Anti-Spong sång på en söndag

Jag har vid ett antal tillfällen blivit kallad liberalkristen, en stämpel som jag bestämt värjer mig mot.
Jag har alltid känt mig mycket avogt inställd till liberalkristendom, därför att jag egentligen inte förstår vad den står för. Jag menar, tror vi på en levande Gud eller inte. Håller vi oss till trosbekännelsen?
Men det finns delar av liberalkristendomen som jag definitivt attraheras av, det ska inte förnekas.

Sedan har jag invändningar mot väldigt mycket som sk. högerkristendom, eller konservativ kristendom står för. Jag tror att den ibland totalt har förlorat sig i bokstavstroende, och har i vissa extrema fall skapat en kristendom, som har väldigt lite med den som vi kan läsa om i Nya Testamentet (den som de säger sig efterlikna)
Allt det där blir lite diffust och man förlorar sig lätt i hårklyverier. En annan gång.

Men om man drar in den mest extreme av alla liberala, den amerikanske biskopen John Shelby Spong, i sammanhanget, så blir det lite klarare.
Jag har inte läst något av Spong, så egentligen går jag emot min egna principer att INTE KOMMENTERA eller KRITISERA någon som jag inte har läst eller lyssnat till.

Men Jonas Melin på Barnabasbloggen ger en bra sammanfattning och har en del länkar för den som vill läsa vidare.

Så med hänvisning till "Spongs fem punkter" (citat från Jonas Melins blogg), så ska jag nu förklara vad jag inte tror på::


"Han (Spong) säger i boken att det är fem gamla trossatser som kyrkan måste överge i vår tid: 

1. tron att Bibeln är Guds inspirerade ord, 
2. tron att Jesus blev född av en biologisk jungfru, 
3. tron att Jesus död på korset åstadkom försoning mellan Gud och människa, 
4. tron på Jesus kroppsliga uppståndelse och 
5. tron på Jesus fysiska återkomst och den yttersta domen. 

Istället förespråkar Spong en kristendom vars kärna är en gränslös kärlek som omfattar alla människor och alla religioner."

Kommentar:

Om man inte tror på dessa fem punkter så undrar jag, vad är då kvar av kristen tro? Vad skiljer då Jesus från tex Muhammed? Då blir han ju bara en profet, som hade en del trevligt, vettigt eller även utmanande att säga.Var det (är det) verkligen något att dö för? Reducerar vi inte Gud till någon slags flumkärleksgud som egentligen inte bryr sig (teodicé-problemet blir ju totalt omöjligt att förstå med Spongs gudsbild)? Det finns egentligen inget hopp för mänskligheten, för med Spongs gud som inte ingriper och inte önskar försona honom med mänskligheten, så är det väl ganska självklart att det kommer gå åt h-e.

Nej, för mig är detta en helt ny, annan religion, och den har ingenting gemensamt med det jag tror på. Och vill man leva i Jesu Kristi, Guds sons efterföljd, så ska man nog inte vända sig till Spongs fem punkter för vägledning.

Långsamt tuggande av bibeltexten

I kommentarsraderna på ett blogginlägg av Carl-Henric Jaktlund (som egentligen handlar om att vara sambo i frikyrkan, och där kommentarerna egentligen är ett sorgligt exempel på att sväva bort från ämnet, och jag är medskyldig...) dök några ord upp som fick mig att börja fundera.

Signaturen Peter T berättar om hur han efter överlåtelsen till Jesus  "långsamt tuggade bibeltexten" och blev övertygad om saker som behövde förändras i hans liv.
Alltså inte något direkt Jesaja-stuk, ni vet profeten framför Guds tron som tror att han ska förgås för att han är syndig (nåja, jag skulle nog också reagera så om jag hamnade för Guds tron, men ni fattar vad jag menar...).
Reaktionerna direkt efteråt var ganska tråkiga, några ville direkt berätta sin egen historia, med en ganska tydlig undermening att deras överlåtelse och väg till Gud var den rätta och inte Peter T:s.
Jag kan ha övertolkat, men i så fall med samma personers tidigare attityd i åtanke (bland annat tidigare i samma kommentarsfält).

Det finns få saker som jag reagerar starkare på än när vissa kristna försöker "kritisera" andra kristnas, eller sökares, väg till Gud. Eller för den del deras väg med Gud.

Jag känner mig skyldig där, för jag minns en ungdomstid, när tron var svartvit, och jag gärna pushade för andras överlåtelse. Ibland graderade man till och med andras överlåtelsen. I ungdomsgruppen fanns ofta en aktiv kärna av "ordentligt överlåtna" och en yttre med sådana som inte "riktigt hade överlåtit sig" eller som var rena sökare (det fanns en del som "bara hängde på" också, för att de var nån kille/tjej det var intresserade av...).

Nu så här långt efteråt har jag insett att de där i den yttre kärnan inte alls togs på allvar. Det var helt enkelt inte tillåtet att "tugga för länge". Och hade man tydligt blivit kristen, (frälst på frikyrkospråk, och ett ord som vi svenskkyrklingar inte använde) så var det inte alltid tillåtet att fortsätta tugga det som var besvärligt att ta till sig.

Vad vill jag nu säga med detta?
Jo, att Gud arbetar med olika personer på olika sätt. Och med arbetar menar jag givetvis att försöka slipa bort de där ojämnheterna som vi alla har, det som skiljer oss från Gud. Kort sagt vår synd.

Som medarbetare vad det gäller att uppenbara Guds himmelrike på jorden har vi olika uppgifter. En som gäller alla är att vara förebilder. Det kan, för att återknyta till Carl-Henrics inlägg om att leva sambo, handla om att gifta sig om man har varit sambo, för att ge ett gott exempel på vad som är ett ansvarigt liv (rent juridiskt tycker jag att det är oansvarigt att vara sambo, hur Gud ser på det kan vi kanske diskutera en annan gång, se bara hur diskussionen spårade ut hos C-H...).

Men det tar olika lång tid för olika människor att nå till en klar övertygelse om vad som är synd och hur man gör något åt det.
Pekpinnar om att "så står det i Bibeln" är ofta meningslösa, leder kanske till och med till rakt motsatt effekt.
Nu menar jag inte att vi inte ska påpeka för medkristna om de är ute på fel vägar, utan snarare att vi måste ha tålamod ibland. Lita på att den andre låter Gud arbeta vidare och att den andre genom det vilar tryggt i Guds famn.

Biskopar som gillar god mat och vin

Först ville Växjöbiskopen köpa in dyra lampor för 100 000 kr (med handgripliga konsekvenser), nu står det klart hur mycket svenska biskopar representerar för.

En som kommenterar tycker att det inte alls är konstigt om en trerätters middag för 60 pers kostar 9000 kr.
Inte jag heller. Det handlade visst om en stiftsmiddag. Vet inte riktigt vem som inbjuds till en sådan. Anställda och förtroendevalda? I så fall må det vara hänt. Men hade man bjudit på smörgåstårta i stället hade man kanske kunnat bjuda in många fler. Som tack för allt slit.

Men hela summan 278 000 kr för Linköpings biskops representation låter mycket, när Luleås biskop bara gjorde av med 20 000 kr. Han kanske bara bjöd de anställda på kaffe och bulle.
Ska en biskop verkligen bjuda på tre glas vin per måltid?
Hur lyxigt ska det vara? Ska en biskop uppföra sig som en företagsledare?
Är det rimligt att en biskop bjuder motsvarande drygt 1800 pers på en trerätters middag? Det är 30 stiftsmiddagar.
Eller hur man nu räknar.

Och för vem måste en lokal biskop respresentera? Lokala affärsmän? För det låter som om han försöker marknadsföra sig, eller nåt.

"De vill komma åt mig för att jag uppskattar måltider", säger Linköpingsbiskopen.

Biskopen får gärna uppskatta måltider. Men ska kostnaden för hans längtan efter kulinära upplevelser av hög klass tas ur kyrkans pengabörs?

Hela världen uppskattar måltider. Folk på Haiti skulle uppskatta att de fick en.
Med tanke på att det finns en viss fattigdomstanke nedlagd i att vara kyrkans tjänare, så uppfattar jag det i alla fall, så kanske kyrkans chefer skulle tänka om.

Long walk to freedom

Tänk att det redan har gått tjugo år sedan Mandela blev fri.

Denne till synes urstarke man har snart levt lika länge fri, som fången.

Jag kan inte låta bli att tänka på hur starkt antiapartheidkampen präglade min ungdom. Det var mycket Amandla-sånger, och jag läste allt om Sydafrika jag kunde komma åt. Då hade jag svårt att tro att Mandela någonsin skulle bli fri och att apartheid skulle försvinna.
Ungefär lika svårt som jag hade att tro att järnridån skulle försvinna.

Ändå skedde allt det där, och under en ganska kort tidsperiod. Jag råkade befinna mig i Afrika när Berlinmuren föll och hade knappt landat i Sverige när Mandela blev fri.

I efterhand, när jag läste Mandelas memoarer, förstod jag att frigivandet inte kom så plötsligt; utan var en följd av en långsam förändring hos den vita minoritetsregimen, och att många samtal mellan Mandela och de Klerk hade ägt rum.

Jag har aldrig lyckats ta mig till Sydafrika, men var nära en gång. En tidigarelagd flytt från Gabon, i Centralafrika, till Oman i Mellanöstern, satte punkt för våra resplaner.

Ändå tror jag att dessa tidiga upplevelser från kampen mot apartheid i Sydafrika har präglat mig mycket. Den har gett mig en stor kärlek till Afrika.

Och nu skriver jag om Afrika igen. Får se om det blir något med den romanen.

-----

Global Warming? Niet in Nederland!

Nej, finns nog inte själ i Nederländerna som tror på Global Warming längre. Kanske inte i Sverige heller, med all snö. Vad vet jag.

Men så fort vi tror våren är på väg (jo, den kommer tidigare här än i Sverige), så smäller det till och blir minus 5 och så vaknar man till en sådan här morgon.

Inga snömängder som i Sverige, men det vill de ändå inte ha här. Det enda de tänker på här är SCHAATSEN!!

Alltså att få åka skridskor. Men efter den senaste värmeböljan har den mesta isen smält och man får börja om från början. Får se om kylan håller i sig och DET FÅR INTE KOMMA MER SNÖ PÅ ISEN!!

Fastfrusen

-----

Biskopar av kött och blod

När man läser sådant här, och dessutom gillar att skriva och gärna om kyrkan (nu menar jag rent skönlitterärt), då är det klart att fantasin sätter igång.
Vad ligger bakom? Hur blev det så där?

Någon som är väldigt bra på att skildra kyrkans män (och kvinnor) som människor av kött och blod är den engelska författarinnan Susan Howatch. Jag har skrivit om henne förut, men tjatar på.
Hennes sk. Starbridge-serie är berömd i England och USA, men i Sverige översattes bara ett par romaner, innan det projektet lades ned. Synd!
Jag har hört rykten att det finns förnyat intresse att återutge Susan Howatch, och hoppas innerligt att det kommer att lyckas.
Den som är haj på engelska kan beställa från Amazon. Starbridge-serien kan vara lättare att få tag på via amerikanska Amazon. Svenska översättningar finns på vissa bibliotek, om man gräver, eller från antikvariat. Den uppföljande serien, den sk St Benet-serien, är lättare att hitta på Amazon.co.uk.

Det här är extremt läsvärda romaner! Howatch tvekar inte att ta upp kärlek och lust, otrohet, homosexualitet, teologiska frågor, arbetsmiljöproblem, you name it.


Mer om Susan Howatch på min Bokläsardagbok

----

Atmosfäriska störningar

Idag har ett blogginlägg av Carl-Henrik Jaktlund fått mig uppmärksam på ett faktum som jag tror jag har förnekat den senaste tiden:

Jag har nästan helt slutat "vara aktiv" på andra "kristna" bloggar. Med aktiv menar jag deltaga i diskussioner. Jag läser fortfarande en hel del, även om några av det mest välbesökta bloggarna i den kristna bloggosfären rök från min RSS-läsare för ett bra tag sedan.

Jag tror det har att göra med atmosfäriska störningar. Det faktum att lågtryck kan ge mig svår migrän, något som helt tar ur musten ur mig (även sedan migränen försvunnit).

Carl-Henrik skriver:

"På en del håll diskuteras och analyseras kristenhet och teologi med allt annat än en god atmosfär. Visst ska det få vara högt till tak, allt annat är otänkbart. Olika åsikter ska få uttryckas.

Men på sina håll trycks människor och församlingar åt med allt annat än "broderlig kärlek", ömsesidig aktning" lyser med sin frånvaro mellan kommentatorer (citat från Paulus, om du undrar). Allt i "den rena lärans namn". De hittar ständigt något att slå ned på, att avfärda utifrån. Alltid, jämt och hela tiden."

Jag inser att "Swärd-debatten" (där Stefan Swärd dissar Brian McLarens bok Kan man vara kristen?) som Carl-Henrik länkar till, i somras, var droppen för mig. Inte för att man inte ska få reagera om man tycker att någon har fel, som Stefan Swärd gjorde, och han inbjöd ju verkligen till diskussion.
Men atmosfären bland kommentarerna som följde var så tydligt ickeinbjudande att nästan inga "McLaren-anhängare" brydde sig om att ge sig in i diskussionen. Det var egentligen inte blogginnehavarens fel (Själv hade jag inte läst boken då, så jag gav mig inte in i sakdebatten. Tyvärr var det ju många andra som gjorde det, utan att ha läst den).

Så jag gjorde precis det som Carl-Henrik beskriver: Jag drog mig undan. Och jag blir lite chockad när jag ser att det har gått nästan ett halvår, och jag håller mig fortfarande borta.

Så här i efterhand antar jag att jag var feg. Men jag orkade inte. Jag orkade inte tjata med folk, som antingen inte hade läst något av det man diskuterade, eller som inte ens ville medge att vi var bröder och systrar i Kristus. Jag tyckte att det aldrig blev några reella diskussioner, man sade aldrig exakt vad det var som var fel, i tex McLarens böcker, för att ta ett exempel. För att kunna diskutera måste man ju kunna diskutera sakfrågan. Inte bara säga att "det är fel" och "punkt".

Summa summarum är att jag faktiskt mycket hellre diskuterar med ödmjuka ateister (som i Svårigheten att föra Himlen till Jorden), som tar till sig vad man vill säga och vill ha ett ärligt utbyte; än obstinata kristna (finns väl hur många exempel som helst på sådana diskussioner, men hittar ingen bra att länka till just nu) som inte lyssnar och bara vill föra fram sin egen agenda.

Okej, det finns en hel underbara högt-i-tak, öppna, tillåtande bloggar därute. Som tur är.
Jag älskar er allihop, ni betyder mycket för mig.

------

Om att ignorera lidande

"Ibland önskar jag att Östra Kongo drabbades av en jordbävning eller tsunami, så att det äntligen får den uppmärksamhet det behöver."

skriver Nicholas D. Kristof i en kolumn i New York Times.

Nu drabbades visserligen Goma av en vulkanutbrott för några år sedan, men det skapade inte så enorma rubriker.

Haitis stora problem (förutom att det råkar ligga på en förkastning som skapar jordbävningar) är i stort att det hade en enormt dålig start som stat, och dålig ledning. Medan USA slänger pengar i sjön genom sina militära operationer i Irak och Afghanistan, så har det alltid haft en granne som aldrig kommit på fötter.

Kongos problem har också sitt ursprung i en dålig början som stat (det var inte så givande att vara koloni till Belgien, om uttrycker sig krasst) och dålig ledning sedan dess. I Rwanda har problemen varit liknande. Och vad gjorde egentligen FN och USA åt folkmordet 1992?
Och vad gör de nu för att förhindra alla mord och våldtäkter?

Jag skriver om Afrika just nu, och därför kommer detta upp i tankarna hela tiden. Varför får det fortgå? Varför skickar FN och andra biståndsorganisationer personal med uppgift att skydda lokalbefolkningen, som inte gör det, utan i stället utnyttjar de lokala kvinnorna sexuellt? Med ledningens goda minne? Det är så vidrigt att jag inte finner ord.

Och vi samlar in miljoner till Haiti, tidigare till tsunamins offer. Inget fel i det, men när ska vi samla in miljoner till offren för mänskligt våld i Östra Kongo och Rwanda? De offer som förutom traumat efter våldtäkten riskerar att förskjutas av man, familj eller får svårt att hitta någon som vill gifta sig med dem? Allt på grund av våldtäkten.

Slutligen grubblar jag, som alla andra, hur människor kan bli så onda, och hur i hela världen ska man lyckas ändra på denna våldsspiral?
Det kommer i alla fall inte att ske genom att män i blå hjälmar eller baskrar och i vita Landcruisers från rika länder har sex med redan utsatta kvinnor.
----------------------------------------------------

Orphaned, raped, ignored. Nicholas D. Kristof, New York Times

och om ni missade Uppdrag Granskning, det går att se här.
Birger Schlaug har också skrivit om det på Haiti, coltan och våra hjärnors strategi

Mitt tidigare inlägg om bland överlevnadssex i Goma, samt om Haiti: Första och andra inlägget.
Svenska Dagbladet skriver också om Uppdrag Gransknings reportage och läs även Malin Hoelstads och Christina Wahldéns gripande reportage från i maj 2009

3 års bloggande

Jag har bloggat i tre år. Tiden går fort Jag brukar alltid missa årsdagarna, men 10 jan 2007 kom mitt första inlägg. Jag hade haft en annan blogg på ett annat ställe, men fattade nte ett dyft hur det fungerade. Inte förrän jag upptäckte lättskötta Blogger släppte det.
I början hade jag ingen aning om vad det handlade om. Och jag hade ingen aning om ifall någon läste eller inte. Minns första kommentaren, jag blev jätteglad. Tänk, någon läste.
Sedan började jag upptäcka andra bloggar.
Och långsamt men säkert växte utbytet och bloggandet blev svårt beroendeframkallande. Är fortfarande. Fast inspirationen tryter ibland, och kvalitéen på inläggen med den.
Har ofta känslan av att jag har sagt vad jag vill säga och upprepar jag mig blir det så tjatigt.

En del av det jag skrev i början skäms jag lite för idag. Så naivt! Och en del diskussioner på andra bloggar som jag gav mig in på vill jag helst glömma.

Det är kul med alla man lärt känna över nätet. Många av er skulle jag väldigt gärna vilja träffa, men det är ju svårt när man så sällan är i Sverige. Men man vet aldrig. Har någon av er vägarna förbi Holland, så vet ni hur ni ska kontakta mig!

Vaknade för övrigt till -2 och flera centimeter nysnö idag. Fantastiskt vackert ute. Ska ge mig ut med kameran snart.
Det har varit ovanligt mycket snö i Holland i vinter. De första vintrarna tror jag att det snöade totalt tre gånger (mindre än i Damaskus där vi bodde förut).
Gjorde en kopp te och kröp ned i sängen igen. Sonen är sur för att han inte kan spela fotboll. Han ska skotta snö i stället.
Bättre hälften har gått över gränsen och i kloster. Bara över helgen visserligen, med lite tomt är det allt. Nu sitter han där i snön och dricker belgiskt klosteröl och kontemplerar med munkar. Antar jag.
Själv ska jag till London om sju veckor. Resa med Eurostar i 300 km och sedan ägna mig åt att sitta på en mysig pub i närheten av Hyde Park med andra skrivargalna människor och skriva i en vecka. Härligt.

Ha det så bra i snön, för jag vet att en hel del av er som läser har en hel del av den varan.

Burka, överlevnadssex och annat elände

Burka- eller niqabförbud är på tapeten igen, eftersom Frankrike diskuterar att förbjuda ansiktstäckande klädnad på offentliga platser.

Låt mig först säga att få saker är så stötande för mig som burka- eller niqab (nu diskuterar jag inte alls huvudduk som bara täcker håret, det har jag inte alls något problem med). Jag har bott sju år i muslimska länder, Oman och Syrien, där niqab (den svarta saudiarabiska helttäckande klädnaden) var ganska ovanligt. Jag vet att detta sätt att klä sig har litet eller inget stöd alls i Koranen. I princip tror jag att den har sitt ursprung i ett land där man måste skydda sig mot sol och sandstormar, på samma sätt som nordbor känner sig manade att täcka ansiktet i en kall snöstorm. Men det gäller ju både män och kvinnor.
Burka eller niqab är inte bara kvinnoförnedrande, utan också mansförnedrande. För egentligen säger man ju att det är mannen som är den svagare, eftersom han inte kan "kontrollera sina lustar". En total förnekelse av människans förmåga och vilja att säga nej.
Och genast kommer vi in på det här med frivillighet och det fria valet.
Jag tror inte på burkaförbud på allmän plats. Vi ska inte lagstifta om klädsel. Inför man burkaförbud kan man ju börja ifrågasätta andra sätt att klä sig, inte bara med religiösa symboler. Borde man då inte också lagstifta mot halvnakna tonåringar, motbjudande tatueringar, medelålders män med rund mage som går utan tshirt på ICA, uteliggaren i sketna kläder och som luktar illa...??
Om en kvinna frivilligt täcker ansiktet, vad kan jag göra åt det? Uppröras, men inte mer. En konsekvens av det fria valet.

Däremot tycker jag det är helt rätt att förbjuda burka i skolor (både hos elever och lärare), bland sjukhuspersonal, inom kommunal- och statlig förvaltning mm och inom yrken där de utgör en säkerhetsrisk.

Och jag kommer osökt in på det här med mannens sk. oförmåga att kontrollera sina lustar. Många såg och upprördes över Uppdrag Gransknings reportage (vilket för övrigt var ett utmärkt reportage) om FN- och biståndsmedarbetare som har sexuella relationer med lokala kvinnor i Kongo-Kinshasa.
Efter programmet följde en chatt på hemsidan, och där kom åsikter upp som "man kan väl inte begära att män ska leva i avhållssamhet i 6 mån?"

För mig är svaret mycket enkelt: Jo, det kan man visst begära, och om personen inte kan det, ska han inte ge sig ut i utlandstjänst på ställen som Goma i östra Kongo.
Den här formen av sexuella relationer mellan fattiga kvinnor och rika män kallas överlevnadssex och är en form av sexuellt utnyttjande. Ännu allvarligare är det i platser som Goma, där oerhört många kvinnor har utsatts för våldtäkter.
För även om kvinnorna har sex med männen helt frivilligt och utan att få betalt, så gör de ofta det på grund av att de drömmer om ett bättre liv och en framtid, helst i ett rikare land. Visst förekommer det är riktig kärlek uppstår, men i det flesta fall handlar det om att ha en "lokal flickvän" (som ett slags eget märkligt biståndsprojekt), som man inte planerar ta med sig hem till hemlandet.
Jag har bott många år utomlands och har sett fenomenet, även om det inte handlade om FN eller biståndsorganisationer, utan privata företag.
Det är sexuellt utnyttjande, ingenting annat. Det kan aldrig bli ett jämbördigt förhållande mellan en kvinna, som kanske inte har någon inkomst alls, och en man som har en inkomst på kanske 70 000 kr i månaden.
-----
Uppdatering: Att många har svårt att se att det här med överlevnadssex är moraliskt fel kan man också se i kommentarerna till detta inlägg på Dagens ledarblogg.
-----
Uppdatering II: Jag berör faktiskt detta i min novell Elefantkurvan, som finns att läsa på Issuu eller som e-bok här.
-----------
Uppdatering III: Jag skriver mer här: Om att ignorera lidande.
------------------

Och för att avsluta, igår såg jag en film om en man som heller inte kunde kontrollera sina lustar ordentligt. Holländska filmen Komt en vrouw bij de dokter, som baseras på bästsäljaren med samma namn av Ray Kluun, på svenska En sorts kärlek.
Den märkliga kärlekshistorien mellan Stijn och Carmen, det framgångsrika och vackra paret. Han är notoriskt otrogen, med hennes goda minne. Men så drabbas Carmen av cancer. Och Stijns behov av andra kvinnor verkar eskalera. Men till slut tvingas han välja. 100% för sin dödssjuka fru, eller inget alls.

Behöver jag lägga till att det är en tårdrypare? Stijn är en otrevlig man, som man älskar att tycka illa om, ändå är han så bra spelad av skådespelaren att man inte kan låta bli att känna sympati för honom.

Och väl hemma hade man ett enormt behov av att kura ihop sig med bättre hälften och gå igenom filmens budskap en gång till.