Bitte Assarmo är i farten igen och jag konstaterar att jag i två blogginlägg redan har varit inne lite på vad hon skriver om i SvD idag.
Dels filosoferade jag lite om vad som egentligen är ett traditionellt äktenskap. Egentligen handlade det också om vad som egentligen är en traditionell familj. Kärnfamiljen är ett mycket modernt begrepp. Inte ens min egen mamma (född i slutet av 30-talet) bodde i en kärnfamilj, mormor och styvmorfar fanns i huset också.
Och för att slänga in Gud och Bibeln i det här; kärnfamiljen (dvs. "mamma-pappa-barn") är definitivt inte ett bibliskt påfund. På Bibelns tid levde de flesta i storfamiljer, liksom de flesta människor på jorden än idag gör.
Jag har också skrivit om barnens rätt till sina (biologiska) föräldrar. Om kärnfamiljen består av just denna konstellation; biologiska föräldrar och barn, då tycker jag att kärnfamiljen är värd att försvaras, för det underlättar ju liksom för barnen när föräldrarna finns så "nära."
Jag vill påpeka att kärnfamiljen givetvis inte garanterar en lycklig uppväxt, men jag talar mer om barnens rätt. Om det fungerar i verkligheten är en helt annan sak, men det är det jag tycker vi ska sträva efter; att garantera barnets rätt till båda sina föräldrar.
Assarmo skriver:
"Jag ser inte de alternativa familje- formerna som ett hot mot samhället, eller mot barnens trygghet. Där kärlek finns, där finns också trygghet för barnen, oavsett om föräldrarna är frånskilda, gifta, hetero- eller homosexuella."
Jag håller med. Det är liksom inte det jag syftar till när jag talar om barnens rätt till båda sin föräldrar. Ett barn i en styvfamilj ska stödjas i kontakten med den biologiske föräldern som står utanför, liksom ett barn med homosexuella föräldrar ska stödjas i kontakten med den andre biologiske föräldern.
Men att som Assarmo säger; försöka "döda" kärnfamiljen, oavsett om den är ett modernt påfund eller inte, är förkastligt, vad är egentligen "fel" med kärnfamiljen?
Om kärnfamiljen kommer att bestå i nuvarande form om 100 år ska jag låta vara osagt (100 år bakåt i tiden fanns den ju faktiskt inte i någon större utsträckning).
Vad vi däremot aldrig kommer att kunna ändra på är det faktum att i konstellationen kvinna-man-som-älskar-varandra, så blir ofta "konsekvensen" barn...
Alla barn har en mamma och en pappa, jag tror inte att någon har börjat tro på storken på gamla dar, för att hänvisa till Karin Långström Vinge, men inte alla som har en mamma och en pappa har en bra relation med mamma och pappa. Det är väl egentligen det jag bekymrar mig mest över.
Men inget nytt under solen. Det har alltid funnits barn som inte har haft en bra relation med mamma och pappa (eller ingen relation alls). För en del har det kompenserats av att de har haft en bra relation med andra vuxna(som funnit i föräldrarnas ställe), för andra har saknaden alltid funnits där...
Vi som inte tro på en Gud då?
SvaraRaderaVi som anser att en man och kvinna i ett förhållande är lika naturligt som en man och en man eller en kvinna och kvinn?
Du skriver att barnet har rätt till sina biologiska föräldrar. Att "garantera barnets rätt till båda sina föräldrar" tycker jag är både onädvändigt och dumdristigt. Bara för att man som man och kvinna kan ha samlag och därmed få ett barn, innebär inte att de är FÖRÄLDRAR. Att kunna ha sex innebär inte att ma n automatiskt är ansvarsfull och mogen person som passar som en förebild för ett barn. Om vi tar ex. homosexuell adoption som ett exempel tycker jag att det är självklart deras och även barnets rättighet att adoptionen skall gå igenom. Detta måste såklart innebära att de passar som föräldrar men den bedömningen har inget att göra med deras val av partner.
Ett engelskt ordspråk lyder: It takes a village to raise a child.
Detta är så sant! De förebilder och auktoriteter ett barn möter i ett samhälle idag begränsas absolut inte av till deras föräldrar. Jag själv växte upp utan en pappa och vistt har jag saknat att jag ej fick lära känna honom (då han gick bort kort efter min födelse) men jag har ändå haft manliga förebilder så det räcker och bir över. Min "styvpappa", farfar, morfar, morbror, farbror, lärare, vänner, grannar och flera andra! Jag har lidit av att förlora min far men ej av förlusten av en manlig förebild.
...
Och sedan detta tjat om Gudrun Schymans taankar om kärnfamiljen. Hon har väl aldrig sagt att hon tycker att kärnfamiljen skall slopas?! Det hon har sagt är att bara för att kärnfamiljen är en traditionell familj innebär inte detta att det är det bästa för barnet, mamman och inte heller pappan. Det finns sådana familjer som fungerar men samtidigt måste man aktivt arbeta med att skydda de kvinnor och barn som kommer iklämm i dessa familjer.
Dessutom måste förståelsen för alternativa familjesammansättningar öka och även främjas med hjälp av kommun, landsting och stat.
Det prataa om att feministerna måste sluta spotta på kärnfamiljen. Som feminist och aktiv politiskt i denna kamp kan jag säga att detta är inte något VI sysslar med. Det är snarare så att man spottar på feministerna endast för att vi ser en fara i kärnfamiljerna som det ser ut idag. För det förkastar vi inte kärnfamiljen utan endast försöka hjälpa de som är fast och skadas i ett sådant förhållande!
Jag får känslan av att du kommenterar Assarmo och inte mitt inlägg.
SvaraRaderaTroende eller inte, jag tycker faktiskt ändå att man bör sträva efter att barnen behåller kontakt med båda sina föräldrar så långt det är möjligt. Ibland ger den kontakten inget och då får man hoppas att andra kan komma i förälderns ställe.
Jag vet att det är en utopi, men ändå ser jag det som en grundläggande rättighet. Hur verkligheten ser ut är givetvis en helt annan sak.
En mig närstående hade aldrig kontakt med sin pappa (han lade bokstavligen fötterna på ryggen) och det bar hon med sig hela livet och undran om denne man har gått i arv i två generationer. Hon växte upp utanför en kärnfamilj och var en fantastisk människa, men det är ju inte det jag talar om.
Inte heller ifrågasätter jag samkönades förmåga att uppfostra barn.
Men när den dagen kommer när barnet frågar efter den/de biologiska föräldrarna, då måste de veta hur de ska tackla det. Precis som vanliga adoptivföräldrar. Alla har inte ett behov av att undersöka sitt ursprung, men många har det.
Vad det gäller adoptioner för samkönade par har jag inte tagit ställning. Jag ser både för och nackdelar.
"Bara för att man som man och kvinna kan ha samlag och därmed få ett barn, innebär inte att de är FÖRÄLDRAR."
Fel. BIOLOGISKA föräldrar är de, och det är ett biologiskt faktum som ingen kan förneka. Hälften av generna är pappans, hälften mammans. Vem som är förälder i PRAKTIKEN är en helt annan sak.
Om bara ansvarsfulla och lämpade personer hade sex och blev föräldrar, så såg kanske världen annorlunda ut, men så är det ju inte. Förälder blir människor, har alltid blivit och kommer alltid att bliva, oavsett lämplighet.
Och hur vi än vrider och vänder på det så har barnet RÄTT till den föräldern.