Sinterklaas Årgång 2008

Så har han anlänt igen, den bäste St Nikolaus, Sinterklaas, alltså den Riktige Tomten.
Det enda helgon som överlevde reformationen i Nederländerna, och som holländarna tog med sig till Amerika. Där utvecklades seden att fira St Nikolaus till Santa Claus (eng. Father Christmas, sv. Tomten).

Men ingenstans är seden så genuin som i Holland. Och Sinterklaas ger sina klappar på aftonen före sin födelsedag, 6 dec, inte jul.

Jag skrev mer utförligt om Sinterklaastraditionen förra året.
(Ett inlägg som toppar sökordslistan på min blogg just nu, ett år senare. Det är tydligen många svensktaliga som vill veta mer om Sint.)

Några veckor före detta datum anländer Sinterklaas med sitt Svarte Piet-följe per båt från Spanien. Så också i vår stad.
Stor folkfest.

Stadens borgmästare tog med sig två Svarte Piet (Sinterklaas betjänter) på sin cykel. Det gick så undan att bilden blev suddig...

Eftersom Sinterklaas anlände med båt var Reddingsbrigade på plats. I fall Sinterklaas skulle ramla i vattnet. Eller Piet. Eller nån unge.

Sinterklaas känner igen äldste sonen Kolkman. Är det bra eller dåligt?

(För övrigt var Sinterklaas även detta år märkligt lik pappan till min dotters kompis. Och Svarte Piet intill som höll i kräklan var märkligt lik min dotters kompis storasyster, som även brukar dyka upp hos oss som barnvakt. Får inte riktigt ihop det...)

-------------

Läs mer:

Sinterklaas- den riktige tomten

Herman van Veen i Amsterdam Carré

Och nu lite kulturell utbildning för svenskar som vill veta lite mer om musikaliska storheter som inte sjunger på engelska. Och ett inlägg speciellt för mina holländska läsare.

I torsdags var jag i en av Amsterdams mest kända teatrar, Carré, och såg en föreställning med Herman van Veen. Han är nog Nederländernas meste och bäste artist. Otrolig sångare och mycket bra musiker. Omger sig dessutom alltid av förstklassiska musiker.

Jag fick vara med om två timmars underhållning i världsklass. Synd bara att holländskan är ett så smalt språk, annars hade han varit en världskändis.

Ett litet smakprov, Laat me, där sången i princip handlar om Låt mig göra som jag vill (det har jag alltid gjort). Även om ni inte förstår holländska, lyssna igenom hela klippet och njut av denne mästare.

Andra klippet är Anne, där en något yngre Herman van Veen sjunger om sin lilla dotter (som numera är tjugofem år och egna barn.)

ELEFANTKURVAN på Kapitel 1

Jag ljög så att jag trodde mig själv i förra inlägget.

Jag skulle inte lägga upp några skriva alster på Kapitel 1, sade jag.

(För den som inte vet vad Kapitel 1 är, läs här).

Men eftersom jag redan hade en del publicerat på min skrivarblogg så var det enkelt att lägga upp samma text på Kapitel 1.

Så nu är uppmaningen till mina bloggläsare; gå in och läs Elefantkurvan (hette på skrivarbloggen African Queen). Nya kapitel kommer att publiceras fortlöpande. För att gå in och kommentera måste man vara medlem, men det är en enkel process och man kan använda sig av en signatur.

Ju mer det blir läst, kommenterat och betygsätt, ju högre kommer man på topplistan.

Och går det riktigt bra hägrar förlagskontrakt med Piratförlaget.

Vad en del av er tyckte om Elefantkurvan när den fanns att läsa på skrivarbloggen, kan ni läsa här.

Till Elefantkurvan, KLICKA PÅ BILDEN!

Nytt på skrivarfronten och lite länktips

Jag har inlett en skrivarvecka (eller veckor, jag lär hålla på nästa vecka också) och har lovat mig själv att inte blogga för mycket. Bara lite.

Målet för skrivarveckan är att slutföra andra utkastet till min roman nästa vecka. Därefter ska det till nästa försökskanin. Första utkastet var klart i somras, och efter att ha låtit några omsorgsfullt utvalda försökskaniner (jo, jag tyckte lite synd om dem också) läsa och kommentera har jag reviderat, effektiviserat, kapat och skrivit om.

Förhoppningsvis till det bättre.

Att låta någon annan läsa ens manus är märkligt självutlämnande. Nu har visserligen nästa försökskanin viss inblick i mitt skrivande, men ändå. Man blottar sig.

Det är bokstavligt talat skitjobbigt...

Mer om mina skrivarvåndor på min sidoblogg Bokskrivardagbok (en blogg som faktiskt fått mer läsare, inte så många som här, men ändå. Kul!)

Första kapitlet till romanen ligger på min skrivarblogg (min andra sidoblogg...); Kvarnsten om Halsen.

Piratförlaget har gett sig in i digitalvärlden på allvar. Efter Linda Skugges Vulkan-Print-on-demand-satsning, satsar Piratförlaget nu på en ren digitalsajt, Kapitel 1. Vem som helst kan lägga upp sina alster, läsarna bedömer och de bästa romanerna har chans på ett riktigt förlagskontrakt.

Jag har inga planer att lägga upp något där, i alla fall inte just nu.(Uugh! Det där var ljug...)

Men en av mina skrivarkompisar från deckarkursen i Sevilla, Åke Sandahl (har redan gett ut Kungsholmens Chopin) har börjat lägga ut sin roman Kolja på djupt vatten.

Vi fick stifta bekantskap med uteliggaren Kolja Larsson, som av misstag blir rektorsvikare på en folkhögskola, under veckan i Sevilla och jag ser mycket fram emot att läsa. Åkes underfundiga humor och härliga stil är fantastisk. 

Lite om äktenskapsdebatten, Anna-Sophia Bonde undrar varför sex får så mycket uppmärksamhet och varför just homosex? 

Det är lika illa att heterosexuella lever ut sin sexualitet utanför äktenskapet som att homosexuella gör det. Enligt Bibeln. 

Tål att tänka på.

Lite i kölvattnet av Bush-administrationen, som snart är över:

ATheology of Guantanamo Bay. Läs! 

"If Jesus were caught living the vicious subversive Gospel today, he would not be on a wooden cross, since the wooden cross no longer symbolizes what it did then: the dishonouring and dehumanization of the individual in the presence of the entire city as a punishment. He would be wearing an orange jumper, living in a cage, dishonoured and dehumanized, in the presence of the entire world who behold all this on the TV screen. 

Till sist:

En uppskattad bloggvän, och tillika en av mina försökskaniner, har slagit igen sin läsvärda bloggbutik. För hur länge?

Alla kan behöva en paus. Speciellt om man troget skrivit inlägg varje dag i nästan två år.

Men det är klart, att när stängningen sker så där plötsligt, då känns det lite tomt.

Det var allt denna vecka. Jag ska försöka hålla tassarna borta från denna blogg, hoppas ni ursäktar. Kanske dyker det upp lite inlägg på Bokskrivardagbok, där ni kan följa skrivarprocessen.

Skaka hand eller inte skaka hand

I Debatt i torsdags kväll debatterades det om muslimer ska eller vill hälsa i hand. En spin-off från Halal-TV där Halal-tjejerna kom ihop sig med Carl Hamilton för att några av dem inte ville ta i hand. Något som fick mycket mer uppmärksamhet än programmet själv, som sågades av recensenter och sveks av tittarna.

Hamilton blev rejält stött, milt uttryckt, och hade svårt att få ur sig en ursäkt i Debatt.

Det hade han nog tjänat på. Det räcker inte med att medge att i ett gräl säger man ibland dumma saker.

Under debatten framkom en rad saker som är intressanta och men som knappast ger någon lösning på problemet.

Vad jag förstår står det ingenstans i Koranen att män och kvinnor som inte känner varandra inte ska ta i varandra. Det är en muslimsk tradition, som antagligen är äldre än islam själv.En semitisk tradition. Den judinna som fanns i studion ville inte heller ta i hand.

Många muslimer tar i hand, som tex flickan med vit slöja i studion. Det är en tolkningsfråga, precis som bärandet av slöja är en tolkningsfråga. En av tjejerna i Halal-TV tog enligt SVT i hand. De tre tjejerna ur holländska originalprogrammet Meiden van Halal, skakar hand för glatta livet.

Det finns mycket som tillskrivs traditionen, även sharia-lagarna. Så man kommer sällan någonvart genom att fråga vad står i Koranen. Det är mycket svårt för icke-muslimen att förstå.

Det är upp till muslimen i Sverige att förklara och skapa förståelse hos ickemuslimen varför han eller hon inte vill ta i hand.  Man kan inte förvänta sig att ickemuslimen på förhand ska acceptera det.  Det är intolerant, brist på förståelse för den andres inställning, på samma sätt som en total oförståelse för att en del muslimer inte vill ta i hand av religiösa skäl är intolerant. 

I Sverige sitter det så djupt i oss att vi skakar hand och om någon inte gör det, känner man sig inte respekterad. Att sträcka fram en hand som inte tas emot känns inte bra. Det känns snopet, förvirrat och som om man har gjort något galet. (Jag har varit med om det tusen gånger, lär mig aldrig, inte ens när jag har bott i muslimska länder, jag borde liksom veta.)

Att ickemuslimen reagerar negativt när den utsträckta handen inte tas emot, måste muslimen på förhand vara beredd på.

Om sedan förklaringen ges på ett ödmjukt och förklarande sätt, då har de flesta inga problem att acceptera det, i alla fall inte jag. Jag har visserligen bott länge i muslimska länder, jag har kanske vant mig. 

Eftersom en del muslimer skakar hand och andra inte, så är det förvirrande för ickemuslimer; man vet inte hur man ska bete sig. Igår skakade man hand med en muslim i huvudduk, men idag går det inte bra.

 

I Holland fick precis samma fråga enorm uppmärksamhet för några år sedan, när en av landets mer radikala imaner inte ville ta den kvinnliga integrationsministern Rita Verdonk i hand. Reaktionen från allmänheten var dubbel; en del tyckte att ministern borde veta att många muslimer inte tar i hand och borde inte ha blivit så upprörd, andra tyckte att det var väldigt oförskämt att inte ta en minister i hand (oberoende av att hon var kvinna). 

I Holland skakar man hand i tid och otid, när man anländer och när man går, och det oavsett hur många som finns i rummet (lite jobbigt när man kommer sist till en fest och måste hälsa på 30 människor...) Nära vänner ger man kindpussar, någon som jag har svårt att vänja mig vid, men jag har inte heller mycket tills övers för den ganska nya traditionen att krama alla, som dominerar i Sverige.

I England skakar man i hand i mycket mindre utsträckning än i Holland och Sverige. Många holländare som bodde i England hade oerhört svårt för det. och tyckte engelsmännen var oartiga (något som knappast i övrigt utmärker engelsmän...)

Kulturskillnader i stor utsträckning.

Slutligen; jag kan hålla med om Hamilton om att journalister hakar fast vid saker för länge och vänder och vrider på det. En av Halal-tjejerna råkade ju ut för det också. Hon kan inte ha varit med än 18 år när hon pressades av Existens-reportern om Sharia. Vad vet en tonåring om den komplicerade sharialagen? Och visst framkom det som om det var hennes personliga åsikt. Att hon sedan förnekat det oräkerliga gånger utan att folk tror på henne är tragiskt.

Men jag kan förstå att folk i allmänhet är förvirrade. Man tar avstånd från vissa delar av Sharia och andra inte. Varför? Varför ingen konsekvens? 

Dels har det att göra med hur svårt tolkad Sharialagen är. Det är inte som Svea Rikes Lag som man kan slå upp i och finna vad man behöver (svenska lagen är visserligen inte heller den så enkel att läsa uppochned).

Och som kristen bör jag kanske tillägga; man kan inte heller läsa Bibeln rätt uppochned och genast veta hur man ska bete sig.

Alltså, mer förståelse från båda sidor. Att ta seden dit man kommer innebär inte att ta våld på den personliga integriteten, men man kan inte i en annan kultur ta för givet att andra omedelbart och utan reservation accepterar ens handlande. 

Hur ska man kunna mötas på halva vägen här?

---------

Vad jag tyckte om Halal-TV.

---------

Bildkälla De Pers

Visar holländska ministern Rita Verdonk och imam Ahman Salam.

Vigselrätt uppåt väggarna

I min serie "Upprepningar på Monicas blogg" har vi nu kommit till det här med vigseln. Som jag har skrivit en del om förut.

Det  börjar luta åt en civilrättlig registrering och att trossamfunden ska avsäga sig vigselrätten, om jag har fattat det rätt.

Äntligen!

Kristna ledare och förträdare för Humanisterna slår sig åter samman och talar med en röst: 

"Civilrättslig registrering innebär att trossamfund inte förrättar juridiskt bindande vigslar, utan att endast myndigheterna kan göra detta; något som inte förhindrar att troende personer låter sitt samfund förrätta en välsignelseakt efter att ha genomgått den civila juridiskt bindande vigseln. En sådan lösning visar respekt för människors religiösa övertygelse eftersom den ger trosamfunden rätt att själva besluta om vilka par som man förrättar ceremoni för.

Kyrkor och samfund får då tillbaka den fulla beslutanderätten över en ceremoni med djupa religiösa och kulturella rötter, utan att staten lägger sig i vad den innehåller eller framtvingar teologiska kompromisser." 

Någon som har fattat i alla fall. Här är en till.

Kyrkor ska inte hålla på med civilrättsliga uppgifter. Det gjorde den inte som urkyrka och bör inte göra det nu heller.Vi har ingen statskyrka längre och inte heller frikyrkor eller andra religiösa samfund ska hålla på med det. 

I princip är vigseln en affärsuppgörelse mellan två parter (som råkar älska varandra, men det är en annan femma). Man skriver under på att rent praktiskt dela på hemmet och stödja varandra genom underhåll och liknande. I praktiken skulle man kunna ordna allt juridiskt genom en jurist, men en vigsel är snabbare och enklare.

Jag tror att det skulle vara bra om man undvek ordet äktenskap om man talar om denna process. Med hänvisning till citatet ovan; låt trossamfunden ta hand om definitionen äktenskap. Trossamfunden kommer att tycka olika ifrågan samkönade äktenskap, men låt det vara så. Inget som staten ska lägga sig i. 

Och vilket homosexuellt par skulle vilja bli välsignat av en präst som är mot samkönade äktenskap? Ingen, givetvis.

Några som inte har fattat är ett par av Svenska Kyrkans egna biskopar. Varför är för mig totalt obegripligt. Argumenten mot att avsäga sig vigselrätten är också obegripliga:

"Det vore ett direkt svek mot de 30 000 par vi möter varje år att inte behålla vigselrätten. Omedelbart skulle omkring 20 procent bara välja den borgerliga varianten och därmed skulle det som vi kallar äktenskap bara bli en juridisk akt."    Lennart Koskinen, biskop i Visby.

"Vi är med om partnerskap när det gäller affärsförbindelser och det begreppet passar sällsynt illa när det gäller kärleksrelationer, säger han till Dagen och ser vigseln som kyrkans bidrag till livslånga relationer med utgivande kärlek."   Martin Lind, biskop i Linköping.

Svek? Hurdå? 

Är det ett svek att man låter folk slippa göra något som den ändå inte tror på? För om de verkligen trodde på det där med Guds välsignelse över sitt äktenskap, då skulle de ju välja att komma till kyrkan för en kyrklig vigsel. Svårare än så är det inte. Att resonera på något annat sätt är att behandla vuxna människor som barn, som inte förstår bättre.

Kyrkan bör också hitta andra vägar att missionera till de människor som "annars inte skulle komma till kyrkan".

Vigseln, eller den civilrättsliga delen av den, är en juridisk akt. Det är på sätt och vis eller affärsuppgörelse mellan två människor.

Kyrkans bidrag till livslånga relationer? Jo, på sätt och vis. Men då gäller det ju att inte bara kyrkan är med på det. Paret som vigs ska ju också vara med på det.

Jag tycker att det är hyckleri att hålla på och viga par som egentligen bara kommer för den civilrättsliga delen (och möjligen för att de tycker kyrkbröllop "hör till").

Jag har skrivit mer om besläktade ämnen.

Föräldrar har inte rätt till sina barn, det är barn som har rätt till sina föräldrar.

Kärnfamiljens vara eller icke vara

Vad är ett traditionellt äktenskap egentligen?

Halal-TV i holländskt original är strået vassare

Halal-TV har blivit rejält omskrivet innan utsändning. Att kritiken har varit ganska löjlig håller jag med om, och varför redovisas bättre av Birger Schlaug.

Återigen fastnar debatten i att public service TV har sina stora nackdelar, bland annat det omhuldade kravet på opartiskhet. Vem är egentligen opartisk? Ingen, enligt min mening, speciellt inte SVT.

Det är fånigt att tala om vad som är goda representanter för muslimer. Låt tjejerna i Halal-TV få representera sig själva! Och så kan vi döma dem efter det.

Kristendomen är också oerhört mångfascetterad, likadant är det med islam.

Programmet i sig var ingen höjdare och varför jag tycker det är för att det var en ganska blek kopia av sitt holländska original Meiden van Halal. De holländska Halal-tjejerna är betydligt vassare och ett par av dem har blivit ganska framstående samhällsdebattörer.Dyker till och med upp som sidekick i mer "högerkristet" präglade debattprogram (jo, det är holländsk TV, annorlunda organiserad än SVT, mycket högre till tak).  I Holland har de blivit något av en förebild för unga kvinnor med marockansk bakgrund; du kan vara muslimsk kvinna i huvudduk och ändå lyckas i samhället.

----
Bild lånad från NPS, visar Halal-tjejerna med Wouter Bos, holländsk finansminister och ledare för socialdemokraterna. Wouter Bos fick skaka hand med tjejerna, men det är inte alla muslimska kvinnor i Holland som gör det. Handskakning som hälsning är kanske en ännu större debatt här, där folk skakar hand i tid och otid, mer än i Sverige.

----

Direktlänk till ett avsnitt, på holländska, men ni kan nog få en idé av vad Halal-TV ville efterlikna:

President Elect Barack Hussein OBAMA

Nej, jag har inte suttit uppe i natt och följt valet. Inte heller satt väckarklockan på 05.00. Men konstigt nog vaknade jag av mig själv strax efter fem. Sedan fick jag ett SMS från ett holländskt nyhetsprogram. Jo, man kunde beställa ett sådant.

Obama hade vunnit. Valdeltagandet är antagligen rekordhögt.

Trekvart senare var vi båda vakna och satte på teven (jo, vi är så där hemska att vi har en TV i sovrummet...). Fixade te och såg direktsändning av Obamas segertal från Chicago. Tårarna rann i kapp med Jesse Jacksons. Faktiskt. Gick och väckte dottern för att jag tyckte att detta skulle hon se och minnas. När historia skrivs på ett positivt sätt (annars minns ungarna bara flygplan som flög in i höghus och hur ambassader bränns ned för att någon har ritat något dumt).

Det var fantastiskt att se alla människor där i Chicago, unga, gamla, med olika etnisk bakgrund.

Jag vet inte om Obama kan infria alla vackra löften. Få presidenter har kunnat infria alla sina löften.

Men ändå kändes det som om man var med och skrev historia.

Många säger nu att det var inte hudfärgen som avgjorde. Enligt undersökningar avgjorde finanskrisen. En kandidat som tydligen har sagtatt han inte vet mycket om ekonomi tar inte hem poäng. Inte heller att han var sjuttiotvå. McCain i sig är värd respekt, men han tillhör trots allt det gamla gardet. De unga vill ha något annat (Valdeltagare i åldrarna 18-44 utgjorde 47% av väljarna och röstade med stor majoritet på Obama). Andra undersökningar talar om Palin-effekten. Utan Palin hade det gått ännu sämre för McCain.

Men oavsett det. Det är lätt att glömma att när Obama föddes hade "svarta" inte rösträtt i USA. Det är mindre än femtio år sedan. Nu har de röstat fram en man vars mamma var "vit" amerikan och pappa "svart" afrikan.

Folket i världens mäktigaste demokrati har sagt sitt. Ordentligt. Säga vad man vill om USA, jag är ofta kritisk, men landet imponerar på mig just nu.

Vad betyder valutgången för Mellanöstern?

Bitte Hammargren, SvDs mellanösternexpert, har lite att säga om det:

Först av allt stärker den synen på USA. Hade Obamas fantastiska segertåg till Vita huset varit en skapelse i filmens värld, hade människor tyckt att det varit för sentimentalt, för överdrivet. Men nu är det verklighet och Obamas tonläge, hans budskap om att USA:s styrka ligger i idéerna, inte i vapenmakt, kan bryta udden av mycket av USA-hatet i Mellanöstern. Det är klart att det inte kommer att få de mest hårdföra jihadisterna att ändra sig, men det finns andra grupper som kan påverkas.

Vidare:

Som symbol för att USA kan förändras är han oöverträffad. Men i Mellanöstern är man ändå skeptisk, man vet att institutionerna ofta är mäktigare än individen. Man vet att presidenten kan bli kringskuren av intressegrupper och institutioner, av kongressen och lobbygrupper. Men att USA har fått en president vars pappa var muslim, en president som heter Hussein i mellannamn, en man som är afroamerikan har enormt symbolvärde. Och hans förnamn, Barack, betyder välsignelse på arabiska.

Bildkällor: Al Jazeera

Amerikanska presidentvalet

Man måste väl som bloggare skriva något om amerikanska presidentvalet. Så här alldeles innan.

Det ser ut som om Obama ska vinna. Men man vet ju faktiskt aldrig.

Jag hoppas han vinner, även om vissa delar av hans politik är vita fläckar på kartan för mig.

Jag tyckte också att McCain var ganska intressant. Han är annorlunda än tidigare republikaner (och mig veterligen den ende som har försökt bli nominerad som presidentkandidat två gånger, bara det är värt beröm). 

Ända tills han valde Palin som vicepresidentkandidat.

Vad har jag emot henne? Ja, inte att hon är kvinna, ser bra ut, är kristen, pro-life och kombinerar politikerkarriär med moderskap åt fem ungar. Fantastiskt i sig.

Nej, jag är rädd för att hon står med fötterna för djupt rotade i den oljerika myllan (eller isen, om man talar i Alaska). Alaska är ett litet Texas, allt snurrar runt oljan. (I Texas, förresten, tror 25% av invånarna fortfarande att Obama är muslim. Många amerikanare som skulle rösta på McCain skulle inte heller låta Palin predika i deras kyrka. Hur går det ihop?)

En politiker som är insyltad i oljeindustrin vill jag inte ha igen. Inte en vicepresident heller. Vill många inte ha igen, tror jag.

Vi ser ju hur illa det gick förra gången.

Bush har två krig och en ytterst problematisk situation för Iraks kristna på sitt samvete . Hans kristna tro tycks inte ha påverkat hans politik i någon diplomatisk och mer ickevåldsinspirerad riktning. Officiellt handlade det om krig mot terrorism, men i praktiken handlade det om makten över oljan. Sådant sysslar man med om man kommer från Texas.

Och jag är rädd för att man sysslar med det om man kommer från Alaska också.

Men vad vet jag, någon expert på amerikansk politik är jag inte. 

Men jag vet en del om oljepolitik.

Fay Weldon till ALF bokförlag

Jag kan inte låta bli att uppmärksamma detta: Ann Ljungberg, kvinnan bakom bland annat de suveränt välorganiserade skrivarkurserna i Sevilla, som jag var på i mars, har ett litet bokförlag, Ann Ljungberg Bokförlag (ALF). Hon driver det från sin och makens segelbåt, som just nu befinner sig i London. Annars sysslar hon mest med författarcoaching (när hon inte seglar).

Nu har hon precis skrivit kontrakt med Fay Weldon. Ni vet, hon med En hondjävuls liv och lustar (The lifes and loves of a She-devil). Blev även Hollywoodfilm och brittisk TVserie (varav den senare var betydligt bättre än den tidigare). ALF ska ge ut The Stepmother´s Diary.

Först, det är bara att gratulera Ann. Vilket kap!

Sedan kan jag inte låta bli att förvånas. Hur kan det vara möjligt att Fay Weldon inte har ett svenskt förlag längre? Hon säljer bra i övriga världen och får goda recensioner.