Om när kristna ser ned på andra kristnas tro

En insändare i Dagen får mig att minnas mina tidigare erfarenheter av pingstvänner. Jag vet inte om insändarskribenterna är pingstvänner, men jag tolkar det så.
Jag hoppas alla läsare som är pingstvänner inte missförstår mig, jag vill inte generalisera. Dessutom tror jag att många kristna från andra (evangeliserande) kyrkor gör sig skyldiga till samma sak:
Man försöker frälsa sina medkristna.

Låt mig börja från början.
Någon gång i livet har alla kristna blivit frälsta, alltså blivit kristna. En del har en stark frälsningupplevelse, för andra har det växt fram.
Om vi inte bokstavligt tar avstånd från vår tro, så behöver vi inte bli frälsta igen.
Däremot behöver vi förnyelse i vår tro regelbundet. Om vi går in på villovägar behöver vi ledas rätt igen. Tidningen Dagen har varit full med exempel den senaste tiden på när det har gått fel.
Vi behöver omvändas från våra synder och vi behöver förlåtelse. Regelbundet.
Men jag tror inte att vi behöver blir frälsta igen om vi en gång har blivit kristna.

Vad har har sagt i den sk. ikon (och Peter Halldorf) debatten kan ni läsa här. Med fortsättning här och även här...

Dagens insändareskribenter (som faktiskt tar upp en hel del som jag håller med om, speciellt detta; jag har personligen svårt för påvens auktoritet, och med detta riskerar jag att stöta mig även med mina katolska läsare, inte bara pingstvännerna!) avslöjar sig genom att slänga ur sig en rejäl kråka på slutet.

"När pingstväckelsen kom till Brasilien genom de svenska missionärerna Daniel Berg och Gunnar Vingren under förra seklet bar de nyfrälsta före detta katolikerna ut sina ikoner på gårdarna och brände upp dem. Detta är exempel på den radikala kristendom vårt land behöver i kontrast till en andlighet som
skapar enhet genom att tiga om sanningen."

(Kursiveringen står jag för)

Notera att jag absolut inte motsätter mig den radikala i att bränna upp ikoner, om det nu var så att katolikerna i Brasilien tillbedde dem som man tillber avgudar.
Nej, det jag reagerar på är termen nyfrälsta, som kan tolkas så som om att människorna (som var katoliker) inte hade varit kristna innan.

När jag var tonåring hade jag vänner som var pingstvänner. Det fanns en tendens hos dem att lägga för mycket vikt på andedopet och då speciellt gåvan att tala i tungor. Om man inte talade i tungor var man inte andedöpt och då egentligen inte riktigt frälst.
Jag i min tur var ganska övertygad om att jag både var frälst och andedöpt, men detta dop hade inte inträffat vid något speciellt tillfälle. Gåvan att tala i tungor fick jag inte och har aldrig fått.Däremot mådde jag ganska dåligt av att mötas av attityden är det som hade skett med mig var inte riktigt tillräckligt. Min tro var inte tillräcklig. Jag hade inte nått ända fram.

Jag måste säga, att jag har sett denna attityd mot andra kristna i många sammanhang. Tyvärr väldigt mycket inom frikyrkan, trosrörelsen och den karismatiska rörelsen.
Som om vi som kristna kan se in i andra kristnas hjärtan och bedöma hur äkta deras tro är. Det kan ju bara Gud!
Nu menar jag inte att vi inte ska tillrättavisa våra syskon om vi tycker att de är ute och cyklar. Men vi ska akta oss väldigt noga för att antyda att våra kristna syskon inte är kristna.

Ännu en sak reagerar jag på i insändaren.

"Kyrkofädernas och andra postapostoliska kyrkliga ledares skrifter och tolkningar av Skriften ges ett utrymme framför den lokala församlingens rätt att under Andens ledning tolka Guds Ord."

Samtidigt använder skribenterna sig av David Wilkersons ord som om de vore sanning, därför att de tycker att hans profetia har uppfyllts.
Varför använder man sig av moderna OCH postapostoliska skrifter som denna utan förbehåll?