Pride

Pride in the name of love, heter det i en gammal god U2 låt.

Det finns all anledning att vara stolt som människa om man älskar.

Jag har länge tänkt skriva något om homosexualitet, lägga korten på bordet, vad ni nu vill kalla det. Här kommer det, och jag varnar, det är långt.

Förvänta er ingen teologisk utläggning, så långt i mina funderingar är jag ännu inte. Jag vet att det handlar om bibeltolkning. En del säger att Bibeln starkt tar avstånd från homosex, andra att det homosex Bibeln talar om inte har något att göra med ”sex mellan två av samma kön i en trogen kärleksrelation”. Folk på Bibelns tid kände helt enkelt inte till det, ungefär som de inte hade kunskap om sjukdomar på samma sätt vi har idag, eller naturlagar som att jorden snurrar runt solen. I stället talar Gamla Testamentet om sexuellt våld liknande den vi ser mot kvinnor i dagens Kongo (Sodom och Gomorra-berättelsen). Eller Paulus talar om pedofili (pojkar som ligger med äldre män).

Vad jag däremot har stora problem med är att kristna gärna betonar vissa bibelverser, både i Gamla och Nya testamentet, som om de stod över andra, men nedtonar andra. Gamla testamentet är full av mer eller mindre absurda regler, som ingen av oss känner oss tvingade att följa. Det finns massor som är en styggelse, enligt Gamla Testamentet, som ingen bryr sig om idag. Och vad det gäller det som Paulus skriver om i sina brev, så kan de tyckas tydliga, men det finns många påbud Paulus har gett oss, som vi inte bryr oss om, i alla fall inte i samma utsträckning.

Jesus nämner inte ett ord om homosex, däremot är han emot skilsmässa.

Homosex, eller utlevd homosexualitet som det heter i mer konservativa kristna kretsar, har länge varit ett stort tabu, i samma nämnda kretsar. Och inte bara i konservativa, jag tror att det finns stor motvilja mot homosex i bredare kristna kretsar än så. Man hyser åsikter som att det är ”onaturligt”, ”mot Guds skaparordning”, ”hot mot familjen” osv. 

Det första, som säkert även en del ickekristna håller med om, kommer man fram till eftersom i en ”naturlig” relation kan barn bli till. En ”onaturlig” sexuell relation skulle rentav kunna var ett hot mot människans fortbestånd.

Det räcker ju att ta en snabb titt på vår överbefolkade värld för att inse att homosex knappast lär vara ett hot mot mänsklighetens fortbestånd.

Den senare, att homosex skulle vara ett hot mot familjen, tycker jag är den sämst underbyggda. Homosex är inte något hot mot familjen, utlevd promiskuös heterosexualitet är det. Det är det som kraschar flest relationer, inte homosex. Snarare är varje fall med en homosexuell som tvingar sig att leva i ett heterosexuellt förhållande djupt tragisk, och i sig själv ett stort hot mot familjen.

De som är ”mindre” konservativa, är ”ödmjukare” i sitt dömande, säger att vi är alla syndare. Men det blir också en skev inställning, där man egentligen säger om jag accepterar att du syndar (lever med en av samma kön) så accepterar du kanske min synd (tex själviskhet eller alkoholism, som är en synd Paulus nämner i samma vända som homosex, 1 Kor 6:9-11).

Man talar sällan om utlevd heterosexualitet. För egentligen handlar det om samma sak där, fast med en skillnad. Om utlevd heterosexualitet sker inom äktenskapets ramar är den okej.

Kristna som inte är gifta förväntas leva i celibat. Hittar man en partner av motsatta könet som vill ha en är det okej att gifta sig och leva ut sin sexualitet.

Men homosexuella förväntas leva i celibat, oavsett om de har hittat en partner som älskar dem och vill leva med dem, eller inte.

Det är denna inställning jag har allra mest svårt för; att tvinga någon till avhållsamhet.

Det räcker att göra ett litet tankeexperiment:

Tänk dig att du genom en tidsmaskin förflyttas till en framtid (typ Orwells 1984) där heterosexuella relationer är förbjudna. Att avla barn ”den naturliga” vägen är förbjudet. Barn kommer till i ”artificiella livmödrar”, med ägg och spermier urplockade ur lämpliga ”donatorer”. Homosexuella relationer är däremot tillåtna, eftersom de inte riskerar producera barn på det ursprungliga, icke längre tillåtna sättet.

Hur skulle du uppleva det? Att inte få ha sex med den du älskar och lovat att dela livet med?

Du skulle kalla det barbariskt, eller hur?

Men att i vår tid kräva att någon ska leva avhållsamt, enbart på grund av deras medfödda sexuella läggning, är det inte barbariskt? 

Ska vi kristna ägna oss åt det?


--

Freedom of Speech Praise

Jag har funderat en del på det här med yttrandefrihet sedan Emanuel Karlsten publicerade ett blogginlägg med anledning av en ny lag i Litauen. Den lag som bland annat betyder att man ska kunna förhindras tala positivt om homo- och bisexualitet.

Reaktionerna har varit starka, även från den sk. kristna bloggosfären. Jag konstaterar att de flesta bloggare jag regelbundet läser fördömer lagen eftersom den inskränker yttrandefriheten.

Men jag inser också att många kristna som har deltagit i debatten på olika bloggar inte lyckas hålla isär principen yttrandefrihet och det faktum att de inte håller med om att homosexualitet (eller som det ofta uttrycks "utlevd" homosexualietet) är något som är bibliskt eller i enlighet med Guds vilja.

Att någon tyckte att har man "fel" ska man inte yttra sig (min tolkning av sign. Stefan Pehrsons åsikter på Emanuels uppföljande blogginlägg Vi älskar att uppröras av homosexualitet) är givetvis skrämmande. Att jag sedan inte borde uppröras över denne mans åsikter sedan min diskussion ifall kvinnan verkligen är Guds avbild eller inte på ett av Carl-Henrik Jaktlunds blogginlägg är en annan femma. Dessutom har jag svårt att att ta folk på allvar som använder andra bloggar enbart för att framföra sina åsikter (och inte för att deltaga i en diskussion i ett intressant ämne).

Då blir jag egentligen mer chockad när bloggare som jag respekterar och tycker är sunda inte heller verkar hålla isär begreppen. Stefan Swärd verkar mena att bara för att han håller med om det Litauen vill stödja så är det inte en inskränkning i yttrandefriheten.

Men för de som inte håller med är ju lagen en inskränkning.

I slutändan handlar det om att ha rätt att säga vad man tycker, även om den andre tycker att jag har fel.

Jag kan tycka att den sk. homolobbyn har fel, men jag kan samtidigt tycka att den ska ha rätt att säga det den tycker.

På samma sätt som jag tycker att vissa kristna har fel när de säger att vi får utnyttja jordens resurser utan att tänka på konsekvenserna (eftersom de tror att jorden ändå ska gå under), men de ska få säga det.

För att ta två exempel.

Yttrandefriheten har begränsningar, friska upp minnet via Wikipedia om ni har glömt. Men i princip handlar yttrandefrihet om rätten att yttra och föra fram åsikter utan censur, begränsning eller någon form av bestraffning.

Ibland behöver gränserna för yttrandefriheten testas, tex så som skedde i samband med Muhammedkarikatyrerna. Även om jag tyckte att det var onödigt att göra dem, enbart därför att jag anser att visar vi respekt för andras tro så kommer de i gengäld att visa respekt för vår (eller vår avsaknad av tro), så tycker jag samtidigt att upphovsmännen skulle ha rätt att publicera dem.

Jag har bott många år i länder där yttrandefrihet inte är en självklarhet. Jag har bott i länder där fel ord vid fel tillfälle inför fel person kunde se till att man (och då menar jag inte utlänningar som mig, utan lokalbefolkningen) hamnade i fängelse i många år.

Därför är yttrandefrihet för mig något närmast heligt.

Många påstår att yttrandefrihet inte har något stöd i Bibeln. Det har inte heller demokrati.

Men det är av den enkla anledningen att de två inte existerade under Bibelns tid.

Jag anser att båda har växt fram när vårt moderna samhället har utvecklats och har sin grund i evangeliet. Jag tror att respekten för individen som Jesus demonstrerade bäst försvaras i ett samhälle som har demokrati och yttrandefrihet oavsett om de två existerade under biblisk tid.

Jag tror att man har större förutsättningar att älska sin nästa och älska sina fiender i ett demokratiskt samhälle. (Och med det menar jag inte att man inte kan göra detsamma i ett ickedemokratiskt samhälle).

Men i ett demokratiskt samhälle har andra rätt att tycka annorlunda.

Det måste jag acceptera, även om jag inte håller med om deras åsikter.

Det är min enkla lovprisning till yttrandefriheten.

Back on track...

Konstaterar att vi lyckats ta oss hem med ben och armar i behåll. Den yngste står på egna skidor, och åker redan fortare än mamma... Varför är jag förvånad?
Strålande sol fyra dagar av sex och varmt, för andra året i rad. Österrikarna bekymrar sig för global warming lika mycket som holländarna, det är något som är säkert.
Hemresan överlevde vi också. Det trots att halva Holland verkade befinna sig på tyska Autobahn. Dessutom befann sig orkanen Emma också i Tyskland med omnejd. Enligt uppgift har 9 personer omkommit i går i centraleuropa. Kolkmans hamnade inte under ett nedfallet träd, tack och lov.

Jag har haft näsan i böcker också. Letar efter någon att skylla på varför jag inte har upptäckt norrmannen Jo Nesbös böcker om Harry Hole tidigare. Vill minnas att jag också för exakt ett år sedan letade efter någon att skylla på varför jag inte hade upptäckt Michael Connellys böcker om Harry Bosch tidigare.
Ska skriva mer om min nya Harry-crush (?) i ett annat inlägg.

Hänt i veckan;
Konstaterar att en hel del har hänt under min bortavaro. Bloggdöden sprider sig. Nu senast har Johan inlett en bloggpaus och säger att han inte vet om han kommer tillbaka. Osäkert är om han kommer att fortsätta med Konvertitt-bloggen, det kanske han kan upplysa själv om. Men något hände där i debatten som jag har missat och jag kliar mig lite förundrat och ledset i huvet...
Jag har tyckt om att läsa Johans blogg och kommer att sakna hans inlägg jättemycket! Bara så att du vet det, Johan (och alla andra...). Fattar inte riktigt varför du slutar/tar uppehåll.

Först Hedin, nu Stanley Sjöberg. Frikyrkorna öppnar famnen alltmer för homosexuella.
Dock tycker jag ibland att frågeställningen är luddig. Och jag snubblade precis också. För det handlar väl inte om att acceptera homosexuella (som människor, det är ju självklart att vi accepterar dem!) utan ifall vi också accepterar homosexuella som lever i en homosexuell relation (trogen sådan, ifall någon skulle tro att jag syftar på något annat, men bättre att vara löjligt övertydlig, än att hamna i dumma missförstånd)?
Jag är inte helt förvånad över att Sjöberg "svänger". Han har redan uttalat sig ganska sansat i abortfrågan.
Jag är inte helt klar över vad Sjöberg egentligen tycker. Han säger bland annat:

"Bibeln visar tydligt att den homosexuella samlevnadsformen är fel. Men Kolosserbrevet, som jag undervisade utifrån i min predikan, säger att vi inte lever i ett normaltillstånd, utan i ett kristillstånd. Samtidigt som församlingen kallas för "de heliga" så fanns det djupa moraliska problem att bearbeta, som slaveri, sårande konflikter, oärlighet, dömande attityder och sexuell otrohet. Både den som kämpar med sin homosexualitet, eller med materialismens själviskhet, måste få stanna kvar i en fördjupad gemenskap i sin församling."

Ska jag tolka det som så att han menar att en homosexuell som "kämpar" är en som har valt att leva i en relation och inte i avhållsamhet? På samma sätt som en framgångsrik affärsman tycker om att ha mycket pengar att röra sig med. Eller? (Det finns ju många som tycker det senare än väldigt fel enligt Bibeln).
Han verkar i alla fall inte jämställa homosexuell relation med sexuell otrohet och andra "djupa moraliska problem", och det är väl positivt?

Var ska den "syndige" finnas med sitt liv?

I programmet Beckman, Ohlson och Can var det igår diskussion om Hatar Gud sex ?
Halvvägs in i programmet var jag lite besviken, rubriken på diskussionen var faktiskt missvisande. Jag hade förväntat mig en diskussion om just ifall Gud hatar sex. Men det hade kanske inte blivit intressant. Finns det någon vettig kristen som tror att Gud hatar sex?

Men såg man panelen så förstod man ju genast att det skulle handla om Hatar Gud homosex ? Svaren var givna på förhand, inget överraskande var att förvänta. Green ihop med Gårdfeldt, vad trodde ni?
Jag blev dock positivt överraskad över att man faktiskt lyckades sitta där och prata ganska öppet om sina åsikter. Till och med Green fick säga vad han tyckte.
Sedan tänkte jag, med hjälp, är detta genomsnitts-svensson-kristna som sitter där?
Nej, givetvis inte, det hade ju inte gjort sig bra i TV. Greens cancersvulstord om homosexuella är ju välkända, och jag kan förstå att folk säger att kristendom och fascism/nazism har gemensamma grunder om man bara lyssnar på honom.
Gårdfeldts åsikter är också välkända, homosexualitet är ingen synd.

Men höjdpunkten kom med Hedins frågor och jag hoppade faktiskt till. Det är ju precis detta som medelsvensson-kristna brottas med:
"Om den homosexuelle inte klarar av att leva i celibat, var ska han finnas med sitt liv? Eller en som är gift och skiljer sig? Eller den som gifter om sig, som också Bibeln förbjuder?"

Hedins frågor ignorerades nästan helt, förutom av Green. Det hade kunnat bli en intressant diskussion främst mellan Hedin och Green, medlemmar i samma kyrka, men helt uppenbart med olika syn på saken. Green verkade inte kunna ta in att Hedin faktiskt sade att en homosexuell, som inte klarar av att leva i celibat, utan vill leva i en trogen relation, kan leva i kyrkan som en fullvärdig medlem, utan risk att bli "utkastad". I alla fall uppfattade jag Hedins mening så. Intessant!
Jag antar att de övriga runt bordet inte höll med Hedin ifrågan om homosexualitet är en synd eller inte, det är en annan fråga, som är svår.Personligen tycker jag att Hedin gav ord åt det som många kristna tycker; varför är det så extra syndigt med homosexuella handlingar och relationer, när vi faktiskt accepterar både skilsmässa och omgifte i så gott som alla kristna samfund?
För egentligen; för en som är omgift, syndar han/hon egentligen inte varje gång han/hon är tillsammans med sin nye partner? Bryter man inte det första äktenskapet gång på gång?
----
Dagen uppmärksammar också programmet.

Tinky Winky gay?

När vi nu är inne på temat pinsamhet, gällande olika personers handlande i "kampen mot homosexualitet", så hänvisar jag till dagens holländska de Volkskrant.
De uppmärksammar att en nitisk polsk politiker från extremhögern har fått för sig att Tinky Winky i Teletubbies är gay och därför inte bör visas för barn.
Tinky Winky bär en handväska och därför tolkas det som om han (hon?) är homo. Eehh?

Polska parlamentets talman har lyckligtvis reagerat nyktert och bett politikern i fråga att sansa sig och inte skämma ut sig.

Alla småbarnsföräldrar känner väl till Teletubbies?
Min fundering var; har Teletubbies något kön? Pojkar eller flickor? Eller en blandning?
Jag trodde i min naivitet att Tinky Winky var en flicka (vi vet alla att småtjejer gärna springer runt med handväskor, eller klampar runt i mammas högklackade)!!
Hur homofobisk kan man bli?

de Volkskrant Gorilla-tecknare är inte sen att få till det. Gayilla a´ la Village People (copyright de Volkskrant, gorilla)

------------------------------

Uppdatering: Sydsvenskan uppmärksammar samma sak.

Och SvDs ledarsida...

Och när jag berättar för min man(som inte läser svenska) om detta, samt boken och reklamfilmen som Emanuel Karlsten berättar om och påpekar hur pinsamt jag tycker det är när kristna gör pinsamma saker, så säger han lugnt att det får väl stå för dem, du tycker ju inte så!

Nåja, jag kanske tar åt mig för mycket. Och puss till maken, som ibland är så klok...

Suck, suck, suck...

Kristna är i alla fall kristendomens bästa och sämsta reklam.

-----------------

Ytterligare uppdatering: Polska barnombudsmannen (kvinnan), har tydligen gett med sig.

SvD igår.

Bloggreklam: Emanuel Karlstens blogg

Emanuel är redan ett välkänt ansikte i den kristna bloggosfären, han skriver många bra inlägg.

Dagens är dock snudd på fantastisk, speciellt den där kommentaren: "Homosexuella lever ett syndigt liv! Wohooooo! Let's go! för 149kr + frakt"

För den som undrar så suckar Emanuel över en bok kallad "Homosexualitet är synd" av en viss Maria Hallman och hennes sätt att göra reklam om den.

Jag tycker det är pinsamt att kristna bara kan komma på tanken av göra något sådant, och nu talar jag främst om reklamfilmen (boken har jag ju inte läst).

Kristna är kristendomens bästa och sämsta reklam.
Hmm...
Har jag sagt det förut...?