Mystisk mysticism?

Debatten om den mystiska mysticismen fortsätter. Jag tycker mig se en viss kantring i debatten, eller att den har gett sig in på ett stickspår.
Det verkar som om de frikyrkliga debattörerna gärna vill tro att kristen (katolsk eller ortodox) mysticism är något som har släppt in österländska, ickekristna, metoder, övningar och trosföreställningar.
Insändarskribenten Kalle Dahlin verkar dra ett likamedstecken mellan djuroffer, vattenbad i Ganges och orakel i Delfi och rökelse, ikoner, och ritualer man kan finna i kristen mysticism.
Låt mig med en gång säga, att om det är det som det handlar om, då är inte heller jag med.
Men nog är det lättare att avfärda den kristna mysticismen om man tror att det är det samma som österländsk ickekristet inflytande.

Men det är inte det vi debatterar, tror jag, det borde i alla fall inte vara det.

Jag tror kanske att det har att göra med en rädsla dels för det okända, dels för att det faktiskt kan vara så att den helige Ande manifesterar sig själv på olika sätt i olika kristna sammanhang, alltså på ett annat sätt än det jag är van vid/tror är det riktiga.
Jag tror att man kan uppleva Andens verkningar i kristen mysticism lika mycket som i ett karismatiskt sammanhang. Jag tror att Anden kan vara närvarande på så många olika sätt. Det handlar inte alltid om att det "kokar". Man kan ju få starka andliga upplevelser också i ett mer kontemplativt sammanhang (inkluderat både tungomålstalande och profetior). Jag har upplevt Andens närvaro bara av att gå in i gamla kyrkor från 300-talet, till och med i kyrkoruiner, under min tid i Mellanöstern, hur förklaras det?

Men om ritualerna och handlingarna blir det viktigaste, då har man naturligtvis hamnat snett. Och Bibeln ska givetvis vara vår urkund, men det betyder inte att vi inte kan läsa och lära oss av vad som har skrivits sedan dess. Ökenfäderna, för att ta ett exempel, har ju mycket att lära oss, men de är givetvis inte felfria och absolut inte sista auktoritet. Lika lite som Luther, Calvin eller Lewi Pethrus.

Jag tror att kristna i alla tider har utvecklat ritualer för sin tillbedjan. Medvetet och omedvetet. Katoliker har en ritual, lutheraner en och pingstvänner en. Jag tror inte att någon kan säga att "vi har inga ritualer i vår kyrka". Frikyrkorörelsen är kanske lika ritualiserad som både katolska och ortodoxa kyrkan, det yttrar sig bara på ett helt annorlunda sätt.

Låt mig avsluta och säga att kanske är det bättre att det "kokar över" än att det inte kokar alls, vad vet jag. Men min erfarenhet är att när det har kokat över för mycket har det också drivit bort människor från Kyrkan, och de har fått sår inombords som därefter hindrar en sund gemenskap med Gud. Karismatisk kristendom kan vara lika osund som kristen mysticism, om vi någonstans på vägen går vilse och inte håller oss till Gud.

I alla kristna sammanhang tycks människor gå vilse, och kanske borde vi alla fråga oss varför.