Nej, jag ska inte filosofera om att England är ute ur VM.
Nej, det blir inget filosoferande om fotboll, däremot musik. Jag är ett stort U2-fan, som alla trogna läsare av denna blogg vet, men denna gång ska det handla om Van Morrison.
För nästan tjugo år sedan stormade den här mannen in i mitt liv. Eller rättare sagt, en annan man stormade in i mitt liv och fick reda på att man kunde köpa billiga CD i Göteborg. Sagt och gjort, vi tog oss till Bengans, och mannen, som skulle bli mannen i mitt liv, länsade den berömda skivaffären på Van Morrison-CDs.
Jag hade inte hört talas om Van Morrison (varför vet jag inte) och förstod inte hur man kunde satsa en halv förmögenhet på Van Morrison-album.
Nu, många år senare vet jag mer. Jag vet att man kan låta Van Morrison förgylla långa tråkiga autobahn-resor mellan Holland och Sverige, att man kan älska till Van Morrison, gråta till Van Morrison, lovsjunga med hjälp av Van Morrison, skriva romaner till Morrison... och när yngste sonen högljutt sjunger do you remember when we used to sing shalalalalalalalaltita..latida (Brown Eyed Girl) så inser man att han har insupit musiken med... eh... modersmjölken....
Varsågod; Van the Man och min egen lilla mycket ofullständiga Spotifylista
Bengans, ja det var på den tiden man fortfarande köpte cd. Jag bor bara ett stenkast från Bengans förresten. Och så lyssnade jag på Avalon Sunset i härom kvällen, det är nog den enda Van-plattan jag riktigt lyssnat på. Fet röst har han. Jag älskar Whenever God Shines His Light!
SvaraRaderaJa, nostalgi, eller hur? Men Bengans finns väl kvar?
SvaraRaderaAvalon Sunset är en av mina favoriter.
Men jag har inte koll på hans hela produktion, och på senare tid tycker jag att han är ganska slätstruken, med vissa undantag.
Jodå, Bengans är kvar.
SvaraRadera