Gudsfruktan och Gudslängtan

”Gudsfruktan och Gudslängtan är besläktade skiftningar i trons blick. Utan fruktan blir religionen ett leksakståg på sovrumsgolvet. Utan trånad blir den ett härsket vin.” (Peter Halldorf, ur Helig rot)

Gud vill att jag ska vara helig. Avskild åt honom.
Men hur kan jag vara helig? Hur kan jag vara avskild åt Honom?
Hur kan jag vara nära Honom?
Jag som inte ens kan närma mig Honom. Lika lite som en nattfjäril kan överleva att flyga in ett brinnande ljus. Jag kan inte heller flyga i en rymdfarkost till solen, jag kan ju inte ens titta in i solen en längre stund utan att riskera att skada ögonen.
Om jag stod inför Gud, som Jesaja, så skulle jag nog också frukta för mitt liv. Om man står inför universums Skapare, Han som fick igång Big Bang, universums härskare, så fruktar man alldeles säkert för sitt liv. Det är ju som att flyga rätt in i solen. Jag skulle förkolnas.
Gud är ren, jag är oren. Det orena bränns bort i Guds närvaro.
Jag, som är syndig, kan inte överleva en sekund i Hans närvaro.
Eller kan jag det? Och hur kommer det sig då att jag längtar till Honom, när jag vet att det är omöjligt att närma mig Honom?
Som skapad till Guds avbild, måste det väl ligga i min natur att längta till honom. Som stjärnstoff längtar jag tillbaka till urmaterian.
Som älskande som längtar till varandra. Gud planterade en längtan i mig. Jag är bara halv utan Honom.

Det låter som en dålig kioskroman.
Jag är bara halv.
Det är kanske det som är den så kallade Gudsgenen.
Kanske. I så fall tror jag att alla har en Gudsgen. En genetiskt betingad förmåga att längta efter vår Skapare. Om jag nu tror på evolutionen eller inte, jag tror att Gudsgenen finns nerlagd i skapelsen redan i stjärnstoftet, redan från begynnelsen. Redan innan det fanns gener i allmän mening.


En gud som man inte fruktar kan omöjligt vara Gud. Vem som helst borde frukta att förkolnas under resan till solen. Om man inte är självmordsbenägen förstås. Men med vanlig självbevarelsedrift, vem som helst skulle kasta sig till marken och ropa: Ve mig, jag är förlorad! (Jes. 6:5). Och känna sig totalt utlämnad och ytterst simpelt skitskraj.
Samtidigt, hur kan man tråna och längta efter någon som man fruktar? Det skulle vara en ganska haltande kärleksrelation, inte alls jämlik. Hur kan man älska och frukta samtidigt? Det är ju omöjligt. En sådan relation skulle ju vara som härsket vin, om något.
Det är väl inte det som Gud vill? Att jag ska älska honom för att jag är så rädd för Honom. För att jag är så vansinnigt skitskraj.
Varför har Gud skapat mig så? Med denna längtan?
Jag vill ju inte älska någon för att jag är rädd för honom.
Om jag skulle bo under samma tak och gå till sängs med min man och samtidigt vara rädd för honom, så skulle de flesta säga att jag lever i en osund relation.
Men det är kanske fel att blanda in vanlig mänsklig kärlek, lust och åtrå i detta. Eller?
Hörde en låt häromdagen: It takes a fool to remain sane…
Det är kanske så det är, bara galna kan tro på en kärleksfull Gud.
Det är väl det som icke troende säger: Du måste vara galen som älskar en så fruktansvärd person. Var finns den kärleksfulle guden? Jag har i alla fall inte sett honom. Du måste vara galen!

Kanske är jag galen. Det är väl det jag är, helt enkelt; galen.

Men det är då som jag inser att jag förstår allt det där med nåd.
Och Jesus.
Och varför Gud blev människa.
Var den kärleksfulle guden tog gestalt.
Alla mina försök leder till ingenting.
Jag kan försöka vara helig förgäves, så kan jag ändå inte komma nära honom.
Så han kommer till mig. Han rör vid mig först. Renar mina läppar med glödande kol, sonar min synd och… (Jes 6:7)
Sonar min synd.
Det är gratis.

Okej, jag är försonad med Gud. Jag vet att jag inte är perfekt. Jag gör fel igen. Gud behöver sona min synd igen och igen. Jag är inget helgon, bara en vanlig otillräcklig människa.
Inget helgon. Men stopp…
Helgon kommer väl från ordet helig?
Att vara helgad åt Gud innebär att vara avskiljd åt Gud. Vara avskild.
Vara.
Att vara är inte förbehållet att antal fromma människor, som kyrkan har ansett är heliga.
Det spelar ingen roll om det är påven själv, eller bara jag, inför Gud är vi båda som vi en gång var, ett nyfött barn som just har kommit ur moderlivet, naket, utsatt. Vi hamnar på mammas bröst och bara är.

Vi är alla heliga, vi som tillhör Gud.
Att vara helig måste ju då betyda att man visar att man tillhör Gud.
Att vara helig måste ju då betyda att jag måste visa att jag inte kan göra någonting av egen kraft.

Men före göra kommer vara.
Jag måste vara innan jag kan göra något. Jag måste dricka det där perfekta försonade vinet och låta berusningen fylla blodet, stiga till hjärnan och göra att kinderna hettar.

Det jag antagligen egentligen vill säga är att när Du kommer och frågar: Vem ska jag sända?
Då är jag redo.

Redo att göra något.

–––––––––

"Före göra kommer vara", är också ett citat ur Peter Halldorfs bok Helig rot.