Den midsommarsupande svensken

Varning! Nu kommer en sådan där gnälligt utlandssvenskinlägg.
Men jag ska faktiskt ta upp det där med svenskens förhållande till alkohol.

Varför ska svensken alltid supa? Ja, jag vet, det finns andra folk som super också, speciellt när de är lediga eller är på en charterresa. Engelsmännen är inte så roliga de heller. Och skottarna ännu värre. Men skandinavierna tar oftast priset. Och det trots att spriten är DYR.

En annan sak jag har funderat över är varför svensken uppför sig så illa när han/hon dricker alkohol. Jag har sett många holländare hälla i sig ganska stora mängder öl. Utan att fördenskull bli otrevliga, tafsande och allmänt "dumma i huvudet". De blir glada och trevliga i stället (det är de redan innan, med det späds liksom på...)

Nykterist är ett ganska okänt begrepp i Holland. Jag skulle tro att det finns åtskilliga nyktra alkoholister i landet, men så gott som ingen som tex av religiösa skäl är nykterist (förutom muslimer, men bland dem är det ofta ganska accepterat med andra droger tex. hasch och somaliernas kat). Kampanjer som "en vit (helnykter) jul, för barnens skull" är också ett främmande begrepp. Att dricka alkohol i festliga sammanhang är helt accepterat. Att uppföra sig illa är det inte.
För att ta ett exempel; förra helgen tog vår församling avsked av vår präst som gick i pension. Givetvis serveras öl och vin (men också alkoholfria alternativ) på avskedsfesten.
I fredags slutade sonen grundskolan (motsvarande sexan i Sverige) och på den festliga avslutningen på kvällen bjöds föräldrarna på öl och vin. Och det på en kristen skola. Det är en självklarhet här.
Men såg jag någon som efter ett par glas betedde sig olämpligt. Nej.

Visst finns det undantag. Det finns vissa områden (speciellt på Waddenöarna i nordväst) som är beryktade för superiet under semestermånaderna. Vissa åker till vissa campingar bara för att supa.
Under rockfestivaler dricks det mycket. Och ett antal andra ungdomsfestivaler är väldigt blöta. Ett antal fall av "komasupande" (ungdomar som dricker sig till alkoholförgiftning) har uppmärksammats i media. Men det har varit fall där föräldrarna inte tycker det är "konstigt" att de låter sina trettonåringar dricka alkohol.
I vår bekantskapskrets tycker man det är konstigt om man låter ungdomar under sexton dricka alls (sexton är lagliga gränsen för att få köpa öl och vin i affären). Min dotter på drygt femton har aldrig smakat alkohol och det är ett medvetet eget val. Hon tycker jämnåriga som dricker är ganska fåniga. "Man kan ju ha kul ändå". Jag tror inte att hon börjar dricka några större mängder när hon blir sexton heller. Jag förmodar att hon skulle vara ganska unik i Sverige.

Ibland talar man om att svensken måste lära sig "dricka kontinentalt". Jag tror inte på det. Svenskens alkoholintag totalt är inte så stort jämfört med kontinentens. Nej, svensken måste lära sig att uppföra sig när han/hon dricker. Det sitter mer mellan öronen. Och man måste lära sig att det faktiskt finns ett läge mellan att inte dricka alls och supa. Jag har gått från att ha varit nästan nykterist till att helt ha ändrat uppfattning. Jag dricker både vin och öl. Men har aldrig någonsin varit riktigt full.

Midsommardagsregn

Regn idag. Men de lovar finfint väder i morgon. Äntligen sommarvärme.
Inte så att det berör mig så mycket mer. Jag har liksom tappat midsommarkänslan. Här firas det inte alls, denna typiska svenska företeelse. När barnen var små brukade jag ta dem till Sverige för att få uppleva svensk midsommar. Men det går inte längre, skolorna slutar inte förrän i juli. Och släpa mig iväg till något midsommarfirande på Svenska Kyrkan i Rotterdam eller någon svensk förening här i Holland blir heller inte av.

Vi firade ändå igår. Äldste sonen gick ut motsvarande sexan och det som kallas basskolan i Holland. Sedan är det fem eller sex år til som gäller"mittenskola" (middelbare onderwijs) i , motsvarande svenskt högstadium och gymnasium. Men att gå ut sexan (åttan här) är stor sak.Du lämnar din lilla, trygga skola och din klass som du känner sedan åtta år och flyttar över till en oftast stor skola, Det firar traditionellt med att klassen sätter upp en musikal som de låter familj och släkt se, och sedan blir det fest. Vi höll på till över elva igår. (Ingen skolavslutning i kyrkan så långt ögat kan se. Helt okänt begrepp i Holland. Inte ens de kristna skolorna har avslutning i kyrkan).

Dottern har hunnit med tre år av "mittenskola" och har några tuffa dagar bakom ryggen. Avslutningsprov, som kan vara avgörande för om man får gå över till "övre mittenskola" (gymnasium i Sverige), om man ligger nära icke godkänd i ett par ämnen. Hon hade tre icke godkänd, vilket är tillåtet, men man blir inte automatisk överflyttad. Efter att ha presterat bra sjönk det till icke godkänd i två ämnen,latin och tyska, som hon ändå inte har valt för nästa år. Nu blir det matte, biologi, kemi och fysik för hela slanten, och inga språk förutom nederländska, engelska och grekiska. Och ekonomi ovanpå det.
För se vad det blir av det, hon vet inte alls vad hon vill bli ännu.

Så nu äntligen är det sommarlov för de två äldsta. Den yngste måste traska till skolan ännu en vecka, sedan är det lov för honom också.Välförtjänt för alla tre.

Jag tycker det holländska skolsystemet fungerar bra. Det enda jag inte gillar är att de har ganska kort sommarlov, kortast i Europa tydligen, bara sex veckor (sju för mtitenskolan, med det ska ändras till sex det också). Totalt har de elva veckor per år. Hur många är det i Sverige? Fjorton? Jag vet inte hur de får ihop timmarna i Sverige, men jag tror att åtminstone svenska grundskolan har längre dagar än här.

Nolltolerans

Det diskuteras abort igen. Och adoption.

En del säger; varför inte underlätta så att kvinnor kan adoptera bort sina oönskade barn istället för att abortera?

En del säger; det borde vara nolltolerans mot abort.

Jag håller inte med.
Det borde vara nolltolerans mot oönskade graviditeter. 
För det är oönskade graviditeter som leder till abort.

Adoption kan måhända vara ett alternativ, men adoption är också ett svårt trauma för mamman, precis som abort ofta är. Så det är inte en enbart positiv lösning.

Så tillbaka till ruta ett. Hur ska man få ned de oönskade graviditeterna? Speciellt hos tonåringar är de höga i Sverige. Mycket höga.

Dags att prata sexualmoral och preventivmedelanvändning igen. Börja från början.

För det går utmärkt att undvika oönskade graviditeter. Genom att endast ha sex i en stabil och varaktig relation (där barn är välkomna) eller att vara bra på att skydda sig. Inget slarv.
Det fungerar. Jag vet. Jag har alltid haft lätt för att bli gravid. Väldigt lätt. Och jag har haft regelbundet sexliv i över femton år. Resultat: Tre graviditeter. Tre barn.

Jag längtar efter att färdas mitt på vägen

Så avslutas inledningsorden i Carl-Henric Jaktlunds nya bok.

Eftersom jag gillade hans första bok mycket (igenkänningsfaktorn var hög) är jag mycket nyfiken på Vägen är smal men livet är brett.

Tänkte vänta med att beställa den tills jag kommer till Sverige senare i sommar, men så upptäckte jag att den finns att låna på Elib! Och vips var den nedladdad på nya läsplattan.


Ytterligare ett citat från inledningen:

"Jag är trött på snedsegling och ensidighet, less på debatter från två skyttegravar där ytterligheter ställs spelas ut mot varandra, besviken på att Jesus kidnappas och framställs som trång och begränsande när han i själva verket är vid som universum och mer därtill."

Amen. Jag med.

Läser nu.

---------

Ps Jag har stött på en del som inte hittar boken på Elib. Förstår inte riktigt varför. Den finns här, och sedan får man klicka vidare till sitt eget bibliotek (om det är anslutet till Elib...)

Lite om mitt romanmanus

Djungelblommor Copyright: Monica O Kolkman

För den som är nyfiken, jag skriver om mitt romanmanus Djungelblomma på min skrivarblogg.

Lost touch...

...med bloggosfären. Eller snarare; tagit mig vatten över huvudet.

När jag började blogga igen, i och med fastan, lovade jag mig själv, och er läsare, lite för mycket.

Jag påbörjade mycket som jag inte orkat avsluta. Jag skulle ta upp många svåra frågor. Försöka vara kritisk och vass.
Jag hade som ambition att läsa en hög kristna böcker för att kunna vara med i alla heta diskussioner på nätet, men jag tog mig igenom Rob Bells Love Wins (älskade den, men så mycket mer riktig recension blev det inte) och Carl-Henric Jaktlunds förra (älskade den, men så mycket mer riktig recension blev det inte, fast jag har lovat att få ur mig något någon gång). Nu har Carl-Henric kommit med en ny som jag är mycket nyfiken på.
Det ligger en bunt bibelstudieguider av NT Wright och väntar. Har aldrig börjat. Skaffade Brian McLarens senaste. Har inte kommit igenom den. (Varför är han så ojämn? En del böcker älskar jag, andra kommer jag inte igenom...)
Jag skulle kunna hålla på i evighet. Det känns lite som att jag har lost touch. Alla höjdarna i bloggosfären (teologer, vällästa bloggar osv) känns milsvis före mig. Jag hinner inte och jag vill nog inte heller.

Jodå, det har en orsak. Jag SKRIVER också. Det vet en del. Men jag säger det ännu en gång. Och det går att läsa om det här.
Efter nästan två år är min roman NÄSTAN klar. Jag har jobbat med en författarcoach nästan hela tiden, tack gode Gud för henne. Snart måste jag hitta lite fler läsare, försökskaniner, innan manuset skickas till förlag. Jag kan inte riktigt fatta att jag har kommit så här långt (måste bara skriva om några få kapitel till). Det har varit en slitsam process.

Vad boken handlar om?
LOVE, AFRICA and a little bit of SUSPENSE.

Första kapitlet finns att läsa på skrivarforumet 1av3.

--
Ps. Det har inte blivit lättare att skriva en bok i och med datorn (jag var med på skrivmaskinens tid. Faktiskt). Birger snackar en massa skit. Datorn gör att man omarbetar och omarbetar och redigerar om och redigerar om... och till slut blir allt så överbearbetat att det bara finns en utväg. Börja om från början. Det är den tuffaste läxan jag har lärt under tiden jag har skrivit på det senaste manuset.

Om Kissie, lår som går ihop och annat

Jag är inte den som läser stora modebloggar o dyl skrivna av unga bloggare som Blondinbella och Kissie. Jag är för gammal, för tjock och för ointresserad för att få ut något av dessa bloggar.
Annat än i "studiesyfte". Låter dumt.  Blondinbella kan jag på sätt och vis känna respekt för, hon har driv och vill något. Men hon lever i en överklassvärld där trots allt mycket är serverat med modersmjölken.
Kissie är annorlunda. Rent spontant känner jag äckel när jag ser hennes bilder. En förfärligt mager kropp och stora silikonsprängda bröst som ser ut som om de skulle explodera om man rörde vid dem, helt ur proportion med resten av kroppen. (Sedan stavar hon som en kratta, men det kanske hon inte kan rå för. Skaffa någon som korrläser inläggen, säger jag bara).
Sedan blir jag ledsen, för hennes skull, familjens och alla de unga läsare som hon är en förebild för.

Emanuel uppmärksammade hennes magra kropp (antagligen märkt av anorexia eller åtminstone allvarliga ätstörningar) och skrev om hur han kände maktlöshet. Man kan givetvis diskutera hur mycket man ska diskutera någons förmodade sjukdom officiellt på bloggen, men om man inte reagerar gör man också fel.
Kissie är en förebild för många unga tjejer, även om hon inte själv medger att hon påverkar sina läsare eller har något ansvar för det hon skriver (i alla fall gav hon det intrycket när hon en gång var med i Debatt).
Men det skulle givetvis också kunna vara ha sin orsak i sjukdomen; förnekandet.

Samtidigt blir man rädd. I modevärlden retuscheras alla bilder innan de kommer i modetidningen/bloggen etc. (Vad jag förstår har Kissie också ofta ändrat sina bilder innan hon publicerat dem). Inga lår "går ihop". Unga människor som hela tiden matas med detta ideal tror att så ska en normal kropp se ut, och jag är onormal som har lår som går ihop, bröst som inte ser ut som runda bollar.
Såg ett engelskt program på TV häromveckan där tonårskillar fick titta på ett tjugotal bilder på nakna kvinnobröst. De fick frågan vems bröst som var "finast". Givetvis valde alla ut den enda som hade silikon inopererat. Inte för att de kanske skapat sina idealbild från modevärlden, snarare porrfilmer, men ändå.
(Jag skrev lite om det för länge sedan). Man blir rädd. Har vi förebilder som egentligen inte existerar, som är rena science fiction? Och vad gör det med den som inte har så bra självbild?

Det sker saker som fungerar som positiv motvikt också.
En ledsen tjej skrev till en annan bloggare, Egoina (också ny bekantskap, men en angenäm sådan) om det här med "lår som går ihop". Egoina reagerade med att lägga ut en bild på sig själv och sina lår som går ihop. Reaktionen var överväldigande. Hon började få mängder av bilder från läsare vars lår går ihop. Och nu har även Expressen skrivit om det.

Slutligen; det är värt att uppmärksamma att fetma faktiskt är ett mycket större folkhälsoproblem än ätstörningar. Jag ligger själv på gränsen till fetma enligt BMI och kampen mot vikten pågår dagligen. För mig är det ett hälsoproblem snarare än att jag vill se fin ut. (Men går man ned i vikt passar ju kläderna, inget snack). Grejen är bara att jag tycker för mycket om god mat, choklad, glass, goda kakor och bullar, samt chips. I höstas gick jag ned 6 kilo, men sedan har det pendlat. Visst har jag drömt om 70 kg gränsen där jag en gång var, innan barnen, men tror aldrig att jag kommer att komma dit. Jag har alltid haft lår som går ihop, så mycket att jag får värmeutslag mellan låren om jag har kjol varma sommardagar (jag har därför sällan kjol varma sommardagar...)
Så jag erkänner; jag är viktfixerad, jag också.

Hur ska man då vara god förebild för unga? Vet inte. Just nu är jag ganska lugn. Min dotter (just nu lång och smal och i mina ögon något av det vackraste på jorden) är väl medveten om problem med ätstörningar och hur det är kopplat med självbild, och hur viktigt det är att acceptera att alla ser olika ut och att det är normalt.
Hennes självbild är sund. Hoppas det får förbli så.

---
SR

Assimilering

Om jag inte blandar ihop begreppen så brukar man tala om att invandrare ska assimileras, inte integreras (i alla fall om man lutar åt en brunskjortiga sidan). Man ska smälta in i det nya landets vanor och kultur och ens eget ska liksom försvinna under processens gång. Lite hårddraget.

Jag vet inte om jag är så assimilerad i Holland. Men en sak har jag i alla fall tagit till mitt hjärta.
Cyklandet.
Jag cyklar jämt. Till allt. Med allt. Inga ungar längre bakpå, men allt tänkbart annat. Jag har dock inte lyckats lära mig cykla med paraply, som många holländare gör i regn. Vet helt enkelt inte hur jag ska klara av att växla och bromsa då.

Bilden ovan är ganska typisk, förutom att det brukar var en mamma som cyklar med två barn, paraplyvagn och matvaror, eller vad det nu är han har i korgen.
Holländarna transporterar ALLT på cykeln. Från en back öl till självaste nyss inköpta julgranen

Jag har blivit med läsplatta

Jag har blivit med läsplatta. En Sony Reader PRS-650, för den som vill veta, alltså den större varianten av Sonys läsplattor. Större och större, så stor är den inte.
Efter långt övervägande hade jag beslutat att jag ville ha en läsplatta, och att jag ville ha en Sony Reader 650. Bara för att upptäcka att den var slutsåld. Överallt. De skyllde på stor efterfrågan och att fabriken i Japan ligger still pga jordbävningen.
Men så hade den lokala kristna bokhandeln en läsplatteafton igår. Och de hade ett antal Sony 650. Så jag slog till. Direkt. Och så här ser den ut, min några dagar försenade födelsedagspresent.

Varför då en läsplatta? Varför inte en iPad, när jag nu ändå håller på. IT-experterna säger att läsplattorna är ett övergående fenomen, snart vill alla ha en iPad eller liknande.
Svar: Jag vill inte ha en plattdator. Den är mycket dyrare och jag skulle inte läsa på den. Bara surfa på den i tid och otid, precis som jag gör med min händiga lilla minilaptop. När jag egentligen vill läsa en lånad bok från ELib.

Med min Sony Reader 650 kan jag också läsa vanliga Worddokument. Idealt för att korrläsa manus alltså. Förutom eböcker.
Första intrycket efter några timmars användning? . Lättanvänd, handlig, tunn och lätt. Det går bra att läsa i starkt solljus, men man ska inte låta sänglampan lysa direkt på skärmen. Touchfunktionen är jättebra, med en lätt svepning med fingret vänder man blad.
5 av 5

Filmrecension: The Lincoln Lawyer

Jag har några svagheter i livet. Kan inte sluta skriva, skulle inte kunna leva utan böcker, inte heller utan att lyssna på U2.
Och så Michael Connellys deckare. 
Denne fd. kriminalreporter från Los Angeles har troget spottat ut thrillers sedan början av 1990-talet, nästan en per år. Alla håller inte toppklass, men jag kan inte säga att någon är riktigt kass. Kvaliteten är jämn. (Jag recenserar några här).
Enligt min mening är The Lincoln Lawyer (I Lagens Limo) en av de allra bästa och därför är det extra knepigt när en favorit blir film. Bara en av Connellys böcker har blivit film tidigare, Blood Work (Blodspår), tyvärr ett riktigt bottennapp i händerna på Clint Eastwood (som annars gjorde ett mästerverk av Dennis Lehanes Mystic River). Jag hatar när de ändrar för mycket, tex vem som är bad guy.
Harry Bosch-serien, det har blivit många böcker med åren, har aldrig blivit film eftersom Connelly för länge sedan sålde filmrättigheterna, och sedan blev det aldrig någon film eller filmer. Om jag har begripit saken rätt har han nu fått tillbaka filmrättigheterna efter en tvist i domstol. Så vi Bosch-fans kanske får se honom på film så småningom i alla fall, man vet aldrig.

I The Lincoln Lawyer introducerade Connelly en ny karaktär, Mickey Haller, en skrupellös försvarsadvokat, som mest ägnar sig åt att försvara medlemmar ur Los Angeles undre värld. Problemet är att det inte ger så mycket pengar, så när chansen att försvara en rik ung kille anklagad för misshandel dyker upp säger han genast ja. Den unge mäklaren, Louis Roulet, säger sig var oskyldig och till en början verkar så vara fallet.
Men sedan upptäcker Haller att fallet med den misshandlade kvinnan liknar ett  mordfall han hade tidigare, där hans klient lyckades undvika dödsstraff därför att Haller övertalade honom att erkänna.

Det skrämmande sammanhanget tvingar Haller att omvärdera tidigare beslut och gärningar, något som inte är alldeles lätt. Han vill sedan ställa allt till rätta igen, inte alldeles ofarligt, för att uttrycka mig milt och inte avslöja för mycket av handlingen. Det blir rejält spännande.

Filmen följer boken förvånansvärt exakt. Det är inget jag stör mig på, bara några små detaljer har ändrats. Det är givetvis omöjligt att få med allt. Möjligtvis hade slutet på filmen kunnat bli ännu mer rafflande om den hade följt bokens handling lite närmare.
Matthew McConaughey, som spelar Haller gör ett bra jobb, och skildrar advokatens samvetsförebråelser på ett trovärdigt sätt. Bra är också Marisa Tomei, som Hallers exfru, en vass åklagare som han egentligen fortfarande älskar, och som han har en dotter tillsammans med.
Trots att jag visste hur det skulle gå drogs jag med i spänningen.
Filmen får definitivt godkänt av mig, som inbiten Connelly-fan. Värd väl att se.

Ps. Titeln kommer från det faktum att Haller driver sin advokatfirma från baksätet av en stor Lincoln Town Car (en av världens fulaste bilar, enligt min bättre hälft), samtidigt som han låter en fd. klient vara chaufför därför att denne måste betala av på advokatarvodet till Haller, som han inte haft råd med.

GP
SvD