tisdagen den 31:e maj 2011

Om Kissie, lår som går ihop och annat

Jag är inte den som läser stora modebloggar o dyl skrivna av unga bloggare som Blondinbella och Kissie. Jag är för gammal, för tjock och för ointresserad för att få ut något av dessa bloggar.
Annat än i "studiesyfte". Låter dumt.  Blondinbella kan jag på sätt och vis känna respekt för, hon har driv och vill något. Men hon lever i en överklassvärld där trots allt mycket är serverat med modersmjölken.
Kissie är annorlunda. Rent spontant känner jag äckel när jag ser hennes bilder. En förfärligt mager kropp och stora silikonsprängda bröst som ser ut som om de skulle explodera om man rörde vid dem, helt ur proportion med resten av kroppen. (Sedan stavar hon som en kratta, men det kanske hon inte kan rå för. Skaffa någon som korrläser inläggen, säger jag bara).
Sedan blir jag ledsen, för hennes skull, familjens och alla de unga läsare som hon är en förebild för.

Emanuel uppmärksammade hennes magra kropp (antagligen märkt av anorexia eller åtminstone allvarliga ätstörningar) och skrev om hur han kände maktlöshet. Man kan givetvis diskutera hur mycket man ska diskutera någons förmodade sjukdom officiellt på bloggen, men om man inte reagerar gör man också fel.
Kissie är en förebild för många unga tjejer, även om hon inte själv medger att hon påverkar sina läsare eller har något ansvar för det hon skriver (i alla fall gav hon det intrycket när hon en gång var med i Debatt).
Men det skulle givetvis också kunna vara ha sin orsak i sjukdomen; förnekandet.

Samtidigt blir man rädd. I modevärlden retuscheras alla bilder innan de kommer i modetidningen/bloggen etc. (Vad jag förstår har Kissie också ofta ändrat sina bilder innan hon publicerat dem). Inga lår "går ihop". Unga människor som hela tiden matas med detta ideal tror att så ska en normal kropp se ut, och jag är onormal som har lår som går ihop, bröst som inte ser ut som runda bollar.
Såg ett engelskt program på TV häromveckan där tonårskillar fick titta på ett tjugotal bilder på nakna kvinnobröst. De fick frågan vems bröst som var "finast". Givetvis valde alla ut den enda som hade silikon inopererat. Inte för att de kanske skapat sina idealbild från modevärlden, snarare porrfilmer, men ändå.
(Jag skrev lite om det för länge sedan). Man blir rädd. Har vi förebilder som egentligen inte existerar, som är rena science fiction? Och vad gör det med den som inte har så bra självbild?

Det sker saker som fungerar som positiv motvikt också.
En ledsen tjej skrev till en annan bloggare, Egoina (också ny bekantskap, men en angenäm sådan) om det här med "lår som går ihop". Egoina reagerade med att lägga ut en bild på sig själv och sina lår som går ihop. Reaktionen var överväldigande. Hon började få mängder av bilder från läsare vars lår går ihop. Och nu har även Expressen skrivit om det.

Slutligen; det är värt att uppmärksamma att fetma faktiskt är ett mycket större folkhälsoproblem än ätstörningar. Jag ligger själv på gränsen till fetma enligt BMI och kampen mot vikten pågår dagligen. För mig är det ett hälsoproblem snarare än att jag vill se fin ut. (Men går man ned i vikt passar ju kläderna, inget snack). Grejen är bara att jag tycker för mycket om god mat, choklad, glass, goda kakor och bullar, samt chips. I höstas gick jag ned 6 kilo, men sedan har det pendlat. Visst har jag drömt om 70 kg gränsen där jag en gång var, innan barnen, men tror aldrig att jag kommer att komma dit. Jag har alltid haft lår som går ihop, så mycket att jag får värmeutslag mellan låren om jag har kjol varma sommardagar (jag har därför sällan kjol varma sommardagar...)
Så jag erkänner; jag är viktfixerad, jag också.

Hur ska man då vara god förebild för unga? Vet inte. Just nu är jag ganska lugn. Min dotter (just nu lång och smal och i mina ögon något av det vackraste på jorden) är väl medveten om problem med ätstörningar och hur det är kopplat med självbild, och hur viktigt det är att acceptera att alla ser olika ut och att det är normalt.
Hennes självbild är sund. Hoppas det får förbli så.

---
SR

lördagen den 21:e maj 2011

Assimilering

Om jag inte blandar ihop begreppen så brukar man tala om att invandrare ska assimileras, inte integreras (i alla fall om man lutar åt en brunskjortiga sidan). Man ska smälta in i det nya landets vanor och kultur och ens eget ska liksom försvinna under processens gång. Lite hårddraget.

Jag vet inte om jag är så assimilerad i Holland. Men en sak har jag i alla fall tagit till mitt hjärta.
Cyklandet.
Jag cyklar jämt. Till allt. Med allt. Inga ungar längre bakpå, men allt tänkbart annat. Jag har dock inte lyckats lära mig cykla med paraply, som många holländare gör i regn. Vet helt enkelt inte hur jag ska klara av att växla och bromsa då.

Bilden ovan är ganska typisk, förutom att det brukar var en mamma som cyklar med två barn, paraplyvagn och matvaror, eller vad det nu är han har i korgen.
Holländarna transporterar ALLT på cykeln. Från en back öl till självaste nyss inköpta julgranen

fredagen den 20:e maj 2011

Jag har blivit med läsplatta

Jag har blivit med läsplatta. En Sony Reader PRS-650, för den som vill veta, alltså den större varianten av Sonys läsplattor. Större och större, så stor är den inte.
Efter långt övervägande hade jag beslutat att jag ville ha en läsplatta, och att jag ville ha en Sony Reader 650. Bara för att upptäcka att den var slutsåld. Överallt. De skyllde på stor efterfrågan och att fabriken i Japan ligger still pga jordbävningen.
Men så hade den lokala kristna bokhandeln en läsplatteafton igår. Och de hade ett antal Sony 650. Så jag slog till. Direkt. Och så här ser den ut, min några dagar försenade födelsedagspresent.

Varför då en läsplatta? Varför inte en iPad, när jag nu ändå håller på. IT-experterna säger att läsplattorna är ett övergående fenomen, snart vill alla ha en iPad eller liknande.
Svar: Jag vill inte ha en plattdator. Den är mycket dyrare och jag skulle inte läsa på den. Bara surfa på den i tid och otid, precis som jag gör med min händiga lilla minilaptop. När jag egentligen vill läsa en lånad bok från ELib.

Med min Sony Reader 650 kan jag också läsa vanliga Worddokument. Idealt för att korrläsa manus alltså. Förutom eböcker.
Första intrycket efter några timmars användning? . Lättanvänd, handlig, tunn och lätt. Det går bra att läsa i starkt solljus, men man ska inte låta sänglampan lysa direkt på skärmen. Touchfunktionen är jättebra, med en lätt svepning med fingret vänder man blad.
5 av 5

måndagen den 16:e maj 2011

Filmrecension: The Lincoln Lawyer

Jag har några svagheter i livet. Kan inte sluta skriva, skulle inte kunna leva utan böcker, inte heller utan att lyssna på U2.
Och så Michael Connellys deckare. 
Denne fd. kriminalreporter från Los Angeles har troget spottat ut thrillers sedan början av 1990-talet, nästan en per år. Alla håller inte toppklass, men jag kan inte säga att någon är riktigt kass. Kvaliteten är jämn. (Jag recenserar några här).
Enligt min mening är The Lincoln Lawyer (I Lagens Limo) en av de allra bästa och därför är det extra knepigt när en favorit blir film. Bara en av Connellys böcker har blivit film tidigare, Blood Work (Blodspår), tyvärr ett riktigt bottennapp i händerna på Clint Eastwood (som annars gjorde ett mästerverk av Dennis Lehanes Mystic River). Jag hatar när de ändrar för mycket, tex vem som är bad guy.
Harry Bosch-serien, det har blivit många böcker med åren, har aldrig blivit film eftersom Connelly för länge sedan sålde filmrättigheterna, och sedan blev det aldrig någon film eller filmer. Om jag har begripit saken rätt har han nu fått tillbaka filmrättigheterna efter en tvist i domstol. Så vi Bosch-fans kanske får se honom på film så småningom i alla fall, man vet aldrig.

I The Lincoln Lawyer introducerade Connelly en ny karaktär, Mickey Haller, en skrupellös försvarsadvokat, som mest ägnar sig åt att försvara medlemmar ur Los Angeles undre värld. Problemet är att det inte ger så mycket pengar, så när chansen att försvara en rik ung kille anklagad för misshandel dyker upp säger han genast ja. Den unge mäklaren, Louis Roulet, säger sig var oskyldig och till en början verkar så vara fallet.
Men sedan upptäcker Haller att fallet med den misshandlade kvinnan liknar ett  mordfall han hade tidigare, där hans klient lyckades undvika dödsstraff därför att Haller övertalade honom att erkänna.
Det skrämmande sammanhanget tvingar Haller att omvärdera tidigare beslut och gärningar, något som inte är alldeles lätt. Han vill sedan ställa allt till rätta igen, inte alldeles ofarligt, för att uttrycka mig milt och inte avslöja för mycket av handlingen. Det blir rejält spännande.

Filmen följer boken förvånansvärt exakt. Det är inget jag stör mig på, bara några små detaljer har ändrats. Det är givetvis omöjligt att få med allt. Möjligtvis hade slutet på filmen kunnat bli ännu mer rafflande om den hade följt bokens handling lite närmare.
Matthew McConaughey, som spelar Haller gör ett bra jobb, och skildrar advokatens samvetsförebråelser på ett trovärdigt sätt. Bra är också Marisa Tomei, som Hallers exfru, en vass åklagare som han egentligen fortfarande älskar, och som han har en dotter tillsammans med.
Trots att jag visste hur det skulle gå drogs jag med i spänningen.
Filmen får definitivt godkänt av mig, som inbiten Connelly-fan. Värd väl att se.

Ps. Titeln kommer från det faktum att Haller driver sin advokatfirma från baksätet av en stor Lincoln Town Car (en av världens fulaste bilar, enligt min bättre hälft), samtidigt som han låter en fd. klient vara chaufför därför att denne måste betala av på advokatarvodet till Haller, som han inte haft råd med.

GP
SvD

tisdagen den 10:e maj 2011

Gårdagens nyheter

Vi satt och fikade vid en idyllisk liten bäck i Ardennerna när nyheten nådde oss via sms; Osama Bin Laden var död.
Det kändes ganska bisarrt med tanke på omständigheterna. Där var vi på en vandringsväg i vacker natur. Semester, familjeliv. Någon annanstans långt borta har amerikanska soldater tagit livet av Osama. Mannen som varit hjärnan bakom så mycket våld och död.
Ingen kan väl säga att man inte tycker att han förtjänade det. Inte om man ska vara ärlig.
Men glädjas åt hans död? Nej. Kanske borde man känna sorg i stället. Sorg för att han inte använde sitt liv till något bättre,  i Guds och mänsklighetens tjänst.

Joyfully celebrating the killing of a killer who joyfully celebrated killing carries an irony that I hope will not be lost on us. Are we learning anything, or simply spinning harder in the cycle of violence?    Brian McLaren




Dagen

söndagen den 8:e maj 2011

Miljömedveten

En av sakerna som kom upp i tankarna under min långa fasta var det här med miljömedvetenhet.
Hur man lever miljömedvetet. Inte alldeles lätt i vår moderna värld. Räcker det att cykla i stället för att åka bil (lätt för mig att säga...), tänka på att inte konsumera för mycket, spara på vatten och ström, äta kött som man vet kommer från djur som levt ett hyfsat liv (inga djurfabriker) och så vidare?
Egentligen skulle jag vilja göra så mycket mer, men det är inte lätt när man bor i en stad. Man kan inte odla på egen täppa, hålla kontroll på all mat man köper, när man egentligen inte vet varifrån den kommer, och hur den är odlad. Häromdagen såg jag biologiskt odlad tomat i affären. Inget konstigt med det. Men den kom från Spanien. Jag menar... Varför skulle jag köpa biotomater som transporterats hela vägen från Spanien? Då är det väl bättre med tomater från ett holländskt växthus några mil härifrån (växthusen här börjar komplettera med till alternativa energikällor som jordvärme allt mer)? Eller? Snacka om att vara förvirrad konsument.

Jag kan inte minnas annat än att jag alltid varit miljömedveten. Dessutom går den hand i hand med min kristna tro. Det ser jag som något självklart och har egentligen aldrig funderat på varför. Vi är förvaltare, inte utnyttjare, av skapelsen. Jag vet att det finns andra kristna, speciellt i USA, som tycker annorlunda, men det känns så långt borta från mina uppfattningar. Jag har alltid tyckt så här, och vet inte när det började. Det kom kanske gradvis.

En person som inspirerat mig kan jag dock komma på, även om det är länge sedan jag läste något av honom. Kanske dags att börja igen.
Stefan Edman, som numera bor nästan nästgårds med min barnsdomsby.
Här intervjuas han av Birger Schlaug i En Bok-En Författare, detta pärla till program på Kunskapskanalen. Boken det handlar om heter Planeten Havet.
Jag får direkt hemlängtan när jag hör honom. Han är klippt och skuren söderbohusläning (om det finns någon sådan benämning), trots att han bott länge på andra ställen.
Dessutom har han en hel del vettigt att säga. Och så samtalar han med Birger. Bara måste vara bra, det visste jag på förhand.
Se och njut. Och inspireras. Stefan Edman får mig att undra varför jag inte satsade på naturvetenskapen en gång, när jag var tvungen att välja väg. Jag ska inte säga att jag valde fel, men det är lite sent att sadla om nu. Tyvärr. Men intresserad av naturvetenskap, miljö och sådant kan man ju få vara ändå.

Ps. Talgoxarna har fått ungar i fågelholken vi har satt upp. Underbart.