Många nyanser av vitt

Ju äldre jag blir (nåja, så gammal är jag inte) desto svårare får jag att se allt, speciellt min tro, i svartvitt. Nu vill jag inte raljera och se ned på unga människor (de tenderar ju att se mycket i svartvitt), utan snarare reflektera lite över varför det har blivit som det har blivit för mig.

En naturlig mognadsprocess kanske, många känner nog igen sig. Man ser mycket i svartvitt som tonåring och ung vuxen, för att sedan bli mer färgseende (eller gråseende, för den som vill) när livet slipar och formar en.
Sedan finns det ju en del som stagnerar i det svartvita seendet och förblir sådana, hur gamla de än är.

Detta gäller ju inte bara tro, utan ofta också politiskt- eller samhällsengagemang.

För mig har mina utlandsvistelser betytt mycket för färgseendet. Det har inte alltid varit lätt att upptäcka att det finns andra sätt att se på världen. Vi är trots allt stöpta i en ganska ensidig form hemma i Sverige och i västvärlden i övrigt.
Världen är ju så oerhört mycket större än så.

Att leva i muslimska länder har också fått det att skvalpa i baljan. Jag är fortfarande övertygad om att Jesus är den enda vägen till Fadern, men jag är mycket mer osäker på hur vi ska framföra det budskapet. Tills nu har ofta budskapet suttit fastklamrat med annat, tex främjandet av den västerländska kulturen. Och det trots att kristendomen ursprungligen är en religion från Mellanöstern.
Och att muslimer i allmänhet är lika måna om att leva fredligt med sina grannar som något annat folk i världen, det var också något av en uppenbarelse. I efterhand känns det närmast fånigt att säga det. Skulle jag har trott något annat?

Jag har varit medlem i många olika kyrkor genom åren, lutherska, anglikanska, reformerta, och jag har deltagit i hemgrupper som har haft medlemmar från alla tänkbara samfund, protestanter, ortodoxa och katolska.
En sak har varit gemensam; tron på Jesus Kristus. Och jag frågar mig; vad mer behövs?

Det gör mig ont när kristna gräver ned sig i tvister som handlar om vem som har rätt och fel, vems tolkning av Bibeln som är den rätta, på vilket sätt vi ska missionera, osv, i stället för att vara ljus och salt i världen.
Det är för mycket "är du inte med mig är du mot mig (och Gud)" i kristenheten idag, speciellt i den del som jag har tillhört; den konservativa.

Det kommer nog alltid att finnas lika många kristendomstolkningar som det finns kristna (och dessutom har ickekristna sina tolkningar).

Därför vill jag gärna hålla med Jim Wallis (ofta stämplad "vänster") när han säger att vi ska varken gå vänster eller höger, utan djupare.

Det är nog det jag vill låta vara mitt motto: En djupare efterföljelse av  Jesus Kristus.

Atmosfäriska störningar

Idag har ett blogginlägg av Carl-Henrik Jaktlund fått mig uppmärksam på ett faktum som jag tror jag har förnekat den senaste tiden:

Jag har nästan helt slutat "vara aktiv" på andra "kristna" bloggar. Med aktiv menar jag deltaga i diskussioner. Jag läser fortfarande en hel del, även om några av det mest välbesökta bloggarna i den kristna bloggosfären rök från min RSS-läsare för ett bra tag sedan.

Jag tror det har att göra med atmosfäriska störningar. Det faktum att lågtryck kan ge mig svår migrän, något som helt tar ur musten ur mig (även sedan migränen försvunnit).

Carl-Henrik skriver:

"På en del håll diskuteras och analyseras kristenhet och teologi med allt annat än en god atmosfär. Visst ska det få vara högt till tak, allt annat är otänkbart. Olika åsikter ska få uttryckas.

Men på sina håll trycks människor och församlingar åt med allt annat än "broderlig kärlek", ömsesidig aktning" lyser med sin frånvaro mellan kommentatorer (citat från Paulus, om du undrar). Allt i "den rena lärans namn". De hittar ständigt något att slå ned på, att avfärda utifrån. Alltid, jämt och hela tiden."

Jag inser att "Swärd-debatten" (där Stefan Swärd dissar Brian McLarens bok Kan man vara kristen?) som Carl-Henrik länkar till, i somras, var droppen för mig. Inte för att man inte ska få reagera om man tycker att någon har fel, som Stefan Swärd gjorde, och han inbjöd ju verkligen till diskussion.
Men atmosfären bland kommentarerna som följde var så tydligt ickeinbjudande att nästan inga "McLaren-anhängare" brydde sig om att ge sig in i diskussionen. Det var egentligen inte blogginnehavarens fel (Själv hade jag inte läst boken då, så jag gav mig inte in i sakdebatten. Tyvärr var det ju många andra som gjorde det, utan att ha läst den).

Så jag gjorde precis det som Carl-Henrik beskriver: Jag drog mig undan. Och jag blir lite chockad när jag ser att det har gått nästan ett halvår, och jag håller mig fortfarande borta.

Så här i efterhand antar jag att jag var feg. Men jag orkade inte. Jag orkade inte tjata med folk, som antingen inte hade läst något av det man diskuterade, eller som inte ens ville medge att vi var bröder och systrar i Kristus. Jag tyckte att det aldrig blev några reella diskussioner, man sade aldrig exakt vad det var som var fel, i tex McLarens böcker, för att ta ett exempel. För att kunna diskutera måste man ju kunna diskutera sakfrågan. Inte bara säga att "det är fel" och "punkt".

Summa summarum är att jag faktiskt mycket hellre diskuterar med ödmjuka ateister (som i Svårigheten att föra Himlen till Jorden), som tar till sig vad man vill säga och vill ha ett ärligt utbyte; än obstinata kristna (finns väl hur många exempel som helst på sådana diskussioner, men hittar ingen bra att länka till just nu) som inte lyssnar och bara vill föra fram sin egen agenda.

Okej, det finns en hel underbara högt-i-tak, öppna, tillåtande bloggar därute. Som tur är.
Jag älskar er allihop, ni betyder mycket för mig.

------

Kristen tokhöger och islamism

Vad är skillnaden?
Ingen skulle jag vilja säga.

Igår var jag på en "föreläsning" i en kyrka av en arabist, alltså en expert på islam, så kallas han i alla fall.
Det visade sig vara en ytterst arrogant herre vid namn Hans Jansen, som kallade vissa åhörare lögnare och som hindrade andra frågeställare att tala till punkt (däribland min man). Han talade bl a om hur oerhört mycket muslimer i Mellanöstern hatade väst och generaliserade grovt genom att dra alla muslimer över en kam. (Jo, han hade rätt om islamister och vad de tror på och vill, det förnekar jag inte).
De fromma muslimer som befann sig i kyrkan (jo, de hade inget emot att vara där, trots att det både sjöngs psalmer och bads böner, speciellt för Israel), opponerade sig givetvis och trots att de viftade med flygblad om ett initiativ i Amsterdam för att få muslimer, judar och kristna att närma sig varann, så kallades de lögnare.
Varför? Jo, därför att deras tolkning av Koranen inte överensstämde med arabistens. Enligt honom var en muslim som inte var islamist (alltså extrem i sin Korantolkning) ingen riktig muslim. När de tog upp de Koranverser som han hänvisade till för att visa hur vidrig Islam är enligt hans mening var det ganska tydligt att de tolkade verserna helt annorlunda.

Och plötsligt kände jag igen mig. Jag har ofta suttit i liknande sits som muslimerna på plats i kyrkan i går kväll. Någon som tror sig veta anser att jag inte är riktigt kristen eftersom jag tolkar Bibeln annorlunda (alltså inte bokstavligt).

Och i kväll inser jag också att det inte är så stor skillnad mellan de extrema yttringarna av islam och liknande inom kristendomen. Vi ska nog akta oss från att slå oss för bröstet.

Det senaste från kristna tokhögern är detta med kampanjen Pray for Obama Psaltaren 109:8, (se klippet nedan);

Må hans liv bli kort och en annan överta hans syssla.

Följt av vers 9:

Må hans barn bli faderlösa och hans hustru änka.

Vidrigt, inte sant.

Men nu börjar andra företrädare av kristna högern i USA (den icketokiga, med andra ord) tack och lov reagera.
Frank Schaeffer (son till Francis Schaeffer, som har påverkat den kristna högern mycket) säger bland annat ungefär så här i klippet nedan:

"Om den kristna högern inte reagerar mot detta så är de inte bättre än muslimerna som inte reagerar mot extrema muslimer."

Leo Holtter och Brian McLaren bloggar också om detta.
Andra reagerar här.

----

Svårigheten att föra Himlen till jorden

Låt din vilja ske, på jorden så som i himlen.

Bibelns kanske mest missförstådda mening. Eller bortglömda. För mig tycks det som om en majoritet av kristenheten är koncentrerad på att värna om sin egen eller andras frälsning, och inget annat.
Det är viktigt, visst, men det blir en totalt individualiserad tro.  Följaktligen, det spelar inte så stor roll hur jag beter mig, jag kan alltid be om förlåtelse och fortsätta vara kristen.
Sant, det också, men...

Det finns ett stort MEN.

Är vi byggnadsarbetare i Guds rike, eller inte? Bygger vi vidare på huset, där Jesus är hörnsten?

"Vår uppgift är att föra himlen till jorden. I stort och smått. I varje detalj av livet ska vi föra himlen till jorden."     Bono, i ett intervju med Bill Hybels, finns att läsa här.

Rob Bell säger att han vill definiera termen "evangelical" (I USA oftast synonom med fundamentalistisk, högerkristen) så här:

"I embrace the term evangelical, if by that we mean a belief that we together can actually work for change in the world, caring for the environment, extending to the poor generosity and kindness, a hopeful outlook. That's a beautiful sort of thing."

Vidare i samma intervju:

"I think we have enough religious people who are going around trying to convert people. My guard is up when somebody is trying to convert me to their thing. Are you talking to me because you actually are interested in this subject, because you care about me as a human, or am I one more possible conversion that will make you feel good about your religiosity? I don’t have any embarrassment about my religion, and it’s not that I’m too cool, but I would hope that the Jesus message would come through, hopefully through a full humanity."

Jag kan känna precis samma sak. Och jag är redan kristen. Hur ska då inte ickekristna känna? "Bryr de verkligen sig? Eller handlar det endast om att göra mål eller rädsla för att jag ska hamna i helvetet?"

 Jag känner en stor passion för att föra himlen till jorden. Jag är fullkomligt övertygad om att när vi försöker föra Himlen till jorden, bygger på Guds rike, så kommer överlåtelserna i kölvattnet. De flesta som omvänder sig till Jesus, i alla fall de jag har träffat på, attraheras i först av kristnas förmåga att leva gudsrikeslivet här på jorden, "se hur de älskar varandra", sedan av budskapet.
Vilket gör mest intryck på ickekristna; att vi försöker omvända dem, eller sättet vi lever ut vår tro på?
Det ställer stora krav på oss kristna. Det får inte bli en gärningslära, för då är det inte bättre än "omvändelsefixeringen".

För mig är evangeliet ett kärleksbudskap, ett glatt budskap, Guds kärleksförklaring, Guds längtan efter en återupprättad människa och skapelse. Biblen genom sin långa berättelse om mänskligheten förmedlar detta budskap, men också de kristna.
Meningen med livet är att "föra Himlen till jorden".

Därför blir jag frustrerad, arg, ledsen, vad ni vill, när ickekristna "läser Bibeln som Åke Green". Missförstå mig rätt där. (Den där termen skulle jag kunna utveckla i all oändlighet, men i princip handlar det ju om att "sila mygg och svälja kameler", speciellt vad det gäller tolkningen av Gamla Testamentet.)

Ibland känns det som om jag alltid misslyckas i att "föra Himlen till jorden". Även om det är i det lilla. Jag är en kass apologet, jag har så mycket respekt för att alla ska ha rätt att ha sin mening (även om jag tycker att de är fel). Hur jag än vänder och vrider mig så finns det alltid någon som har en helt annan, för mig totalt obegriplig uppfattning om vad föra himlen till jorden innebär. Det gör mig som sagt frustrerad, milt uttryckt. Något annat som gör mig ledsen är kristnas förmåga att håna andra kristna som talar om dialog och samtal, ekumenik och enighet.
För det är ändå så; det finns oenighet om vad som ska innefattas i termen "föra himlen till jorden". Vi kommer inte ifrån det. Och det måste få diskuteras.

---
Reagera. Jag vill gärna veta vad du som läser detta tycker!


----
Reflektioner som uppstod efter att ha läst en del samtal på nätet i kölvattnet av Birger Schlaugs debattartikel i Dagen:
Antigayretorik
Helds HBT-nyheter
------------------------

Läs också.

-------------------------------------------------------------
Uppdatering 16 okt 2009:

Till Birger, som tack för länken:
Jag tar hjälp av mitt husband (video här, eller den galna remixen här):

"How can you stand next to the truth and not see it?


A change of heart comes slow


It's not a hill, it's a mountain
As you start out the climb
Do you believe me, or are you doubting
We're gonna make it all the way to the light
But I know I'll go crazy if I don't go crazy tonight


Every generation gets a chance to change the world
Pity the nation that won't listen to your boys and girls
Cos the sweetest melody is the one we haven't heard
Is it true that perfect love drives out all fear?
The right to appear ridiculous is something I hold dear
Oh, but a change of heart comes slow" ---------hela texten här

Jettisoning

Kristen tro ska inte anpassa sig till tidsandan

Evangeliet är inte tidsbundet

Men bara för att evangeliet får nya kläder

betyder det ju inte att den 

som bär kläderna har förändrats

Vi går inte klädda idag 

som vi gjorde på nytestamentlig tid

eller för den del på Martin Luthers

JS Bach förvaltade sin gåva på bästa sätt

för att visa på Gud

Bono, The Edge, Larry och Adam står i samma sits

Frågan handlar mer om hur man ska förvalta

I was born to sing for you 

Anpassa er inte efter denna världen,

utan låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar,

så att ni kan avgöra vad som är Guds vilja: 

det som är gott, behagar honom och är fullkomligt

Rom 12:2

Anpassning hjälper oss inte att avgöra

vad som är gott

Men förnyelsen av tanken

Men innan ni kastar lasten över bord

med hänvisning att den är förgiftad

funderna på om det är klädbytet 

som får er att tro att det är en villolärare 

som står framför er

Glöm inte Paulus i Aeropagen

Han anpassade sig inte efter grekerna

men han använde ett språk

som fick dem att förstå

Han ställde sig inte upp

och ropade: Avgudadyrkare!

Hur hade det gått med samtalet då?

Varför är kristna från olika samfund

så dåliga på att samtala med varandra?

Om man kallar någon villolärare

så är det ju det samma som att man

inte vill samtala med den personen

Att samtala betyder ju inte att man håller med

Men om jag inte kan samtala med min kristne broder

Hur ska jag då kunna samtala med min muslimske granne

eller min arbetskamrat som är ateist?

Om ingen annan än jag har rätt

då kan jag ju inte lära mig något av någon annan

Då kan jag ju lika gärna stänga in mig

på ett enskilt rum

ensam med min Bibel

och förbjuda andra att tala med mig

Evangeliet har alltid bytt kläder

Men inte anpassat sig

Men det är naivt att tro

att vi står opåverkade av tid och rum

Att vi skulle leva i någon slags helig bubbla

Så innan du kastar över bord

nya idéer om nya sätt att klä oss

fundera lite på hur den kristna klädedräkten

har förändrats genom tusen år

Fundera på hur synen på

kvinnor

barn

slaveri

arbete

förvaltning av skapelsen

har förändrats under 2000 år

Fundera på hur kristna under 2000 år

har iklätt sig Kristus

och levt i världen

men inte av den

Och fundera på hur du ska

samtala med ditt kristna syskon

så att dina ord inte blir ett slag i ansiktet

It´s not a hill

it´s a mountain

As we start to climb

Listen for me, I´ll be shouting

Shouting to the darkness

Squeeze out sparks of light

(U2)

-----

Länkarna hänvisar i första hand inte till blogginnehavarnas inlägg, utan till den ton i kommentarerna som ofta låter sig höras.

-----

Jettisoning (eng.)- kasta överbord

Gå i kloster, Livets ord och ankdammen härhemma

Jag har ärligt sagt aldrig förstått varför så många protestantiska kristna har svårt för kloster.
Det finns mycket i Katolska kyrkan som även jag har svårt för, men kloster är inte en av de sakerna. Kloster som livgivande, rogivande och andligt förnyande platser har det funnits genom 2000 år. Självklart har det funnits dåliga kloster också. Precis som i Arnfilmen, det fanns både ock.
Att kloster skulle ha sitt ursprung i hedendom tar jag inte för allvarligt, det finns ju som sagt munkar och kloster i andra religioner, skulle det betyda att de inte får förekomma bland Jesu efterföljare?

Peter Halldorf har givetvis betytt mycket för att skapa förståelse inom den svenska protestantiska kyrkan för denna variant av andligt liv. Han har en del motståndare också. Vad jag har sagt om det behöver jag inte upprepa.(Finns annars att läsa här 1, 2, 3)

Ulf Ekman verkar ha hakat på. Det var annat i början. Då upplevde jag att Livets ords ekumenikintresse var lika med noll. Inget annat än de själva dög. Jag hade svårt för det. Jag såg församlingar i olika samfund splittras i "Livets ord-väckelsens" spår. Det gjorde ont. Många for illa i kölvattnet av splittringar. Jag upplevde att lika många förlorade sin tro som vann den under denna tidiga tid. (I många församlingar var det den "inre kretsen" som "bildade eget". De som stod i periferin och kanske tvivlade och hade problem med sin tro hängde inte med. När splittringen var ett faktum var det tack och adjö med kyrkan och Gud för deras del. Tragiskt.)

Nu kan jag förstå varför Livets ord en gång behövde bildas . Det gläder mig också att ledningen har blivit visare, och erkänner sina misstag.

"Även en äkta väckelse möter inte alla behov. Alla är inte i samma andliga skeende där de behöver just det som nu pågår. Alltså måste man kunna låta människor växa i en takt som Anden, inte vi bestämmer, så att det nya vi upptäckt inte blir allt utan en del av en större mångfald.
Nyupptäcktens glädje är underbar. Att få egna behov mötta är ljuvligt. Att möta Jesus starkt och få sitt liv förvandlat är vad man unnar alla.
Ändå kommer inte alla att förstå, ta emot eller i vissa fall inte just nu behöva det jag upplevt så starkt.
Att kunna ha tålamod i en sådan situation är inte lätt, speciellt om man blir kritiserad för det som förvandlat ens eget liv."

Kloka ord. Tycker jag faktiskt. Och givetvis stämmer det väldigt väl med Livets ords och Ulf Ekmans egna upplevelser.

Personligen är jag intresserad av "moderna" former av varianten "gå i kloster", tex. new monasticism (mest känd är Shane Claibornes Simple Way). Radikalt och vansinnigt utmanande.
Inte så att jag själv vill gå i kloster, snarare att jag är intresserad av den andliga förnyelse som man kan hitta där.

Och nu till något helt annat. Tror jag.
I går hade vi besök. Hela eftermiddagen. Kanalen bakom trädgården är alltid en ankdam. Visste ni förresten att andhannar inte hjälper till med att föda upp sina ungar. Single mothers, i sin rätta bemärkelse. Ibland adopterar de andras ungar.

Igår hade vi en sothönefamilj (tror att de heter så på svenska) på besök. Föräldrarna delar på ansvaret. En annan dag såg jag en sothönefamilj där hönan börjat lägga ägg på nytt. Första kullen hjälpte till att hålla ordning runt boet. En unge jagade mycket aggressivt bort en and som kom för nära. Tala om familjesammanhållning.
Nåja, ibland känns det som om Jesu efterföljare plaskar runt i en ankdamm. Bra eller dåligt?

----

Ps. En av mina huvudkaraktärer i min blivande bok (?), polisen Jesper, funderar på att gå i kloster. Detta säger jag som för att hänga ut en morot. Kanske får jag läsare när det äntligen blir färdigt, det där romanprojektet.

Kristna bara tjafsar...

...och bråkar.
Ja, ibland har de även ihjäl varandra. Vi behöver inte gå så långt tillbaka i historien för att hitta exempel på det. Kanske inte ens en dag, om vi ser på Kenya exempelvis.

Detta inlägg hänger lite ihop med ett tidigare, där jag skriver om att vi inte ska säga att religion(er) är farliga, utan att det är människan som är farlig. Nej, jag har inte ändrat mig, jag tycker så fortfarande.

Kristna bara tjafsar och bråkar. Verkar det som i alla fall. Jag talar inte enbart om andra, nej, detta är lite självrannsakan också. Visst tjafsar jag också!

Nu ska jag försöka använda mig av ett utanförperspektiv, som om jag inte vore kristen, men jag är intresserad i vad de kristna håller på med, vad kyrkan håller på med.
Det är lite svårt att ha det perspektivet, eftersom jag har varit kristen hela mitt liv, och inte har något ickekristen liv "före" att falla tillbaka på.
Men jag ska försöka.

• Vad tänker en ickekristen när han eller hon ser diskussioner på bloggen som denna? (Hur intressant är det egentligen om huruvida nu Maria var Jesus moder eller Guds moder?)
• Hur reagerar man när kristna kallar andra kristna för "låtsas-andliga"? (En av bloggreaktionerna till Dagens Bjärka-serie).
• Eller denna, för att inte gå så långt bort...
• Vad tänker en ickekristen när han eller hon ser hur kristna av ett samfund kallar andra kristna samfund för Skökan (alltså ur Uppenbarelseboken, där det står att denna Sköka har druckit sig berusad av blodet från de heliga och bloden från Jesu vittnen. Bland annat.)

Jag tror att många ickekristna förstår att det finns meningsskiljaktigheter (precis som i andra sammanhang, tex politik), och att det måste få diskuteras, men att de har svårt att förstå varför meningsskiljaktigheter tar så mycket plats.

Själv skulle jag bli ganska tveksam. Kanske rentav rädd. För vad är det som lockar mig till den kristna tron, eller vad skulle kunna locka mig? Att kristna mest håller på och tjafsar? Att kristna pysslar med att ifrågasätta om andra kristna verkligen är kristna?
Jo, jag skulle nog bli om inte rädd, så ganska tveksam. Om de där kristna har svårt att acceptera varandra, skulle de då acceptera mig?

Om nu Gud är kärlek, varför visar då kristna inte kärlek, inte ens till varandra?

Någonstans har jag läst att en av de främsta orsakerna till att ickekristna attraherades av den tidiga kristna kyrkan var att de såg hur de kristna älskade varandra. Det var ett oerhört starkt vittnesbörd.

Jag tror inte att det har ändrats.
Istället för att oroa sig för, eller tjafsa om, ifall Livets Ord eller Pingstkyrkan eller något annat protestantiskt samfund har löst en enkel biljett till Vatikanen (för att ta ett exempel), så kanske det vore ett bättre vittnesbörd om Guds kärlek om vi strävade efter en enhet som struntade i samfundsgränserna och meningsskiljaktigheterna.
Koncentrerar vi oss enbart på att bekämpa villoläror (eller vad vi tolkar som villoläror), så är det lätt att glömma bort att visa villkorslös kärlek. För det klingar rentav falskt att säga att man älskar sina syskon, för att i nästa mening tala om hädelse.
Jag tycker visst att man ska få kritisera vad man tycker är villoläror. Men det behövs ödmjukhet och vishet. Jag tycker visst att vi ska kunna predika Skriften allena. Men att i samma andetag använda sig att nutida sk. "profetior", för att ge stöd för sina åsikter, det lägger bara lock på diskussioner som kanske skulle ha kunnat leda någonvart.

Min fråga är egentligen: Hur evangeliserande är vi egentligen?
Eller borde jag kanske fråga: Hur bortstötande är vi egentligen?

Påminner mig om Shane Claiborne, som i sin bok "Den oemotståndliga revolutionen" berättar om hur hans vänner hade satt upp en bild av George W Bush i naturlig storlek i taket över Shanes säng. Som ett skämt, alla visste ju vad Shane tyckte om Bush, men han lät bilden sitta kvar, för att påminna sig själv om att han skulle be för Bush,han var ju en vanlig människa, som Gud älskade, inte en fiende eller rentav Anti-Krist.
För att spinna vidare, skulle en ivrig anti-katolik sätta upp påvens avbildning i taket ovanför sängen för att påminna sig om samma sak.
Eller, för att sträcka oss ännu längre; Osama Bin Laden?
Med texten "Älskad av Gud" under. Skulle jag?

Jag skulle gärna vilja höra er tankar om detta, oavsett om ni är kristna eller inte. Kanske speciellt om ni inte är det.

Dagen om Ökenfäder i Pingstmiljö

Dagen har precis inlett en artikelserie om vad som sker på Bjärka-Säby. I första delen kommer Peter Halldorf ordentligt till tals.
Intressant läsning, rekommenderas!

Bland annat ger Halldorf svar på en del frågor jag har haft.
Ett exempel:

"Vad gäller kvinnans ämbete så försvarar jag kvinnliga äldste som något inte bara teologiskt möjligt men pastoralt oumbärligt. Här skiljer vi oss från den katolska och ortodoxa traditionen, men detta hör inte till trosbekännelsen och är alltså ingen huvudfråga. De som inte accepterar kvinnliga präster accepterar ju inte heller mitt ämbete som pingstpastor. Här på Bjärka-Säby kan en kvinna leda nattvarden. Men eftersom det i gåvobrevet när vi fick slottet heter att detta ska vara en ekumenisk miljö har vi av respekt för andra kyrkor beslutat att de som leder nattvarden ska vara avskilda som pastorer/äldste eller präster i sin egen kyrka."

Jag kommer att följa artikelserien med intresse.

Här kan ni läsa vad jag tidigare har skrivit i ämnet:
Varför är man rädd för Peter Halldorf
Ikoner, Halldorf, avgudadyrkan och bildförbud
Mystisk mysticism?
Lite om klostret Deir Mar Musa i Syrien, som Peter Halldorf ofta besöker.

Jag har funderat över en sak. Ofta diskuteras protestantiska samfunds flörtande med Katolska kyrkan i bloggar. Nu senast på Aletheia. Med uppföljning här.
Man får ibland intrycket av att en del är rentav vettskrämda för ekumenik.

Förutom "ikon- och Halldorf debatten" sägs det lite om ortodoxa kyrkan. Det är lika gammal som den katolska och har ibland starkare rötter till den första apostoliska kyrkan, speciellt i Mellanöstern.

Maalula i Syrien,en kristen by där invånarna fortfarande talar arameiska, språket Jesus talade

Ekumeniken, den stora skökan?

Jag börjar med att ställa en fråga. Det kommer nog fler.

Jag ser att det med jämna mellanrum poppar upp åsikter om ekumenikens likheter med den "stora skökan" som Uppenbarelseboken talar om. Jag är ingen expert på Uppenbarelseboken, jag tycker att den är så enormt svår att förstå. Dessutom frågar jag mig; hur mycket av det som denna Bibelns sista bok talar om ligger i framtiden, och hur mycket ligger bakom oss?

Oroa er inte, jag förväntar mig att Jesus en gång kommer tillbaka, så att alla märker det, men uttrycket "Jesus kommer snart!" tenderar att ge mig märkliga allergiska reaktioner inne i själen.
Jo, Jesus kanske kommer snart, men det kanske dröjer ytterligare 2000 år, eller 200 000 år. Hur kan vi veta? Har jag levt under Digerdödens tid så hade jag nog också trott att Jesus skulle komma snart.

Insändarskribenten i dagens Dagen, hoppar rätt in i Upp kap. 17 och talar om att den stora skökan som kapitlet handlar om:

"uppbyggande av ett kyrkosystem i den sista tiden som kallas för Skökan."

Jag reagerar, var i Uppenbarelseboken står det att det handlar om ett kyrkosystem? Har jag missat något? Den som vet mer än jag, lämna gärna en kommentar.
Vidare i insändaren:

"Guds församling kommer att delas upp mellan dem som är Jesu brud och redo att möta Honom på skyn och dem som går in under Skökans vingar. Här kommer Antikrist att tas emot med öppna armar till dess alltsammans går i fördärvet."

Var står det i Bibeln? Jag har antagligen missat något igen. Förlåt mig för att jag tar en genväg via er mer kunniga läsare än att läsa hela Uppenbarelseboken själv, men jag är lite otålig.

Hur vet vi att Johannes inte talar om tex. dåtidens Rom? Snacka om den stora skökan som var berusad av blod från de heliga.
Romarnas motsvarighet till Expedition Robinson var ju att kasta kristna till lejonen på en stor arena, live...
Givetvis var det frestande för kristna under den tiden och göra något för att rädda livet, tex. offra något till kejsaren, bara lite....

Martin Luther trodde att det hade med katolska kyrkan och påvedömet att göra.

Föremålen växlar.

Den eskatologiska tolkningen av Uppenbarelseboken och andra liknande texter i Bibeln, dvs den tolkning som anser att det handlar om själva avslutningsfasen i historien, är en ganska modern tolkning, den har vuxit sig starkare under de senaste 200 åren (källa. bl a engelske biskopen Tom Wright och Libris stora handbok till Bibeln s. 771).

Det upphör inte att fascinera mig hur olika tolkningar kristna kan göra av Bibeln kanske mest svårtolkade bok.
Någon som har fler frågor? Eller rentav svar?

Om när kristna ser ned på andra kristnas tro

En insändare i Dagen får mig att minnas mina tidigare erfarenheter av pingstvänner. Jag vet inte om insändarskribenterna är pingstvänner, men jag tolkar det så.
Jag hoppas alla läsare som är pingstvänner inte missförstår mig, jag vill inte generalisera. Dessutom tror jag att många kristna från andra (evangeliserande) kyrkor gör sig skyldiga till samma sak:
Man försöker frälsa sina medkristna.

Låt mig börja från början.
Någon gång i livet har alla kristna blivit frälsta, alltså blivit kristna. En del har en stark frälsningupplevelse, för andra har det växt fram.
Om vi inte bokstavligt tar avstånd från vår tro, så behöver vi inte bli frälsta igen.
Däremot behöver vi förnyelse i vår tro regelbundet. Om vi går in på villovägar behöver vi ledas rätt igen. Tidningen Dagen har varit full med exempel den senaste tiden på när det har gått fel.
Vi behöver omvändas från våra synder och vi behöver förlåtelse. Regelbundet.
Men jag tror inte att vi behöver blir frälsta igen om vi en gång har blivit kristna.

Vad har har sagt i den sk. ikon (och Peter Halldorf) debatten kan ni läsa här. Med fortsättning här och även här...

Dagens insändareskribenter (som faktiskt tar upp en hel del som jag håller med om, speciellt detta; jag har personligen svårt för påvens auktoritet, och med detta riskerar jag att stöta mig även med mina katolska läsare, inte bara pingstvännerna!) avslöjar sig genom att slänga ur sig en rejäl kråka på slutet.

"När pingstväckelsen kom till Brasilien genom de svenska missionärerna Daniel Berg och Gunnar Vingren under förra seklet bar de nyfrälsta före detta katolikerna ut sina ikoner på gårdarna och brände upp dem. Detta är exempel på den radikala kristendom vårt land behöver i kontrast till en andlighet som
skapar enhet genom att tiga om sanningen."

(Kursiveringen står jag för)

Notera att jag absolut inte motsätter mig den radikala i att bränna upp ikoner, om det nu var så att katolikerna i Brasilien tillbedde dem som man tillber avgudar.
Nej, det jag reagerar på är termen nyfrälsta, som kan tolkas så som om att människorna (som var katoliker) inte hade varit kristna innan.

När jag var tonåring hade jag vänner som var pingstvänner. Det fanns en tendens hos dem att lägga för mycket vikt på andedopet och då speciellt gåvan att tala i tungor. Om man inte talade i tungor var man inte andedöpt och då egentligen inte riktigt frälst.
Jag i min tur var ganska övertygad om att jag både var frälst och andedöpt, men detta dop hade inte inträffat vid något speciellt tillfälle. Gåvan att tala i tungor fick jag inte och har aldrig fått.Däremot mådde jag ganska dåligt av att mötas av attityden är det som hade skett med mig var inte riktigt tillräckligt. Min tro var inte tillräcklig. Jag hade inte nått ända fram.

Jag måste säga, att jag har sett denna attityd mot andra kristna i många sammanhang. Tyvärr väldigt mycket inom frikyrkan, trosrörelsen och den karismatiska rörelsen.
Som om vi som kristna kan se in i andra kristnas hjärtan och bedöma hur äkta deras tro är. Det kan ju bara Gud!
Nu menar jag inte att vi inte ska tillrättavisa våra syskon om vi tycker att de är ute och cyklar. Men vi ska akta oss väldigt noga för att antyda att våra kristna syskon inte är kristna.

Ännu en sak reagerar jag på i insändaren.

"Kyrkofädernas och andra postapostoliska kyrkliga ledares skrifter och tolkningar av Skriften ges ett utrymme framför den lokala församlingens rätt att under Andens ledning tolka Guds Ord."

Samtidigt använder skribenterna sig av David Wilkersons ord som om de vore sanning, därför att de tycker att hans profetia har uppfyllts.
Varför använder man sig av moderna OCH postapostoliska skrifter som denna utan förbehåll?

Tragiskt att konvertering är nödvändigt

Hos bland annat Bonum Commune hittar jag ett inlägg gällande rykten att Tony Blair tänker konvertera till katolicismen när han slutar vara premiärminister.

Per Ericsson tycker givetvis att Blair är den som vinner på en konvertering, inte förvånande, eftersom han själv har konverterat.

Om Blair konverterar så hoppas jag att han gör det av övertygelse och inte för att det är “mer praktiskt”, med en i övrigt katolsk familj.

Men jag tycker egentligen att det är tragiskt att någon ska behöva konvertera, på samma sätt som jag tycker det är tragiskt att någon ska behöva “döpa om sig”, för att gå med i en del frikyrkor.Att protestanter inte får ta emot nattvarden i katolska mässor är också tragiskt. Tragiskt för kristen enhet.

Vi tillhör alla Kristus kyrka på jorden och det är inte bra att inte alla kristna samfund kan se det.

Jag reagerar när katoliker ibland talar om att konvertiter "kommer tillbaka" till katolska kyrkan. Vadå tillbaka? Som om man hade varit icketroende innan?

Att konvertera, eller döpa om sig, är för mig som om jag skulle gifta om mig med den man jag redan är gift med. Det går ju inte!

Jag har bott länge utomlands och har lärt känna kristna från många olika sorters samfund. Min man är reformert och jag går numera till en holländsk reformert kyrka.

Jag känner gemenskap med alla kristna och sörjer över att kyrkan är splittrad.

Om Blair konverterar är kanske han en vinnare, om det passar honom bättre och han gör det pga övertygelse. Jag är trots allt övertygad om att man ska vara medlem i den kyrkan man känner sig hemma i.

Men jag tror att Kristus världsvida kyrka är förlorare, och ekumeniken. Kyrkans splittring lyser i så fall ännu mer i ögonen på dem som kritiserar den.

Kategorisera min tro; gör mig förvirrad...

Dags för lite självrannsakan igen. Mitt försök att ironisera lite över filmen från Livets Ord (hade några år på nacken, tror jag), med att tala om längtan efter att vara en "normal" kristen, var lite lamt.
Jag är medveten om att jag varit med på ett åtal sammankomster och gudstjänster, som för en utomstående skulle te sig främmande, kanske rentav skrämmande. Även en "normal" gudstjänst i Svenska Kyrkan kan göra en icke invigd mycket fundersam.

Läste i en blogg att det var viktigt att inte glömma bort att i alla församlingar och kyrkor finns lärjungar.
Jag tror att det är viktigt att inte glömma bort det.
Och då vill jag verkligen betona i alla församlingar. I församlingar av alla åsiktsriktningar. Andra kristnas tro kan vi faktiskt inte sätta oss till doms över. Hur deras förhållande till Gud, deras lärjungaskap, ser ut, det vet bara personen själv och Gud.
Visst kan vi be om väckelse och förnyelse, det är nödvändigt, men att betygssätta människors tro, det är omöjligt, det kan vi helt enkelt inte göra.
Vad vi däremot kan, är att reagera över vad andra säger eller gör, om vi tycker att det är fel. Vi vi får inte glömma att vår handling är präglad utifrån vår tolkning av vår tro, Bibeln, etc.
Kristna har i alla tider tyckt olika om svåra frågor. Det kommer antagligen alltid att vara så.

Jag har personligen ett komplicerat förhållande till trosrörelsen. Jag har även ett något komplicerat förhållande med den sk. liberala falangen av Svenska Kyrkan. Jag skulle kunna skriva otaliga blogginlägg om dessa två kristna strömningar.
Jag skulle också kunna skriva otaliga inlägg om den svenska högkyrkligheten, där jag ibland känner mig som hemma, trots att det är så mycket jag inte håller med om.

Jag är egentligen ovillig att försöka säga var jag hör hemma, jag ogillar att sätta stämplar på någons tro, inklusive min egen. Ju mer jag försöker kategorisera min tro, desto mer förvirrad blir jag.

Jag är en lärjunge bland alla andra. Vad jag ibland tycker är så svårt, är när andra lärjungar verkar ha en tro som i så lite påminner om min egen, trots att det de säger många gånger är riktigt bra.
Vad jag också tycker är svårt, är att andra lärjungar, i många fall präster, kan ge mig så mycket, i form av bibelundervisning, predikningar, betraktelser, men att deras tro på ett par viktiga punkter skiljer sig från min.

Den som gifter sig med den rådande tidsandan blir snart änkling

Jag ska vara ärlig, jag har varit borta från den svenskkyrkliga verkligheten ett bra tag. Först den senare tiden har jag kunnat, och orkat ta del allt som händer. Tack vare Internet hänger man med också i utlandet.

När jag lämnade Sverige var Ulf Ekman en utböling, en pastor med rött kort, som resten av den svenska kristenheten inte ville ha med att göra.

På agendan var fortfarande kvinnoprästfrågan och Missionsprovinsen hade ännu inte bildats. Göteborgs stift hade precis fått en biskop som vigde kvinnliga präster.

Nu är tongångarna något annorlunda. Ekman har anlagt skägg och ser ut som Peter Halldorf. Han ser numera ganska trevlig ut, inte så skräckinjagande amerikansk som förr. (För att vara ärlig igen; jag var närmast livrädd för Ulf Ekman och Livets ord, trots att jag var, och är, karismatiskt "lagd"). Blicken är mildare, och jag får ett intryck om att han har fötterna lite mer på jorden än förut.
Mycket av det han säger håller jag fortfarande inte med om, men jag upplever ändå att han har en utsträckt hand, på ett sätt som han inte hade förut. Måhända en utsträckt hand till bara en del av svenskkyrkligheten, men en ekumenisk gest, det är det, otvivelaktigt. Vem hade förväntat att Ekman skulle börja och närma sig den liberala falangen?

Läste någonstans i en bok att den som gifter sig med den rådande tidsandan blir snart änkling.
Funderade ett tag på det.

Många anklagar Svenska Kyrkan för att ständigt flörta med den rådande tidsandan. Vända kappan efter vinden är ett annat slitet uttryck.

Kanske flörtar även Ekman med den rådande tidsandan. En lång tid av isolering har tvingat Livets Ord att söka inspiration från annat håll.
Tror de att alla som har farit illa i deras fotspår ska förlåta dem omedelbart och ta dem i sin famn?
Flörta lite med den rådande tidsandan "ekumenik" och kanske även med tidsandan "politisk korrekthet" och alla dörrar kommer att öppnas?

Det behövs nog lite mer än en flört för att Livets Ord ska accepteras.
Ånger, kanske?...

Jag är medveten om att jag också flörtar vilt med den rådande tidsandan. Det kombinerat med att jag alltid är rädd för att stöta mig med andra, och inte vill exkludera någon, gör att att jag snärjer in mig själv.
Då måste jag påminna mig om att jag inte ska flörta med någon, utan måste vara min älskade trogen.

Mittenfårans kristna funderar...

Allas vår bloggande diakon "kyrksyster" skriver klokt i sitt senaste inlägg, apropå Ulf Ekmans debattartikel i SvD. (Det rör sig på Svenska Dagbladet, den saken är klar).
Kyrksyster säger bland annat;
"Bibelordet kan inte strykas när det blir obekvämt, men det måste alltid läsas i sitt sammanhang för att vi ska förstå. Kristen etik är en situationsetik inte en regeletik. Kärleken kommer alltid i första hand, därför kan inte lagboken tillämpas utan reflektion först."

Läs hela inlägget i sitt sammanhang, det är mycket bra.

Vidare säger Helle Klein i sin blogg om att Ekmans ekumenik
"mer handlar om likriktning och murbyggeri mot dem som inte "tror rätt" (även mot andra religioner som Islam exempelvis) än om respekt för olikheten och ett bejakande av mångfalden."

Tycka vad man vill om Ekman, han och hans kyrka har jag i allmänhet svårt för, de är helt enkelt för fundamentalistiska för min smak, men jag tycker att Helle Klein borde akta sig för att säga något sådant om en annan kyrkoledare. Hennes ord stämmer nämligen lika bra in på Svenska Kyrkan, tycker jag.
Respekt för olikheten och bejakande av mångfalden är inget som jag tycker att Svenska Kyrkan är speciellt bra på.
Jag har skrivit om det förut, kolla gärna in mina inlägg om Svenska Kyrkan.

Kyrksyster nämner mittenfåran.

Jag är nog en kristen i mittenfåran.
En kristen som inte vågar ta ställning?
En mes?

Jag vill för allt i världen inte vara mesig, utan rakryggad!
Allt jag vill är ju att på något sätt ge min tro ett språk och gestalt som andra kan förstå!

Kanske borde det startas en ny rörelse inom Svenska Kyrkan?
"Mittenfårekristna i Guds kyrka i Sverige".
I så fall vad tror mittenfårekristna på?

Glöm inte bort ekumeniken

I sin iver att vara föregångare verkar det som om Svenska Kyrkan glömmer bort ekumeniken. Att sätta ekumeniken mot frågan om samkönade äktenskap är fel, så som i debattinlägget i SvD idag. Det borde inte vara ett motsatsförhållande.
Att vara föregångare innebär inte att glömma bort, eller förneka, eller fördöma, de som inte "hänger med".
Att vara föregångare är just att vara föregångare, precis som Jesus var, han fördömde inte någon.
Svenska Kyrkan har hittills varit ganska bra på att glömma bort, ja, rentav kasta ut, de som inte "hänger med". Svenska Kyrkan är ganska dålig på att vara en inkluderande kyrka. Den inkluderar endast de som tycker likadant. Karaktärsdrag som också är typiska för religiösa sekter.
Här kommer ekumeniken in. Majoriteten av kristenheten är emot samkönade äktenskap och prästvigning av kvinnor. En stor del av kristenheten godkänner inte heller omgifte.
Om ekumeniken ska ha en chans, så måste man erkänna att alla tycker inte som vi. Det betyder ju inte att man håller med dem.
Men om man säger att man erkänner att andra kyrkor ser annorlunda på dessa svåra frågor, men samtidigt inte accepterar att det finns troende i ens eget samfund, som har en annorlunda uppfattning, då är ekumeniken dömd på förhand. Ekumenik handlar ju ändå om samarbete, där man måste koncentrera sig på det som man har gemensamt, nämligen tron på Jesus Kristus. Det måste ju vara som att sitta i en regering eller en kommunstyrelse, med flera olika partier, alla tycker inte lika, men man tycker lika i mycket. Ska man få något vettigt gjort så måste man samarbeta. Jag skulle inte bli så glad om vänsterpartisten och moderaten i skolstyrelsen bara satt och grälade om hur olika de tyckte, i stället för att samarbeta om att få till en så bra skola som möjligt i min kommun.
Och jag måste ju kunna arbeta tillsammans med någon som inte alls delar min tro. Jag utesluter ju inte heller min ickekristne granne eller släkting från gemenskapen, bara för att han inte tycker som jag.

Och jag tjatar vidare; inga kyrkor borde ha juridisk vigselrätt, då hade kanske denna diskussion fått en annan ton, och framför allt, den hade varit en kyrklig diskussion. Det är ju trots allt en trosfråga, egentligen.

Se också tidigare inlägg, här och här och här...

Vem lämnar Svenska Kyrkan?

Ödsmåls kyrka, ger mig lite hemlängtan

Som utlandssvensk är det svårt att hänga med i svängarna. Mycket har hänt inom Svenska Kyrkan. Bland annat har den tappat många medlemmar.

Vad jag undrar är; vem lämnar Svenska Kyrkan? Finns det några undersökningar om det?

Är det av ekonomiska skäl? Ideologiska? För att man har gått med i en annan kyrka? Är det den gamla kyrktanten som lämnar? Eller medlemmen i Kyrkans Unga?

Eller är det främst människor som redan står utanför kyrkan? Som tycker att det tjafsas för mycket, att det är kvinnopräst- resp. homofientligt?

Min erfarenhet av kyrkfolk, det vill säga de som är aktiva kyrkobesökare och aktiva deltagare i andra kyrkliga "aktiviteter" är att det sannolikt inte är de som begär utträde ur Svenska Kyrkan. Rätta mig om jag har fel.

Om de lämnar kyrkan, så är det oftare för att de går med i en frikyrka.

Personligen har jag inget problem med att icke kyrkligt aktiva begär utträde. Det är tråkigt, men har egentligen ingen konsekvens för kyrkans inre arbete (förutom för kyrkans ekonomi, en nog så knepig fråga).
För att ge en bild; när man har konfirmationsläsning så är det mycket mer givande att ha en grupp konfirmander som verkligen vill gå och läsa, än en grupp som bara kommer därför att det är tradition och man får presenter när man konfirmeras. (Med det säger jag inte att vi inte alltid når fram till de "ointresserade", även där sker under ibland).

Jag oroas mer om kyrkligt aktiva begär utträde. Varför gör de i så fall det? För att de har tröttnat på kyrkans interna bråk? Kanske. Men lämnar de för att gå med i en kyrka som är liberalare än Svenska Kyrkan? Knappast. Jag tror att de oftast söker en kyrka som antingen är konservativare eller mer evangelikal (inte alltid samma sak...)

Under min ungdomstid på 80-talet bildades många fria församlingar, ofta, men inte alltid knutna till trosrörelsen. Många av mina vänner gick med i sådana församlingar. Andra hamnade i redan etablerade frikyrkor. De flesta lämnade för att de var besvikna på Svenska Kyrkan, för att den "inte kunde ge vad de sökte", eller för att den var rigid och stel, och rädd för nya strömningar.

Jag undrar hur det är idag, när Livets Ord ses som mer "rumsren", när Svenska Kyrkan är fri från staten och när Missionsprovinsen har bildats? Lämnar de "evangelikala" för Livets ord och de "högkyrkliga" för Missionsprovinsen? Eller stannar de, på grund av en kärlek till Svenska Kyrkan, Guds Kyrka i Sverige, och kämpar på?

Och en sista tanke; vad är egentligen en folkkyrka? En kyrka för folket? Guds kyrka för folket? Egentligen borde väl alla kyrkor i Sverige vara en folkkyrka? Oavsett om det är Svenska Kyrkan, Katolska Kyrkan, Pingstkyrkan, Livets Ord eller en liten husförsamling som inte är bunden till något samfund.

Vigselrätt för kyrkan?

Varning. Här kommer ett inlägg som inte är (kyrko)politiskt korrekt!
Svenska kyrkan säger jag till att homosexuella ska kunna viga sig i kyrkan. (SvD)Jag har den mycket kontinentala åsikten att kyrkan inte ska ha vigselrätt. Den formella vigseln ska ske civilt, sedan kan kyrkan utföra en kyrklig vigsel. Så är det här i Holland och det fungerar utmärkt. Om du är troende gifter du dig alltså "två gånger".
Jag tror också att det vore olyckligt att "tvinga" präster av annan åsikt att förätta homovigslar. Kyrkan borde vara tolerant och acceptera att i denna fråga finns många med en annan åsikt. Ett homopar som vill viga sig går väl ändå till en präst som är positiv till homovigsel, inte till en som tvivlar?
Som utlandssvensk och något separerad från den kyrka som jag tidigare har ägnat så mycket tid åt, så tycker jag att det är tråkigt att Svenska Kyrkan håller på att få så lågt till tak och att den i princip redan har splittrats genom att Missionsprovinsen har bildats.
Här i Holland har man gått åt andra hållet. Tre olika kyrkor, inkl. de två största reformerta, har gått samman och bildat Protestantiska Kyrkan i Nederländerna. Under detta nya "tak" samsas väldigt konservativa församlingar med mycket liberala. Jag tror inte sammanfogningen är smärtfri, men den fungerar antagligen därför att varje församling här är fri. Ingen överordnande biskop eller ett kyrkomöte med makt som i Sverige. Ingen skulle här drömma om att begära av en konservativ församling att dess präster skulle kyrkligt viga homopar om de kände att det gick emot deras samvete.
Och antagligen skulle inget homopar komma på tanken att gå dit och be om en kyrklig vigsel...

Och jag undrar; hur tacklar Svenska Kyrkan denna fråga ekumeniskt? Majoriteten av de kristna kyrkosamfunden i världen är ju faktiskt emot homovigsel, (utan att därmed hävda att de har rätt och Svenska kyrkan fel).
Detta inlägg hänger ihop med följande.