söndagen den 27:e juni 2010

Shakin´ all over - Van Morrison

Nej, jag ska inte filosofera om att England är ute ur VM.

Nej, det blir inget filosoferande om fotboll, däremot musik. Jag är ett stort U2-fan, som alla trogna läsare av denna blogg vet, men denna gång ska det handla om Van Morrison.

För nästan tjugo år sedan stormade den här mannen in i mitt liv. Eller rättare sagt, en annan man stormade in i mitt liv och fick reda på att man kunde köpa billiga CD i Göteborg. Sagt och gjort, vi tog oss till Bengans, och mannen, som skulle bli mannen i mitt liv, länsade den berömda skivaffären på Van Morrison-CDs.
Jag hade inte hört talas om Van Morrison (varför vet jag inte) och förstod inte hur man kunde satsa en halv förmögenhet på Van Morrison-album.

Nu, många år senare vet jag mer. Jag vet att man kan låta Van Morrison förgylla långa tråkiga autobahn-resor mellan Holland och Sverige, att man kan älska till Van Morrison, gråta till Van Morrison, lovsjunga med hjälp av Van Morrison, skriva romaner till Morrison... och när yngste sonen högljutt sjunger do you remember when we used to sing shalalalalalalalaltita..latida (Brown Eyed Girl) så inser man att han har insupit musiken med... eh... modersmjölken....

Varsågod; Van the Man och min egen lilla mycket ofullständiga Spotifylista

torsdagen den 24:e juni 2010

Hup Holland Hup

Obesegrade hittills!
Team Orange, alltså, inte mina ungar...

måndagen den 21:e juni 2010

English for small people

Efter Svanbergs (BP) fadäs med "small people" var frågan på SVT.se; är vi svenskar dåliga på engelska?. Till min förvåning röstade nästan hälften nej. Vi svenskar är inte dåliga på engelska, tycker man.

Men jag kan inte hålla med. Jag håller med det som en språkforskare säger på SVT.se, svenskarna överskattar sin engelska. Kanske är den bättre än den bland tyskar och fransmän, vad vet jag, men att säga att svenskar i allmänhet är bra på engelska, det är att ta i. I alla fall vad det gäller min generation.
Nu vet jag att mer språk erbjuds i skolan, tvåspråkigt gymnasium och så vidare, och det är jättebra. Men när jag gick i skolan var engelskan undermålig. Inte ens på gymnasiets naturvetenskapliga linje hade vi en lärare som talade engelska hela lektionen. Under en lektion i engelska på hög gymnasienivå borde rimligtvis kunna bannlysa svenska hela lektionen. Och vi var alla småblyga och vågade inte tala. När jag gick ur gymnasiet kunde jag inte läsa en engelsk roman, än mindre komplicerad kurslitteratur på engelska. Och framför allt, jag var dålig på att tala engelska.
Och det är min erfarenhet att de flesta i min ålder (gymnasium på 80-talet) forfarande är dåliga på att tala engelska.

Tack vare ett halvår i ett engelskspråkigt land och en del resande, släppte det. Senare fick jag chansen att gå några veckor på en sommarkurs på ett universitet i England, och det var något att det roligaste och mest lärorika jag någonsin gjort. Suveräna lärare och elever från hela Europa. De flesta av oss var duktiga på engelska, och vi hamnade i den högsta gruppen. Där lärde vi oss bland annat om att hantera nyanserna i språket.
På senare tid har jag gått liknande kurser i holländska, och samma sak där; nyanserna i språket är det som är svårast att lära sig.

Svanbergs miss är ett tecken på att han inte behärskar nyanserna i språket, kanske är hans tekniska engelska helt okej, men när det blir mer känslosamt, då blir det svårt.
Om de upprörda amerikanerna hade tagit sig tid att ta reda på vad Svanberg egentligen ville säga; att han talade om att de brydde sig om den "lilla människan", som ju på svenska betyder något helt annat än "small people" (småfolk), så hade de kanske inte blivit så stötta.
Men om Svanberg hade haft ordentlig rådgivning (för jag antar att hans ord inte var spontana, utan planerade), så hade detta naturligtvis inte hänt.
----------
Post scriptum. Tycker att prins Daniels engelska häromdagen var helt i sin ordning, speciellt det den där liknelsen med Grodprinsen och att första kyssen inte gjorde honom till prins.

söndagen den 20:e juni 2010

Antirojalistiska bekännelser

Låt göra klart från början, i fall någon skulle tvivla; jag är ingen rojalist. Jag tycker kungahuset kostar för mycket och det är fel är ämbetet som kung eller drottning ärvs.
Ja, jag vet, någon måste representera Sverige, och en president kostar också pengar. Och dagens kungafamilj gör ett utmärkt jobb.... men detta är min ståndpunkt.

Men jag är en romantiker och jag var helt såld igår. Trots alla kostnader.

För när två unga människor som helt uppenbart har fått kämpa ett tag för att få varandra, och även kanske har tvivlat på om de vågade välja varandra, bjuder in allmänheten att få vara med och dela deras glädje, då kapitulerar även jag.
Ett tag glömde man nästan allt runtomkring och såg bara en brudgum som grät av lycka halva vigselceremonin och en brud som strålande av glädje hela tiden.
Välregisserat, javisst, med vad minns man bäst om inte Victorias och Daniels lycka?

Musiken kommer också att leva kvar . Benny Anderssons och Kristina Lugns  pampiga och vackra Vilar glad i din famn kommer att bli en klassiker. Värdigt ett bröllop och vad annat kan vi förvänta från två stora konstnärer. Björn Skifs och Agnes Carlsson framföran av When you tell the world you´re mine var också fantastisk. En text värdig ett kyrkligt bröllop (If God was to describe you, where would He begin...) och perfekt arrangemang.
Kören och orkestern var proffsig. Och inget riktigt svenskt prinsessbröllop utan Orsa spelmän.

Talen från båda fäderna var bra, men inte så uttrycksfulla och personliga som brudgummens, vad annat hade man kunnat förvänta. Bröllopsvals och fest. Som det ska vara på ett bröllop.

För det är trots allt något av en saga. Killen från lilla Ockelbo som förälskar sig i kronprinsessan. Tronföljaren som mest umgås med vänner ur Sveriges övre klass, går och kärar ned sig i sin personlige tränare, som mest har torpare och skogsarbetare som förfäder.
Att de vågade.
Det är romantiskt. Det går inte att påstå något annat.
Jag är ganska övertygad om att de vilar glada i varandras famn idag.


SVT

fredagen den 18:e juni 2010

Accenter

Jag lät en snygging gå före i kassan igår.
Han hade bara en limpa och jag hade en hel vagn.
-Jag har inte bråttom, sa jag.
-Ska du inte till jobbet? sa han.
-Nej, jag ska bara hem.
-Det är väl också jobb.
-Jo, det är klart, sa jag och blev lite smickrad.
-Kommer du från Belgien?
Ännu mer smickrad.
-Nej...
-Men du har en accent.
-Jag kommer från Sverige. Men jag blir alltid smickrad när någon säger att jag kommer från Belgien. Först trodde folk Skandinavien, sedan Tyskland och nu Belgien. Närmare och närmare alltså.

Det är min mjuka g som avslöjar mig. I västra Holland uttalar man g som sscccchhhh eller något sånt, mycket ch-ljud och långt nere i halsen. Rasp, rasp.
I öst, sydöst och Belgien har man ett mjuuuukt g. Bara lite ch-ljud.

(Försökte förklara för Emanuel på Expressen hur man uttalar Kuijt, eller Kuyt, berorende på hur man stavar (han som gjorde mål i Hollands första match i VM, alltså...) häromdagen, men gick nästan bet. Att svenskfontetiskt förklara att Kuijt uttalas Köööuuut... eller något liknade var nästan omöjligt. Ungefär lika svårt som Cruyff. Men det var en parantes.)

Det här med accenter, alltså. Jag tycker det är charmigt med accenter. Många invandrare vill tala perfekt, utan accent, men jag undrar varför. Om språket i sig är felfritt, varför inte behålla lite av sin accent?
Se bara på Storbritannien. Ingen talar BBC-engelska. Glöm det. Efter två år i England lärde jag mig att höra var folk kom i från. Det är en väldig skillnad mellan skotsk engelska och den man talar i Wales. Eller på Irland.
Mysigt.

onsdagen den 16:e juni 2010

Favorit i repris 8 - Helig blodig mark

Ett inlägg skrivet med mycket smärta. Lika aktuellt nu som då.
Jag tycker idag att liknelsen med brodern haltar ganska rejält. Kanske skulle man istället tala om att ha två bröder som hela tiden bråkar och där man inte klarar av att ta ställning för den ene eller andre.
Men jag tror ni förstår hur jag menar ändå.
------------------------------------


Den som har läst min blogg ordentligt vet att jag ogillar när man ser på svåra frågor i svart-vitt.Vare sig det gäller prästvigda kvinnor, samkönade äktenskap, äktenskapet som sådant, abort, krig... Jag har bestämda åsikter om mycket, men jag vill inte se i svart-vitt. Det finns inte alltid svart-vita svar på svåra frågor. I andra frågor är jag kluven, och jag bevakar min rätt att inte ta ställning. Eller rättare sagt; jag bevakar min rätt att tvivla, att tycka att vissa frågor är helt enkelt vansinnigt svåra och svåra att ta ställning till.
Israel-Palestina är ett sådant ämne. Få ämnen väcker så starka känslor i kristna sammanhang (och i andra).

(Oj, upptäcker att jag inte har fått mitt morgonkaffe. Eftersom jag har lovat mig själv att inte skriva några blogginlägg innan jag har fått mitt morgonkaffe så tar jag en paus. Hjärnan behöver få sin drog.)
I vår familj brukar vi läsa Bibeln efter middagen. En klassisk tradition i holländska reformerta hem. Vi läser ur Barnens Bibel, för de minstas skull. I lördags fick läsa om ett stycke från fredagen. Vår dotter hade nämligen missat det, eftersom hon inte hade varit hemma. Det handlade om när Moses får se ut över det land som Gud har lovat sitt folk, stående på berget Nebo. "Där har vi ju varit, så jag vill läsa det igen," sade dottern. Berget Nebo ligger i dagens Jordanien. Av alla bibliska platser som vi har besökt, så är Nebo det som väcker starkast känslor hos mig. En klar dag kan man se halva Israel från Nebo. Döda Havet, Jordandalen, bergen med Jerusalem, Jeriko. Man slås av hur litet landet egentligen är
Genom årens lopp har jag fått allt svårare att läsa Gamla Testamentet och de avsnitt som handlar om hur Israels folk tar det land som Gud har lovat dem i besittning. Ännu svårare blev det under åren i Mellanöstern. Det är helt enkelt enormt svårt att bo över tre år i Syrien, utan att ändra syn på Israel. Det kommer för nära inpå helt enkelt. Syrien är officiellt fortfarande i krig med Israel och någon fred kommer antagligen aldrig till stånd så länge Israel inte lämnar tillbaka Golanhöjderna, ockuperat 1967. Men det kommer troligen aldrig att ske, Golan är för stategiskt och står för en stor del av Israels vattenförsörjning. Vatten viktigare än olja i denna del av Mellanöstern.
Jag har blivit hjälpt av att läsa utifrån perspektivet Guds frälsningsplan. I Guds plan för att frälsa mänskligheten ingick det vi kan läsa i Gamla Testamentet, det som leder fram till Jesus.

Min bibliska syn på Israel består. Jag tror att Gud har lovat israeliterna Israel. Men hur fungerar det löftet nu? Ger det Israel rätt att handla hur de vill?
Naturligtvis inte. Jag har tidigare skrivit om det i insändare i Dagen och Kyrkans Tidning. Det har hänt en del sedan dess, kriget i Libanon förra sommaren och övertagandet av Gaza nu senast. Min syn på Israels handlingar har inte förändrats. Men man har ju känslan av att palestinerna, både Al Fatah och Hamas, har bränt sina kort när de ger sig på varandra.
Men i stort sett står jag för vad jag skrev då.

Jag brukar ibland ta till bilder för att få mig själv att förstå. Bilden, eller liknelsen, som jag använder här, är denna:

Jag har en bror (inte i verkligheten, det här är ju en liknelse) som jag älskar. Han har alltid stöttat mig och hjälpt mig, trots att han har svåra personliga problem. Ett problem är att han är våldsam. Våldsam i sitt äktenskap. När han och frun bråkar så slutar det alltid med att han slår henne. Kvinnomisshandel. Min bror är en kvinnomisshandlare.
Jag tar alltid ställning för min svägerska. Erbjuder sängplats, har till och med varit i rätten och vittnat. Mot min bror. Som jag älskar. Vi är förenade genom blodband och jag älskar honom.
Men Gud, vad jag hatar det han gör!

Denna liknelse haltar, jag vet. Israel har fiender som vill utplåna staten från jordens yta. Israel slåss för överlevnad. Det kan man inte precis säga om brodern i liknelsen.
Men vad jag har så svårt för är Israels totala oförmåga att ge igen med samma mynt. Ni vet, det där gammaltestamentliga öga för öga, (som inte gäller längre, det har Jesus tillintetgjort enligt min mening). Israel har skrivit om det gamla talesättet: Öga för liv, kidnappad soldat för anfall på ett helt land. Byggande av en mur på andras mark, så att de inte kan nå sina olivlundar, eller ta sig till jobbet eller sjukhuset. En skyddsbarriär, jag vet…
Vad jag också har svårt för är vissa kristnas oreserverade stöd för Israel. I sammanhanget glöms den andra sidan bort. Även de kristna araberna ignoreras. De som har varit kristna sedan apostlarnas tid. De trossyskon som vi borde se upp till och som vi kan lära oss så mycket av!

Man påverkas av att bo i det Heliga Landet, eller på gränsen till det, jag antar att Damaskus ligger på gränsen. Man påverkas. Det är helig mark. Ibland fick jag bokstavligen känslan av att jag var tvungen att ta av mig skorna, därför att jag stod på helig mark.
Men det är helig mark med blod på.
Det gör ont. Min Gud, det gör så ont!
Om jag inte var pacifict innan syrientiden, så blev jag det nog där. Utan kärlek och fred kommer vi ingen vart. Vi är alla Abrahams barn.
Hjälp. Jag behöver hjälp att uttrycka detta:
Lay down
Lay down your guns
All your daughters of Zion
All your Abraham sons
I don’t know if I can make it
I’m not easy on my knees, Lord
Here’s my heart and you can break it
I need some release, release, release
We need
Love and peace
Love and peace


-----------


Om nu någon undrar vad det står på pannbandet Bono tar på sig på slutet.
Det står Coexist, där halvmånen står för C, davidstjärnan för X och korset för T.
Kommer från den animerade videon för Yahweh, som finns på samma album som Love and Peace or Else.

tisdagen den 15:e juni 2010

Annonser

Måste bara säga något litet om det här med Dagens nekande till att sätta in en annons för EKHO (Riksförbundet ekumeniska grupperna för kristna HBTQ-personer) och deras sommarläger för ungdomar.

Det här med annonser är knepigt.
Själv tycker jag att jag sålde min själ när jag sålde min första (och enda?) annonsplats på denna blogg. Men den finansierade halva min skrivarresa till London och jag kände mig lite stolt över att ha tjänat mitt allra första öre på mitt skrivande och bloggande.
Men generellt känner jag en viss motvilja mot annonser, de har alltid en baktanke (vill sälja något, få reklam, locka läsare etc).

Annonsering är i synnerhet knepigt om man tycker att annonsen inte är i samklang med ens budskap eller inriktning. Eller ens målgrupp. Dagen hänvisar till läskretsen. Det må vara hänt. Dagen har all rätt att vägra.
Emanuel Karlsten skriver bra om detta (utlämnande så att det förslår) och Birger Schlaug slår som så ofta huvudet på spiken direkt (även om hans och min kristendomstolkning inte alltid stämmer helt överens...)

Jag tycker fortfarande att Dagen är Sveriges bästa kristna tidning. Utan konkurrens.
Men som med så mycket inom den kristna världen är man inte överens om allt. Det handlar om en tolkningsfråga om vad Bibeln egentligen säger om olika saker.
Så när Dagen annars har varit bra på att låta kristna med olika uppfattning komma till tals, så hade det kanske varit bäst att ta in den där annonsen. Men det är en rent personlig åsikt. De har som sagt rätt att vägra.

Det är svårt att vara konsekvent vad det gäller annonser.
Dagen vägrar alltså EKHOs annons, men släpper in Europakonferensens (Livets Ord). Den med Benny Hinn alltså. Girighetens (läs: riktig traditionell framgångsteologi) predikant nummer ett.
Det är ungefär lika inkonsekvent som att Livets Ord överhuvudtaget bjuder in Benny Hinn (han ligger i skilsmässa/har just skilt sig) på sin Europakonferens.
Bibeln är inte nådig mot girighet. Speciellt inte Jesus. (Däremot har han inte sagt så mycket om homosexuell kärlek, vad jag vet. Rätta mig om jag har fel).

Men i all ödmjukhet. Det är inte lätt att vara konsekvent. Speciellt inte som kristen. Och speciellt inte som sk. konservativ eller bokstavstrogen kristen. Jag vet. Jag har varit där.
I takt med att min tro har blivit mindre svartvit och mer färgrik (grå, säger "kritikerna") så har jag insett att min personliga relation med Gud faktiskt är viktigare än min förmåga att vara konsekvent.
Min svartvita konsekventa tro gav mig ångest och gjorde mig prestationsbunden. Förödande för någon med dåligt självförtroende.
Den mer färgrika har gjort mig självsäkrare, lugnare och tryggare i min tro. Man har inte alltid vind i segeln, men det är inte det som räknas, det är Gudsrelationen som räknas. Och jag kan acceptera att andra tycker annorlunda (framför allt tolkar Bibeln annorlunda) än jag utan att fördöma dem.
Men jag är inte färdig. Jag låter mig formas. Hoppas att jag åtminstone ibland får vara med och föra någon annan människa närmare en tro på Gud.

Men det där sista stycket hade inte så mycket med annonsering att göra.
Och EKHO har fått mycket gratisreklam, det är den enda man kan säga med säkerhet...

måndagen den 14:e juni 2010

Vi är redo i alla fall...

... i eftermiddag spelar killarna från Orange. Jag håller inte på danskarna som ni förstår.

Och gatan är dekorerad också.

söndagen den 13:e juni 2010

Favorit i repris 7 - Gladdumma tjejer och fräscha killar

Det här inlägget hittar läsare fortfarande till.
Jo, jag är ganska mycket feminist i den meningen att jag tror att mycket av våra könsroller skapas i det sociala sammanhang vi är uppvuxna i. Visst är män och kvinnor olika, men kanske inte så olika.
Och mycket av de könsroller som kristna "bekänner sig till" och hävdar har sitt ursprung i skapelseordningen, har i själv verket sitt ursprung i syndafallet.
Men i alla fall, det här skrev jag om ett sk. jämställdhetsdagis.
---------------------------------------
Gladdumma tjejer och fräscha killar.

Jo, lite så beskriver 17-årige Niklas dagens tjej- resp. killideal. Tjejerna ska alltid vara glada och lite halvdumma, så att killarna kan känna sig överlägsna och omhändertagande. Killarna ska vara vältränade och "fräscha". En pojkflicka accepteras, men en "flickpojke" absolut inte. Då är man ju "bögig"!

SvD har en underbar artikel med en intervju med en tjej och en kille som tillhörde första kullen som "utsattes" för förskolan Tittmyrans jämställdhetsprojekt. Två ungdomar med stor insikt och bestämda åsikter. De har mycket intressant att säga både om sina erfarenheter från dagiset och dagens könsroller. Båda är positiva över sin dagistid och vad de lärde sig.
"En del verkar ju tro att vi som gick på jämställdhetsdagis blev hjärntvättade, men kolla på de sjuka ideal som pumpas ut dagligen genom medierna. Snacka om hjärntvätt!"

Tala om hjärntvätt vill de absolut inte, utan är snarare stolta över att ha varit med i "jämställdhetsprojektet". Att det fortfarande efter 20 år tjatas om frågan förstår det inte. Niklas säger:
"Om inte jämställdhetsdagis är en självklarhet när jag får barn så kommer jag faktiskt att bli förbannad. I sådana fall har vi ju snackat i minst 20 år utan att det har hänt något."

Erfarenheterna från Tittmyrans projekt är överväldigande positiva. Tjejerna upplevs som med frimodiga och killarna som lugna och med mer välutvecklat språk än jämåriga killar. Lärarna på högstadiet reagerade till och med och tyckte att tjejerna "tog för mycket plats". Något som Niklas inte själv minns, men han antar att lärarna helt enkelt var vana vid att "ge killarna utrymme." Nu var man plötsligt tvungen att ge tjejerna utrymme också. Snacka om att lärarna sitter fast i könsroller.

Det får mig att tänka på ett annat "förskoleexperiment". En förskola gick med på att hänga upp en kamera i kapprummet för att kunna studera om pojkarna och flickorna behandlades olika. Personalen gick glatt med på experimentet, fast övertygade om att de behandlade alla barn jämlikt. Och visst blev de chockade över vad de fick se. De gav pojkarna mycket mer utrymme och tolerans än flickorna. Följden blev att det dagiset ändrade sina rutiner.

Dagens könsroller bland unga grundläggs alltså i unga år. Självklart går en del av sig självt. Min dotter blev hästgalen helt på egen hand. Jag var visserligen hästgalen som barn, men det gick över och jag har egentligen aldrig talat om det med henne. Men tar jag med de två yngre bröderna när dottern har ridlektion, så står de och tittar på stallets traktorer, vad trodde du? Att de skulle stå och glo på hästarna? Inte har vi pumpat i dem att traktorer är något av det mest coola i världen!

Men ändå, vad har det att göra med om tjejer "tar plats" eller inte?
Dagens könsroller, är de egentligen annorlunda än förut? Tjejer ska vara lite dumma och ska tas om hand, killar ska vara fräscha, det vill säga manliga och inte "bögiga".
Suck, man blir lite uppgiven. Jag hade också varit stolt om jag hade varit ett "tittmyrebarn", med lite annan syn på världen.
Niklas ser krasst på verkligheten:
"Samtidigt tar det förstås tid. En del äldre är så fundamentalistiska och vill hålla fast vid de gamla könsrollerna. De kanske helt enkelt måste dö innan det kan bli någon riktig förändring."

Visst är han positiv, egentligen. Om alla vore som han så vore det kanske sant. Men nu är fortfarande de unga fast i samma könsroller som de äldre, och kommer det verkligen att förändras? Dagens tjejer pumpas ju fortfarande med bilden i media att en tjej ska vara "gladdum"! Och allt kan numera göras för att behaga killarna. Killarna i sin tur präglas fortfarande av den urgamla föreställningen att tjejerna är en knullhåll, helst med en snygg kropp och helst med ganska lite hjärna. Är det kanske biologiskt betingat? En tjej med hjärna, som "tar plats", accepterar inte att "bara" vara knullhål och då hotas släktens fortbestånd. En kille som inte ser som sin främsta uppgift att sprida sin säd så mycket han kan, hotar också släktens fortbestånd.
Eller för att koppla tillbaka till Paulus och hans ord om att kvinna ska vara tyst under gudstjänsterna och fråga sin man hemma. Leo skriver mer om detta, i sitt inlägg utifrån SvDs artikel. En kvinna skulle föda barn och ta hand om familjen. Så mycket mer innehöll den tidens kvinnobild inte.

Nu är jag kanske elak och överdrivet pessimistisk. Jag vill gärna tro att det går framåt lite.
Därför blir jag ännu mer arg när jag läser ytterligare än artikel i SvD, där en Kd politiker invänder mot genuspedagogik. Jag undrar bara, vad grundar han sin filosofi på? Jag menar, jag tror inte att varje barn är ett oskrivet blad, men jag tror vi ska fundera rejält på vad vi krafsar dit på det halvskrivna blad som finns!
Är det egentligen bibliskt att låta killar ta mer plats och att tjejer ska vara lite gladdumma?

Tack och lov var Jesus mer feministisk än Paulus.
-------------------------

Tillägg: Jag vet inte om det var Tittmyran jag hänvisade till med kameran i kapprummet. Tittmyran har i alla fall använt sig av kameror för att kunna analysera hur de arbetar.
---------------------------------

Uppdatering:
Läs mitt inlägg Om Jordklumpen, Revbenet, Paulus och könsroller, där jag funderar lite på skapelseordningen enligt Bibeln, Paulus ord och könsroller. Ett bibliskt feministiskt perspektiv!

lördagen den 12:e juni 2010

Favorit i repris 6 - Arga unga muslimska män och yrkesdemonstranter

Min första statistikhit, på grund av en länk från Per Gudmundsons blogg, ni vet han på SvD.
Jag var ganska färsk i bloggvärlden och blev ganska chockad över alla besök på bloggen. Tills idag är detta ett av det mest lästa inläggen.






Per Gudmundson skriver på ledarplats i SvD om arga unga muslimska män som verkar återkomma på medias bilder. Alltså samma person vid olika tillfällen. Förbluffande, men kanske inte förvånande bilder.
"I själva verket slås man av tanken att nyhetsbyråerna aktivt söker upp samma extremistgäng varje gång dramaturgin kräver arga muslimer. Och att vi aldrig får veta vad de andra muslimerna tycker," skriver Gudmundson.
Alltså, media utnyttjar arga unga muslimska män för sina syften, (vilka?).

Andra har också använt arga muslimska män för sina syften. Låt mig ge ett exempel, kryddat med ovanstående auteniska bilder, tagna av en kollega till min man från hans balkong. Vi bodde femtio meter från norska ambassaden åt andra hållet, men bilderna tagna från oss blev liksom inte riktigt lika bra...
Det första vi lade märke till på vår gata i Damaskus (delad med bland annat ett språkinstitut i arabiska för utlänningar, en flickskola, en berömd moské, tyske ambassadörens residens, Indonesiska ambassaden och... Norska ambassaden) var att det var mer poliser än vanligt. Rätt så mycket poliser, faktiskt.... Sedan kom kravallpolisen. På min fråga om det var något problem, fick jag ett leende från en polisöverordnad; "No, madam, no problem!"
Vad gjorde jag? Gick in på Aftonbladets, BBCs och CNNs hemsidor. Fick reda på att demostranter satt eld på danska ambassaden inne i stan (svenska ambassaden låg i samma byggnad).
Hmm. Kanske dags att packa en väska och se till att passen ligger redo.
Vita lögner för barnen.
"Mamma, är du rädd?"
"Nej..."
"Demonstranter" dyker upp, tänder på norska ambassaden och kravallpolisen står i jämnhöjd med vår port och bara tittar på.
Vi började fundera. Hur kommer det sig att demonstranterna finns på vår gata så kort tid efter det att de har fjuttat på danska ambassaden, fem kilometer bort. Har de promenerat? Tagit en taxi?
Knappast. Senare visade det sig att de var ditkörda på lastbilsflak. Faktum var att polis och brandkår var på plats vid norska ambassaden innan demonstranterna hade kommit dit.
Ytterst välplanerat alltså. Med regimens goda minne, givetvis. Inte ett skott avlossades. Inget gjordes för att hindra demonstranterna tända på.

Vi hade en stark känsla att någon ville sända ett budskap till Väst: "Se vad som kommer att hända om ni ger er på oss, så som ni har gett er på Saddam Hussein. Syrien kommer att tas över av islamister, och det är det väl ingen som vill?..."
Om det nu var så, då fick de sannerligen ut sitt budskap. Attackerna på norska och danska ambassaderna var ju en världsnyhet.

De arga unga muslimska männen? Vid attackerna mot danska konsulatet i Beirut, 11 mil bort, dagen efter, gjordes anklagelser att demonstranterna var ditbussade från Syrien...
Nu brukar Libanon alltid skylla på Syrien, men faktum var att jag funderade på om det inte var sant...
Och vad tyckte de egentligen, de arga unga männen?
De övriga, drygt femton miljoner, med muslimsk tro i Syrien, vad tyckte de?
Varför blev det demonstrationer i Syrien och inte i tex. Egypten?
Frågor, frågor...

-----------------------------------------
Bilderna tagna av en bekant som bodde närmare norska ambassaden än vad vi gjorde

fredagen den 11:e juni 2010

"Litterära drömmar i London"

Skrivarkursen jag var med på i London dokumenterades av en frilansjournalist. Finns att läsa idag i Svenska Dagbladet.

LITTERÄRA DRÖMMAR I LONDON


Mer om mitt skrivande på denna blogg.


Favorit i repris 5 - Mittenfårans kristna funderar...

Om det här att inte känna sig hemma i något läger. Kristna läger i detta fall.


-------------------------------------------------


Allas vår bloggande diakon "kyrksyster" skriver klokt i sitt senaste inlägg, apropå Ulf Ekmans debattartikel i SvD. (Det rör sig på Svenska Dagbladet, den saken är klar).
Kyrksyster säger bland annat;
"Bibelordet kan inte strykas när det blir obekvämt, men det måste alltid läsas i sitt sammanhang för att vi ska förstå. Kristen etik är en situationsetik inte en regeletik. Kärleken kommer alltid i första hand, därför kan inte lagboken tillämpas utan reflektion först."

Läs hela inlägget i sitt sammanhang, det är mycket bra.

Vidare säger Helle Klein i sin blogg om att Ekmans ekumenik
"mer handlar om likriktning och murbyggeri mot dem som inte "tror rätt" (även mot andra religioner som Islam exempelvis) än om respekt för olikheten och ett bejakande av mångfalden."

Tycka vad man vill om Ekman, han och hans kyrka har jag i allmänhet svårt för, de är helt enkelt för fundamentalistiska för min smak, men jag tycker att Helle Klein borde akta sig för att säga något sådant om en annan kyrkoledare. Hennes ord stämmer nämligen lika bra in på Svenska Kyrkan, tycker jag.
Respekt för olikheten och bejakande av mångfalden är inget som jag tycker att Svenska Kyrkan är speciellt bra på.
Jag har skrivit om det förut, kolla gärna in mina inlägg om Svenska Kyrkan.

Kyrksyster nämner mittenfåran.

Jag är nog en kristen i mittenfåran.
En kristen som inte vågar ta ställning?
En mes?

Jag vill för allt i världen inte vara mesig, utan rakryggad!
Allt jag vill är ju att på något sätt ge min tro ett språk och gestalt som andra kan förstå!

Kanske borde det startas en ny rörelse inom Svenska Kyrkan?
"Mittenfårekristna i Guds kyrka i Sverige".
I så fall vad tror mittenfårekristna på?

torsdagen den 10:e juni 2010

Mer om Nederländska valet

Geert Wilders och hans PVV har nått nya höjder. Den utländska pressen, inklusive den svenska, vill helst kalla PVV högerextremt eller högerpopulistiskt.
Jag är ingen expert på PVVs politik, men i vissa frågor ligger PVV inte alls åt höger. Till vad det gäller frågor om nedskärningar inom socialförsäkringssystemet.

Nej, en fråga dominerar, och framställs som den enda lösningen; stoppa massinvandringen, helst den från muslimska länder, så blir allt bra, även ekonomin.
Kryddat med en rejäl dos islamofobi. För det är vad det är i mångt och mycket; islamofobi.

Problemen som Nederländerna står inför har inte sitt ursprung i islam.
Jag ser problemen snarare som sociala. 
Den stora problemgruppen i Nederländerna är den som har marockanskt ursprung. Det är faktum. Invandrarna från Marocko kom som gästarbetare och de som kom var speciellt utvalda; de skulle vara lågutbildade eftersom de bara skulle arbeta i fabrik. De som inbjöds att komma var fattiga berber från Atlasbergen. Längst ned på samhällsstegen i Marocko. Faktum var att många av dem inte ens var lågutbildade, de var inte utbildade alls.
När jobben försvann i Nederländerna, blev de kvar, fick först A-kassa och sedan socialbidrag.
Och hamnade följaktligen längst ned på samhällsstegen. Igen. Och rent historiskt sett har alltid de lägsta samhällsgrupperna varit de som står för mest brott, är mest arbetslösa och tar emot mest socialbidrag. Och det har alltid varit så att brott, arbetslösa och socialbidragstagare sticker "vanligt folk" i ögonen. Och de i denna samhällsklass som har ett jobb, inte begår brott och sköter sig, uppför sig som "vanligt folk", de syns och märks aldrig. Hälsan tiger still.

Holländska samhället har begått massor av fel i sin strävan att integrera denna invandrargrupp. Marockanerna själva har begått massor av fel. Missnöjet gror. Det är ett stort problem. Jag förnekar inte det.

Men jag tror inte att islam som sådan är orsaken. Jag tror att islam ibland kan försvåra integrationen, men oftare är det traditionen som är problemet. Att många marockaner väljer sig att gifta sig med någon som kommer från ursprungsbyn (med andra ord, brudimportering) i stället för att hitta någon bland de marockaner som redan finns i Holland, har ingenting med islam att göra. För att ta ett exempel.

Och jag ska vara ärlig; jag tror att integrationen av just denna grupp invandrare kommer att ta väldigt lång tid. Jag har inga paketlösningar. Men jag tror att stor dos tålamod är en egenskap som kommer att behövas. Och klarsyn.


Val i Nederländerna 2010

Holländarna har gått till val. Igen. Det är inte ofta en regering håller mandatperioden ut. Och kraschar den blir det alltid omval här.

Vi förbereder oss på en smått kaotisk tid. Hur ska de lyckas få ihop det denna gång?
Det finns nämligen fem partier som har mellan 10 och 20 % av väljarstödet. Störst visar sig VVD (liberalkonservativa) bli, ett mandat mer än PvDA (socialdemokraterna), båda har fått 20%. CDA (kristdemokraterna) har gjort ett katastrofval och förlorat hälften av sina mandat och ligger nu på 14%. Högerpopulistiska PVV (mja, i vissa frågor är de mer åt vänster, men mest kända är de för sin ledare Wilders och hans extrema islammotstånd) står som valets segrare, de går från 9 till 24 mandat och tar 15% av rösterna. Tredje största parti. Andra som gick framåt var Groenlinks (miljöparti på vänsterkanten) och D66 (mittenparti, som vunnit en del på sitt Wilders-motstånd). Sedan finns det flera småpartier, Nederländerna har ingen 4% spärr.

Frågan är givetvis om man vill samarbeta med Wilders, och i så fall vem som vill det.
Att så många röstat på PVV måste man väl se som en missnöjesyttring, men egentligen har Wilders ingen bra ekonomisk politik, och det är väl ingen som på allvar tror att stoppad immigration och islamfientlighet ska få ordning på landets kassa ekonomi.

SvD, DN, Expressen

-------------

Mer om Nederländska valet

onsdagen den 9:e juni 2010

Favorit i repris 4 - Pastorsgrodor

Hoppar lite framåt i tiden här.Kommer ni ihåg Niklas Piensohos "pastorsgroda" under samtalet med Birger Schlaug? Och att det var samma Piensoho som myntade begreppet "underlivsteologi" (jag tror i alla fall att det var han)?
(Jag kopierar inte kommentarerna, men gå in på det ursprungliga inlägget om ni vill läsa dem.)


Birger Schlaug frågar i samtalet med Niklas Piensoho:
"Är det inte så att ni själva blir så upphetsade av en massa smågrejer."
Så här i efterhand klingar det nästan profetiskt. En liten groda hoppar ur en högprofilerad pastorsmun och det ropas redan efter hans avgång.
Missförstå mig rätt, det är ingen liten groda för en del, speciellt inte för Åke Green.
Jag citerar Elisabeth Sandlunds ledare idag;
"Åke Green är besviken och ledsen över pastorskollegan Piensohos formuleringar. Det förstår jag. Skulle en journalist som ogillar något jag skrivit förklara att han eller hon inte vill ha mig i närheten och att jag är en skam för journalist­kåren skulle jag också bli sårad."

Jag håller helt med. Just detta med att inte vilja ha någon "nära" är en olycklig formulering. Kanske till och med så olycklig att Piensoho borde be om ursäkt för den. En pastor borde inte säga så. Punkt.

Sandlund fortsätter:
"För att ta "underlivsteologin" först är det snudd på komiskt att just den varning som Piensoho vill utfärda mot att frågor om sexualitet blir alltför dominerande på bekostnad av andra problemställningar får precis den effekt han varnar för."

Så rätt igen. Någon som minns något annat av det Piensoho och Schlaug talade om?
Det sades en hel del vettigt. Som det här med förpackningsfrågan. Underlivsteologin är en förpackning, döljer innehållet, skulle jag vilja säga. Eller den förpackning som gör att ickekristna endast ser att "religion är bara elände som kan få folk att göra vad som helst" (Schlaug i samma samtal).

Jodå, kyrkan har en viktig roll vad det gäller sexualmoral och det negativa inflytande som vårt sexualfixerade samhälle har på människor, speciellt unga.

Men det finns ju så mycket mer att diskutera.
Jag konstaterar att en groda hoppar ut och den slukas genast av hungriga käftar.

Konstaterar också att Schlaug beklagar att de inte"hann" in på de djupare frågorna. I all ödmjukhet undrar jag vad Schlaug hade velat komma in på?

Till sist åter det härliga orden om att störa (eller inte). Kan inte riktigt släppa dem. Konstaterar att om jag slår CS Lewis i huvudet på Birger Schlaug, så blir han väldigt störd. Antagligen inte om jag gör samma sak med Shane Claiborne eller Brian McLaren (vet inte om han har läst dem, med ni som har vet vad jag menar). Skulle jag däremot slå Claiborne eller McLaren i huvudet på George W Bush, så antar jag att jag skulle få en annan reaktion...
Allting är relativt...
Utom möjligen Gud själv...
-----------------------------
Uppdatering 20 mars:
Vi konstaterar att Niklas Piensoho idag i Dagen har både bett om ursäkt och förtydligat sig.
På ett bra sätt dessutom. Tack Niklas!
-------------
Mer om detta i Är det medias fel?

måndagen den 7:e juni 2010

Favorit i repris 3 - Man är två om att ha sex...

ABORT har jag inte sagt något om på länge. Jag tycker ungefär likadant som i april 2007:

----------------------------------------------------------------------

 Man är två om att ha sex - liksom man är två om att bli gravid

Jag följer med intresse abortdebatten, som blivit aktuell igen genom Stefan Swärds debattartikel i SvD. Repliken kom snabbt från Josefin Brink, vänsterpartist. Med direkt svar av Swärd.

Med risk att upprepa vad jag har sagt förut, och bli tjatig, så vill jag ändå reagera.
Jag måste först säga att jag tycker att alla riskfyllda illegala aborter som utförs i världen varje dag är en stor tragedi.
Jag håller med Brink på en punkt, att abortförbud inte hjälper. Jag är inte emot fria aborter.

Men att inte få prata om sexualmoral i en abortdebatt utan att bli kallad konservativ och moralpredikant, det är tråkigt.

Jag reagerar på att man inte kan tala om att förebygga aborter. Och hur förebygger man om man inte kan tala om sexualmoral? Handlar det bara om att man måste se till att använda preventivmedel?
Preventivmedel fungerar uppenbarligen inte, eftersom 30000 aborter genomförs varje år. (Hur många graviditeter som förhindras vet vi givetvis inte, det går ju liksom inte att räkna ut…)
Jag har själv använt preventivmedel i många år, liksom de flesta kvinnor som har en sexuell relation. Att det inte alltid är så himla enkelt vet de flesta. Antingen är det avtändande för den ena parten eller den andra, eller får man migrän eller så är andra medel är mindre tillförlitliga eller rentav moraliskt tvivelaktiga. Ingen lätt ekvation att få att gå ihop.

Sex har alltid och kommer alltid att vara förknippat med barnalstrande. Det kommer vi inte ifrån. Sex är härligt och fördjupar en kärleksrelation, men jag, och mannen jag ligger med, måste ta ansvar för det. Konsekvenserna av ett oskyddat samlag kommer man inte ifrån, det går inte över efter ett par timmar som en baksmälla.
Men för mig hade ett oplanerat barn inte varit en katastrof. Där skiljer jag mig från många andra, mindre priviligerade.

I världen i stort, där mannen och kvinnan inte är så jämlika som i Sverige, handlar det inte om att kvinnan njuter av sin sexualitet och sin kropp, utan om att kvinnan utnyttjas sexuellt och att mannen inte tar sitt ansvar för sin sexualitet. Ord som kondom eller sterilisering är något som många män inte skulle ta i sin mun, än mindre låta de två ens komma i närheten av deras manlighet.
Illegala aborter är i många länder ett moraliskt problem, ett samhällsproblem och ett jämlikhetsproblem.

Man är två om att ha sex, liksom man är två om att bli gravid.
Man är två om att skydda sig. Men när det gäller att bli gravid, så har mannen faktiskt ett extra ansvar, en skyldighet att vara försiktig, det är ju faktiskt inte han som blir tvungen att föda det oönskade barnet.
Man är två om att bli föräldrar också, om det får komma så långt.
--------------
Tidigare inlägg:

torsdagen den 3:e juni 2010

Favorit i repris 2: Dialog muslimer och kristna i Syrien

Lika aktuell nu som :


















Det är en angelägen fråga, dialogen mellan muslimer och kristna, speciellt på "hemmaplan", i Mellanöstern.

En plats och speciellt en man, börjar få mer och mer uppmärksamhet för sitt arbete.
Det är klostret Deir Mar Musa i Syrien och dess grundare fader Paolo. Detta unika ställe, ca en timmes resa från Damaskus, ligger på gränsen till öknen. En kloster som bokstavligen klamrar sig fast på bergssidan. Dess kyrka är unik i sig, med freskomålningar som har överlevt lång tid när kyrkan var övergiven och inte ens hade tak. Läs mer på deras egen hemsida. Fader Paolo "återupptäckte" Mar Musa och blev så betagen att bestämde sig för att restauera kyrkan. Sedan växte det och blev en kloster med både munkar och nunnor, och en växande skara besökare från hela världen. En fascinerande man, mycket engagerad och karismatisk.
Deir mar Musa var en av våra favoritplatser i Syrien, vi har besökt klostret ett antal gånger. Man kan också övernatta, men det gjorde vi aldrig, pga av närheten hem till Damaskus.

En fridfullt ställe, fyllt av bön och andlighet. Även våra ickekristna vänner kan hålla med om att platsen är speciell.

På bilden ser ni fader Paolo tillsammans med delar av min familj.
Mer om Mar musa finns att läsa i Aftonbladet, Kyrkans Tidning (Göteborgs stiftssida nr 01/07),

onsdagen den 2:e juni 2010

"Favorit i repris" - serie

Jag har länge tänkt gå tillbaka och studera vad jag har skrivit under denna bloggs drygt treåriga historia. Och återpublicera favoriterna. Mina favoriter alltså (det finns en massa skräp också). Era favoriter? Jag vet inte om det finns några, i så fall hör av er. De kanske platsar i favorit-i-repris-serien.

Jag börjar med den här. Ett av mina allra första inlägg. Andas en del rotlöshet och längtan tillbaka till den del av världen som gjort så stort intryck på mig.
---------------------------------------------------------------


Med tanke på den första kristna i denna region, publicerar jag en bild på St Simeons kyrkoruin utanför Aleppo i norra Syrien. Den är från runt 300-talet och var innan Hagia Sophia i Istanbul den största kyrkan i världen. Ruinerna är fortfarande oerhört imponerande, för att inte tala om den vidunderliga utsikten.St Simeon var en eremit som satt på en pelare, för att vara ifred, han hade nämligen blivit mycket populär och skaror av pilgrimer ville träffa honom. Enligt uppgift tyckte han inte heller speciellt förtjust i kvinnor, de fick inte ens komma i närheten av kullen som hans pelare var byggd på.
Efter St Simeon blev det så att säga mode att sitta på en pelare och be till Gud. Trodde de kanske att de var lättare att nå Gud om man gjorde det så svårt som möjligt för sig?
Efter hans död byggdes kyrkan runt hans 20 meter höga pelare. Idag finns bara en stenbumling kvar, resten har blivit borthackat av pilgrimer.Platsen besöks än idag av pilgrimer från hela världen.
Bilden har sin egen lilla historia. Vi var vid St Simeon och hade enormt dåligt väder (okt 2004), men plötsligt sprack molntäcket upp och solen kom fram. Följden blev en oändlig regnbåge. Vi hade just parkerat bilen och min man rusade upp på kullen, för han skulle bara ha en foto av kyrkoruinen och regnbågen. Resultatet blev ganska lyckat.

tisdagen den 1:e juni 2010

Ship to Gaza - hur tänkte Israel? Del 2

Ja, egentligen finns det ännu inget svar på det frågan. Ingen verkar förstå hur Israel tänkte. Att borda Ship to Gaza på internationellt vatten, döda ett stort antal fredsaktivister, göra sig stor ovän med Turkiet och resten av världen.

Egentligen har jag inget nytt att tillägga än det jag sa igår. Jag känner mig bara så frustrerad att jag måste säga något.
En annan som mycket bra sammanfattar mina känslor och åsikter är Dagens chefredaktör Elisabeth Sandlund. Det är tragiskt och obegripligt, det som har hänt.

Sedan iakttagit några saker vid sidan om. En reaktion i Twitterflödet igår på demonstrationen på Sergels torg var att den blev mer av "jag vill framföra mitt politiska budskap"- möte, än en demonstration av missnöje mot det som hänt. Många försökte sko sig. Men jag var inte där, så jag vet inte. Alla har givetvis sin version.
Men om man blir så arg och frustrerad att sympatin för palestinierna övergår till ett stöd för Hamas, då blir det obehagligt. Hamas har trots allt Israels förintelse på agendan, inte att förglömma.

Sedan tycker jag att det är tråkigt att om man reagerar mot Israel felaktiga handlingar så är det redan en skock inbilska nötter framme och stämplar en som både antisemit och hatare av staten Israel. Jag vet att man inte ska bry sig om sådant, men jag blir lika arg varje gång.

Låt mig säga det här med en gång, så alla som läser vet; jag är en vän av staten Israel.
Det är lika orimligt att hävda att staten Israel inte ska få finnas (och alla judar åka hem till det landet de kom ifrån), som att säga att USA inte ska få finnas (och alla amerikaner åka hem till de länder de kom ifrån). Ska man hårddra det har ju USA tagit landet från ursprungsbefolkningen på samma sätt som staten Israel (med bundsförvanter) har tagit det från ursprungsbefolkningen där (kom inte dragande med att länderna var så gott som tomma på folk, alla vet ju att varken Amerika eller Palestina var "tomt"...)

Världen har genom årtusenden sett folkomflyttningar, och det är inte alltid så lätt att säga "vad som är rätt och fel". Människan har alltid strävat efter att söka sig till bättre jaktmarker. Och det har alltid skapat konflikter.
(Jag har förresten en bohuslänsk snapphane som förfader. De var inte så pigga på att bli svenskar, har jag förstått. Det är inte vansinnigt länge sedan...)
Om vi skulle få den galna idéen att skicka hem alla dit "de kom ifrån" skulle vi nog snart få stora problem. (Mina ungar skulle behöva delas i två delar, tex).

Kanske en liknelse som glappar, men ni förstår vad jag menar, hoppas jag. Om Israel inte skulle få finnas, skulle ett antal andra länder inte heller få finnas.

Jag har bott i Mellanöstern och en åsikt som man ofta stötte på bland "vanliga" araber, muslimer eller kristna, var att de inte hade något emot judar eller ens staten Israel, men de hade invändningar mot staten Israels politik.

Så jag ska fortsätta reagera mot felaktiga handlingar, oavsett vem som utför dem!