Jag vill ha boktips inför jullovet!!

Eftersom inte alla mina läsare har sett min uppmaning på Twitter och Facebook, så upprepar jag den här:

Jag vill ha bra boktips.

Snart går ordern till Bokus alt. Adlibris inför jullovet då jag ofta läser oförskämt mycket.

Jag efterlyser SVENSKA skönlitterära böcker i POCKET (dvs billigare...). Även tips om faktaböcker i pocketupplaga mottages tacksamt. Bokhyllan hemma är fylld av engelsk oläst pocket, så det efterlyser jag inte just nu.


---

Novell i eboksformat

Nu kan man publicera sina alster gratis i eboksform. Det vill säga så att den kan läsas med tex Mobipocket eller Adobe Digital Edition (EPub), på läsplatta eller med dator. Ni som har iPhone vet om det fungerar på telefonen också.

Jag har lekt lite med programmet och lagt in min gamla novell, Elefantkurvan, på Feedbook.
Gå in och läs om du inte har läst förut.
Klicka på valfri download. Allt är gratis (jag man blir inte fet på skrivandet, snarare mager).
Hoppas att det fungerar.

--

För er som inte alls har hängt med i ebok- och läsplatteutvecklingen, HÄR är en bra sammanfattning av den amerikanske litteräre agenten Nathan Bransford. Vissa av hans punkter är anpassade till amerikanska förhållanden, men annars är det en innehållrik summering.

Kristen tokhöger och islamism

Vad är skillnaden?
Ingen skulle jag vilja säga.

Igår var jag på en "föreläsning" i en kyrka av en arabist, alltså en expert på islam, så kallas han i alla fall.
Det visade sig vara en ytterst arrogant herre vid namn Hans Jansen, som kallade vissa åhörare lögnare och som hindrade andra frågeställare att tala till punkt (däribland min man). Han talade bl a om hur oerhört mycket muslimer i Mellanöstern hatade väst och generaliserade grovt genom att dra alla muslimer över en kam. (Jo, han hade rätt om islamister och vad de tror på och vill, det förnekar jag inte).
De fromma muslimer som befann sig i kyrkan (jo, de hade inget emot att vara där, trots att det både sjöngs psalmer och bads böner, speciellt för Israel), opponerade sig givetvis och trots att de viftade med flygblad om ett initiativ i Amsterdam för att få muslimer, judar och kristna att närma sig varann, så kallades de lögnare.
Varför? Jo, därför att deras tolkning av Koranen inte överensstämde med arabistens. Enligt honom var en muslim som inte var islamist (alltså extrem i sin Korantolkning) ingen riktig muslim. När de tog upp de Koranverser som han hänvisade till för att visa hur vidrig Islam är enligt hans mening var det ganska tydligt att de tolkade verserna helt annorlunda.

Och plötsligt kände jag igen mig. Jag har ofta suttit i liknande sits som muslimerna på plats i kyrkan i går kväll. Någon som tror sig veta anser att jag inte är riktigt kristen eftersom jag tolkar Bibeln annorlunda (alltså inte bokstavligt).

Och i kväll inser jag också att det inte är så stor skillnad mellan de extrema yttringarna av islam och liknande inom kristendomen. Vi ska nog akta oss från att slå oss för bröstet.

Det senaste från kristna tokhögern är detta med kampanjen Pray for Obama Psaltaren 109:8, (se klippet nedan);

Må hans liv bli kort och en annan överta hans syssla.

Följt av vers 9:

Må hans barn bli faderlösa och hans hustru änka.

Vidrigt, inte sant.

Men nu börjar andra företrädare av kristna högern i USA (den icketokiga, med andra ord) tack och lov reagera.
Frank Schaeffer (son till Francis Schaeffer, som har påverkat den kristna högern mycket) säger bland annat ungefär så här i klippet nedan:

"Om den kristna högern inte reagerar mot detta så är de inte bättre än muslimerna som inte reagerar mot extrema muslimer."

Leo Holtter och Brian McLaren bloggar också om detta.
Andra reagerar här.

----

När naken sanning blir porr

Jag läser i dagens de Volkskrant om hur en vågad förstasida på den marockanska feministiska tidskriften Femme de Maroc väcker protester bland landets islamister.
Det är TV-programledaren Nadia Laguet som gör en "Demi Moore", dvs porträtteras naken med sin gravidrunda mage (Demi Moore gjorde det i Vanity Fair, en bild som ofta kopierats och även parodierats).

Vågad i deras mening, alltså. Den är i alla fall mindre vågad än Demi Moores förstasida, där man även såg underkanten av magen och låren. Brösten och underlivet täckte hon med handen.

Islamisterna talar till och med om porr, med det fick andra att reagera. Bland annat Ahmed Benchemsi på tidskriften TelQuel:

"De som tycker att bilden är pervers är de som verkligen är perversa för de ser sex där det inte finns."

Benchemsi anser också att islamisterna skapar en paradox:

"Ju mer man beslöjar, gömmer och förnekar kvinnokroppen, ju mer erotiserar man den för att sedan i hemlighet kunna drömma om den."

Det får mig att tänka på att egentligen är det inte "det svaga könet" som islamisterna försöker skydda, dvs kvinnan, utan mannen, det verkliga svaga könet, i alla fall vad det gäller sexualitet och förmågan att hålla isär sex i fantasin och sina egna handlingar.
Därför har jag alltid tyckt att krav på tex burka egentligen är lika förnedrande för mannen. För egentligen säger man att mannen inte alls har någon makt över sina egna lustar. En liten blick på naken hud eller kurviga former och mannen förvandlas per automatik till våldtäktsman, eller åtminstone äktenskapsbrytare. Det om något är en förvriden människosyn.

Femme de Marocs "Demi Moore"-aktion är en led i en kampanj mot hög mödra- och barndödlighet i Marocko. Där dör 227 av 1000 kvinnor under förlossningen och det är förutom en hög siffra en som inte har gått ned på många år.

"Är det inte tid att vi slutar tolerera denna nakna sanning?"   

säger Femme de Marocs redaktör Myriam Jebbor.

Bild från Femme de Maroc.
Uppgifterna i inlägget grundar sig på en artikel i de Volkskrant.
--------------------
Demi Moore originalet och Britney Spears efterapning:

Liten nostalgitrip och lite om simning

Det har inte blivit mycket bloggat på ett tag, jag har saknat inspiration. Annars brukar det räcka med att jag läser något på andra bloggar eller i tidningar för att fantasin ska sätta igång.
Men nu äntligen fick ett inlägg om vattengymnastik av Bodström i gång mig. Jag mindes plötsligt vattengymnastik från sisådär fjorton år tillbaka.

Tillbaka till nostalgitrippen. Och vattengymnastiken.
Större delen av den tid vi bodde i den östengelska avkroken Lowestoft (Englands östligaste punkt, det ni!) var jag gravid med vårt första barn. Jag fick nys om "Aquanatal", som var en slags vattengymnastik för gravida. Ledd av en barnmorska, och det var tuffa övningar. Med hipp musik till. Vi hade jättekul. Speciellt efteråt i cafeterian då alla var enormt hungriga och pratsugna.

Samtidigt var det "öppen simning" i bassängen och vi höll till på en del av det grunda. Inte till allas belåtenhet. Denna bassäng befolkades till största delen av pensionärer, av vilka några inte ville simma på det djupa. Följaktligen simmade de tvärsöver på den grunda delen (jag och min man lärde oss snabbt att alltid simma när den endast var "lane swimming", borde ha hetat "length swimming")

Så en del av gubbarna och gummarna klagade. Musiken var för hög. Vi tog för mycket plats (för att de inte kunde simma tvärsöver, jag antog att de inte menade våra magar). Barnmorskan blev sur och muttrade något om att de borde simma en annan dag och sedan sänkte hon volymen på bandspelaren (för att ganska snart höja igen).

Andra klagade inte, snarare tvärtom. Några äldre damer ställde sig glatt intill oss och deltog i gymnastiken. En äldre herre sade att han tyckte det var fantastiskt att se oss där varje vecka. Och han önskade oss lycka till. Avslutade med ett nästan tårögt "God bless you!"

Konstigt vad man kan minnas saker. I dagarna var det nästan exakt fjorton år sedan vi packade allt och flyttade till ett djungelrikt land vid ekvatorn i Afrika.

Tilläggas bör att yngste sonen (åtta år) hade simlektion igen idag. En nivå högre eftersom han tog sitt holländska "B-diploma" i lördags.

Nu gäller det att bland annat kunna simma 9 meter under vattnet och även 100 meter med byxor, tröja, jacka och skor på. Vet inte om jag skulle klara det...

Är det radikalt att hata?

Började av någon märklig anledning att fundera över ordet radikal.

Radikal; efter latinets radix, rot, betyder ungefär att gå till botten med något. Att radikalt förändra något betyder i princip att orsaka en omfattande samhällsförändring.
Tänk så många tolkningar det finns om det.

Idag är radikal nästan synonym med extrem. Radikala muslimer är detsamma som extrema islamister. Det radikala i islamismen torde ligga i föreställningen att islam är lösningen på allt, också samhällsproblemen. Muslimer är av Gud kallade att vara världens ledare, enligt islamismer. Om man förenklar ideologin grovt, alltså.
På många sätt tycker jag att deras ideologi liknar en annan, som antagligen också tyckte den var radikal, nämligen nazismen. För att några exempel på rörelser som tycker att de är radikala.

Den sortens radikalism stöter på hinder när de den vill leda, eller erövra, inte vill bli ledda, eller erövrade. Hur ska man då handla? Med våld?
Följden har vi sett. Krig och elände, etnisk rensning och mördande av miljoner människor.
Och roten till detta är inte en vilja att radikalisera eller orsaka omfattande samhällsförändring.
Nej, jag tror att det är enklare än så. Roten är hat.

Hat är en fullkomligt logisk följd av bli förorättad, bli hatad, oälskad...
Om du lär dina barn att hata grannen, på grund av något han har gjort dig, så kommer de med stor säkerhet att hata både grannen och hans barn. Och så går hatet i arv.

Det är rätt så logiskt att personer som Mohamed Omar blir islamist efter Gazakriget. På något sätt måste hatet ut och ta form. Materialisera sig. Han är ju inte ensam om att vara upprörd över vad som hände i Gaza. Och det är inte förvånande att många reagerar på liknande sätt som Omar.

Men är det radikalt? 
Knappast. Att hata är kanske logiskt, med tanke på vad som har hänt, det ligger liksom i människans natur. Någonstans långt inne känner man ofta förståelse för att en förorättad person väljer att hata och vill hämnas.
Jag frågar mig om man går till roten med det onda, det som är fel, det som inte är i samklang med ens övertygelse, genom att hata?
Följden av att hata blir ju bara att någon hatar en tillbaka. Det leder till hämnd och ur hämnd föds våld. Våldet framkallar hat hos motståndaren, och det föder hämnd, som föder våld...
Och  ingenting förändras, det enda som förlängs är konflikten.

Det är kanske dags att återta ordet radikal. Återta det från extremister av alla strömningar.

För mig var Jesus en radikalist. Han gick till roten. Han ville genom sitt liv, och sin död och uppståndelse, att människor skulle återvända till roten, till ursprunget, till Gud själv.
Han, som predikade att vi inte ska döma och att vi ska älska våra fiender, visade vägen genom försoning.

Försoning, om något, är det mest radikala av det radikala. Men det får nog bli ett annat blogginlägg om det.

--

Missade Berlinmurens fall

I dagarna firas 20-årsminnet av Berlinmurens fall. De flesta minns säket exakt när det skedde och vad de gjorde just då.
Själv missade jag hela händelsen.
Hur kan man missa att Berlinmuren föll, undrar ni kanske.

Jo, jag befann mig i bushen i Afrika.
Jag var i Uganda som Lutherhjälpens stipendiat, och just då var jag på ett två veckors besök ute i byarna i ett litet stift i anglikanska kyrkan som hette Mukono. Trots att jag några dagar bodde hos en parlamentsledamot var nyhetsrapporteringen minimal. Det vill säga icke existerande.
Jag hade två intensiva men mycket givande veckor, mycket tack vare de fantastiska kvinnor jag mötte.

Till slut återkom jag till Mukonos centralpunkt, den teologiska högskolan och biskopsgården alldeles intill. Jag togs om hand av biskop Nkoyoyo (han blev senare Ugandas ärkebiskop, har skrivit mer om honom här) som samtidigt hade besök av engelska biståndsarbetare. De kom med nyheten att Berlinmuren fallit.
-Fallit?
-Ja, fallit, folk vandrar från ena sidan till den andra.

Jag fattade ingenting.
Faktum var att jag missade hela hösten 1989 och allt som hände i Östeuropa. I alla fall missade jag liverapporteringen av det. Varje gång jag kom till huvudstaden Kampala gav jag mig ut på stan för att få tag på senaste numret av Time eller Newsweek, de såldes oftast av gatuförsäljare. Men på jul satt jag med en liten kortvågsradio intill örat. Jag hade lyckats hitta svensk radio och lyssnade till hur Ceaucescu hade störtats och följaktligen avrättats i Rumänien.

Jag minns det hela som smått bisarrt. Som västerlänning var man trots allt van vid direktrapportering via media. Och inte hade jag trott att typ halva Europa skulle förändras radikalt under de få månader jag råkade befinna mig i Afrika.

Ja, Berlinmuren föll. Det var glädjande. Mina barn ställer sig ovetande inför det här med Östblocket. Tänk ändå vad fort tiden går. När jag var tonåring var det väl ingen som på allvar trodde att muren skulle falla, och det inom bara ett par år. Växte man upp under det kalla kriget så var det lätt att tro att det skulle vara för evigt.

Idag finns det andra murar som ännu inte har fallit. Verkliga murar och sådana som människor reser i sina sinnen.

Jag sitter glatt och poserar framför Nilens källa i Uganda(Victoriasjöns utlopp), ovetande om att Järnridån håller på att falla med ett gigantiskt brak.

Det här med språk

Ett inlägg på Bloggvärldsbloggen får mig att tänka på det här med språk. Uppmaningen att försöka undvika sk. smileys i twitter, chat och bloggar mynnade ut i en uppmaning att skriva om språk.
Användande av smileys, tex :)    :-(     och annat, kan kanske ses som en bristande förmåga att uttrycka hur man känner i skrift, dvs orden räcker inte till. Jag tror att det var Piratförlagets Mattias som sade i ett Twitterinlägg att det är med Smileys som med bristen på gestaltning i skrivna romanmanus. Gestaltning innebär tex att man inte ska berätta hur personen känner sig genom att säga "Kalle är sur", utan i stället med ord beskriva vad Kalle gör, hur han uppför sig, och på så sätt visa att han är sur. Att han smäller igen dörren bakom sig och inte kommer ut mer från sitt rum den dagen återger på ett bättre sätt hans sinnesstämning än att skriva: "Kalle är sur".
En journalist som skildrade Berlinmurens fall för tjugo år sedan hade inte kommit långt med en artikel som sade att tyskarna var glada över murens fall. Nej, att skildra hur de firade var givetvis ett måste. Som när de hackade sönder muren, till exempel.

Och med det talade språket kan det ju vara så att några ord kan säga allt. Och ingenting. I princip betyder ju orden jag älskar dig något helt annat om det uttalas med hat i blicken.
Vad är språk annat än ett medel att få sagt vad man vill?

Jag har bott många år i länder där jag inte talade det språk som användes i vardagen, av människorna på gatan. Jag försökte lära mig, men det blev inte mycket med det, eftersom jag var småbarnsmamma och samtidigt försökte lära mig min mans språk; holländska. Det blev för mycket helt enkelt. Och så visste jag att jag inte skulle stanna längre än tre-fyra år.
Efter ett tag vande man sig att inte veta vad folk sade runtomkring en. Men riktigt hemma kände man sig aldrig, hur välkommen än folk försökte få en att känna sig,

När vi flyttade till Holland för tre år sedan var det som en uppenbarelse att förstå allt som sades. Nästan allt i alla fall, för ganska snart upptäckte jag att jag var bra på språket, men inte nyanserna. Nyanser i språk är något man inte riktigt kan plugga in, det måste läras in eftersom, och man måste bo i landet.

Nu kan jag förstå det enorma utanförskap en del invandrare känner, de som aldrig har velat/lyckats lära sig språket i det nya hemlandet. I min nya hemstad finns många fd. gästarbetare, marockaner som importerades som arbetskraft på 60-talet. Först kom männen, som jobbade i fabrik, och sedan deras fruar, som stannade hemma och tog hand om familjen. Männen lärde sig holländska så att de klarade sig, men kvinnorna lärde sig väldigt lite. Det flesta trodde till en början att de skulle återvända till Marocko, men så skedde aldrig. Idag finns här en grupp marockaner som är väldigt dåligt integrerade i samhället.

Jag tror att bristande språk är en viktig del av orsaken till att en grupp människor från ett annat land isolerar sig.
Att inte kunna säga vad man vill är irriterande, ger dåligt självförtroende och leder i slutändan till att man inte vågar lita på andra. Man isolerar sig.

Söndagstankar en solig dag i november

Det är lite dött på den här bloggen. Både från min sida och läsarnas. Förutom några trogna som diskuterat kvinnligt ledarskap i kyrkan.
---
För tredje dagen i rad har min sidoblogg om mitt skrivande haft fler besökare än denna. Det beror delvis på stiltjen här men också på en länk från en skrivarcoach. Reaktionerna (över bland annat det här med att bli refuserad) var värmande. Läs om ni har lust.
---
Jag har funderat vidare på det här med att föra himlen till jorden och vad som egentligen menas med Guds rike, eller Jesu Kristi eviga rike som Petrus säger i 2 Petr 1:11.
Jag har inte kommit så mycket längre, men Petrusorden ovan, som prästen predikade om idag i vår kyrka, har också med det här att göra. Det handlar om att vår kunskap om Gud inte får bli fruktlös och overksam. Tro, kunskap och gärningar hör ihop och kan inte skiljas åt.
---
Jag har undrat när Birger-Elvis-Är-Bäst-Schlaug skulle skriva något om Elvis Presley vs. Michael Jackson.
Det har han gjort nu.
Själv tror jag att Michael Jackson kommer att bli för mina barn vad Elvis är för mig. Elvis dog när jag var i tioårsåldern och mina barn är i ungefär samma ålder nu. Alltså för unga för att egentligen veta vem Michael Jackson var när han var på topp.
Det blir till att upptäcka musiken i efterhand. Och jag, som egentligen aldrig hade Michael Jackson som idol, måste erkänna att hans låtar håller än.
Liksom Elvis.
---
Och så läser jag en grymt rolig bok på Elib just nu.
Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann.
Bara titeln.
Jag skrattar högt emellanåt. Ska försöka få till en recension så småningom.
Jag beundrar författare som kan skriva roligt. Själv kan jag det inte. Jag är nog alldeles för melankoliskt lagd för det. Eller egentligen vet jag inte vad för gåvor man måste ha.
---
Och Mackan, en av dem som sällade sig till uppmuntrarskarorna, se ovan, har publicerat sin senaste, Ur djupet, både i eboksform och på papper. Jag läsa när Hundraåringen har klivit tillbaka in genom fönstret igen (om han nu gör det...)

--

Varför pimplar bokpoliser så mycket kaffe?

Jag har faktiskt funderat på det också, men det är Piratförlaget som slänger ut frågan.
Om alla kaffeautomater på polisstationerna i Sverige och Norge skulle paja skulle Nordens mördare löpa amok, tror de också.

Ännu mer fundersam blir jag när jag läser amerikanska deckare. Jag tror både Lee Child och Michael Connelly låter sina hjältar Jack Reacher resp. Harry Bosch påstå att koffeinet "kickar in" och får igång dem fysiskt och mentalt.
Med tanke på hur blaskigt amerikanskt kaffe är så undrar jag om det är fysiskt/medicinsk/kemiskt möjligt.

---