Muslimer i kristna friskolor

Jag har tidigare skrivit om att jag har mina barn på en kristen friskola här i Holland. Skolan ligger i ett område med ganska få invånade som har utländsk bakgrund. Men det finns ändå ett par muslimska familjer som har sina barn på skolan.

Igår kväll träffade jag en kvinna som berättade att hon var lågstadielärare på en kristen skola där 20% av eleverna kom från marockanska (muslimska) familjer. Jag blev naturligtvis intresserad och frågade varför de familjerna valde just deras skola. Enbart för att den höll hög kvalitet på undervisningen?
Nej, sade hon, hade hade intrycket av att många ville hellre ha en skola med en kristen profil därför att de tyckte att de hade mer gemensamt med vad den lärde ut än den kommunala. De hade inget emot att barnen lärde sig den bibliska historien, delar av den återfås ju helt enkelt i Koranen också. Nej, de tror inte att Jesus var Guds son, där ligger skillnaden, men det verkade inte vara ett hinder för att låta barnen vara med på bibelundervisning, morgonandakter och skolgudstjänster.

I Oman talade man om "people of the book" när man talade om judar och kristna. People of the book, hade inte hela sanningen, ansåg man, men skulle respekteras därför att de hade en del av den.

Ljusår från den muslimska tro som muslimska fundamentalister presenterar med vapen i hand, och som är den enda som de flesta västerlänningar känner till.
------------

Samma kvinna, som berättade om skolan hon jobbar på, berättade att en muslimsk kvinna i närheten där de bor brukar be dem att ta med hennes två döttrar när de går till kyrkan. Inför erbjudandet att själv komma med till gudstjänsten tackar hon dock nej.

Slöja eller inte-igen...

Nu diskuteras slöjförbud, igen.

Men Mångfaldsbarometerns enkät verkar lite luddig, vad menar man med slöja?
Åter reagerar jag på att ordet slöja används för lättvindigt, menar man ansiktstäckande slöja eller bara huvudduk som täcker håret?

Jag är lite miljöskadad, jag har bott för länge i Mellanöstern; jag har inga problem med sjalen över håret, så länge man ser ansiktet.

Två saker har jag svårt för; ansiktstäckande slöjor som i Saudiarabien och burkor som i Afghanistan. Det borde inte vara tillåtna på allmän plats i Sverige. Det är min åsikt.
Den andra är; slöjor/huvudduk för flickor som ännu inte kommit i puberteten. Jag kan inte se en religiös grund för att en sjuåring flicka ska ha huvudduk och långa vida klänningar. Jag har bott sju år i Mellanöstern, Oman och Syrien, och där såg man aldrig småtjejer i huvudduk. Småtjejer fick vara barn, som ofta kläddes i söta klänningar, som gick till knäna, men aldrig i vuxenkläder.
Därför tycker jag också att huvudduk på flickor inte borde tillåtas, i alla fall inte i skolan.
Jag ska inte upprepa mig själv, jag har skrivit om detta förut. Här kommer det igen.
-------------

Jag har inga problem med huvudduken. Den täcker bara håret. Jag har kanske bott för länge i Mellanöstern, jag är så att säga van.

Huvudduken har sina fördelar, man koncentrerar sig på kvinnans ögon och ansikte när man pratar med henne.

Men ansiktsslöja och andra beklädnader, typ afghanistanska burkas och den svarta saudiska abayan, det har jag väldigt svårt för. Att inte få visa sitt ansikte, själens spegel, är för mig ett av det mest utstuderade sätten att förtrycka kvinnor.

Jag kan inte se hur kvinnor anställda i tex offentlig förvaltning skulle kunna ha ansiktstäckande slöja. Jag skulle inte heller, om jag var lärare, kunna acceptera elever med det. Ansikts- och ögonkontakten är nödvändig.

Men att förbjuda huvudduk, det är för mig att gå alldeles för långt.

Glöm inte, för hundra år sedan förväntades gifta kvinnor i Sverige också bära en sjalett runt håret när de gick ut. Jag bor mitt i holländska bibelbältet (gammalkyrkligt reformert bibelbälte) och här finns kyrkor som förväntar sig att deras kvinnliga medlemmar bär kjol (byxor är manskläder och det är inte tillåtet i Bibeln, enligt dem) och de har alltid hatt på sig när de går på gudstjänst.


Thomas Gür skrev för ett tag sedan i SvD om slöjförbud. Rekommenderad läsning!
------------------------

Nine eleventh 2001

Alla minns vi 11 september (eller nine eleventh som amerikanarna säger). Här är mitt minne, av den dagen och tiden efteråt. Det är inte den allra bästa tiden i mitt liv och det är primärt inte på grund av 11 september.

Vi bodde i Oman vid den här tiden, en trevligt muslimskt land på Arabiska halvön, längst ute i öster. Toleranta, men traditionella omanier, som med stor gästfrihet välkomnade utlänningar och inte krävde för mycket av dem. Men det är klart, det var inte riktigt accepterat att gå runt på stan med bara knän och axlar. Men eftersom de satsade mer och mer på turism, så förändrades den attityden långsamt också.

Jag satte på CNN strax efter första flygplanet hade flygit in i WTC och såg live hur flygplan nummer 2 flög in. Det är klart att till en början fattade man ingenting, men snart gick det upp för en att det inte var en slump, en olycka.

Jag satt, som resten av världen, fastnaglad framför teven det närmaste dagarna. Jag satt med min enorma mage, 3 veckor från beräknad nedkomst. Mitt tre barn skulle snart se dagens ljus.

När muslimska terrorister antog ligga bakom var det klart att man började undra: Vad är det för värld jag låter mitt barn födas in i?

13 september kom nästa smäll, som var personlig och mycket smärtsammare. Min svärfar avled hastigt. Min man fick åka i väg hals över huvud, tillsammans med vårt äldsta barn, som då var fem år. Jag kunde inte följa med, jag fick inte flyga så sent i graviditeten. Det var en enormt svår upplevelse, att inte kunna stötta familjen på plats under så svåra dagar. Jag kunde bara sitta framför teven och matas med WTC-nyheter och försöka föreställa mig hur det var för min man, min svärmor och min svåger och resten av familjen. Och min man slets nästan bokstavligen i två delar av sorg och oron för mig som han hade lämnat efter sig i Oman. Vi hade givetvis en backup-plan med vänner, ifall barnet skulle födas för tidigt.

Tre veckor senare föddes vårt tredje barn, och två dagar gammal blev han svårt sjuk. Så här efteråt funderar jag på hur jag orkade. Men någonstans ifrån kom väl kraften.

Och vår son blev ganska snart bättre, även om orsaken till hans extremt låga blodsocker inte skulle hittas förrän mer än två år senare. 

Jag minns hur jag satt och ammade på sjukhuset och tittade på CNN hur USA hade börjat anfalla Afghanistan. Absurt!

Det var då det. Nu är det Irak. Men allt hänger ihop.

Och det är klart att det här påverkat oss, speciellt eftersom vi har bodde i Mellanöstern mellan 1999 och 2006. 

Det har handlat mycket om att leva som västerlänning i Mellanöstern, under skuggan av USA och George W Bush, oljepengar och radikal islamism.

Dagens solskenshistoria

Purfärska pappor som svimmar när barnen fötts är ingen nyhet. Min man gjorde det inte, trots att han i andra sammanhang blir vit som ett lakan om han ser blod. Inget ER på TV för honom inte.
Kanske svimmar papporna av andra anledningar, känslomässig överladdning i hjärnan kanske.

Historien om nyblivne pappan som svimmade i bilen och körde i diket, är en solskenshistoria. Vilken tur att allt gick bra.
Han lyckades svimma och köra i diket i backen upp till BB. Sjukhuspersonalen kom springande från alla håll.

När vi bodde i Oman hade vi en holländsk bekant som lyckades föda i bilen på motorvägen på väg till sjukhuset. (Den motorväg som för övrigt låg under vatten under cyclonen Gonu, se tidigare inlägg).
Vid frågan om maken stannade för att hjälpa till blev svaret: "Nej, han bara fortsatte att köra. Vi tyckte det var bättre att komma till sjukhuset."
Vad bra att han inte svimmade!
Själv tyckte den nyblivna mamman, som födde barn mitt på motorvägen i det muslimska landet Oman, att det var en ganska fin upplevelse. Alldeles ensam i lugn och ro (?), bara hon och maken (bakom ratten visserligen) och det lilla nyfödda barnet.

Nåja, jag måste säga. Jag trivdes ganska bra med att föda på sjukhuset, ivrigt påhejad av man och barnmorskor, drogad av lustgas.
Omhändertagen.

Oman efter Gonu

Jordbävning??

Nej, det här är vad strömmande vatten kan åstadkomma.

Oman hämtar sig fortfarande.

Dödsiffran är uppe i 35.

Skadorna på infrastruktur är enorma, vad jag kan se på bilderna från områden som jag känner väl eftersom vi bodde där i fyra år.

Delfiner innan cyclonen i Oman

Jag hittade en intressant filmsnutt på YouTube. Jag är lite osäker på när det exakt är filmat, men den som har skickat in har skrivit 23 maj. Filmaren trodde att delfiner gick in till stranden för att en orkan var i antågande.
Men det verkar otroligt att delfinerna skulle agera så knepigt så långt innan cyclonen.
Enligt uppgift överlevde alla djuren.

Rätt så kul att se omanierna i sina vita dishdash gå ut i vattnet för att rädda delfiner.



Läs om cyclonen.

Cyclon i Muscat, Oman

Oman. Normalt; spektakulära berg, alltid blå himmel och TORRT!

Undrar hur det gick för bilföraren?

Gata i Muscat, Oman

Stora motorvägen genom Muscat

Cornischen intill Muscats berömda souk(marknad)

Ofattbara bilder från ett vanligtvis extremt torrt ökenland.

Landet där vi bodde mellan 1999-2003 har drabbats av en kategori 3 orkan (Katrina i New Orleans var en 4, snudd 5).

Inte helt unikt mellan cycloner där, men det händer inte ofta.

Ett relativt rikt land västerut på arabiska halvön, men husen är inte byggda för regn. Det regnar kanske 3 gånger per år, och aldrig så mycket.

Jag har inte hört några uppgifter om dödsoffer.

Vi bodde mycket nära havet, intill en wadi (vanligtvis torr flodfåra), jag undrar hur det har gått för dem som bor där nu?

--------------------

Uppdatering:

SvD skriver att hittills har 12 dödats i Oman.