22 år gammal steg jag ur Sabenas DC10 på Entebbes flygplats. Det var tidig morgon. Den varma fuktiga luften slog emot mig. Det luktade rök från alla små eldar som folk som bodde i närheten hade tänt, men att röklukten kom från det visste jag inte i det ögonblicket. Men den speciella morgonlukten i en fuktigt tropiskt land skulle jag för alltid minnas. Det luktade likadant när man anlände på Librevilles flygplats i Gabon, vid samma ekvator, på andra sidan Afrika. Men den historien började 1995. Nu var det 1989.
Ett av mitt livs äventyr hade börjat. Så här långt efteråt inser jag att jag var oerhört ung och naiv. Förhoppningsvis jag något mindre naiv efteråt. Vistelsen i Uganda som Lutherhjälpens stipendiat hösten 1989 har satt outplånliga minnen. Av många olika skäl. Jag fick tampas med hemlängtan, tuffa upplevelser och utanförskap. Jag fick glädjas av människors värme och fantastiska erfarenheter. Och minnena glädjer mig än. Det tuffa har liksom förpassats bak i glömskans rum.
En av de tuffa upplevelserna, och en av de intressanta, var den uppmärksamhet jag ständigt fick. Jag var en 22-årig blyg socionomstudent, jag var inte van vid att alltid få sitta på hederplats, intill parlamentsledamöter och biskopar. Och så var jag ju mzungo, viting, syntes liksom på långt håll.
Men det fanns också en hel drös ugandier som fick mig att känna mig som hemma. En av dem ska jag berätta om nu.
Jag hade varit i huvudstaden Kampala ett tag och skulle nu ut "i bushen" igen. Jag skulle till stiftet Mukono, öster om Kampala. En god vän sade när hon hörde vart jag skulle, till biskop Nkoyoyo: "He is my favorite bishop. He used to be a car mechanic, then he became a reverend, now he is a bishop!"
Jag skulle snart förstå var han var hennes "favoritbiskop", och hon var inte den enda som tyckte så. Biskop Livingstone Mpalanyi Nkoyoyo var nog en av de mest jordnära människorna jag mötte under hela Ugandavistelsen.
Stora arbetarhänder, inget högtravande språk, oerhört hjärtlig och en näsa för människors behov. En riktig fadersfigur. Därtill hade han, givetvis, en oerhört trevlig fru, och tillsammans var de ett perfekt team.
Deras hem var verkligen ett hem och man kände sig genast som hemma. Biskop Nkoyoyo gick hela tiden runt och myste. Biskopsskjortan brukade bytas så fort han kom hem, inom husets väggar gick han hellre i afrikanska färgglada skjortor, lite som Nelson Mandela.
Dessutom var han den ende mannen som jag såg sätta sin fot i köket under hela Ugandatiden. En man sade till mig en gång: Köket är nomansland för oss män i Uganda, kvinnorna skulle se snett på oss om vi gick in i köket. Hmm. Afrikanska mansgrisar, de finns faktiskt. Och de skyller på kvinnorna. Har vi hört det förut?
I alla fall, Mukonos biskop satte inte bara sin fot i köket, han hjälpte till så gott han kunde (jag ska inte påstå att han lagade mat), dukade bordet, dukade av efter måltiden.
Jag var imponerad, och inte bara av biskopens förmåga att hantera smutsiga tallrikar. Jag hade insett att han kanske var en av ytterligt få ugandiska män som värnade om jämställdhet (hoppas det är bättre nu). Och så var han helt enkelt så fantastiskt vanlig.
När jag hade kommit "hem" efter en slitsam vecka i bushen i hans stift, så förbryllade de mig lite att ingenting tycktes hända dagen efter att jag hade anlänt. Mitt program brukade vara ganska fullspäckat, eller hade åtminstone varit veckan innan. Så jag frågade och biskopen sade att han hade sagt till min handledare att "Monica var trött och behövde en day off" (vilket senare visade jag att biskopens fru tog mig med in till Kampala och lät sy upp en typisk ugandisk klänning till mig. Det var deras gåva till mig).
Till saken hör att jag hade inte alls hade sagt att jag var trött (vilket jag verkligen var) därför att det hade varit oartigt att säga det. Det var helt enkelt så att biskopen hade sett att jag var trött och tagit saken i egna händer.
Liten Nkoyoyo-fotnot:
Den där kvällen när jag hade kommit hem trött från en vecka i bushen, hade biskopen och hans fru gäster från England på besök. De berättade att Berlin-muren hade fallit och jag började nästan skratta. Fallit? Berlin-muren?
Jo, och folk kunde fritt ta sig från Östtyskland till Västtyskland.
Jo, jag hade verkligen varit ute i bushen. Egentligen missade jag hela hösten 1989, förutom Ceausescus fall i Rumänien, den nyheten hörde jag med kortvågsradion tryckt mot örat på jul 1989.
Liten Nkoyoyo-fotnot II:
Han var Anglikanska kyrkans ärkebiskop i Uganda 1995-2004.
Ytterst välförtjänt, enligt min mening.
-------------------------------
Uganda är bra på att producera häftiga biskopar. En av dem är biskop i England och klippte för ett tag sedan sönder sin prästkrage i direktsänding i BBC, som protest mot Mugabe i Zimbabwe. Jag skrev om det här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar