All I Want - Monicas blogg

Blogg- och länktips

2012-01-27T10:08:00.002+01:00

Lite så här på morgonkvisten; några blogg- och länktips.

Först; min gamla ungdomskompis Malin har börjat blogga. I köket hos Malin handlar inte bara om mat, utan personligare dyker också upp i köket. Hennes man Håkan, som var vår ungdomsledare i kyrkan en gång i tiden, är pastor sedan många år, och har konst som hobby. Hans alster kan man se här.

Min favoritteolog Tim Wright (eller NT Wright som han ofta också kallas), han som gjorde något så ovanligt som att lägga ned biskopsstaven för att åter träda in i den akademiska världen, har kommit ut med en ny bok; Simply Jesus (hans tidigare Simply Christian har blivit en av mina käraste ägodelar, jag återkommer ofta till den). I går damp den ned i min brevlåda, tack Amazon.de för att ni skickar portofritt till Holland! Ska läsa med intresse. Det går att höra Tim Wright prata om Simply Jesus här (där han jämför Jesus med the Perfect Storm). Även om några av hans böcker är svårt akademiska, dvs svårlästa, så kan han lägga in en helt annan växel och skriva för vanliga lekmän. Simply Christian är en bra exempel, men också Surprised by Hope

Som föreläsare är han alltid intressant, mycket humor och livligt bildspråk. Det finns många föreläsningar på NT Wrightpage.
Simply Jesus går också att beställa genom Adlibris. och Bokus

Och så har Birger (som kanske inte har så mycket gemensamt med Wright mer än skägget, men som jag tror skulle finna hans böcker intresseranta) skrivit ett öppet brev till Lewi Pethrus (jag har för mig att han har skrivit något liknande förut, men jag kanske har fel, han är ju en mycket produktiv bloggare).

Jag citerar:

"Den där barmhärtigheten och mänskligheten som du talade om när partiet startades har de där gossarna sopat bort. Ett mänskligare Sverige är enligt Odell, Hägglund och Attefall att minska ersättningen för den som är sjuk och döende. Hej och hå. Vi andra som är friska och krya har i alla fått mer. Den som har, skola vara givet, är det nya budskapet. Så kan man missbruka arvet av en grundare!
Vi måste sänka ersättningen för de sjuka, sa Hägglund, Odell och Attefall. Och dom gjorde det. Som om dom inte har några som helst kunskaper om vad du kämpade för! Dom kallar det jobbpolitik. Det betyder att de vill tvinga sjuka, halta och lytta att ta sig i kragen och skaffa ett jobb som inte finns.
Att det är lättare för en kamel att gå genom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike, har dom nog inte klart för sig. Det är liksom inte ditt gamla partis idé längre. Det är så att säga tvärtom. Den som har skola vara givet."

Jag läser och småler och tänker; äntligen någon som har fattat. Inte så att Pethrus var helt ofelbar, men ändå. Ni fattar!

Efterlysning - läsvärd modern nordisk litteratur

2012-01-25T14:50:00.001+01:00

Eftersom temat för bokmässan 2012 är Norden och nordisk litteratur tänkte jag, som en av bokmässans bloggambassadörer, (bokbloggen), att det är dags att uppdatera sig på god nutida nordisk litteratur. Jag är rätt nollställd på detta område, anglofil som jag är.

Så jag vill gärna ha tips för att sammanställa en läslista.
Skriv om dina favoriter i kommentarerna.

En liten nyhet....

2012-01-23T21:24:00.002+01:00

Det är inte jag på bilden.
Ska uppdatera med ett
riktigt foto senare!

En liten nyhet, bara, för er stackare som följer denna hopplöst ouppdaterade blogg; jag har fått ett jobb. Bör kanske tillägga att jag inte har jobbat på allvar sedan vi lämnade England någon gång i mitten av 90-talet.
Ett litet jobb, bara 6 tim/vecka, men jag vill inte har mer. Går bra att kombinera med skrivandet, bloggandet och familjen.

Som vad? Brevbärare! Nära hemma. Flexibelt! Ute i friska luften. Man rör på sig.
Får se om det är så perfekt som det verkar. Jag börjar på torsdag.

2011-12-23T12:05:00.002+01:00

Ge ut en bok på egen hand

2011-12-23T10:46:00.000+01:00

Är det något för dig?

Här kan man vinna en kurs i att ge ut en bok själv.

Bekymmersamt. Även för kristna.

2011-12-18T21:31:00.000+01:00

“When you have finished flaunting your liberation theology I´ll see you in my office!”

Orden är fader Macs, frånBBCs gamla dramaserie Ballykissangel.

Fader Mac är arg, intefrämst för att föräldrar från den närliggande byn Ballykissangel protesterarmot att byns skola kommer att förlora sin bästa lärare, utan för att hans egenunderordnade, Fader Peter Clifford, deltar i protesten.

I en tid då katolska kyrkanfortfarande hade stor lokal makt på Irland (den här TV-serien kom föreallt uppdagades om sexuella övergrepp inom kyrkan) hade fader Mac sett till attden aktuelle läraren Brendan fick gå, när skolan krympte och inte längre kundeha tre lärare, trots att alla var eniga om att Brendan var den överlägset bästeläraren. Orsaken till fader Macs handlande var att Brendan under en lektionhade sagt till en elev att enligt landets konstitution var det upp till varje vuxen att bestämma om man ville gå till mässan eller inte.

Skandalöst, tycktekyrkoherden.

När nu den unge fader Peterväljer att ta lärarens parti beskyller hans kyrkoherde honom för att företrädabefrielseteologin (populär i Sydamerika på 80 och 90-talet, och även fortfarande tror jag). Kontroversiellt för katolskakyrkan, speciellt högt upp i hierakin, som ofta tyckte att befrielseteologi var lika med kommunism, katolska kyrkans svurne fiende.

För Fader Peter var det en självklarhet att han tyckte att det var fel att Brendan var tvingad bort frånsitt jobb, men det tog ett tag innan han vågade agera, eftersom det var hanschef som hade sett till att läraren hade fått gå.

Fader Peters övertygelsefick honom till slut att handla.

För kyrkoherden var det på sammasätt en självklarhet att man inte kunde säga till en tioårig elev att när manblev vuxen och kunde bestämma själv var det helt okej att inte gå till mässan,om man så ville.

Två olika uppfattningar omkristna värderingar kolliderade. Och det rejält. (Fader Peters och fader Macsvärderingar kolliderar ständigt, genom hela Ballykissangel, detta är bara ettexempel).

Vad vill jag nu säga meddetta?

Jo, att det är svårt att fågrepp om vad som är kristna värderingar, och det är bekymmersamt, även förkristna, eftersom det inte precis är någon bra reklam utåt, för den som ärintresserad, söker, undrar… vad man nu kallar det.

Samtidigt undrar jag om detfinns någon väg ut ur detta problem. Mest på grund av att jag tror att detfinns lika många uppfattningar om vad som är kristna värderingar som det finnskristna.

Men också därför att jagsom kristen faktiskt inte tror på de kristna värderingarna.

Jag tror på Jesus.

----------------------------

Ca 0.15 min in i klippet hittar ni protesten:

Ps. Fader Mac har sina svagheter också. I det följande avsnittet har den lycklige blivande morfadern Brian hällt i honom för mycket champagne. Han är ganska full men lyckas återigen anklaga fader Peter för att vara befrielseteolog: "Father Clifford, have you booked your holiday in Cuba yet?"

Julstök?

2011-12-16T21:48:00.001+01:00

Jag tar en paus i snörvlandet och försöker få till ett litet blogginlägg. I förrgår hade jag halsont from hell, i går huvudvärk from hell och idag rinner öga och näsa för fullt. Jag får alltid en mycket märklig form av förkylning (ärvt av mamma och morfar) där öga och näsa rinner som om det vore den allra värsta hösnuva. Ingen täppt näsa här inte, snarare en vårflod!
Detta fenomen har alltid varit mycket pinsamt, eftersom det ser ut som om jag gråter.

Nåja, rätt som det är tar floden paus (fast den brukar komma igen några timmar senare, och då ofta i andra ögat) och jag bloggar.

Jag får så konstiga idéer och ryck när jag är sjuk. Som att läsa filmmanus på nätet (fast jag egentligen inte kan läsa när jag har en sån här förkylning). Just nu har jag börjat på 39 steps (gammal Hitchcock klassiker, tror jag).
Eller så ser jag samma film om och om igen.
Får en massa idéer till min nygamla manus (men orkar inte skriva ned dem).

En sak vill jag också påpeka; använd inte starka ord i onödan.
Rubriksättarna på GP (alltså INTE GT):
Ger upp jakten på granmördaren. (Observera: Inte grann mördaren)

Jag menar; det är skillnad på folk och fä. Eller växter.
Jag har för mig att man bara kan mörda människor. Eller?

Och är det bara jag som tycker att personen på den uppenbart manipulerade bilden är Palme. Inte kungen!
Men det är kanske febern.

Ps. Jag ska inte julstöka i år. Granen är klädd, men det får räcka. Har köpt en (1) julklapp hittills. Har inte bakat ut hela pepparkaksdegen. Den har nu legat i kylskåpet en vecka. Ska vara okej förstår jag, eftersom det är så mycket socker i den. Så länge inte smöret härsknar...

Och man kan vinna fantastiska skrivarpriser på Ann Ljungbergs Skrivadventskalender. Bla en skrivarresa till New York. Missa inte

Dra alla araber över en kam bara...

2011-12-10T09:39:00.001+01:00

Tydligen har en amerikansk presidentkandidat hasplat ur sig att "palestinier är påhittade". Och att de har haft möjligheter att flytta till andra platser, men inte gjort det.
Nu är jag varken chockad eller förvånad, men visst är det tragiskt när någon som vill bli president i USA visar på så dålig kunskap om sin omvärld.

Det är inget nytt att många, speciellt amerikaner, ser araber som ett helt enhetligt folk, som man gärna kan flytta på och pussla med som man vill. Det sägs ofta att "allt var en del av ottomanska riket", dvs att inget Palestina för palestinier fanns. Det är på sätt och visst sant, lika sant som att libaneser egentligen inte existerade, allt var tidigare "Storsyrien". Och jordanier fanns egentligen inte heller.
Men att dra alla araber över en kam är att vifta med sin okunskap på ett genant sätt.

Jag har bott sju år i "arabiska" länder, Syrien och Oman, och förutom att folk var araber, så var det stor skillnad mellan dem. Araberna i Oman var ursprungligen handelsmän, fiskare och sjöfarare, eller beduiner. Araberna i Syrien är sedan länge bönder, handelsmän och beduiner. I Oman är araberna muslimer och tillhör en gren av islam som kallas ibadi (alltså varken sunni eller shia). I Syrien är araberna kristna, sunnimuslimer, alawiter eller druser.

Palestinierna har kommit i kläm i en stor konflikt och att säga att de har haft möjlighet att "flytta till andra platser" är också att förneka hur det i verkligheten har sett ut. Palestinierna har ju verkligen försökt flytta på sig, först till Jordanien och sedan till Libanon, och inget har precis lyckats. Det bor dessutom många i Syrien.
Många välutbildade palestinier har sedan länge lämnat Mellanöstern och gör så fortfarande.
Att tro att man skulle kunna flytta på en stor grupp palestinier och tex placera dem i Saudiarabien skulle inte heller gå, framför att skulle aldrig Saudiarabien gå med på något sådant. Jag hade alltid känslan av att de rika arabländerna såg på palestinierna som den fattige efterhängsne kusinen som ingen riktigt ville ha med att göra, annat än som billig arbetskraft.

Och att många palestinier är kristna är faktiskt något som många amerikaner inte vet. Och många svenskar och holländare också, tyvärr, det upptäckte jag när jag pratade om det hemma i Sverige eller här i Holland.

Jag lever... plus lite TV-serie tips

2011-12-09T18:57:00.001+01:00

Nåja, helt tyst är det inte på den här bloggen. Jag bloggar mer här, fast där har jag också tagit en paus.
Skrivarlivet är inte enkelt, speciellt inte när man överöses av refuseringar efter att man jobbat hårt med ett manus i två år.

Men jag tröstar mig med briljanta gamla BBC-serier som den här:

klicka vidare efter det här klippet så går hela avsnittet att se.
Tyvärr har inte den geniala TV-serien Ballykissangel, om den unge katolske prästen Peter som kommer till en liten by på Irland, visats i Sverige. Jag har nyss återupptäckt den och njuter. Har sett den flera gånger nu eftersom jag försöker studera dramaturgin och se vad det är som gör den så himla bra. Klassiska teman, visst, som omöjlig kärlek (Father Peter blir väldigt intresserad i Assumpta, som äger puben och därtill är väldigt anti katolska kyrkan), men här dräller också av unika karaktärer, stor vänskap, mycket komik, och givetvis också; tragik.
Varje avsnitt, som exemplet ovan, är också en fantastisk blandning av drama (Father Peter blir vän med en gammal man på sjukhuset som visar sig har begått ett svårt brott, i alla fall i kyrkans ögon), komik (någon har satt igång en illegal radiostation, full med god musik, och jagas av Ambrose, byns unge mycket nitiske polis) och den röda tråden genom hela serien; Father Peters och Assumptas smått kaotiska, men samtidigt djupa vänskap (hon ger honom privata körlektioner i det här avsnittet, inte för att en katolsk präst någonsin har kuggats under uppkörning, kyrkan har ett så stort inflytande, utan för att hon inte vill att han ska köra ihjäl sig när han väl fått körkort utan att förtjäna det...) Ja, ni fattar...

Om ni inte orkar traggla er igenom Youtube avsnitten så finns Ballykissangel även här. De tre första säsongerna är de som är mest sevärda.
Avsnittet jag beskriver ovan är från första säsongen och heter Fallen Angel, enligt min mening ett av de bästa Ballykissangelavsnitten.
Men den som vi ha något gott att bita i; titta vidare på resten av säsong 1 och sedan 2 och 3. Och ha näsdukarna redo på slutet, jag bara varnar.
Ps Megavideo spärrar tittandet efter en stund. Man får vänta 30 min sedan är det vara att köra igen. Och när man börjar poppar det först upp en irriterande reklamsida, klicka bort och avsnittet går att se.

Ha så trevligt!

Ps. SVT skulle aldrig lyckats få till så autentiska prästporträtt. Frågan är om de skulle våga ha med något religiöst överhuvudtaget i någon TV-serie i framtiden.

Out of Syria

2011-12-02T20:22:00.001+01:00

Vi nåddes nyss av nyheten att ett av världens största oljebolag, och dessutom min mans arbetsgivare, lämnar Syrien. Den årliga produktionen från Syrien är bara en halv procent av bolagets totala, så de är inget megastort ingrepp för dem. Ändå säger jag; äntligen.

Samtidigt lider jag med de lokala anställda och alla som på olika sätt är beroende av de lokala statliga oljebolaget. De hade de inte lätt förut (dåligt betalda jämfört med expats, något som inte var fallet med lokalt anställda i tex Gabon och Oman) och har det säkert ännu värre nu.

Av alla länder som vi har bott i; England, Gabon, Oman och Syrien, så är Syrien det land som vi omedelbart och ständigt på nytt förälskade oss i. Svårt att förklara varför, men det var nog människorna, historiens vingslag, naturen och de faktum att man hade känslan av att man befann sig lite i världspolitikens mittpunkt, som påverkade oss.
Jag längtar fortfarande tillbaka och mår dåligt när jag tänker på hur befolkningen just nu lider under en förtryckande regim. Och faller regimen är jag livrädd för att folkgrupperna i Syrien, kristna, sunnimuslimer, druser och alawiter ger sig på varandra.

Vi har också nåtts av nyheten att Father Paolo, en italiensk abbot som har bott trettio år i Syrien, och har gjort ett fantastiskt arbete för fred och försoning mellan kristna och muslimer, hotas av utvisning.
Hoppas och ber att det aldrig kommer att ske.

Father Paolo tillsammans med delar av min familj

Lite statistik över mina bloggar

2011-11-29T09:02:00.001+01:00

Besöken det senaste året på min bokrecensionsblogg Bokläsardagbok ökat med över 700%. Jag vet att jag har Jan Guillou att tacka för det, hjälp vad folk har googlat på hans nya roman Brobyggarna. Men trenden är starkt uppåtgående. Bokläsardagbok håller på att gå om både All I Want och skrivarbloggen.

Och nu har jag utsetts till en av Bokmässans bloggambassadörer 2012, och det är en extra kick.

Av statistiken kan jag också de att läsare inte bara hittar bloggen via google, utan också via internetbokhandlare och förlagens egna hemsidor (i alla fall de som är länkade till Twingly). Min teori är att dagstidningarnas recensenter får allt mindre att säga till om, främst eftersom de inte alls hinner, vill eller har möjlighet att recensera allt. Läsaren hittar information om boken han eller hon vill köpa via andra vägar.

Min skrivarblogg Bokskrivardagbok har ökat med 45 % under året, och det är inte dåligt det heller. För en blogg som jag så gott som aldrig länkar till andra sidor (förutom andra skrivarbloggar).

Däremot har den här bloggen minskat mycket. Kanske inte så konstigt eftersom jag inte är så aktiv. Från att ha varit min huvudblogg har den blivit min sidekick.

Många nischar inte sina bloggar som jag. Jag har funderat på om det är bra eller dåligt att jag nischar och kommit fram till att jag helst vill ha en ren skrivarblogg och en ren recensions/bokblogg, som är ganska fri från personliga inlägg. Den som vill ha det får hålla sig till den här bloggen.

Bokmässans bloggambassadör 2012

2011-11-23T20:27:00.001+01:00

...och så lite goda nyheter:

Läs vidare på min bokrecensionsblogg Bokläsardagbok

Det regnar refuseringar...

2011-11-23T15:38:00.001+01:00

... här över mig, annars har vi 12 grader här i Holland, känns som vår... Dahliorna blommar fortfarande.

För er på den här bloggen som kanske följer mitt skrivande ibland, det går inget vidare, kan jag meddela.
Tredje refuseringen hittills, jag skriver mer om det här.

Half the Sky finns nu på svenska!

2011-11-18T19:19:00.001+01:00

New York Times-krönikören Nicholas D. Krystof och hans fru Sheryl WuDunns fantastiska men samtidigt upprörande bok finns nu på svenska: Halva Himlen, utgiven av Daidalos.

På förlagets hemsida kan man läsa: Jag har recenserat det engelska originalet på min recensionsblogg.

Med Halva himlenvill journalisterna Nicholas D. Kristof och Sheryl WuDunn föra upp könshandelnoch andra former av global och lokal kvinnoförnedring på den politiskadagordningen och belysa de bakomliggande orsakssammanhangen. Läsaren får mötaen rad drabbade kvinnor från olika länder, kvinnor som dessutom har detgemensamt att de – med stöd av andra kvinnor i sina egna och andra länder –lyckats göra någonting åt sin situation och börja om på nytt. ”Många avberättelserna i den här boken är plågsamma”, påpekar de båda författarna ibokens inledning, ”men håll denna sanning i minnet: Kvinnorna är inte problemetutan lösningen. Flickors svåra belägenhet är inte bara en tragedi utan också enmöjlighet”.

Jag har recenserat det engelska originalet på min recensionsblogg och är oerhört glad att denna mycket viktiga bok nu finns på svenska.

Adlibris.
Bokus.

På olästhyllan

2011-11-11T08:30:00.001+01:00

Jag gillar som de flesta vet att läsa och att skriva, och jag har ett problem; jag hinner inte att läsa det jag vill läsa. Varenda semester i Sverige lovar jag mig själv att INTE köpa fler pocketböcker förrän jag läst ut de jag har. Det är sällan jag lyckas hålla det löftet. Jag har ungefär två IVARhyllplan olästa böcker. Där finns böcker av författare jag verkligen gillar. Andre Brink, William Boyd, Kate Atkinson, John Irving, samt en hop böcker av författare jag skulle vilja lära känna. Petina Gappah, FAy Weldon, Wally Lamb, Anders de la Motte,
Dessutom krånglar Elib till det. Denna fantastiska möjlighet att låna böcker hemma på biblioteket och ladda ned dem till läsplattan (så länge denna service kommer att bestå, den kostar för mycket för biblioteken). Och förlagen har blivit allt bättre på att lägga ut sina nya böcker snabbt. I början var det bara Piratförlaget som hade ute sina böcker på recensionsdatum, men nu (idag) har tex Bonnier redan nya Keplerdeckaren ute.
Det kliar i läsarfingrarna. Det är så lätt att ladda ned och böckerna på hyllan får vänta.

Jag recenserar böcker här.

Facebooks viktigaste grupp!

2011-11-09T09:13:00.002+01:00

Jag har precis begärt inträde i den här gruppen. Det är det närmaste ett medlemskap i ett politiskt parti som jag någonsin har kommit.
Jag känner mig sviken och bedragen och tackar högre makter att jag tog med tillräckligt med Kalles Kaviar från Sverige i somras (annars brukar vi säga att det kan maken hämta på XXXX Delft på väg hem från jobbet). En skymf mot alla utlandssvenskar (speciellt de som är beroende av Kalles Kaviar på äggsmörgåsen för sitt välmående).
Till och med min holländske make är upprörd. Han gillar Abbas inlagda sill.

Tintin

2011-11-07T12:09:00.002+01:00

Det vore en underdrift att säga att Tintin har betytt mycket för mig. Han har betytt väldigt mycket för mig.

Dels var han min första kärlek.
Dels väckte han min längtan efter att resa och efter äventyr (som jag har upplevt, bara för att upptäcka att jag egentligen är ganska feg, men ändå...)
Men jag tror också att han har bidragit till min längtan att få skriva och skriva spännande, drivna berättelser.

Inte undra på att jag begav mig till bion igår kväll med viss bävan. Inte kunde man väl ha skapat en film om Tintin som motsvarade mina förväntningar, mina inre bilder?

Men jag måste säga att jag var nöjd när jag kom ut från bion. Det var en extremt välgjord, spännande och humoristisk filmberättelse. Hoppas det kommer fler filmer. Det finns ju att ta av. Jag vill gärna se favoriter som Tintin i Tibet och Mystiska Stjärnan i samma rappa format.

NaNoWriMo 2011

2011-10-28T09:51:00.000+02:00

Okej, nästan dags att börja. 1 till 30 november ska jag förhoppningsvis begrava mig i NaNoWriMo. Detta skrivarjippo som främst är en amerikansk grej (där deltar både amatörer och proffs och det är en stor happening) har också blivit som stor utomlands. Borde hela International Novel Writing Month.

Jag var med förra året och det var en fantastisk upplevelse. Fick till mina 50 000 ord och det blev ett riktigt bra råmanus, som det nog ska bli en roman av en gång.
Nu har jag en ny romanidé, en rafflande historia med mycket romantik. Historisk roman, skulle man kanske säga, även om jag inte lagt handlingen på en existerande plats. Men det är ingen fantasy.

Nyfiken på att delta? Här finns mer information. Men helt utan skrivarvana är det svårt. Och det tar tid. I genomsnitt måste man klara av 1666 ord (ca 5 A4-sidor) per dag för att nå målet.
Till sin hjälp har man en lokal NaNo-grupp (den svenska har 1800 medlemmar!)

Jag bloggar om NaNoWriMo på min bokskrivarblogg.

Knäpp dag

2011-10-15T20:40:00.000+02:00

Berg och dalbana. Mest dal.
Åkte och besökte svärmor på intensivvårdsavdelningen utan min man, eftersom han är dunderförkyld.
Kändes inte bra. Svärmor genomgick en bypassoperation igår, som gick bra, men att säga att hon är okej är att ta i. Väldigt medtagen och inte alls sig lik, även om hon var helt klar. Men man kan inte förvänta sig något annat när man har gått igenom en så svår operation, är 74 år och nyss har haft en hjärtinfarkt.
Det är bara inte kul att göra sådana besök alldeles själv.

Sedan fick jag knäpp och gick och köpte ny vinterjacka på hemvägen. Inte billig. Men jag ska inte frysa i vinter i alla fall, för jag köpte en Luthajacka, finsk kvalitet hoppas jag (även om den antagligen sys i Asien..).

Kom hem och städade frenetiskt. Tills energin tog helt slut.
Det är den fortfarande.

Och en sak till; under veckan som gick skickade jag in mitt romanmanus till åtta olika förlag. Nu kan jag bara hålla tummarna. Jag är realistisk. Chansen är bli utgiven är minimal. Tyvärr. Tycker mest synd om förlagen (och möjliga läsare) om de nobbar mig, eftersom mitt manus är rasande bra.
Men med bakgrund av allt annat känns hela karusellen med författardrömmar så... oviktig just nu. Det är kanske bara bra, eftersom den långa väntan börjar just nu.

Sluta söka på Kissies lår!

2011-10-09T22:52:00.004+02:00

Ibland är det intressant att kolla på vad folk söker på för att hamna på min blogg.
Sedan en tid tillbaka dyker det upp en massa som har sökt på "Kissies lår" eller "lår som går ihop".

Jag blir galen!
Snälla sluta söka på Kissies lår! Det finns viktigare saker i livet än Kissies förbannade lår! Man dör inte för att ens lår går ihop. Världen går inte under!

Jag är så trött på denna j-la Kissie, som tycks vara ett stort fejk hela hon. (Alexandra Nilsson däremot är vad jag vet en högt levande person som ägnar sig åt att retuschera sina bilder så att låren inte går ihop. För den som undrar vem Kissie är, alltså. Hon är frökens Nilssons blogg alter ego. Eller nåt sånt... Länkar inte, den uppmärksamheten är hon inte värd.)

Ps. Om ni undrar över min ilska.
Svärmor fick en hjärtattack i tisdags, trots att hon har väldigt bra kondition för sin ålder (74), inte röker, inte stressar något nämnvärt, inte äter fett, kort sagt sköter sig...

Livet får lite perspektiv när sådant här händer.

Så snälla, sluta söka i Google på Kissies lår och ägna dig åt att ta hand om dina nära och kära i stället. Rätt som det är har du dem inte hos dig längre.
Och då står du där med dina lår som inte går i hop.

Ja, och 14 år till salu är tusen miljoner gånger viktigare
än lår som inte går ihop

Om lår som inte går ihop och annat är orsaken till att folk som söker på Kissies lår hamnar på min blogg

Mitt romanmanus är klart!

2011-10-07T22:30:00.002+02:00

För den som möjligen missat det; jag skriver.
Och mitt nya romanmanus är klart.

Läs mer om Djungelblomma här

Litteraturpriset 2011

2011-10-06T13:37:00.000+02:00

Jaha, då ska man skämmas nu då. Att man inte har läst en nobelpristagare i och för sig inte så ovanligt.
Men jag har inte ens läst Tomas Tranströmer. Jag tror inte det i alla fall. Nu riskerar jag väl att bloggvännen som tjatat om i flera år att Tranströmer ska vinna Nobelpriset aldrig vill ha något att göra med mig igen.

Men kanske ändå. I ungdomen läste jag mycket poesi, så det vore konstigt om jag inte har läst honom.

Så det är väl dags att börja nu då.

Steve Jobs 1955-2011

2011-10-06T08:57:00.000+02:00

Det är klart att man måste skriva något om Steve Jobs.

Mitt förhållande till Apple är kluvet. Jag älskar deras design och lättanvändhet, hatar att de blockerar "sitt eget", för användande någon annanstans. Tex att man inte kan ladda ned sina iTunes-låtar på en annan mp3-spelare eller telefon.

Men en Mac Classic var min första dator (tänk, innan internet, jag använde det bara till att skriva på) och det glömmer man inte.
Applekänslan sitter där, djupt, och det är klart att det är mycket tack vare Steve Jobs.
Nu har Applevisionären gått bort. Alldeles för tidigt.

Nu har jag ingen Macdator, och kommer antagligen aldrig att skaffa någon, den enda Apple-produkt jag äger är en gammal ipod från 2005 (fungerar utmärkt!). Skulle gärna vilja ha en iPhone och iPad, men tycker att de kostar för mycket. Brukar säga att när jag hittar en utgivare till mitt romanmanus ska jag fira med att köpa någon av de två produkterna.

No, you can´t

2011-10-02T21:43:00.003+02:00

Kan inte låta bli att lägga in den här:

No, you can´t

Glömde en sak; intervju med Magnus Utvik

2011-09-26T21:30:00.001+02:00

Bara en sak till; jag glömde berätta om den intervju Magnus Utvik gav på Se Människan-scenen. Magnus Utvik, han som är en av Gomorron Sveriges bokrecensenter, intervjuades om sin bok av en teolog.
Magnus har länge varit en av mina favoriter, jag spanar in hans recensioner på SVTPlay varje gång han varit med. Det tog ett tag innan jag förstod att han själv var författare och poet.

Magnus intervjuades med anledning av sin bok Med Stalin som Gud- tre tonår i en kommunistisk sekt.
Titeln i sig säger mycket. En kommunistisk sekt har stora likheter med en religiös sekt. Samma psykologiska funktioner, samma indoktrinering.
Och det sker ofta i omtumlande tonår. Som Magnus Utvik själv sa; "Jag blev varnad för gruppen. Man sa att de var helt fundamentalistiska, liknade Jehovas Vittnen--- Självklart gick jag dit!"
Och han drogs med.

Fascinerad, och ganska skakad, köpte jag genast en signerad bok. Läser just nu. Förutom att det är en fascinerande historia, den är också bra skriven.

Recension här.

Seminariereflektioner del II

2011-09-26T12:27:00.000+02:00

Eftersom jag somras läste ungdomsromaner av både Sara Ohlsson och Jenny Jägerfeld tyckte jag att det lät intressant att gå till ett seminarium med titeln: Mens, onani och engångsligg.
Frågan i seminariet var lite; varför ser vi så lite av det här i litteraturen. Vad det gäller mens tycker jag det är ganska självklart; man skriver sällan om att folk går på toaletten, så mens är inte heller så intressant. Däremot kan ju allt "runtomkring" mens vara intressant. Som PMS, smärtor och den ibland pinsamma olägenhet mens kan föra med sig. Och det tog både Ohlsson och Jägerfeld upp. Jägerfeld sa bland att före hon fick barn var hon mest ledsen innan mens, men numera mest arg. "Sådant måste skildras". Håller med.
PMS är så tabu.

Sex förekommer ofta i romaner, även "unga vuxna"-romaner. Men sällan onani. Varför? Ohlsson och Jägerfeld var ganska enade om att det handlade om att det är så svårt att skriva om. För utlämnande, helt enkelt.

Från detta till hästböcker. Jag läste mycket sådant som barn. Trodde i min enfald att genren var utdöd. Men icke! I högsta grad levande. Men är kanske idag mer realistisk än när jag läste hästböcker.
Seminariet med Inger Frimansson och Lin Hallberg var givande.

Gud är inte död-seminariet hade samlat tungviktare som Kerstin Ekman, Göran Rosenberg och andra, och fyllde en stor seminariesal, men jag var så trött att jag hade svårt att ta till mig samtalet. Tyvärr. Men jag noterade ett par bra citat (av Göran Rosenberg): " Kristendom som ämne är nödvändigt för att förstå dagens samhälle". Skriver under på det. Likaså är ämnet religion nödvändigt för att förstå världen i stort.
"Förnuftet är ingen garanti mot galenskap", sa Göran Rosenberg också. Som en känga till de som skyller religionen ("oförnuftet" antar jag att "de" menar) för allt ont.

Till sist; ett kortseminarium med Sara Lövestam, om hennes senaste I havet finns så många stora fiskar. En isande otäck men viktig berättelse om vad som händer när skyddsnätet för våra allra minsta och mest utsatta brister. Jag har recenserat den här. Lövestam berättade om hur boken kommit till och vilka frågeställningar som hon använt sig av. Bland annat; "vad skulle jag ha gjort?" Agerat eller blundat för det otäcka (i hennes roman handlar det om pedofili).

Och ja, underbara Caroline Engvall intervjuades på lördagen i Europakommissionens monter om sin senaste bok Skamfläck.
Nu ska Skamfläck läsas, jag måste bara fatta mod. Den lär vara lika upprörande som 14 år till salu.

Mer seminariereflektioner

2011-09-26T08:52:00.001+02:00

Det blev en hel del besök på korta författarseminarier och jag ska försöka sammanfatta lite.

Håkan Nesser talade om sin ganska uppmärksammade Himmel över London. Den har blivit kritiserad. För att den är rörig? Jag vet inte. Jag blev faktiskt lite mer intresserad efter Nessers miniseminarium.

Camilla Läckberg berättade inspirerat om hur Änglamakerskan kom till och vad som fick igång skrivprocessen. Bla någon om en okänd kvinna begravd på Görings svenska frus gravplats och ryktet om att Göring en gång besökt Fjällbacka.
Jag gillar att höra hur böcker kom till. Sedan kan jag ibland undra om det inte är dags för Camilla Läckberg att våga sig på något annorlunda skrivargrepp. Hon är ju en driven och orädd författare. Men alla böckerna verkar vara stöpta i samma form. Framgångsrikt, javisst. Men... Fast det kanske är därför hon inte ändrar något...

Slank in på Ulf Ekmans seminarium för att se om han skulle kunna göra mig intresserad av att köpa hans memoarer. Men nej. Icke. Eftersom Ulf Ekman helst vill predika, inte berätta om hur och varför han skrivit sina memoarer så misstänker jag att hans bok är likadan. En predikan. Inte memoarer. Predika kan han göra på Livets Ord. Memoarer ska vara memoarer. Men jag kan ha helt fel. Det är kanske en väldigt utlämnande personlig bok.

Mer om seminarier i nästa inlägg.

Bokmässan 2011: Henning Mankell

2011-09-25T11:14:00.002+02:00

Om jag ska sammanfatta alla mina intryck av Bok och Biblioteksmässan 2011 så måste jag börja någonstans. Så jag börjar med en av de stora; Henning Mankell.
Lite starstruck blir man allt. Och inspirerad. Jag älskar när en författare berättar om hur en roman kom till. Det är mindre intressant om de talar om själva boken (den ska man ju upptäcka själv).

Och Mankell gjorde just det. Idéen att skriva om 1900-talet (nej, han hävdar att han inte vet om Guillous planer) hade han redan, vad jag förstår, men idéen till nya romanen kom när någon berättade för honom att en stor skattebetalare i då portugisiska Mozambique i början av 1900-talet var en svensk kvinna. Som var bordellägare.

Och så kom Minnet av en smutsig ängel till. Berättelsen om svenska Hanna som hamnade i Afrika och blev bordellägare.

Och jag som inte skulle köpa dyra inbundna böcker på mässan kunde inte låta bli. Den här boken bara måste jag ha. Signerad, givetvis. Och ett fantastiskt vackert omslag.

Det ska blir fler romaner om 1900-talet, lovade Mankell, alla ska skildras ur kvinnoperspektiv.

Jag recenserar boken här.

Bokmässan dag tre

2011-09-24T23:42:00.001+02:00

Är alldeles för trött för att blogga. Dag tre var mycket givande den också.
Men vi tar det senare...
I morgon; flyg hem.

Bokmässan dag två

2011-09-23T23:59:00.001+02:00

En MYCKET intensiv dag och nu är jag helt slut. Ska bara kortfattat sammanfatta.
Flera seminarier, om de mest skilda ämnen, allt från mens, hästböcker till att Gud inte är död (i alla fall inte i den offentliga debatten). Jag har träffat många gamla bekanta som jag inte har sett på ÅR och flera nya som jag tidigare bara träffat i cyberspace.
Jag har fått världens finaste boksignatur av Zinat Pirzadeh.
Men minglat har jag inte. ORKADE inte. Om man inte räknar träffen hemma hos Johanna Wistrand. Tack för dragspelstruddelutten, Johanna!
Och en japansk-korenask middag fick avsluta kvällen.

Det är en stor lyx att få tillbringa flera dagar med likasinnade, de som har läsande och skrivande som passion!

Bokmässans första dag

2011-09-22T23:25:00.001+02:00

Det blev bra första dag på bokmässan. Över förväntan.
Upp tidigt för att ta tåget och sedan flyget till Göteborg. Redan vid 12 var jag på plats. Startade med en fika med min goda vän sedan många år, Kiki, som också är bibliotekarie.
Resten av dagen ägnade jag åt att träffa folk jag lärt känna över internet IRL.
Lyssnade kort på Christoffer Carlsson på Pirat och lyckades även hälsa på honom. Trevlig kille och dessutom skriver han suveräna och annorlunda spänningsromaner. Och han är ung. Vad månde bliva? Även Pirats Mattias Boström fick ett verkligt ansikte! Lika trevlig IRL som i sociala media!
Hann med att lyssna på miniseminarier med Vibeke Olsson och Håkan Nesser, samt avslutade med att käka pasta med en av mitt manus´ testläsare, Allan Willny.

Nu framför brasan i stugan i Ödsmål. Tidigt i säng i kväll, för i morgon vill jag sitta på bussen redan innan åtta, för att vara på mässan riktigt tidigt, innan det blir så hektiskt.

Missa inte II

2011-09-20T09:34:00.001+02:00

Ett seminarium som jag inte vill missa, men jag vet inte om jag hinner fram i tid, är

De folkliga revolterna i arabvärlden

torsdag 22 sep kl. 13:00 - 13:45

När tunisiern Mohammed Bouazizi tände eld på sig själv i protest startade han en våg av uppror mot de traditionella regimerna i arabvärlden. Folk samlades i kamp mot diktatur och korruption och för demokrati och öppna samhällen. I Egypten föll Mubarak snabbt, men det gick inte lika lätt överallt. Folkliga protester slogs ned med stor hänsynslöshet i Jemen, Bahrain, Syrien och Saudiarabien. I Libyen utbröt inbördeskrig. I Marocko och Algeriet började det jäsa. Hela världen överraskades av kraften i revolterna.

Vilken väg kan utvecklingen ta? Finns det någon väg tillbaka? Kan makten betvingas?

Samtal mellan Cecilia Uddén Mannheimer, SR:s korrespondent i Mellanöstern, Per Björklund, Egyptenexpert som skrivit boken Arvet efter Mubarak, och Bitte Hammargren, Svenska Dagbladets korrespondent i Mellanösternoch Turkiet.

Medverkande:Cecilia Uddén Mannheimer, Per Björklund, Bitte Hammargren

Plats:K1Arrangör:Leopard förlag och Verbal förlag

Typ:Seminarium

-------------

Jag landar kl. 11, har visserligen bara handbagage, men så ska man med bussen till Korsvägen, köpa seminariebiljetter, ställa väskan i garderoben, osv.

Bokmässemingel?

2011-09-16T15:12:00.000+02:00

Hur gör man?

Ursäkta en dum fråga, men det snackas mycket om mingel under bokmässan. Författare, förlagsmänniskor och annat löst folk minglar tillsammans (ett annat ord för att festa och umgås, antar jag, jag har varit för länge utomlands... visst ja, mingel är väl ett engelskt ord. Så jag borde veta...).

Men om man tillhör gruppen annat löst folk, hur bär man sig då åt för att komma med på ett mingel?
Någon som har tips?

Jag är en ganska socialt skygg person. Jag hatar att komma in i ett stort rum med massor av folk jag inte känner. Risken att jag står ensam och försynt i ett hörn med ett glas vin som jag hoppas aldrig tar slut så att jag måste ställa det ifrån mig (för då vet jag inte var jag ska göra av händerna) är ENORM.
Jag saknar helt enkelt den där genen som ger en förmåga att ta första initiativet till samtal med en okänd människa.

Däremot älskar jag att mingla med personer jag känner, väl eller bara lite. Det är kul.

Som författarwannabee ska man mingla eftersom det är en form av byggande av nätverk. Säger de som vet...
Jag fasar. Risken att jag hoppar på Express Röd vid Korsvägen direkt vid stängningsdags och åker hem till stugan är ganska stor. Om ingen drar med mig någonstans. Det brukar funka. Så jag måste väl hitta någon som kan dra med mig.

Missa inte I

2011-09-16T09:13:00.001+02:00

Det finns en hel del som jag inte vill missa på årets bokmässa och detta är en sak:

På Europascenen – i monter C01:40 – varvas samtal med den svenska EU-kommissionären Cecilia Malmström, Europaparlamentariker och olika författare som skrivit böcker på Europatemat. Kom och lyssna till bland andra Henning Mankell, Gunilla Lundgren, Caroline Engvall och Carl Tham.

Arrangörer är Europaparlamentets informationskontor i Sverige och EU-kommissionen i Sverige.

11.30–12.00 Ungdomar till salu!

Caroline Engvall, författare till boken "14 år till salu",intervjuas om varför hon valt att engagera sig mot sex som självskadebeteende. Arrangör:Ungdomsstyrelsen

Mer om Caroline Engvalls senaste bok.

Uppdatering: Läs Carolines debattartikel i SvD.
Det är skrämmande att se de smått otäcka kommentarerna som bara tror att det handlar om att lägga sig i folks sexliv, när det i verkligen handlar om att hjälpa unga med självskadebeteende.

Omgjord till Bokmässeblogg

2011-09-14T21:24:00.003+02:00

Jag kommer att tillfälligt göra om bloggen till Bokmässeblogg. Det för att jag bli hålla mina skrivar- resp bokrecensionsbloggar rena från sådant som inte är rena skrivar- resp recensionsinlägg.

Här kommer jag att blogga före och under Bokmässan. Om allt möjligt från seminarier till monterprogram och mingel (kanske...). Vilka böcker jag köper...

Vi hörs!

Bokmässan närmar sig, snabbt!

2011-09-03T10:22:00.003+02:00

Jag ska till bokmässan igen. Ska gå runt där och titta på de publicerade författarna, och kanske köpa några böcker. Och gå på seminarier. Det är faktiskt den stora höjdpunkten, även om det kostar lika mycket som flygresan.

Egentligen var det som fick mig att bestämma mig för att åka på bokmässan möjligheten att presentera sitt manus. Ett förlag erbjöd 5 min manuspresentation, pitch på engelska. Men de talade inte om förrän nu i veckan att pitchningen kommer att äga rum på söndagen, när jag sitter på planet tillbaka hem.
Känns lite snopet, speciellt eftersom jag stressat för att få manuset någorlunda klart (i fall de ville läsa) och ladda för en riktigt bra pitch. Och jag är på bokmässan nästan hela tiden, från torsdag em till lördag kväll. Några andra 5 min kunde de inte klämma in, tyvärr (men jag få i alla fall maila in manuset senare, alltid något).

Det där med att få in foten på ett förlag är något som den oinvigde vet mycket lite om. Därför har jag också så svårt att tala om mitt skrivande (och inskickande av manus till förlag) med personer som inte vet hur det går till. Hur nästintill omöjligt det är att få ett manuset utgivet. Ens om det är riktigt bra. Många tror, faktiskt, att det är enkelt att hitta en förläggare.

Förlagen jagar hela tiden nya författare, säger de, nya bästsäljare och/eller nya framtida Augustprisvinnare, men de dränks i manus, och chansen att bli uppfiskad ur högen av manus och faktiskt bli läst är minimal.
Så hur tar man sig runt detta? Förutom att vara känd (skådespelare, journalist eller politiker) så måste man på något sätt göra sig ett namn. Hur? Jag vet faktiskt inte. Genom sociala media? Funkar till viss mån (men de stora förlagen är inte så bra på det). Man måste skriva ett bra följebrev, säger en del. Andra säger att manuset måste tala för sig själv.
En sak är i alla fall säker; de första tjugo-trettio sidorna av manuset måste vara riktigt bra. Oftast läser de på förlagen inte längre än så.

Någon av er läsare som ska till bokmässan? Hör av er i så fall, så kanske vi kan ses!

Ps Den av er som kanske har en manus i skrivbordslådan, ta chansen och presentera ditt manus. Läs mer här.

Lite funderingar om utlånandet av eböcker

2011-08-25T13:50:00.001+02:00

Det talas mycket om hur utlånandet av eböcker gräver ett hål i bibliotekens budgetar.
Ett utlån kostar resp. bibliotek 30 kr. Det låter inte klokt faktiskt. Det har gjort att jag avstår från att låna eböcker som jag inte vet om jag verkligen vill/hinner läsa.
Det är synd.
Men jag vill inte belasta bibliotekets budget för mycket så att de måste dra in på vanliga bokköp.

Vad behöver ändras?

Mitt bibliotek tillåter 3 eböcker per vecka. Det är ganska mycket. Men gillar man inte boken man läser kan man inte "lämna tillbaka" den och låna en ny som man gör med "vanliga" böcker.Skulle man inte kunna ha något slags "straff"-avgift eller eboksavgift för den som vill låna mer. Eller ett speciellt eboksmedlemskap på just det biblioteket?
Avtalen för biblioteken behöver ändras. Varför ska det utgå så mycket mer ersättning för en ebok jämfört med en vanlig fysisk lånebok?

Mest är jag rädd för att den stora förmån man har som utlandsbosatt; att kunna låna eböcker i Sverige, kommer att försvinna.

Kanske vore ett speciellt eboksbibliotek bara för utlandsbosatta något? Man får lösa en medlemsavgift och kan låna ett antal böcker per år.

Rättelse: Varje eboksutlån kostar 20 kr. Varje fysiskt utlån kostar ca 38 kr (inkl lokalkostnader. löner etc). Källa Elib. Så det är klart, varje oläst biblioteksbok man lämnar tillbaka är också ett slöseri (och alla som blir olästa kostar också pengar).
Men jag är fortfarande rädd för att jag snart inte ska få låna eböcker som utlandsbosatt längre. Återstår att bli tvungen att köpa dem, vilket är dyrt pga den höga momsen för eböcker (som ska sänkas, har de sagt, men den förändringen har jag inte sett ännu, om den alls kommer...), vilket jag inte kommer att göra.

Carolina Engvalls nya bok Skamfläck

2011-08-24T19:11:00.002+02:00

Underbara Caroline Engvall, som med boken 14 år till salu tog upp problemet unga som säljer sex via nätet, har kommit med en ny bok; Skamfläck.

Skamfläck är en fristående efterföljande, men tar upp samma problem. Unga som säljer sex för att skada sig själva (på liknande sätt som de som skär sig eller svälter sig).
Jag har inte fått boken ännu (ska se till att skaffa den på bokmässan), men 14 år till salu skrev jag om här. (Mitt mest lästa inlägg sedan bloggstarten, uppåt 1700 besök på det inlägget).

Boken beskrivs så här:

"Sandra är tjejen som har växt upp på en av Sveriges finaste gator just bredvid Strandvägen i Stockholm. Perfekt yta. Ingen kunde ana att hon lät äldre män våldta henne medan hon låtsades sova över hos sin kompis.

När Nadja var 15 år spreds bilder på henne i skolan. Kroppen tappade betydelse. Hon kunde lika gärna använda den till det enda hon var bra på; sex.

Jocke är 17-åringen som låter sig utnyttjas av våldsamma sexköpare. För pengarna försörjer han sig själv och sin pappa.

Sandra, Nadja och Jocke är en bild av ett nytt Sverige, något vi gärna vill blunda för. Alla var barn när de började sälja och ha sex för att låta ångesten i själen pysa ut. Tyvärr finns Sandra, Nadja och Jocke på riktigt. Berättelser som deras finns överallt runt omkring oss. I alla svenska städer och byar. I alla samhällsklasser. Med hjälp av ord, våld och hot står våra barn ut med sexköparna gör med dem samtidigt som de kämpar för att bevara sin största hemlighet.

Skamfläck är en skakande historia, skickligt sammanflätad av Caroline Engvall, författaren bakom försäljningssuccén 14 år till salu. Förutom den mycket starka historien presenteras även, eftersom Caroline sedan debuten har blivit en av den ledande experten i ämnet, ett fråga-svar-block för föräldrar, kompisar och andra engagerade."

Se även TV4:s intervju med Caroline Engvall.

Stina och Khadaffi

2011-08-24T09:26:00.000+02:00

Den arabiska våren fortsätter långt på hösten.
Khadaffi har fallit, säger de.
Nu är jag inte så säker på att det kommer att bli så kul i Libyen den närmaste framtiden.

Inte heller tror jag att det kommer att bli så roligt i Syrien den närmaste framtiden. Om inte något radikalt händer.
Det finns alldeles för mycket tomrum när en diktator faller. Ett folk som inte har haft demokrati någon gång vet inte hur man ska bete sig.

Kan inte låta bli att länka till TV4:s intervju med Stina Dabrowski där hon berättar om sin intervju med Khadaffi för 20 år sedan. Läskigt. Att hon vågade fråga som hon gjorde.

Take this soul and make it sing

2011-08-20T20:26:00.001+02:00

U2:s utomordentliga Yahweh är en sång med många bottnar. Storslaget om att förbättra världen, men också personligt, om att göra det bästa man kan med sina egna gåvor.
Det är i alla fall så jag tolkar den.

Och det är vad jag kämpar med just nu.
Jag har länge känt att Vår Herre har uppmanat mig att utnyttja mina gåvor. Det är lättare sagt än gjort. Jag har nämligen satsat på den gåvan jag anser är min största; förmågan att skriva.
Men det är inte så lätt att slå sig fram inom den branschen.

Ändå ger jag inte upp. Envishet är antagligen min andra största Gudsgåva. Men det är kanske lite förmätet att skylla på Gud för att man skriver.
Jag kan inte ge upp. Får jag inte skriva blir jag grinig och allmänt otrevlig. Så enkelt är det.

Nu är jag nära att slutföra mitt andra romanmanus, kallat Djungelblomma, på drygt tre år. Jag har skickat ut manuset till några goda vänner, privat, i skrivarvärlden och i bloggvärlden för att de ska få testläsa.. Läsarna är ganska olika personer, ett medvetet val, men hittills har gensvaret varit ganska unisont; spännande, drivet och svårt att lägga ifrån sig. Och att om manuset inte blir utgivet "är det något fel på förlagen".
Vad mer vill man höra som författare?

Djungelblommor.
Bläck o akryl, Maj 2011

Visst måste jag ändra en del saker; men i huvudsak har jag insett att manuset faktiskt håller när "vanligt folk" läser.
Det är glädjande.

Vad handlar Djungelblomma om?

Mycket kortfattat: En kärlekshistoria, men med en stor dos spänning.
Berättelsen handlar om svenska Nina, en socionom som vill ändra på sitt monotona vardagsliv, både vad det gäller jobbet och omsorgen om sin handikappade pappa, som har slitit ut henne. Hon börjar vidareutbilda sig och reser till en icke namngivet land i Östafrika på fältarbete. Målet att få till en Masteruppsats som ska öppna dörrar för henne; kanske inom biståndsorganisationer, EU eller Unicef.

Där stöter hon på Jack, en mystisk och karismatisk britt som ägnar sig åt sin bananfarm och varierande grader av filantropi. Förälskelsen är ett faktum och hon stannar hos honom på hans bananfarm högt uppe i de afrikanska bergen.

Tror ni att det slutar där? Givetvis inte. Jack är inte riktigt en fridsam filantrop. Hans uppfattning om filantropi skiljer sig i alla fall från Ninas. Hon har precis beslutat sig för att lämna honom när hon gör ett mycket ovanligt fynd i bananplantagen. Hon satsar allt på ett kort för att Jack och hon ska få behålla det hon hittat, något som visar sig bli farligt både för henne och Jack.

Den som vill veta mer om hur jag har jobbat med manuset kan läsa om det här.

Jag vill....

2011-08-05T21:51:00.002+02:00

Jag läser Fotbollsfrun med stor behållning. Speciellt gillar jag hennes ganska fräna (och ärliga) ton.
Älskar det där jag---vet---bäst uppe vid bloggrubriken.
Hon har haft det tufft på sistone, och är smärtsamt öppen och ärlig när hon skriver om det.

Idag inspirerades jag att skriva om vad jag vill (önskar).

Håll i er, det här blir en egotripp.

Jag vill:

att mina barn ska få växa upp och bli självständiga individer, trygga i sig själva och att de får syssla med det de är bra på (och helst tjäna pengar på det!)

att mina barn ska hitta en livspartner som älskar och respekterar dem

att mina barn kommer hem regelbundet oavsett var de eller jag bor och att det då känns som om vi inte varit ifrån varandra en sekund

ha barnbarn att gulla med och lära svenska

att mina föräldrar och min svärmor får bli gamla på ett ställe där de kan känna sig trygga och att de förblir aktiva in i det sista

bli äldre tillsammans med min man och fortfarande ha en intim relation och att vi får ha kul tillsammans

bli författare på allvar (publicerad) och att mina läsare tycker om det jag skriver

ha en skrivarlya någonstans i ett varmare land. Italien är drömmen.

flytta ut till stugan i Sverige när maken går i pension. I alla fall på sommarhalvåret. Och där ska jag odla tomater, gurka och aubergine i växthus

resa tills jag stupar, jag vill se hela Europa, Rocky Mountains i Amerika och Nya Zeeland. Bland annat.

Kalla terrorism vid dess rätta namn

2011-07-26T09:33:00.003+02:00

Jag har inte skrivit någonting hittills om terrorattackerna i Norge. Jag har helt enkelt inte orkat och inte haft ord. Som så många. Men nu ska jag försöka få ihop något.

Först det här med att namnet av mördaren publiceras överallt. Jag tycker det är rätt, men tjänar det något syfte? Om inte media hade nämnt honom vid namn hade vi fått reda på det ändå, via Internet. "Gammelmedia" har inte ensamrätt på nyheter längre, men de når fortfarande flest läsare/tittare.

Birger Schlaug tycker att man helt enkelt ska kalla honom terroristen. För det är ju det han är.
I Holland publicerar man förnamn och första bokstaven av efternamnet, tills gärningsmannen är dömd. Lite konstigt, eftersom förnamnet ofta avslöjar vilken bakgrund man har. Att Muhammed B. (som mördade Theo van Gogh i Nederländerna) var muslim och med stor sannolikhet hade marockansk bakgrund var ganska uppenbart. Inte ens efter rättegången, någon hållit reda på vad B. står för. Van Goghs mördare har alltid fått heta Muhammed B.

Sedan reagerar jag på det här att Anders B. , terroristen i Norge, analyseras fram och tillbaka. Psykologen kopplas in och man vill veta hur störd gärningsmannen är. Jag kan förstå det, man vill förstå. Men, som Unni Drougge skriver i Expressen; terroristen i Stockholm, har vi fått reda på så mycket om hans psykologiska tillstånd? Det är som om "ordet terrorist kräver sin muslim". "Det är tydligen skillnad mellan talibanskägg och knätofsar".
Vi vill liksom inte tro att en blond norrmän kan bli fullblodsterrorist. Officiellt galen eller inte. Vi vill inte tro att en blond norrmän kan hata så att han utför sådana vansinnesdåd. Däremot verkar vi inte ha några problem med att en fanatisk muslim hatar så mycket att han spränger sig själv mitt i Stockholm.

Till sist; Emanuel Karlsten tar upp frågan om media har spelat (spelar) Anders B. i händerna. Han vill ha uppmärksamhet, "reklam" för sina dåd (även om målgruppen för reklamen knappast är normalnorrmännen eller normalsvensken, eller knappast normalvärldsmedborgaren heller). De flesta fotona av terroristen som cirkulerar i media är hämtade från hans egen Facebooksida (högupplösta, så att det fungerar att man kopierar dem). Det kan stå "källa: AP" under bilden, vilket är lögn.
Media har agerat precis som Anders B. ville.

Jag vet inte hur media skulle ha kunnat agera annorlunda. Men det är kanske värt att tänka på det Emanuel tar upp.

Jag fortsätter att förfasas över det som hänt. Terroristen i Norge lär ha sagt att målet med morden på Utöya var att förstöra Arbeiderpartiets "rekryteringsbas". Han gör som alla terrorister, gör människorna han mördar till något annat än människor.

-----
Emanuel Karlsten har ännu en intressant debattartikel publicerad i DN idag.

Synen på kvinnlighet förändras

2011-07-14T10:12:00.004+02:00

Vad som ser som "kvinnligt" har förändrats genom åren.
I början av förra seklet ansågs kvinnor som kämpade för kvinnlig rösträtt som okvinnliga. Både av kyrkans män och kulturpersonligheter som Hjalmar Söderberg. Kyrkoherde Henrik Ringius, känd präst i Solberga, södra Bohuslän lär ha sagt:

"kvinnor som engagerar sig i rösträttskvinnornas sak riskerar att bli ett mänskligt neutrum, som varken kan fylla kvinnors eller mäns uppgift i skapelsen"

I sin debattbok från 1909, Hjärtats oro, skrev Hjalmar Söderberg;

"Jag har aldrig träffat någon förståndig man som varit anhängare av den kvinnliga rösträtten. Och jag har aldrig träffat någon kvinna, som är mån om sin kvinnlighet, som brytt sig om saken."
Och så berättar han hur han sitter på ett café och tittar ut över ett dambadhus. De kvinnor han ser är vackra. Alla bortsett från en som "ser gräslig ut och är ful som fan: hon heter Maren. Hon ser förbanne mig ut som en rösträttskvinna." (båda citaten från Birger Schlaugs blogg).

Alltså; en rösträttskvinna blir ett mänskligt neutrum och är inte mån om sin kvinnlighet.

Inom idrottsrörelsen lät det ungefär likadant. Jennifer Wegerup berättar i Aftonbladet 13 juli (kan inte hitta det på nätet) om hur fotbollstjejer hånades och förlöjligades i media. Det dröjde ända till 1970 innan kvinnor som spelade fotboll kunde få fotbollslicens. Och kampen hade varit lång.

På 1930-talet var skälen till att idrott inte lämpade sig för kvinnor många. Estetiska: Det ansågs fult med kvinnor i shorts. Nätta kvinnor som fick muskler och blev "manhaftiga. Medicinska: De "veka" kvinnorna troddes kunna bli infertila och ta skada av för mycket fysisk ansträngning (ett hån mot kvinnor inom jordbruket som i alla tider slitit med alla muskler de hade och som hade rätt så mycket muskler). Moraliska: Kvinnor skulle inte blotta naken hud, vara ensamma med manliga idrottsledare, sitta grensle på cyklar osv.

Vi kan skratta åt detta nu, när Sverige ska spela om brons i fotbolls VM för damer och där folk i länder som USA faktiskt tycker att fotboll, alltså soccer, lämpar sig bra för kvinnor eftersom det inte är så tufft som american football.

Lyckligtvis förändras synen på kvinnlighet.

Men inte på alla områden. Många kvinnor är fortfarande så måna om att behaga männen att det lägger sig under kniven, opererar in så stora bröst att de får ont i ryggen, opererar om blygdläpparna, "återställer" en mödomshinna (som egentligen aldrig har funnits). De sprutar in nervgift i ansiktet och fyller upp läpparna för att få putläppar.

Eller är det inte för att behaga männen? Kanske vill de helst behaga sig själva eftersom fortfarande så mycket av självkänslan sitter i utseendet. Var man ful fanns det för hundra år sedan risk för att man hånades som rösträttskvinna, eller senare, att man hånades som en manhaftig idrottskvinna som kanske inte kunde få barn.

Förhoppningsvis ska vi inte nå så långt att en kvinna utan silikon i brösten och med lår som går ihop ses som okvinnlig.

“Jag vill inte vara som Jona”…

2011-07-12T20:09:00.009+02:00

“Jag vill inte fly undan kallelsen att förmedla sanning.”

"Jag har med åren blivit allt tröttare på radikal kristendom. Den står mig upp i halsen, kväver lust och glädje, leder mig och andra bort från Gud istället för till honom.
Eller ja, tillåt mig korrigera: Jag har med åren blivit allt tröttare på "radikal" kristendom. Kolla bara hur den ofta yttrar sig i den interna kristna debatten, Hårda ord, skarpa argumentationer, kraftiga fördömanden, rena avfärdanden av personer. Allt som oftast med konkreta, och på ett sätt oklanderliga, hänvisningar till olika bibeltexter. "Titta, här står det ju svart på vitt, det är inget att diskutera".

Carl-Henrik Jaktlunds ord ur hans nya bok Vägen är smal, men livet är brett. Bara titeln. Jag skulle kunna ställa mig upp och ropa Ja! och Amen! till hela boken.
Det är svårt att recensera en bok som är i sådan samklang med en själv. Det är som att recensera romaner av favoritförfattare, eller musik skapad av favoritmusiker. Som när jag skriver om en deckare av Michael Connelly eller Dennis Lehane eller en ny CD av U2.
Det är kört på förhand.
Jag är inte objektiv.
Redan Carl-Henric Jaktlunds första bok “Jesus gick vidare och kyrkan står kvar” slog an en ton hos mig som länge höll i sig. Så länge att jag inte klarat av att skriva om den på bloggen förrän nya boken kom.
Inledningsorden i Vägen är smal men livet är brett kunde vara mina egna. Carl-Henric utgår från barnleken “Prästens lilla kråka” och spinner vidare utifrån ett trosperspektiv om att hamna i olika diken. “Jag längtar efter att färdas mitt på vägen”, skriver han i slutet av inledningen.
Det gör jag med.

Jag känner igen en annan favorit i Carl-Henrics ord; Rob Bell. Dels i layouten. Mycket luft mellan raderna. Mycket plats för egna noteringar och understrykningar.Dels i hur han resonerar. Att det inte alltid är så enkelt att förstå Sanningen. Att balansgången att svår.

Som det här med att Jesus tycks ha två sidor. Att han ibland säger saker som tycks stå i motsättning med annat. Och när man påpekar det får man kritik av de som säger sig vara “radikala” kristna. Det här med att saker i Bibeln tycks stå i motsättning till varandra är i många sammanhang tabu att tala om.
För att ta ett exempel. Jesus är en som kräver allt av sina lärjungar. Allt. Det är hundra procent. Samtidigt som han säger att kommer att leta efter den som vänder ryggen till honom. Borttappade får och mynt, förlorade söner. Vi känner alla till bibelns liknelser. Gud ger inte upp. När Rob Bell var inne på samma tankar i Love Wins fick han mycket kritik.

“För egen del är jag snarast på jakt efter att visa på den smala vägen men samtidigt påpeka att det finns en risk att fastna i det smala”, säger Carl-Henric Jaktlund.

Fastna i det smala och stänga himmelriket för människorna, som fariséerna gjorde. Ve och fasa. Det vill väl ingen kristen göra.
Ändå gör vi det, tror jag. Ofta.
Allt för ofta möter man svartvitt-attityden i den interna kristna debatten. Ofta på bloggar och i bloggkommentarer. ; “Titta, här står det ju svart på vitt, det är inget att diskutera”, som Carl-Henric skriver.
När det är precis tvärtom; det måste diskuteras. Det måste erkännas att vi alla, i alla led, faktiskt tolkar Bibelns ord. Att ingen av oss klarar av att läsa “som det står”.

Carl-Henric Jaktlund delar sedan upp sitt resonemang om de olika dikena i olika kapitel; inåt vs utåt,överandligt vs underandligt, nåd vs sanning.Det här blogginlägget skulle bli alldeles för långt om jag gick in på allt som tas upp i varje kapitel, men speciellt nåd vs sanning är mycket intressant. Det finns en tendens i dagens interna kristna debatt att endast betona nyttan av att hålla sig till sanningen. Det blir ett dike. Nåden sätts ur spel och bokstaven blir viktigare än människor.Och Carl-Henric är lite skarp när han påstår att det antagligen finns en ovilja till att folk faktiskt ska få del av den där nåden. “Inte ska det väl vara så enkelt?”
Det blir lite Jona-agerande av oss, vi flyr undan Guds kallelse. Samtidigt som vi i andra sammanhang betonar nåden i tid och otid. Det är bara nåd som gäller. Att tala om att jobba lite på sin karaktär för att bli mer lik Jesus är det många som sätter sig på tvären, det är ju nåd som gäller. Inte jobb och slit. Ständig dikeskörning, i båda dikena.

“Jag vill inte bli som Jona. Jag vill inte fly undan kallelsen att förmedla sanning.
Men jag vill sannerligen akta mig för att bli som Jona på andra sätt också.”

När Gud skonat Nineve klagade Jona på att Gud var sen till vrede. Kunde liksom inte glädjas över att Gud var barmhärtig.

Carl-Henric skriver:
”Tänk om kyrkan och enskilda kristna kunde bli kända för att var sant fria människor. Som inte dömer, som inte med hårdhet och nervärderande blick tittar på dem som misslyckas, utan som uppmuntrar och vägleder.

Och som framför allt vet att all räddning finns i Jesus”

Vad som genomsyrar hela boken är en genuin längtan efter att färdas mitt på vägen. Jag tror att Carl-Henric visar på ett bra exempel hur man ska lyckas göra det. För det är som sagt inte helt enkelt.
Boken är stundtals ganska självutlämnande, eftersom Carl-Henric lyckas skildra på ett naket sätt hur han själv upplevt brottningen med de här frågeställningarna. Modigt!
Läs!

Bokmässan 2011

2011-07-08T14:56:00.003+02:00

Jag vill bara säga att jag ska till bokmässan i höst. Så om just du ska dit kan vi kanske ses. Hör av dig i så fall.

Jag hoppas få träffa en del bloggkompisar på bokmässan.
Och så ska jag förhoppningsvis få göra en presentation av mitt nya romanmanus för ett bokförlag. Man får 5 minuter på sig! En pitch säger de på engelska.

Vi hörs! Eller ses i september!

Bloggtorka

2011-07-07T16:28:00.000+02:00

Igår ägnade ett holländskt nyhetsprogram nästan en tredjedel av sin sändning åt att kommentera att en holländsk turist hade hittats vid liv i spanska berg efter att ha varit försvunnen i tre veckor.
Visst är det fantastiskt att hon lever men att lägga så mycket nyhetstid på det...
Nyhetstorka, alltså.

Och här är det bloggtorka. Jag längtar så vansinnigt efter att få sitta på altanen vid stugan i Bohuslän. Vill bara bort, bort... se något annat. En liten campingtrip till Skåne och Småland ska det bli också.

Men här...
Har ingen aning vad jag ska skriva om.
Jag vill inte skriva just nu. Jag vill läsa. Fast egentligen borde jag packa.

Ha en bra fortsättning på sommaren!

Vi hörs!

Den midsommarsupande svensken

2011-06-25T10:49:00.001+02:00

Varning! Nu kommer en sådan där gnälligt utlandssvenskinlägg.
Men jag ska faktiskt ta upp det där med svenskens förhållande till alkohol.

Varför ska svensken alltid supa? Ja, jag vet, det finns andra folk som super också, speciellt när de är lediga eller är på en charterresa. Engelsmännen är inte så roliga de heller. Och skottarna ännu värre. Men skandinavierna tar oftast priset. Och det trots att spriten är DYR.

En annan sak jag har funderat över är varför svensken uppför sig så illa när han/hon dricker alkohol. Jag har sett många holländare hälla i sig ganska stora mängder öl. Utan att fördenskull bli otrevliga, tafsande och allmänt "dumma i huvudet". De blir glada och trevliga i stället (det är de redan innan, med det späds liksom på...)

Nykterist är ett ganska okänt begrepp i Holland. Jag skulle tro att det finns åtskilliga nyktra alkoholister i landet, men så gott som ingen som tex av religiösa skäl är nykterist (förutom muslimer, men bland dem är det ofta ganska accepterat med andra droger tex. hasch och somaliernas kat). Kampanjer som "en vit (helnykter) jul, för barnens skull" är också ett främmande begrepp. Att dricka alkohol i festliga sammanhang är helt accepterat. Att uppföra sig illa är det inte.
För att ta ett exempel; förra helgen tog vår församling avsked av vår präst som gick i pension. Givetvis serveras öl och vin (men också alkoholfria alternativ) på avskedsfesten.
I fredags slutade sonen grundskolan (motsvarande sexan i Sverige) och på den festliga avslutningen på kvällen bjöds föräldrarna på öl och vin. Och det på en kristen skola. Det är en självklarhet här.
Men såg jag någon som efter ett par glas betedde sig olämpligt. Nej.

Visst finns det undantag. Det finns vissa områden (speciellt på Waddenöarna i nordväst) som är beryktade för superiet under semestermånaderna. Vissa åker till vissa campingar bara för att supa.
Under rockfestivaler dricks det mycket. Och ett antal andra ungdomsfestivaler är väldigt blöta. Ett antal fall av "komasupande" (ungdomar som dricker sig till alkoholförgiftning) har uppmärksammats i media. Men det har varit fall där föräldrarna inte tycker det är "konstigt" att de låter sina trettonåringar dricka alkohol.
I vår bekantskapskrets tycker man det är konstigt om man låter ungdomar under sexton dricka alls (sexton är lagliga gränsen för att få köpa öl och vin i affären). Min dotter på drygt femton har aldrig smakat alkohol och det är ett medvetet eget val. Hon tycker jämnåriga som dricker är ganska fåniga. "Man kan ju ha kul ändå". Jag tror inte att hon börjar dricka några större mängder när hon blir sexton heller. Jag förmodar att hon skulle vara ganska unik i Sverige.

Ibland talar man om att svensken måste lära sig "dricka kontinentalt". Jag tror inte på det. Svenskens alkoholintag totalt är inte så stort jämfört med kontinentens. Nej, svensken måste lära sig att uppföra sig när han/hon dricker. Det sitter mer mellan öronen. Och man måste lära sig att det faktiskt finns ett läge mellan att inte dricka alls och supa. Jag har gått från att ha varit nästan nykterist till att helt ha ändrat uppfattning. Jag dricker både vin och öl. Men har aldrig någonsin varit riktigt full.

Midsommardagsregn

2011-06-25T09:27:00.002+02:00

Regn idag. Men de lovar finfint väder i morgon. Äntligen sommarvärme.
Inte så att det berör mig så mycket mer. Jag har liksom tappat midsommarkänslan. Här firas det inte alls, denna typiska svenska företeelse. När barnen var små brukade jag ta dem till Sverige för att få uppleva svensk midsommar. Men det går inte längre, skolorna slutar inte förrän i juli. Och släpa mig iväg till något midsommarfirande på Svenska Kyrkan i Rotterdam eller någon svensk förening här i Holland blir heller inte av.

Vi firade ändå igår. Äldste sonen gick ut motsvarande sexan och det som kallas basskolan i Holland. Sedan är det fem eller sex år til som gäller"mittenskola" (middelbare onderwijs) i , motsvarande svenskt högstadium och gymnasium. Men att gå ut sexan (åttan här) är stor sak.Du lämnar din lilla, trygga skola och din klass som du känner sedan åtta år och flyttar över till en oftast stor skola, Det firar traditionellt med att klassen sätter upp en musikal som de låter familj och släkt se, och sedan blir det fest. Vi höll på till över elva igår. (Ingen skolavslutning i kyrkan så långt ögat kan se. Helt okänt begrepp i Holland. Inte ens de kristna skolorna har avslutning i kyrkan).

Dottern har hunnit med tre år av "mittenskola" och har några tuffa dagar bakom ryggen. Avslutningsprov, som kan vara avgörande för om man får gå över till "övre mittenskola" (gymnasium i Sverige), om man ligger nära icke godkänd i ett par ämnen. Hon hade tre icke godkänd, vilket är tillåtet, men man blir inte automatisk överflyttad. Efter att ha presterat bra sjönk det till icke godkänd i två ämnen,latin och tyska, som hon ändå inte har valt för nästa år. Nu blir det matte, biologi, kemi och fysik för hela slanten, och inga språk förutom nederländska, engelska och grekiska. Och ekonomi ovanpå det.
För se vad det blir av det, hon vet inte alls vad hon vill bli ännu.

Så nu äntligen är det sommarlov för de två äldsta. Den yngste måste traska till skolan ännu en vecka, sedan är det lov för honom också.Välförtjänt för alla tre.

Jag tycker det holländska skolsystemet fungerar bra. Det enda jag inte gillar är att de har ganska kort sommarlov, kortast i Europa tydligen, bara sex veckor (sju för mtitenskolan, med det ska ändras till sex det också). Totalt har de elva veckor per år. Hur många är det i Sverige? Fjorton? Jag vet inte hur de får ihop timmarna i Sverige, men jag tror att åtminstone svenska grundskolan har längre dagar än här.

Nolltolerans

2011-06-11T10:46:00.003+02:00

Det diskuteras abort igen. Och adoption.

En del säger; varför inte underlätta så att kvinnor kan adoptera bort sina oönskade barn istället för att abortera?

En del säger; det borde vara nolltolerans mot abort.

Jag håller inte med.
Det borde vara nolltolerans mot oönskade graviditeter.
För det är oönskade graviditeter som leder till abort.

Adoption kan måhända vara ett alternativ, men adoption är också ett svårt trauma för mamman, precis som abort ofta är. Så det är inte en enbart positiv lösning.

Så tillbaka till ruta ett. Hur ska man få ned de oönskade graviditeterna? Speciellt hos tonåringar är de höga i Sverige. Mycket höga.

Dags att prata sexualmoral och preventivmedelanvändning igen. Börja från början.

För det går utmärkt att undvika oönskade graviditeter. Genom att endast ha sex i en stabil och varaktig relation (där barn är välkomna) eller att vara bra på att skydda sig. Inget slarv.
Det fungerar. Jag vet. Jag har alltid haft lätt för att bli gravid. Väldigt lätt. Och jag har haft regelbundet sexliv i över femton år. Resultat: Tre graviditeter. Tre barn.

Jag längtar efter att färdas mitt på vägen

2011-06-10T20:14:00.006+02:00

Så avslutas inledningsorden i Carl-Henric Jaktlunds nya bok.

Eftersom jag gillade hans första bok mycket (igenkänningsfaktorn var hög) är jag mycket nyfiken på Vägen är smal men livet är brett.

Tänkte vänta med att beställa den tills jag kommer till Sverige senare i sommar, men så upptäckte jag att den finns att låna på Elib! Och vips var den nedladdad på nya läsplattan.

Ytterligare ett citat från inledningen:

"Jag är trött på snedsegling och ensidighet, less på debatter från två skyttegravar där ytterligheter ställs spelas ut mot varandra, besviken på att Jesus kidnappas och framställs som trång och begränsande när han i själva verket är vid som universum och mer därtill."

Amen. Jag med.

Läser nu.

---------

Ps Jag har stött på en del som inte hittar boken på Elib. Förstår inte riktigt varför. Den finns här, och sedan får man klicka vidare till sitt eget bibliotek (om det är anslutet till Elib...)

Lite om mitt romanmanus

2011-06-07T09:30:00.004+02:00

Djungelblommor Copyright: Monica O Kolkman

För den som är nyfiken, jag skriver om mitt romanmanus Djungelblomma på min skrivarblogg.

Lost touch...

2011-06-02T16:28:00.002+02:00

...med bloggosfären. Eller snarare; tagit mig vatten över huvudet.

När jag började blogga igen, i och med fastan, lovade jag mig själv, och er läsare, lite för mycket.

Jag påbörjade mycket som jag inte orkat avsluta. Jag skulle ta upp många svåra frågor. Försöka vara kritisk och vass.
Jag hade som ambition att läsa en hög kristna böcker för att kunna vara med i alla heta diskussioner på nätet, men jag tog mig igenom Rob Bells Love Wins (älskade den, men så mycket mer riktig recension blev det inte) och Carl-Henric Jaktlunds förra (älskade den, men så mycket mer riktig recension blev det inte, fast jag har lovat att få ur mig något någon gång). Nu har Carl-Henric kommit med en ny som jag är mycket nyfiken på.
Det ligger en bunt bibelstudieguider av NT Wright och väntar. Har aldrig börjat. Skaffade Brian McLarens senaste. Har inte kommit igenom den. (Varför är han så ojämn? En del böcker älskar jag, andra kommer jag inte igenom...)
Jag skulle kunna hålla på i evighet. Det känns lite som att jag har lost touch. Alla höjdarna i bloggosfären (teologer, vällästa bloggar osv) känns milsvis före mig. Jag hinner inte och jag vill nog inte heller.

Jodå, det har en orsak. Jag SKRIVER också. Det vet en del. Men jag säger det ännu en gång. Och det går att läsa om det här.
Efter nästan två år är min roman NÄSTAN klar. Jag har jobbat med en författarcoach nästan hela tiden, tack gode Gud för henne. Snart måste jag hitta lite fler läsare, försökskaniner, innan manuset skickas till förlag. Jag kan inte riktigt fatta att jag har kommit så här långt (måste bara skriva om några få kapitel till). Det har varit en slitsam process.

Vad boken handlar om?
LOVE, AFRICA and a little bit of SUSPENSE.

Första kapitlet finns att läsa på skrivarforumet 1av3.

--
Ps. Det har inte blivit lättare att skriva en bok i och med datorn (jag var med på skrivmaskinens tid. Faktiskt). Birger snackar en massa skit. Datorn gör att man omarbetar och omarbetar och redigerar om och redigerar om... och till slut blir allt så överbearbetat att det bara finns en utväg. Börja om från början. Det är den tuffaste läxan jag har lärt under tiden jag har skrivit på det senaste manuset.

Om Kissie, lår som går ihop och annat

2011-05-31T09:12:00.010+02:00

Jag är inte den som läser stora modebloggar o dyl skrivna av unga bloggare som Blondinbella och Kissie. Jag är för gammal, för tjock och för ointresserad för att få ut något av dessa bloggar.
Annat än i "studiesyfte". Låter dumt. Blondinbella kan jag på sätt och vis känna respekt för, hon har driv och vill något. Men hon lever i en överklassvärld där trots allt mycket är serverat med modersmjölken.
Kissie är annorlunda. Rent spontant känner jag äckel när jag ser hennes bilder. En förfärligt mager kropp och stora silikonsprängda bröst som ser ut som om de skulle explodera om man rörde vid dem, helt ur proportion med resten av kroppen. (Sedan stavar hon som en kratta, men det kanske hon inte kan rå för. Skaffa någon som korrläser inläggen, säger jag bara).
Sedan blir jag ledsen, för hennes skull, familjens och alla de unga läsare som hon är en förebild för.

Emanuel uppmärksammade hennes magra kropp (antagligen märkt av anorexia eller åtminstone allvarliga ätstörningar) och skrev om hur han kände maktlöshet. Man kan givetvis diskutera hur mycket man ska diskutera någons förmodade sjukdom officiellt på bloggen, men om man inte reagerar gör man också fel.
Kissie är en förebild för många unga tjejer, även om hon inte själv medger att hon påverkar sina läsare eller har något ansvar för det hon skriver (i alla fall gav hon det intrycket när hon en gång var med i Debatt).
Men det skulle givetvis också kunna vara ha sin orsak i sjukdomen; förnekandet.

Samtidigt blir man rädd. I modevärlden retuscheras alla bilder innan de kommer i modetidningen/bloggen etc. (Vad jag förstår har Kissie också ofta ändrat sina bilder innan hon publicerat dem). Inga lår "går ihop". Unga människor som hela tiden matas med detta ideal tror att så ska en normal kropp se ut, och jag är onormal som har lår som går ihop, bröst som inte ser ut som runda bollar.
Såg ett engelskt program på TV häromveckan där tonårskillar fick titta på ett tjugotal bilder på nakna kvinnobröst. De fick frågan vems bröst som var "finast". Givetvis valde alla ut den enda som hade silikon inopererat. Inte för att de kanske skapat sina idealbild från modevärlden, snarare porrfilmer, men ändå.
(Jag skrev lite om det för länge sedan). Man blir rädd. Har vi förebilder som egentligen inte existerar, som är rena science fiction? Och vad gör det med den som inte har så bra självbild?

Det sker saker som fungerar som positiv motvikt också.
En ledsen tjej skrev till en annan bloggare, Egoina (också ny bekantskap, men en angenäm sådan) om det här med "lår som går ihop". Egoina reagerade med att lägga ut en bild på sig själv och sina lår som går ihop. Reaktionen var överväldigande. Hon började få mängder av bilder från läsare vars lår går ihop. Och nu har även Expressen skrivit om det.

Slutligen; det är värt att uppmärksamma att fetma faktiskt är ett mycket större folkhälsoproblem än ätstörningar. Jag ligger själv på gränsen till fetma enligt BMI och kampen mot vikten pågår dagligen. För mig är det ett hälsoproblem snarare än att jag vill se fin ut. (Men går man ned i vikt passar ju kläderna, inget snack). Grejen är bara att jag tycker för mycket om god mat, choklad, glass, goda kakor och bullar, samt chips. I höstas gick jag ned 6 kilo, men sedan har det pendlat. Visst har jag drömt om 70 kg gränsen där jag en gång var, innan barnen, men tror aldrig att jag kommer att komma dit. Jag har alltid haft lår som går ihop, så mycket att jag får värmeutslag mellan låren om jag har kjol varma sommardagar (jag har därför sällan kjol varma sommardagar...)
Så jag erkänner; jag är viktfixerad, jag också.

Hur ska man då vara god förebild för unga? Vet inte. Just nu är jag ganska lugn. Min dotter (just nu lång och smal och i mina ögon något av det vackraste på jorden) är väl medveten om problem med ätstörningar och hur det är kopplat med självbild, och hur viktigt det är att acceptera att alla ser olika ut och att det är normalt.
Hennes självbild är sund. Hoppas det får förbli så.

---
SR

Assimilering

2011-05-21T17:16:00.000+02:00

Om jag inte blandar ihop begreppen så brukar man tala om att invandrare ska assimileras, inte integreras (i alla fall om man lutar åt en brunskjortiga sidan). Man ska smälta in i det nya landets vanor och kultur och ens eget ska liksom försvinna under processens gång. Lite hårddraget.

Jag vet inte om jag är så assimilerad i Holland. Men en sak har jag i alla fall tagit till mitt hjärta.
Cyklandet.
Jag cyklar jämt. Till allt. Med allt. Inga ungar längre bakpå, men allt tänkbart annat. Jag har dock inte lyckats lära mig cykla med paraply, som många holländare gör i regn. Vet helt enkelt inte hur jag ska klara av att växla och bromsa då.

Bilden ovan är ganska typisk, förutom att det brukar var en mamma som cyklar med två barn, paraplyvagn och matvaror, eller vad det nu är han har i korgen.
Holländarna transporterar ALLT på cykeln. Från en back öl till självaste nyss inköpta julgranen

Jag har blivit med läsplatta

2011-05-20T10:27:00.002+02:00

Jag har blivit med läsplatta. En Sony Reader PRS-650, för den som vill veta, alltså den större varianten av Sonys läsplattor. Större och större, så stor är den inte.
Efter långt övervägande hade jag beslutat att jag ville ha en läsplatta, och att jag ville ha en Sony Reader 650. Bara för att upptäcka att den var slutsåld. Överallt. De skyllde på stor efterfrågan och att fabriken i Japan ligger still pga jordbävningen.
Men så hade den lokala kristna bokhandeln en läsplatteafton igår. Och de hade ett antal Sony 650. Så jag slog till. Direkt. Och så här ser den ut, min några dagar försenade födelsedagspresent.

Varför då en läsplatta? Varför inte en iPad, när jag nu ändå håller på. IT-experterna säger att läsplattorna är ett övergående fenomen, snart vill alla ha en iPad eller liknande.
Svar: Jag vill inte ha en plattdator. Den är mycket dyrare och jag skulle inte läsa på den. Bara surfa på den i tid och otid, precis som jag gör med min händiga lilla minilaptop. När jag egentligen vill läsa en lånad bok från ELib.

Med min Sony Reader 650 kan jag också läsa vanliga Worddokument. Idealt för att korrläsa manus alltså. Förutom eböcker.
Första intrycket efter några timmars användning? . Lättanvänd, handlig, tunn och lätt. Det går bra att läsa i starkt solljus, men man ska inte låta sänglampan lysa direkt på skärmen. Touchfunktionen är jättebra, med en lätt svepning med fingret vänder man blad.
5 av 5

Filmrecension: The Lincoln Lawyer

2011-05-16T19:36:00.000+02:00

Jag har några svagheter i livet. Kan inte sluta skriva, skulle inte kunna leva utan böcker, inte heller utan att lyssna på U2.
Och så Michael Connellys deckare.
Denne fd. kriminalreporter från Los Angeles har troget spottat ut thrillers sedan början av 1990-talet, nästan en per år. Alla håller inte toppklass, men jag kan inte säga att någon är riktigt kass. Kvaliteten är jämn. (Jag recenserar några här).
Enligt min mening är The Lincoln Lawyer (I Lagens Limo) en av de allra bästa och därför är det extra knepigt när en favorit blir film. Bara en av Connellys böcker har blivit film tidigare, Blood Work (Blodspår), tyvärr ett riktigt bottennapp i händerna på Clint Eastwood (som annars gjorde ett mästerverk av Dennis Lehanes Mystic River). Jag hatar när de ändrar för mycket, tex vem som är bad guy.
Harry Bosch-serien, det har blivit många böcker med åren, har aldrig blivit film eftersom Connelly för länge sedan sålde filmrättigheterna, och sedan blev det aldrig någon film eller filmer. Om jag har begripit saken rätt har han nu fått tillbaka filmrättigheterna efter en tvist i domstol. Så vi Bosch-fans kanske får se honom på film så småningom i alla fall, man vet aldrig.

I The Lincoln Lawyer introducerade Connelly en ny karaktär, Mickey Haller, en skrupellös försvarsadvokat, som mest ägnar sig åt att försvara medlemmar ur Los Angeles undre värld. Problemet är att det inte ger så mycket pengar, så när chansen att försvara en rik ung kille anklagad för misshandel dyker upp säger han genast ja. Den unge mäklaren, Louis Roulet, säger sig var oskyldig och till en början verkar så vara fallet.
Men sedan upptäcker Haller att fallet med den misshandlade kvinnan liknar ett mordfall han hade tidigare, där hans klient lyckades undvika dödsstraff därför att Haller övertalade honom att erkänna.

Det skrämmande sammanhanget tvingar Haller att omvärdera tidigare beslut och gärningar, något som inte är alldeles lätt. Han vill sedan ställa allt till rätta igen, inte alldeles ofarligt, för att uttrycka mig milt och inte avslöja för mycket av handlingen. Det blir rejält spännande.

Filmen följer boken förvånansvärt exakt. Det är inget jag stör mig på, bara några små detaljer har ändrats. Det är givetvis omöjligt att få med allt. Möjligtvis hade slutet på filmen kunnat bli ännu mer rafflande om den hade följt bokens handling lite närmare.
Matthew McConaughey, som spelar Haller gör ett bra jobb, och skildrar advokatens samvetsförebråelser på ett trovärdigt sätt. Bra är också Marisa Tomei, som Hallers exfru, en vass åklagare som han egentligen fortfarande älskar, och som han har en dotter tillsammans med.
Trots att jag visste hur det skulle gå drogs jag med i spänningen.
Filmen får definitivt godkänt av mig, som inbiten Connelly-fan. Värd väl att se.

Ps. Titeln kommer från det faktum att Haller driver sin advokatfirma från baksätet av en stor Lincoln Town Car (en av världens fulaste bilar, enligt min bättre hälft), samtidigt som han låter en fd. klient vara chaufför därför att denne måste betala av på advokatarvodet till Haller, som han inte haft råd med.

GP
SvD

Gårdagens nyheter

2011-05-10T09:44:00.003+02:00

Vi satt och fikade vid en idyllisk liten bäck i Ardennerna när nyheten nådde oss via sms; Osama Bin Laden var död.
Det kändes ganska bisarrt med tanke på omständigheterna. Där var vi på en vandringsväg i vacker natur. Semester, familjeliv. Någon annanstans långt borta har amerikanska soldater tagit livet av Osama. Mannen som varit hjärnan bakom så mycket våld och död.
Ingen kan väl säga att man inte tycker att han förtjänade det. Inte om man ska vara ärlig.
Men glädjas åt hans död? Nej. Kanske borde man känna sorg i stället. Sorg för att han inte använde sitt liv till något bättre, i Guds och mänsklighetens tjänst.

Joyfully celebrating the killing of a killer who joyfully celebrated killing carries an irony that I hope will not be lost on us. Are we learning anything, or simply spinning harder in the cycle of violence? Brian McLaren

Dagen

Miljömedveten

2011-05-08T17:54:00.001+02:00

En av sakerna som kom upp i tankarna under min långa fasta var det här med miljömedvetenhet.
Hur man lever miljömedvetet. Inte alldeles lätt i vår moderna värld. Räcker det att cykla i stället för att åka bil (lätt för mig att säga...), tänka på att inte konsumera för mycket, spara på vatten och ström, äta kött som man vet kommer från djur som levt ett hyfsat liv (inga djurfabriker) och så vidare?
Egentligen skulle jag vilja göra så mycket mer, men det är inte lätt när man bor i en stad. Man kan inte odla på egen täppa, hålla kontroll på all mat man köper, när man egentligen inte vet varifrån den kommer, och hur den är odlad. Häromdagen såg jag biologiskt odlad tomat i affären. Inget konstigt med det. Men den kom från Spanien. Jag menar... Varför skulle jag köpa biotomater som transporterats hela vägen från Spanien? Då är det väl bättre med tomater från ett holländskt växthus några mil härifrån (växthusen här börjar komplettera med till alternativa energikällor som jordvärme allt mer)? Eller? Snacka om att vara förvirrad konsument.

Jag kan inte minnas annat än att jag alltid varit miljömedveten. Dessutom går den hand i hand med min kristna tro. Det ser jag som något självklart och har egentligen aldrig funderat på varför. Vi är förvaltare, inte utnyttjare, av skapelsen. Jag vet att det finns andra kristna, speciellt i USA, som tycker annorlunda, men det känns så långt borta från mina uppfattningar. Jag har alltid tyckt så här, och vet inte när det började. Det kom kanske gradvis.

En person som inspirerat mig kan jag dock komma på, även om det är länge sedan jag läste något av honom. Kanske dags att börja igen.
Stefan Edman, som numera bor nästan nästgårds med min barnsdomsby.

Här intervjuas han av Birger Schlaug i En Bok-En Författare, detta pärla till program på Kunskapskanalen. Boken det handlar om heter Planeten Havet.
Jag får direkt hemlängtan när jag hör honom. Han är klippt och skuren söderbohusläning (om det finns någon sådan benämning), trots att han bott länge på andra ställen.
Dessutom har han en hel del vettigt att säga. Och så samtalar han med Birger. Bara måste vara bra, det visste jag på förhand.
Se och njut. Och inspireras. Stefan Edman får mig att undra varför jag inte satsade på naturvetenskapen en gång, när jag var tvungen att välja väg. Jag ska inte säga att jag valde fel, men det är lite sent att sadla om nu. Tyvärr. Men intresserad av naturvetenskap, miljö och sådant kan man ju få vara ändå.

Ps. Talgoxarna har fått ungar i fågelholken vi har satt upp. Underbart.

The Passion Gouda en stor succé

2011-04-23T11:09:00.007+02:00

Jag hade förmånen att vara med om ett fantastiskt passionspel torsdag kväll, i min egen stad här i Holland.
The Passion Gouda var en holländsk version av The Manchester Passion som uppfördes av BBC 2006.
The Passion Gouda var på förhand kritiserad av konservativa kristna som tyckte att det var ett spektakel och ovärdigt passionshistorien. Och ingen kan spela Jesus! (Och säkert tyckte de inte heller om att han gjorde entré på en cykel...)

Men de flesta andra är nu efteråt eniga om att The Passion var en stor succé. Nästan 20 000 såg det live på torget och en knapp miljon TV-tittare. Det var långt över förväntan. Jag var med som steward och delade ut programblad, men de tog slut snabbt, arrangörerna trodde på knappt 10 000 besökare.
Stämningen var på topp. Jag har även sett TV-versionen, och den var mycket bra producerad och filmad.

Passionshistorien berättades med hjälp av en berättare på scenen, förinspelade scener (bla nattvarden) och liveframträdanden (framför allt av den sångerska som gestaltade Jesus mor Maria), samtidigt som ett stort ljuskors bars i procession av en stor grupp människor genom hela staden fram till torget och scenen. Scenerna när den kom fram till torget och scenen, med suggestiv musik, var speciellt effektfulla (ca 55 min in i programmet, se nedan), liksom när den uppståndne Jesus uppenbarade sig på slutet, högt upp i kyrktornet på Goudas stora kyrka St Jan.

Jag fick över Twitter frågan från TV-bolaget EOs (kristet TV-bolag i Holland) direktör om inte detta skulle vara något för Stockholm. Jag svarade att jag inte tror SVT (eller TV4) skulle våga ge sig på The Passion i Manchester/Gouda-versionen.
Vad tror ni?

För mina läsare som är bra på holländska (det finns några stycken) eller tyska (hjälper en bit på vägen), eller er som är allmänt nyfikna (och vill se fina bilder från min stad och höra holländsk popmusik)...
HÄR ÄR THE PASSION:
Bekijk de video in andere formaten.

Och här är några bilder:

Maria sjunger sin inledningssång. Fotografen stod ungefär där jag stod

Korset bärs in på torget

Uppståndne Jesus sjunger från klocktornet i St Jan

foton: Jean Pierre Heijmans

Varför?

2011-04-17T22:17:00.002+02:00

Idag var vi och tittade där själva. Inte minst för barnens skull. De har blivit så fullmatade mer information genom media den senaste veckan att det har varit svårt att skilja på storyn och verkligheten, speciellt för vår yngste son. För honom var det mer något "häftigt" som hade hänt, där i affärscentret där farmor alltid handlade.

Det var inte så häftigt längre när han tittade på alla blommor, stearinljus och såg alla träskivor som satt där affärernas fönsterrutor hade blivit sönderskjutna.
Sex personer hade blivit ihjälskjutna där, för en vecka sedan. Och varför? Det kan ingen svara på. Något blev fel inne i huvudet på den unge mannen, som bodde bara en stenkast från affärscentret.
Hur förklarar man det för en nioåring?

Snart stilla veckan

2011-04-16T17:34:00.001+02:00

Jag har snart fastat i 40 dagar. Jag har bara frångått mina principer (inget kött, förutom på söndag, och inget snaskande) två gånger, tror jag. I måndags slank det ned något köttaktigt och idag åt jag en Cornetto. Kunde inte låta bli, vi var på båtklubben, det var nästan 20 grader varmt och jag kunde inte låta bli.

Vad det gäller det andliga tycker jag att jag kan vara ganska nöjd med mig själv. Hur då nöjd?
Jag har funderat mycket, läst mycket, bett en hel del. Frågat. Vad vill Du med mig egentligen?
På torsdag ska jag vara steward på ett av de största evenemanget Nederländerna har sett på det kristna området. The Passion. Skildrat genom popmusik. Jag skrev mer om det här.
Direktsänt på TV. En jättegrej. Hoppas det kommer mycket folk och hoppas allt går lugnt till. Det ska bli så spännande.

Och så har jag skrivit en del. Det känns alltid bra. Och funderat på nya romanprojekt.

Stilla veckan ligger framför oss.
Hur ska ni uppmärksamma stilla veckan?

The Gouda Passion

2011-04-13T20:38:00.006+02:00

Det är lite tyst här på bloggen, jag har inte riktigt haft tid. Det är skrivandet som tar tid.
Dessutom håller min stad på och laddar för något stort; nämligen den nederländska versionen av The Manchester Passion. The Gouda Passion med andra ord.
The Manchester Passion var ett passionsspel som framfördes i live i Manchester, England 2006. Jesus sista timmar illustrerad med lokal popmusik. Vad gäller det senare hade Manchester en hel del eget att ta av.
Gouda har inte det, så det får bli nederländsk popmusik i sin helhet.
Det är i stort ett ekumeniskt arrangemang som kommer att direktsändas i holländsk TV.

Det är inte första gången någon försöker skildra passionshistorien med musik. Bachs Matteuspassion är väl mest känd, men egentligen är också Jesus Christ Superstar en passionshistoria. Där textförfattaren visserligen tagit sig lite stora friheter, men ändå.

Så fort det tillkännagavs att The Passion skulle äga rum i Gouda (på skärtorsdagens kväll) protesterade en del ultrakonservativa reformerta kyrkor i Gouda (i Sverige har vi knappast så konservativa kyrkor, gammalkyrkliga skulle jag vilja kalla dem). Att skildra passionshistorien med skådespeleri (något som dessa kyrkor generellt inte har så gott öga till) och popmusik (måhända ännu mer kontroversiellt) tyckte de var ett spektakel och de krävde att kommunen skulle stoppa arrangemanget (kommunen är medfinansiär...)
Ett yttrande som fick min man att fullkomligt gå i taket. Han skrev en ilsken kommentar i Reformatorisch Dagblads (den tidning som står för ungefär samma åsikter som nämnda ultrakonservativa kyrkor) nätversion. I korthet tyckte han att hade man inte ett alternativ (dvs ett alternativt evangelisationsprogram där passionshistorien på ett förståeligt sätt presenterades för moderna människor) skulle man heller inte kritisera andra kyrkors evangelisationsinsatser.
För i första hand är The Passion en evangelistionsinsats, främst riktad mot unga.

Själv har jag anmält mig som steward, dvs en som ska finnas tillgänglig för samtal. Jag hoppas jag ska lyckas se lite av The Passion också. Jag hoppas på givande kväll. Det ska bli spännande att få vara med om detta.

Här nedan; The Manchester Passions skildring av nattvardens instiftande.

Och här kan ni se HELA the Manchester Passion:

Blodbad i min mans hemstad

2011-04-09T20:09:00.005+02:00

Stor tragedi min mans hemstad Alphen aan den Rijn [uttalas; Alfen an den Rejn] idag.

En ung man gick in i ett galleria och började skjuta vilt omkring sig med ett automatvapen. Just nu säger man att sju har dött, inklusive gärningsmannen själv, som tog sitt eget liv. Enligt obekräftade uppgifter har han också skjutit ihjäl sin egen mor, som hade en klädaffär i affärscentret.Terroristattack var genast på allas läppar, ända tills det stod klart att gärningsmannen var blond och bar ett holländskt namn. Han bodde med sina föräldrar i en lägenhet alldeles intill affärscentret.
Det verkar som det är ett familjedrama som gick över styr.

Affärscentret Ridderhof ligger ett par hundra meter från huset där min man växte upp och där min svärmor fortfarande bor och jag har besökt det otaliga gånger genom åren. Det känns overkligt att se alla bilder om skottdramat. Jag känner ju igen varje hörn i gallerian och vet precis hur hyreshuset ser ut där gärningsmannen enligt uppgift bodde.

Ögonvittnen talar om hur det kändes helt overkligt; "som ur en amerikansk film, döda och skadade låg överallt". Folk flydde in på toaletter och personalsutrymmen.
Det kommer att ta lång tid innan Alphen hämtar sig från detta.

---------
Uppdatering:
Många rykten cirkulerar. Nu dementerar Alphens kommun att gärningsmannen dödat sin egen mor. Båda föräldrarna uppges vara i livet.

Dagen
Expressen
SvD
DN
Aftonbladet
Svt

Telling God´s Story

2011-04-08T10:17:00.003+02:00

Egentligen höll jag på att läsa en text om Bibelns auktoritet. Men det var något annat som hoppade ut ur texten.
Vi har alla ett ansvar att vara med och sprida den berättelse som Bibeln började berätta.
Men det kan ske på många olika sätt. Beroende på vilken talang vi har fått.
Om du kämpar med det här med evangelisation, kanske känner du som jag att du inte passar in i den gängse etablerade bilden på evangelisation (tänk; gatuevangalisation, "knacka dörr", prata med grannen eller kollegan om Jesus i alla möjliga och omöjliga sammanhang, och ge sig ut på missionsfälten, för att hårddra det), så vill jag bara säga:
Tänk om!
Hitta din nisch. Din talang. Vad du är bäst på är ditt medel i att berätta och leva Guds berättelse (narrativ på engelska, men jag hittar inget bra ord att översätta det med på svenska.)

"The Gospels are to become authoritative because, as they tell the story of who Jesus was for Israel in judging and redeeming Israel, so we continue that story—this is the great message of Luke, is it not—in being for the world what Jesus was for Israel. That is how the translation works. And that is why we need narrative, not timeless truth. I’m not a timeless person; I’ve got a story. The world’s not a timeless world; it’s got a story. And I’ve got a responsibility, armed with scripture, to tell the world God’s story, through song and in speech, in drama and in art. We must do this by telling whatever parables are appropriate.

That may well not be by standing on street corners reading chunks of scripture. It might be much more appropriate to go off and write a novel (and not a ‘Christian’ novel where half the characters are Christians and all the other half become Christians on the last page) but a novel which grips people with the structure of Christian thought, and with Christian motivation set deep into the heart and structure of the narrative, so that people would read that and resonate with it and realize that that story can be my story. After all, the story of the Bible, and the power that it possesses, is a better story than any of the power games that we play in our world. We must tell this story, and let it exercise its power in the world." (NT Wright How Can the Bible be Authoritative?

Oops. You made my day, Tom Wright.
Som för övrigt var så modig att han sa upp sig från sitt jobb som biskop i anglikanska kyrkan för att ägna sig åt det han är bäst på; nämligen teologi och skriva böcker.

Jag tror inte på Bibeln

2011-04-07T20:56:00.001+02:00

Kanske fick jag en och annan att hoppa till inför denna rubrik.
Det var meningen.
Jag ska snart försöka ge mig på det här med mitt tvivel om Bibeln. Eller snarare Bibelns auktoritet. Eller hur man nu ska uttrycka det.
Håll utkik här. Inom de närmsta dagarna hoppas jag ha fått ihop något om detta svåra dilemma. Måste man tro på Bibeln?

Kanske väcker detta tankar hos dig redan nu? Skriv gärna i kommentatorsraderna.

Tillbaka

2011-04-05T09:10:00.000+02:00

Efter en härlig helg i Paris är jag nu tillbaka. Det har sina fördelar att bo där vi bor. 3 timmar härifrån till Paris med tåg, det är snabbare än Göteborg-Stockholm, tror jag. Snabbtåget Thalys svischar fram genom landskapet och det är bekvämt och tyst. Trots detta finns det galningar som fortfarande flyger till Paris. Det är varken snabbare eller billigare.

Allt var som vi hade önskat, mysigt hotell och fint väder, speciellt i lördags. Säkert 25 grader. Och jag fascineras alltid av det faktum att det i Frankrike (och viss mån också Belgien) räcker att gå runt hörnet för att finna en bra restaurant. Och det spelar ingen vilket hörn man går runt! Dock bör man undvika turistfällorna i Montmartre och runt Champs Elysees. Vi bodde i närheten av stadsdelen Le Marais och där duggade de förstklassiska restaurangerna tätt.
Dessutom hade turistsäsongen inte riktigt börjat, det var ganska lugnt i stan.

Jag har fortfarande ont i fötterna efter allt promenerande i Le Marais, på öarna och Montmartre.

Place de Vosges

Det blommade runt Notre Dame

Och jag fick se en äkta Kandinsky!

Jag älskar att resa. Jag har bara ett problem nu. Äntligen är ungarna gamla nog för att hänga med på "allt". Men nu börjar de bli så stora att det är roligare att hänga med kompisarna på lovet än med föräldrarna.

Paus i fastan

2011-03-31T11:50:00.000+02:00

Jag ska ta en paus i fastan, tre dagar i stället för en (söndag fastar jag inte). Orsaken är en sedan länge inplanerad resa, med maken. Vi tar tåget för att möta våren i en icke obekant stad, ca tre timmars tågresa härifrån. Det råkar vara vår bröllopsdag också. Vi upptäckte nämligen för några månader sedan att vi bara varit borta över natten utan barn tre gånger på femton år. Orsaken till detta är främst att vi har bott i länder där vi inte har velat lämna barnen och resa bort över natten.

Så nu ska det bli av. Inshallah!

För övrigt kan jag rekommendera Joachims recension av Rob Bells Love Wins (för den som inte har tröttnat på den debatten) och Birger Schlaugs inlägg om vad som egentligen krävs (borde krävas av...) den som är medlem i Svenska Kyrkan.

Att vända på ilskan

2011-03-30T08:49:00.000+02:00

Igår var jag jätteilsken pga en diskussion om Rob Bells bok Love Wins på Stefan Swärds blogg.
Jag var så arg på alla dessa anonyma (nåja, de skriver under intetsägande signaturer) i kommentatorsraderna som anser sig ha "rätt" att diskutera en bok de aldrig har läst.
Jag var mest arg på mig själv för att jag överhuvudtaget gav mig in i diskussionen, och jättebesviken eftersom de anonyma ofta undviker de centrala frågorna (som tex; om det nu är så att Rob Bells skrifter och predikningar hjälpt många till en mer levande tro, är det inte värt att ta på allvar?).
Det är inget fel på Stefan Swärds inlägg i sig, och denna gång gav han faktiskt respons på en av mina kommentarer, det har aldrig hänt förut, trots att jag kommenterat där ganska många gånger. Men jag är säker på en sak; många av de halvanonyma stridmännen, beväpnade till tänderna mot "villolärare", skulle aldrig säga samma sak, och på samma sätt, om de träffade motståndare IRL. De är säkert trevliga och omtänksamma till vardags, och ilskan får de utlopp för genom anonymiteten på diverse bloggar.
Jag lovade i alla fall mig själv att aldrig mer gå in om kommentera på nämnda blogg (i alla fall inte med folk som inte har läst boken man diskuterar...)

Jag gick och lade mig igår, arg och sur, och framför allt på att jag lät mig själv bli så upprörd.

I morse när jag vaknade och hade sovit på saken såg jag allt något ljusare. Jag frågade mig själv; hur vänder man något liknande till något positivt?
Svaret i mitt fall var givetvis; man lägger det på minnet för att sedan använda det när man skriver. Modellera en karaktär baserad på någon man "möter" på internet.

Så akta er; i framtiden kanske ni dyker upp i en av mina romaner!

Skämt åsido. Jag har länge skissat på en roman om en konservativ svenskkyrklig präst som hamnar i en troskris. Jag skulle kunna tänka mig att han har vissa drag som liknar Stefan Swärds. Alltid på språng för att försvara "klassisk kristen tro".
När han faller, hårt, har han en kollega som ställer upp och stöttar honom genom krisen (trots att han genom sina handling kraschat sitt äktenskap och förlorat sitt jobb). Okej, han skulle kunna ha drag av Joachim Elsander. Alltid lyssnande, respektfull. Andra drag skulle han ha av präster jag mött genom åren som är goda själavårdare.
Huvudpersonen har också en dotter som läser teologi, och chockar sin pappa med att berätta att hon vill bli präst (pappan är givetvis kvinnoprästmotståndare). Hon är väldigt inspirerad av Brian McLaren och Rob Bell.
Någonstans i romanen måste jag ha en karaktär som har drag av Birger Schlaug. Måste ha. Vet bara inte hur. Kanske ska huvudpersonen ha en son som liksom Gustaf Fridolin inspirerades av Birger när han var bara 11 år att bli grön politiker. Eller så ska han vara anarkist och ha drag av Jonas Lundström! Det vore något.
Vad tror ni om detta?
Jag är galen, eller hur?

Jag blev på bättre humör i alla fall. Och mer övertygad om att Gud vill att jag ska ägna mig åt romanskrivandet, i stället för fåniga diskussioner på bloggar.

Gästblogg: Allan Willny om Himmel och Helvete

2011-03-29T06:29:00.001+02:00

Den uppmärksamme har sett att Allan Willny flitigt kommenterar på denna blogg. När han inte gör det hinner han med att vara präst i Åker-Länna församling utanför Strängnäs, är författare (Den Stenlagda Vägen och Ulrik och Ludwig) och leder ett eget rockband "Spunk". Dessutom har han sysslat med kyrkoteater och som präst är andlig vägledning ett specialintresse. Han har lång erfarenhet av kristen djupmeditation och leder regelbundet retreater.
Allan säger sig också vara "hjärtligt trött" på den kristna splittringen och kallar sig själv "ortodox katolik av luthersk tradition".
--------------------------------------

Himmel och helvete

Jag är i stort sett nöjd med översättningen i Bibel 2 000.

Men en irriterande detalj är att det som tidigare översattes med ordet ”Gehenna” nu konsekvent skrivs ”Helvetet”. Gehenna är bättre eftersom det på Jesu tid var en soptipp utanför Jerusalem där det ständigt brann. Därav kallas det också ibland för ”det brinnande Gehenna”. När Jesus talar om att kastas dit är det som ville han fråga: ”Vill du kasta ditt liv på soptippen?” Alltså kasta bort alla möjligheter du får till omvändelse och därmed viljan att följa mig?

Idén om ett brinnande helvete med sadistiska smådjävlar som pinar vissa människor i en evighet har mycket svagt stöd i både Bibeln och tidig kristen tradition. Det tar fart på allvar under medeltiden, och jag har en forskningsidé för den som är hågad: I Koranen, som jag läst från pärm till pärm i svensk översättning varnas man om och om igen för att hamna i helvetet om man inte följer och lyder profeten Muhammed. ”Elden är deras arvedel” är en ständigt återkommande refräng apropå mig och alla andra ickemuslimer. Tänk om det är en muslimsk helvetesföreställning som letat sig in i den kristna tankevärlden? På medeltiden hade muslimerna makten i Spanien och fanns alltså geografiskt nära de kristna universiteten i Europa. De hjälpte bland annat européerna att återupptäcka Aristoteles filosofi. Vilka andra idéer följde då med in i den lärda kristna världen? Jag vet inte – men tanken har slagit mig…

Den som tror att jag nu försöker bortförklara idén om ett helvete på det här viset hugger i sten, och det ordentligt. Visst finns det en plats, eller ett tillstånd utan Gud efter detta livet. För den som vill ha det så. Men vi har ju Bibelns ord på att Gud vill att alla människor ska bli frälsta (eller räddade). Vi är väl inte alltför djärva om vi utgår ifrån att han menar en räddning till full gemenskap med sig själv i himmelriket? Och om han säger alla kan han väl knappast mena något annat än just alla? Vi som dagligen ber Herrens bön bör då tänka särskilt på en av raderna i den bönen: ”Låt din vilja ske.” Varför har en del av oss så svårt att tänka på vidden av den bönen – att vi, kanske omedvetet, ber för alla dem som inte tycks vilja ha med Gud att göra?

Som en vanlig människa kan jag inte begripa hur det ska gå till att omvända alla dessa människor. Men det är tack och lov Gud som är Gud och inte jag. Varenda dagstidning och nyhetssändning talar ju emot möjligheten av allas räddning – men om nu Jesus kunde gå på vattnet och uppväcka döda är väl miraklet med allas räddning inte omöjligt? Och här blir problemet med alla ”kristna” som envisas med att förpassa sina medmänniskor till helvetet övertydligt. För det första är det Jesus och ingen annan som dömer. Som kristen har jag ingen rätt att hota någon enda medmänniska med helvetet. Än mindre har jag någon rätt att påstå om andra att de kommer att hamna i helvetet. Dels lägger jag mig i den uppgift som tillkommer Jesus ensam. Men jag misslyckas också med att följa honom eftersom jag då väljer bort att följa kärleksbudet.

Vad är då min uppgift som kristen utöver att själv söka följa Jesus i tanke, ord och handling? Om jag, gråtandes krokodiltårar över alla dem jag tror (eller kanske till och med vill) ska hamna utanför och samtidigt uttrycker rena högfärdstankar om att vi som tycker som jag har vårt på det torra, då förpassar jag mig själv till det brinnande Gehenna och kastar mitt liv på soptippen i något jag skulle vilja kalla andligt högmod. Kom ihåg att högmod är en av de sju dödssynderna enligt klassisk kristen tradition. Jag blir till en farisé som lägger tunga bördor på andra utan att lyfta ett finger för att lätta dem. I fullt medvetande om att det finns en plats utan Gud som vi kallar helvetet blir följaktligen min uppgift att ofta återkomma till denna bön: Gode Gud, låt helvetet vara och förbli tomt!

Allan Willny

-------------------------------------------------

Det kristna livet är så mycket mer

2011-03-26T06:16:00.022+01:00

"Om teologin inte fokuserar på det som är mänsklighetens just nu största fråga[klimatfrågan], då är teologin irrelevant."

Orden är Magnus P Wåhlins, präst och författare till En annan värld är möjlig (förlag Ordbruket), en bok om ekoteologi som diskuteras i Kunskapskanalens program En bok en författare. (Finns kvar på UrPlay fram till sommaren i alla fall). Intervjuare är Birger Schlaug.
Jag har inte läst boken (ska skaffa den när jag kommer till Sverige i sommar), men intervjun är tankeväckande. Birger Schlaug är stundtals ganska bitsk (han kan givetvis inte låta bli att ta upp sin stötesten CS Lewis, vilket var helt irrelevant i sammanhanget, men i övrigt gör han ett bra jobb), men Magnus Wåhlin har svar på tal.
Jag håller inte med om allt som Wåhlin säger, men jag kan skriva under på nästan allt, speciellt det där med att personlig frälsning inte är hela bilden.

Det får mig att tänka på de diskussioner vi har haft de senaste åren, Birger Schlaug och jag, både på våra bloggar och via mail. Birger håller benhårt fast vid att allt kristendom handlar om är att tror man på Jesus som Guds son så blir man frälst och får komma till himlen. Punkt.
Medan jag hävdar att det är så mycket mer.

Magnus Wåhlin säger ungefär så här: "kristen tro, som Jesus Kristus, Guds son, har presenterat den, handlar om hur vi ska kunna nå Gud, be till Gud och hur vi ska klara av våra medmänskliga relationer och våra relationer med hela skapelsen".

En bra sammanfattning.

Dessutom tror Magnus Wåhlin, precis som jag, att Gud inte har övergett sin skapelse. Jorden kommer inte att gå under. Guds rike kommer att upprättas här. Inte i på en annan plats, kallad "himlen". Himmelriket börjar här och nu. (Jag har skrivit mer om att "föra Himlen till Jorden" på ett gammal blogginlägg)

Och Rob Bell säger i så här sin nya bok Love Wins;

"---when Jesus talked about heaven, he was talking about our present eternal, intense, real experiences of joy, peace, and love in this life, this side of death and the age to come. Heaven for Jesus wasn't just "someday"; it was a present reality. Jesus blurs the lines, inviting [the rich man], and us; into the merging of heaven and earth, the future and present, here and now". (sid 58)

Det kristna livet får ett helt annat perspektiv om man ser det så här. Det är så mycket mer. Vi är skapta av Gud och har kommit till jorden med en uppgift. Och den är inte bara att frälsa själar (det kan för övrigt bara Gud).
Det glada budskapet är gladare än så.

----
Ps. Birger och jag kommer nog att fortsätta att stå i varsin ringhörna med våra två olika uppfattningar om vad kristen tro är. Någon gång hoppas jag dock att han ska inse att han bara har halva sanningen.

Gästblogg: Bitte Assarmo om Fastan

2011-03-25T06:25:00.004+01:00

Jag har bjudit in några bloggpolare som för att gästblogga under fastan och först ut är Bitte Assarmo.
Bitte är född och uppvuxen i Karlskoga, men bor numera med familj och hundar i Högdalen, "söder om Söder". Hon jobbar som fri skribent, debattör och bloggare, och ni har säkert stött på henne i media.
------------------------------------

För sex år konverterade jag till Katolska Kyrkan. Men jag konverterade inte bara till en kyrka. Jag konverterade till en tro. Efter att ha varit mer eller mindre hundraprocentigt övertygad ateist sedan barnsben drabbade Gud mig och ingenting blev sig likt. Men bara för att man har fått tron går det ju inte att slå sig till ro och tro att allt ska bli perfekt. Nej, att tro är att varje dag kämpa för att vara den Kristus vill att man ska vara – att hedra Honom och försöka bli en bättre människa.

Det är inte det lättaste, precis. Det är snarare bland det svåraste som finns. Men så vist är det ordnat att vi har Fastan till hjälp. Och just under de här fyrtio dagarna innan Påsken får jag, genom Kristus, en möjlighet att fördjupa tron – att helt enkelt vandra ut i öknen tillsammans med Jesus. Dels på ett fysiskt sätt. Mindre mat, inga godsaker, mindre kaffe (jag vet att det kan låta futtigt men kaffet för mig… Jag menar, jag behöver tre muggar för att vakna). Men Fastan är också andlig. Och under de veckor som gått sedan Askonsdagen har jag lärt mig vakna genom bönen istället för med kaffets hjälp.

Den där korta stunden på morgonen gör underverk för resten av dagen. Att bara knäböja i stillhet en stund, med all tanke på Kristus, medan världen fortsätter snurra långt utanför det egna jaget… Det är en sann nåd! Ett försök att i vår stressiga värld försöka slå sig till ro, och bejaka det lilla i livet – det lilla som ju egentligen är det stora. Bön. Kontemplation. Eftertanke. Just i Fastan finner jag tiden jag har så ont om annars. Och livet stannar upp lite igen, i väntan på Påskens stora mysterium. Jesu ökenvandring får mig att minnas vad som är mest betydelsefullt. Vägen, sanningen och livet. Det stora i det lilla. Varje stund och varje dag, i glädje som i sorg. En sådan välsignelse Fastan är!

/Bitte

----------------

Ps. Nästa vecka bjuder jag in en ny gästbloggare. Jag har övertalat (inte så svårt...) flitige kommentatorn på denna blogg, Allan Willny, mångsysslande präst i Svenska Kyrkan, att skriva ett gästbloggsinlägg. Det kommer att handla om Himmel och Helvete. Ganska aktuellt, alltså.
Håll utkik!

Varför är tron att kärleken övervinner allt heretisk för vissa kristna?

2011-03-24T06:32:00.012+01:00

Jag fortsätter att ställa frågor som ni ser.

Min första reaktion efter att ha läst Rob Bells Love Wins är; vad är så radikalt/chockerande/heretiskt med denna bok?
Min allra första känsla när jag började läsa var; han ställer precis de frågor som jag alltid har ställt.
Han tar upp precis det som jag alltid har brottats med.

Varför blir en del kristna, främst i USA men också i Sverige, så upprörda och viftar högt med villolärarflaggan?
Har jag varit så förtappad hela mitt kristna liv att jag inte fattar det?

Har Gud skapat miljoner människor genom årtusendens lopp bara för att låta dem pinas i evighet? Hur kan Gud tillåta detta och fortfarande kallas kärlekens Gud?

Vad är nu så heretiskt med detta? För mig är det en totalt relevant fråga.

En av skribenterna på en av de mest lästa kristna bloggarna beskriver sig ungefär så här; att han har en stor sorg därför att majoriteten av de 150 000 som dör varje dag "väller ned i helvetet".(Jag avstår från att länka, jag vill inte ge bloggen den reklamen, den som vill veta vilken det är kan med ganska enkla medel lista ut det själv...)

Väller ned i helvetet? Va? Hur vet han det?
Och är inte det en ganska mörk människosyn? För att inte tala om en mörk gudssyn.

Rob Bell inleder sin bok Love Wins med ungefär samma frågeställning om Gandhi. Någon påpekade att Gandhi var i helvetet och hans respons var; är det någon som vet det? Helt säkert?

Jag har alltid haft föreställningen att vi varken vet vad människor upplever i dödsögonblicket, eller därefter. Vi är inte inne i deras hjärna, kan inte veta vad för dialog den personen har med vår Herre just då.
Bibeln ger flera exempel på att vi får en andra chans, framför allt när Jesus talar om domen.

För jag tror på en rättvis Gud. Oförrätter ska inte bortses ifrån.
Men i princip skulle vi kunna möta en omvänd och förlåten Hitler där "på andra sidan". Eller Stalin. Eller personen som mördade mitt barn. Eller skolkamraten som gjorde min barndom till en litet helvete genom sin mobbning av mig. Eller... Man kan fylla på listan hur länge som helst. (Säkert en chockerande tanke, men med tanke på att inga tårar ska finnas där "på andra sidan", så kommer nog vår Herre att ta hand om den där svåra känslosamma biten av att möta mitt livs fiende).

En annan sak som Rob Bell tar upp är frågan om andras frälsning kan hänga på om jag gör min plikt, följer missionsbefallningen.
Ungefär så här: Tänk om en missionär är på väg till en avlägsen by där en antal "mottagliga" personer finns. De kommer att få det glada budskapet presenterat för sig och några, kanske många, kanske alla, kommer att omvända sig och ta emot Jesus.
Tänk om missionären får punktering på sin bil? En stund senare drabbas byn av en jordbävning och alla dör i jättelik tsunami. Väller alla ned i helvetet då?

Eller tänk om någon fått en felaktig bild av Jesus presenterad för sig och inte tagit emot honom på grund av det Eller så har de nekat bekantskap med Honom på grund av hans efterföljares syndiga och skenheliga leverne.
Tänk på att det antagligen händer varje dag. Ingen av oss är perfekta, helgonlika efterföljare av Jesus.

Är andras frälsning beroende av min otillräcklighet? (Mig veterligen har jag aldrig på ett konkret sätt bidragit till att någon omvänt sig till Jesus).

Är inte Gud större än så? Nådefullare än så? Är inte det glada budskapet gladare än så (för att grovt översätta näst sista kapitlet i Love Wins)?

Så långt Love Wins. Jag kommer att återkomma till denna bok.
Andra recensioner: Dagen
--------------------

Ps. I morgon kommer ni se ett gästblogginlägg av en bloggpolare. Håll till godo!

Finns det inga "normala" kristna bloggare?

2011-03-23T08:47:00.003+01:00

Satt och skrev till ganska sent igår, så jag känner mig ganska seg. Något som ändå slog mig när jag satt och kollade reaktionerna på Rob Bells bok Love Wins var att det finns få "normala" kristna bloggare därute.
Vad man menar med normalt kan givetvis vara väldigt varierande, men ni fattar vad jag menar. Inte de som hysteriskt länkar till alla världens dagstidningar för att bli lästa, ej heller de som ser det som sin livsuppgift att kalla de "normala" bloggarna villolärare.
I ärlighetens namn ska jag tillägga att i den "normala" bloggosfären också finns få normala bloggare, i alla fall de som läses mest. Det handlar mest om unga tjejer som lever lyxliv och opererar in silikon i brösten stup i kvarten.
Hur hittar man de "normala"?
Jag läser en hel del skrivarbloggar och där finns de gott om normala bloggare, måhända har de högtflygande författardrömmar, men i övriga har de vett och sans i behåll.

Jag har hittat en del nya intressanta kristna bloggare, men var är resten? Jag känner hundratals "normala" kristna, vettiga och sansade och fullt medvetna om att den tro de har till stor del är baserad på deras egen personliga tolkning av Bibeln. Ingen som jag känner säger: "Bibelordet talar för sig själv och behöver inte tolkas". De är kristna för att de vill leva i Jesus efterföljd och skulle aldrig drömma om att kalla grannen för villolärare därför att han tolkar Bibeln på ett något annorlunda sätt.
Men de är inte intresserade av bloggeriet.

Så här i Fastan, med jordbävning och tsunami och kärnkraftskatastrof och strider i Libyen i baktankarna, känner jag en stor längtan efter enhet, också i bloggosfären Att kunna enas som kristna. Att kunna glädjas åt att vi är enade som Kristi efterföljare, trots olikheter. Om vi inte kan respektera varandra, hur ska då andra kunna se att vi har något de inte har; en tro på Jesus.
För ickekristna, sökare eller inte, är inte ett dugg intresserade av renlärighet. De är bara intresserade av om huruvida vi lever som vi lär.
Men ser jag på den kristna bloggosfären så tycker jag mig sakna den där enheten, kärleken till syskonen. En del vill inte ens erkänna av vi alla är syskon! Hur ska vi komma vidare med detta? Hur många ska vi skrämma bort från kristen tro genom vårt sätt att behandla varandra i bloggosfären?

När sanning upphör att vara sanning

2011-03-22T10:44:00.000+01:00

Jag har hamnat i en skrivar binge, och har svårt att att blogga för tillfället. Mer om mitt skrivande här.

Men en sak dök upp i kommentarerna på Varför är det tabu att ställa frågor?, som jag vill ta upp. Peter skriver så här:

"Jag tolkar det som att det vi uppfattar som "sant" i princip slutar vara sant när det inte sägs i kärlek.Mottagandet av ett budskap är lika viktigt som innehållet. Om innehållet är sant, men formen är arrogans och avsnäsande, förändras innehållet för personen som tar emot."

Nu är det inte så att jag tror att många blogginlägg och kommentarer som där skribenten vill tillrättavisa "villolärare" inte skrivs i kärlek (men det förekommer nog, jag tror att kärleken ofta svalnar hos den som ger sig på påstådda villolärare).
Däremot om de präglas av arrogans och snäser av den andre (som man ofta inte känner och inte vet vilka behov den har; kanske går motståndaren igenom en troskris tex.) så kan kan effekten av tillrättavisningen bli totalt den motsatta, och budskapet man vill få fram når döva öron.
Formen förändrar innehållet, som Peter säger.

Kloka ord. Värda att fundera på för oss alla.

På Raka Gatan i ett land där inget är självklart

2011-03-21T06:42:00.002+01:00

Raka Gatan i Damaskus finns fortfarande, även om den kanske ligger 2 m över den Raka Gata som omnämns i Bibeln. Man har helt enkelt byggt nya hus ovanpå de gamla.

Damaskus är världens äldsta huvudstad och Syrien en av världens äldsta länder, inte så mycket yngre än Egypten, även om gränserna varierat.
Idag är det Mellanösterns kanske mest mångfacetterade land. Här kan du hitta både katolska och ortodoxa kristna (en del talar fortfarande arameiska, det språk Jesus talade), sunnimuslimer, druser och muslimer tillhörande alawiterna.

Det är också en av Mellanöstern starkaste diktaturer, med mycket på sitt samvete. I januari 2003 fick jag och min man en crash course om Syrien av en av Hollands mest kända arabister (som inte är det samma som islamolog, inte alla araber är muslimer) inför flytten till landet. Vi lämnade kursen med en klump i halsen. Vad hade vi gett oss in på?

Det skulle dröja tills maj samma år innan jag äntligen kom dit (Irakkriget kom emellan).
Maj är det vackraste månaden i Syrien, lagom varmt sommarväder och fortfarande grönt efter vinterregnen.
Förälskelsen var omedelbar. I landet och i människorna. Gästfriheten. Mångfalden. Alla historiska minnesmärken. Klimatet.
Och kärleken består. En del av mitt hjärta blev nog kvar där i Syrien när vi flyttade 2006.

Ingenting var självklart i Syrien. Många av mina förutfattade meningar ställdes på ända.

Det var stundtals en komplex känsla att inse att trots att regimen var hatad för sitt förtryck, så fanns det ändå en medvetenhet att förtrycket gav minoriteter en viss trygghet (presidenten och de flesta av makthavarna tillhör minoriteten alawiter).
Det är inte utan oro, och spänning, som jag följer utvecklingen i Mellanöstern och Syrien. Om något land riskerar att bli ett nytt Libanon, där alla stred mot alla i inbördeskriget, så är det Syrien. Folk har levt sida vid sida under långt tid, men också under svårt förtryck. Om viljan att hämnas oförrätter är starkare en viljan att enas inför en demokratisk framtid, där alla minoriteter har en plats, då går Syrien en mycket svår framtid till mötes.

Fåraherde i Norra Syrien, bland en av "Dead Cities"-ruinerna

Jag ber och hoppas för en förändring till det bättre!

Varför är det tabu att ställa frågor?

2011-03-19T15:41:00.001+01:00

Inom en stor del av den konservativa kristenheten är det tabu att ställa frågor om svåra delar av den kristna tron. Som himmel och helvete, vem blir frälst, varför måste Jesus dö på korset, osv.
Allra tydligast är det inom den sk. kristna högern, eller den konservativa kristenheten, i USA.
Det är säkert därför Love Wins av Rob Bell skapar sådan kontrovers, redan innan den är publicerad. Det är nu Rob Bell som får ta emot de mentala örfilar som den konservativa motståndarna utdelar. Tidigare var det Brian McLaren. Båda ställer frågor. Båda undrar om man inte kan tänka på något annat sätt. Båda får stämpeln liberalkristen, vilket är en genväg ut för motståndarna, eftersom en liberalkristen egentligen inte räknas som kristen och därför inte nödvändigtvis måste diskuteras med.
Sverige är ganska annorlunda. Men alla som har ena eller båda fötterna förankrade i konservativkristen mylla, eller har haft det, känner nog igen sig.

När man tar upp liknande frågor som Rob Bell tar upp, tex. om helvetet, i den sk. kristna bloggosfären så delas de mentala och virtuella örfilarna ut höger och vänster. Villolärare är en populärt epitet som används. Det är också en genväg ut, kallar man någon villolärare undviker man den personens frågor och behöver inte svara.

Jag har alltid funderat på varför det är tabu att ställa frågor?
Är det för att tvivel (som kan ge upphov till frågor) är så skrämmande för många?
Varför är det legalt att ge sig på någon som blottar sig och ställer frågor? Speciellt på en blogg, där man kan vara anonym. I verkliga livet skulle man nog akta sig för att vara så burdus, ja, rentav elak.

Några av mest lästa sk. kristna bloggarna i dag fokuserar på att dela ut virtuella örfilar (gärna till katoliker) eller att lägga fram vad de tycker är den "rätta läran". Det senare har jag egentligen inget problem med, men jag tycker att den där omedvetna självgodheten gör att helhetsintrycket inte blir trovärdigt. Aldrig blotta sitt innersta, inte ens lite; bara skriva om vad som är klassisk kristen tro, vad man gör för banbrytande evangeliserande arbete i sin församling osv. Gärna lägger man till något att det är församlingarna som står för en "klassisk kristen tro" som växer (och man skulle aldrig fundera på hur många människor liknande kyrkor har skrämt bort från kyrkan).
Aldrig något om tvivel.
Kommentarerna kommer i stora klasar där många tackar bloggaren för att han/hon (den är oftast en han...) lägger korten på bordet och tar itu med villoläror (eller villolärarna). Försöker man komma in med lite frågor eller ifrågasättande bland kommentarerna så får man oftast en virtuell örfil av någon annan, eller man ignoreras totalt.
Varför är det så?

En av orsakerna till att jag slutade blogga för en halvår sedan var att det inte verkade finns plats för någon som ställde frågor. Ingen hade intresse i det.
Jag slutade upprörd, och besviken. Det var kanske ogenomtänkt. Med uppehållet har varit nödvändigt.
Jag fick en del reaktioner på att jag slutade. Jag hade misstagit mig. Det finns intresse, men många läser i tystnad. Ger sig inte in i debatter.
Jag hoppas att jag ska kunna ge röst åt alla dessa som känner samma behov som jag.
Behov att fråga. Ifrågasätta. Våga ställa de svåra frågorna.
Utan att riskera bli kallad villolärare.
Varför?
Hur?
Vem?
Vad?

Jag var (är) själv rädd för att blotta mig. En sak som jag var rädd för var; vad ska den som är sökare säga om mitt tvivel? Den som jag kanske har försökt övertyga. Om jag blottar mig; skrämmer jag inte iväg den andre från kristen tro då?

Eller är det kanske tvärtom? Blir det mer trovärdigt?

I mitt i allt; Gud var står Du i det här? Vad vill Du med mig?

--------------

Ps. I sin recension av Love Wins i Dagen tackar Carl-Henric Jaktlund Rob Bell för att han ställer frågor.
Jag har bara hunnit till de första kapitlen, där frågorna ställs. De slog an hos mig, måste jag erkänna. Ordentligt. Som om de hade varit min egna.
Jag läser vidare, med stor iver. Återkommer om Love Wins

Bortflugen kyckling

2011-03-18T10:26:00.002+01:00

Måltiden som jag bjöd familjen (äsch, i slutändan åt endast min man och han tyckte det var gott...) på i förrgår var en djupt symbolisk fasterätt.

En gryta av kikärtor och sötpotatis som är vanlig i mellanöstern, en traditionell rätt bland fattiga. I Marokko kallas den ungefär "bortflugen kyckling" eftersom det sägs att barnen tittade ned i gryta och frågade var kycklingbitarna var. Modern i familjen (som inte hade råd med kött) svarade att det fanns en kyckling i grytan, men den flög bort.
Saffran hör till originalreceptet (men jag är ingen fan av saffran, så jag tog bort det...) och eftersom det är en dyr krydda symboliserar det hur djävulen frestade Jesus med all världens rikedom och makt.
Kikärtorna symboliserar stenar och hänvisar givetvis till hur djävulen frestar Jesus att göra bröd av stenar.
Liknande recept är också populära bland sefardiska judar.

När muslimerna fastar är det delvis för att de ska få bättre förståelse för hur fattiga har det. Under Ramadan hör det till att bjuda in fattiga att bryta fastan på kvällen och att ge till välgörande ändamål.

I vår familj vill vi att fastan ska mana till eftertänksamhet och återhållsamhet. Avstå lite från livets goda. Vara tacksam för det man har (som är mycket i jämförelse med många andra).

Sitter här igen och grubblar...

2011-03-16T12:11:00.001+01:00

...över jordens vrede och människors lidande. Kommer inte någon vart. Återkommer i morgon.

Parmos Penna i Dagen

Gospel at gunpoint

2011-03-15T06:09:00.001+01:00

"---while God desires that all people be saved through faith in Christ out of love, God nevertheless must punish sinners by condemning them to hell or God's justice would be moot. The trouble is, when that's spelled out in plain English -- "God loves you very much, but if you don't believe the right way you're going to suffer eternal torment" -- there's an inescapable contradiction. Karl Barth, arguably the greatest theologian of the twentieth-century, after listening to just such a message by a noted American evangelist, is said to have commented that such logic sounded like the gospel, all right, but at gunpoint."utdrag ur en artikel av David Lose i The Huffington Post, med anledning av kontroversen inför Rob Bells nya bok Love Wins

Inför publiceringen av den så omtalade boken om helvetet (och lite mer...) av Rob Bell; Love Wins, så vill jag bara säga:
Hur kan ett glatt budskap vara ett glatt budskap om jag tar emot det därför att någon har riktat ett vapen mot mitt huvud?
Hur kan Gud skapa miljarder människor genom årtusenden (årmiljoner) och sedan bara välja ut några få och låta resten hamna i helvetet?
För att citera beskrivningen av boken på Adlibris.se; hur kan detta vara good news?

Love Wins (utkommer idag, 15 mars) anländer förhoppningsvis i dagarna från Amazon, och jag är lika nyfiken som alla andra...

Tidens tecken

2011-03-14T13:21:00.004+01:00

Jordbävningen i Japan har knappt hunnit inträffa, omfattningen är i alla fall inte klar för oss, innan någon hysteriskt säger i en kommentar på en blogg eller facebook (jag vet inte vilket); att detta är ett tecken på den yttersta tiden, det ska bli fler naturkatastrofer då, sägs det.

Det är bara det att det inte finns några bevis på att det är fler naturkatastrofer nu. Inte jordbävningar i alla fall (man kan diskutera om människoorsakade (?) klimatförändringar påverkar).
Jorden har alltid bävat och spytt ut lava. Det är bara det att nu vet vi om det nästan samma sekund som det inträffar. Och vi kan se omfattningen via media på ett annat sätt.

Jag var tonåring i kalla krigets slutskede. Av ren skräck gick jag med i Svenska Freds i början av åttiotalet och gick i stora fredsmanifestationer. Ända tills jag började fundera på vad Hare Krishna- resp. kommunistdeltagaren intill mig menade med fred.
Minnet av detta ger mig lite kalla rysningar. Speciellt om jag hör Sting sjunga "I hope the Russians love their children too...".

Med bakgrund av den tidens politik var det inte så konstigt att man trodde på en eskatologi
a´ la "som en tjuv om natten". Människan hade själv drivit världen till randens brant och snart skulle Gud rädda sina trogna genom att "rycka upp" dem från detta elände (sedan skulle Jesus komma tillbaka på ett eller annat sätt, men hur det i detalj skulle ske minns jag inte så bra). Jorden skulle gå under och de trogna skulle komma till himlen.

Nu vet jag inte om det är så bättre nu, trots att vi inte har något kallt krig. Titta på detta på UrPlay (Kunskapskanalen) om du vill få lite skrämselhicka.

Dock har jag en annan eskatologisk syn på den yttersta tiden.
Jag tror inte att jorden att kommer att gå under, jag tror att Gud kommer att återupprätta den. Han har inte övergett sin skapelse.
Något uppryckande tror jag inte heller på (väldigt svaga bibliska ord om detta, totalt misstolkade). I stället kommer Jesus att komma tillbaka till oss.
Jag är inte alls säker på att det kommer att ske inom en "snar framtid". I princip tror jag att Jesus kan komma tillbaka idag, i morgon, om tio år, hundra år, eller hundratusen år.

Det är inte upp till oss att spekulera när han kommer. Det är inte heller upp till oss att "vara beredda" (även om jag håller med om att vi ska vara "beredda").
Vår uppgift är att vara Guds kyrka på jorden och verka för hans rike. Med allt vad det innebär.

Low

2011-03-12T17:11:00.000+01:00

Det blir inget fastebloggande idag.
Jag är trött, hostig och allmänt low och inte ens härligt vårväder med 14 grader varmt kan pigga upp mig.
Jag fortsätter, liksom i går, att tvivla på om Guds skapelse verkligen är god. Speciellt när omfattningen av jordbävningen och tsunamin i Japan verkar vara värre än de värsta mardrömmarna.

Är Guds skapelse verkligen god?

2011-03-11T10:09:00.001+01:00

Låt oss hoppa på de svåra frågorna nu.

Gud såg att allt som han hade gjort var mycket gott. 1 Mos 1:31

Är Guds skapelse verkligen god ?

Jag är säker på att jag inte är den enda som funderar på det, speciellt en dag som denna när nyheten om en ny massiv jordbävning med efterföljande tsunami drabbar Japan och Stilla Havets länder.
Och om man begrundar mindre delar av Guds skapelse, som den Birger Schlaug berättar om här, så blir man också fundersam.

Med detta som bakgrund skulle man ju kunna säga att Guds skapelse är ond. Eller i alla fall att den har tvivelaktig moral.

Jag har alltid försökt förklara det med att i samband med människans olydnad mot Gud, det som vi kallar syndafallet, så skadades inte bara människans relation med Gud. Också skapelsen drogs med i fallet.

Så när Gud till sist ska återupprätta sitt rike, kommer han då också att ställa allt tillrätta i skapelsen? Se till att inga fler jordbävningar sker och inga vulkaner får utbrott. Att sjukdomar försvinner och inga kometer faller ned från himlen. Att konstiga parasiter inte längre kryper in i myrors hjärnor och gör dem galna?

Vad tror du ?

Tro utan gärningar

2011-03-10T08:56:00.000+01:00

Det sk. Påskupproret debatteras livligt bland kristna från olika riktningar.
En del tycker det är en kristen plikt att "göra uppror", (läs tex vad Bitte och Charlotte skriver på Newsmill). Andra tycker att man ska akta sig för att göra politik av kristna värderingar. Gå in på Newsmill och läs mer om ämnet. Jag ska inte kommentera den frågan så mycket, helt enkelt för att det är svårt att hänga med i svängarna från utlandet. Jag kan förstå att man måste göra något åt det höga antalet långtidssjukskrivna. Men jag förstår inte hur svårt sjuka med massvis av sjukintyg kan bedömas som arbetsföra av Försäkringskassan? På något sätt måste man väl kunna hjälpa de som "faller mellan stolarna"?

En av gårdagens bibeltexter för askonsdagen är ytterligt utmanande och svår att undvika.

"Nej, detta är den fasta jag vill se; att du lossar orättfärdiga bojor, sliter sönder okets rep, befriar de förtryckta, krossar alla ok. Dela ditt bröd med den hungrige, ge hemlösa stackare husrum, ser du en naken så klä honom, vänd inte dina egna ryggen! Då bryter gryningsljuset fram för dig, och dina sår skall genast läkas. Din rättfärdighet skall gå framför dig och Herrens härlighet gå sist i ditt tåg. Då skall Herren svara när du kallar, när du ropar säger han: ”Här är jag.” Jesaja kapitel 58, vers 4 - 9

Det där med att kristna värderingar inte får bli ett partipolitiskt program kan naturligtvis vara vettigt ibland. Speciellt när man inte vet hur vissa bibeltexter ska tolkas.
Men faktum är att när vi agerar med bibeltexter som den ovan i ryggen, då blir det politik. Religion är inget man utför i det privata, så som Humanisterna helst vill. Tro får konsekvenser. Ibland blir de politiska.
Vi som kristna är skyldiga att hjälpa den svage.

Västvärlden verkar leva efter principen: Jag producerar och konsumerar, alltså är jag.

Så säger inte Gud. Varje människa har ett värde i sig själv.

Askonsdag - Vända sig till Herren med uppriktigt hjärta

2011-03-09T08:57:00.004+01:00

Min fasta är igång och nu måste jag få struktur på den andliga delen av fastandet. Sneglar lite på Taizés dagliga bibelord:

Nu, säger Herren, ska ni vända er till mig med uppriktigt hjärta. Vänd åter till Herren er Gud. Han är nådig och barmhärtig och rik på kärlek. Joel 2:12-13

Taizé får mig att tänka på ekumenik. För många kristna är det ett skällsord, tex extremkonservativa reformerta i Nederländerna. Andra driver välbesökta "kristna bloggar" i Sverige.
Min man och dotter tog med sig min svärmor på en stor Taizémässa i Rotterdam vid nyår.
Tusentals unga kristna från många olika samfund som firade gudstjänst tillsammans. Min svärmor var väldigt berörd, så berörd att hon två månader senare får tårar i ögonen när hon berättar om det:
"Det hade aldrig kunnat ske när vi var unga. Tänk att vi kan sitta tillsammans och be och sjunga lovsånger, trots att vi kommer från olika kyrkor, är katoliker och protestanter."

Taizémöte i Rotterdam. Bildkälla de Volkskrant

En del kristna tycks vara mer upptagna med att dra gränser om vad som är "rätt tro" än att med uppriktigt hjärta vända sig Gud. Och vad värre är; de tycks helt ha tappat förmågan att tillåta andra kristna vända sig till Gud med uppriktigt hjärta. De tycks till och med tro att de andra inte kan söka Gud med uppriktigt hjärta, eftersom de har "fel tro".

Nu är det där med att bedöma vem som verkligen har ett uppriktigt hjärta något för vår Herre själv. Så egentligen kan jag inte kritisera. Jag vet ju inte om dem jag kritiserar har ett uppriktigt hjärta eller inte. Om de har det, och de handlar fel, så tror jag vår Herre är nådig och full av kärlek, precis som Han är för mig, med mina tillkortakommanden.

UPPDATERING:
Det blir minestronesoppa (vegetarisk) idag. Den som vill följa den matiga delen av fastebloggandet, gå till bloggen
Fastebloggsrecept

Farväl till kött

2011-03-08T19:19:00.000+01:00

Karneval firas just ju i många delar av världen, bland den katolska delen av Nederländerna. Fast där spårar det ur en del, ungefär som svenska Lucia och Midsommar, det ska supas så mycket som möjligt, speciellt bland unga.

För oss innebär det ganska bokstavligen ett farväl till kött.
I morgon börjar vi fasta. 40 dagar fram till påsk, exklusive söndagar, då man inte fastar.
Vi ska INTE hälsofasta, dvs bara dricka. Om någon nu trodde det.
Först var det bara jag och min dotter som skulle fasta, men idag sa min man att han också ville vara med. Grabbarna tror jag inte jag kan övertala.
Förutom inget kött ska vi avhålla oss från sötsaker, godis, coca-cola (gäller dottern), alkohol (gäller min man och mig) och liknande "lyxmat". Jag ska försöka att hålla lite koll på hur mycket pengar vi sparar på att inte äta kött samt sötsaker och alkohol, och det ska senare skickas till någon som behöver det bättre.

Idag har vi firat lite Mardi Gras, Fettisdag, med en smarrig kycklinggryta och semlor, givetvis. Hembakade semlor, med egen mandelmassa (hackad mandel blandat med socker och inkråmet från bullarna).

Min vision är också att vi också ska få en andlig dimension på fastan. Jag kommer att skriva om det på bloggen och det kommer nog att handla ganska mycket om i fall tvivel och ifrågasättande kan bestå samtidigt som man har ett nära förhållande till Jesus.

Följ med på min fasteblogg om du är intresserad.

Smygbloggar

2011-02-27T14:58:00.001+01:00

Jag bloggar i smyg.
Antagligen läser ingen detta. Men om någon gör är ni välkomna.
Jag vet inte om jag kommer att återuppta bloggandet på denna blogg igen, så jag skriver lite i smyg. Det kliar lite i fingrarna.
Och jag behöver mjuka upp dem ibland. Jag hade tänkt uppmärksamma fastan i år. Speciellt. Genom att fasta på kristet vis (inte hälsofasta, då man bara dricker), vad nu kristet vis är. Inget kött förutom på söndag. Lägg till att det mesta bör vara ekomärkt, miljömärkt, fairtrade och allt vad det heter.
Plus att jag ämnar ägna mig lite mer åt min relation till vår Herre.

Jag smygstartar genom att ta upp något som varit hett den senaste veckan. Som jag helt har missat, pga resa, men som ändå är intressant nog att sätta sig in i. Fyrkadebatten.
Alltså, om den svenska evangelikala kristenheten (vad det nu är) är helt fyrkantig eller inte. Kort sammanfattat.
Jonas Lindström har satt ihop en slags credo, som många har kritiserat. Det må vara hänt.
Jag tycker punkterna är bra för att ha som utgångspunkt vad man själv står i sin tro. Eller vilka frågor de väcker.
Så jag stjäl dem och använder dem (i omvänd ordning) för att kunna gå tillbaka till dem senare. Svaren som jag ger nu kan kanske komma att ändras, vad vet jag.

1. Tror du inte på treenighetsläran eller Jesu gudom?
Jodå. Även om det inte står i Bibeln. Jesu gudom har jag inte några problem med. Det är det som är Gud blev människa för mig. Gud i Jesus.

2. Tror du inte att Jesus gick på vattnet?
Varför inte. Inget är omöjligt för Gud. Om Jesus var Gud så skulle det inte ha varit några prolbem.

3. Tror du inte på Jesus "fysiska" uppståndelse?
Jodå. Men hans fysiska uppståndelsekropp verkar ju ha varit lite annorlunda. Såg honom gjorde folk i alla fall. Till och med tog i honom.

4. Tror du på livet efter döden?
Definitivt. Någon slags gemenskap med Gud efter döden tror jag på.

5. Tror du på jungfrufödseln?
Har inga problem med den heller. Den berättas ju om i två evangelier och egentligen tycker jag att Johannes kan räknas in där också. Ordet blev människa.

6. Tror du inte att Jesus dog istället för oss och tog Guds straff på sig på korset?
Detta är en komplex fråga. Jag skulle kunna säga ja och nej. Behöver utvecklas. Jag återkommer.

7. Tror du inte att "tron" är det som räddar?
Som Jonas säger, det beror på vad man menar med tro. Jag tror något liknande; det är efterföljelsen och gemenskapen med Gud som är tro. Jag tror definitivt inte att det är gärningarna i sig som räddar en, men jag tror inte heller att Gud ser mellan fingrarna på vad vi gör, bara vi har det mysigt och trevligt tillsammans, Han och jag. Inte alls.
Gemenskap med Gud utmanar oss till att leva "heligt" (behöver utvecklas) och verka för Guds rike här på jorden. Inte heller tror jag att huvudmeningen med tron är att komma till himlen. Den är så mycket mer. Vi har inte kommit till på denna jord av en slump. Vi har en uppgift här.

8. Tror du att Bibeln är Guds ord?
Nej, jag tror inte att Gud har dikterat Bibeln ordagrant. Inte så som muslimerna tror om Koranen. Däremot har Guds inspirerat.
Jesus är Guds ord. Bibeln berättar om Honom. Han är Bibelns huvudpunkt och mål. Läser man Bibeln utan att ha Jesus med sig hela tiden kan man hamna allvarligt fel i livet. Det har skett oräkerliga gånger de senaste 2000 åren.

9. Tror du inte att "Jesus är enda vägen till Gud"?
Jo. Och nej. Jag tror att Gud har omsorg om de som inte mött Jesus eller hört evangeliet om honom. Hur vet jag inte. Denna fråga kommer att ältas.

10.Tror du inte på helvetet?
Inte på det traditionella sättet, i form av evigt straff. Det går emot Guds godhet. Jag är dock inte alls färdig med den här frågan.

11. Anser du att sex före äktenskapet är förenligt med Bibelns lära?
Det beror på vad man menar med äktenskapet. Jag anser att äktenskap ingås när man har sex. Alltså helst en partner hela livet. Annars så få som möjligt. Och absolut inte flera samtidigt, eller engångsligg. Man ska aldrig ha sex med någon man inte kan tänka sig att bilda familj med, har alltid varit mitt motto.
Sex är inget som man gör utan kärlek, inget man gör bara för att det är kul, som en häftig avslutning på en utekväll. Sex är mer än så.
Sex är en bekräftelse på att man vill dela livet med varandra, men också ett sätt att lära känna varandra. Och få barn, om möjligt, men det är inte det viktigaste.
Jag skulle kunna skriva i evighet om detta ämne.

12. Gillar du homosexualitet/är du homosexuell?
Nej, homosexuell är jag inte. Gillar du homosexualitet? Konstig fråga. Frågan är väl egentligen vad Gud tycker om homosexualitet, och där finns det som alla vet många delade meningar om. Att Gud älskar alla homosexuella brukar alla var eniga om. Att Han inte gillar homosex brukar många däremot framhävda.
Konsekvensen av detta synsätt är att vi skulle förbjuda vissa medmänniskor att göra det som vi själva aldrig skulle vilja avhålla oss från; att ha sex med den vi älskar. För mig är detta ett groteskt och omänskligt ("ogudligt") påbud och dessutom är jag inte alls säker att Gud är anti-homosex.
I princip skulle världens heligaste och frommaste person inte få ha sex med den han/hon älskar, bara för att den älskade har fel kön, medan jag i all min synd och ofullständighet får knulla bäst jag vill med min man, trots hans eventuella synd och ofullständighet. Vad är det för logik?
Den här frågan är väldigt laddad för mig. Så laddad att om det är så att Gud är antihomosex... då vet jag inte om jag vill vara kristen.
Det finns så mycket att säga om detta. Jag återkommer.
---------

Detta är bara början. Början på slutet? Eller början på början?

En bloggvän har rest vidare

2010-12-28T09:58:00.006+01:00

Jag sitter framför en varm brasa i stugan i ett kallt Bohuslän och avbryter denna bloggs vila genom att skriva lite om Mattias Agnesund. Jag lägger på ett vedträd till och försöker jaga ut lite extra kyla och sorg genom skorstenen.

Mattias avled under julhelgen på grund av sin svåra muskelsjukdom, väntat, men ändå oväntat. Han levde redan på så kallad lånad tid. Aktiv in i den sista, den sista blogginlägget kom på julafton.
Han var en trogen läsare av denna blogg och ett gott stöd. Jag kände att vi tyckte lika om mycket och funderade (och tvivlade) på samma saker. Trots att hans liv såg så annorlunda ut än mitt. Han var stort U2-fan, liksom jag.
Jag minns inte när vi först fick kontakt, men det måste ha varit genom bloggen, denna, hans eller någon annans.
Eller att jag upptäckte att han hade översatt Brian McLaren till svenska.

Han är på många sätt en hjälte. Han levde ett värdigt liv trots att många i vårt samhälle idag skulle säga att hans liv inte var värdigt. Läs Världen Idags intervju.

Jag tänkte på honom för några dagar sedan, när jag läste hans adventskalender, och han läste min (på bokskrivarbloggen). Jag minns att jag undrade hur lång tid han hade kvar. Min kusins styvdotter avled tidigare i år i en liknande sjukdom, så jag visste vad som gällde.
Och så kom dödsbudet.

Jag kommer att sakna honom. Det kommer att bli tomt efter bloggvännen Mattias, men jag tröstas av att han nu får vila hos Gud.

Fler skriver om Mattias:
Dagen (Carl-Henric Jaktlund)
Carl-Henric på sin blogg
Fjärde Väggen
EFS idag
Kolportören
Barnabasbloggen
Timor Dei

och hoppas SVT visar filmen om Mattias och Einar Ekberg i repris:

Vad som händer på min skrivarblogg

2010-12-01T20:41:00.000+01:00

Om du fortfarande har denna blogg på din RSS-läsare, så är det kanske dags att byta ut den mot min skrivarblogg Bokskrivardagbok.
Där skriver jag regelbundet. Om mitt skrivande. ;)
Just nu i december en skrivaradventskalender.

Denna blogg släcks ned...

2010-09-21T15:45:00.009+02:00

Eller; jag tar en rejäl paus.

Detta på grund av flera olika anledningar.

1. Jag håller på och skriver på ett nytt romanmanus (det förra gick åt skogen), envist och träget, med målet att det faktiskt ska bli färdigt innan året är slut och därmed skickas till förlag. Den som aldrig har skrivit en bok vet inte hur oerhört mycket slit som ligger bakom.

Bloggen tar för mycket tid från skrivandet.
Om mitt skrivande kan ni läsa här.

2. Allvarlig och långvarig bloggtorka. Jag har länge tyckt att jag har haft mycket lite att komma med. Ständig upprepning av samma teman, och inga nya idéer. Jag börjar också tvivla på nyttan av att som utlandssvensk sitta och ha en massa åsikter om ett land och dess politik, och dess kristenhet, där jag inte har bott på sexton år.

3. Bloggen har en trogen, men liten skara besökare. Så där fyrtio-femtio sidhänvisningar per dag, mer om jag länkar till något bra ställe, tex Dagen. Jag har lite svårt att motivera att skriva för så få, även om många av dessa är personer som jag gillar att skriva för. Hade bloggen haft ett långsamt stigande läsarantal, så hade det varit en annan femma. Dessutom har jag ytterligt få som kommenterar, vilket enbart måste betyda att det jag skriver om inte lockar till diskussion. Inte tillräckligt kontroversiellt, antagligen...

4. En av mina orsaker till att jag startade bloggen var att få igång ett dynamiskt utbyte om kristen tro i en ny tid. Jag haft svårt att ta i detta under en längre tid.

Orsaken är; och det sitter långt inne att erkänna det; att jag under en lång tid känt ett stort mått av tvivel.

Jag kan inte riktigt säga att jag tvivlar på Guds existens, Ofta känns Han närmare än någonsin förut. Snarare är det allt runtomkring. Jag har alltid velat bekänna mig till en “klassisk kristen tro”, och gör det nog fortfarande, men vissa aspekter av kristen tro tvivlar jag på. Jag vet tex. inte hur jag ska förhålla mig till Bibeln. Guds okränkbara och eviga ord? Hur är det möjligt? Den är ju skriven av människor, inspirerad av Gud kanske, men inte dikterad. Det står mycket vansinnigheter i Bibeln. Mycket som jag inte kan ställa upp på. Just nu har jag oerhört svårt att läsa Bibeln.

Kristenheten tvivlar jag också på. Faktum är att jag helt tappat tron på den. Jag känner mig inte hemma någonstans. De strama uteslutande konservativa kristna, eller de flummiga, intetsägande liberala; inget för mig. Jag har länge letat efter en mittfåra, men jag tror inte den existerar.
När kristna som säger sig stå för en klassisk kristen tro samtidigt röstar på SD, som står för en så tydlig xenofobisk och rasistisk agenda, då vill jag inte vara med längre.
När kristna säger att ett homopar som vill leva troget till döden skiljer dem åt, lever i synd och inte i enlighet med Guds vilja, då vill jag inte vara med längre.
När kristna som säger sig vilja skydda det finaste vi har, våra barn, och sedan använder dem enbart för att tillfredsställa sina egna lustar, då vill jag inte vara med längre.
När kristna stöttar Israel, men öppet blundar för de grova övertramp dess politik är skyldig till, då vill jag inte vara med längre.

Jag skulle kunna fortsätta rada upp orsaker till att jag inte vill vara med längre och är ganska övertygad att många kyrkor skrämmer bort fler än de lockar till sig.

Den kristna bloggosfären är värd några rader också. Om man tittar på olika topplistor så toppas de av mer eller mindre halvneurotiska bloggare som verkar bo vid datorn, länkar till miljoner platser varje dag och presenterar en kristendom som jag inte känner igen mig i.(Med några få undantag, Stefan Swärd och Joachim Elsander, bland andra, är helt vettiga, ett undantag som bekräftar regeln). När de dessutom helst ägnar sig åt att spy åt katoliker och mer "liberala" kristna, då vill jag bara spy själv. Och grädden på moset, när de röstar på SD, då vill jag bara gråta. Varför Gud håller du inte reda på ditt flock lite bättre? Har de glömt vad nazismen gjorde med ditt egendomsfolk?

Och den livsviktiga frågan som jag ställer mig är; skrämmer inte dessa vällästa bloggar (och deras anhängare, en del som kommenterar där är rent ut sagt läskiga) bort fler från Gud och en personlig tro än de lockar dit?

Jag har en stark och innerlig vilja att jobba för Guds rike här på jorden, men just nu har jag ingen aning om hur jag ska göra det.

Jag har också en innerlig önskan att åter leva i djup utvecklande gemenskap med Jesus Kristus, och hoppas att denna bloggpaus på något sätt ska hjälpa mig att få det.
Jag fortsätter att vara en trogen gudstjänstbesökare. Jag känner mig ändå trygg i min kyrka.

Visst är jag medveten om att denna blogg skulle kunna vara ett forum där jag kunde ventilera mitt tvivel, och försöken att hitta tillbaka, men jag orkar inte riktigt det. Jag fortsätter att vara aktiv på min skrivarblogg och min bokrecensionsblogg.

Kommentera gärna.

Om du vill säga något som du inte vill ska synas i kommentarerna går det bra att maila til monica.olskolk@hotmail.com

Många kramar
Monica

Ett valresultat som manar till eftertanke

2010-09-20T14:17:00.001+02:00

Min första tanke över valresultatet var; välkommen Sverige, till en värld präglad av xenofobi. Högerpopulism med rasistiska förtecken är inget nytt i Europa. Nu har detta "drabbat" Sverige.

Det manar till eftertanke.
Vad är det som gör folk så missnöjda att de röstar på ett parti med uppenbart rasistiska rötter och vars ledare uttalar sig på ett sätt som inte kan kallas annat än rasistiskt. SD talar ju tex. om muslimer och araber på liknande sätt som Hitler talade om judar.
Oavsett om valprogrammet innehåller punkter som många kan hålla med om (som att varför inte ta hand om de invandrare vi har på ett bättre sätt, innan vi tar emot många fler), så ligger det bruna där precis under ytan och stinker.

Jag tror att det bottnar i en egen livssituation som man inte är nöjd med, samtidigt som man är präglad av xenofobi, skräck för det främmande; främlingsfientlighet. För om man inte har sitt på det torra, då är det lätt att hitta något annat att skylla på.

Och för att kommentera det faktum att det finns aktiva kristna bland SDs väljare; främlingsfientlighet har inget utrymme i kristen tro, det är min bestämda uppfattning. Jesus var den som sa "älska dina fiender", inte tvärtom. Inte heller sa han att man ska vara fientlig mot dem.
Jag kan inte se hur man ska kunna verka för Guds rike, som vill inkludera, inte stänga ute, och samtidigt stå för en främlingsfientlig agenda.

Thomas Österberg kommenterar bra i Dagen. Så också Carl-Henric Jaktlund.

Blockpolitik - hatad eller älskad?

2010-09-18T21:09:00.000+02:00

Det är många som hatar blockpolitiken. En hel del tappade tron på politiken, eller blev allmänt förvirrade, när miljöpartiet valde att tillhöra det röda blocket, i stället för att vara oberoende.

Här i Holland vet ingen vad blockpolitik är, än mindre minoritetsregering. Vi hade val i början av juni, och har ännu ingen regering. De har försökt alla sorters kombinationer, blå, lila (alltså blå + röd, även varianten lila plus, där jag tror även de gröna fanns med diskuterades)... osv.

Så klaga inte. Jag tror Sverige kommer att ha en regering innan Nederländerna.

Lycka till alla ni som ska rösta i morgon. Om ni inte redan har gjort det.

Låt den rätte komma in

2010-09-16T10:06:00.001+02:00

... eller den felaktige. Jag vet inte riktigt hur man ska uttrycka det.

Jag skriver inte om filmen/boken med samma namn.

Utan om valet i Sverige.
Jag har följt det på avstånd. Många ojar och jämrar sig över att Sverigedemokraterna antagligen kommer in i riksdagen.
Jag förstår inte varför. Låt dem komma in. Och visa vad de går för. Sedan kan vi se.

Personligen tror jag inte man kan bygga en politisk agenda enbart runt främlingsfientlighet. Jag tror inte att de kommer att lyckas med allt de har lovat sina väljare.
Däremot kan det ju vara en nyttig läxa för de andra partierna, som äntligen (?) inser att man måste ta sina väljare på allvar, annars bjuder man in högerpopulismen och främlingsfientligheten.

Jag tror inte heller på att sopa problemen under mattan; de problem som invandring, misslyckad integration och kraftiga kulturkrockar innebär. Sveriges politiker har de senaste 20 +- åren inte varit så bra på att tackla den frågan. Oavsett om man är för eller emot invandring (eller om man har åsikter om hur invandringen ska se ut) så får man inte förneka att kulturkrockar uppstår när olika kulturer möts. Man ska inte heller tro att integration sker av sig själv.

Jag minns tex. när jag jobbade med invandrare (flyktingar) innan jag ens var färdig socionom att asylsökande inte fick jobba. Vi hade högutbildade, driftiga klienter som inte fick jobba, bara satt hemma (i åratal ibland) och väntade på besked. Efter ett tag var de inte så driftiga längre. Det hade jag inte heller varit.
Samtidigt hade vi klienter som inte hade någon större lust att göra något åt sin tillvaro. Det funkade ju bra att få "lön" från staten (speciellt om man jobbade lite svart vid sidan om...). Så översatte tolken nämligen socialbidrag, eftersom det inte fanns något ord för socialbidrag på deras språk. Det var ju inte konstigt att det blev helt fel.

Själv tycker jag att ett multikulturellt samhälle är okej, bara man kommer överens om att hålla sig till samhällets regler och lagar. Ja, jag vet, det låter kanske enkelt. Men världen har krymt, och med det kommer många kulturer att leva nära tillsammans. Vi måste lära oss att tackla det.
Ett exempel: Jag har inget emot att moskéer byggs, och att muslimer ber till Allah där (eller i en källare någonstans, vad är skillnaden?), men om någon av dess besökare gör sig skyldig till hets mot folkgrupp, hatbrott, eller "vanliga" våldsbrott; så måste man ju ta i det separat. Likaså bidragsfusk och svartjobb och liknande.

Vi får se hur det går på söndag. Själv har jag redan röstat på ambassaden i Haag.

Förövaren skyddas, men inte offret

2010-09-15T15:11:00.003+02:00

När rättegången mot Göran Lindberg hölls skedde det bakom stängda dörrar.

När nu rättegången mot en 32-årig man som utsatt en 16-årig flicka för våldsamt sex skulle inledas begärdes också stängda dörrar av hänsyn till flickan, men i detta fall ansågs det inte finnas tillräckliga skäl.
Flickan mår just nu så dåligt att åklagaren inte vill förhöra henne i rätten.

Caroline Engvall, författare till boken 14 år till salu (som handlar om en 14-årig tjej, Tessan, vars självskadebeteende visar sig genom att hon säljer sex) , frågar på sin blogg vad det är för skillnad mellan 32-åringen och Göran Lindberg.

I båda fallen har de kvinnliga offren farit väldigt illa, men bara i det ena sker rättegången bakom stängda dörrar.
Det är tydligen skillnad på folk och fä, eller?

------------

Ps.
Caroline Engvalls bok om Tessan är fortfarande lika skrämmande aktuell och viktig!
Jag recenserar den här.

Elfte september - nio år senare

2010-09-11T13:30:00.006+02:00

Självklart är det ingen som glömmer 11 september. Inte någonsin. Mycket förändrades under de där timmarna en solig septembermorgon i New York.

För mig personligen var tiden runt 11 september extra betungande. Förutom att vi bodde i ett muslimskt land vid tidpunkten för attacken mot Twin Towers, och självfallet oroade oss för vad som skulle hända, så dog min svärfar mycket hastigt två dagar senare. Eftersom jag var höggravid (tre veckor före beräknad nedkomst) kunde jag inte resa med min man till Holland för begravningen. Det är något som jag än i dag har svårt att tänka på; att jag inte kunde vara där och ta avsked, inte heller kunde jag stötta min man och min svärmor på plats. I stället satt jag hemma och var ensam med mellanbarnet, och tittade nästan dag och natt på BBC och CNN. Inte hälsosamt för någon, tror jag, höggravid eller inte.

Några veckor senare föddes vårt yngsta barn, två dagar senare blev han svårt sjuk pga hypoglycemia (lågt blodsocker) och ungefär samtidigt anföll USA Afghanistan. Åter låg jag där på sjukhuset och tittade på CNN och BBC nästan dag och natt. Inte hälsosamt för någon, nyförlöst eller inte. Lyckligtvis blev vår son bättre och efter fem dagar kunde vi ta med honom hem.

Så där lite kortfattat var mina dagar runt och efter 11 september 2001.

Varje årsdag grubblar jag en hel del över död och ondska. Kastar givetvis en fråga till Gud och undrar varför han inte gör mer för att stoppa ondskan. Och jag känner mig så liten. Vad kan jag göra?

Samtidigt blir jag för varje år mer och mer övertygad om vad meningen med livet är. Det är inte att jag ska tro på Gud för att få evigt liv för att slutligen slippa ondskan. Jag ska slippa. De slipper inte. De som gör ont.
Klassiskt VI och DEM- tänkande
Snarare att jag ska/vill/försöka tro på Gud därför att han vill ha en relation med mig, och för att han vill att jag ska verka för att föra himlen (Guds Rike, inte något uppe i himlen, inget bakom himlaporten där sankte Pär står och vaktar med sina nycklar) till jorden. Tillkomme ditt rike, så ock i himlen, så ock på jorden (jag kör fortfarande med gamla översättningen). Jag. Lilla jag.
Och det är inte vi och dem längre. Det finns inget utrymme för uteslutande. Inget utrymme för rasism, misstänksamhet, avvisande av dem som inte är "som vi". Inget dödande i religionens namn.
Jag förnekar inte att jag fortfarande känner mig förfärligt liten ibland. Jag förnekar inte att jag har fel och brister, och att jag ständigt klandrar mig för att jag inte gör tillräckligt för Guds Rike (jag har "av naturen" dåligt självförtroende, en ständigt stötesten i mitt liv), att jag faktiskt begår onda gärningar ibland.

Men Gud ska veta att jag försöker.

"Yahweh, Yahweh
Always pain before a child is born
Yahweh, Yahweh
Still I´m waiting for the dawn
Take this hands
Teach them what to carry
Take this hands
Don´t make a fist, no
Take this mouth
So quick to critisize
Take this mouth
Give it a kiss"
U2 Yahweh

Ps. Denna bloggpost inspirerades lite av det som Birger Schlaug och jag tog upp i kommentarerna till förra inlägget.

Koranbränning stoppad

2010-09-10T09:30:00.003+02:00

Åtminstone för stunden.

Nu säger den aktuelle pastorn, Terry Jones, att bränningen lagts på is, eftersom han inte längre är säker på om moskébygget på Manhattan kommer att flyttas.

Alltså, vi tar det en gång till;

Koranbrännande pastor skakar hand med en lokal imam (whao, det är i sig något anmärkningsvärt!) och tror därmed att moskébyggen på Manhattan är stoppat. Vad har en lokal imam i Florida för inflytande på en byggnation i New York? Ingen, troligen. Däremot kan han ju alltid säga att han ska göra sitt bästa för att stoppa bygget.

Jag kan bara säga två saker om detta. Pastorn ifråga är mycket naiv och dum när han tror att han kan stoppa ett moskébygge (var det förresten någonsin syftet med koranbålet?) genom att prata med en lokal imam.

Han är också mycket naiv och dum när han inte räknar med (är troligen ovetande om) hur snabbt och globaliserat informationsflödet är i vår moderna tid. I princip kan tändandet av första tändstickan ses över hela världen inom några minuter, kanske sekunder. Och dessa scener kan utnyttjas av människor som vill skapa opinion, utan att de säger att det är en halvt galen fundamentalistisk pastor (god representant för vad jag kallade kristen tokhöger i ett tidigare inlägg) i en pyttekyrka någonstans i Florida, som bränner koraner. De kommer givetvis inte att säga att aktionen fördömts av alla amerikanska myndiheter, FN, kyrkoledare, påven...osv

Och så kan man tända en krutdurk som är betydligt explosivare än ett litet koranbål på ett fält i Florida.

Vi har sett det förut. Jag har sett det förut, jag såg med egna ögon när de brände ned norska ambassaden i Damaskus.

Tillägg:
Jag kan skriva under på vad Henrik Berggren säger på ledarplats i DN:

"Pastor Jones är lika lite representativ för västvärlden och kristendomen som al-Qaida är för den muslimska världen. Men genom sina aktioner tar fanatikerna sina respektive miljöer som gisslan. Den ömsesidiga misstänksamheten sprider sig som ringar på vattnet."

Det är ett problem att lokala (religiösa) ledare får för mycket plats i dagen globaliserade mediavärld. Men så ser verkligheten ut. Hur ska vi hantera det? Hur bryta denna spiral?

Intervju med Paul Young- författare till "The Shack"

2010-09-09T10:25:00.007+02:00

Många av er har säkert läst The Shack av Paul Young (Ödehuset). The Shack syftar till "the Shack around your heart" och man behöver ha läst boken för att förstå vad som menas. Romanen handlar om en man som förlorat sin lilla dotter ett antal år tidigare, och hur han möter Gud (ganska bokstavligt, i form av en svart kvinna, eller black american, som amerikanarna helst säger).

En mycket debatterad bok, mycket på grund av att många evangelikala och konservativa kristna anser att Gudsbilden i The Shack inte är biblisk. Andra har fått mycket tröst och uppmuntran när de har läst romanen. Själv tycker jag att den är mycket läsvärd, och gripande. Gudsbilden som presenteras är i korthet en som älskar, och inte dömer.
Rekommenderas.

Här kan ni se en intervju med Paul Young, som kanske kan förklara lite varför Young skrev boken (som inte är självbiografisk).
DEL 1

DEL 2

--

Vulkan (er) är inte att lita på

2010-09-08T13:24:00.000+02:00

Eyjafjallajökull, eller vad den nu hette, var en vulkan som ställde till det i våras.

Andra, mindre eldfängda, vulkaner är tydligen inte riktigt heller att lita på.
Självpubliceringssajten Vulkan.se drogs igång med buller och bång för några år sedan.
Nu visar det sig att de inte betalar ut pengar till de som publicerat och sålt böcker på sajten men inte kommit upp i 1000 kr. Reglerna var uppenbarligen annorlunda från början, då skulle alla pengar betalas ut efter ett och ett halvt år, oavsett summa. Den regeln har ändrats.

Sådant här gör mig arg, att sko sig på ambitiösa författarwannabees och självpublicerande skribenter. 1000 spänn, eller 999 kr, är ganska mycket pengar. Skulle täcka rätt så mycket av materialkostnader etc. för en amatörskribent som inte har några inkomster på sitt skrivande.
Hur mycket har Vulkan.se inte tjänat på denna regeländring?

Frida Edman har startat en Facebookgrupp för att protestera mot Vulkan.se
Du kan gå med i den även om du inte har publicerat på Vulkan, utan bara vill stötta.

Low key blogging, Tony Blair and the Near East

2010-09-04T17:50:00.000+02:00

Jag har inte bloggat speciellt flitigt på sistone, inspirationen tryter lite. Jag försöker hitta något intressant att kommentera i tidningar och andra bloggar, men allt handlar om valet, och det blir tröttsamt i längden.

Här i Holland handlar allt också bara om valet, det som ägde rum i början av juni. Ännu har de inte lyckats få ihop en regering. Det bör tilläggas att de inte vet vad blockpolitik och minoritetsregering är. Och de har någon slags idé om att de ska vara ense om allt innan de slår sig ihop. Vilket blir dem övermäktigt givetvis.
Man blir så trött på alltihop.

Jag borde kanske skärpa mig och skriva ändå. Man hittar alltid något att skriva om.

Hittade precis något!
Inser att jag kanske måste läsa Tony Blairs memoarer i alla fall.
Tydligen skriver han något om (eller antyder) att det var USA som låg bakom mordet på Libanons president Hariri.
Har stått vid Haririhålet (som vi lite vanvördigt kallade det) personligen. Det var en rejäl bomb som dödade Hariri och tjugo andra. Syrien fick skulden och ganska snart därefter fick de ta tillbaka alla sina trupper från Libanon.
Allt detta skedde under tiden vi bodde i Damaskus, och eftersom vi ofta besökte Libanon försökte tona ned att vi bodde på andra sidan gränsen. Men om libaneserna fick reda på att vi bodde i Syrien brukade de skratta och säga att de inte hade något otalt med syrierna, "they are our brothers!" Det var bara den syriska regimen det inte var så förtjusta i.
Nåja, mellanösternpolitik är och förblir mycket komplicerad, speciellt den mellan Syrien och Libanon. Ska inte gå in på det nu.

Längtar tillbaka ibland, måste jag erkänna. Rejält.

Anne Franks kastanj har fallit

2010-08-24T13:10:00.005+02:00

Amsterdams, ja, kanske en av världens mest kända träd, har fallit.
Den stora kastanjen bakom det "achterhuis" (många gamla hus i Amsterdam hade ett hus mot gatan och ett mot innergården) där familjen Frank gömde sig undan nazisterna, klarade inte av gårdagens relativt byiga vind (men det var ingen storm) och föll med ett våldsamt brak.

Anne Frank gjorde kastanjen känd eftersom hon skrev om den i sin dagbok. Den enda kontakten hon hade med omvärlden var det stora träd som växte utanför hennes fönster.
Den stora mängden besökare som kommer varje år för att se "het Achterhuis" kommer också för att se kastanjen.

Men den 150 år gamla kastanjen var dödsdömd. Redan för ett par år sedan ville Amsterdams kommun såga ned den, eftersom den var en fara för allmänheten. Det blev stora protester och en stiftelse såg till att starta en räddningaktion. Trädet försågs med "stödkrage" i stål, men det hjälpte föga, när naturen har sin gång. Kastanjen var rutten inuti.

Nu finns det nya kastanjeträd, framodlade från kastanjer från Anne Frankträdet, så chansen är stor att det planteras en på nytt.

Sommarminnen

2010-08-21T14:36:00.001+02:00

Jag har som princip att inte lägga upp bilder på familjen på bloggen (de ska ju inte behöva lida för att jag bloggar...), men nu gör jag ett litet undantag. Kan inte låta bli att ta med en fin bild från den gångna sommarens fröjder. Som en stilla solig kväll vid Timmervatten i Svartedalen, strax norr om Kungälv och öster om Stenungsund. Lite vildmark i Bohuslän.

För övrigt är vi redan tillbaka i vardagen. Nu börjar även dottern skolan, hon hade en vecka längre ledigt.

Sedan fungerade jag på en annan sak; vad gör man för grannar (som man inte känner jätteväl) som för en dryg månad sedan helt oväntat förlorade sin son, bara 24 år gammal? De mår självklart mycket dåligt. Jag har som alltid svårt med ord (och dessutom är det inte på mitt modersmål) och hoppas att närvaro säger mer än ord. Så fort jag ser dem går jag för att byta några ord, men vet inte vad jag ska säga. Jag har inte varit med om något liknande själv och kan inte säga att jag förstår vad de går igenom, inte heller kan jag stå till buds med några kloka tröstande ord. Man kan ju inte säga att det går över, för sorgen kommer de ju alltid att bära med sig.

Någon som har erfarenhet av en liknande situation?