söndag 16 april 2017

Turkiet- majoritetens diktatur - Blogg100 -Dag 47

Tänker på de 48% som sa nej i Turkiet. Det är väldigt många turkar som sagt nej.
Och jag undrar vad ska hända nu.

torsdag 13 april 2017

Skärtorsdag 2017 - Blogg100 - Dag 44

Sugen på fotografering igen - Blogg100 - Dag 43

Jag har blivit så sugen på att fotografera igen. Men då behöver jag en ny kamera. Får nog börja skramla till en. Jag vet bara inte vilken modell av de nya hippa digitalkamerorna jag vill ha. (Alltså en systemkamera man man byta objektiv på). Och så vill jag att den ska ha wifi så att man kan ladda upp fotona snabbt på nätet.
När jag var i tjugoårsåldern köpte jag en Pentax ME Super (vet fortfarande vad den hette), för min första ordentliga lön från ett sommarjobb. Den har jag inte använt sedan digitalkamerorna kom. Eller så var det för att barnen kom, med småbarn orkade jag inte släpa på en systemkamera med objektiv och blixt och allt. Nu är barnen sedan länge självgående, så kanske är det dags att investera.

Har någon tips om en bra systemkamera? Gärna under 10 000 kronors-strecket...

tisdag 11 april 2017

Sorgsna återblickar - Deir Mar Musa - Syrien - Blogg100 -Dag 42

Det här blogginlägget har jag redan återvunnit en gång.
Jag blir väldigt sorgsen när jag läser om detta minne från Syrientiden. Deir Mar Musa var en väldigt speciell plats och fader Paolo var en väldigt speciell man.
Han blev till slut utvisad från Syrien på grund av sin regimkritik, men återvände över gränsen från Turkiet och begav sig till Raqqa för att försöka få gisslan fri.
Gisslan som var tagna av en ny, dittills rätt så okänd extremistisk sunnimuslimsk grupp.
IS.
Sedan dess är han försvunnen, förmodligen direkt mördad av IS.

------


Lika aktuell nu som :


















Det är en angelägen fråga, dialogen mellan muslimer och kristna, speciellt på "hemmaplan", i Mellanöstern.

En plats och speciellt en man, börjar få mer och mer uppmärksamhet för sitt arbete.
Det är klostret Deir Mar Musa i Syrien och dess grundare fader Paolo. Detta unika ställe, ca en timmes resa från Damaskus, ligger på gränsen till öknen. En kloster som bokstavligen klamrar sig fast på bergssidan. Dess kyrka är unik i sig, med freskomålningar som har överlevt lång tid när kyrkan var övergiven och inte ens hade tak. Läs mer på deras egen hemsida. Fader Paolo "återupptäckte" Mar Musa och blev så betagen att bestämde sig för att restaurera kyrkan. Sedan växte det och blev en kloster med både munkar och nunnor, och en växande skara besökare från hela världen. En fascinerande man, mycket engagerad och karismatisk.
Deir mar Musa var en av våra favoritplatser i Syrien, vi har besökt klostret ett antal gånger. Man kan också övernatta, men det gjorde vi aldrig, pga av närheten hem till Damaskus.

En fridfullt ställe, fyllt av bön och andlighet. Även våra ickekristna vänner kan hålla med om att platsen är speciell.

På bilden ser ni fader Paolo tillsammans med delar av min familj.
Mer om Mar musa finns att läsa i Aftonbladet, Kyrkans Tidning (Göteborgs stiftssida nr 01/07),

måndag 10 april 2017

"I want to die as myself" - Blogg100 - Dag 41

(Visst kan man återvinna blogginlägg? Jovisst. Den här är fyra år gammal och jag gillar den fortfarande):

Jo, vem vill inte det.

Ibland poppar ord ur filmer och böcker ut och fastnar. Riktigt djupt.

Under jullovet såg jag filmen Hunger Games på DVD och läste sedan i raskt takt alla tre romanerna i trilogin Hungerspelen av Suzanne Collins (jag recenserar böckerna här).
Jag har varken velat läsa böckerna och se filmen eftersom jag tyckte grundidéen; att ungdomar tvingas ha ihjäl varandra i ett slags gladiatorspel i en dystopisk framtid, var motbjudande.
Men jag gav med mig. Och insåg ganska snabbt att grundidéen egentligen var en helt annan och att både böckerna och filmen aktualiserar livsviktiga frågor som är det rätt att hämnas och är våld någonsin berättigat och kanske framför allt:

Hur förblir jag mig själv (slarvigt översatt) i en våldsam och grym omvärld?

För vi behöver inte förflytta oss till fiktionen för att en sådan fråga ska bli levande. Det finns tillräckligt med grymhet i vår egen värld.
Älskade både filmen och böckerna bör jag kanske tillägga.

I Hungerspelen får vi följa två av deltagarna i spelen; Katniss, berättelsens jag, en sextonårig tjej med ganska tjurigt humör och en rätt så kantig personlighet, samt Peeta, hennes jämnårige skolkamrat, som Katniss aldrig tyckt så värst mycket om. Kanske främst för att Peeta är bagarson och aldrig riktigt varit fattig, medan hon själv har både farit illa och svultit, efter det att fadern dog i en gruvexplosion och modern blivit svårt depressiv efter det.
Peeta är charmig och är bra på att prata, men i grunden en ganska fridsam person som vet att han inte kommer att ha en chans i Hungerspelen (där 24 ungdomar ska slåss mot varandra tills bara en återstår, mer om själv historien i min recension). Att han dessutom är hemligt kär i Katniss, och livrädd för att han ska tvingas döda henne om de bara är de två kvar, gör det inte enklare.

På kvällen innan de fruktansvärda spelen ska börja, sitter de och pratar och försöker lugna varandra. Peeta säger:
"I want to die as myself. Does that make any sense? I don´t want them to change me in there. Turn me into some kind of monster that I´m not."

Han vet att han ska dö, men han vill dö utan att förlora sin värdighet.

Och det var orden som grep tag i mig. Ibland behövs det en grym saga för att man ska haja till och stanna upp.

För visst gäller det oss också: Hur förblir jag mig själv? Hur behåller jag min värdighet?
Även om jag inte utsätts för livsfara, så är det ändå värt att tänka på när mycket otäckt kryper inpå oss; främlingsfientlighet, ekonomiska kriser, klimatkris...


Katniss (Jennifer Lawrence) och Peeta (Josh Hutcherson)
 i Hunger Games




Verklighetsflykt! -Blogg100 - Dag 40

Är du som jag, en person som ibland behöver verklighetsflykt?
Antagligen är du det, annars skulle det inte finnas någon marknad för alla feel-good romaner/filmer. Eller deckare/rysare/horror för den delen, för den som gillar det.

Vissa dagar är behovet av verklighetsflykt större än andra dagar.
Som just nu, av förklarliga skäl. Först sörja några dagar även om man inte drabbats själv, sedan ta sig i kragen, "livet går vidare", vet ni, eller... ägna sig åt verklighetsflykt...

Häromveckan investerade jag i en ljudbok. Jag brukar inte göra det så ofta. Tycker det är för dyrt. Bor inte i Sverige så jag kan inte använda svenska Storytel...

Men jag ville så gärna läsa Simona Ahrnstedts senaste och kom fram till att en tia inte var så dyrt för en ljudbok ( tia, i € alltså!), Den inbundna varianten kostade nästan dubbelt så mycket.

foto: Anna-Lena Ahlström
Så jag köpte En Enda Risk, med Julia Dufvenius som uppläsare. Vilken upplevelse! Julia Dufvenius extremt duktig på att läsa Simonas romanceberättelser med mycket erotik. Sensuellt utan att bli pinsamt. (Jag blev så imponerad att jag efter att ha lyssnat på En Enda Risk köpte de två föregående; En Enda Natt och En Enda Hemlighet, som ljudböcker också, trots att jag redan hade dem i den inbundna romanutgåvan och redan hade läst dem). Ultimata verklighetsflykter i kvadrat!

Jag gillade föregångarna, men den tredje i denna En Enda-trilogi, var lite annorlunda (och jag uppskattade verkligen det), huvudpersonerna var lite mer "vanliga människor", även om de rörde sig lite i överklassens periferi. Romance måste inte handla om rik överklass, Östermalmsmiljöer, mycket pengar och flärd, dyra middagar, inte ens snygga kläder dominerar i den här romanen. Erotiken saknas dock inte, och inte heller väl utmejslade karaktärer med mycket dolt i bagaget. Så det är fortfarande en riktigt bra Simona Ahrnstedt-roman.

Jag tycker allra bäst om En Enda Natt, med sedan kommer En Enda Risk, och En Enda Hemlighet ligger inte långt efter. Och jag vägrar tro att detta bara är böcker för kvinnor! Och har du nolltolerans för sexscener (det har inte jag men det hör inte hit!), så går det faktiskt att skumma förbi dem, böckerna innehåller så mycket drama att de skulle stå på egna ben utan sexscener (men de skulle bli rätt så mycket tråkigare...)

Alla tre rekommenderas varmt för alla som behöver verklighetsflykt just nu. Mer om Simona och hennes alster här. Simona, jag älskar dig och dina böcker!

Saxat från Forum om En Enda Risk:

En enda risk är den efterlängtade tredje delen i romancedrottningen Simona Ahrnstedts bästsäljande samtidsserie. En bladvändare fylld av kärlek, sex och spänning. Om två människor som är varandras motpoler men förs samman av ödet i ett vintrigt Norrbotten.
Ambra Vinter är journalist på Sveriges största kvällstidning. Knivskarp, kaxig och idealistisk. Dagarna före jul skickas hon ut på ett jobb som ingen annan vill ha. Till kylan, snön och det eviga mörkret i Kiruna. En stad som väcker upp plågsamma minnen från hennes förflutna.
Tom Lexington är före detta elitsoldat. Efter att ha överlevt en helikopterkrasch och fångenskap har han isolerat sig i skogen i Norrbotten. Traumatiserad och sviken har han bara ett mål: att vinna tillbaka kvinnan han förlorat till en annan. 
Slumpen för två sårade personer i varandras väg. Medan Ambra arbetar med att slutföra sitt uppdrag och Tom försöker finna en mening med tillvaron, uppstår en oväntad attraktion. Mot bakgrund av polarnätter och norrsken ställs frågan på sin spets: kan man älska någon som man inte litar på?

lördag 8 april 2017

The World is a crowded place - Blogg100 - Dag 39

Bara ett Edward W Said-citat till:

In our wish to make ourselves heard, we tend very often to forget that the world is a crowded place, and that if everyone were to insist on the radical purity or priority of one´s own choice, all we would have would be the awful din of unending strife, and a bloody political mess, the true horror of which is beginning to be perceptible here and there in the re-emergence of racist politics in Europe, the cacophony of debates over political correctness and identity politics in the United States, and - to speak about my own part of the world - the intolerance of religious prejudice and illusionary promises of Bismarckian despotism, á la Saddam Hussein and his numerous Arab epigones and counterparts. (Edward W Said Culture and Imperialism 1993 s. xxiii)

Med tanke på att detta skrevs 1993 känns det ganska profetiskt.

A different view from an ex-ambassador - Blogg100 - Dag 38

Anfallet med kemiska vapnen i Syrien fortsätter att förbrylla mig. Varför skulle Assadregimen göra något så här dumt? Är de verkligen så dumma? (Att de är ganska onda tvivlar jag inte på, jag har hört för mycket hemska historier om civila i Syrien som fänglats och torterats, bekanta till mig... för att tro något annat). Vad skulle de vinna på detta? Inget, tror jag.
Jag misstänker att detta främst är en signal från Trump till Putin.

Anfallet är fruktansvärt, självklart. Men när Trump talar om dessa "beautiful children" (ja, vi gråter alla när vi ser filmen med den unge gråtande pappan med sina små döda tvillingar i famnen) som dött en plågsam död så är det lätt att att glömma att anfall mot Mosul, understödda av amerikanskt flyg, också skördar livet på"beautiful children", som haft oturen att befinna sig i IS-ockuperat område.

Min man tror inte att Assad ligger bakom anfallet. Jag tvivlar.
Storbritanniens fd. ambassadör i Syrien (han var där samtidigt som vi) tror som min man; Assad ligger inte bakom anfallet med kemiska vapnen i Khan Sheikhoun.