Kristna ledare utan insikt

Ibland kan det var bra att ta reda på lite mer om dem som tycker annorlunda än en själv.

Jag gör det ibland, för jag vill förstå hur andra tänker.

Och ibland kan man då få ett bättre och rättvisare bild av motståndaren.

Men tyvärr kan man ibland också få rena skrämselhickan, eller i alla fall sina fördomar bekräftade.

En känd amerikansk kristen ledare som ofta dyker upp som kritiker av bland annat Emergent Church är John MacArthur.

Jag visste ju på förhand att han tillhör den mer konservativa skaran, men att läsa en del av hans texter gör mig nästan till en militant (kristen) feminist.

Hans kvinnosyn är oerhört konservativ och i vissa fall skrämmande.

På sidorna Q&A svarar han på vad kvinnan ska prioritera. Föga förvånande; hemmet, enligt MacArthur. Även om hon inte har barn eller barnen är utflugna.

In fact, from a parental perspective it is difficult to see how a mother could possibly do all that needs to be done in the home with the upbringing of children, hospitality, care of the needy, and work for the Lord (cf. 1 Timothy 5:3-14) and still work in an outside job. Indeed, any wife who fulfills God's priorities in her life and home will be a busy lady. However, her children and her husband will rise up and call her blessed, and a woman who fears the LORD shall be praised (Proverbs 31:28,30).

Låter vackert, men hur vore det om make och barn lättade moderns börda rent praktiskt? Jag vet att MacArthur refererar till Bibelns ord, men jag frågar mig: i vilken utsträckning kan vi totalt flytta över Bibelns sociala förhållanden till vår tid? Kvinnor var ju varken utbildade eller förväntades jobba utanför hemmet på Bibelns tid. Är det rimligt att Paulus och andra skulle hävda något annat?

I vår tid är vi ju ganska övertygade om att mannen är precis lika bra som kvinnan på att ta hand om hem och barn och att kvinnan också kan vara brödvinnaren.

Nåja, MacArthur är inte ensam om sina åsikter.

Men följande citat är de som ger mig skrämselhicka. Han talar om vad en kvinna ska göra om hennes man fysiskt misshandlar henne.

Divorce is not always an option, either--Scripture does not automatically permit divorce in the case of a physically abusive husband.

Still, while Scripture does not specifically instruct the battered wife, it gives principles that certainly apply to her. Proverbs 14:16 says, "A wise man is cautious and turns away from evil" (NASB). God gives us wisdom to be defensive and cautious. We duck when something flies through the air at our heads. Common sense tells us to avoid situations where we're placed in physical danger. And I believe that is what God expects of us.

Vidare:

My advice to women who are in danger of physical injury from their husbands is first of all to try to defuse the situation. Be careful not to provoke any circumstances that will make your husband become violent. Proverbs 15:1 says, "A soft answer turns away wrath."

Och:

Of course, pray for your husband, submit to him in every way you can, encourage him to seek advice and counsel from other biblically-knowledgeable men--and do everything you can to heal the problems that cause him to be angry or abusive.

Som socionom är det fullkomligt chockerande att höra något sådant här från känd kristen ledare. Även om han säger att det inte är kvinnans fel utan mannens, så är det ju indirekt precis det han menar genom att uppmana hustrun att inte provocera sin make och "göra allt för att hela de problem som får honom att bli arg och våldsam".

Den gamla klassiska myten igen att det är kvinnans fel om mannen slår henne.

John MacArthur borde kanske praktisera några veckor på en kvinnojour.

De flesta socialarbetare vet att de kvinnor som inte lämnar sin man efter första slaget ofta är kvinnor som har stora problem själva. Ofta har de upplevt våld i sitt barndomshem. Ofta lämnar de mannen och kommer tillbaka igen och igen. Inte sällan är det oerhört svårt att övertyga henne om att det bästa för henne är att lämna mannen.

Inte sällan är hon övertygad om att det är hennes fel att han slår henne.

Skulle hon dessutom av sin pastor uppmanas stanna kvar, ducka och akta sig för att provocera mannen, så bidrar det ju bara till att bekräfta en redan usel självbild.

Är det verkligen det som Jesus vill?

------

John MacArthurs hemsida är väldigt dålig. Inget enskilt svar på Q&A har en egen länk.

Första exemplet hittar man under What should a wife´s priorities be?, det andra under Answering Questions about the Family

Händelseutvecklingen i Iran

Jag har alltid fascinerats av Iran och det persiska folket. När jag bodde 4 år i skuggan av detta väldiga land tyckte jag det var synd att det var så svårt att resa dit. Det hade jag gärna gjort, även om jag hade varit tvungen att ha slöja. För det är väl ändå så, att efter Afganistan och Saudiarabien, så är Iran en av de svåraste länderna att leva i om man är kvinna.

Var kommer fascinationen ifrån? Kanske är minnet av islamska revolutionen fortfarande så inprintat i sinnet för att den skedde när jag var tonåring. Den tid då ofta samhällsengagemang och intresse för nyheter och politik vaknar.

Och så minns jag de iranska flyktingar jag arbetade med som student och nybakad socionom. Ofta högutbildade i medelåldern som inte kunde arbeta i Sverige. Jag minns frustrationen. Först fly, sedan inte kunna använda sin utbildning och sina kunskaper.

En bok minns jag också, men jag kan för mitt liv inte minnas varken författaren eller titeln. Det var en självbiografi av en iransk kvinna från en rik familj, som var med och grundade Irans första socialhögskola. Men deras arbete, med bland familjeplanering bland fattiga, föll inte i god jord efter mullorna tog makten. I slutändan tror jag att hon fick fly, jag minns inte. Någon som vet vilken bok jag talar om?

-----

Uppdatering: Författaren heter Sattareh Farman Farmaian och boken Mellan Två världar (Daughter of Persia)

----------------------------------

Den persiska kulturen är rik och folkets indoeuropeiska rötter gör det annorlunda än de arabiska folken, som jag efter åren i Mellanöstern känner ganska bra. Språket är närmare besläktat med våra europeiska än vad de flesta vet.

Ändå är detta något som vi vet väldigt lite om.

Förändringens vindar blåser. Det iranska folket vågar protestera.

De vill inte ha mer förtryck.

Jag följer med spänning utvecklingen. Och hoppas och ber att det inte ska bli mer blodsutgjutelse.

Mymlan håller koll i Bloggvärldsbloggen. Främst håller hon koll på vem som håller koll.

Och Mosavi Twittrar.

Vad leder teologiutbildningen till?

Tumrullande? Gottande i höga studieskulder? Kanske lärare för trötta högstadieungdomar? Eller möjligtvis forskning.

Men präst? Det vore ju förfärligt!

Jag ger mig kanske ut på djupt vatten nu, eftersom jag varken är präst eller teolog, men högskoleverkets kritik av flera teologiska utbildningar gör mig fundersam.

De kritiserar en sammanblandning av "akademiskt och pastoralt".

I så fall är väl den religionsvetenskapliga utbildningen på universitetsnivå den enda där det inte bör ske någon sammanblandning mellan studierna och yrkeslivet efter studierna (enligt högskoleverket). Blundar de helt för att många som går där vill bli präster? Är det då rimligt att inte blanda ihop de två?

Svårigheten att kombinera det akademiska och pastorala är välkänd för alla som vill bli präster. De akademiska studierna känns ibland så bortkopplade från det som den studerande verkligen vill lära sig att många drar sig för att studera teologi (och följaktligen bli präster/pastorer).

Sammanlänkningen med det pastorala måste vara livsviktig för varje blivande präst.

Och nu vill högskoleverket göra det ännu svårare.

För att dra en något haltande parallell. Jag är socionom. På sociala linjen ingår praktik. Ofta på socialkontor. Men även på platser som Stadsmissionen eller behandlingshem med kristen profil.

Det borde ju inte heller vara möjligt enligt högskoleverket. En hel del socionomer blir diakoner.

Och snart får väl Stora Sköndal stryka på foten för att de blandar ihop akademiska studier och "det sociala". 

Så här står det överst på deras hemsida:

"Utifrån kristna och humanistiska värderingar driver vi diakonalt arbete genom vård, omsorg, rehabilitering, socialt arbete samt utbildning och forskning."

Det måste skära i öronen på högskoleverket.

Och hur skulle det se ut om läkarstudenter inte fick någon praktik? Eller journalister (de kunde ju gudförbjude ge sig till att börja praktisera eller jobba på en kristen tidning)?

Mer:

Thomas Österbergs ledare i Dagen

Stillsam säger att det är: 

"Tur för Harvard, Oxford och Cambridge att svenska högskoleverket inte har makt över dem. Då skulle kurser ryka och professurer strykas bort med den praktiska ateismens flitiga rödpenna."

och avslutar med att säga att det är dags att tåga ut. Skapa ett eget universitet.

Brygubben tycker att svenskkyrkliga ska sluta skämmas (för att de vill präster, antar jag att han menar).

Uppdatering:

Där var jag ute och cyklade. Skrämmas, skriver Brygubben givetvis. Och visst har han rätt. Något skrämmer högskoleverket, det är helt klart.

14 år till salu

För första gången har jag fått en bok i min hand innan officiellt publiceringsdatum, direkt från förlaget.

Jag kände att jag helt enkelt var tvungen att läsa 14 år till salu. (Bokens egen blogg ).

Boken handlar om tonåriga Tessans liv som prostituerad och den är skriven med hjälp av journalisten Caroline Engvall (Kalla Kulor Förlag). Förlaget säger att boken är deras viktigaste någonsin.

Och jag kan förstå att de säger så. Berättelsen om Tessan skakar om en. Mycket.

Man känner sig ömsom upprörd, ömsom äcklad. Jag sov helkasst natten efter jag hade läst boken. Och jag hade sträckläst den.

14 år gammal blir Tessan våldtagen av en kille hon känner, men inte har haft någon närmare relation med.

Hon reagerar som så många våldtäktsoffer; skyller på sig själv, skäms, känner sig smutsig och "brukad". Och säger ingenting till någon.

När sedan kompisen Jenny slänger ur sig att de kanske skulle "hora" för att få lite pengar, så hänger Tessan på.

"Det kändes inte som en så stor grej. Jag kunde inte förlora mer än vad jag redan hade förlorat."

Kompisen äcklades och drog sig ur efter två möten med torskar, som Tessan och Jenny fått kontakt med via nätet och som inte hade några betänkligheter om att ha sex med två underåriga tjejer.

Men Tessan fortsatte. Och fastnade i nätprostitutionen. Under flera år. Och det utan att familjen, vänner eller någon annan visste.

Som läsare sitter man hela tiden och vill ropa:

Varför?!

Och hur kan det vara möjligt att ingen förstod vad som var på gång?

Tessan säger själv att hon var världens bästa skådespelare. Levde i två världar. Föräldrarna fanns där hela tiden, men hon stötte bort dem.

Där är Tessans levnadsöde inte unikt. Anorektiker är också ofta experter på att dölja, liksom ungdomar som hamnar i drogmissbruk. Och efter självmord eller självmordsförsök säger ofta omgivningen; jag hade ingen aning om att hon/han mådde så dåligt!

Och Tessan har paralleller med många av dessa. Istället för att skära sig hade hon sex mot betalning. Det var egentligen ingen skillnad.

En anorektiker strävar ofta efter kontroll. Det ville Tessan också ha.

Och samtidigt ville hon "straffa sig själv".

Som socionom har jag ibland stött på uttrycket: hellre negativ bekräftelse än ingen alls. Alla vill bli sedda. Och hellre på ett negativt sätt än inte alls.

Så var det med Tessan också.

"Eftersom de hade sex med mig trots att de hade familj blev det någon slags bekräftelse på att jag dög, i alla fall till att ha sex med. Jag var inte helt värdelös. - - - Sex var det enda jag kunde, det enda jag var bra på."

Att prostituera och förnedra sig blir som en drog för Tessan. Hon talar om "suget" efter att kontakta sina kunder, precis som en missbrukare talar om suget efter droger. Hon får "återfall" efter ett långt uppehåll.

"Och ju sämre det blev, desto mer bekräftelse sökte jag av männen. Det blev som en ond spiral."

Till slut lyckas Tessan ta sig ur prostitutionen, med hjälp av familjen, socialtjänst, lärare, psykologer och familjehem.

Boken avslutas med en rad tips vad man som anhörig eller annan närstående ska göra om man tycker att ett barn eller tonåring mår dåligt på något sätt.

Boken är ett definitivt MÅSTE för tonåringar och deras föräldrar, lärare, kuratorer, socialsekreterare, och alla andra som jobbar med ungdomar.

Läs Aftonbladets artikel om boken. En artikel som tydligen skakade om vissa bloggläsare så att de tvivlade på om historien är sann, se bloggkommentarerna.

För mig är det obegripligt att säga "skyll dig själv" eller "hon gjorde det frivilligt".

Om det var din egen dotter, skulle du säga "skyll dig själv"?

Skulle inte tro det.

Lite länktips och annat...

Jag har inte riktigt inspiration att skriva blogginlägg (har lyckligtvis hamnat i en creative high, samt att jag sitter och planerar en vecka campingsemester i England), men man kan ju alltid länka till något bra eller tänkvärt.
Dagens Håkan Arenius skriver om Obama (visste inte att Obama var socialarbetare i ett tidigare liv, han stiger i aktning hos mig, Barak!).

Gudmundson uppmärksammar en artikel i Arena (finns inte på webben tyvärr) om två muslimska kvinnor som slängde slöjan. Tankeväckande intervju med två framstående muslimer, en av dem lärare på socionomutbildningen i Malmö. Frågan och slöjor och huvuddukar är inte helt enkel, även om jag själv inte kan förstå varför bärandet av huvudduk är så kontroversiellt. Jag har väl bott för länge i Mellanöstern. Däremot tror jag att ansiktstäckande slöja gör det svårt, om inte omöjligt för kvinnor att integreras (detta slitna ord!) i det sekulerade väst.

Ur Arena-intervjun:

"Blir man inte utesluten i samhället som slöjbärande kvinna?

Roald: I det svenska samhället finns det faktiska problem med att kvinnor med slöja inte får jobb. Men det är viktigt att påpeka att det inte handlar enbart om att det svenska samhället diskriminerar. Det är, allvarligt talat, främst den här gruppen som isolerar sig. Det har att göra med föreställningarna om att vara i minoritet - minoritet i ett globalt sammanhang grundat i tanken att muslimer är en utsatt grupp, även om muslimer är miljoner och miljarder. I Sverige finns det ett starkt minoritetstänkande bland muslimer. Nu läser jag Doris Lessings böcker om Martha Quest. Tredje boken handlar om mötet med kommunismen. Hon skiljer sig och går in i en kommunistisk grupp. Det är som att läsa om mig själv och min historia med islam. Man är i minoritet och isolerar sig."

Där fick ni ett Doris Lessing-boktips på köpet också. Jag har redan satt böckerna på min vad-jag-måste-köpa-i-Waterstones-bokhandel-när-vi-reser-till-England-i-juni-lista.


Slutligen ber jag er hålla ögonen öppna. I morgon börjar Dagens artikelserie Dokument Livets Ord med anledning av att församlingen fyller 25 år. Med tanke på den höga kvalitet som Dagens artikelserier haft på sistone, så ser jag oerhört fram emot denna. Det ska bli intressant.
Själv har jag en oerhört kluven inställning till Livets Ord. Det kanske blir en rad på denna blogg om det också.

Ska dessutom testa om nya ping-tjänsten RSS/Ping fungerar så bra som Emanuel påstår.

Obligatorisk utbildning av kyrkoherdar

En gång i urtiden skrev jag C-uppsats på socialhögskolan i Göteborg. Eftersom jag hade specialiserat mig på psykosociala arbetsmiljöfrågor (tror jag det hette), så bestämde jag mig för att skriva om något jag kände till; Svenska kyrkan och dess församlingsassistenter (det heter numera pedagoger, förstår jag).
En lång aktiv tid i kyrkan; i Kyrkans Unga, i kyrkokör, som diakonalare, kyrkvärd, kyrkvaktmästare och ledamot av kyrkorådet (ja, jag lyckades till och med slinka in som elektor i biskopsvalet efter Bertil Gärtner), samt massor av frivillighetstimmar med konfirmander, samtalsgrupper med mera, med mera, så tyckte jag att jag kände Svenska Kyrkan utan och innan. Alltså lämpligt att skriva om den. Det fick bli något om våra stackars församlingsassistenter. Jag vill minnas att uppsatsen hette "Församlingsassistenter-församlingens slasktratt eller största resurs?"

Jag intervjuade ett antal församlingsassistenter, som nyligen hade slutat eller bytt jobb. Vi samtalade bland annat om varför.
Vad jag skrev om i slutändan minns jag dåligt. Min egen kopia har försvunnit någon gång under någon flytt, eller så ligger den på vinden i stugan i Bohuslän.
Däremot har jag en del pressklipp, från bl. a Kyrkans Tidning.
Uppsatsen fick en del uppmärksamhet.

Jag minns däremot att kyrkoherdarnas arbetsledarförmåga kritiserades av nästan alla jag intervjuade.

Jag läser nu i Kyrkans tidning och i diverse bloggar att kyrkoherdeutbildning ska bli obligatorisk. Äntligen!

Det är tjugofem (25!) år sedan jag skrev min uppsats.
Svenska Kyrkan rör på sig... Låååångsaaaamt....
------------------------------------------------------

Rättelse:
Jag har inte bara fyllt fyrtio, jag har börjat bli förvirrad också. Det är givetvis femton (15) år sedan jag skrev min uppsats, inget annat...

Att göra för mycket eller för lite - Del 2

Jag har redan varit inne på det i ett tidigare inlägg, gällande Vetlanda-fallet med Louise.
Då handlade det om att göra för lite.
I SvDs Brännpunkt idag handlar det om att göra för mycket, det vill säga när det görs tvångsomhändertagande av barn på för svaga grunder.

Även om det inte är en vettig ursäkt, så är detta kanske ofta av denna orsak som socialtjänsten ibland gör för lite.
---------------
Läs Att göra för mycket eller för lite.

Anställ inte folk utan examen!

Legitimation av socionomer.
En av socialt arbetes eviga frågor. Debatten tycks inte ha förflyttat sig en millimeter sedan jag gick på Sopis.

Legitimation är kanske ett plus, men jag undrar, borde inte ett examensbevis räcka? Det tillsammans med ditt CV och referenser borde det väl tala om för arbetsgivaren vem du är och vad du kan?

Det är arbetsgivarens fel om icke kvalificerade socialsekreterare anställs. Om arbetsgivaren har som princip att aldrig anställa andra än de med examen, då skulle man väl inte ha något problem?

Egentligen liknar debatten den om okvalificerade lärare. De anställs därför att arbetsgivaren inte har något val.

Jag tycker legitimationsdebatten är bra, men om man koncentrerade sig på att få kommuner och landsting att bara anställa utexaminerade socionomer, då skulle man komma en bit på vägen i strävan efter en socialtjänst med högre kvalitet.
-------------------
Uppdatering: Nytt inlägg om soc leg idag (12 maj) i SvD

Att göra för mycket eller för lite

Socialtjänsten är i blåsväder igen. Nu handlar det om socialtjänsten i Vetlanda.
I allmänhetens ögon är det oftast så att socialtjänsten gör för lite eller för mycket. Vad som sker däremellan, det slitsamma, eviga arbetet för att stötta människor med sociala problem, uppmärksammas nästan aldrig.
Socialen har sekretess och därför får man ju nästan aldrig veta vad som egentligen hände. Om det blev fel, och var det blev fel.Vi får bara TV- och tidningsversionen och som vi ser, det skiftar där också. Till försvar för socialtjänsten skriver en debattör på SvDs Brännpunkt idag.
I fallet Vetlanda ser det nu ut som om reportrarna i "Uppdrag granskning" inte har brytt sig om att skildra vad socialen hade satt in för insatser och att flickan i fråga mest hade bott hos sin farföräldrar.

Arbetet som socialsekreterare är definitivt ett av det mest krävande i samhället. Socialtjänstlagen hänger över en varenda sekund och utomståendes åsikter är nästan alltid fördömande. Klienterna vill inte att man blandar sig deras liv och de som anmäler tycker att man inte gör någotting alls. Man slår nästan alltid ur underläge.

Inspirera författare

Beware,
Inlägg endast för invigda Michael Connelly fans.

Vem vet, kanske kommer en framtida deckare med Harry Bosch innehålla något som författaren fick en idé om när han läste ett mail från en svensk läsare, (undertecknad).
Och kom sedan inte och säg att författare inte kommunicerar med sina läsare.

Utdrag från Message Board på Michael Connellys hemsida:

"By Monica Olskolk on Wednesday, January 31, 2007
Dear Michael,
I must admit I’m a bit addicted to your books and especially the one’s about Harry Bosch.
As a social worker I can’t help analyzing Harry Bosch´ childhood and how it was possible for him to become a (fairly) normal person, despite his troubled childhood and youth.
Most children growing up in youth halls and foster homes grow up to be very egoistic and insensitive adults, certainly not with a life mission like Harry’s, believing that “Everybody counts or nobody counts”.
In Swedish we have an expression, a dandelion child, referring to the dandelion plant breaking through the tarmac, no matter how hard it is, and managing to flower. A child, who despite the troubled childhood, manages to become an (fairly) normal adult. But often a dandelion child has had someone, a distant relative, teacher, friend’s parents, etc, who has helped on the way.
So I’m wondering, who was this someone, helping the dandelion child Harry Bosch to hang on to the great values of life and break through the tarmac, or had simply his mother’s love, taught him enough to hang on?
Thanks for great books, Monica
By Michael Connelly on Monday, April 09, 2007
That’s a good question and it plants a seed. Maybe I need to explore this in Harry’s childhood. It could be very interesting. Thank you."

Gift er!

Debatten om samkönade vigslar i Svenska Kyrkan får mig att tänka på min lärare i civilrätt på socialhögskolan i Göteborg. Hans namn har jag tyvärr glömt, men jag tror inte det finns en socionomstudent som har haft honom som inte kommer ihåg honom. Han var en mycket karismatisk lärare, men också mycket bra, jag minns vissa föreläsningar som om de var i går.

Jag minns speciellt när vi hade föreläsning om sambolagstiftningen, ganska ny då i slutet av 80-talet, och äktenskapsbalken, arvsrätt mm.
Han började föreläsningen med att ganska högt och mycket barskt fråga hur många i klassen som var sambo. Kanske hälften av den till 98% kvinnliga klassen räckte förskrämt upp handen.
"Gift er!", basunerade läraren ut, så att vi nästan hoppade till.
Sedan började han en utläggning om hur dåligt skyddad man var, rättsligt, i ett samboförhållande, och det var alltid kvinnan som såg till att råka illa ut. "Men sambolagen då?" kom det försiktigt från en modig tjej i klassen.
Då blev det att slå upp den nya lagen och så fick vi en genomgång. Slutsatsen var att utifrån en rättslig synvinkel, absolut inte en religiös, så var det bästa för alla parter att vara gift. Sambolagen hade vår lärare inte mycket till övers för. Jag undrar hur många av mina klasskamrater som gick hem den dagen och talade om för sina sambos att de ville gifta sig.
Sedan gav han oss varningar om att gå och kära ner oss i någon snygg karl på kontinenten. Om han skulle dra iväg oss till en kyrklig vigsel så var det bäst att sätta klackarna i marken. Kyrkliga vigslar i de flesta länder i Europa är ju nämligen värdelösa, juridiskt sett. Nej, se till att gifta er civilt, var budskapet. "Och om ni sedan vill ha välsignelse av en svartrock, så är det upp till er!", avslutade han.

Jag minns också en gång när någon frågade vilka som fick bli medlemmar av advokatsamfundet. Jag kommer inte ihåg exakt vad han svarade, men att man kunde bli utesluten om man gjorde något dumt, det fick vi reda på. Då frågade en av studenterna om det gällde honom. Hon fick bara ett mycket finurligt och hemlighetsfullt leende till svar. Han kom aldrig in på ämnet igen, men klassen gjorde sin tolkning, och säkert mer än en tackade för att att han hade gjort detta "misstag", så att vi fick en ypperlig juridiklärare på socialhögskolan.

Läst bok: DRAMA CITY av George Pelecanos

Drama City av George Pelecanos

Jag har under den senaste tiden koncentrerat mig på deckare, mest amerikanska sådana, och för första gången har jag råkat på en som handlar om en socialarbetare. Som socionom har jag alltid funderat på varför socionomer sällan förekommer som litterära figurer, och om de gör det, så nämns de nästan alltid i negativa ordalag.
Pelecanos frivårdinspektör Rachel Lopes är ett undantag. Lägg till att hon själv har svåra personliga problem och du får en bra berättelse. Poliser är nästan helt frånvarande i denna bok, också ett annorlunda grepp.
Rekommenderas!
Bok om en äkta socialsekreterare efterlyses! Om du vet någon, tipsa mig.
Annars får jag väl skriva en själv...