He is here

Yes!

He is here. With me.

Elfte september - nio år senare

Självklart är det ingen som glömmer 11 september. Inte någonsin. Mycket förändrades under de där timmarna en solig septembermorgon i New York.

För mig personligen var tiden runt 11 september extra betungande. Förutom att vi bodde i ett muslimskt land vid tidpunkten för attacken mot Twin Towers, och självfallet oroade oss för vad som skulle hända, så dog min svärfar mycket hastigt två dagar senare. Eftersom jag var höggravid (tre veckor före beräknad nedkomst) kunde jag inte resa med min man till Holland för begravningen. Det är något som jag än i dag har svårt att tänka på; att jag inte kunde vara där och ta avsked, inte heller kunde jag stötta min man och min svärmor på plats. I stället satt jag hemma och var ensam med mellanbarnet, och tittade nästan dag och natt på BBC och CNN. Inte hälsosamt för någon, tror jag, höggravid eller inte.

Några veckor senare föddes vårt yngsta barn, två dagar senare blev han svårt sjuk pga hypoglycemia (lågt blodsocker) och ungefär samtidigt anföll USA Afghanistan. Åter låg jag där på sjukhuset och tittade på CNN och BBC nästan dag och natt. Inte hälsosamt för någon, nyförlöst eller inte. Lyckligtvis blev vår son bättre och efter fem dagar kunde vi ta med honom hem.

Så där lite kortfattat var mina dagar runt och efter 11 september 2001.

Varje årsdag grubblar jag en hel del över död och ondska. Kastar givetvis en fråga till Gud och undrar varför han inte gör mer för att stoppa ondskan. Och jag känner mig så liten. Vad kan jag göra?

Samtidigt blir jag för varje år mer och mer övertygad om vad meningen med livet är. Det är inte att jag ska tro på Gud för att få evigt liv för att slutligen slippa ondskan. Jag ska slippa. De slipper inte. De som gör ont.
Klassiskt VI och DEM- tänkande
Snarare att jag ska/vill/försöka tro på Gud därför att han vill ha en relation med mig, och för att han vill att jag ska verka för att föra himlen (Guds Rike, inte något uppe i himlen, inget bakom himlaporten där sankte Pär står och vaktar med sina nycklar) till jorden. Tillkomme ditt rike, så ock i himlen, så ock på jorden (jag kör fortfarande med gamla översättningen). Jag. Lilla jag.
Och det är inte vi och dem längre. Det finns inget utrymme för uteslutande. Inget utrymme för rasism, misstänksamhet, avvisande av dem som inte är "som vi". Inget dödande i religionens namn.
Jag förnekar inte att jag fortfarande känner mig förfärligt liten ibland. Jag förnekar inte att jag har fel och brister, och att jag ständigt klandrar mig för att jag inte gör tillräckligt för Guds Rike (jag har "av naturen" dåligt självförtroende, en ständigt stötesten i mitt liv), att jag faktiskt begår onda gärningar ibland.

Men Gud ska veta att jag försöker.

"Yahweh, Yahweh
Always pain before a child is born
Yahweh, Yahweh
Still I´m waiting for the dawn
Take this hands
Teach them  what to carry
Take this hands
Don´t make a fist, no
Take this mouth
So quick to critisize
Take this mouth
Give it a kiss"
                              U2 Yahweh



Ps. Denna bloggpost inspirerades lite av det som Birger Schlaug och jag tog upp i kommentarerna till förra inlägget. 

Koranbränning stoppad

Åtminstone för stunden.

Nu säger den aktuelle pastorn, Terry Jones, att bränningen lagts på is, eftersom han inte längre är säker på om moskébygget på Manhattan kommer att flyttas.

Alltså, vi tar det en gång till;

Koranbrännande pastor skakar hand med en lokal imam (whao, det är i sig något anmärkningsvärt!) och tror därmed att moskébyggen på Manhattan är stoppat. Vad har en lokal imam i Florida för inflytande på en byggnation i New York? Ingen, troligen. Däremot kan han ju alltid säga att han ska göra sitt bästa för att stoppa bygget.

Jag kan bara säga två saker om detta. Pastorn ifråga är mycket naiv och dum när han tror att han kan stoppa ett moskébygge (var det förresten någonsin syftet med koranbålet?) genom att prata med en lokal imam.

Han är också mycket naiv och dum när han inte räknar med (är troligen ovetande om) hur snabbt och globaliserat informationsflödet är i vår moderna tid. I princip kan tändandet av första tändstickan ses över hela världen inom några minuter, kanske sekunder. Och dessa scener kan utnyttjas av människor som vill skapa opinion, utan att de säger att det är en halvt galen fundamentalistisk pastor (god representant för vad jag kallade kristen tokhöger i ett tidigare inlägg) i en pyttekyrka någonstans i Florida, som bränner koraner. De kommer givetvis inte att säga att aktionen fördömts av alla amerikanska myndiheter, FN, kyrkoledare, påven...osv

Och så kan man tända en krutdurk som är betydligt explosivare än ett litet koranbål på ett fält i Florida.

Vi har sett det förut. Jag har sett det förut, jag såg med egna ögon när de brände ned norska ambassaden i Damaskus.

Tillägg:
Jag kan skriva under på vad Henrik Berggren säger på ledarplats i DN:

"Pastor Jones är lika lite representativ för västvärlden och kristendomen som al-Qaida är för den muslimska världen. Men genom sina aktioner tar fanatikerna sina respektive miljöer som gisslan. Den ömsesidiga misstänksamheten sprider sig som ringar på vattnet."

 Det är ett problem att lokala (religiösa) ledare får för mycket plats i dagen globaliserade mediavärld. Men så ser verkligheten ut. Hur ska vi hantera det? Hur bryta denna spiral?

Favorit i repris 9 - The Endtimers

Med anledning av Joachim Elsanders inlägg i dag Antikrist som fredsmäklare, tyckte jag att det var dags för ännu en Favorit-i-repris, den om Endtimers, och den effekt den har (eller har haft) på Mellanösternpolitiken. Bakom denna teologi, besläktad med "Left behind" (storsäljande romaner om den yttersta tiden, enligt en viss tolkning av Uppenbarelseboken i Bibeln) ligger en förskräcklig människosyn och speciellt en mycket skev bild av judarna.

---------------------

Jag är ingen bra apologet. Det kan vara svårt ibland att förklara och presentera vad jag tror på.
Ibland är det lättare att säga vad jag inte tror på.

På Tro&Tänk hittar jag länken till Doomsday Code, en mycket intressant dokumentär om "Endtimers", dvs de kristna, främst i USA som tror på den eskatologiska tolkningen av tex Uppenbarelseboken, som kännetecknas av bla "Left Behind". Med ett fint ord dispensationalistisk eskatologi. Jag skäms när jag säger att en gång, som tonåring, svalde jag denna teologiska tolkning nästan med hull och hår. Tack gode Gud för att Han omvände mig.

Pastor Astor sammanfattar vad de stora farorna med denna teologi är:

• Det ensidiga ställningstagandet för Israel och motståndet mot vissa fredsträvanden
• Avskyn för FN
• Ointresset för klimatfrågorna

På Kolportören kastade jag ut en fråga häromdagen:

"Det sägs också att Livets Ord samlar in pengar för att hjälpa judar köpa egendom i östra Jerusalem, så att hela Jerusalem ska bli judiskt. Även egendomar från kristna araber köps upp.Är det sant? Nån som vet?"

Jag tror inte att jag kommer att få svar på den frågan. Däremot sägs det i Doomsday Code att judar får hjälp att köpa egendom i Östra Jerusalem med pengar från amerikaner. (ca 18.40 in i programmet).Och stödet är inte litet, enligt dokumentären. Men inslaget med den amerikanske drillern, som ämnar borra sig in i arabiska oljekällan (han talar om det som om det var en (1) källa), är nästan komiskt. Hur långt hade han tänkt borra? (Israel är ganska långt från stora oljetillgångar, vad jag förstår.)

Och "Endtimers" har inflytande ända in i Vita Huset.
Vad som skrämmer mig mest är att det för dessa kristna verkar vara viktigare att påskynda Jesu återkomst genom praktiska, moraliskt tvivelaktiga gärningar, än att praktisera och förkunna Jesu kärleksbudskap.
Vad hände med Jesus ord i Matt:5:43-48?
Älska era fiender
Och vad jag inte förstår är hur motivationen att förkunna evangelium grundar sig i att "snabba på" Jesu återkomst. I stället för att motiveras av att göra just det som det verkligen handlar om: Att förkunna det glada budskapet om Jesus Kristus. Utan baktankar.

Och jag reagerar också på (detta är ett tillägg skrivet efter det att jag tittade på filmen igen) att "Endtimers" egentligen inte alls stödjer Israel för att de älskar landet och judarna, utan därför att de vill påskynda Jesu återkomst. I den yttersta tiden kommer två tredjedelar av judarna att dödas i vilket fall som helst, enligt "Endtimers". Vilken hemsk människosyn generellt och vilken förfärlig syn på Israel och judarna! Bara medel för att påskynda Jesu återkomst.


Och jag reagerar omedelbart negativt när jag stämplas som motståndare till Israel och till och med som antisemit, bara för att jag ifrågasätter denna bibelsyn!


Jag kan bara reflektera och säga till er som undrar, min tro skiljer sig ljusår från den som "Endtimers" verkar ha. Döm själva. Jag ryser av obehag när jag ser filmen.

Kristen tokhöger och islamism

Vad är skillnaden?
Ingen skulle jag vilja säga.

Igår var jag på en "föreläsning" i en kyrka av en arabist, alltså en expert på islam, så kallas han i alla fall.
Det visade sig vara en ytterst arrogant herre vid namn Hans Jansen, som kallade vissa åhörare lögnare och som hindrade andra frågeställare att tala till punkt (däribland min man). Han talade bl a om hur oerhört mycket muslimer i Mellanöstern hatade väst och generaliserade grovt genom att dra alla muslimer över en kam. (Jo, han hade rätt om islamister och vad de tror på och vill, det förnekar jag inte).
De fromma muslimer som befann sig i kyrkan (jo, de hade inget emot att vara där, trots att det både sjöngs psalmer och bads böner, speciellt för Israel), opponerade sig givetvis och trots att de viftade med flygblad om ett initiativ i Amsterdam för att få muslimer, judar och kristna att närma sig varann, så kallades de lögnare.
Varför? Jo, därför att deras tolkning av Koranen inte överensstämde med arabistens. Enligt honom var en muslim som inte var islamist (alltså extrem i sin Korantolkning) ingen riktig muslim. När de tog upp de Koranverser som han hänvisade till för att visa hur vidrig Islam är enligt hans mening var det ganska tydligt att de tolkade verserna helt annorlunda.

Och plötsligt kände jag igen mig. Jag har ofta suttit i liknande sits som muslimerna på plats i kyrkan i går kväll. Någon som tror sig veta anser att jag inte är riktigt kristen eftersom jag tolkar Bibeln annorlunda (alltså inte bokstavligt).

Och i kväll inser jag också att det inte är så stor skillnad mellan de extrema yttringarna av islam och liknande inom kristendomen. Vi ska nog akta oss från att slå oss för bröstet.

Det senaste från kristna tokhögern är detta med kampanjen Pray for Obama Psaltaren 109:8, (se klippet nedan);

Må hans liv bli kort och en annan överta hans syssla.

Följt av vers 9:

Må hans barn bli faderlösa och hans hustru änka.

Vidrigt, inte sant.

Men nu börjar andra företrädare av kristna högern i USA (den icketokiga, med andra ord) tack och lov reagera.
Frank Schaeffer (son till Francis Schaeffer, som har påverkat den kristna högern mycket) säger bland annat ungefär så här i klippet nedan:

"Om den kristna högern inte reagerar mot detta så är de inte bättre än muslimerna som inte reagerar mot extrema muslimer."

Leo Holtter och Brian McLaren bloggar också om detta.
Andra reagerar här.

----

Bokrecension: The Given Day av Dennis Lehane

Jag ser en viss trend i spänningsromangenren, och den har pågått ett tag. ”Vanliga” författare som ger sig på att skriva ”deckare” (Kerstin Ekman, Maria Küchen) och deckarförfattare som vill skriva ”vanlig” skönlitteratur (Håkan Nesser räknas väl kanske dit, även om hans romaner typ Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö har en stark spänningstråd i sig).

Bra eller dåligt? Ja, det beror väl på boken. Jag tycker mycket om Nessers böcker som inte är deckare. Även Mankells Comedia Infantile fascinerade mig. Jag skulle gärna se Åke Edwardsson skriva en ickedeckare. Kanske på gång?
Eller varför inte Åsa Larsson?

För egentligen; varför placera i genrefack? Och varför så svårt att ta sig ur deckarfacket? (Med det menar jag inte att det är lätt att ta sig in i det).

Det beror på boken som sagt.

Har precis läst ut Dennis Lehanes The Given Day (Ett land i gryningen). Och förstår att Lehane är på väg att tvätta på deckarförfattarstämplen totalt, via Mystic River och Patient 67.
Men ändå förblir den där som en tråd heller tiden; den gamla lätt igenkända spänningen.

The Given Day (kan inte riktigt försona mig med den svenska titeln) är egentligen en historisk roman, utspelar sig 1918-1919. Fattigt och eländigt, även om man är polis, spanska sjukan, efterkrigstid, the Red Scare och så vidare. Jag fick söka på Wikipedia för att hänga med, och upptäckte att allt stämde (vad annars), ned till minsta bomb i Boston.

Berättelsens två huvudpersoner, polisen Danny Coughlin och den svarte diversearbetaren Luther Laurence, rör sig i två huvudspår, men möts någonstans i mitten av romanen. Danny tillhör polisens överklass eftersom hans far är en överordnad och Luther har fått fly Oklahoma därför att han dödat en man. Luther hamnar hos familjen Coughlin som hjälpreda och lär känna Danny. Viktig i berättelsen är också Dannys kärlek Nora, irländskan som bär på en mörk hemlighet. Nyanserade karaktärer som fascinerar en. Inga stereotyper, inte.
Danny dras mer eller mindre ofrivilligt in i fackligt arbete, som i slutändan leder fram till den stora polisstrejken i Boston 1919. Luther längtar hem till frun och sonen han aldrig har sett, men brottet han har begått hindrar honom från att resa hem.
Det finns så många trådar i den här historien att det är bäst att inte gå in på allt, för att inte förvirra. Men allt knyts ihop på slutet. Sårbara hjältar och nattsvarta bovar, allt finns med.

Och så språket. Det är något med Lehanes berättarstil som hakar tag i mig. Jag är fast. Det är vackert, det är gripande.
Och det känns så långt borta från deckaren. Även om det fanns episoder i Kenzie/Gennarodeckarna som jag känner igen.

Tänk den som kunde skriva så här. Som får en att sträckläsa en tegelsten på 700 sidor utan att tycka det är en enda sida för mycket.
Och vad bättre är; det sägs att detta är första delen i en trilogi.

Hoppsan!

Oops!

Religiös + röstade på McCain = porrsurfar mer.

Men man ser en nedgång av porrsurfandet på vilodagen. Alltid något...

Kanske har amerikanska religiösa konservativa mer sex då, tar en vilodag från porrsurfandet och kör live, liksom...

----

Tillägg:

Intressant är att det inte handlar om vanligt gratis puffsurfande som var och varann håller på med, utan abonnemang på porrsajter.

-----------

Uppdatering

Detta var lite av en test, och se, jag fick rätt. Religion+sex lockar alltid läsare.

Reflektionen får Emanuel stå för:

Klickar vi för att vi själva porrsurfar?

Dagens Parsmo

Dagens Parmos Penna

Något att vara stolt över

Det finns mycket att vara stolt över.
Jag tycker att amerikanerna bör vara stolta idag. Stolta för att de valt förändring. Men det är ingen lätt uppgift som ligger framför Obama.

Det krävs stolthet i kärlekens namn i dagens oroliga värld. Känns hopplöst i Mellanöstern just nu.

Personligen är jag stolt idag.
För 13 år och exakt en timme sedan blev jag mamma för första gången. Ser med stolthet och tacksamhet en självständig, intelligent och positiv tonårig dotter framför mig idag. Vackrast i världen, men det tycker väl alla mammor om sina döttrar.

Ovanstående video med U2s Pride och City of Blinding Lights, från konserten i Washington i går kväll lägger jag på min blogg idag och tillägnar den amerikanska folket och min dotter.

Har växt en del sedan kortet togs. Är numera längre än sin mamma

----

Ps. Hade velat ha med Bruce Springsteen också, men det klippet finns inte på Youtube ännu. Kommer kanske.

Nytt på skrivarfronten och lite länktips

Jag har inlett en skrivarvecka (eller veckor, jag lär hålla på nästa vecka också) och har lovat mig själv att inte blogga för mycket. Bara lite.

Målet för skrivarveckan är att slutföra andra utkastet till min roman nästa vecka. Därefter ska det till nästa försökskanin. Första utkastet var klart i somras, och efter att ha låtit några omsorgsfullt utvalda försökskaniner (jo, jag tyckte lite synd om dem också) läsa och kommentera har jag reviderat, effektiviserat, kapat och skrivit om.

Förhoppningsvis till det bättre.

Att låta någon annan läsa ens manus är märkligt självutlämnande. Nu har visserligen nästa försökskanin viss inblick i mitt skrivande, men ändå. Man blottar sig.

Det är bokstavligt talat skitjobbigt...

Mer om mina skrivarvåndor på min sidoblogg Bokskrivardagbok (en blogg som faktiskt fått mer läsare, inte så många som här, men ändå. Kul!)

Första kapitlet till romanen ligger på min skrivarblogg (min andra sidoblogg...); Kvarnsten om Halsen.

Piratförlaget har gett sig in i digitalvärlden på allvar. Efter Linda Skugges Vulkan-Print-on-demand-satsning, satsar Piratförlaget nu på en ren digitalsajt, Kapitel 1. Vem som helst kan lägga upp sina alster, läsarna bedömer och de bästa romanerna har chans på ett riktigt förlagskontrakt.

Jag har inga planer att lägga upp något där, i alla fall inte just nu.(Uugh! Det där var ljug...)

Men en av mina skrivarkompisar från deckarkursen i Sevilla, Åke Sandahl (har redan gett ut Kungsholmens Chopin) har börjat lägga ut sin roman Kolja på djupt vatten.

Vi fick stifta bekantskap med uteliggaren Kolja Larsson, som av misstag blir rektorsvikare på en folkhögskola, under veckan i Sevilla och jag ser mycket fram emot att läsa. Åkes underfundiga humor och härliga stil är fantastisk. 

Lite om äktenskapsdebatten, Anna-Sophia Bonde undrar varför sex får så mycket uppmärksamhet och varför just homosex? 

Det är lika illa att heterosexuella lever ut sin sexualitet utanför äktenskapet som att homosexuella gör det. Enligt Bibeln. 

Tål att tänka på.

Lite i kölvattnet av Bush-administrationen, som snart är över:

ATheology of Guantanamo Bay. Läs! 

"If Jesus were caught living the vicious subversive Gospel today, he would not be on a wooden cross, since the wooden cross no longer symbolizes what it did then: the dishonouring and dehumanization of the individual in the presence of the entire city as a punishment. He would be wearing an orange jumper, living in a cage, dishonoured and dehumanized, in the presence of the entire world who behold all this on the TV screen. 

Till sist:

En uppskattad bloggvän, och tillika en av mina försökskaniner, har slagit igen sin läsvärda bloggbutik. För hur länge?

Alla kan behöva en paus. Speciellt om man troget skrivit inlägg varje dag i nästan två år.

Men det är klart, att när stängningen sker så där plötsligt, då känns det lite tomt.

Det var allt denna vecka. Jag ska försöka hålla tassarna borta från denna blogg, hoppas ni ursäktar. Kanske dyker det upp lite inlägg på Bokskrivardagbok, där ni kan följa skrivarprocessen.

President Elect Barack Hussein OBAMA

Nej, jag har inte suttit uppe i natt och följt valet. Inte heller satt väckarklockan på 05.00. Men konstigt nog vaknade jag av mig själv strax efter fem. Sedan fick jag ett SMS från ett holländskt nyhetsprogram. Jo, man kunde beställa ett sådant.

Obama hade vunnit. Valdeltagandet är antagligen rekordhögt.

Trekvart senare var vi båda vakna och satte på teven (jo, vi är så där hemska att vi har en TV i sovrummet...). Fixade te och såg direktsändning av Obamas segertal från Chicago. Tårarna rann i kapp med Jesse Jacksons. Faktiskt. Gick och väckte dottern för att jag tyckte att detta skulle hon se och minnas. När historia skrivs på ett positivt sätt (annars minns ungarna bara flygplan som flög in i höghus och hur ambassader bränns ned för att någon har ritat något dumt).

Det var fantastiskt att se alla människor där i Chicago, unga, gamla, med olika etnisk bakgrund.

Jag vet inte om Obama kan infria alla vackra löften. Få presidenter har kunnat infria alla sina löften.

Men ändå kändes det som om man var med och skrev historia.

Många säger nu att det var inte hudfärgen som avgjorde. Enligt undersökningar avgjorde finanskrisen. En kandidat som tydligen har sagtatt han inte vet mycket om ekonomi tar inte hem poäng. Inte heller att han var sjuttiotvå. McCain i sig är värd respekt, men han tillhör trots allt det gamla gardet. De unga vill ha något annat (Valdeltagare i åldrarna 18-44 utgjorde 47% av väljarna och röstade med stor majoritet på Obama). Andra undersökningar talar om Palin-effekten. Utan Palin hade det gått ännu sämre för McCain.

Men oavsett det. Det är lätt att glömma att när Obama föddes hade "svarta" inte rösträtt i USA. Det är mindre än femtio år sedan. Nu har de röstat fram en man vars mamma var "vit" amerikan och pappa "svart" afrikan.

Folket i världens mäktigaste demokrati har sagt sitt. Ordentligt. Säga vad man vill om USA, jag är ofta kritisk, men landet imponerar på mig just nu.

Vad betyder valutgången för Mellanöstern?

Bitte Hammargren, SvDs mellanösternexpert, har lite att säga om det:

Först av allt stärker den synen på USA. Hade Obamas fantastiska segertåg till Vita huset varit en skapelse i filmens värld, hade människor tyckt att det varit för sentimentalt, för överdrivet. Men nu är det verklighet och Obamas tonläge, hans budskap om att USA:s styrka ligger i idéerna, inte i vapenmakt, kan bryta udden av mycket av USA-hatet i Mellanöstern. Det är klart att det inte kommer att få de mest hårdföra jihadisterna att ändra sig, men det finns andra grupper som kan påverkas.

Vidare:

Som symbol för att USA kan förändras är han oöverträffad. Men i Mellanöstern är man ändå skeptisk, man vet att institutionerna ofta är mäktigare än individen. Man vet att presidenten kan bli kringskuren av intressegrupper och institutioner, av kongressen och lobbygrupper. Men att USA har fått en president vars pappa var muslim, en president som heter Hussein i mellannamn, en man som är afroamerikan har enormt symbolvärde. Och hans förnamn, Barack, betyder välsignelse på arabiska.

Bildkällor: Al Jazeera

Amerikanska presidentvalet

Man måste väl som bloggare skriva något om amerikanska presidentvalet. Så här alldeles innan.

Det ser ut som om Obama ska vinna. Men man vet ju faktiskt aldrig.

Jag hoppas han vinner, även om vissa delar av hans politik är vita fläckar på kartan för mig.

Jag tyckte också att McCain var ganska intressant. Han är annorlunda än tidigare republikaner (och mig veterligen den ende som har försökt bli nominerad som presidentkandidat två gånger, bara det är värt beröm). 

Ända tills han valde Palin som vicepresidentkandidat.

Vad har jag emot henne? Ja, inte att hon är kvinna, ser bra ut, är kristen, pro-life och kombinerar politikerkarriär med moderskap åt fem ungar. Fantastiskt i sig.

Nej, jag är rädd för att hon står med fötterna för djupt rotade i den oljerika myllan (eller isen, om man talar i Alaska). Alaska är ett litet Texas, allt snurrar runt oljan. (I Texas, förresten, tror 25% av invånarna fortfarande att Obama är muslim. Många amerikanare som skulle rösta på McCain skulle inte heller låta Palin predika i deras kyrka. Hur går det ihop?)

En politiker som är insyltad i oljeindustrin vill jag inte ha igen. Inte en vicepresident heller. Vill många inte ha igen, tror jag.

Vi ser ju hur illa det gick förra gången.

Bush har två krig och en ytterst problematisk situation för Iraks kristna på sitt samvete . Hans kristna tro tycks inte ha påverkat hans politik i någon diplomatisk och mer ickevåldsinspirerad riktning. Officiellt handlade det om krig mot terrorism, men i praktiken handlade det om makten över oljan. Sådant sysslar man med om man kommer från Texas.

Och jag är rädd för att man sysslar med det om man kommer från Alaska också.

Men vad vet jag, någon expert på amerikansk politik är jag inte. 

Men jag vet en del om oljepolitik.