tisdag 20 oktober 2015

Koppla hunden!

Jag vet att jag inte borde bli upprörd över något Katrin Zytomierska skriver, med tanke på att hon sagt rätt mycket som är rätt korkat, men nu måste jag reagera:
Zytomierska skriver på Debatt i Metro om hundar och ungar. Väldigt kort sammanfattat undrar hon varför folk stör sig på hundar som inte är kopplade när ungar som springer runt oftast stör mer.
Hm.


Sedan ett år är jag glad och lycklig hundägare. Den lille parveln (Havaneser, 8 kg tung, vitbrun lockig päls, jättesöt, full av energi) har förändrat familjens liv totalt. Att jag alltid har honom kopplad (förutom när vi är på ställen där han kan springa runt utan att riskera hamna under en bil och det är tillåtet för hundar att springa löst) är helt enkelt för att jag inte litar på honom till hundra procent. Ser han en katt eller fågel jagar han efter oavsett om det är en gata emellan.
Han älskar barn, men finner vuxna män lite läskiga till att börja med, måste bara lära känna dem först. Han är lite rädd för större hundar (blev biten av en som valp) men tycker jämnstora är jättekul.

Men jag stör mig enormt på hundägare som "kräver" att de ska kunna ha sina hundar lösa bland folk inne i stan med förevändningen att hunden lyder till hundra procent. Även om det skulle vara så (vilket jag inte tror, en hund är en hund och ingen har hundra procent kontroll över sin hund, lika lite som man har kontroll över sina egna reaktioner i en nödsituation), så betyder det inte att andra människor vet att man har kontroll över sin hund. Om de inte känner hund och husse/matte personligen. De har inte någon telepatisk förmåga att förstå att husse/matte har full kontroll. Jag tycker det är märkligt att hundägare inte fattar detta.

Att ha sin hund lös i stan är respektlöst mot dem som är rädda för hundar. Ja, det är faktum; det finns massor av folk som är väldigt rädda för hundar (även för min lille parvel). Det är en slags fobi och inte något som man lätt blir av med, eller kan tänka bort. Inte sällan har personen haft en taskig barndomserfarenhet med en hund. Spelar inte så stor roll vad orsaken här.
Dessutom är det olagligt att ha hundar lösa.

Jag tror inte som Zytomierska att alla barn har något slags naturligt behov av att klappa en hund.
Jag brukar ta med hunden till dotterns ridskola (därför att han är fascinerad av de stora djuren) och efter hennes lektion är det en grupp med nybörjare. Mest tjejer på 7-8 år. De flesta blir jätteförtjusta när de ser min hund och frågar om de får klappa. Det får de  eftersom min hund gillar barn i den åldern skarpt. Men en del barn är helt klart inte intresserade. De tar en tiometers omväg för att undvika min lilla hund.
De är hundrädda. Punkt. Och det respekterar jag. Jag låter inte hunden springa fram till dem, utan håller kopplet kort. De blir inte botade från hundrädsla bara för att jag låter min hund, hur gullig han än är, gå fram och nosa på dem. Lika lite som en hästrädd unge blir botad om någon lyfter upp ungen och sätter den på en hästrygg.
Snarare tvärtom.

Så snälla hundägare. Koppla alltid hunden när du är i stan eller rör dig där det finns mycket folk.

fredag 25 september 2015

Kära surdegsbagare!

Kära all surdegsbagare, amatörer och andra.
Jag älskar att baka bröd. Det är gott med hembakat bröd och det är terapeutiskt att baka när man annars mest sitter och skriver och pluggar. 
För ett tag sedan iakttog jag den beginnande hypen runt surdegsbröd, en rörelse ofta förknippad med ett visst förakt för bakning med vanlig jäst.
Jag ville inte vara sämre jag, brödbaksälskare som jag är, och testade att göra en surdeg, med efterföljande surdegsbak. Det var sommar i Sverige, varmt och idealiskt för att göra en surdeg.
Resultatet blev en betongklump som gick rätt i komposten (kastades, den kunde givetvis inte gå själv...)
Något år senare testade igen. Tror att jag la lite rivet äpple i surdegen för att ge den en skjuts. Ändå vågade jag inte lita på den utan la i lite, lite torrjäst... Brödet jag senare bakade blev ätbart, men jag kände mig som en svikare, jag hade ju använt den förhatliga jästen.

Nu i veckan satte jag ännu en surdeg. Men lite honung i. Tyckte att den bubblade.
Men icke; Brödet jag bakade igår blev en betongklump. Det jäste aldrig.

Så nu lovar jag:
Jag kommer aldrig att försöka att baka med äkta surdeg igen (om jag inte vinner en surdegskurs med Sebastiaan Boudet, Jan Hedh, eller annan surdegsexpert...)
Aldrig mer!

En sk. fördeg för bland annat baguette, som man gör kvällen innan, med bara 5 gram jäst, tänker jag däremot fortsätta med, det blir väldigt gott bröd...
Gårdagens betongklump. Usch! Allra sista försöket jag lovar!

Så nu ska jag strax sätta en vanlig hederlig jästdeg, med skållat mjöl i. Det blir saftigt och gott bröd

Dagens skållning består av holländskt biologiskt spelt(dinkel) och
svenskt rågmjöl (från Kungsörnen, ve och vasa,,,)

Den go´ gröt blir det, och i degen ska
jag strax använda
JÄST


måndag 24 augusti 2015

Tillfällighet?

Min kusin med familj bilar tillbaka från Kroatien till Sverige, med stopp i bland annat Prag. De har hundar med sig och när de stannar till vid en restaurang i Prag för att äta måste de sitta ute på terrassen, men alla bord är upptagna. Då säger några holländare till dem att de snart är klara och att min kusin med familj och hundar kan ta deras bord. De börjar småprata och upptäcker att holländarna kommer från den stad där jag, kusinen, bor .

Det visar sig att det är paret vi köpte vårt hus av för nästan tio år sedan (mannen jobbar dessutom på samma företag som min man).

Världen är i bland extremt liten. Hur stor är chansen att man stöter på någon i Prag som kommer från Holland och som ens kusin köpte ett hus av för tio år sedan?

söndag 16 augusti 2015

Sommarsegt...

Jag hade ju lovat att sparka igång den här bloggen igen. Men det har inte blivit så. Just nu njuter jag att sommarvädret (vi är fortfarande i stugan!) och är nöjd med allt vi hunnit med hittills. Umgåtts med familjen, träffat vänner, seglat Tjörn Runt (maken och sonen, inte jag...), varit på Nordens Ark, fiskat i Svartedalen, läst flera böcker (så skönt att läsa underhållningslitteratur efter att ha bara läst kurslitteratur i ett år), badat i havet en massa gånger, promenerat med hunden, lagat god mat....

©adriaankolkman

fredag 26 juni 2015

Sparkar liv i bloggen igen!

Jag har tagit en paus från skrivarbloggen, men vill inte sluta blogga, så jag tänkte sparka liv i den här bloggen. Att skriva på bloggen är också ett sätt att hålla igång skrivandet.

Det är tio på morgonen här i Holland och redan 20 grader. Äntligen har sommaren kommit. Den här varit sen här också. Vi haft en solig och extremt torr maj och början av juni, men väldigt kall.

Nu kan vi njuta av vår trädgård som fått en ansiktslyftning i form av nya träverandor och fler rabatter för mina blommor och kryddor.


Den här broccolin ska bli middag idag

fredag 6 december 2013

Nelson Mandela 1918-2013

Alla skriver om Mandela idag, antar jag.
Mandela är också en orsak till att jag bryter bloggtystnaden på denna blogg och skriver lite igen.

Alla har vi våra förebilder i livet. Ofta är de människor som står en ganska nära. Ibland är de också stora ledare, musiker eller författare.
Jag har några ur den senare kategorin också och Nelson Mandela är en av dem, vid sidan av hans landsman Desmond Tutu (som gjorde ett oförglömligt intryck på mig när jag mötte honom på en konferens för över tjugo år sedan).

Mandela är en annorlunda hjälte. Efter nästan 30 år inspärrad av en grym diktatur hade man förväntat sig en bitter och hämndlysten man. I stället uppenbarar sig en stark och vis äldre herre, som helst vill försoning. Fångenskapen hade inte knäckt honom, utan i stället på ett outgrundligt sätt skapat en mognare och klokare människa. Otroligt.
Sedan är det tråkigt att Sydafrika efter Mandela inte verkar gå framåt, folk lever fortfarande i stor fattigdom och under hot omvåld (speciellt mot kvinnor), medan ledningen verkar vara ungefär lika korrupt som i de flesta afrikanska länder.

Mandela fick ett långt liv. Han har säkert längtat efter den långa vilan ett tag.
Världen sörjer, men det är det starka minnet av en stor och ödmjuk man som som vinner.

tisdag 3 september 2013

Kyrkovalet 2013 - Gå och rösta!

Partipolitik hör inte hemma i kyrkovalet

Ja, jag vet, jag är inte den första som säger detta. Men jag säger det i alla fall.
Om du har fått röstkort till kyrkovalet, gå och rösta och rösta på partipolitiskt obundna representanter. Se till att, en gång för alla, få bort partipolitiken ur Svenska Kyrkan.

Missförstå mig inte, jag tycker inte att kristna inte ska vara politiskt aktiva. Det är helt i sin ordning att vara politiskt aktiv i ett parti och samtidigt vara aktiv i en kyrka. Men man ska inte vara med och styra Svenska Kyrkan för att man är politiskt aktiv och vill ha inflytande över kyrkan, utan för att man är kyrkligt aktiv och vill ha inflytande över kyrkans verksamhet.

Funderar du på att lämna Svenska Kyrkan? Gör det, om det känns rätt för dig, men gå först och rösta bort partipolitiken ur Svenska Kyrkan.

Har du inga planer på att lämna Svenska Kyrkan, men planerar ändå att inte rösta? Gör det i alla fall, och se till att rösta bort partipolitiken ur Svenska Kyrkan?

Är du medlem i en annan kyrka, men har medlemskapet kvar? Gå och rösta och se till att rösta bort partipolitiken ur Svenska Kyrkan.

Jag är inte längre formellt medlem i Svenska Kyrkan, eftersom jag bor utomlands och är medlem i en annan protestantisk kyrka. Som är helt fri från staten och där folk tittar konstigt på mig om jag berättar hur det fungerar i Svenska Kyrkan. Här är det den gudstjänstfirande församlingen (och de registrerade medlemmarna) som väljer sin ledning. Här gifter sig folk inte i kyrkan om man inte är kyrkligt aktiv (kyrkan har inte heller vigselrätt) och man döper inte sina barn om man inte själv är medlem och aktiv i kyrkan. Ingen konfirmerar sig för presenternas skull utan för att man vill ta ett medvetet beslut att tillhöra Gud och bli aktiv medlem i kyrkan. (Jag är ingen större anhängare av den svenska sk. folkkyrkotanken, som ni kanske förstår, även om jag kan se vissa positiva grundtankar i den).
Min kyrka här är ingen perfekt kyrka, men jag tror att styrelsesättet ligger närmare den första kristna kyrkan. Den kyrka som man blev medlem i på grund av ett aktivt val och inte för att det var tradition.
När kristendomen blev statsreligion började det gå fel.

Gustav Vasa slängde ut katolska kyrkan för att han själv ville ha kontroll över kyrkan (och dess rikedomar). Det är inte så värst annorlunda i Svenska Kyrkan i dag. Politiska partier vill hålla koll på kyrkan, delvis för dess rikedoms skull, trots att den är fri från staten sedan flera år. Församlingar slås ihop till större, så att antalet valda ledamöter till kyrkofullmäktige och kyrkoråd blir färre, för annars kan inte de politiska partierna hosta fram tillräckligt med folk som kan stå på valbar plats. Det är direktval till kyrkomötet i stället för att församlingar/stift väljer sina egna representanter.

Och vad som är läskigast av allt, i skuggorna lurar Sverigedemokraterna, (vilka inte tycks veta att Jesus var en svartmuskig man i Mellanöstern) som nu uppmanar sina sympatisörer att rösta i kyrkovalet. Om Svenska Kyrkans sympatisörer inte aktar sig har SD snart mycket mer inflytande i Kyrkan än vad som kan återfinnas i våra värsta mardrömmar. (Det är mycket läskigare än det där med äggen i sockerkakan...)

Gå och rösta bort partipolitiken! Det finns tillräckligt med partipolitiskt obundna alternativ för att hitta något som passar just dig!





Och när du ändå är i gång....




onsdag 31 juli 2013

Father Paolo från Mar Musa kidnappad i Syrien?

Jag nåddes av nyheterna från Reuters i går kväll att father Paolo Dall´Oglio, blivit kidnappad av en Al Queda-grupp i staden Raqqa i Syrien. Rejält chockad givetvis.
Jag mötte father Paolo för ett antal år sedan; en karismatisk och fascinerande man, jesuit från början, men numera tror jag att han är ortodox präst, som restaurerat den gamla klostret Mar Musa norr om Damaskus (med fantastiska frescos från 1400-talet!) och gjort det till en mötesplats för kristna och muslimer. Han jobbade med religionsdialog och kampen för att Syriens olika befolkningsgrupper ska kunna leva tillsammans i fred och samförstånd låg honom varmt om hjärtat.
Förra året tvingades han lämna Syrien eftersom han blivit allt för regimkritisk. Men han återvände för några dagar sedan, gick över gränsen från Turkiet i rebellkontrollerat land.

Nu gör vissa källor gällande att han kidnappats, andra att han frivilligt gått med på att möta Al Queda-gruppen Islamic State of Iraq and the Levant för att förhandla fram frisläppande av gisslan.
Father Paolo tillsammans
med min man och yngste son
Låt oss be för att han är välbehållen. Om Syrien någonsin ska kunna få slut på kriget och resa sig ur askorna är father Paolo en av få som skulle kunna spela en viktig roll i försoningsarbetet.


Bilder från Mar Musa-klostret,
norr om Damaskus



Father Paolo intervjuades i maj i år av France 24: