tisdagen den 24:e augusti 2010

Anne Franks kastanj har fallit

Amsterdams, ja, kanske en av världens mest kända träd, har fallit.
Den stora kastanjen bakom det "achterhuis" (många gamla hus i Amsterdam hade ett hus mot gatan och ett mot innergården) där familjen Frank gömde sig undan nazisterna, klarade inte av gårdagens relativt byiga vind (men det var ingen storm) och föll med ett våldsamt brak.

Anne Frank gjorde kastanjen känd eftersom hon skrev om den i sin dagbok. Den enda kontakten hon hade med omvärlden var det stora träd som växte utanför hennes fönster.
Den stora mängden besökare som kommer varje år för att se "het Achterhuis" kommer också för att se kastanjen.

Men den 150 år gamla kastanjen var dödsdömd. Redan för ett par år sedan ville Amsterdams kommun såga ned den, eftersom den var en fara för allmänheten. Det blev stora protester och en stiftelse såg till att starta en räddningaktion. Trädet försågs med "stödkrage" i stål, men det hjälpte föga, när naturen har sin gång. Kastanjen var rutten inuti.

Nu finns det nya kastanjeträd, framodlade från kastanjer från Anne Frankträdet, så chansen är stor att det planteras en på nytt.

lördagen den 21:e augusti 2010

Sommarminnen

Jag har som princip att inte lägga upp bilder på familjen på bloggen (de ska ju inte behöva lida för att jag bloggar...), men nu gör jag ett litet undantag. Kan inte låta bli att ta med en fin bild från den gångna sommarens fröjder. Som en stilla solig kväll vid Timmervatten i Svartedalen, strax norr om Kungälv och öster om Stenungsund. Lite vildmark i Bohuslän.

För övrigt är vi redan tillbaka i vardagen. Nu börjar även dottern skolan, hon hade en vecka längre ledigt.

Sedan fungerade jag på en annan sak; vad gör man för grannar (som man inte känner jätteväl) som för en dryg månad sedan helt oväntat förlorade sin son, bara 24 år gammal? De mår självklart mycket dåligt. Jag har som alltid svårt med ord (och dessutom är det inte på mitt modersmål) och hoppas att närvaro säger mer än ord. Så fort jag ser dem går jag för att byta några ord, men vet inte vad jag ska säga. Jag har inte varit med om något liknande själv och kan inte säga att jag förstår vad de går igenom, inte heller kan jag stå till buds med några kloka tröstande ord. Man kan ju inte säga att det går över, för sorgen kommer de ju alltid att bära med sig.

Någon som har erfarenhet av en liknande situation?

fredagen den 20:e augusti 2010

torsdagen den 19:e augusti 2010

Women hold up HALF THE SKY

Half the Sky heter en alldeles exceptionellt viktig bok som jag läste under semestern.

Den är skriven av New York Times kolumnisten Nicholas D. Kristof och hans fru Sheryl WuDunn, också hon journalist.
Det är i kort en bok om kvinnoförtryck i dess mer extrema former; om trafficking, prostitution, våldtäkter, mödradödlighet och fattigdom. Kristof och WuDunn skildrar många gripande kvinnoöden, från Cambodja till India och Pakistan, till Kongo och  Somalia.

Men det är också en bok om hopp. Hur kvinnor världen över lyckas vända sitt elände till något bättre.

Jag har skrivit en längre recension på min bokrecensionsblogg.

Women hold up half the sky, är ett kinesiskt ordspråk.
----------------------------------------------

En artikel om boken i the Guardian:
Half the Sky: how the trafficking of women today is on par with genocide

Half the Sky - hemsida.
Nicholas D. Krystof- blog

söndagen den 15:e augusti 2010

Back to Base

Hoppas alla ni som läser har haft en bra sommar.

Vi är hemma i Holland igen efter en månad i Sverige. En månad som bjöd på både fint och dåligt väder. Det blev en hel del simmat, solat, läst, seglat, fiskat och vandrat. Plus lite besök hos släkt och vänner.
Speciellt dåligt väder var det igår kväll i Danmark. Som tur var hade vi ett inplanerat stopp hos vänner som bor norr om Köpenhamn, så vi satt säkert inomhus. Det föll säkert över 100 mm regn under eftermiddagen och kvällen.

Nu tar vardagen vid och det är alltid lika jobbigt. Postsommarlovdepp. Som vanligt har ledigheten gått alldeles för fort.
Men det finns en fördel för min egen del. Det blir mer skrivet när vardagen tar vid. Ledighet omöjliggör skrivande för mig. Jag behöver lite lugn och ro, inte för mycket folk runtomkring. Däremot läser jag en hel del under semestern och det är ju också viktigt för skrivandet.
Så nu, med ordentliga rutiner (dvs barn och man regelbundet borta från hemmet, gör att jag kan jobba mer koncentrerat.
Det som vill veta mer om mitt skrivande kan läsa min Bokskrivardagbok.

måndagen den 9:e augusti 2010

Läst i sommar

Jag antar Bokhoras utmaning och skriver lite om vad jag har läst under semestern;


1. Bäst i sommar?
Simona Ahrnstedts Överenskommelser, helt klart. Den har jag recenserat här. Kan få vem som helst att "komma ut" och erkänna att jag älskar romantiska berättelser (speciellt om det är förpackade i en välskriven och driven (läs görspännande) berättelse som Simonas).
Carina Burmans Babylons Gator var också en positiv överraskning.
2. Sämst i sommar?
Vet egentligen inte vad som var sämst. Anne Holts Det som aldrig sker grep inte riktigt tag. Föregångaren gillade jag, så jag blev lite besviken.
3. Vad har du helst läst på stranden?
Klipporna vid havet, annars var det rätt. Den boken jag för tillfället höll på med. De blev lite audiobooks också, man blir slö i solen ibland, då är MP3-spelaren bra.
4. Var har du läst mest?
I trädgården vid stugan i Bohuslän. Och på klipporna vid havet.
5. Har du haft något läsprojekt under sommaren som du lyckats eller misslyckats med?
Jag har inte hunnit (orkat?) igenom Brian McLarens A new kind of Christianity.
Däremot har jag lyckats ta mig igenom mitt eget råmanus. Plus en massa non-fiction relaterat till detta manus, som research.
6. Nämn en ny bok som du har köpt i sommar!
Ny, som i nyutgiven? Jag kör mest med pocket. Hittade en del på loppis också. Udda av Sara Lövestam, De fattiga i Lodz av Steve Sem-Sandberg och Ordinary Thunderstorms av William Boyd är något som jag har införskaffat mig.
7. Vad ser du fram emot att läsa i höst?
Se ovan. Dessutom kommer en ny Michael Connelly-deckare där Harry Bosch och Mickey Haller möts igen, samt en ny Kenzie-Gennaro-deckare av Dennis Lehane. Det ni!

söndagen den 1:e augusti 2010

Laddat

Dagens Schlaug ledde mig via Anders Wijkman i SvD till ytterligare en artikel i SvD till denna lilla fundering.

Laddnings- och sladdmardrömmen.

Vi reser en hel del och samma sak varje gång. Alla laddare och sladdar som ska med.
Laddare till gamla Nokia, nya Nokia (mindre, och jag som försökte vara lite "sparsam" när jag köpte ny mobil, Nokia igen, så kunde vi åtminstone använda samma laddare igen... men inte), dotterns Samsung, dotterns gamla Samsung (som vi har ett extra SIMkort i för sonen), barnens DS, Gameboy (hänger med än), datorns laddare, laddare till kamerans batteri, laddaren till iPoden (som visserligen funkar för Shuffeln och två andra MP3 också), sladden som man kan koppla iPoden till stereon med, alla pyttesladdar som man kopplar MP3orna till laddaren eller datorn med, många hörlurar, sladden från kameran till datorn... Vi har också en sådan där universalgrej från Philips (egentligen för bilen), men den funkar i iPodladdare också, har vi upptäckt, eftersom den har en USB-ingång. Men alla små makapärer som ska med; för Nokian, gamla Nokia, Samsung, MP3 spelare...
Jag är rädd att en av de små försvinner och så sitter man där utan laddare för Nokian, gamla Nokian eller...
Så därför följer alla laddare med i alla fall, för säkerhets skull...

...med andra ord, vi har också en väska till alla laddare och sladdar.

Vansinne, med andra ord. Hade de inte lovat att alla mobiltelefoner skulle fungera med samma laddare?
Varför går något på mobilen sönder precis efter tvåårsgarantin är över?

Behöver vi allt detta? Nej, givetvis, men vi har det ändå. Säger jag som sitter och skriver på min senaste leksak, miniPCn. Den har förändrat mitt skrivande, dock, eftersom den är så lätt att ta med sig.

Men jag har läst en hel del om Kongo på sistone, i researchsyfte för min nya roman, som utspelar sig i Afrika, och får lite ångest. Coltan, som bla finns i mobiltelefoner, utvinns bland annat i krigshärjade delar av Kongo. Där de flesta stridande parter använder våldtäkt som en del i krigsföringen.

Nu har jag bloggat före frukost och morgonkaffet igen. Inte bra.