söndagen den 18:e december 2011

Bekymmersamt. Även för kristna.


“When you have finished flaunting your liberation theology I´ll see you in my office!”

Orden är fader Macs, från BBCs gamla dramaserie Ballykissangel.
Fader Mac är arg, inte främst för att föräldrar från den närliggande byn Ballykissangel protesterar mot att byns skola kommer att förlora sin bästa lärare, utan för att hans egen underordnade, Fader Peter Clifford, deltar i protesten.

I en tid då katolska kyrkan fortfarande hade stor lokal makt på Irland (den här TV-serien kom  före allt uppdagades om sexuella övergrepp inom kyrkan) hade fader Mac sett till att den aktuelle läraren Brendan fick gå, när skolan krympte och inte längre kunde ha tre lärare, trots att alla var eniga om att Brendan var den överlägset bäste läraren. Orsaken till fader Macs handlande var att Brendan under en lektion hade sagt till en elev att enligt landets konstitution var det upp till varje vuxen att bestämma om man ville gå till mässan eller inte.
Skandalöst, tyckte kyrkoherden.

När nu den unge fader Peter väljer att ta lärarens parti beskyller hans kyrkoherde honom för att företräda befrielseteologin (populär i Sydamerika på 80 och 90-talet, och även fortfarande tror jag). Kontroversiellt för katolska kyrkan, speciellt högt upp i hierakin, som ofta tyckte att befrielseteologi var lika med kommunism, katolska kyrkans svurne fiende.

För Fader Peter var det en självklarhet att han tyckte att det var fel att Brendan var tvingad bort från sitt jobb, men det tog ett tag innan han vågade agera, eftersom det var hans chef som hade sett till att läraren hade fått gå.

Fader Peters övertygelse fick honom till slut att handla.

För kyrkoherden var det på samma sätt en självklarhet att man inte kunde säga till en tioårig elev att när man blev vuxen och kunde bestämma själv var det helt okej att inte gå till mässan, om man så ville.

Två olika uppfattningar om kristna värderingar kolliderade. Och det rejält. (Fader Peters och fader Macs värderingar kolliderar ständigt, genom hela Ballykissangel, detta är bara ett exempel).

Vad vill jag nu säga med detta?

Jo, att det är svårt att få grepp om vad som är kristna värderingar, och det är bekymmersamt, även för kristna, eftersom det inte precis är någon bra reklam utåt, för den som är intresserad, söker, undrar… vad man nu kallar det.

Samtidigt undrar jag om det finns någon väg ut ur detta problem. Mest på grund av att jag tror att det finns lika många uppfattningar om vad som är kristna värderingar som det finns kristna.

Men också därför att jag som kristen faktiskt inte tror på de kristna värderingarna.

Jag tror på Jesus.

----------------------------

Ca 0.15 min in i klippet hittar ni protesten:


 Ps. Fader Mac har sina svagheter också. I det följande avsnittet har den lycklige blivande morfadern Brian hällt i honom för mycket champagne. Han är ganska full men lyckas återigen anklaga fader Peter för att vara befrielseteolog: "Father Clifford, have you booked your holiday in Cuba yet?"

fredagen den 16:e december 2011

Julstök?

Jag tar en paus i snörvlandet och försöker få till ett litet blogginlägg. I förrgår hade jag halsont from hell, i går huvudvärk from hell och idag rinner öga och näsa för fullt. Jag får alltid en mycket märklig form av förkylning (ärvt av mamma och morfar) där öga och näsa rinner som om det vore den allra värsta hösnuva. Ingen täppt näsa här inte, snarare en vårflod!
Detta fenomen har alltid varit mycket pinsamt, eftersom det ser ut som om jag gråter.

Nåja, rätt som det är tar floden paus (fast den brukar komma igen några timmar senare, och då ofta i andra ögat) och jag bloggar.

Jag får så konstiga idéer och ryck när jag är sjuk. Som att läsa filmmanus på nätet (fast jag egentligen inte kan läsa när jag har en sån här förkylning). Just nu har jag börjat på 39 steps (gammal Hitchcock klassiker, tror jag).
Eller så ser jag samma film om och om igen.
Får en massa idéer till min nygamla manus (men orkar inte skriva ned dem).

En sak vill jag också påpeka; använd inte starka ord i onödan.
Rubriksättarna på GP (alltså INTE GT):
Ger upp jakten på granmördaren. (Observera: Inte grann mördaren)

Jag menar; det är skillnad på folk och fä. Eller växter.
Jag har för mig att man bara kan mörda människor. Eller?

Och är det bara jag som tycker att personen på den uppenbart manipulerade bilden är Palme. Inte kungen!
Men det är kanske febern.

Ps. Jag ska inte julstöka i år. Granen är klädd, men det får räcka. Har köpt en (1) julklapp hittills. Har inte bakat ut hela pepparkaksdegen. Den har nu legat i kylskåpet en vecka. Ska vara okej förstår jag, eftersom det är så mycket socker i den. Så länge inte smöret härsknar...

Och man kan vinna fantastiska skrivarpriser på Ann Ljungbergs Skrivadventskalender. Bla en skrivarresa till New York. Missa inte




lördagen den 10:e december 2011

Dra alla araber över en kam bara...

Tydligen har en amerikansk presidentkandidat hasplat ur sig att "palestinier är påhittade". Och att de har haft möjligheter att flytta till andra platser, men inte gjort det.
Nu är jag varken chockad eller förvånad, men visst är det tragiskt när någon som vill bli president i USA visar på så dålig kunskap om sin omvärld.

Det är inget nytt att många, speciellt amerikaner, ser araber som ett helt enhetligt folk, som man gärna kan flytta på och pussla med som man vill. Det sägs ofta att "allt var en del av ottomanska riket", dvs att inget Palestina för palestinier fanns. Det är på sätt och visst sant, lika sant som att libaneser egentligen inte existerade, allt var tidigare "Storsyrien". Och jordanier fanns egentligen inte heller.
Men att dra alla araber över en kam är att vifta med sin okunskap på ett genant sätt.

Jag har bott sju år i "arabiska" länder, Syrien och Oman, och förutom att folk var araber, så var det stor skillnad mellan dem. Araberna i Oman var ursprungligen handelsmän, fiskare och sjöfarare, eller beduiner. Araberna i Syrien är sedan länge bönder, handelsmän och beduiner. I Oman är araberna muslimer och tillhör en gren av islam som kallas ibadi (alltså varken sunni eller shia). I Syrien är araberna kristna, sunnimuslimer, alawiter eller druser.

Palestinierna har kommit i kläm i en stor konflikt och att säga att de har haft möjlighet att "flytta till andra platser" är också att förneka hur det i verkligheten har sett ut. Palestinierna har ju verkligen försökt flytta på sig, först till Jordanien och sedan till Libanon, och inget har precis lyckats. Det bor dessutom många i Syrien.
Många välutbildade palestinier har sedan länge lämnat Mellanöstern och gör så fortfarande.
Att tro att man skulle kunna flytta på en stor grupp palestinier och tex placera dem i Saudiarabien skulle inte heller gå, framför att skulle aldrig Saudiarabien gå med på något sådant. Jag hade alltid känslan av att de rika arabländerna såg på palestinierna som den fattige efterhängsne kusinen som ingen riktigt ville ha med att göra, annat än som billig arbetskraft.

Och att många palestinier är kristna är faktiskt något som många amerikaner inte vet. Och många svenskar och holländare också, tyvärr, det upptäckte jag när jag pratade om det hemma i Sverige eller här i Holland.


fredagen den 9:e december 2011

Jag lever... plus lite TV-serie tips

Nåja, helt tyst är det inte på den här bloggen. Jag bloggar mer här, fast där har jag också tagit en paus.
Skrivarlivet är inte enkelt, speciellt inte när man överöses av refuseringar efter att man jobbat hårt med ett manus i två år.

Men jag tröstar mig med briljanta gamla BBC-serier som den här:


klicka vidare efter det här klippet så går hela avsnittet att se.
Tyvärr har inte den geniala TV-serien Ballykissangel, om den unge katolske prästen Peter som kommer till en liten by på Irland, visats i Sverige. Jag har nyss återupptäckt den och njuter. Har sett den flera gånger nu eftersom jag försöker studera dramaturgin och se vad det är som gör den så himla bra. Klassiska teman, visst, som omöjlig kärlek (Father Peter blir väldigt intresserad i Assumpta, som äger puben och därtill är väldigt anti katolska kyrkan), men här dräller också av unika karaktärer, stor vänskap, mycket komik, och givetvis också; tragik.
Varje avsnitt, som exemplet ovan, är också en fantastisk blandning av drama (Father Peter blir vän med en gammal man på sjukhuset som visar sig har begått ett svårt brott, i alla fall i kyrkans ögon), komik (någon har satt igång en illegal radiostation, full med god musik, och jagas av Ambrose, byns unge mycket nitiske polis) och den röda tråden genom hela serien; Father Peters och Assumptas smått kaotiska, men samtidigt djupa vänskap (hon ger honom privata körlektioner i det här avsnittet, inte för att en katolsk präst någonsin har kuggats under uppkörning, kyrkan har ett så stort inflytande, utan för att hon inte vill att han ska köra ihjäl sig när han väl fått körkort utan att förtjäna det...) Ja, ni fattar...

Om ni inte orkar traggla er igenom Youtube avsnitten så finns Ballykissangel även här. De tre första säsongerna är de som är mest sevärda.
Avsnittet jag beskriver ovan är från första säsongen och heter Fallen Angel, enligt min mening ett av de bästa  Ballykissangelavsnitten.
Men den som vi ha något gott att bita i; titta vidare på resten av säsong 1 och sedan 2 och 3. Och ha näsdukarna redo på slutet, jag bara varnar.
Ps Megavideo spärrar tittandet efter en stund. Man får vänta 30 min sedan är det vara att köra igen. Och när man börjar poppar det först upp en irriterande reklamsida, klicka bort och avsnittet går att se.

Ha så trevligt!

Ps. SVT skulle aldrig lyckats få till så autentiska prästporträtt. Frågan är om de skulle våga ha med något religiöst överhuvudtaget i någon TV-serie i framtiden.

fredagen den 2:e december 2011

Out of Syria

Vi nåddes nyss av nyheten att ett av världens största oljebolag, och dessutom min mans arbetsgivare, lämnar Syrien. Den årliga produktionen från Syrien är bara en halv procent av bolagets totala, så de är inget megastort ingrepp för dem. Ändå säger jag; äntligen.

Samtidigt lider jag med de lokala anställda och alla som på olika sätt är beroende av de lokala statliga oljebolaget. De hade de inte lätt förut (dåligt betalda jämfört med expats, något som inte var fallet med lokalt anställda i tex Gabon och Oman) och har det säkert ännu värre nu.

Av alla länder som vi har bott i; England, Gabon, Oman och Syrien, så är Syrien det land som vi omedelbart och ständigt på nytt förälskade oss i. Svårt att förklara varför, men det var nog människorna, historiens vingslag, naturen och de faktum att man hade känslan av att man befann sig lite i världspolitikens mittpunkt, som påverkade oss.
Jag längtar fortfarande tillbaka och mår dåligt när jag tänker på hur befolkningen just nu lider under en förtryckande regim. Och faller regimen är jag livrädd för att folkgrupperna i Syrien, kristna, sunnimuslimer, druser och alawiter ger sig på varandra.

Vi har också nåtts av nyheten att Father Paolo, en italiensk abbot som har bott trettio år i Syrien, och har gjort ett fantastiskt arbete för fred och försoning mellan kristna och muslimer, hotas av utvisning.
Hoppas och ber att det aldrig kommer att ske.
Father Paolo tillsammans med delar av min familj