Starka afrikanska kvinnor

Jag har tillbringat totalt drygt fyra år av mitt liv i Afrika.

Sex månader i Uganda, som stipendiat en gång när jag var mycket ung, och tre och ett halvt år i Gabon, som medföljande fru till en man som ägnade sig åt att hämta upp det svarta guldet ur den röda marken.
Två fundamentalt olika erfarenheter, men gemensamt är att jag kommer att minnas Afrika på grund av deras starka kvinnor.

Visst har jag mött trevliga, kunniga, kanske även färgstarka personer av det manliga könet, men de går ändå inte att jämföra med kvinnorna. Kanske är jag orättvis och fördomsfull mot afrikanska män (läs ett av mina inlägg om abort, där hänvisar jag mest till afrikanska män, när jag påstår att de inte tar ansvar för sin sexualitet därför att kondomanvändande inte är etablerat praxis)?
Ni märker att jag generaliserar... Visst generaliserar jag vilt!

Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om starka afrikanska kvinnor, men jag ska koncentrera mig på en som jag inte har mött, men beundrar.
Wangari Maathai är i Holland, bland annat för att göra reklam för sin självbiografi Unbowen, men självklart också för att tala om sina andra hjärtebarn, däribland trädplanteringskampanjerna.

Wangari Maathai fick Nobels fredspris 2004. I de Volkskrant intervjuas hon idag.
Tyvärr (?) bekräftar hon mina fördomar om Afrika. Eller är det helt enkelt så att hon och jag tycker likadant?
Att Afrika är fattigt på grund av att afrikanerna inte förmår att ta sig själv i kragen. Både vad det gäller att bekämpa fattigdomen och AIDS
Halva sanningen, jag vet, skuldbördan är ett gissel, och även andra saker. Men sanningen är att Afrika skulle inte mjölkas på sina rikedomar om inte det lokala ledarskapet ger sin välsignelse.

Med anledning av G8 mötet säger hon: "Det är inte riktigt att peka på världsledarna som just nu samlas och säga att det är deras skuld."
Naturligtvis är deras beslut viktiga för Afrika, men att skylla ifrån sig, det är något som Maathai inte tycker att Afrika bör göra.
"Låt oss först få ordning på vårt eget hus."
Hon ger afrikanska ledare en rejäl känga och säger att de inte har rätt att tala (klaga?), därför att de inte har försökt göra något åt Afrikas problem själva.
"Säg en afrikansk ledare som utmärker sig som en riktigt bra ledare?"

Kenya, Maathais hemland, har tagit några bra steg på vägen, bland annat genom att slänga ut före ledaren Arap Moi. Numera är fri grundskola införd och Maathai är numera miljöminister. I Kenya måste nu varje hektar land ha minst 25 träd.

Trädplantering, ja, det är ju Wangari Maathais signum. Organisationen The Green Belt Movement, som bildades av henne 1977, har planterat 30 miljoner träd.
"Om vi inte planterar träd, så gräver vi vår egen grav."
Bokstavligen; Sahara kommer att möta Kalahari, om inget görs.
Trädplantering kostar nästan ingenting, en frö ska sås och plantan ska sedan sättas ut. Enda nackdelen tycker Maathai, är att det antagligen blir kvinnor som måste göra det, det är ju redan kvinnorna som gör det mesta fysiska arbetet i Afrika (förutom att de föder barn och fostrar dem). Kvinnan sliter, mannen sitter under en träd och dricker alkohol. En förfärlig cliché, men enligt Maathai är den ofta sann.
Hon kommer ofta i konflikt med män. Ex-maken sade; "Hon är envis och svår att få under kontroll." Före detta presidenten Arap Moi sade: " Kvinnor måste tiga när män har talat."

Wangari Maathai avslutar: "Ja, den afrikanske mannen har lång väg att gå!"
Och tillägger med en skratt: " Men vi ska gärna hjälpa honom!"

I en intervju, som finns på Green Belts hemsida, säger Maathai, som är katolik:

"For the last few years, I have been trying to communicate with leaders of various Christian churches to urge them to bring protection and conservation of the environment into the mainstream of their faith and their teachings.
I have been suggesting that Easter Monday could be a very good day for the entire Christendom to plant trees.
If we could make that Monday a day of regeneration, revival, of being reborn, of finding salvation by restoring the Earth, it would be a great celebration of Christ’s resurrection.
After all, Christ was crucified on the cross. In a light touch, I always say, somebody had to go into the forest, cut a tree, and chop it up for Jesus to be crucified. What a great celebration of his conquering [death] it would be if we were to plant trees on Easter Monday in thanksgiving. "

------------------

SvD:s Brännpunkt har i dag, söndag 10 juni, en debattartikel som handlar lite om detta.

Oman efter Gonu

Jordbävning??

Nej, det här är vad strömmande vatten kan åstadkomma.

Oman hämtar sig fortfarande.

Dödsiffran är uppe i 35.

Skadorna på infrastruktur är enorma, vad jag kan se på bilderna från områden som jag känner väl eftersom vi bodde där i fyra år.

Halvdöd bloggosfär?

Det verkar vara lite halvdött i bloggvärlden.
Är det lika varmt i Sverige som här (28 grader i skuggan)?

Jag skulle vilja skriva något upplyftande inlägg om något intressant, men orkar inte...

Dottern ska på scoutläger och jag har lyckats hitta både sovsäck och liggunderlag. Nu ska resten packas. Puu!

Delfiner innan cyclonen i Oman

Jag hittade en intressant filmsnutt på YouTube. Jag är lite osäker på när det exakt är filmat, men den som har skickat in har skrivit 23 maj. Filmaren trodde att delfiner gick in till stranden för att en orkan var i antågande.
Men det verkar otroligt att delfinerna skulle agera så knepigt så långt innan cyclonen.
Enligt uppgift överlevde alla djuren.

Rätt så kul att se omanierna i sina vita dishdash gå ut i vattnet för att rädda delfiner.



Läs om cyclonen.

Cyclon i Muscat, Oman

Oman. Normalt; spektakulära berg, alltid blå himmel och TORRT!

Undrar hur det gick för bilföraren?

Gata i Muscat, Oman

Stora motorvägen genom Muscat

Cornischen intill Muscats berömda souk(marknad)

Ofattbara bilder från ett vanligtvis extremt torrt ökenland.

Landet där vi bodde mellan 1999-2003 har drabbats av en kategori 3 orkan (Katrina i New Orleans var en 4, snudd 5).

Inte helt unikt mellan cycloner där, men det händer inte ofta.

Ett relativt rikt land västerut på arabiska halvön, men husen är inte byggda för regn. Det regnar kanske 3 gånger per år, och aldrig så mycket.

Jag har inte hört några uppgifter om dödsoffer.

Vi bodde mycket nära havet, intill en wadi (vanligtvis torr flodfåra), jag undrar hur det har gått för dem som bor där nu?

--------------------

Uppdatering:

SvD skriver att hittills har 12 dödats i Oman.

Låt ditt rike komma

Låt ditt rike komma, säger Brian McLaren. Här och Nu.
Inte efter jag har dött, utan här och nu.

I mitt letande efter ett bibliskt, evangeliskt, karismatiskt och samtidigt djupt socialt medvetet, miljömedvetet,feministiskt, pacifictiskt sätt att uttrycka min tro, för att på ett trovärdigt sätt kunna vittna om Jesus, så känner jag mig ibland ensam.

Ibland inte.

Denna lilla filmsnutt med Brian McLaren hittade jag hos Jord.

"Njurdokusåpan" II- efterreaktioner

Och reaktioner har det varit. I världspressen. Blandade sådana givetvis. Det som var extremt negativa verkade ha mest svårt för att erkänna att "de gick på det". Amerikansk press var efteråt mest "positiv", men lade gärna till att det var ju Holland, alltså lite "knäppt". Flera media uppmärksammade också nyheten före utsändning, men undvek att tala om efteråt att det var en bluff...
En belgisk journalist påpekade att "världspressen gick på bluffen, men donationsproblematiken har satts i centrum."

Och det var ju det BNN ville.

Tidningarna skriver idag om hur programmet planerades. Att "donatorn" skulle vara en skådespelerska bestämdes tidigt. Att hon inte fick vara ett för känt ansikte var självklart.
Att hitta deltagare var mer knepigt, hemligheten skulle ju bevaras. Hur skulle man kunna leta?
Njurpatienten, tillika programledaren för ett muslimskt TV-bolag (det finns också i Holland), Esther-Clair Sasabone, fick förfrågan via sitt dialys-centrum; ville hon delta i ett program för att värva donatorer?
Hon sade ja, och senare fick hon reda på att hon skulle vara med i en dokussåpa som inte var "på riktigt". Då gällde det ju att hålla tyst, inte ens anhöriga fick ju veta förrän 30 minuter innan att det var ett "reklamskämt". Hur förklarade de för sina närstående att de ville vara med i ett så egendomligt och smaklöst program?
Utsändningen var en berg-och-dal bana för Sasabone. Det var ju inte på riktigt, men filmsnutterna om henne själv och de andra "tävlande" var ju på riktigt. Tårarna kom.
På slutet, när bluffen avslöjades av programledaren, kändes det som en "seger", säger Sasabone. (Källa: de Volkskrant.)

Föräldrar har inte rätt till sina barn, det är barnen som har rätt till sina föräldrar

Låt mig först slänga ur mig en ”socialarbetar-sanning”(tror man inte på den så är man nog inte en bra socialarbetare):
”Föräldrarna har inte rätt till sina barn, barnen har rätt till sina föräldrar.”
Ett exempel: Ett vårdnadsärende; en förälder kan inte kräva att få barnet, eller få umgänge;”därför att det är mitt barn!”. Det är barnet som ska ha rätt att träffa, umgås med, båda sina föräldrar.

Ett barn har rätt till båda sina föräldrar. Ett barn har rätt till både sin mamma och till sin pappa.
Ett barn som föds utanför ett stadigt förhållande ser ofta sin ene förälder för lite, eller inte alls, ofta är det pappan som försvinner ut i periferin.
Eller efter skilsmässa. Ett barn som förlorar en förälder påverkas givetvis alltid av det.

I en adoptivsituation tar adoptivföräldrarna de biologiska föräldrarnas plats, följaktligen har barnet rätt till sina adoptivföräldrar.

Ett barn kan inte födas utan en biologisk mamma och en pappa. Det är så att säga den eviga sanning som vi inte kommer ifrån. Så har Gud skapat oss. Att en del barn kan ”bli till” i provrör ändrar inte den sanningen; ett ägg från mamma och en spermie från pappa behövs. Enkel sexualundervisning från högstadiet.

Om ett barn föds i ett samkönat förhållande så måste det ändå till ett deltagande av någon av det andra könet. I ett lesbiskt förhållande behövs en spermadonator, i ett manligt homoförhållande behövs en surrogatmamma, som därtill också är biologisk mamma (”halv-surrogat-mamma”)

Låt oss börja om från början.
Barnets rätt till sin mamma OCH sin pappa måste garanteras.

Hur sker det i ett homosexuellt förhållande? Hur bevakar man barnets rättighet?
Vid en eventuell separation, vad händer med den i förhållandet som inte är biologisk förälder? Har barnet någon rätt till umgänge med den personen, som inte är biologisk förälder?
Hur löser man sådana umgängesfrågor?

Det handlar egentligen inte om ifall barnet växer upp i en trygg och stimulerande miljö. Givetvis kan det också ske i ett samkönat förhållande. Hellre en trygg uppväxt där, än i ett otryggt heteroförhållande eller otryggt förhållande med en förälder.

Det handlar om barnets rätt till BÅDA sina föräldrar.
Jag är medveten om att jag slänger ur mig en hel del frågor. Själv brottas jag med svaren.

En av orsakerna till att jag är tveksam till adoptioner för samkönade par är att man inte kan garantera barnets rättighet till BÅDE en mamma och en pappa.

"Om man då tillåter äktenskap mellan personer av samma kön har man svikit barnens rätt till sina föräldrar, " skriver DN att motståndarna till samkönade äktenskap säger.

Egentligen har detta inte alls något med eventuella samkönade äktenskap att göra. Barn föds inom och utom äktenskapet och så har det alltid varit, och kommer alltid att vara.
Frågan är snarare, hur bevakar vi barnets rätt till både sin mamma och sin pappa?

Njurdokusåpan: "Historisk television"

"Historisk television".
Så säger i alla fall de Volkskrants Wim de Jong.
Osmakligt, har andra sagt. De flesta negativa kommentarerna fälldes givetvis innan den så kallade "Njurdokusåpan" sändes på holländsk TV i går kväll. Holländarna inklusive premiärministern, tyckte att såpan var dålig reklam för Nederländerna.
TYVÄRR missade jag hela kalaset, jag hade velat se det, speciellt de sista minuterna när programledaren talade om att allt var en bluff.

Såpan gick ut på följande; en dödssjuk kvinna ville ge bort sina njurar. Fyra personer i behov av njurar skulle "tävla" om njurarna, TV-tittarna skulle rösta fram vinnaren.
I slutändan visade det sig att allt vara en reklambluff, för reklam ville de ha, holländska njurstiftelsen, som kämpar för att gemene man ska skriva på donationskort, så att väntelistan för njurtransplantation kunde försvinna (man kan ju nämligen ta emot vilken njure som helst, också från en död, så en njure från en levande person skulle inte vara nödvändig om nu fler gick med på att donera efter sin död.)
Kvinnan som ville donera var en skådespelare, men alla "deltagarna" var riktiga njurpatienter, som står på en väntelista för en ny njure.

Och reklam har de sannerligen fått. Alla var där, BBC, CNN, Al Jazeera.
Expressen skriver om det också, liksom DN , SvD och Aftonbladet.

Skulle något liknande någonsin ha sänts i svensk TV? Svensk Public Service?

Detta är holländsk Public Service, men holländska TVn är organiserad på ett annat sätt än svensk. Holland har en uppsjö TV-bolag, som får sändningstider i förhållande till hur många medlemmar de har. Jag ska skriva om det i ett annat inlägg någon gång.
Bolaget som sände njursåpan, BNN, är ett av de mer extrema. Programmet var producerat av Endemol, som också finns i Sverige.

"En fantastisk bluff", sade holländska skolministern efteråt. Och såg till att skriva på en donationskort, för det hade han ännu inte gjort.

Det ska jag också göra.

----------------------------

Rättelse:
Man kan inte ta emot vilken njure som helst, och från en hjärndöd människa ska det vara ingenting annat. Jag ber om ursäkt och tackar Kristin för att hon rättar mig. Se kommentarerna.

Vad är ett traditionellt äktenskap egentligen?

Hela debatten om samkönade äktenskap får mig att fundera lite på hur synen på äktenskap har förändrats från tidens början tills nu, och hur mycket det skiljer sig mellan olika länder och kulturer.
Skapelseberättelsen talar om mannen som lämnar sina föräldrar för att leva med sin hustru och de blir ett.
Många kristna utgår från denna bild när de tänker på äktenskap. De blir ett. Ett par, en sexuell enhet.
Och med sexuellt enhet menar jag givetvis den enhet som kan ge upphov till barn. I alla fall som det var förut, numera med hjälp av andra hjälpmedel, har ju samlaget i princip blivit överflödigt. Men fortfarande är det ju så att det behövs ett ägg från kvinnan och en spermie från mannen för att det ska bli barn.
För hur man är vrider och vänder på det, homosexuella par kan inte få biologiska barn utan att frångå den traditionella barnalstrande proceduren. Det måste ha hjälp av någon från andra könet (en mamma som bär och föder barnet, alternativt en pappa som donerar sperma.) Och fortfarande är ju inte båda biologiska föräldrar.

Numera gifter vi oss av kärlek. För var det annorlunda. Till ganska nyligen i Sverige, och utomlands, var de flesta äktenskap arrangerade. De hade inget med förälskelse och lust till varandra att göra.
En av mina favoritkyrkofäder är Augustinus, inte för att jag kanske håller med honom om allt (jag tycker att han var ganska sexfientlig), utan snarare för att jag tycker att Bekännelser är en bok (historiens första självbiografi?) som berör mitt hjärta. Jag tycker helt enkelt så förfärligt synd om Augustinus! (Och vet ni, den där Robbie Williams-sången; Oh Lord, Make me pure, but not yet, är ett nästan tvättäkta citat ur Bekännelser).
För att göra en lång historia kort; Augustinus levde med sin konkubin, som han helt klart älskade, och de hadetill och med en son ihop. Men kvinnan var av lägre klass (det var oftast konkubiner) och Augustinus borde gifta sig med en kvinna av samma klass. Så han bröt med sin älskade, vilket han beskrev som om hjärtat blev sönderskuret och sargat och lämnade efter sig ett blodspår, eftersom det hade växt fast vid henne, för att kunna gifta sig.
I slutändan gifte sig Augustinus aldrig, han valde celibatet istället (det gjorde för övrigt konkubinen också). Han kände att Gud kallade honom till att leva i celibat, men jag undrar om inte också saknaden efter den kvinna han hade älskat hjälpte till att driva honom till det beslutet. Hellre celibat än att leva i ett olyckligt äktenskap med en kvinna han inte älskade.
Och han förde hela sitt liv ett korståg mot kroppslig lust, som han ansåg var ett resultat av syndafallet, inte något som Gud hade skapat oss med. Stackars Augustinus, så fel han hade!

Andra exemplet är mer nutida. Jag har nästan läst ut Ayaan Hirsi Alis självbiografi, som skildrar en gripande och tragisk barndom- och ungdomstid. Ayaans mamma gifte sig faktiskt med fadern av kärlek, mycket ovanligt i Somalia på sextiotalet. Men äktenskapet blev olyckligt, fadern var politiskt aktiv, och antingen i fängelse eller i exil, han var aldrig hemma. Han lyckades avla tre barn, inte mycket mer. Och han hade två andra fruar.
Ayaan visste tidigt att hon ville gifta sig med någon hon höll av (och kände sig sexuellt attraherad till). Så när hon skulle giftas bort med en kusin, boende i Canada, som hon inte tyckte om, tog hon saken i egna händer och "flydde" till Holland. Till och med hennes medflyktingar av somaliskt ursprung på flyktingförläggningen i Holland tyckte hon var galen som inte accepterade mannen; "Han är ju rik, ser bra ut!"
Som tolk i Holland fick hon senare se de arrangerade äktenskapens absoluta baksida när hon fick tolka för somaliska kvinnor som blivit svårt misshandlade och våldtagna, av sina män. Ogifta somaliska kvinnor som gjorde abort, ville att de holländska läkarna skulle "sy ihop" dem igen efter ingreppet, kvinnorna var ju omskurna och "ihopsydda" i underlivet, så att ingen skulle misstänka att de inte var oskuld. (Något som de holländska läkarna givetvis inte gjorde).
Och Ayaan påpekar i sin bok att de kvinnor som misshandlades av sina män, så gott som alltid gick tillbaka till dem, under förevändning att Allah ville det och att det var deras plikt som muslimer; att vara sin man trogen (trots att han hade slått henne sönder och samman).
Att Ayaan så småningom övergav sin muslimska tro, var enligt min mening en följd av alla dessa vittnesmål av våldsamheter understödda av den muslimska tron, som hon tolkade det.
Arrangerade äktenskap är en realitet i många länder världen över.

Sverige har mycket länge varit en sambo-land, ingen modern uppfinning alltså. Lite släktforskning som jag har gjort om min ytterligt fattiga släkt på modersidan visar att mina förfäder inte alltid gifte sig. Åtminstone inte med en gång. Det hade helt enkelt inte råd. Barnen står som oäkta i kyrkoböckerna, även om det står tydligt att föräldrarna har bott ihop långt innan barnen föddes. Min mamma berättade att det inte var något ovanligt, och det var accepterat av gemene man, men kanske inte av kyrkan (prästen hade ju skrivit oäkta om de gemensamma barnen, en anteckning som för övrigt ändrades när föräldrarna så småningom gifte sig.

Så vad är ett traditionellt äktenskap egentligen? Ett arrangerat äktenskap, ett kontrakt mellan två familjer?
Ett resultat av ömsesidig kärlek och en längtan efter att leva ihop? Och måste man gifta sig för att göra det?
Måste barn vara något som kommer av denna förening? Men de som inte kan få barn?
Och barn kan ju faktiskt bli till ändå, utan en stadigt förhållande. Och utan kärlek också, det enda som behövs är ju faktiskt kroppslig lust, och det är ju endast nödvändigt från mannens sida ("lay down and think about England" eller vad sade de i det viktorianska England?).

Egentligen är jag nog ganska förvirrad. Och hjälp, vad långt detta inlägg blev. Utan att jag kom fram till något.