Zimbabwes ärkebiskop höjer rösten mot Mugabe

Zimbabwe har en speciell plats i mitt hjärta. Av förklarliga skäl. Det var där, närmare bestämt vid Victoriafallen, som jag mötte den man som senare skulle bli min bättre hälft.
Låter det hopplöst romantiskt?
Tro mig, det var ingenting mot vad det var.

Men det är inte min romantiska eskapader i Victoriafallens dimma som jag ska skriva om.

Zimbabwe står på gränsen till total kollaps och världen i övrigt rör inte ett finger! Jag menar, Saddam Hussein såg man till att få bort, men vem höjer ett ögonbryn när Robert Mugabes hantlangare ser till att ge hans politiska motståndare en spräckt skalle?

Nu har även Zimbabwes katolske ärkebiskop Pius Ncube börjat protestera. Och var tror ni att man kan hitta en intervju med denne Herrens tjänare? På CNN, Fox News, BBC?
Nej, på Al Jazeeras engelska hemsida, givetvis!

En modig och även självrannsakande ärkebiskop låter sig intervjuas.

Ett utdrag:
"Ncube said he was speaking out to increase international pressure on Mugabe, also a Catholic, to step down. It is a mission he admits could cost him his life.

-Christ died for what he was convinced and in Christianity we teach we must be ready to die for what we believe, for what we’re convinced.
There’s no reason for them to kill me. I’m not doing this viciously. I’m not against anyone. I’m simply calling them to their duty. It's because I love my country that I speak up.

But the archbishop wishes he had spoken out more in the past, even calling himself a coward.

-Rarely have I really led, he said."

Mugabe har varnat landets religiösa ledare för att bli "för politiska".
Jag hoppas att de följer sin ärkebiskop i stället för sin president.

----------------------------
Via Bonum commune

Om jag utlämnar mig så borde du göra det också!

Uppmärksamma bloggare har väl inte kunnat missa att Linda Skugge har slutat blogga. Andra mer privata bloggare har också haft problem med påhopp, en del har slutat blogga, till mångas sorg, eftersom riktigt bra bloggar ibland har försvunnit ur bloggosfären.

SvD tar upp problemet med otrevliga kommentarer idag. SvD diskuterar till och med att förhandsgranska kommentarerna på sin hemsida.
I artikeln kan man bland annat läsa:
"Problemet är anonymiteten som i kombination med snabbheten som präglar internet gör att folk vräker ur sig i princip vad som helst, säger Lars Ilshammar till SvD.se."

Korrespondens via email har länge haft problem med anonymitet. Jan Guillou vittnar om att 20% av hans mail är äckel och vidrigheter.

Jag tror också att anonymiteten är ett problem. I bloggosfären är många bloggare och kommentatorer (heter det så?) anonyma. Ibland kan jag förstå det, det beror lite på vilket ämne man skriver om. Jag har fått anonyma kommentarer på min blogg där jag kan förstå varför de var anonyma, ämnet var för känsligt och kommentaren för utlämnande och för personlig.
Jag har också fått kommentarer som har varit anonyma eller var skrivna med pseudonym som jag funderade på om jag skulle ta bort. Jag valde att inte göra det, eftersom det inte handlade om vare sig personangrepp på mig eller någon annan. Speciellt dyker de anonyma kommentarena upp om man har något att säga om sex, porr och dylikt.

Om man inte tillåter anonyma kommentarer (eller bloggar) så skulle jag kunna tänka mig att de värsta avarterna försvinner.
Samtidigt tror jag att också de allra mest självutlämnande inläggen försvinner. Och det är synd, det är ofta de som kryddar en diskussion och får en att tänka efter.

I huvudsak tycker jag att anonyma kommentarer när det bara gäller att hävda sin åsikt borde undvikas, speciellt om bloggaren som skrivit inlägget man kommenterat inte är anonym.
Skriver jag en insändare till en vanlig tidning, så förväntas jag göra det under mitt rätta namn.
Lite så vill jag att det skulle vara, i alla fall när det handlar om diskussioner om aktuella ämnen.
Om jag utlämnar mig så borde du göra det också!
Man borde mötas på halva vägen.
Men, alla anonyma! Jag välkomnar fortfarande era kommentarer!

Jag har valt att inte vara anonym eftersom det känns som om jag inte helt och fullt står för mina åsikter om jag var det. Men jag ser inte min blogg som en personlig dagbok, vilket många anonyma bloggare antagligen gör.
Jag går inte ut med namn på min familj, närmaste vänner och jag talar inte om var jag bor. Folk som känner mig känner till mina personliga förhållanden, det räcker för mig.
Jag är ibland personlig, kanske även utlämnande, men bara när det handlar om mig själv.
Och jag vill gärna tillägga, jag har en email adress, om någon skulle vilja dela med sig av sina alltför personliga åsikter. Den vägen har jag själv använt mig av, och fått igång riktigt roliga och givande brevväxlingar!
För det är ju ändå så, bloggosfären är öppen för alla, det är lätt att glömma det.

Läs också SvDs regler för kommentering, den borde gälla bloggkommentarer också, i stort sett.

Publicera på nätet

Någon frågade mig om jag skulle publicera min roman på nätet. Nej, den romanen kommer jag inte att publicera på nätet. Inte nu i alla fall. Den ska skickas in till en vanligt förlag, när jag äntligen har korrekturläst den ordentligt (man hittar ju alltid fel, hur mycket man än läser...).

Men jag har ett problem, jag har ingen i närheten som kan provläsa mina alster. Ingen som läser svenska.

Så därför har jag nu beslutat att göra ett experiment. Jag ska publicera på nätet, i en annan blogg. Om du läser; se dig som försökskanin.
Mitt första försök är en lång novell, förordet till en roman, vad du vill, och jag skriver varje kapitel i kronologisk ordning, utan att egentligen veta vad som kommer att hända härnäst.
Huvudhistorien är klar i mitt huvud, men som sagt allt annat sker när jag skriver.
Ett experiment, för att öva mig.

Jag skulle bli väldigt glad om någon läste. Och kommenterade.

Länka vidare här till min skrivarblogg.

Konservativa trädkramare

Jag kan inte låta bli att fastna för den roliga illustrationen till SvDs artikel om "Klimatkramar från höger". Diverse politiker, inklusive George W Bush, kramar hårt varsitt träd.

Är det någon som kommer ihåg varifrån begreppet "trädkramare" kommer? Jo, det "uppfanns" under kampanjen mot byggandet av en ny sträcka motorväg på E6 i Bohuslän. 1987 tror jag att det var. Jag minns det mycket väl, hela trädkramarrörelsen föddes nämligen i en skogsdunge som hotades av avverkning i min hemby Ödsmål. Ungefär 200 meter från mitt föräldrarhem. Ett stenkast egentligen. Uppståndelsen var total, plöstligt visste alla var lilla Ödsmål låg. I byn själv fanns väldigt få motståndare till motorvägen. Det gjorde det hela ännu mer turbulent och intressant. De flesta trädkramarna var tillresta. Nästan alla i alla fall, några av mina kompisar satt i skogen med en termos varm choklad och vaktade träd, de också.

Idag står det inte någon skylt i byn "platsen där trädkramarna såg dagens ljus". Motorvägens närvaro är påtaglig, genom det stora höga motorvägsbro som spänner sig över Ödsmålsdalen.

Ödsmål är nog ganska bortglömt.
Ordet trädkramare lever kvar.

I det amerikanska valet har alla kandidater skaffat sig en miljöstategi. För att få röster från dem som Al Gore har skakat om, antar jag.
(I förra valet hade alla kandidater en religiös strategi, för att få alla kristnas röster.)
Och Schwarzenegger har bytt ut Hummern mot en miljöbil; "som luktar french fries, därför att den går på vegetabiliskt olja" har guvenören visst sagt.
Alltid något. Men att Schwazenegger överhuvudtaget har haft en bränsleslukande gigantisk Hummer, i en miljömedveten stat som Californien, det är egentligen märkligt.

Här i Holland har det inte regnat på sex veckor. Vi som har flyttat hit från torra Syrien undrar faktiskt om vi har hamnat i nordvästra Europa, i ett land som ska ha en av de högsta nederbördsmängderna i denna världsdel.
Al Gore harklar sig och säger; "Den obekväma sanningen är att..."

"Closest thing to crazy"

The closest thing to crazy

Finns inte så mycket att tillägga.Lyssna och njut.

Att bli en riktig människa

Meningen med livet? En sådan sliten fråga. Eller inte?

Många skulle nog säga att deras familj är meningen med livet. Familjen är det man älskar mest i livet, och den ger ens liv mening. Föräldraskapet ger livet mening, men också ett stort och ibland tungt ansvar. Jag är mamma till tre barn under 11 år, men jag vet att jag kommer att vara lika mycket mamma omfyrtio år. Min mamma är lika mycket mamma nu när hon är sjuttio, som när jag var nyfödd.

Men många har ingen familj, eller familjen är splittrad. När jag var tjugofem hade jag nog en helt annat bild på meningen med livet än vad jag har nu. Om någon då hade sagt att "innan du fyller fyrtio så kommer du att var gift och ha tre barn (och du kommer att ha bott i tre världsdelar)", så hade jag antagligen gapskrattat den personen rakt i ansiktet. "Kom med något bättre!"
Jag hade andra idéer om livet.

Men frågan är om jag inte hade kommit tillbaka till samma slutsats?
"Meningen med livet är att bli en riktig människa," säger Bo Brander till Göran Skytte i Ett år med Jesus.
Vadå riktig?
"En riktig människa är en fulländad avbild av Gud," fortsätter han.
Ja, men det går ju inte! Det är ju att alltid cykla i motvind (för att ge en typiskt holländsk metafor, Holland är cykelns förlovade land...).
Jag kan ju aldrig bli en fulländad avbild av Gud.
"Det handlar inte om att bli mer "religiös", utan det handlar om att bli mer människa. Den ende som hittills varit en fulländad avbild av Gud är Jesus."
Jo, det vet vi. Jesus var ju Gud. Och människa.
Jag är inte Jesus. Bara en lärjunge till Jesus.

Jag har läst K. G. Hammars Ecce Homo. Eller rättare sagt, jag försökte läsa den. Jag borde läsa den igen, för jag tycker den är så svår att förstå. Jag är nog lite dum, Hammar ligger nog på en för hög akademisk nivå för mig. Eller jag vet inte. Jag vet inte varför jag tycker Ecce Homo är svår.
Hammar försöker i alla fall koncentrera sig på människan Jesus. Och på kärleken. Han koncentrerar sig så mycket att han nästan glömmer bort den andra delen av Jesus; Gud.
Men mitt ibland det där som jag tycker är svårt att förstå så ser jag en ömsint skildring av människan Jesus, det kommer jag inte ifrån.

Jesus var människa. Och Gud. Fulländad människa.
Hur ska jag någonsin komma dithän?

Jag brukar trösta mig i den bild av Guds kärlek till mig, som jag ser i min kärlek till mina barn. Jag är omåttlig stolt över dem. Jag tycker till exempel att min dotter (enda dotter) är vackrast i världen. Känner föräldrar igen sig? Jag kan ge liknande exempel om mina båda söner.
Men mina barn är inte perfekta. Jag hade kanske önskat att de var det, men det är de inte, och kommer aldrig att vara.
Men mina barn är de, vad som än händer.
Och jag älskar dem, vad som än händer.
Det är en orubblig sanning.

Kategorisera min tro; gör mig förvirrad...

Dags för lite självrannsakan igen. Mitt försök att ironisera lite över filmen från Livets Ord (hade några år på nacken, tror jag), med att tala om längtan efter att vara en "normal" kristen, var lite lamt.
Jag är medveten om att jag varit med på ett åtal sammankomster och gudstjänster, som för en utomstående skulle te sig främmande, kanske rentav skrämmande. Även en "normal" gudstjänst i Svenska Kyrkan kan göra en icke invigd mycket fundersam.

Läste i en blogg att det var viktigt att inte glömma bort att i alla församlingar och kyrkor finns lärjungar.
Jag tror att det är viktigt att inte glömma bort det.
Och då vill jag verkligen betona i alla församlingar. I församlingar av alla åsiktsriktningar. Andra kristnas tro kan vi faktiskt inte sätta oss till doms över. Hur deras förhållande till Gud, deras lärjungaskap, ser ut, det vet bara personen själv och Gud.
Visst kan vi be om väckelse och förnyelse, det är nödvändigt, men att betygssätta människors tro, det är omöjligt, det kan vi helt enkelt inte göra.
Vad vi däremot kan, är att reagera över vad andra säger eller gör, om vi tycker att det är fel. Vi vi får inte glömma att vår handling är präglad utifrån vår tolkning av vår tro, Bibeln, etc.
Kristna har i alla tider tyckt olika om svåra frågor. Det kommer antagligen alltid att vara så.

Jag har personligen ett komplicerat förhållande till trosrörelsen. Jag har även ett något komplicerat förhållande med den sk. liberala falangen av Svenska Kyrkan. Jag skulle kunna skriva otaliga blogginlägg om dessa två kristna strömningar.
Jag skulle också kunna skriva otaliga inlägg om den svenska högkyrkligheten, där jag ibland känner mig som hemma, trots att det är så mycket jag inte håller med om.

Jag är egentligen ovillig att försöka säga var jag hör hemma, jag ogillar att sätta stämplar på någons tro, inklusive min egen. Ju mer jag försöker kategorisera min tro, desto mer förvirrad blir jag.

Jag är en lärjunge bland alla andra. Vad jag ibland tycker är så svårt, är när andra lärjungar verkar ha en tro som i så lite påminner om min egen, trots att det de säger många gånger är riktigt bra.
Vad jag också tycker är svårt, är att andra lärjungar, i många fall präster, kan ge mig så mycket, i form av bibelundervisning, predikningar, betraktelser, men att deras tro på ett par viktiga punkter skiljer sig från min.

Scandic behåller jämvikten

Okej, Biblarna kommer tillbaka. Tack, säger alla som tycker det var viktigt. Oavsett om vi är barrikadkristna eller inte. Också vi som vanligtvis tar med våra egna Biblar när vi reser.

Scandic drog väl svansen åt sig för att de var rädd för att förlora gäster. Det är antagligen också orsaken till att porren får vara kvar. Porren lockar även den kunder.
Scandic förnekar att det finns en koppling mellan de två frågorna, den om Biblarnas resp. porrens vara eller inte vara på hotellrummen.

Vad har vunnits genom detta?
Att vi får vårt lilla religiösa bibliotek på rummet som motvikt till det kränkande som sker inom porrindustin? Scandic behåller jämvikten. Kränkandet fortsätter.
Om nu en och annan blir kränkt, eller illa berörd (för att inte missbruka ordet kränkt) av Bibelns närvaro ska jag låta vara osagt. I så fall antar jag att den personen inte skulle våga säga det.
---------------
Länkat till Kränkande porr stannar kvar, som länkar till annat jag har skrivit om detta ämne.

Himla normala kristna

Jag kan inte låta bli att länka till Tro&Tänks lilla andlighetstest.
Och så säger jag; suck, vad jag är normal...
Eller?
Och jag lovar, jag ska inte bilda en ny församling för normala kristna.

Möjligen en för himla normala kristna. En församling som säger Nej och Amen till allt.
Vi alltid stryka alla medhårs och aldrig klappa i händerna på kommando. (Aldrig klappa i händerna överhuvudtaget, gudbevars, vad är det för Livets Ord fasoner.)
Nog skulle den församlingen snart segla upp som en rival till Ekmans?

"If so, He wasn’t a God I could follow"

"I looked up at the stained-glass Jesus, his arms held open above the gold tabernacle.

“Eight years old,” I whispered. “Explain that.”

I can’t.

Can't or won't?
No answer. God can clam up with the best of them.
You put a child on this earth, give him eight years of life. You allow him to be kidnapped, tortured, starved, and raped for fourteen days – over three hundred and thirty hours, nineteen thousand eight hundred long minutes – and then as a final image You provide with the faces of monsters who shove steel into his heart, cleave the flesh from his face, and open his throat on a bathroom floor.
What’s your point?
“What's Yours?” I said loudly, heard my voice echo off stone.
Silence.
“Why?” I whispered.
More silence.
“There is no goddamned answer. Is there?”
Don’t blaspheme. You're in church.
Now I knew the voice in my head wasn’t God’s. My mother’s probably, maybe a dead nun’s, but I doubted God would get hang up on technicalities during such a time of dire need.
Then again, what did I know? Maybe God, if He did exist, was as petty and trivial as the rest of us.
If so, He wasn’t a God I could follow."

Citatet ovan kommer från Dennis Lehanes roman Gone, Baby, Gone.
Lehane har innan han blev författare arbetat med utsatta barn, och i denna bok märks det att han vet vad han talar om.

Strax innan denna scen utspelas mellan huvudpersonen Patrick, privatdeckare, och Gud, om det nu är Gud han talar med, har en liten pojke blivit mördad på ett bestialiskt sätt. Patrick har dessutom samvetskval för att han kom en timme försent till huset där pojken hölls fången, kanske hade hans liv kunnat räddas.

Strax efteråt kommer han fram till att han tror på Gud, men han är inte säker på att han gillar honom.

Deckarförfattare är numera inte rädda för att ta in religiösa frågor i sina romaner. Inte bara att de har religiösa människor som romanfigurer, oftast som störda präster eller andra psykiskt instabila troende som begår brott på grund av "Gud har befallt dem till det", eller något liknande.
Men man hittar också huvudpersoner som brottas med Gud, som Lehanes Patrick McKenzie.
McKenzie tycks i alla fall ha kommit fram till något viktigt; om Gud var likadan som vi andra, så var det inte en Gud han kunde följa.
Jag satte hundöra på denna sida i boken och strök under meningen.
För så är det ju, om Gud vore så obetydlig och värdelös som jag, då var han ingenting för mig. Det är ju inte det jag vill ha. För om Gud vore som jag, då skulle han ju också kunna vara som de som gör allt det där hemska som inte bara sker i deckare, utan i verkligheten också.
Jag vill ha en Gud, som är Gud och står över allt det. En Gud som är godheten förkroppsligad, och kärleken, rättvisan, upprättelsen...

Men man förstår ju Patricks dilemma; hur kan en god God finnas när det finns så mycket ont i världen?

Eller kan man vända på det? Hur kan Gud inte finnas, när det ändå finns så mycket gott i världen. Och vackert.