Burka, överlevnadssex och annat elände

Burka- eller niqabförbud är på tapeten igen, eftersom Frankrike diskuterar att förbjuda ansiktstäckande klädnad på offentliga platser.

Låt mig först säga att få saker är så stötande för mig som burka- eller niqab (nu diskuterar jag inte alls huvudduk som bara täcker håret, det har jag inte alls något problem med). Jag har bott sju år i muslimska länder, Oman och Syrien, där niqab (den svarta saudiarabiska helttäckande klädnaden) var ganska ovanligt. Jag vet att detta sätt att klä sig har litet eller inget stöd alls i Koranen. I princip tror jag att den har sitt ursprung i ett land där man måste skydda sig mot sol och sandstormar, på samma sätt som nordbor känner sig manade att täcka ansiktet i en kall snöstorm. Men det gäller ju både män och kvinnor.
Burka eller niqab är inte bara kvinnoförnedrande, utan också mansförnedrande. För egentligen säger man ju att det är mannen som är den svagare, eftersom han inte kan "kontrollera sina lustar". En total förnekelse av människans förmåga och vilja att säga nej.
Och genast kommer vi in på det här med frivillighet och det fria valet.
Jag tror inte på burkaförbud på allmän plats. Vi ska inte lagstifta om klädsel. Inför man burkaförbud kan man ju börja ifrågasätta andra sätt att klä sig, inte bara med religiösa symboler. Borde man då inte också lagstifta mot halvnakna tonåringar, motbjudande tatueringar, medelålders män med rund mage som går utan tshirt på ICA, uteliggaren i sketna kläder och som luktar illa...??
Om en kvinna frivilligt täcker ansiktet, vad kan jag göra åt det? Uppröras, men inte mer. En konsekvens av det fria valet.

Däremot tycker jag det är helt rätt att förbjuda burka i skolor (både hos elever och lärare), bland sjukhuspersonal, inom kommunal- och statlig förvaltning mm och inom yrken där de utgör en säkerhetsrisk.

Och jag kommer osökt in på det här med mannens sk. oförmåga att kontrollera sina lustar. Många såg och upprördes över Uppdrag Gransknings reportage (vilket för övrigt var ett utmärkt reportage) om FN- och biståndsmedarbetare som har sexuella relationer med lokala kvinnor i Kongo-Kinshasa.
Efter programmet följde en chatt på hemsidan, och där kom åsikter upp som "man kan väl inte begära att män ska leva i avhållssamhet i 6 mån?"

För mig är svaret mycket enkelt: Jo, det kan man visst begära, och om personen inte kan det, ska han inte ge sig ut i utlandstjänst på ställen som Goma i östra Kongo.
Den här formen av sexuella relationer mellan fattiga kvinnor och rika män kallas överlevnadssex och är en form av sexuellt utnyttjande. Ännu allvarligare är det i platser som Goma, där oerhört många kvinnor har utsatts för våldtäkter.
För även om kvinnorna har sex med männen helt frivilligt och utan att få betalt, så gör de ofta det på grund av att de drömmer om ett bättre liv och en framtid, helst i ett rikare land. Visst förekommer det är riktig kärlek uppstår, men i det flesta fall handlar det om att ha en "lokal flickvän" (som ett slags eget märkligt biståndsprojekt), som man inte planerar ta med sig hem till hemlandet.
Jag har bott många år utomlands och har sett fenomenet, även om det inte handlade om FN eller biståndsorganisationer, utan privata företag.
Det är sexuellt utnyttjande, ingenting annat. Det kan aldrig bli ett jämbördigt förhållande mellan en kvinna, som kanske inte har någon inkomst alls, och en man som har en inkomst på kanske 70 000 kr i månaden.
-----
Uppdatering: Att många har svårt att se att det här med överlevnadssex är moraliskt fel kan man också se i kommentarerna till detta inlägg på Dagens ledarblogg.
-----
Uppdatering II: Jag berör faktiskt detta i min novell Elefantkurvan, som finns att läsa på Issuu eller som e-bok här.
-----------
Uppdatering III: Jag skriver mer här: Om att ignorera lidande.
------------------

Och för att avsluta, igår såg jag en film om en man som heller inte kunde kontrollera sina lustar ordentligt. Holländska filmen Komt en vrouw bij de dokter, som baseras på bästsäljaren med samma namn av Ray Kluun, på svenska En sorts kärlek.
Den märkliga kärlekshistorien mellan Stijn och Carmen, det framgångsrika och vackra paret. Han är notoriskt otrogen, med hennes goda minne. Men så drabbas Carmen av cancer. Och Stijns behov av andra kvinnor verkar eskalera. Men till slut tvingas han välja. 100% för sin dödssjuka fru, eller inget alls.

Behöver jag lägga till att det är en tårdrypare? Stijn är en otrevlig man, som man älskar att tycka illa om, ändå är han så bra spelad av skådespelaren att man inte kan låta bli att känna sympati för honom.

Och väl hemma hade man ett enormt behov av att kura ihop sig med bättre hälften och gå igenom filmens budskap en gång till.