Vad är ett traditionellt äktenskap egentligen?

Hela debatten om samkönade äktenskap får mig att fundera lite på hur synen på äktenskap har förändrats från tidens början tills nu, och hur mycket det skiljer sig mellan olika länder och kulturer.
Skapelseberättelsen talar om mannen som lämnar sina föräldrar för att leva med sin hustru och de blir ett.
Många kristna utgår från denna bild när de tänker på äktenskap. De blir ett. Ett par, en sexuell enhet.
Och med sexuellt enhet menar jag givetvis den enhet som kan ge upphov till barn. I alla fall som det var förut, numera med hjälp av andra hjälpmedel, har ju samlaget i princip blivit överflödigt. Men fortfarande är det ju så att det behövs ett ägg från kvinnan och en spermie från mannen för att det ska bli barn.
För hur man är vrider och vänder på det, homosexuella par kan inte få biologiska barn utan att frångå den traditionella barnalstrande proceduren. Det måste ha hjälp av någon från andra könet (en mamma som bär och föder barnet, alternativt en pappa som donerar sperma.) Och fortfarande är ju inte båda biologiska föräldrar.

Numera gifter vi oss av kärlek. För var det annorlunda. Till ganska nyligen i Sverige, och utomlands, var de flesta äktenskap arrangerade. De hade inget med förälskelse och lust till varandra att göra.
En av mina favoritkyrkofäder är Augustinus, inte för att jag kanske håller med honom om allt (jag tycker att han var ganska sexfientlig), utan snarare för att jag tycker att Bekännelser är en bok (historiens första självbiografi?) som berör mitt hjärta. Jag tycker helt enkelt så förfärligt synd om Augustinus! (Och vet ni, den där Robbie Williams-sången; Oh Lord, Make me pure, but not yet, är ett nästan tvättäkta citat ur Bekännelser).
För att göra en lång historia kort; Augustinus levde med sin konkubin, som han helt klart älskade, och de hadetill och med en son ihop. Men kvinnan var av lägre klass (det var oftast konkubiner) och Augustinus borde gifta sig med en kvinna av samma klass. Så han bröt med sin älskade, vilket han beskrev som om hjärtat blev sönderskuret och sargat och lämnade efter sig ett blodspår, eftersom det hade växt fast vid henne, för att kunna gifta sig.
I slutändan gifte sig Augustinus aldrig, han valde celibatet istället (det gjorde för övrigt konkubinen också). Han kände att Gud kallade honom till att leva i celibat, men jag undrar om inte också saknaden efter den kvinna han hade älskat hjälpte till att driva honom till det beslutet. Hellre celibat än att leva i ett olyckligt äktenskap med en kvinna han inte älskade.
Och han förde hela sitt liv ett korståg mot kroppslig lust, som han ansåg var ett resultat av syndafallet, inte något som Gud hade skapat oss med. Stackars Augustinus, så fel han hade!

Andra exemplet är mer nutida. Jag har nästan läst ut Ayaan Hirsi Alis självbiografi, som skildrar en gripande och tragisk barndom- och ungdomstid. Ayaans mamma gifte sig faktiskt med fadern av kärlek, mycket ovanligt i Somalia på sextiotalet. Men äktenskapet blev olyckligt, fadern var politiskt aktiv, och antingen i fängelse eller i exil, han var aldrig hemma. Han lyckades avla tre barn, inte mycket mer. Och han hade två andra fruar.
Ayaan visste tidigt att hon ville gifta sig med någon hon höll av (och kände sig sexuellt attraherad till). Så när hon skulle giftas bort med en kusin, boende i Canada, som hon inte tyckte om, tog hon saken i egna händer och "flydde" till Holland. Till och med hennes medflyktingar av somaliskt ursprung på flyktingförläggningen i Holland tyckte hon var galen som inte accepterade mannen; "Han är ju rik, ser bra ut!"
Som tolk i Holland fick hon senare se de arrangerade äktenskapens absoluta baksida när hon fick tolka för somaliska kvinnor som blivit svårt misshandlade och våldtagna, av sina män. Ogifta somaliska kvinnor som gjorde abort, ville att de holländska läkarna skulle "sy ihop" dem igen efter ingreppet, kvinnorna var ju omskurna och "ihopsydda" i underlivet, så att ingen skulle misstänka att de inte var oskuld. (Något som de holländska läkarna givetvis inte gjorde).
Och Ayaan påpekar i sin bok att de kvinnor som misshandlades av sina män, så gott som alltid gick tillbaka till dem, under förevändning att Allah ville det och att det var deras plikt som muslimer; att vara sin man trogen (trots att han hade slått henne sönder och samman).
Att Ayaan så småningom övergav sin muslimska tro, var enligt min mening en följd av alla dessa vittnesmål av våldsamheter understödda av den muslimska tron, som hon tolkade det.
Arrangerade äktenskap är en realitet i många länder världen över.

Sverige har mycket länge varit en sambo-land, ingen modern uppfinning alltså. Lite släktforskning som jag har gjort om min ytterligt fattiga släkt på modersidan visar att mina förfäder inte alltid gifte sig. Åtminstone inte med en gång. Det hade helt enkelt inte råd. Barnen står som oäkta i kyrkoböckerna, även om det står tydligt att föräldrarna har bott ihop långt innan barnen föddes. Min mamma berättade att det inte var något ovanligt, och det var accepterat av gemene man, men kanske inte av kyrkan (prästen hade ju skrivit oäkta om de gemensamma barnen, en anteckning som för övrigt ändrades när föräldrarna så småningom gifte sig.

Så vad är ett traditionellt äktenskap egentligen? Ett arrangerat äktenskap, ett kontrakt mellan två familjer?
Ett resultat av ömsesidig kärlek och en längtan efter att leva ihop? Och måste man gifta sig för att göra det?
Måste barn vara något som kommer av denna förening? Men de som inte kan få barn?
Och barn kan ju faktiskt bli till ändå, utan en stadigt förhållande. Och utan kärlek också, det enda som behövs är ju faktiskt kroppslig lust, och det är ju endast nödvändigt från mannens sida ("lay down and think about England" eller vad sade de i det viktorianska England?).

Egentligen är jag nog ganska förvirrad. Och hjälp, vad långt detta inlägg blev. Utan att jag kom fram till något.