Bokrekommendationer: Läs Susan Howatch!

Det var ett tag sedan jag skrev om något jag har läst, men det betyder inte att jag inte läser. Den senaste tiden har jag beställt böcker över internet som en liten galning, och jag har upptäckt Amazons välsignade begagnade boksäljarvärld. Främst gällande Susan Howatch romaner om präster och biskopar (och några lekmän) i den Anglikanska kyrkan. Går nästan inte att få tag på i nyskick, men begagnat går bra.

Hennes nyaste serie, oftast kallad "St Benet" efter det själavårdscentrum som de tre senaste romanerna cirkulerar runt, går däremot utmärkt att få tag på. "A question of Integrity", "The Highflyer" och den senaste "The Heartbreaker" rekommenderas varmt! Spänningsromaner och psykologiska thrillers i ett. Och Howatch är inte rädd för att blanda in kyrka och tro, helande och psykisk sjukdom i sina böcker. Präster med äktenskapsproblem, präster som är inbitna kvinnoprästmotståndare, präster som både står för en konservativ kristendom och för en liberalare syn, präster som kämpar med sin sexuella läggning, personer som söker Gud och kämpar med dåligt självförtroende, olycklig kärlek, sexuella frestelser och övernaturliga gåvor.

Allt finns i Susan Howatch´ böcker! Tyvärr inte översatta till svenska, men om du är hemma i engelska och tycker om romaner med en öppen och insiktsfull relation till kristen tro, utan att vara överdrivet evangeliserande, läs dem!

Dessutom är de riktiga bladvändare.

Men som sagt, de Howatch-romaner som jag har plöjt igenom den senaste tiden är de äldre romanerna, som skildrar präster och biskopars liv och leverne i fiktiva Starbridge.

En av karaktärerna i "St Benet",Nick Darrow, dyker upp i denna serie som ung. Han är då en osäker prästson och präststudent, som liksom sin far har övernaturliga gåvor som han dåligt bemästrar. Senare i "St Benet"-trilogin, har han mognat något, men inte helt, och driver ett själavårdscentrum. De jobbar efter en helhetssyn; andlig och psykisk hälsa är viktig, men de är inte främmande för att låta gudomligt helande spela en stor roll. Präster, läkare och psykologer jobbar ihop. Men det är personerna som mer eller mindre av en slump kommer i kontakt med St Benet, som driver berättelserna framåt.

Bladvändare, jag säger det igen.

Den som gifter sig med den rådande tidsandan blir snart änkling

Jag ska vara ärlig, jag har varit borta från den svenskkyrkliga verkligheten ett bra tag. Först den senare tiden har jag kunnat, och orkat ta del allt som händer. Tack vare Internet hänger man med också i utlandet.

När jag lämnade Sverige var Ulf Ekman en utböling, en pastor med rött kort, som resten av den svenska kristenheten inte ville ha med att göra.

På agendan var fortfarande kvinnoprästfrågan och Missionsprovinsen hade ännu inte bildats. Göteborgs stift hade precis fått en biskop som vigde kvinnliga präster.

Nu är tongångarna något annorlunda. Ekman har anlagt skägg och ser ut som Peter Halldorf. Han ser numera ganska trevlig ut, inte så skräckinjagande amerikansk som förr. (För att vara ärlig igen; jag var närmast livrädd för Ulf Ekman och Livets ord, trots att jag var, och är, karismatiskt "lagd"). Blicken är mildare, och jag får ett intryck om att han har fötterna lite mer på jorden än förut.
Mycket av det han säger håller jag fortfarande inte med om, men jag upplever ändå att han har en utsträckt hand, på ett sätt som han inte hade förut. Måhända en utsträckt hand till bara en del av svenskkyrkligheten, men en ekumenisk gest, det är det, otvivelaktigt. Vem hade förväntat att Ekman skulle börja och närma sig den liberala falangen?

Läste någonstans i en bok att den som gifter sig med den rådande tidsandan blir snart änkling.
Funderade ett tag på det.

Många anklagar Svenska Kyrkan för att ständigt flörta med den rådande tidsandan. Vända kappan efter vinden är ett annat slitet uttryck.

Kanske flörtar även Ekman med den rådande tidsandan. En lång tid av isolering har tvingat Livets Ord att söka inspiration från annat håll.
Tror de att alla som har farit illa i deras fotspår ska förlåta dem omedelbart och ta dem i sin famn?
Flörta lite med den rådande tidsandan "ekumenik" och kanske även med tidsandan "politisk korrekthet" och alla dörrar kommer att öppnas?

Det behövs nog lite mer än en flört för att Livets Ord ska accepteras.
Ånger, kanske?...

Jag är medveten om att jag också flörtar vilt med den rådande tidsandan. Det kombinerat med att jag alltid är rädd för att stöta mig med andra, och inte vill exkludera någon, gör att att jag snärjer in mig själv.
Då måste jag påminna mig om att jag inte ska flörta med någon, utan måste vara min älskade trogen.

"Varför är vi sekulariserande, om kristendomen är så bra?"

Jag läste en kommentar på en blogg, ja, egentligen var det en fråga;
"Om det nu är så himla bra med din gud och din kristendom - varför tappar religionen mark? Varför är vi sekulariserade?" Svaret blev;
"Ett av svaren är nog att man inte riktigt vet vad man säger nej till..."

Det fick mig faktist att börja fundera ordentligt. Nog är det sant, vad personen sade, att varför är vi sekulariserande, om kristendomen är så bra?
När man läser en del bloggar och kommentarer, så funderar man ju, hur i hela världen har folk fått en så totalt snedvriden bild av kristendomen?
Är det så att de bara ser de inomkyrkliga striderna, förut dominerade kvinnoprästfrågan, nu handlar det om synen på homosexualitet?
Eller har de dåliga erfarenheter av kristna? Skrämdes de av en konfirmationspräst med helvetet? Ser de hur en kristen amerikansk president har orsaker kaos i Irak och att människor där lider på grund av det?
Listan kan säkert göras mycket lång.

Men det slår mig ibland hur dåligt folk känner Bibeln. Allt de ser är alla hemskheter (och det finns många!).
Personligen har jag aldrig haft några problem med Bibeln hemskheter. Visst har jag kämpat med berättelsen om när Abraham skulle offra Isak, tex., men många andra råheter som det berättas om, de går mig förbi.
De har liksom inte mycket med den röda tråden att göra, förutom att de skildrar människosläktets eviga förmåga att göra sina egna illa och därför pekar på varför Gud måste sända sin Son för att dö för människosläktets synder.

Men det kanske är det som är den röda tråden?
Att Gud genom historien gör allt för att vi ska vara med honom, men allt vi gör är att falla för frestelsen att följa den andra vägen?
Så till slut ger han upp, för att använda mänskliga termer, och sänder sin egen son.
Då är det ganska logiskt att den Gud vi ser i Gamla testamentet är ganska annorlunda från den vi ser i Nya testamentet: Sonen, Inkarnationen.

För att ta ett exempel; Om man bara ser hur kvinnorna behandlades i Gamla testamentet, och inte ser hur Jesus behandlade kvinnor, tex. äktenskapsbryterskan och kvinnan vid Sykars brunn, då är det klart att man tar miste.
Eller om man fastnar i berättelsen om hur Abraham uppmanades av Gud att offra sin son, och inte ser hur Jesus tog barnen i famnen, då är det klart att man tar miste.
Och om man tolkar berättelserna så, att man måste utföra samma hemskheter om man tror på Bibeln, då är det ju självklart ingen, nej, ingen, vill vara kristen.
Jesus är Bibelns nyckel, utan honom förstår man ingenting.

Gamla testamentet, med alla sina konstigheter, handlar ju egentligen om en enda sak. Från profetian om att kvinnans avkomma ska trampa på ormens huvud, via patriarkerna och hela vägen fram till Jesus.
Det handlar egentligen om en enda sak;
Om varför Gud var tvungen att sända sin egen son för att dö för våra synder.
Så att han kunde sluta oss i sin fadersfamn igen. Eller för uttrycka det Genesis-bibliskt; så att vi kan vandra nakna i Eden utan att blygas för varandra, och att Gud vandrar med oss.

1,7 miljoner för The Edges gitarr

U2 har sålt sina instrument till förmån för Katrina offren.
(Tipstack till Madicken, my partner in crime, i alla fall när det gäller att digga U2).
Saxat ur Expressen:

"The Edges gitarr blev dyrare än Bonos. 1,7 miljoner gick U2-medlemmens favoritinstrument lös på.
The Edge har använt sin benvita Gibson Les Paul på varje U2-turné sedan 1985. Nu har han sålt sitt favoritinstrument på auktion. Priset för guran: 240 000 dollar, motsvarande ungefär 1,7 miljoner kronor.
Därmed slog gitarristen kollegan, U2-sångaren Bono. En av hans signerade gitarrer kostade ”bara” 180 000 dollar, eller 1,2 miljoner kronor.Pengarna går till offer för orkanen Katrina, rapporterar BBC:s nätupplaga."

Det hade varit en stor skandal om Bonos gitarr hade inbringat mer än Edge´s. Bono kan ju inte alls spela gitarr. Tur att han kan sjunga, men rösten kan man ju inte sälja.

Stor skandal är däremot att världens största rockband måste agera där världens rikaste nation har misslyckats, att hjälpa offren för orkanen Katrina.
Jodu, Mr George W Bush, jag antar att "you still haven´t found what you´re looking for..."

En kristen i mittenfåran går och lägger sig...

Det har varit en ganska bra dag. Trots en gudstjänst med en ganska tråkig präst och med psalmer som var så tråkiga. Kaffesugen hela predikan...

Jag hade hemläxa. Skriv en text på 300 ord (på holländska) och jämför avfallshanteringen i ditt land och Holland.
Avfallshanteringen!
Puu!

Det har ändå varit en ganska bra dag.
Ungarna har haft besök av kusinerna och de lekte hund hela dagen.

I ett email till mig skrevs det att jag hade hjälpt till att få en fördom hos brevskrivaren krossad. Brevskrivaren hade upptäckt att jag var djupt kristen... och kollade in Al Jazeera! Personen ifråga var imponerad!

Jag är glad om jag kan krossa en del fördomar om kristna.
Tack för mailet! My friend, you sort of made my day!

God natt!

Mittenfårans kristna funderar...

Allas vår bloggande diakon "kyrksyster" skriver klokt i sitt senaste inlägg, apropå Ulf Ekmans debattartikel i SvD. (Det rör sig på Svenska Dagbladet, den saken är klar).
Kyrksyster säger bland annat;
"Bibelordet kan inte strykas när det blir obekvämt, men det måste alltid läsas i sitt sammanhang för att vi ska förstå. Kristen etik är en situationsetik inte en regeletik. Kärleken kommer alltid i första hand, därför kan inte lagboken tillämpas utan reflektion först."

Läs hela inlägget i sitt sammanhang, det är mycket bra.

Vidare säger Helle Klein i sin blogg om att Ekmans ekumenik
"mer handlar om likriktning och murbyggeri mot dem som inte "tror rätt" (även mot andra religioner som Islam exempelvis) än om respekt för olikheten och ett bejakande av mångfalden."

Tycka vad man vill om Ekman, han och hans kyrka har jag i allmänhet svårt för, de är helt enkelt för fundamentalistiska för min smak, men jag tycker att Helle Klein borde akta sig för att säga något sådant om en annan kyrkoledare. Hennes ord stämmer nämligen lika bra in på Svenska Kyrkan, tycker jag.
Respekt för olikheten och bejakande av mångfalden är inget som jag tycker att Svenska Kyrkan är speciellt bra på.
Jag har skrivit om det förut, kolla gärna in mina inlägg om Svenska Kyrkan.

Kyrksyster nämner mittenfåran.

Jag är nog en kristen i mittenfåran.
En kristen som inte vågar ta ställning?
En mes?

Jag vill för allt i världen inte vara mesig, utan rakryggad!
Allt jag vill är ju att på något sätt ge min tro ett språk och gestalt som andra kan förstå!

Kanske borde det startas en ny rörelse inom Svenska Kyrkan?
"Mittenfårekristna i Guds kyrka i Sverige".
I så fall vad tror mittenfårekristna på?

Holland-Sverige 2-0

Läser i dagens De Volkskrant (dagstidning med tydlig vänsterprofil, trots det den bästa dagstidningen i Holland enligt min make, som är mer blå politiskt, än röd) att Holland och Sverige har västvärldens liberalaste abortpolitik.
Intressant.
Enligt holländska folkhälsoinspektionen (fritt översatt...) var antalet aborter i Holland år 2003 8,5 per 1000 kvinnor. (Totalt knappt 33000 aborter 2005).
Motsvarande siffra för Sverige är 20,2! Andra länder har 17,2;Storbritannien(har striktare abortlagsstiftning!), USA 21,9, Norge 12,9. Ryssland ligger i topp med 55,3.
I Holland sker alltså ungefär lika många aborter som i Sverige, men Holland har över 16 miljoner invånare.

Samma abortlagar, helt olika abortsiffror. Varför?
Intressant är också att Storbritannien har nästan lika höga abortsiffror som Sverige, trots striktare abortlagar (läkaren har sista ordet, vad jag kan komma ihåg). Så där har abortpolitiken också misslyckats.
Var har Holland gjort rätt och Sverige fel? Mer förebyggande arbete?
Folk ligger inte med varandra utan skydd? Planerar sitt sexliv bättre? Tenderar att se annorlunda på oönskade graviditeter? Använder i mindre utsträckning abort som ett slags preventivmedel?

Jag vet inte, men jag skulle gärna vilja veta mer.

Holland-Sverige 1-0 (?)

Häromdagen hade skolan där mina barn går en officiell öppningsceremoni med anledning av utbyggnaden av skolan. Fint väder och festligt. Efteråt hade skolledningen mottagning för sina lärare, föräldrarådet, representanter från kommunen och givetvis byggjobbarna.

Det bjöds på både vin och öl.

En typisk holländsk "borrel" (omöjligt att översätta: "mottagning där det bjuds på vin och öl och lite tilltugg, oftast för att fira något" är nog det närmaste jag kan komma).

Skulle väl aldrig ha hänt i Sverige? Att man bjuder på alkohol när en skola firar en tillbyggnad? Med kommunalrådet som anvarar för skolfrågor som en av de inbjudna? Och därtill en friskola (inget konstigt i Holland, där friskolor nästan är i majoritet) med starkt kristen profil.

Skulle aldrig ha hänt i Sverige. Eller?

Bra eller dåligt?

Jag stöder i princip en liberalare alkoholpolitik. Människor måste själva ta ansvar för sin alkoholkonsumtion.

Samtidigt sneglar Holland på Sverige för att se hur Sverige tacklar ungdomsfylleri. Holland sneglar ofta på Sverige i samhällsfrågor. Den svenska modellen ligger fortfarande högt i kurs här, speciellt i vänsterkretsar.

Till min förvåning måste jag erkänna.

Att göra för mycket eller för lite

Socialtjänsten är i blåsväder igen. Nu handlar det om socialtjänsten i Vetlanda.
I allmänhetens ögon är det oftast så att socialtjänsten gör för lite eller för mycket. Vad som sker däremellan, det slitsamma, eviga arbetet för att stötta människor med sociala problem, uppmärksammas nästan aldrig.
Socialen har sekretess och därför får man ju nästan aldrig veta vad som egentligen hände. Om det blev fel, och var det blev fel.Vi får bara TV- och tidningsversionen och som vi ser, det skiftar där också. Till försvar för socialtjänsten skriver en debattör på SvDs Brännpunkt idag.
I fallet Vetlanda ser det nu ut som om reportrarna i "Uppdrag granskning" inte har brytt sig om att skildra vad socialen hade satt in för insatser och att flickan i fråga mest hade bott hos sin farföräldrar.

Arbetet som socialsekreterare är definitivt ett av det mest krävande i samhället. Socialtjänstlagen hänger över en varenda sekund och utomståendes åsikter är nästan alltid fördömande. Klienterna vill inte att man blandar sig deras liv och de som anmäler tycker att man inte gör någotting alls. Man slår nästan alltid ur underläge.

"Låt livet komma till en"

Ibland hittar man lite olika intressanta saker när man googlar och använder bloggsök.
När vi ändå är inne på abortfrågan och sexualmoralfrågor så vill jag hänvisa till en kolumnist på Aftonbladet och något hon skrev för över ett år sedan. Anna Ekelund skriver mest om p-piller, intressant i sig, vi som har använt p-piller vet hur de vänder upp och ned på kroppen, minskar sexlusten, ger migrän, gör en deprimerad... Kort sagt, preventivmedlet fungerar (om man inte glömmer att ta det) men är i övrigt inget jag skulle lovprisa. Och för att vara ordentligt ärlig och mycket personlig, att sluta med p-piller var det bästa jag (och min man) har gjort för vårt samliv.
Men Anna Ekelund fortsätter, och jag tycker det är kul när jag upptäcker att andra tycker som jag:
"Kanske är det dags att ta ansvar på riktigt, se till att bojkotta p-piller och sluta ligga och leva med män som man inte helt och fullt gillar. Och blir det barn så blir det, det är faktiskt ingen katastrof. De förstör inte livet, tvärtom. Varför inte skaffa barn först och förverkliga sig själv i efterhand? Sluta planera in i minsta detalj och i stället låta livet komma till en."

Bojkotta p-pillret är kanske att ta i, det är ändå det effektivaste preventivmedlet, vad jag vet, men hon säger egentligen samma sak som jag i ett tidigare blogginlägg: Ha inte sex med någon som du inte kan tänka dig att få barn ihop med.
Och att göra abort därför att tidpunkten var fel? Om man planerar livet så in i minsta detalj borde man kanske kunna planera sitt sexualliv också? Om man nu lever ihop med någon som det inte är något större fel på, varför är det då inte okej med barn? Andelen personer som aktivt väljer bort barn är enormt liten, så kom inte med det argumentet.
Är jag nu sexualmoralkonservativ? (Finns det ett sådant ord?)
Kanske. Men jag är i alla fall inte ensam om att tycka som jag gör.