Låt mig först slänga ur mig en ”socialarbetar-sanning”(tror man inte på den så är man nog inte en bra socialarbetare):
”Föräldrarna har inte rätt till sina barn, barnen har rätt till sina föräldrar.”
Ett exempel: Ett vårdnadsärende; en förälder kan inte kräva att få barnet, eller få umgänge;”därför att det är mitt barn!”. Det är barnet som ska ha rätt att träffa, umgås med, båda sina föräldrar.
Ett barn har rätt till båda sina föräldrar. Ett barn har rätt till både sin mamma och till sin pappa.
Ett barn som föds utanför ett stadigt förhållande ser ofta sin ene förälder för lite, eller inte alls, ofta är det pappan som försvinner ut i periferin.
Eller efter skilsmässa. Ett barn som förlorar en förälder påverkas givetvis alltid av det.
I en adoptivsituation tar adoptivföräldrarna de biologiska föräldrarnas plats, följaktligen har barnet rätt till sina adoptivföräldrar.
Ett barn kan inte födas utan en biologisk mamma och en pappa. Det är så att säga den eviga sanning som vi inte kommer ifrån. Så har Gud skapat oss. Att en del barn kan ”bli till” i provrör ändrar inte den sanningen; ett ägg från mamma och en spermie från pappa behövs. Enkel sexualundervisning från högstadiet.
Om ett barn föds i ett samkönat förhållande så måste det ändå till ett deltagande av någon av det andra könet. I ett lesbiskt förhållande behövs en spermadonator, i ett manligt homoförhållande behövs en surrogatmamma, som därtill också är biologisk mamma (”halv-surrogat-mamma”)
Låt oss börja om från början.
Barnets rätt till sin mamma OCH sin pappa måste garanteras.
Hur sker det i ett homosexuellt förhållande? Hur bevakar man barnets rättighet?
Vid en eventuell separation, vad händer med den i förhållandet som inte är biologisk förälder? Har barnet någon rätt till umgänge med den personen, som inte är biologisk förälder?
Hur löser man sådana umgängesfrågor?
Det handlar egentligen inte om ifall barnet växer upp i en trygg och stimulerande miljö. Givetvis kan det också ske i ett samkönat förhållande. Hellre en trygg uppväxt där, än i ett otryggt heteroförhållande eller otryggt förhållande med en förälder.
Det handlar om barnets rätt till BÅDA sina föräldrar.
Jag är medveten om att jag slänger ur mig en hel del frågor. Själv brottas jag med svaren.
En av orsakerna till att jag är tveksam till adoptioner för samkönade par är att man inte kan garantera barnets rättighet till BÅDE en mamma och en pappa.
"Om man då tillåter äktenskap mellan personer av samma kön har man svikit barnens rätt till sina föräldrar, " skriver DN att motståndarna till samkönade äktenskap säger.
Egentligen har detta inte alls något med eventuella samkönade äktenskap att göra. Barn föds inom och utom äktenskapet och så har det alltid varit, och kommer alltid att vara.
Frågan är snarare, hur bevakar vi barnets rätt till både sin mamma och sin pappa?
Jag kan bara hålla med. Jag tror att ett barn behöver en bild av att ha en mammam OCH en pappa även om den ena kanske inte bor med barnet. TVå föräldrar av samma kön kan aldrig ersätta den andra sidan. Diversiteten är nödvändig för ett barnsidentitetsskapande och i läran om det sociala samspelet mellan individer. Jag kan sträcka mig så långt att två kvinnor uppfostrar ett barn om en är den biologiska modern, men två män? Hur skulle de kunna uppfostra en flicka till en kvinna eller en pojke till en man utan att ge uppfostran en snedvriden bild av hur resten av samhället fungerar? Nu menar jag inte att en man inte kán vara en god uppfostrare. Tummen upp för alla ensamstående fädrer som tar sitt ansvar och fostrar sina barn, men de har det sannerligen inte lätt många gånger med resten av det kritiska samhället mot sig. Dessa har oftast inte valt situationen (skilsmässa, änkeman) en adoption däremot skulle vara ett aktivt val, där modern plötligt upphör att finnas. Ett val som görs ovanför barnets huvud...
SvaraRaderaTvå kvinnor eller två män spelar ingen roll, tycker jag. En av männen kan ju vara biologisk fader. Men hur garanteras då barnets rätt till sin biologiska mamma?
SvaraRaderaDet är som sagt inte en uppfostringsfråga, utan en principfråga. Barnets rätt till både mamma och pappa.
Mängder av barn växer upp utanför kärnfamiljen, (ett begrepp som också tål att diskuteras).
Många av dem har en bra uppväxt, det är inte det jag talar om.
Det handlar inte om att ifrågasätta samkönades pars förmåga att uppfostra barn.
Det handlar om hur de bär sig åt för att garantera barnets rätt till den andre biologiske föräldern.
Håller med dig till 100%. Frågan är bara då hur vi ska lösa det här problemet? Jag känner sympati för både adoptivbarnen och de samkönade föräldrarna som så gärna vill ha ett barn att ta hand om.
SvaraRaderaDet är en så svår fråga det här. Bra skrivet!
Jag ifrågasätter egentligen inte ett samkönats pars lämplighet att bli adoptivföräldrar, inte heller barnets behov av att komma till ett samkönat par.
SvaraRaderaMen en kvinna kan inte träda i pappas ställe och vise versa.
Två kvinnor kan vara lika lite pappa som en ensamstående, och två män kan var lika lite mamma som en ensamstående man.
Nu tycker du säkert att jag är oförskämd, men jag undrar hur du har tänkt dig att samhället ska gå till väga om den biologiska fadern dör under graviditeten eller den biologiska mamman dör vid förlossningen?
SvaraRaderaSka den föräldern som är kvar då adoptera bort barnet till en kärnfamilj tycker du?
Eller ska staten utse en ställföreträdande mamma/pappa istället för den döda föräldern?
Och en sak till: Ibland har barn rätt att slippa en eller bägge av sina biologiska föräldrar. Kanske tror du mig inte, men det finns barn som frivilligt går till socialen och ber att få komma till ett fosterhem för att föräldern/föräldrarna misshandlar dem eller förgriper sig på dem sexuellt. Se på Louise i Vetlanda, hon rymde helt frivilligt från sin biologiska pappa. Att barn alltid vill vara med sina biologiska föräldrar stämmer alltså inte, hon och många andra är levande bevis på det.
Nej, jag tycker inte att du är oförskämd, men kanske lite naiv.
SvaraRaderaJag talar givetvis om principen, idealförhållandet, vad du vill. Som socionom är jag medveten om att verkligheten ofta är annorlunda.
Men även i fallet omhändertagna barn, så jobbar soc. för att barnet ska kunna behålla kontakt med föräldrarna, I DEN MÅN DET
ÄR MÖJLIGT.
Att en ensamstående förälder som förlorat sin partner inte skulle kunna behålla sitt barn därför att han/hon inte är en kärnfamilj är absurt och om du tror att jag har sagt det så har du missuppfattat mig totalt. Har jag skrivit det?Läs mitt blogginlägg ordentligt, även kommentarerna.
Jag ifrågasätter faktiskt också begreppet kärnfamilj, vad jag talar om är barnets förhållande till båda de biologiska föräldrarna.
Men kan man verkligen vara säker på att barn helt naturligt har någon sorts automatiskt behov av just den biologiska föräldern? I många fall tror jag att det är sanhället som försöker konstruera behovet.
SvaraRaderaJag vet ett fall (det var rätt många år sedan) där ett barn varit i fosterhem sedan födseln. (frivilligt från deras sida)Helt plötsligt ville föräldrarna få hem barnet för "nu hade de fått ordning på sitt liv". Naturligtvis betraktade det här barnet som var 4 år sina fosterföräldrar som sina föräldrar. Det sa: Ni är inte min mamma och pappa. Gittan och Hans är min mamma och pappa.
Fråga ett 4-årigt barn vad en mamma och en pappa är, och det skulle antagligen svara "det är mannen och kvinnan som barnen bor hos."Så små barn lägger oftast inte alls samma vikt vid blodsband och biologi som vuxna gör. Ingen lyssnade på det här barnet, det var tvunget att flytta hem till två fullständiga främlingar.
Jag förstår inte hur man kan vara så egoistisk. Om jag födde ett barn jag eller pappan inte ville/kunde ta hand om för att graviditeten upptäcktes då det var för sent för abort och jag därför bad om att få det placerat i fosterhem skulle jag aldrig i livet komma på tanken att bara rycka upp det flera år senare. trots att vi inte haft kontakt på flera år.
Ett annat fall handlade om en pappa som trots at han erbjöds många gånger aldrig brydde sig om att ha något umgänge alls med sin dotter.När hon var 5 kom han plötsligt och krävde umgänge varannan helg. När en socialsekreterare kom och besökte flickan var hon helt oförstående när han visade ett kort och sa "Det här är din pappa". Hon gick och hämtade en bild på sin styvfar, som funnits i familjen sedan hon var ett spädbarn och som behandlade henne likadant och lika kärleksfullt som de biologiska barn som var flickans halvsyskon och sa: Nej, det här är min pappa.
Socialsekreteraren gjorde allt för att försöka konstruera ett behov den här flickan uppenbart inte alls hade.
Att barn har rätt att veta sanningen om vilka som är och inte är deras biologiska föräldrar är en sak. Men jag tycker de här två exemplen visar tydligt att barn inte alls har något naturligt behov av just sina biologiska föräldrar utan att de betraktar de vuxna som de bor hos och som tar hand om dem som föräldrar.
Det är vuxenvärlden som konstruerar en "rätt till sina biologiska föräldrar" som barn i många fall inte alls är intresserade av.
Jag håller faktiskt med dig i dessa båda fallen.
SvaraRaderaSmå barn ska man inte rycka upp och placera hos främlingar som i det första fallet.
Jag vet däremot av erfarenhet att behovet av att veta mer om biologiska föräldrar ofta väcks i tonåren. Att adoptivbarn ofta får ett behov av att resa tillbaka till "hemlandet" och söka upp föräldrarna är ju ett välkänt faktum. Men jag känner också adopterade som inte alls har haft det behovet.
Men jag håller fast vid principfrågan, fast principer kan lätt bli generella. Helst vill jag tala om barnets rätt till sina föräldrar och inte om föräldrarnas rätt till sina barn. Som i ditt andra exempel; jag ser inte att pappan hade rätt att klampa in i sin dotters liv hur helst. Fem år är lång tid. Rätten till sin pappa hade ju pappans själv förvägrat dottern genom att vara osynlig i fem år.
Nej, barnets rätt och behov måste komma först.
Och en personlig erfarenhet. I min familj "upptäcktes" plötsligt att det fanns en okänd faster (halvsyster till min pappa). Under 86 år har det hållits hemligt för familjen. Nu finns inte farfar och farmor sedan länge och en av mina "okända" kusiner tog kontakt. Halvsyskonen har träffats och det var en oerhört positiv upplevelse och alla kände att de hade något gemensamt. Men samtidigt kände alla att "det var ju synd att vi inte kände till varandra tidigare."
Ett exempel på hur någon "förvägrades" rätten till sin pappa och även sina halvsyskon, och vi kommer aldrig att få veta varför eftersom de "inblandade" inte längre lever.
En tanke till.
SvaraRaderaMin sista fråga i inlägget var:
"hur bevakar vi barnets rätt till både sin mamma och sin pappa?2
Hur bevakar vi på bästa sätt borde man kanske fråga.
Även om ett minderårigt barn kanske inte har behov av att träffa en okänd biologisk förälder, hur tacklar man det när barnet som tonåring är bitter över att han/hon inte har "fått ha" någon kontakt? Kontaktbehovet infinner sig inte alltid, men om; vad svarar vi barnet då?