Hemma igen

Hemma igen. Jag har varit ute och flugit och farit i februari. Dels en helg i Göteborg för Bokmässans bloggambassadörer och sedan en veckas skidåkning i "vår" lilla by i Österrike. Toppen, förutom att "vårt" hotell alltmer börjar likna Fawlty Towers (inkl dåligt med varmvatten två dagar). Nästa år har vi bokat in oss i en annan lägenhet.

Vansinnigt mycket snö, har aldrig sett så mycket, men oroa er inte, ingen av oss gjorde en "Johan Friso" (nytt talesätt bland holländarna som syftar på att åka offpist trots lavinvarning 4, så som holländske prinsen gjorde, han som nu antagligen är hjärndöd). En tragisk historia, givetvis, men inga holländska tidningar vågar skriva att prinsen och hans kompisar var oförsiktiga. Inga experter rekommenderar offpiståkning när det är lavinvarning 4. (Även Expressen faller i denna fälla, och försöker skylla på skidorten som marknadsför sig som "offpistparadis". Fånigt av Expressen, offpist har alltid varit riskfyllt, det dör folk i laviner varje år, men det är fallskärmshoppning också. Och annat).

Hemma i vardagen igen, med brevbärarjobb och allt. I allt inbegriper jag att jag smått chockerande fått respons från ett förlag på mitt romanmanus. Inget ja, men heller ingen refusering, utan en uppmaning att skriva om. Så jag har massa jobb framför mig! Glädjande, men omtumlande, eftersom jag i ren besvikelse över alla intetsägande refuseringarna som jag fått sedan oktober hade bestämt mig för att lägga skrivandet på hyllan och satsa på bokbloggandet. Åtminstone till efter bokmässan.

Ge ut en bok på egen hand

Är det något för dig?

Här kan man vinna en kurs i att ge ut en bok själv.

Det regnar refuseringar...

... här över mig, annars har vi 12 grader här i Holland, känns som vår... Dahliorna blommar fortfarande.

För er på den här bloggen som kanske följer mitt skrivande ibland, det går inget vidare, kan jag meddela.
Tredje refuseringen hittills, jag skriver mer om det här.

NaNoWriMo 2011

Okej, nästan dags att börja. 1 till 30 november ska jag förhoppningsvis begrava mig i NaNoWriMo. Detta skrivarjippo som främst är en amerikansk grej (där deltar både amatörer och proffs och det är en stor happening) har också blivit som stor utomlands. Borde hela International Novel Writing Month.

Jag var med förra året och det var en fantastisk upplevelse. Fick till mina 50 000 ord och det blev ett riktigt bra råmanus, som det nog ska bli en roman av en gång.
Nu har jag en ny romanidé, en rafflande historia med mycket romantik. Historisk roman, skulle man kanske säga, även om jag inte lagt handlingen på en existerande plats. Men det är ingen fantasy.

Nyfiken på att delta? Här finns mer information. Men helt utan skrivarvana är det svårt. Och det tar tid. I genomsnitt måste man klara av 1666 ord (ca 5 A4-sidor) per dag för att nå målet.
Till sin hjälp har man en lokal NaNo-grupp (den svenska har 1800 medlemmar!)

Jag bloggar om NaNoWriMo på min bokskrivarblogg.

Knäpp dag

Berg och dalbana. Mest dal.
Åkte och besökte svärmor på intensivvårdsavdelningen utan min man, eftersom han är dunderförkyld.
Kändes inte bra. Svärmor genomgick en bypassoperation igår, som gick bra, men att säga att hon är okej är att ta i. Väldigt medtagen och inte alls sig lik, även om hon var helt klar. Men man kan inte förvänta sig något annat när man har gått igenom en så svår operation, är 74 år och nyss har haft en hjärtinfarkt.
Det är bara inte kul att göra sådana besök alldeles själv.

Sedan fick jag knäpp och gick och köpte ny vinterjacka på hemvägen. Inte billig. Men jag ska inte frysa i vinter i alla fall, för jag köpte en Luthajacka, finsk kvalitet hoppas jag (även om den antagligen sys i Asien..).

Kom hem och städade frenetiskt. Tills energin tog helt slut.
Det är den fortfarande.

Och en sak till; under veckan som gick skickade jag in mitt romanmanus till åtta olika förlag. Nu kan jag bara hålla tummarna. Jag är realistisk. Chansen är bli utgiven är minimal. Tyvärr. Tycker mest synd om förlagen (och möjliga läsare) om de nobbar mig, eftersom mitt manus är rasande bra.
Men med bakgrund av allt annat känns hela karusellen med författardrömmar så... oviktig just nu. Det är kanske bara bra, eftersom den långa väntan börjar just nu.

Mitt romanmanus är klart!

För den som möjligen missat det; jag skriver.
Och mitt nya romanmanus är klart.

Läs mer om Djungelblomma här

Take this soul and make it sing

U2:s utomordentliga Yahweh är en sång med många bottnar. Storslaget om att förbättra världen, men också personligt, om att göra det bästa man kan med sina egna gåvor.
Det är i alla fall så jag tolkar den.

Och det är vad jag kämpar med just nu.
Jag har länge känt att Vår Herre har uppmanat mig att utnyttja mina gåvor. Det är lättare sagt än gjort. Jag har nämligen satsat på den gåvan jag anser är min största; förmågan att skriva.
Men det är inte så lätt att slå sig fram inom den branschen.

Ändå ger jag inte upp. Envishet är antagligen min andra största Gudsgåva. Men det är kanske lite förmätet att skylla på Gud för att man skriver.
Jag kan inte ge upp. Får jag inte skriva blir jag grinig och  allmänt otrevlig. Så enkelt är det.

Nu är jag nära att slutföra mitt andra romanmanus, kallat Djungelblomma, på drygt tre år. Jag har skickat ut manuset till några goda vänner, privat, i skrivarvärlden och i bloggvärlden för att de ska få testläsa.. Läsarna är ganska olika personer, ett medvetet val, men hittills har gensvaret varit ganska unisont; spännande, drivet och svårt att lägga ifrån sig. Och att om manuset inte blir utgivet "är det något fel på förlagen".
Vad mer vill man höra som författare?

Djungelblommor.
Bläck o akryl, Maj 2011

Visst måste jag ändra en del saker; men i huvudsak har jag insett att manuset faktiskt håller när "vanligt folk" läser.
Det är glädjande.

Vad handlar Djungelblomma om?

Mycket kortfattat: En kärlekshistoria, men med en stor dos spänning.
Berättelsen handlar om svenska Nina, en socionom som vill ändra på sitt monotona vardagsliv, både vad det gäller jobbet och omsorgen om sin handikappade pappa, som har slitit ut henne. Hon börjar vidareutbilda sig och reser till en icke namngivet land i Östafrika på fältarbete. Målet att få till en Masteruppsats som ska öppna dörrar för henne; kanske inom biståndsorganisationer, EU eller Unicef.

Där stöter hon på Jack, en mystisk och karismatisk britt som ägnar sig åt sin bananfarm och varierande grader av filantropi. Förälskelsen är ett faktum och hon stannar hos honom på hans bananfarm högt uppe i de afrikanska bergen.

Tror ni att det slutar där? Givetvis inte. Jack är inte riktigt en fridsam filantrop. Hans uppfattning om filantropi skiljer sig i alla fall från Ninas. Hon har precis beslutat sig för att lämna honom när hon gör ett mycket ovanligt fynd i bananplantagen. Hon satsar allt på ett kort för att Jack och hon ska få behålla det hon hittat, något som visar sig bli farligt både för henne och Jack.

Den som vill veta mer om hur jag har jobbat med manuset kan läsa om det här.

Lite om mitt romanmanus

Djungelblommor Copyright: Monica O Kolkman

För den som är nyfiken, jag skriver om mitt romanmanus Djungelblomma på min skrivarblogg.

Lost touch...

...med bloggosfären. Eller snarare; tagit mig vatten över huvudet.

När jag började blogga igen, i och med fastan, lovade jag mig själv, och er läsare, lite för mycket.

Jag påbörjade mycket som jag inte orkat avsluta. Jag skulle ta upp många svåra frågor. Försöka vara kritisk och vass.
Jag hade som ambition att läsa en hög kristna böcker för att kunna vara med i alla heta diskussioner på nätet, men jag tog mig igenom Rob Bells Love Wins (älskade den, men så mycket mer riktig recension blev det inte) och Carl-Henric Jaktlunds förra (älskade den, men så mycket mer riktig recension blev det inte, fast jag har lovat att få ur mig något någon gång). Nu har Carl-Henric kommit med en ny som jag är mycket nyfiken på.
Det ligger en bunt bibelstudieguider av NT Wright och väntar. Har aldrig börjat. Skaffade Brian McLarens senaste. Har inte kommit igenom den. (Varför är han så ojämn? En del böcker älskar jag, andra kommer jag inte igenom...)
Jag skulle kunna hålla på i evighet. Det känns lite som att jag har lost touch. Alla höjdarna i bloggosfären (teologer, vällästa bloggar osv) känns milsvis före mig. Jag hinner inte och jag vill nog inte heller.

Jodå, det har en orsak. Jag SKRIVER också. Det vet en del. Men jag säger det ännu en gång. Och det går att läsa om det här.
Efter nästan två år är min roman NÄSTAN klar. Jag har jobbat med en författarcoach nästan hela tiden, tack gode Gud för henne. Snart måste jag hitta lite fler läsare, försökskaniner, innan manuset skickas till förlag. Jag kan inte riktigt fatta att jag har kommit så här långt (måste bara skriva om några få kapitel till). Det har varit en slitsam process.

Vad boken handlar om?
LOVE, AFRICA and a little bit of SUSPENSE.

Första kapitlet finns att läsa på skrivarforumet 1av3.

--
Ps. Det har inte blivit lättare att skriva en bok i och med datorn (jag var med på skrivmaskinens tid. Faktiskt). Birger snackar en massa skit. Datorn gör att man omarbetar och omarbetar och redigerar om och redigerar om... och till slut blir allt så överbearbetat att det bara finns en utväg. Börja om från början. Det är den tuffaste läxan jag har lärt under tiden jag har skrivit på det senaste manuset.

Att vända på ilskan

Igår var jag jätteilsken pga en diskussion om Rob Bells bok Love Wins på Stefan Swärds blogg.
Jag var så arg på alla dessa anonyma (nåja, de skriver under intetsägande signaturer) i kommentatorsraderna som anser sig ha "rätt" att diskutera en bok de aldrig har läst.
Jag var mest arg på mig själv för att jag överhuvudtaget gav mig in i diskussionen, och jättebesviken eftersom de anonyma ofta undviker de centrala frågorna (som tex; om det nu är så att Rob Bells skrifter och predikningar hjälpt många till en mer levande tro, är det inte värt att ta på allvar?).
Det är inget fel på Stefan Swärds inlägg i sig, och denna gång gav han faktiskt respons på en av mina kommentarer, det har aldrig hänt förut, trots att jag kommenterat där ganska många gånger. Men jag är säker på en sak; många av de halvanonyma stridmännen, beväpnade till tänderna mot "villolärare", skulle aldrig säga samma sak, och på samma sätt, om de träffade motståndare IRL. De är säkert trevliga och omtänksamma till vardags, och ilskan får de utlopp för genom anonymiteten på diverse bloggar.
Jag lovade i alla fall mig själv att aldrig mer gå in om kommentera på nämnda blogg (i alla fall inte med folk som inte har läst boken man diskuterar...)

Jag gick och lade mig igår, arg och sur, och framför allt på att jag lät mig själv bli så upprörd.

I morse när jag vaknade och hade sovit på saken såg jag allt något ljusare. Jag frågade mig själv; hur vänder man något liknande till något positivt?
Svaret i mitt fall var givetvis; man lägger det på minnet för att sedan använda det när man skriver. Modellera en karaktär baserad på någon man "möter" på internet.

Så akta er; i framtiden kanske ni dyker upp i en av mina romaner!

Skämt åsido. Jag har länge skissat på en roman om en konservativ svenskkyrklig präst som hamnar i en troskris. Jag skulle kunna tänka mig att han har vissa drag som liknar Stefan Swärds. Alltid på språng för att försvara "klassisk kristen tro".
När han faller, hårt, har han en kollega som ställer upp och stöttar honom genom krisen (trots att han genom sina handling kraschat sitt äktenskap och förlorat sitt jobb). Okej, han skulle kunna ha drag av Joachim Elsander. Alltid lyssnande, respektfull. Andra drag skulle han ha av präster jag mött genom åren som är goda själavårdare.
Huvudpersonen har också en dotter som läser teologi, och chockar sin pappa med att berätta att hon vill bli präst (pappan är givetvis kvinnoprästmotståndare). Hon är väldigt inspirerad av Brian McLaren och Rob Bell.
Någonstans i romanen måste jag ha en karaktär som har drag av Birger Schlaug. Måste ha. Vet bara inte hur. Kanske ska huvudpersonen ha en son som liksom Gustaf Fridolin inspirerades av Birger när han var bara 11 år att bli grön politiker. Eller så ska han vara anarkist och ha drag av Jonas Lundström! Det vore något.
Vad tror ni om detta?
Jag är galen, eller hur?


Jag blev på bättre humör i alla fall. Och mer övertygad om att Gud vill att jag ska ägna mig åt romanskrivandet, i stället för fåniga diskussioner på bloggar.

Vad som händer på min skrivarblogg

Om du fortfarande har denna blogg på din RSS-läsare, så är det kanske dags att byta ut den mot min skrivarblogg Bokskrivardagbok.
Där skriver jag regelbundet. Om mitt skrivande. ;)
Just nu i december en skrivaradventskalender.

Vulkan (er) är inte att lita på

Eyjafjallajökull, eller vad den nu hette, var en vulkan som ställde till det i våras.

Andra, mindre eldfängda, vulkaner är tydligen inte riktigt heller att lita på.
Självpubliceringssajten Vulkan.se drogs igång med buller och bång för några år sedan.
Nu visar det sig att de inte betalar ut pengar till de som publicerat och sålt böcker på sajten men inte kommit upp i 1000 kr. Reglerna var uppenbarligen annorlunda från början, då skulle alla pengar betalas ut efter ett och ett halvt år, oavsett summa. Den regeln har ändrats.

Sådant här gör mig arg, att sko sig på ambitiösa författarwannabees och självpublicerande skribenter. 1000 spänn, eller 999 kr, är ganska mycket pengar. Skulle täcka rätt så mycket av materialkostnader etc. för en amatörskribent som inte har några inkomster på sitt skrivande.
Hur mycket har Vulkan.se inte tjänat på denna regeländring?

Frida Edman har startat en Facebookgrupp för att protestera mot Vulkan.se
Du kan gå med i den även om du inte har publicerat på Vulkan, utan bara vill stötta.

Back to Base

Hoppas alla ni som läser har haft en bra sommar.

Vi är hemma i Holland igen efter en månad i Sverige. En månad som bjöd på både fint och dåligt väder. Det blev en hel del simmat, solat, läst, seglat, fiskat och vandrat. Plus lite besök hos släkt och vänner.
Speciellt dåligt väder var det igår kväll i Danmark. Som tur var hade vi ett inplanerat stopp hos vänner som bor norr om Köpenhamn, så vi satt säkert inomhus. Det föll säkert över 100 mm regn under eftermiddagen och kvällen.

Nu tar vardagen vid och det är alltid lika jobbigt. Postsommarlovdepp. Som vanligt har ledigheten gått alldeles för fort.
Men det finns en fördel för min egen del. Det blir mer skrivet när vardagen tar vid. Ledighet omöjliggör skrivande för mig. Jag behöver lite lugn och ro, inte för mycket folk runtomkring. Däremot läser jag en hel del under semestern och det är ju också viktigt för skrivandet.
Så nu, med ordentliga rutiner (dvs barn och man regelbundet borta från hemmet, gör att jag kan jobba mer koncentrerat.
Det som vill veta mer om mitt skrivande kan läsa min Bokskrivardagbok.

Om att introducera en ny litterär genre

Är Litteratursverige redo för en ny genre?

Det tyckte i alla fall Simona Ahrnstedt, och satte igång att skriva en svensk romance, eller en historisk romantisk roman, om man översätter lite snabbt. Historisk chicklitt för att vara lite vanvördig.

Vägen till publicering har inte varit helt spikrak för Simona, många förlag tyckte om romanen, men vågade inte satsa på den. Till slut fick hon napp, och sedan några veckor ligger Överenskommelser hos bokhandlarna.

Vad är då en romance? Sliskig romantik med uselt språk som i Harlekin? Mja, inte riktigt, romance håller definitivt avsevärt högre litterär klass. I utlandet säljer författare som Eloisa James och Julia Quinn mångmiljonupplagor och romance är lika populärt som deckare.

Romance har också mycket gemensamt med deckare. En hel del vet läsaren på förhand. I deckaren åker alltid the bad guy fast på slutet och i en romance får de alltid varandra.
Men vägen dit är ganska krokig.

Romance är liksom deckaren också ofta en genre som litteraturvärlden ser ned på. Därför är det inte förvånande att Simona Ahrnstedts roman inte har recenserats av en enda större dagstidning. Eftersom förlagen inte vågade satsa på att ge ut romanen kan man inte heller förvänta sig att De Stora Viktiga Recensenterna kommer att recensera den. Men å andra sidan är det väldigt få romaner som recenseras i dagspressen.

Romance har också liknats vid Jane Austen, men i modern tappning, med betoning på modern. Tex är sexskildringarna en stor skillnad. För sex har hjälten och hjältinnan i en romance. Så den som har nolltolerans mot sex i böcker ska inte läsa (nu har jag säkert lockat några läsare...)

Men alla ni andra, ni som älskar Jane Austen, böcker/filmer som A Room with a View och liknande, och har tröttnat på all litteratur i spänningsromanklassen; detta är något för er.

Om du vill läsa mer om vad jag har skrivit om Simona Ahrnstedts roman, som är så spännande att man inte kan lägga den ifrån sig, gå till min bokrecensionsblogg

"Litterära drömmar i London"

Skrivarkursen jag var med på i London dokumenterades av en frilansjournalist. Finns att läsa idag i Svenska Dagbladet.

LITTERÄRA DRÖMMAR I LONDON


Mer om mitt skrivande på denna blogg.

Bokrecensioner, Afrika och lite annat

Lite kort bra, jag har sysslat med lite annat än bloggande på denna blogg på sistone.

Researchar om Afrika på grund av boken jag skriver, läs mer här. Lite om att verkligheten överträffar dikten.

Bokbloggar om Jo Nesbös senaste Pansarhjärta, läs mer här. En roman som inte passar den med svaga nerver, men definitivt läsvärd för alla spänningsälskare. En riktig Harry Hole bok.

Slutligen, äntligen verkar sommarvärmen ha nått Holland. Solbränd och grann blir man.

Till Inspiration

Ibland vet jag inte var jag ska posta mina inlägg om de handlar om skrivande, här eller på min skrivarblogg, men eftersom jag försöker reservera skrivarbloggen enbart för mitt eget skrivande, så hamnar en del svårplacerade inlägg här. Men eftersom många av mina läsare läser båda bloggarna, så spelar det kanske inte så stor roll.

Det handlar lite om att bryta ny mark vad det gäller skrivande, och om vad social media kan göra för en författare, speciellt en som ger ut sina böcker själv.

Min författarcoach Ann Ljungberg ska ge ut en bok med titeln Min kompis är författare! Socialt nätverkande för författare och förlag.
Där kommer hon att intervjua ett antal personer med erfarenheter om detta, bla Daniel Åberg (som nyligen beslutade sig för att lämna sitt förlag och ge ut sin andra roman helt på egen hand) och Mattias Boström (produktionsansvarig på Piratförlaget och som i princip lever sociala media dygnet runt). Läs mer här.

Johanna Wistrand, också hon författarcoach, har publicerat en podradiointervju som hon och författaren Inga-Lina Lindqvist hade med snart publicerade författaren Simona Ahrnstedt.
Simona här nämligen gett sig på att skriva en riktig romance. Ja, vad är då det? Många tänker Harlekin och kiosklitteratur. Delvis, men som jag har fått det förklarat för mig är detta romance med högre litterär klass. Stor genre i engelskspråkiga världen, men i Sverige ser man ned på denna. Ungefär som deckare ses som "sämre" litteratur, medan det inte riktigt är så i utlandet. För övrigt insåg jag i London hur STOR tex Henning Mankell är i England, ja, annars skulle man väl inte göra en Wallander-remake med Kenneth Branagh i huvudrollen.

Men tillbaka till romance. Historien bakom Överenskommelser, som kommer ut på Damm Förlag i sommar, är intressant. Vad jag har förstått var det många på de olika förlagen som Simona skickade sitt manus till som fullkomligt ÄLSKADE romanen, men ingen ville ge ut. Nej, romance kunde man ju inte ge ut. Så var det bara.

Till slut fick Simona dock napp och det ska bli intressant att se hur boken tas emot.
Hon annonseras som Sverige Jane Austen. Det ni!

Jag ser fram emot att få läsa den. Jag skulle vilja våga be om ett recensionsex, men det vore kanske att förhäva sig. Så många läsare har min blogg ju inte...

Lyssna på intervjun här. Mycket underhållande. Tack Johanna, Inga-Lina och Simona!

Mer skrivarkursande i London

Det har varit en hektisk dag och jag har svårt att komma till ro.

På skrivarkursen har vi i dag lärt oss om gestaltande, dvs show not tell, och bristen på det är och förblir det klassiska debutantfelet. Det var det som mitt första romanförsök föll på.

Sedan har jag vandrat i exklusiva Chelsea för att leta miljöer för nya romanen, länsat berömda Foyles på böcker och letat en Arsenaltröja till sonen (ska vara med Van Persie på ryggen).
Jag har dessutom hunnit hälsa på goda vänner ute i Wimbledon och har även förfärligt skoskav.

Idag har det inte blivit något skrivet, tyvärr, eller det är kanske bara bra med en paus, men förhoppningsvis ska jag skriva mer i morgon förmiddag.

Skrivarkurs

För den som har en dröm att skriva, eller skriver men aldrig får någon struktur, eller skriver och har bestämt sig för att bli färdig med den där romanen i skrivbordslådan, jag säger bara en sak;

Åk på skrivarkurs. Leta fram en riktigt bra en och åk!
Andra lägger pengar på resor med vännerna till solen. Eller på golfresa, fotbollsresa, målarresa...
Du åker på skrivarkurs. Varför inte?

Jag har bara varit en dag i London på min skrivarkurs och har redan mersmak. Bra coaching, nya idéer (utmanande idéer), uppmuntran och en fantastiskt skrivargäng. Alla åldrar, alla med olika erfarenheter och mål.

Nu måste jag göra min hemläxa.
Vi hörs.

Uppdatering: Mer om skrivarkursen på min skrivarblogg

-----

Bloggpausen fortsätter

Det känns riktigt skönt att inte känna pressen att skriva. Hoppas jag inte tappar lusten alldeles.

På söndag tar jag tåget till London. Alldeles själv. Har riktig resfeber.

I London ska jag umgås med likasinnade (dvs skrivargalna typer) och få författarcoaching. Båda två ser jag mycket fram emot.

Jag kommer nog inte att vara uppkopplad om jag inte hittar någon WIFI Hot spot.

Ps. Vet ni vad som är fördelen med att åka tåg. Inga max 20 kg! Gissa om jag ska köpa böcker i London...