middag i Afrika betyder ofta inte att att man sitter ned med 8-10 pers och äter en god middag... utan snarare att hundratals är inbjudna och får knapra på någon buffé). Att få vara med skulle kosta $100 ! Det hade givetvis den ugandiske mannen inte råd med och bad i ett mail sin svenske vän att få summan. Han var nämligen övertygad om att få vara med på en middag med denne store gudsman skulle bringa rika välsignelser över honom och hans familj.

Min vän blev mycket bedrövad och även arg. Inte bara för att hans ugandiske vän, som är både intelligent och välutbildad, hade gått på myten "skänker du pengar så kommer du att bli (materiellt) välsignad av Gud", utan också för att en extremt rik amerikansk evangelist (eller kanske någon dubiös kommitté som organiserade Hinns besök) som skulle begära så mycket pengar av sina ugandiska gäster för att få vara med på en middag. Att det var en middag med ordentlig VIP-stämpel på var ju uppenbart, eftersom en vanlig ugandier aldrig skulle råd.
Hade det varit rätt och riktigt hade Benny Hinn själv bjudit alla gästerna på en middag värd $100, eller ännu bättre, spenderat lite mindre pengar på middagen och gett gästerna en check, som kunde investeras i deras barns skolgång. Eller skänkt pengar till något biståndsprojekt.

Som sagt, jag dömer inte.
Jag blir bara vansinnigt arg.

fredagen den 21:e maj 2010

Bokrecensioner, Afrika och lite annat

Lite kort bra, jag har sysslat med lite annat än bloggande på denna blogg på sistone.

Researchar om Afrika på grund av boken jag skriver, läs mer här. Lite om att verkligheten överträffar dikten.

Bokbloggar om Jo Nesbös senaste Pansarhjärta, läs mer här. En roman som inte passar den med svaga nerver, men definitivt läsvärd för alla spänningsälskare. En riktig Harry Hole bok.

Slutligen, äntligen verkar sommarvärmen ha nått Holland. Solbränd och grann blir man.

söndagen den 16:e maj 2010

Många nyanser av vitt

Ju äldre jag blir (nåja, så gammal är jag inte) desto svårare får jag att se allt, speciellt min tro, i svartvitt. Nu vill jag inte raljera och se ned på unga människor (de tenderar ju att se mycket i svartvitt), utan snarare reflektera lite över varför det har blivit som det har blivit för mig.

En naturlig mognadsprocess kanske, många känner nog igen sig. Man ser mycket i svartvitt som tonåring och ung vuxen, för att sedan bli mer färgseende (eller gråseende, för den som vill) när livet slipar och formar en.
Sedan finns det ju en del som stagnerar i det svartvita seendet och förblir sådana, hur gamla de än är.

Detta gäller ju inte bara tro, utan ofta också politiskt- eller samhällsengagemang.

För mig har mina utlandsvistelser betytt mycket för färgseendet. Det har inte alltid varit lätt att upptäcka att det finns andra sätt att se på världen. Vi är trots allt stöpta i en ganska ensidig form hemma i Sverige och i västvärlden i övrigt.
Världen är ju så oerhört mycket större än så.

Att leva i muslimska länder har också fått det att skvalpa i baljan. Jag är fortfarande övertygad om att Jesus är den enda vägen till Fadern, men jag är mycket mer osäker på hur vi ska framföra det budskapet. Tills nu har ofta budskapet suttit fastklamrat med annat, tex främjandet av den västerländska kulturen. Och det trots att kristendomen ursprungligen är en religion från Mellanöstern.
Och att muslimer i allmänhet är lika måna om att leva fredligt med sina grannar som något annat folk i världen, det var också något av en uppenbarelse. I efterhand känns det närmast fånigt att säga det. Skulle jag har trott något annat?

Jag har varit medlem i många olika kyrkor genom åren, lutherska, anglikanska, reformerta, och jag har deltagit i hemgrupper som har haft medlemmar från alla tänkbara samfund, protestanter, ortodoxa och katolska.
En sak har varit gemensam; tron på Jesus Kristus. Och jag frågar mig; vad mer behövs?

Det gör mig ont när kristna gräver ned sig i tvister som handlar om vem som har rätt och fel, vems tolkning av Bibeln som är den rätta, på vilket sätt vi ska missionera, osv, i stället för att vara ljus och salt i världen.
Det är för mycket "är du inte med mig är du mot mig (och Gud)" i kristenheten idag, speciellt i den del som jag har tillhört; den konservativa.

Det kommer nog alltid att finnas lika många kristendomstolkningar som det finns kristna (och dessutom har ickekristna sina tolkningar).

Därför vill jag gärna hålla med Jim Wallis (ofta stämplad "vänster") när han säger att vi ska varken gå vänster eller höger, utan djupare.

Det är nog det jag vill låta vara mitt motto: En djupare efterföljelse av  Jesus Kristus.

torsdagen den 13:e maj 2010

Ska sluta kriga mot mig själv

Det tillstånd jag lider av är knappast unikt.
Kriget mot mig själv. Kriget mot Vikten.

Skulle tro att en stor majoritet av befolkningen i Sverige och västvärlden befinner sig i samma eviga krig. Mot de extra kilona.

Jag har gått och grubblat en del på det här ett tag. År egentligen. Funderat. Det skulle vara kul att åter väga 70 kilo, som jag gjorde innan barnen kom. Men kommer jag att bli lyckligare för att jag går ned 10 kilo? Kanske. Om jag någonsin lyckas ta mig dit. Vilket jag antagligen aldrig kommer att göra. Och den vetskapen gör mig olycklig emellanåt.
Jag älskar god mat, choklad, en kaka till kaffet, chips och ett glas vin till helgen.

Nu har jag bestämt att jag ska göra som Anna Larsson skriver i SvD; Göra en deal med mig själv om att aldrig laborera med mat
Däremot träna hur mycket jag vill. Och göra träningen till en vän.
Jag blev så underbart glad när jag läste vad hon hade skrivit.

Jag har aldrig gillat att röra på mig. Jovisst, vandra och cykla (går bra här i Holland...), men sport.... Nej tack. Hatade gympa i skolan.
Så att jag började gå på gym för drygt ett år sedan var nog ett smått under.
Ett ännu större under var faktiskt att jag tyckte det var kul.
Mitt gym är härligt tillåtande, bara "vanligt folk" går dit. Unga och gamla, tjocka och smala.
Jag började med en önskan att bli lite mer vältränad. Och gå ned 5 kilo. Det senare har inte uppfyllts.

Så nu ska jag försöka något nytt.
Inte vara så hysteriskt fixerad vid vilka jeans jag inte får plats i, att valkarna finns där, och trofén efter tre barn (det där nere på magen som alltid hänger...).
Äta sunt, men unna mig i bland.
Träna för att det är kul, och för att jag mår bättre.

Låter det som ett nyårslöfte?
Det är det nog också. Jag påbörjar ett nytt år idag. Firade givetvis födelsedagen med tårta och god mat på restaurang och just nu är jag glad att jag har unnat mig detta, utan att ha dåligt samvete.

måndagen den 10:e maj 2010

Lite mer om bokbål och om att skrämma bort folk från Gud

Några tankar om den sk. bokbålsdebatten, och "konservativ kristendom" vs. kristendom "a la Jonas Gardell":

För det första; jag förstår inte varför bloggläsare och andra inte verkar förstå vad man egentligen diskuterar. Om man kritiserar en udda pastor för att han uppmanar till att bränna Jonas Gardells böcker betyder det ju inte att man håller med Jonas Gardell.
Man kan ju faktiskt reagera på något som är fundamentalt fel (tex uppmaning att bränna böcker, eftersom det inte bara är en kritik mot det som någon har skrivit, utan också ett angrepp mot dennes rätt att yttra sig), utan att man för den skull håller med om vad den andre påstår.
Det går ju faktiskt att kritisera Holger Nilssons bokbålsuppmaning utan att man fördenskull kritiserar det han säger om Jonas Gardells kristendomstolkning.
Det handlar ju varken om att vilja vara "politiskt korrekt" eller något annat.

Det är ju två skilda saker.

Jag blir faktiskt lite chockad när jag ser alla naiva kommentarer som prisar Holger Nilssons agerande. Förstår de inte det felaktiga i det han sade? (Jag vet att Holger Nilsson nu tagit tillbaka sitt uttalande, men ändå, det gäller principen).

Är allt tillåtet bara det försvarar den rätta tron?

Om inte, vart går i så fall gränsen?


Vem vill tillbaka till inkvisition, häxbränning, kyrkotukt, uteslutning ur församlingar och dylikt.
Jag hårddrar det lite, men jag tror ni förstår vad jag är ute efter.

En annan sak som jag har funderat på, inte bara i detta sammanhang, utan ganska generellt, är det ganska allmänna påståendet om att det är "liberaliseringen" av kyrkan, som har gjort att den har förlorat så oerhört många medlemmar (Svenska Kyrkan och frikyrkorna). Jag är ganska villig att hålla med om att det ligger mycket sanning i det påståendet, men ofta hör man det från sk. konservativa kretsar, och inte bara konservativa, utan även mer svavelosande sådana. Typexempel, uttalande i denna anda kan låta som följer; om ni ojar er över bokbål, vänta bara till Guds vrede drabbar denna ogudaktiga nation eller Jesus kommer snart, och då kommer det inte att bli roligt för er som stryker Jonas Gardell medhårs osv osv

Då kan jag inte låta bli att fråga mig (eller er, eller dem):
Hur många skräms inte bort från Gud genom denna mer eller mindre svavelosande kristendomstolkning?

Det är ganska svårt att mäta antalet personer som väljer att inte bli kristna pga en sådan orsak (det är ju av logiska skäl lättare att mäta sjunkande medlemstal).
Detta är något som man sällan debatterar i mer konservativa kretsar (tror jag).

Någon som har några tankar om detta?

lördagen den 8:e maj 2010

Om att uppmana andra bränna böcker

Under min bortavaro utan internetförbindning (skönt emellanåt att vara helt offline) ser jag att en viss pastor Holger Nilsson i Vetlanda har gjort ett sista försök att jaga bort vinterkylan och även eventuella häxor med att uppmana andra till bokbål.

Bokbål får nog de flesta att associera till nazismen och deras bokbränneri.

Det tryckta ordet, och numera även det digitala, har alltid varit skrämmande. När vanligt folk fick en tryckt Bibel på sitt eget språk i sin hand såg de också till att lära sig läsa samma skrift, och i slutändan även tolka den. Samt en massa andra skrifter som fanns. Bra och dåliga.
Och splittrade folk, som de tyska, fick ett gemensamt språk att samlas runt.
Reformationen har också det tryckta ordet att tacka för sin framgång.
Det är bara en av följderna som det tryckta ordet fört med sig.

Vad en nyfrälst människa gör med de böcker han eller hon har i sin besittning, har ingen annan med att göra. Jag har säkert själv gjort med av med en och annan bok som jag ansåg var "dålig" (dålig språk, dåligt budskap; välj själv). Kanske till och med bränt i öppna spisen.
Jo, det finns visst stöd i Bibeln att bränna "olämplig" litteratur, jag tror att det berättas i Apostlagärningarna att nyfrälsta som sysslat med trolldom brände sina böcker.
Jag kan förstå handlingen till viss del. Om man är frestad att ta till sina gamla trolldomsböcker i tider av tvivel, så kan det ju vara bra att inte ha dem kvar.

Men att översätta det till att gälla en författare vars åsikter man inte delar är ganska långsökt.

Och att uppmana andra att bränna "dåliga böcker" är fel och kan inte annat än förknippas med historiens illdåd.

För jag tror precis som Dagens Håkan Arenius att "man kan inte elda upp åsikter". Man kan motsätta sig dem, men inte bränna upp dem i meningen att förinta dem. Nazismens syfte med bokbålen var ju att se till att folket inte hade tillgång till "fel" litteratur (en åtgärd som i dag skulle vara totalt omöjlig).
Arenius igen;
"Bokbål är inte bara ett sätt att säga emot en författares åsikt, det är ett sätt att angripa hans rätt att framföra den, vilket är något helt annat."

Så ta avstånd från Holger Nilssons uppmaning (men bränn inte hans böcker...)




tisdagen den 4:e maj 2010

Alsace - Tusen Byar

Bloggtorkan fortsätter. Jag ber om ursäkt för att jag så länge inte har haft något att komma med på denna blogg.

Vi är nu på resa.
Italienplanerna fick vi överge. För andra gången på två år, även denna gång på grund av extremt dåligt väder. Inte ens Italien lockar när de lovar 12 grader och regn i en vecka.

Så vi åker till Frankrike igen, och hoppas på några gluggar bland regnmolnen. Alsace den här gången, en gammal favorit.
Ska förhoppningsvis ladda batterierna lite. Läsa, äta gott, vandra och prova vin.

Vi hörs.