Kristna bara tjafsar...

...och bråkar.
Ja, ibland har de även ihjäl varandra. Vi behöver inte gå så långt tillbaka i historien för att hitta exempel på det. Kanske inte ens en dag, om vi ser på Kenya exempelvis.

Detta inlägg hänger lite ihop med ett tidigare, där jag skriver om att vi inte ska säga att religion(er) är farliga, utan att det är människan som är farlig. Nej, jag har inte ändrat mig, jag tycker så fortfarande.

Kristna bara tjafsar och bråkar. Verkar det som i alla fall. Jag talar inte enbart om andra, nej, detta är lite självrannsakan också. Visst tjafsar jag också!

Nu ska jag försöka använda mig av ett utanförperspektiv, som om jag inte vore kristen, men jag är intresserad i vad de kristna håller på med, vad kyrkan håller på med.
Det är lite svårt att ha det perspektivet, eftersom jag har varit kristen hela mitt liv, och inte har något ickekristen liv "före" att falla tillbaka på.
Men jag ska försöka.

• Vad tänker en ickekristen när han eller hon ser diskussioner på bloggen som denna? (Hur intressant är det egentligen om huruvida nu Maria var Jesus moder eller Guds moder?)
• Hur reagerar man när kristna kallar andra kristna för "låtsas-andliga"? (En av bloggreaktionerna till Dagens Bjärka-serie).
• Eller denna, för att inte gå så långt bort...
• Vad tänker en ickekristen när han eller hon ser hur kristna av ett samfund kallar andra kristna samfund för Skökan (alltså ur Uppenbarelseboken, där det står att denna Sköka har druckit sig berusad av blodet från de heliga och bloden från Jesu vittnen. Bland annat.)

Jag tror att många ickekristna förstår att det finns meningsskiljaktigheter (precis som i andra sammanhang, tex politik), och att det måste få diskuteras, men att de har svårt att förstå varför meningsskiljaktigheter tar så mycket plats.

Själv skulle jag bli ganska tveksam. Kanske rentav rädd. För vad är det som lockar mig till den kristna tron, eller vad skulle kunna locka mig? Att kristna mest håller på och tjafsar? Att kristna pysslar med att ifrågasätta om andra kristna verkligen är kristna?
Jo, jag skulle nog bli om inte rädd, så ganska tveksam. Om de där kristna har svårt att acceptera varandra, skulle de då acceptera mig?

Om nu Gud är kärlek, varför visar då kristna inte kärlek, inte ens till varandra?

Någonstans har jag läst att en av de främsta orsakerna till att ickekristna attraherades av den tidiga kristna kyrkan var att de såg hur de kristna älskade varandra. Det var ett oerhört starkt vittnesbörd.

Jag tror inte att det har ändrats.
Istället för att oroa sig för, eller tjafsa om, ifall Livets Ord eller Pingstkyrkan eller något annat protestantiskt samfund har löst en enkel biljett till Vatikanen (för att ta ett exempel), så kanske det vore ett bättre vittnesbörd om Guds kärlek om vi strävade efter en enhet som struntade i samfundsgränserna och meningsskiljaktigheterna.
Koncentrerar vi oss enbart på att bekämpa villoläror (eller vad vi tolkar som villoläror), så är det lätt att glömma bort att visa villkorslös kärlek. För det klingar rentav falskt att säga att man älskar sina syskon, för att i nästa mening tala om hädelse.
Jag tycker visst att man ska få kritisera vad man tycker är villoläror. Men det behövs ödmjukhet och vishet. Jag tycker visst att vi ska kunna predika Skriften allena. Men att i samma andetag använda sig att nutida sk. "profetior", för att ge stöd för sina åsikter, det lägger bara lock på diskussioner som kanske skulle ha kunnat leda någonvart.

Min fråga är egentligen: Hur evangeliserande är vi egentligen?
Eller borde jag kanske fråga: Hur bortstötande är vi egentligen?

Påminner mig om Shane Claiborne, som i sin bok "Den oemotståndliga revolutionen" berättar om hur hans vänner hade satt upp en bild av George W Bush i naturlig storlek i taket över Shanes säng. Som ett skämt, alla visste ju vad Shane tyckte om Bush, men han lät bilden sitta kvar, för att påminna sig själv om att han skulle be för Bush,han var ju en vanlig människa, som Gud älskade, inte en fiende eller rentav Anti-Krist.
För att spinna vidare, skulle en ivrig anti-katolik sätta upp påvens avbildning i taket ovanför sängen för att påminna sig om samma sak.
Eller, för att sträcka oss ännu längre; Osama Bin Laden?
Med texten "Älskad av Gud" under. Skulle jag?

Jag skulle gärna vilja höra er tankar om detta, oavsett om ni är kristna eller inte. Kanske speciellt om ni inte är det.

Dagen om Ökenfäder i Pingstmiljö

Dagen har precis inlett en artikelserie om vad som sker på Bjärka-Säby. I första delen kommer Peter Halldorf ordentligt till tals.
Intressant läsning, rekommenderas!

Bland annat ger Halldorf svar på en del frågor jag har haft.
Ett exempel:

"Vad gäller kvinnans ämbete så försvarar jag kvinnliga äldste som något inte bara teologiskt möjligt men pastoralt oumbärligt. Här skiljer vi oss från den katolska och ortodoxa traditionen, men detta hör inte till trosbekännelsen och är alltså ingen huvudfråga. De som inte accepterar kvinnliga präster accepterar ju inte heller mitt ämbete som pingstpastor. Här på Bjärka-Säby kan en kvinna leda nattvarden. Men eftersom det i gåvobrevet när vi fick slottet heter att detta ska vara en ekumenisk miljö har vi av respekt för andra kyrkor beslutat att de som leder nattvarden ska vara avskilda som pastorer/äldste eller präster i sin egen kyrka."

Jag kommer att följa artikelserien med intresse.

Här kan ni läsa vad jag tidigare har skrivit i ämnet:
Varför är man rädd för Peter Halldorf
Ikoner, Halldorf, avgudadyrkan och bildförbud
Mystisk mysticism?
Lite om klostret Deir Mar Musa i Syrien, som Peter Halldorf ofta besöker.

Jag har funderat över en sak. Ofta diskuteras protestantiska samfunds flörtande med Katolska kyrkan i bloggar. Nu senast på Aletheia. Med uppföljning här.
Man får ibland intrycket av att en del är rentav vettskrämda för ekumenik.

Förutom "ikon- och Halldorf debatten" sägs det lite om ortodoxa kyrkan. Det är lika gammal som den katolska och har ibland starkare rötter till den första apostoliska kyrkan, speciellt i Mellanöstern.

Maalula i Syrien,en kristen by där invånarna fortfarande talar arameiska, språket Jesus talade

Skyll inte på religionen...

... vi är bara människor.

Jag tycker mig se en skiftning i attityden mot kristna (och i attityden mot troende tillhörande andra religioner också för den delen). Jag vet inte om jag har rätt, men när jag var yngre och lite fegare, vågade jag sällan tala om min tro av rädsla för att bli betraktad som en mes. Lite som Tony Blair inte ville tala om sin tro för att han inte ville ses som mesig. Låter fegt det också.
Jag var nog redan ganska mesig, min kristna tro blev liksom grädden på moset.
En kristen var en som höll på tråkig hög moral, gick hellre till kyrkan en fredagskväll än på en klassfest, och om man gick, då drack man sig absolut inte full, nej, man drack inte alls och var allmänt tråkig. Det bästa någon gång säga om en var att man var "snäll", kanske rentav "schysst".
Jodå, många hade gott att säga om kristna, jag menar, de brydde sig ju ofta om samhällets utstötta och stackars barn i tredje världen.

Om man nu studerar den allmänna debatten om kristna (och troende), så verkar tonen ha ändrats något. Nu får man rentav höra att kristendomen har gjort mer ont än gott. Nazismens vidriga brott begicks av kristna, för att ta ett exempel. Det finns ju hur många som helst: korsriddare, kolonisatörer på kontinenter andra än Europa, serbier i fd. Jugoslavien, hutus i Rwanda. Kristna allihop!
Religion är farlig därför att den får människor att göra så mycket ont, det hör man ofta i bloggdebatter.
Jag ska inte skylla förändringen på vare sig ateister á la Dawkins eller inte ens på muslimska extremister, även om jag tror att de senare har gjort att alla troende känt av konsekvenserna av deras illdåd: troende, speciellt fundamentalistiskt troende=våldsverkare.
Men åandrasidan, att skylla på Bush och det där med att "följa Jesus i skuggan av Bush" (Magnus Malm) är ju något jag själv har ägnat mig åt.

Egentligen vill jag inte skylla på någon eller något.
Faktum är att när man vill hitta orsaken till varför onda saker sker, så vill man gärna skylla på något, eller ivrigt försvara sig ("glöm inte hur mycket ont det ateistiska kommunismen har ställt till med!")
Men jag tror att det är ganska meningslöst. Varför ska jag som kristen försvara mig när det tas upp vad för illdåd som har begåtts i kristendomens namn? Det är ju bara att konstatera att det har skett (och sker....) och att jag inte kan göra så mycket åt det. Inte mer än att försöka att inte göra det själv.

Jag tror inte att religion är farlig. Det är människan som är farlig.
Människan har alltid använt sig av religion och ideologier för att använda dem för egna syften.
Till och med fridsamma ideologier och religioner kan användas. Det är inga större problem. Och galna åsikter och hat som människor bär inom sig, är inte farliga förrän de omsätts i handling. Bara för att man hatar någon av någon anledning så betyder de inte automatiskt att man går och dödar den personen!

Så skyll inte på religion, ideologier eller ateism. Skyll på människan. Det är människan som väljer att följa galna auktoriteter, sjuka samhällssystem och den vanliga grymma mobben..

Så vad ska jag göra då? Kämpa emot? Kanske. Vad ska jag kämpa mot? Att andra beskyller mig för sådant som inte är sant? Det tjänar ganska lite till.
Kämpa mot ondskan ska jag dock. Alltid. För alltid!

En sak vet jag säker; jag vill fortsätta bekänna min tro till den enda auktoritet som jag tror att helt sund, nämligen till Honom som sade att vi skulle tjäna varandra, han som satte sig på knä för att tvätta lärjungarnas fötter, han som talade och umgicks med dem som hans samhälle stötte ut, han som såg den lilla människan och upprättade henne.

"Saliga de som håller fred, de ska kallas Guds söner." Matt. 5:9

Tropisk nostalgitrip: Uganda och jordnära biskopar

22 år gammal steg jag ur Sabenas DC10 på Entebbes flygplats. Det var tidig morgon. Den varma fuktiga luften slog emot mig. Det luktade rök från alla små eldar som folk som bodde i närheten hade tänt, men att röklukten kom från det visste jag inte i det ögonblicket. Men den speciella morgonlukten i en fuktigt tropiskt land skulle jag för alltid minnas. Det luktade likadant när man anlände på Librevilles flygplats i Gabon, vid samma ekvator, på andra sidan Afrika. Men den historien började 1995. Nu var det 1989.
Ett av mitt livs äventyr hade börjat. Så här långt efteråt inser jag att jag var oerhört ung och naiv. Förhoppningsvis jag något mindre naiv efteråt. Vistelsen i Uganda som Lutherhjälpens stipendiat hösten 1989 har satt outplånliga minnen. Av många olika skäl. Jag fick tampas med hemlängtan, tuffa upplevelser och utanförskap. Jag fick glädjas av människors värme och fantastiska erfarenheter. Och minnena glädjer mig än. Det tuffa har liksom förpassats bak i glömskans rum.

En av de tuffa upplevelserna, och en av de intressanta, var den uppmärksamhet jag ständigt fick. Jag var en 22-årig blyg socionomstudent, jag var inte van vid att alltid få sitta på hederplats, intill parlamentsledamöter och biskopar. Och så var jag ju mzungo, viting, syntes liksom på långt håll.

Men det fanns också en hel drös ugandier som fick mig att känna mig som hemma. En av dem ska jag berätta om nu.

Jag hade varit i huvudstaden Kampala ett tag och skulle nu ut "i bushen" igen. Jag skulle till stiftet Mukono, öster om Kampala. En god vän sade när hon hörde vart jag skulle, till biskop Nkoyoyo: "He is my favorite bishop. He used to be a car mechanic, then he became a reverend, now he is a bishop!"

Jag skulle snart förstå var han var hennes "favoritbiskop", och hon var inte den enda som tyckte så. Biskop Livingstone Mpalanyi Nkoyoyo var nog en av de mest jordnära människorna jag mötte under hela Ugandavistelsen.
Stora arbetarhänder, inget högtravande språk, oerhört hjärtlig och en näsa för människors behov. En riktig fadersfigur. Därtill hade han, givetvis, en oerhört trevlig fru, och tillsammans var de ett perfekt team.
Deras hem var verkligen ett hem och man kände sig genast som hemma. Biskop Nkoyoyo gick hela tiden runt och myste. Biskopsskjortan brukade bytas så fort han kom hem, inom husets väggar gick han hellre i afrikanska färgglada skjortor, lite som Nelson Mandela.
Dessutom var han den ende mannen som jag såg sätta sin fot i köket under hela Ugandatiden. En man sade till mig en gång: Köket är nomansland för oss män i Uganda, kvinnorna skulle se snett på oss om vi gick in i köket. Hmm. Afrikanska mansgrisar, de finns faktiskt. Och de skyller på kvinnorna. Har vi hört det förut?
I alla fall, Mukonos biskop satte inte bara sin fot i köket, han hjälpte till så gott han kunde (jag ska inte påstå att han lagade mat), dukade bordet, dukade av efter måltiden.
Jag var imponerad, och inte bara av biskopens förmåga att hantera smutsiga tallrikar. Jag hade insett att han kanske var en av ytterligt få ugandiska män som värnade om jämställdhet (hoppas det är bättre nu). Och så var han helt enkelt så fantastiskt vanlig.

När jag hade kommit "hem" efter en slitsam vecka i bushen i hans stift, så förbryllade de mig lite att ingenting tycktes hända dagen efter att jag hade anlänt. Mitt program brukade vara ganska fullspäckat, eller hade åtminstone varit veckan innan. Så jag frågade och biskopen sade att han hade sagt till min handledare att "Monica var trött och behövde en day off" (vilket senare visade jag att biskopens fru tog mig med in till Kampala och lät sy upp en typisk ugandisk klänning till mig. Det var deras gåva till mig).
Till saken hör att jag hade inte alls hade sagt att jag var trött (vilket jag verkligen var) därför att det hade varit oartigt att säga det. Det var helt enkelt så att biskopen hade sett att jag var trött och tagit saken i egna händer.

Liten Nkoyoyo-fotnot:
Den där kvällen när jag hade kommit hem trött från en vecka i bushen, hade biskopen och hans fru gäster från England på besök. De berättade att Berlin-muren hade fallit och jag började nästan skratta. Fallit? Berlin-muren?
Jo, och folk kunde fritt ta sig från Östtyskland till Västtyskland.
Jo, jag hade verkligen varit ute i bushen. Egentligen missade jag hela hösten 1989, förutom Ceausescus fall i Rumänien, den nyheten hörde jag med kortvågsradion tryckt mot örat på jul 1989.

Liten Nkoyoyo-fotnot II:
Han var Anglikanska kyrkans ärkebiskop i Uganda 1995-2004.
Ytterst välförtjänt, enligt min mening.
-------------------------------
Uganda är bra på att producera häftiga biskopar. En av dem är biskop i England och klippte för ett tag sedan sönder sin prästkrage i direktsänding i BBC, som protest mot Mugabe i Zimbabwe. Jag skrev om det här.

Robert Burns, Haggis och rökig whisky

Igår var vi bortbjudna till en kollega till min man och firade Burns night. Och det utan att någon i sällskapet var från Skottland. Det var en samling tyskar, chilenare, turkar, amerikanare och en engelsman, som snabbt meddelade att han minsann hade amerikanskt medborgarskap. Och så en svensk och en holländare.

Burns night är det närmaste man kan komma Skottlands nationaldag. Man firar nationalpoeten Robert Burns födelsedag.
Robert Burn levde på 1700-talet och är mest känd för den sång som alltid sjungs på tolvslaget på nyår i engelsktalande länder; Auld Lang Syne (Old long since).
Han växte upp under knappa omständigheter som arrendatorson och blev bara 37 år (många stora konstnärer dör unga....). På de 37 åren hann han bli jättepopulär i Skottland och fick dessutom 12 barn med 4 kvinnor, endast en av dessa var han gift med (och av de 9 barn han fick med henne så föddes 4 innan de gifte sig). Han ansågs ha slitit ut kroppen av det hårda arbetet på den fattiga gården, men det är klart, 12 barn med 4 kvinnor låter som hårt arbete det också.

Burns night har egentligen tre huvudingredienser:
Läsa poesi av Robert Burns, äta Haggis och dricka whisky.
Eller kanske fem: Dricka whisky, läsa poesi av Burns, dricka whisky, äta Haggis och till slut dricka whisky igen. Den starka, mer rökiga, whiskyn dricker man givetvis på slutet. Jo, den är riktigt rökig, för den som inte vet något om whisky, röksmaken sitter kvar i munnen länge efteråt, även om man bara har smuttat.

Haggis, ja.
Jag har ätit Haggis för första gången igår. Det var faktiskt inte så himla äckligt!
Alltså, Haggis tillagas inuti en djurmage. Ingredienser; mycket inälvor... Dessa läggs inne i magen, den sys ihop och kokas i minst tre timmar. Magen har då expanderat av trycket och ser ut som en ballong.
Vet ni förresten varför skottar har en kniv i knästrumpan? Jo, för att kunna sprätta upp engelsmän och för att kunna sprätta upp en Haggis...

Mer av Burns: A red, red rose

O my luve is like a red, red rose
That's newly sprung in June;
O my luve's like the melodie
That's sweetly played in tune.

As fair art thou,
my bonny lass,
So deep in luve am I;
And I will luve thee still, my dear,
Till a' the seas gang dry.
Till a' the seas gang dry, my dear,
And the rocks melt wi' the sun;
I will luve thee still, my dear,

While the sands o' life shall run.
And fare thee weel, my only love,
And fare thee weel, awhile!
And I will come again, my love
Though it were ten thousand mile.

"Every artist is a cannibal..."

"Every artist is a cannibal,
every poet is a thief;
All kill their inspiration
and sing about the grief. "

Äsch, alla stjäl vi något någon gång. Författare kallar det inspiration och förmodlingen musiker också. Någon gång måste väl en nyskriven låt likna en gammal. Någon gång måste väl en ny roman ha något av någon gammal. Kanske ganska ofta.

Min svaghet för spänning i berättelser har fått mig att överväga att hoppa på den sk. deckarkursen i Sevilla. Alternativet var att få enbart författarcoaching och sedan sitta och skriva mycket själv. Det var också lockande, men efter att ha konsulterat höger och vänster, och efter att ha fått information om att "deckarkursen" är mycket bredare, den handlar om att skriva spännande i allmänhet, så lutar det åt den.

Jag läser hemskt gärna deckare, för spänningens skull, men det är sällan som jag hittar "typiska" deckare som kittlar sinnet ordentligt.
Med typisk deckare menar jag romaner som har ungefär följande utveckling:
Någon mördas av en okänd-polis kopplas in (ibland en privatdeckare, speciellt i amerikanska deckare)-riskerar liv och lem för att lösa fallet-hittar oftast en person av motsatta könet att romantiskt involvera sig med-löser fallet (alltid under dramatiska former).

Michael Connellys deckare om den egensinnige LA-polisen Harry Bosch, har alltid kittlat mitt sinne, varför vet jag inte riktigt, hans böcker följer nämligen ganska slaviskt ovanstående mönster. I en senare roman, den om den cyniske försvarsadokaten i "I Lagens Limo", följer lite andra mönster, och är även den kittlande.

En annan amerikan, George Pelecanos, har lämnat deckarmönstret i flera böcker. Min favorit "Drama City", handlar inte alls om något mord, men är ändå spännande. Den boken har förresten inspirerat mig att börja med det skrivprojekt som fått mig att vinna kursen i Sevilla.

Andra exempel: Hemma i Sverige säljer Camilla Läckberg mycket böcker. Hon är hopplöst fast i deckarmönstret. Ingen av hennes böcker har riktigt kittlat mitt sinne, men jag läser ändå, hon är ju för sjutton en av de få kända författare som mitt kära Bohuslän lyckats uppbringa. Nej, Bohuslän är varken ett Värmland eller Småland, fullt av författare...

Åsa Larsson har väl lyckats rucka på reglerna lite, jag tycker fortfarande att hennes debutroman var den bästa.

Håkans Nessers Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö, är ett undantag som inspirerar mig. Och han vågar skriva kort. Jag såg filmen först och var osäker på om jag skulle kalla den spännande. Boken är bättre, spänningsmomenten är viktiga i romanen, men inte dominerande.

För att hoppa utomlands igen: Engelska Susan Howatch har jag skrivit om förut. Hennes senaste två romaner: The Highflyer och The Heartbreaker, är lysande psykologiska spänningsromaner, thrillers i sin rätta bemärkelse. Dessutom lyckas hon väva i lite trosfrågor och kyrka i det hela. Jag njuter. Jag försöker att inte stjäla från henne, men det är svårt, hon är min stora förebild.

Jag ska läsa The Highflyer igen, för att studera hur den är skriven, och för att den är skriven av en kvinna (har lovat att läsa böcker endast av kvinnor ett tag... Och då inte bara andlig litteratur).

-------------

Every artist is a cannibal...
En av världens bästa intros har denna låt. Just i denna video kommer introt ca 25 sek in. Hög volym är ett måste. (Dessutom tror jag att det talas holländska i början, Oh babytje, låter det som...)

Brian McLaren pratar miljö

Varsågod, MP3-länk till Brian McLaren som pratar miljö...

Where do you have hope?

Dog Jesus också för förtrycket av kvinnor?

Nja, det ska inte bli någon feministiskt brandtal idag.

I stället länkar jag till en bra insändare i Dagen. Julia Forssmed får stå för det (krist)feministiska brandtalet. På sin blogg länkar hon till den undervisning om sex och samlevnad i Jönköpings pingstkyrka, som hon talar om. Lyssna om ni orkar.
Så där spontant tycker jag att delar av undervisningen är rent pinsam (och som Julia säger, inte speciellt bibelförankrad). Julia frågar:
"Den vane bibelläsaren vet att Eva åt av frukten och att Gud senare ställer henne till ansvar. Det är inte så att Adam fått ett speciellt ansvar för Eva som översatt till vår vardag kan tolkas som att alla män har huvudansvar för de kvinnor de lever med. En sådan underordning går inte att finna i Bibeln, utan det vi hittar är ett ömsesidigt beroende och ett ömsesidigt ansvarstagande. Genom ätandet kommer synden in i människans liv. En av konsekvenserna därav är som sägs i 1 Moseboken 3:16 att mannen ska råda över kvinnan. Ensidig underordning är alltså en konsekvens av syndafallet och således också något som Jesus tar på sig i sin död på korset. Huruvida ensidig underordning predikas är inte en liten fråga utan berör ytterst sett hur man ser på Jesu gärning. Dog Jesus också för förtrycket av kvinnor?"

Nej, det verkar sitta så djupt i många kristna sammanhang att det här med att kvinnans underordning går att hitta i skapelseberättelsen.
Jag har skrivit mycket om detta förut, jag ska inte tjata.

Men varför är det så att när man kommer in på mans- och kvinnoroller så blandar man ihop rent fysiska/intellektuella skillnader och frågan om underordning?
Ja, jag håller med om att män och kvinnor är olika, på många konkreta sätt, och nej, jag tror inte att Gud ursprungligen ville att kvinnan skulle vara mannen underordnad ("hjälp" som en underordnad tjänare). Varför fastnar man i att mannen behöver hjälp och glömmer vad som står i 1 Mos. 26-27 (där texten är helt "underordningsneutral").
Helhetssyn, please....

Jaa, jag är fullständigt övertygad om att Jesus också dog för förtrycket av kvinnor! Och även för konsekvensen av syndafallet: Kvinnans underordning.

En annan läsvärd insändare i Dagen. Alf Claesson frågar ironiskt och träffsäkert om ikonbrasor ska lysa upp vårt andliga mörker.

Mer än lovligt galen

Ett av argumenten som man ibland hör från ateister är att de har svårt att förstå hur en välutbildad och intelligent människa kan tro.
Att det är fullkomligt ologiskt och vanvettigt att tro på en gud när världen ser ut som den gör, när Bibeln är så konstig och rentav grym och hur kan man tro på jungfrufödseln och under och uppståndelse. Det finns ju inga bevis.
Nej... det finns kanske inga bevis.

Först måste jag säga att jag har svårt att hitta något vettigt argument mot det första.
Ja, egentligen så undrar jag; är det lättare för en analfabet och lågintelligent att tro? Vet inte.
Men faktum är att en överväldigande majoritet av jordens befolkning tror på någon hög makt.
Väldigt många av dessa är både intelligenta och välutbildade. Så jag är inte ensam.
Hur går det ihop?

Kanske är det så att en majoritet av jordens befolkning faktiskt är mer eller mindre galen?
Jag har filosoferat lite tidigare om det här med det galna att tro på en Gud, som man egentligen inte kan närma sig, på samma sätt som man inte kan närma sig solen utan att förkolnas.

Intelligent och välutbildad, men egentligen ganska galen. Det är väl så man måste förklara det?

Samtidigt funderar jag på det galna i att förlita sig på en annan människa. För det är ju ändå det som äktenskapet innebär. Man förlitar sig, överlämnar sig till en annan.
Faktiskt förbaskat svårt ibland, det vet alla.
Ändå tog jag för ett antal år sedan just det steget, ut i det okända, full av förtröstan att någon skulle fånga upp mig, och det utan att tveka en enda sekund.

Varför i hela världen?! Det hade ju varit mycket tryggare att stå kvar och förlita sig på sig själv.
Varför gör man sådant?
Det finns väl ingen logik i att tro på kärleken, att känna kärlek? Vad har jag för bevis för att det kommer att hålla, att det är rätt? Vad har jag för bevis, annat än det jag själv känner? Och det är inte alltid så lätt att veta vad man känner.
Varför tror en välutbildad och intelligent människa på kärleken?
Mer än lovligt galen, är man nog ändå.

Härlig galenskap, måste jag tillägga.
Men be mig inte förklara den.

Vad som gör mig glad

Det är ganska mycket, men givetvis är uppskattning från andra något som gör mig glad.
Det har varit en hel del av detta de senaste dagarna och det gör mig alldeles varm inombords. Allra senast detta, jag blir glad om jag lyckas göra någon annan glad!

Reaktionerna på min lilla vinst har också värmt. Kanske börjar ni snart anklaga mig för falsk ödmjukhet, men jag har fortfarande svårt att verkligen tro på (eller förtrösta på) att jag verkligen kan skriva.

Inga-Lina sade något om vitaminkik. Jo, det känns redan så. Jag har fått en kick. Och det mitt i stressen runtomkring mig (köket åker ut i nästa vecka, det nya kommer veckan efter, dottern ska välja skola inför hösten...).

Kicken gäller inte riktigt bloggen. Så jag ber om ursäkt för att det inte kommer några som helst vettiga inlägg just nu. Men det borde jag kanske inte säga, då brukar det dyka upp något på någon blogg eller i någon tidningartikel som får mig att gå i taket, och så är jag igång igen...).

Mer som gör mig glad:
När språket flyter, när jag känner att jag verkligen tycker om eller berörs av det jag skriver. Låter det konstigt? Ibland blir jag så fäst vid karaktärerna att jag blir alldeles känslosam, känner med dem, skrattar med dem, gråter med dem...
Personer som inte finns... Knäppt, eller hur?

Mer:
Att upptäcka att man faktiskt kan tycka om någon, fastän man tycker väldigt olika om viktiga saker. Det är egentligen märkligt att det kan fungera så ibland, kanske är det ett rent Guds under. Speciellt när det gäller kristna medsyskon, som man tycker har helt felaktiga åsikter, men man känner ändå att man tycker om dem.
Jag har upplevt det med ickekristna också, IRL och på bloggen. Någonstans i en diskussion kommer man fram till att man respekterar den andre, och vice versa, och att man uppskattar varandra (utan att ibland riktigt förstå varför...).
Jag tycker den här sortens upplevelser är uppiggande. Är det någon av er som har upplevt något liknande?
-------
Tillägg: Mer som gör mig glad:

• Daniel har vaknat efter ett väldigt långt andningsuppehåll. Jag önskar fullt tillfrisknande och god sömn. Och nya vassa blogginlägg!
• Om 7 (sju) veckor är det enligt statistiken 21 grader varmt i södra Spanien och då är jag i Sevilla, Inshallah!

-------

Post scriptum:

Mer om mitt tävlingsbidrag här.