Missa inte II

Ett seminarium som jag inte vill missa, men jag vet inte om jag hinner fram i tid, är

De folkliga revolterna i arabvärlden

torsdag 22 sep kl. 13:00 - 13:45

När tunisiern Mohammed Bouazizi tände eld på sig själv i protest startade han en våg av uppror mot de traditionella regimerna i arabvärlden. Folk samlades i kamp mot diktatur och korruption och för demokrati och öppna samhällen. I Egypten föll Mubarak snabbt, men det gick inte lika lätt överallt. Folkliga protester slogs ned med stor hänsynslöshet i Jemen, Bahrain, Syrien och Saudiarabien. I Libyen utbröt inbördeskrig. I Marocko och Algeriet började det jäsa. Hela världen överraskades av kraften i revolterna.

Vilken väg kan utvecklingen ta? Finns det någon väg tillbaka? Kan makten betvingas? 

Samtal mellan Cecilia Uddén Mannheimer, SR:s korrespondent i Mellanöstern, Per Björklund, Egyptenexpert som skrivit boken Arvet efter Mubarak, och Bitte Hammargren, Svenska Dagbladets korrespondent i Mellanöstern och Turkiet. 

 Medverkande: Cecilia Uddén Mannheimer, Per Björklund, Bitte Hammargren 

Plats: K1 Arrangör: Leopard förlag och Verbal förlag 

Typ: Seminarium

-------------

Jag landar kl. 11, har visserligen bara handbagage, men så ska man med bussen till Korsvägen, köpa seminariebiljetter, ställa väskan i garderoben, osv.

Bokmässemingel?

Hur gör man?

Ursäkta en dum fråga, men det snackas mycket om mingel under bokmässan. Författare, förlagsmänniskor och annat löst folk minglar tillsammans (ett annat ord för att festa och umgås, antar jag, jag har varit för länge utomlands... visst ja, mingel är väl ett engelskt ord. Så jag borde veta...).

Men om man tillhör gruppen annat löst folk, hur bär man sig då åt för att komma med på ett mingel?
Någon som har tips?

Jag är en ganska socialt skygg person. Jag hatar att komma in i ett stort rum med massor av folk jag inte känner. Risken att jag står ensam och försynt i ett hörn med ett glas vin som jag hoppas aldrig tar slut så att jag måste ställa det ifrån mig (för då vet jag inte var jag ska göra av händerna) är ENORM.
Jag saknar helt enkelt den där genen som ger en förmåga att ta första initiativet till samtal med en okänd människa.

Däremot älskar jag att mingla med personer jag känner, väl eller bara lite. Det är kul.

Som författarwannabee ska man mingla eftersom det är en form av byggande av nätverk. Säger de som vet...
Jag fasar. Risken att jag hoppar på Express Röd vid Korsvägen direkt vid stängningsdags och åker hem till stugan är ganska stor. Om ingen drar med mig någonstans. Det brukar funka. Så jag måste väl hitta någon som kan dra med mig.

Missa inte I

Det finns en hel del som jag inte vill missa på årets bokmässa och detta är en sak:

På Europascenen – i monter C01:40 – varvas samtal med den svenska EU-kommissionären Cecilia Malmström, Europaparlamentariker och olika författare som skrivit böcker på Europatemat. Kom och lyssna till bland andra Henning Mankell, Gunilla Lundgren, Caroline Engvall och Carl Tham.

Arrangörer är Europaparlamentets informationskontor i Sverige och EU-kommissionen i Sverige.

11.30–12.00   Ungdomar till salu!

Caroline Engvall, författare till boken "14 år till salu", intervjuas om varför hon valt att engagera sig mot sex som självskadebeteende. Arrangör: Ungdomsstyrelsen

Mer om Caroline Engvalls senaste bok.


Uppdatering: Läs Carolines debattartikel i SvD.
Det är skrämmande att se de smått otäcka kommentarerna som bara tror att det handlar om att lägga sig i folks sexliv, när det i verkligen handlar om att hjälpa unga med självskadebeteende.

Omgjord till Bokmässeblogg

Jag kommer att tillfälligt göra om bloggen till Bokmässeblogg. Det för att jag bli hålla mina skrivar- resp bokrecensionsbloggar rena från sådant som inte är rena skrivar- resp recensionsinlägg.

Här kommer jag att blogga före och under Bokmässan. Om allt möjligt från seminarier till monterprogram och mingel (kanske...). Vilka böcker jag köper...

Vi hörs!

Bokmässan närmar sig, snabbt!

Jag ska till bokmässan igen. Ska gå runt där och titta på de publicerade författarna, och kanske köpa några böcker. Och gå på seminarier. Det är faktiskt den stora höjdpunkten, även om det kostar lika mycket som flygresan.

Egentligen var det som fick mig att bestämma mig för att åka på bokmässan möjligheten att presentera sitt manus. Ett förlag erbjöd 5 min manuspresentation, pitch på engelska. Men de talade inte om förrän nu i veckan att pitchningen kommer att äga rum på söndagen, när jag sitter på planet tillbaka hem.
Känns lite snopet, speciellt eftersom jag stressat för att få manuset någorlunda klart (i fall de ville läsa) och ladda för en riktigt bra pitch. Och jag är på bokmässan nästan hela tiden, från torsdag em till lördag kväll. Några andra 5 min kunde de inte klämma in, tyvärr (men jag få i alla fall maila in manuset senare, alltid något).

Det där med att få in foten på ett förlag är något som den oinvigde vet mycket lite om. Därför har jag också så svårt att tala om mitt skrivande (och inskickande av manus till förlag) med personer som inte vet hur det går till. Hur nästintill omöjligt det är att få ett manuset utgivet. Ens om det är riktigt bra. Många tror, faktiskt, att det är enkelt att hitta en förläggare.

Förlagen jagar hela tiden nya författare, säger de, nya bästsäljare och/eller nya framtida Augustprisvinnare, men de dränks i manus, och chansen att bli uppfiskad ur högen av manus och faktiskt bli läst är minimal.
Så hur tar man sig runt detta? Förutom att vara känd (skådespelare, journalist eller politiker) så måste man på något sätt göra sig ett namn. Hur? Jag vet faktiskt inte. Genom sociala media? Funkar till viss mån (men de stora förlagen är inte så bra på det). Man måste skriva ett bra följebrev, säger en del. Andra säger att manuset måste tala för sig själv.
En sak är i alla fall säker; de första tjugo-trettio sidorna av manuset måste vara riktigt bra. Oftast läser de på förlagen inte längre än så.

Någon av er läsare som ska till bokmässan? Hör av er i så fall, så kanske vi kan ses!


Ps Den av er som kanske har en manus i skrivbordslådan, ta chansen och presentera ditt manus. Läs mer här.

Lite funderingar om utlånandet av eböcker

Det talas mycket om hur utlånandet av eböcker gräver ett hål i bibliotekens budgetar.
Ett utlån kostar resp. bibliotek 30 kr. Det låter inte klokt faktiskt. Det har gjort att jag avstår från att låna eböcker som jag inte vet om jag verkligen vill/hinner läsa.
Det är synd.
Men jag vill inte belasta bibliotekets budget för mycket så att de måste dra in på vanliga bokköp.

Vad behöver ändras?

• Mitt bibliotek tillåter 3 eböcker per vecka. Det är ganska mycket. Men gillar man inte boken man läser kan man inte "lämna tillbaka" den och låna en ny som man gör med "vanliga" böcker.Skulle man inte kunna ha något slags "straff"-avgift eller eboksavgift för den som vill låna mer. Eller ett speciellt eboksmedlemskap på just det biblioteket?
• Avtalen för biblioteken behöver ändras. Varför ska det utgå så mycket mer ersättning för en ebok jämfört med en vanlig fysisk lånebok?

Mest är jag rädd för att den stora förmån man har som utlandsbosatt; att kunna låna eböcker i Sverige, kommer att försvinna.

Kanske vore ett speciellt eboksbibliotek bara för utlandsbosatta något? Man får lösa en medlemsavgift och kan låna ett antal böcker per år.

Rättelse: Varje eboksutlån kostar 20 kr. Varje fysiskt utlån kostar ca 38 kr (inkl lokalkostnader. löner etc). Källa Elib. Så det är klart, varje oläst biblioteksbok man lämnar tillbaka är också ett slöseri (och alla som blir olästa kostar också pengar).
Men jag är fortfarande rädd för att jag snart inte ska få låna eböcker som utlandsbosatt längre. Återstår att bli tvungen att köpa dem, vilket är dyrt pga den höga momsen för eböcker (som ska sänkas, har de sagt, men den förändringen har jag inte sett ännu, om den alls kommer...), vilket jag inte kommer att göra.

Carolina Engvalls nya bok Skamfläck

Underbara Caroline Engvall, som med boken 14 år till salu tog upp problemet unga som säljer sex via nätet, har kommit med en ny bok; Skamfläck.

Skamfläck är en fristående efterföljande, men tar upp samma problem. Unga som säljer sex för att skada sig själva (på liknande sätt som de som skär sig eller svälter sig).
Jag har inte fått boken ännu (ska se till att skaffa den på bokmässan), men 14 år till salu skrev jag om här. (Mitt mest lästa inlägg sedan bloggstarten, uppåt 1700 besök på det inlägget).

Boken beskrivs så här:

"Sandra är tjejen som har växt upp på en av Sveriges finaste gator just bredvid Strandvägen i Stockholm. Perfekt yta. Ingen kunde ana att hon lät äldre män våldta henne medan hon låtsades sova över hos sin kompis.

När Nadja var 15 år spreds bilder på henne i skolan. Kroppen tappade betydelse. Hon kunde lika gärna använda den till det enda hon var bra på; sex.

Jocke är 17-åringen som låter sig utnyttjas av våldsamma sexköpare. För pengarna försörjer han sig själv och sin pappa.

Sandra, Nadja och Jocke är en bild av ett nytt Sverige, något vi gärna vill blunda för. Alla var barn när de började sälja och ha sex för att låta ångesten i själen pysa ut. Tyvärr finns Sandra, Nadja och Jocke på riktigt. Berättelser som deras finns överallt runt omkring oss. I alla svenska städer och byar. I alla samhällsklasser. Med hjälp av ord, våld och hot står våra barn ut med sexköparna gör med dem samtidigt som de kämpar för att bevara sin största hemlighet.

Skamfläck är en skakande historia, skickligt sammanflätad av Caroline Engvall, författaren bakom försäljningssuccén 14 år till salu. Förutom den mycket starka historien presenteras även, eftersom Caroline sedan debuten har blivit en av den ledande experten i ämnet, ett fråga-svar-block för föräldrar, kompisar och andra engagerade."

 Se även TV4:s intervju med Caroline Engvall.

 

Stina och Khadaffi

Den arabiska våren fortsätter långt på hösten.
Khadaffi har fallit, säger de.
Nu är jag inte så säker på att det kommer att bli så kul i Libyen den närmaste framtiden.

Inte heller tror jag att det kommer att bli så roligt i Syrien den närmaste framtiden. Om inte något radikalt händer.
Det finns alldeles för mycket tomrum när en diktator faller. Ett folk som inte har haft demokrati någon gång vet inte hur man ska bete sig.

Kan inte låta bli att länka till TV4:s intervju med Stina Dabrowski där hon berättar om sin intervju med Khadaffi för 20 år sedan. Läskigt. Att hon vågade fråga som hon gjorde.

 

Take this soul and make it sing

U2:s utomordentliga Yahweh är en sång med många bottnar. Storslaget om att förbättra världen, men också personligt, om att göra det bästa man kan med sina egna gåvor.
Det är i alla fall så jag tolkar den.

Och det är vad jag kämpar med just nu.
Jag har länge känt att Vår Herre har uppmanat mig att utnyttja mina gåvor. Det är lättare sagt än gjort. Jag har nämligen satsat på den gåvan jag anser är min största; förmågan att skriva.
Men det är inte så lätt att slå sig fram inom den branschen.

Ändå ger jag inte upp. Envishet är antagligen min andra största Gudsgåva. Men det är kanske lite förmätet att skylla på Gud för att man skriver.
Jag kan inte ge upp. Får jag inte skriva blir jag grinig och  allmänt otrevlig. Så enkelt är det.

Nu är jag nära att slutföra mitt andra romanmanus, kallat Djungelblomma, på drygt tre år. Jag har skickat ut manuset till några goda vänner, privat, i skrivarvärlden och i bloggvärlden för att de ska få testläsa.. Läsarna är ganska olika personer, ett medvetet val, men hittills har gensvaret varit ganska unisont; spännande, drivet och svårt att lägga ifrån sig. Och att om manuset inte blir utgivet "är det något fel på förlagen".
Vad mer vill man höra som författare?

Djungelblommor.
Bläck o akryl, Maj 2011

Visst måste jag ändra en del saker; men i huvudsak har jag insett att manuset faktiskt håller när "vanligt folk" läser.
Det är glädjande.

Vad handlar Djungelblomma om?

Mycket kortfattat: En kärlekshistoria, men med en stor dos spänning.
Berättelsen handlar om svenska Nina, en socionom som vill ändra på sitt monotona vardagsliv, både vad det gäller jobbet och omsorgen om sin handikappade pappa, som har slitit ut henne. Hon börjar vidareutbilda sig och reser till en icke namngivet land i Östafrika på fältarbete. Målet att få till en Masteruppsats som ska öppna dörrar för henne; kanske inom biståndsorganisationer, EU eller Unicef.

Där stöter hon på Jack, en mystisk och karismatisk britt som ägnar sig åt sin bananfarm och varierande grader av filantropi. Förälskelsen är ett faktum och hon stannar hos honom på hans bananfarm högt uppe i de afrikanska bergen.

Tror ni att det slutar där? Givetvis inte. Jack är inte riktigt en fridsam filantrop. Hans uppfattning om filantropi skiljer sig i alla fall från Ninas. Hon har precis beslutat sig för att lämna honom när hon gör ett mycket ovanligt fynd i bananplantagen. Hon satsar allt på ett kort för att Jack och hon ska få behålla det hon hittat, något som visar sig bli farligt både för henne och Jack.

Den som vill veta mer om hur jag har jobbat med manuset kan läsa om det här.

Jag vill....

Jag läser Fotbollsfrun med stor behållning. Speciellt gillar jag hennes ganska fräna (och ärliga) ton.
Älskar det där jag---vet---bäst uppe vid bloggrubriken.
Hon har haft det tufft på sistone, och är smärtsamt öppen och ärlig när hon skriver om det.

Idag inspirerades jag att skriva om vad jag vill (önskar).

Håll i er, det här blir en egotripp.

Jag vill:

att mina barn ska få växa upp och bli självständiga individer, trygga i sig själva och att de får syssla med det de är bra på (och helst tjäna pengar på det!)

att mina barn ska hitta en livspartner som älskar och respekterar dem

att mina barn kommer hem regelbundet oavsett var de eller jag bor och att det då känns som om vi inte varit ifrån varandra en sekund

ha barnbarn att gulla med och lära svenska

att mina föräldrar och min svärmor får bli gamla på ett ställe där de kan känna sig trygga och att de förblir aktiva in i det sista

bli äldre tillsammans med min man och fortfarande ha en intim relation och att vi får ha kul tillsammans

bli författare på allvar (publicerad) och att mina läsare tycker om det jag skriver

ha en skrivarlya någonstans i ett varmare land. Italien är drömmen.

flytta ut till stugan i Sverige när maken går i pension. I alla fall på sommarhalvåret. Och där ska jag odla tomater, gurka och aubergine i växthus

resa tills jag stupar, jag vill se hela Europa, Rocky Mountains i Amerika och Nya Zeeland. Bland annat.