Seglora Smedja snabb med att kalla bloggportalen Dagens Kyrka konservativ

Jag har ganska konsekvent slutat blogga om svenskkyrkliga företeelser. Dels för att jag inte tycker att jag har något (mer) att tillföra debatten, dels för att jag inte känner mig så värst svenskkyrklig längre. Har varit borta från Sverige för länge. Min kyrklighet de senaste arton åren har varit i följande ordning: anglikansk (England), Ekumenisk hemgrupp (Gabon), anglikansk/reformert (Oman), anglikansk (Syrien) samt reformert (Nederländerna).
Med andra ord; jag känner med ganska bred.

Det kan man inte alltid säga om Svenska Kyrkan och speciellt inte debatten inom den. När jag började blogga för några år sedan försökte jag driva en annan linje, en bredare, men det fick inte så mycket uppmärksamhet jag hade hoppats få och samtalet kom aldrig riktigt igång. Jag tröttnade på min egen röst och slutade blogga aktivt om svenskkyrkliga frågor.
Bloggportalen Dagens Kyrka bildades ganska nyss som en reaktion på den snedvridna debatten. Den vill värna om mångfald och hittills rymmer portalen bloggare med ganska varierande åsikter.
Den är bred och det är intressant ("på mångfalden känner vi igen vår kyrka", skriver de på förstasidan). Flera av bloggarna har jag också följt under flera år, med stor behållning, och några är nya för mig.

Seglora Smedja, vars polemik delvis var en orsak till att Dagens Kyrka bildades (om jag har uppfattat det rätt) är dock ganska snabb med att stämpla bloggportalen som konservativ. På något annat sätt kan man inte tolka orden: "...Dagens Kyrka är även namnet på en bloggportal med konservativa bloggare som Dag Sandahl och Håkan Sunnliden..."
I ett kort twittersamtal jag hade med Seglora Smedja var de väldigt snabba med att påpeka att jag hade felciterat dem (vilket jag hade och även tog tillbaka), men valde att inte reagera alls när jag (och Gabriel Fjellander, en av Dagens Kyrkas grundare) frågade om de trots allt såg Dagens Kyrka som en konservativ bloggportal. Jag tolkar tystnaden som att jag har uppfattat dem rätt. De vill inte dementera det via twitter i alla fall.
Det är tydligt (även i kommentarerna) att man låter portalens mest kända bloggare bestämma dess "färg". Jag vet inte heller hur jag ska tolka att de länkar till alla de refererar till i texten, men inte till Dagens Kyrka (det skriver dess URL, men väljer, jag antar medvetet, att inte lägga in en länk i texten). Hmm...

En av bloggportalens bloggare reagerar så här: "Oops! Där blev jag en konservativ kristen bloggare. Bra. Då kan ni stoppa in mig i ett fack och sluta läsa."

Det går inte låta bli undra om detta är Seglora Smedjans sätt att redan på förhand stämpla bloggportalen som konservativ för att slippa ta hänsyn till den (ungefär: "den är ju konservativ så då har man orsak till att strunta i den...")
Tråkigt för den svenskkyrkliga debatten om en ny debattpartner utsätts för kvävningsförsök i sin linda av motståndaren.

Men låt oss inte vara pessimistiska! Vi som är bredkyrkliga och längtar efter nyanser gillar när det händer saker som tar hänsyn till våra behov. Jag tror att Dagens Kyrka kan tillföra något.
--------------------------------------

Uppdatering 19 april 2012


Seglora Smedja har reagerat, om än inte på denna blogg (de undviker tydligen konsekvent "motståndares" bloggar). De tycker att "vi" (alltså de inom och utom Dagens Kyrka) överreagerar (de använder ord som "det blir ett herrans liv" och "vi" driver en "ickefråga". Seglora Smedjas satirtecknare skrev dessutom på Twitter "gör inte för stor grej av det här".
Om det är en ickefråga (dvs att bli kallad konservativ när man inte alls är det) får faktiskt de berörda bloggarna svara på. Jag har inte mer att tillföra debatten, tror jag.
Dessutom upplevde jag tonen i kommentaren på Segloras smedjas inlägg, se ovan, som nästan otrevlig.
Jösses, tänkte jag, vad har jag gjort? Sagt min mening? Sagt hur jag tolkade det hela?
Och jag kanske har helt fel. Seglora Smedja kanske välkomnar Dagens Kyrka, som de påstår, men kanske inte har lyckats visa så bra. I så fall tar jag tillbaka det jag har sagt inlägget om att de försöker hitta en orsak att inte ta med Dagens Kyrka i debatten.

Om det är en stor grej jag gör vet jag inte. Jag har haft ungefär 30 hits på detta inlägg. Det är väldigt LITE i bloggvärlden (många av de som läste är de som alltid läser mig, tex Facebookvänner som länkar vidare).
Jag är ganska nöjd att jag inte längre deltar i den svenskkyrkliga debatten.

--------------------------

En sak till:
Allt detta fick mig faktiskt att undra; hur ska man som bloggare vara för att inte räknas som konservativ eller för att Dagens Kyrka ska räknas som bred? Enligt Seglora Smedjas syn, alltså.
Det räcker tydligen inte att man tex är för prästvigda kvinnor eller samkönade äktenskap. Eller att man skriver ur ett befrielseteologiskt perspektiv (som på min tid i Sverige verkligen var vänster).

The Passion 2012 Rotterdam Stor succé

Påsken är över men jag går tillbaka till passionshistorien. Holländsk TV har för andra året i rad gjort en egen version av the Manchester Passion, dvs passionshistorien gestaltad med hjälp av modern popmusik.
Även detta år en succé som överträffade förra årets, då i min hemstad Gouda. 20 000 i publiken, 1,7 miljoner vid TVn. Holländska städer och artister lär stå i kö för att få arrangera The Passion 2013.

Jag måste få visa klipp.
Judas förråder Jesus. Fantastiskt framfört. Man behöver inte vara så haj på holländska för att ta del av dramatiken.
Jag njuter:



 Tänk om svensk TV skulle våga sig på att göra något sådant här. Det finns tillräckligt med bra svenska poplåtar för att lyckas gestalta passionshistorien tror jag.

 Och en scen till (kronologiskt före förra klippet).
Judas kämpar med sitt tvivel. Gör han rätt eller fel? Gestaltat med hjälp av en av Hollands mest kända sångnummer; Andre Hazes Bloed, zweet en tranen (blod, svett och tårar). En rätt så smörig sång i original, och söndersjungen på holländska fotbollsmatcher, men här i sitt rätta element och i rockig musikdräkt. Och titeln är ju biblisk egentligen. Så det fungerar.
Just den här scenen har blivit berömd för sin kameradragning. Ca 17 sekunder in i klippet går kameran från att följa Rotterdams skyline och gör en 90 graders vändning, nedåt och på Judas som ligger på kanten högt uppe på en skyskrapa. Man får nästan svindel.

The Passion 2012 - I år i Rotterdam

Holländsk TV tvekar inte att sända version nummer 2 av The Manchester Passion (BBC-produktion), passionshistorien i modern popversion, i kväll. Denna gång från Rotterdam.
Förra året var första gången, och allt skedde i min egen stad, Gouda. Jag var där, på torget, framför det gamla stadshuset och glömmer det inte. En fantastisk upplevelse. Det var 20 grader varmt och 20 000 pers på torget, 1 miljon vid TVn.
Jag får fortfarande gåshud när jag tittar på scenen från korsfästelsen och speciellt den suggestiva musiken när korset bärs in på torget. Jag fick frågan från holländske TV-producenten över Twitter om detta inte skulle vara något för Stockholm. Jodå, sa jag, men tyvärr skulle Svensk Television aldrig våga sända det, eftersom SVT är så rädd för allt "religiöst".

Korsfästelsen i The Passion Gouda 2011:

Blogg- och länktips

Lite så här på morgonkvisten; några blogg- och länktips.

Först; min gamla ungdomskompis Malin har börjat blogga. I köket hos Malin handlar inte bara om mat, utan personligare dyker också upp i köket. Hennes man Håkan, som var vår ungdomsledare i kyrkan en gång i tiden, är pastor sedan många år, och har konst som hobby. Hans alster kan man se här.

Min favoritteolog Tim Wright (eller NT Wright som han ofta också kallas), han som gjorde något så ovanligt som att lägga ned biskopsstaven för att åter träda in i den akademiska världen, har kommit ut med en ny bok; Simply Jesus (hans tidigare Simply Christian har blivit en av mina käraste ägodelar, jag återkommer ofta till den). I går damp den ned i min brevlåda, tack Amazon.de för att ni skickar portofritt till Holland! Ska läsa med intresse. Det går att höra Tim Wright prata om Simply Jesus här (där han jämför Jesus med the Perfect Storm). Även om några av hans böcker är svårt akademiska, dvs svårlästa, så kan han lägga in en helt annan växel och skriva för vanliga lekmän. Simply Christian är en bra exempel, men också Surprised by Hope

Som föreläsare är han alltid intressant, mycket humor och livligt bildspråk. Det finns många föreläsningar på NT Wrightpage.
Simply Jesus går också att beställa genom Adlibris. och Bokus







Och så har Birger (som kanske inte har så mycket gemensamt med Wright mer än skägget, men som jag tror skulle finna hans böcker intresseranta) skrivit ett öppet brev till Lewi Pethrus (jag har för mig att han har skrivit något liknande förut, men jag kanske har fel, han är ju en mycket produktiv bloggare).

Jag citerar:

"Den där barmhärtigheten och mänskligheten som du talade om när partiet startades har de där gossarna sopat bort. Ett mänskligare Sverige är enligt Odell, Hägglund och Attefall att minska ersättningen för den som är sjuk och döende. Hej och hå. Vi andra som är friska och krya har i alla fått mer. Den som har, skola vara givet, är det nya budskapet. Så kan man missbruka arvet av en grundare!
 Vi måste sänka ersättningen för de sjuka, sa Hägglund, Odell och Attefall. Och dom gjorde det. Som om dom inte har några som helst kunskaper om vad du kämpade för! Dom kallar det jobbpolitik. Det betyder att de vill tvinga sjuka, halta och lytta att ta sig i kragen och skaffa ett jobb som inte finns.
Att det är lättare för en kamel att gå genom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike, har dom nog inte klart för sig. Det är liksom inte ditt gamla partis idé längre. Det är så att säga tvärtom. Den som har skola vara givet."

Jag läser och småler och tänker; äntligen någon som har fattat. Inte så att Pethrus var helt ofelbar, men ändå. Ni fattar!

Bekymmersamt. Även för kristna.

“When you have finished flaunting your liberation theology I´ll see you in my office!”

Orden är fader Macs, från BBCs gamla dramaserie Ballykissangel.

Fader Mac är arg, inte främst för att föräldrar från den närliggande byn Ballykissangel protesterar mot att byns skola kommer att förlora sin bästa lärare, utan för att hans egen underordnade, Fader Peter Clifford, deltar i protesten.

I en tid då katolska kyrkan fortfarande hade stor lokal makt på Irland (den här TV-serien kom  före allt uppdagades om sexuella övergrepp inom kyrkan) hade fader Mac sett till att den aktuelle läraren Brendan fick gå, när skolan krympte och inte längre kunde ha tre lärare, trots att alla var eniga om att Brendan var den överlägset bäste läraren. Orsaken till fader Macs handlande var att Brendan under en lektion hade sagt till en elev att enligt landets konstitution var det upp till varje vuxen att bestämma om man ville gå till mässan eller inte.

Skandalöst, tyckte kyrkoherden.

När nu den unge fader Peter väljer att ta lärarens parti beskyller hans kyrkoherde honom för att företräda befrielseteologin (populär i Sydamerika på 80 och 90-talet, och även fortfarande tror jag). Kontroversiellt för katolska kyrkan, speciellt högt upp i hierakin, som ofta tyckte att befrielseteologi var lika med kommunism, katolska kyrkans svurne fiende.

För Fader Peter var det en självklarhet att han tyckte att det var fel att Brendan var tvingad bort från sitt jobb, men det tog ett tag innan han vågade agera, eftersom det var hans chef som hade sett till att läraren hade fått gå.

Fader Peters övertygelse fick honom till slut att handla.

För kyrkoherden var det på samma sätt en självklarhet att man inte kunde säga till en tioårig elev att när man blev vuxen och kunde bestämma själv var det helt okej att inte gå till mässan, om man så ville.

Två olika uppfattningar om kristna värderingar kolliderade. Och det rejält. (Fader Peters och fader Macs värderingar kolliderar ständigt, genom hela Ballykissangel, detta är bara ett exempel).

Vad vill jag nu säga med detta?

Jo, att det är svårt att få grepp om vad som är kristna värderingar, och det är bekymmersamt, även för kristna, eftersom det inte precis är någon bra reklam utåt, för den som är intresserad, söker, undrar… vad man nu kallar det.

Samtidigt undrar jag om det finns någon väg ut ur detta problem. Mest på grund av att jag tror att det finns lika många uppfattningar om vad som är kristna värderingar som det finns kristna.

Men också därför att jag som kristen faktiskt inte tror på de kristna värderingarna.

Jag tror på Jesus.

----------------------------

Ca 0.15 min in i klippet hittar ni protesten:

 Ps. Fader Mac har sina svagheter också. I det följande avsnittet har den lycklige blivande morfadern Brian hällt i honom för mycket champagne. Han är ganska full men lyckas återigen anklaga fader Peter för att vara befrielseteolog: "Father Clifford, have you booked your holiday in Cuba yet?"

Jag längtar efter att färdas mitt på vägen

Så avslutas inledningsorden i Carl-Henric Jaktlunds nya bok.

Eftersom jag gillade hans första bok mycket (igenkänningsfaktorn var hög) är jag mycket nyfiken på Vägen är smal men livet är brett.

Tänkte vänta med att beställa den tills jag kommer till Sverige senare i sommar, men så upptäckte jag att den finns att låna på Elib! Och vips var den nedladdad på nya läsplattan.


Ytterligare ett citat från inledningen:

"Jag är trött på snedsegling och ensidighet, less på debatter från två skyttegravar där ytterligheter ställs spelas ut mot varandra, besviken på att Jesus kidnappas och framställs som trång och begränsande när han i själva verket är vid som universum och mer därtill."

Amen. Jag med.

Läser nu.

---------

Ps Jag har stött på en del som inte hittar boken på Elib. Förstår inte riktigt varför. Den finns här, och sedan får man klicka vidare till sitt eget bibliotek (om det är anslutet till Elib...)

Lost touch...

...med bloggosfären. Eller snarare; tagit mig vatten över huvudet.

När jag började blogga igen, i och med fastan, lovade jag mig själv, och er läsare, lite för mycket.

Jag påbörjade mycket som jag inte orkat avsluta. Jag skulle ta upp många svåra frågor. Försöka vara kritisk och vass.
Jag hade som ambition att läsa en hög kristna böcker för att kunna vara med i alla heta diskussioner på nätet, men jag tog mig igenom Rob Bells Love Wins (älskade den, men så mycket mer riktig recension blev det inte) och Carl-Henric Jaktlunds förra (älskade den, men så mycket mer riktig recension blev det inte, fast jag har lovat att få ur mig något någon gång). Nu har Carl-Henric kommit med en ny som jag är mycket nyfiken på.
Det ligger en bunt bibelstudieguider av NT Wright och väntar. Har aldrig börjat. Skaffade Brian McLarens senaste. Har inte kommit igenom den. (Varför är han så ojämn? En del böcker älskar jag, andra kommer jag inte igenom...)
Jag skulle kunna hålla på i evighet. Det känns lite som att jag har lost touch. Alla höjdarna i bloggosfären (teologer, vällästa bloggar osv) känns milsvis före mig. Jag hinner inte och jag vill nog inte heller.

Jodå, det har en orsak. Jag SKRIVER också. Det vet en del. Men jag säger det ännu en gång. Och det går att läsa om det här.
Efter nästan två år är min roman NÄSTAN klar. Jag har jobbat med en författarcoach nästan hela tiden, tack gode Gud för henne. Snart måste jag hitta lite fler läsare, försökskaniner, innan manuset skickas till förlag. Jag kan inte riktigt fatta att jag har kommit så här långt (måste bara skriva om några få kapitel till). Det har varit en slitsam process.

Vad boken handlar om?
LOVE, AFRICA and a little bit of SUSPENSE.

Första kapitlet finns att läsa på skrivarforumet 1av3.

--
Ps. Det har inte blivit lättare att skriva en bok i och med datorn (jag var med på skrivmaskinens tid. Faktiskt). Birger snackar en massa skit. Datorn gör att man omarbetar och omarbetar och redigerar om och redigerar om... och till slut blir allt så överbearbetat att det bara finns en utväg. Börja om från början. Det är den tuffaste läxan jag har lärt under tiden jag har skrivit på det senaste manuset.

Att vända på ilskan

Igår var jag jätteilsken pga en diskussion om Rob Bells bok Love Wins på Stefan Swärds blogg.
Jag var så arg på alla dessa anonyma (nåja, de skriver under intetsägande signaturer) i kommentatorsraderna som anser sig ha "rätt" att diskutera en bok de aldrig har läst.
Jag var mest arg på mig själv för att jag överhuvudtaget gav mig in i diskussionen, och jättebesviken eftersom de anonyma ofta undviker de centrala frågorna (som tex; om det nu är så att Rob Bells skrifter och predikningar hjälpt många till en mer levande tro, är det inte värt att ta på allvar?).
Det är inget fel på Stefan Swärds inlägg i sig, och denna gång gav han faktiskt respons på en av mina kommentarer, det har aldrig hänt förut, trots att jag kommenterat där ganska många gånger. Men jag är säker på en sak; många av de halvanonyma stridmännen, beväpnade till tänderna mot "villolärare", skulle aldrig säga samma sak, och på samma sätt, om de träffade motståndare IRL. De är säkert trevliga och omtänksamma till vardags, och ilskan får de utlopp för genom anonymiteten på diverse bloggar.
Jag lovade i alla fall mig själv att aldrig mer gå in om kommentera på nämnda blogg (i alla fall inte med folk som inte har läst boken man diskuterar...)

Jag gick och lade mig igår, arg och sur, och framför allt på att jag lät mig själv bli så upprörd.

I morse när jag vaknade och hade sovit på saken såg jag allt något ljusare. Jag frågade mig själv; hur vänder man något liknande till något positivt?
Svaret i mitt fall var givetvis; man lägger det på minnet för att sedan använda det när man skriver. Modellera en karaktär baserad på någon man "möter" på internet.

Så akta er; i framtiden kanske ni dyker upp i en av mina romaner!

Skämt åsido. Jag har länge skissat på en roman om en konservativ svenskkyrklig präst som hamnar i en troskris. Jag skulle kunna tänka mig att han har vissa drag som liknar Stefan Swärds. Alltid på språng för att försvara "klassisk kristen tro".
När han faller, hårt, har han en kollega som ställer upp och stöttar honom genom krisen (trots att han genom sina handling kraschat sitt äktenskap och förlorat sitt jobb). Okej, han skulle kunna ha drag av Joachim Elsander. Alltid lyssnande, respektfull. Andra drag skulle han ha av präster jag mött genom åren som är goda själavårdare.
Huvudpersonen har också en dotter som läser teologi, och chockar sin pappa med att berätta att hon vill bli präst (pappan är givetvis kvinnoprästmotståndare). Hon är väldigt inspirerad av Brian McLaren och Rob Bell.
Någonstans i romanen måste jag ha en karaktär som har drag av Birger Schlaug. Måste ha. Vet bara inte hur. Kanske ska huvudpersonen ha en son som liksom Gustaf Fridolin inspirerades av Birger när han var bara 11 år att bli grön politiker. Eller så ska han vara anarkist och ha drag av Jonas Lundström! Det vore något.
Vad tror ni om detta?
Jag är galen, eller hur?


Jag blev på bättre humör i alla fall. Och mer övertygad om att Gud vill att jag ska ägna mig åt romanskrivandet, i stället för fåniga diskussioner på bloggar.

Det kristna livet är så mycket mer

"Om teologin inte fokuserar på det som är mänsklighetens just nu största fråga[klimatfrågan], då är teologin irrelevant."

Orden är Magnus P Wåhlins, präst och författare till En annan värld är möjlig (förlag Ordbruket), en bok om ekoteologi som diskuteras i Kunskapskanalens program En bok en författare. (Finns kvar på UrPlay fram till sommaren i alla fall). Intervjuare är Birger Schlaug.
Jag har inte läst boken (ska skaffa den när jag kommer till Sverige i sommar), men intervjun är tankeväckande. Birger Schlaug är stundtals ganska bitsk (han kan givetvis inte låta bli att ta upp sin stötesten CS Lewis, vilket var helt irrelevant i sammanhanget, men i övrigt gör han ett bra jobb), men Magnus Wåhlin har svar på tal.
Jag håller inte med om allt som Wåhlin säger, men jag kan skriva under på nästan allt, speciellt det där med att personlig frälsning inte är hela bilden.

Det får mig att tänka på de diskussioner vi har haft de senaste åren, Birger Schlaug och jag, både på våra bloggar och via mail. Birger håller benhårt fast vid att allt kristendom handlar om är att tror man på Jesus som Guds son så blir man frälst och får komma till himlen. Punkt.
Medan jag hävdar att det är så mycket mer.

Magnus Wåhlin säger ungefär så här: "kristen tro, som Jesus Kristus, Guds son, har presenterat den, handlar om hur vi ska kunna nå Gud, be till Gud och hur vi ska klara av våra medmänskliga relationer och våra relationer med hela skapelsen".

En bra sammanfattning.

Dessutom tror Magnus Wåhlin, precis som jag, att Gud inte har övergett sin skapelse. Jorden kommer inte att gå under. Guds rike kommer att upprättas här. Inte i på en annan plats, kallad "himlen". Himmelriket börjar här och nu. (Jag har skrivit mer om att "föra Himlen till Jorden" på ett gammal blogginlägg)

Och Rob Bell säger i så här sin nya bok Love Wins;

"---when Jesus talked about heaven, he was talking about our present eternal, intense, real experiences of joy, peace, and love in this life, this side of death and the age to come. Heaven for Jesus wasn't just "someday"; it was a present reality. Jesus blurs the lines, inviting [the rich man], and us; into the merging of heaven and earth, the future and present, here and now". (sid 58)

Det kristna livet får ett helt annat perspektiv om man ser det så här. Det är så mycket mer. Vi är skapta av Gud och har kommit till jorden med en uppgift. Och den är inte bara att frälsa själar (det kan för övrigt bara Gud).
Det glada budskapet är gladare än så.

----
Ps. Birger och jag kommer nog att fortsätta att stå i varsin ringhörna med våra två olika uppfattningar om vad kristen tro är. Någon gång hoppas jag dock att han ska inse att han bara har halva sanningen.

När sanning upphör att vara sanning

Jag har hamnat i en skrivar binge, och har svårt att att blogga för tillfället. Mer om mitt skrivande här.

Men en sak dök upp i kommentarerna på Varför är det tabu att ställa frågor?, som  jag vill ta upp. Peter skriver så här:

"Jag tolkar det som att det vi uppfattar som "sant" i princip slutar vara sant när det inte sägs i kärlek.Mottagandet av ett budskap är lika viktigt som innehållet. Om innehållet är sant, men formen är arrogans och avsnäsande, förändras innehållet för personen som tar emot."

Nu är det inte så att jag tror att många blogginlägg och kommentarer som där skribenten vill tillrättavisa "villolärare" inte skrivs i kärlek (men det förekommer nog, jag tror att kärleken ofta svalnar hos den som ger sig på påstådda villolärare).
Däremot om de präglas av arrogans och snäser av den andre (som man ofta inte känner och inte vet vilka behov den har; kanske går motståndaren igenom en troskris tex.) så kan kan effekten av tillrättavisningen bli totalt den motsatta, och budskapet man vill få fram når döva öron.
Formen förändrar innehållet, som Peter säger.

Kloka ord. Värda att fundera på för oss alla.

Varför är det tabu att ställa frågor?

Inom en stor del av den konservativa kristenheten är det tabu att ställa frågor om svåra delar av den kristna tron. Som himmel och helvete, vem blir frälst, varför måste Jesus dö på korset, osv.
Allra tydligast är det inom den sk. kristna högern, eller den konservativa kristenheten, i USA.
Det är säkert därför Love Wins av Rob Bell skapar sådan kontrovers, redan innan den är publicerad. Det är nu Rob Bell som får ta emot de mentala örfilar som den konservativa motståndarna utdelar. Tidigare var det Brian McLaren. Båda ställer frågor. Båda undrar om man inte kan tänka på något annat sätt. Båda får stämpeln liberalkristen, vilket är en genväg ut för motståndarna, eftersom en liberalkristen egentligen inte räknas som kristen och därför inte nödvändigtvis måste diskuteras med.
Sverige är ganska annorlunda. Men alla som har ena eller båda fötterna förankrade i konservativkristen mylla, eller har haft det, känner nog igen sig.

När man tar upp liknande frågor som Rob Bell tar upp, tex. om helvetet, i den sk. kristna bloggosfären så delas de mentala och virtuella örfilarna ut höger och vänster. Villolärare är en populärt epitet som används. Det är också en genväg ut, kallar man någon villolärare undviker man den personens frågor och behöver inte svara.

Jag har alltid funderat på varför det är tabu att ställa frågor?
Är det för att tvivel (som kan ge upphov till frågor) är så skrämmande för många?
Varför är det legalt att ge sig på någon som blottar sig och ställer frågor? Speciellt på en blogg, där man kan vara anonym. I verkliga livet skulle man nog akta sig för att vara så burdus, ja, rentav elak.

Några av mest lästa sk. kristna bloggarna i dag fokuserar på att dela ut virtuella örfilar (gärna till katoliker) eller att lägga fram vad de tycker är den "rätta läran". Det senare har jag egentligen inget problem med, men jag tycker att den där omedvetna självgodheten gör att helhetsintrycket inte blir trovärdigt. Aldrig blotta sitt innersta, inte ens lite; bara skriva om vad som är klassisk kristen tro, vad man gör för banbrytande evangeliserande arbete i sin församling osv. Gärna lägger man till något att det är församlingarna som står för en "klassisk kristen tro" som växer (och man skulle aldrig fundera på hur många människor liknande kyrkor har skrämt bort från kyrkan).
Aldrig något om tvivel.
Kommentarerna kommer i stora klasar där många tackar bloggaren för att han/hon (den är oftast en han...) lägger korten på bordet och tar itu med villoläror (eller villolärarna). Försöker man komma in med lite frågor eller ifrågasättande bland kommentarerna så får man oftast en virtuell örfil av någon annan, eller man ignoreras totalt.
Varför är det så?


En av orsakerna till att jag slutade blogga för en halvår sedan var att  det inte verkade finns plats för någon som ställde frågor. Ingen hade intresse i det.
Jag slutade upprörd, och besviken. Det var kanske ogenomtänkt. Med uppehållet har varit nödvändigt.
Jag fick en del reaktioner på att jag slutade. Jag hade misstagit mig. Det finns intresse, men många läser i tystnad. Ger sig inte in i debatter.
Jag hoppas att jag ska kunna ge röst åt alla dessa som känner samma behov som jag.
Behov att fråga. Ifrågasätta. Våga ställa de svåra frågorna.
Utan att riskera bli kallad villolärare.
Varför?
Hur?
Vem? 
Vad?

Jag var (är) själv rädd för att blotta mig. En sak som jag var rädd för var; vad ska den som är sökare säga om mitt tvivel? Den som jag kanske har försökt övertyga. Om jag blottar mig; skrämmer jag inte iväg den andre från kristen tro då?

Eller är det kanske tvärtom? Blir det mer trovärdigt?

I mitt i allt; Gud var står Du i det här? Vad vill Du med mig?


--------------


Ps. I sin recension av Love Wins i Dagen tackar Carl-Henric Jaktlund Rob Bell för att han ställer frågor.
Jag har bara hunnit till de första kapitlen, där frågorna ställs. De slog an hos mig, måste jag erkänna. Ordentligt. Som om de hade varit min egna.
Jag läser vidare, med stor iver. Återkommer om Love Wins

Tidens tecken

Jordbävningen i Japan har knappt hunnit inträffa, omfattningen är i alla fall inte klar för oss, innan någon hysteriskt säger i en kommentar på en blogg eller facebook (jag vet inte vilket); att detta är ett tecken på den yttersta tiden, det ska bli fler naturkatastrofer då, sägs det.

Det är bara det att det inte finns några bevis på att det är fler naturkatastrofer nu. Inte jordbävningar i alla fall (man kan diskutera om människoorsakade (?) klimatförändringar påverkar).
Jorden har alltid bävat och spytt ut lava. Det är bara det att nu vet vi om det nästan samma sekund som det inträffar. Och vi kan se omfattningen via media på ett annat sätt.

Jag var tonåring i kalla krigets slutskede. Av ren skräck gick jag med i Svenska Freds i början av åttiotalet och gick i stora fredsmanifestationer. Ända tills jag började fundera på vad Hare Krishna- resp. kommunistdeltagaren intill mig menade med fred.
Minnet av detta ger mig lite kalla rysningar. Speciellt om jag hör Sting sjunga "I hope the Russians love their children too...".

Med bakgrund av den tidens politik var det inte så konstigt att man trodde på en eskatologi
a´ la "som en tjuv om natten". Människan hade själv drivit världen till randens brant och snart skulle Gud rädda sina trogna genom att "rycka upp" dem från detta elände (sedan skulle Jesus komma tillbaka på ett eller annat sätt, men hur det i detalj skulle ske minns jag inte så bra). Jorden skulle gå under och de trogna skulle komma till himlen.

Nu vet jag inte om det är så bättre nu, trots att vi inte har något kallt krig. Titta på detta på UrPlay (Kunskapskanalen) om du vill få lite skrämselhicka.

Dock har jag en annan eskatologisk syn på den yttersta tiden.
Jag tror inte att jorden att kommer att gå under, jag tror att Gud kommer att återupprätta den. Han har inte övergett sin skapelse.
Något uppryckande tror jag inte heller på (väldigt svaga bibliska ord om detta, totalt misstolkade). I stället kommer Jesus att komma tillbaka till oss.
Jag är inte alls säker på att det kommer att ske inom en "snar framtid". I princip tror jag att Jesus kan komma tillbaka idag, i morgon, om tio år, hundra år, eller hundratusen år.

Det är inte upp till oss att spekulera när han kommer. Det är inte heller upp till oss att "vara beredda" (även om jag håller med om att vi ska vara "beredda").
Vår uppgift är att vara Guds kyrka på jorden och verka för hans rike. Med allt vad det innebär.

Är Guds skapelse verkligen god?

Låt oss hoppa på de svåra frågorna nu.

Gud såg att allt som han hade gjort var mycket gott. 1 Mos 1:31

Är Guds skapelse verkligen god ?

Jag är säker på att jag inte är den enda som funderar på det, speciellt en dag som denna när nyheten om en ny massiv jordbävning med efterföljande tsunami drabbar Japan och Stilla Havets länder.
Och om man begrundar mindre delar av Guds skapelse, som den Birger Schlaug berättar om här, så blir man också fundersam.

Med detta som bakgrund skulle man ju kunna säga att Guds skapelse är ond. Eller i alla fall att den har tvivelaktig moral.

Jag har alltid försökt förklara det med att i samband med människans olydnad mot Gud, det som vi kallar syndafallet, så skadades inte bara människans relation med Gud. Också skapelsen drogs med i fallet.

Så när Gud till sist ska återupprätta sitt rike, kommer han då också att ställa allt tillrätta i skapelsen? Se till att inga fler jordbävningar sker och inga vulkaner får utbrott. Att sjukdomar försvinner och inga kometer faller ned från himlen. Att konstiga parasiter inte längre kryper in i myrors hjärnor och gör dem galna?

Vad tror du ?

Smygbloggar

Jag bloggar i smyg. 
Antagligen läser ingen detta. Men om någon gör är ni välkomna.
Jag vet inte om jag kommer att återuppta bloggandet på denna blogg igen, så jag skriver lite i smyg. Det kliar lite i fingrarna.
Och jag behöver mjuka upp dem ibland. Jag hade tänkt uppmärksamma fastan i år. Speciellt. Genom att fasta på kristet vis (inte hälsofasta, då man bara dricker), vad nu kristet vis är. Inget kött förutom på söndag. Lägg till att det mesta bör vara  ekomärkt, miljömärkt, fairtrade och allt vad det heter.
Plus att jag ämnar ägna mig lite mer åt min relation till vår Herre.

Jag smygstartar genom att ta upp något som varit hett den senaste veckan. Som jag helt har missat, pga resa, men som ändå är intressant nog att sätta sig in i. Fyrkadebatten.
 Alltså, om den svenska evangelikala kristenheten (vad det nu är) är helt fyrkantig eller inte. Kort sammanfattat.
Jonas Lindström har satt ihop en slags credo, som många har kritiserat. Det må vara hänt.
Jag tycker punkterna är bra för att ha som utgångspunkt vad man själv står i sin tro. Eller vilka frågor de väcker.
Så jag stjäl dem och använder dem (i omvänd ordning) för att kunna gå tillbaka till dem senare. Svaren som jag ger nu kan kanske komma att ändras, vad vet jag.

1. Tror du inte på treenighetsläran eller Jesu gudom?
Jodå. Även om det inte står i Bibeln. Jesu gudom har jag inte några problem med. Det är det som är Gud blev människa för mig. Gud i Jesus.

2. Tror du inte att Jesus gick på vattnet?
Varför inte. Inget är omöjligt för Gud. Om Jesus var Gud så skulle det inte ha varit några prolbem.

3. Tror du inte på Jesus "fysiska" uppståndelse? 
Jodå. Men hans fysiska uppståndelsekropp verkar ju ha varit lite annorlunda. Såg honom gjorde folk i alla fall. Till och med tog i honom.

4. Tror du på livet efter döden?
Definitivt. Någon slags gemenskap med Gud efter döden tror jag på.

5. Tror du på jungfrufödseln?
Har inga problem med den heller. Den berättas ju om i två evangelier och egentligen tycker jag att Johannes kan räknas in där också. Ordet blev människa.

6. Tror du inte att Jesus dog istället för oss och tog Guds straff på sig på korset?
Detta är en komplex fråga. Jag skulle kunna säga ja och nej. Behöver utvecklas. Jag återkommer.

7. Tror du inte att "tron" är det som räddar? 
Som Jonas säger, det beror på vad man menar med tro. Jag tror något liknande; det är efterföljelsen och gemenskapen med Gud som är tro. Jag tror definitivt inte att det är gärningarna i sig som räddar en, men jag tror inte heller att Gud ser mellan fingrarna på vad vi gör, bara vi har det mysigt och trevligt tillsammans, Han och jag. Inte alls.
Gemenskap med Gud utmanar oss till att leva "heligt" (behöver utvecklas) och verka för Guds rike här på jorden. Inte heller tror jag att huvudmeningen med tron är att komma till himlen. Den är så mycket mer. Vi har inte kommit till på denna jord av en slump. Vi har en uppgift här.

8. Tror du att Bibeln är Guds ord?
Nej, jag tror inte att Gud har dikterat Bibeln ordagrant. Inte så som muslimerna tror om Koranen. Däremot har Guds inspirerat.
Jesus är Guds ord. Bibeln berättar om Honom. Han är Bibelns huvudpunkt och mål. Läser man Bibeln utan att ha Jesus med sig hela tiden kan man hamna allvarligt fel i livet. Det har skett oräkerliga gånger de senaste 2000 åren.

9. Tror du inte att "Jesus är enda vägen till Gud"?
Jo. Och nej. Jag tror att Gud har omsorg om de som inte mött Jesus eller hört evangeliet om honom. Hur vet jag inte. Denna fråga kommer att ältas.

10.Tror du inte på helvetet?
Inte på det traditionella sättet, i form av evigt straff. Det går emot Guds godhet. Jag är dock inte alls färdig med den här frågan.

11. Anser du att sex före äktenskapet är förenligt med Bibelns lära?
Det beror på vad man menar med äktenskapet. Jag anser att äktenskap ingås när man har sex. Alltså helst en partner hela livet. Annars så få som möjligt. Och absolut inte flera samtidigt, eller engångsligg. Man ska aldrig ha sex med någon man inte kan tänka sig att bilda familj med, har alltid varit mitt motto.
Sex är inget som man gör utan kärlek, inget man gör bara för att det är kul, som en häftig avslutning på en utekväll. Sex är mer än så.
Sex är en bekräftelse på att man vill dela livet med varandra, men också ett sätt att lära känna varandra. Och få barn, om möjligt, men det är inte det viktigaste.
Jag skulle kunna skriva i evighet om detta ämne.


12. Gillar du homosexualitet/är du homosexuell?
Nej, homosexuell är jag inte. Gillar du homosexualitet? Konstig fråga. Frågan är väl egentligen vad Gud tycker om homosexualitet, och där finns det som alla vet många delade meningar om. Att Gud älskar alla homosexuella brukar alla var eniga om. Att Han inte gillar homosex brukar många däremot framhävda.
Konsekvensen av detta synsätt är att vi skulle förbjuda vissa medmänniskor att göra det som vi själva aldrig skulle vilja avhålla oss från; att ha sex med den vi älskar. För mig är detta ett groteskt och omänskligt ("ogudligt") påbud och dessutom är jag inte alls säker att Gud är anti-homosex.
I princip skulle världens heligaste och frommaste person inte få ha sex med den han/hon älskar, bara för att den älskade har fel kön, medan jag i all min synd och ofullständighet får knulla bäst jag vill med min man, trots hans eventuella synd och ofullständighet. Vad är det för logik?
Den här frågan är väldigt laddad för mig. Så laddad att om det är så att Gud är antihomosex... då vet jag inte om jag vill vara kristen.
Det finns så mycket att säga om detta. Jag återkommer.
---------

Detta är bara början. Början på slutet? Eller början på början?

Denna blogg släcks ned...

Eller; jag tar en rejäl paus.

Detta på grund av flera olika anledningar.

1. Jag håller på och skriver på ett nytt romanmanus (det förra gick åt skogen), envist och träget, med målet att det faktiskt ska bli färdigt innan året är slut och därmed skickas till förlag. Den som aldrig har skrivit en bok vet inte hur oerhört mycket slit som ligger bakom.

Bloggen tar för mycket tid från skrivandet.
Om mitt skrivande kan ni läsa här. 
 
2. Allvarlig och långvarig bloggtorka. Jag har länge tyckt att jag har haft mycket lite att komma med. Ständig upprepning av samma teman, och inga nya idéer. Jag börjar också tvivla på nyttan av att som utlandssvensk sitta och ha en massa åsikter om ett land och dess politik, och dess kristenhet, där jag inte har bott på sexton år.

3. Bloggen har en trogen, men liten skara besökare. Så där fyrtio-femtio sidhänvisningar per dag, mer om jag länkar till något bra ställe, tex Dagen. Jag har lite svårt att motivera att skriva för så få, även om många av dessa är personer som jag gillar att skriva för. Hade bloggen haft ett långsamt stigande läsarantal, så hade det varit en annan femma. Dessutom har jag ytterligt få som kommenterar, vilket enbart måste betyda att det jag skriver om inte lockar till diskussion. Inte tillräckligt kontroversiellt, antagligen...

4. En av mina orsaker till att jag startade bloggen var att få igång ett dynamiskt utbyte om kristen tro i en ny tid. Jag haft svårt att ta i detta under en längre tid.

Orsaken är; och det sitter långt inne att erkänna det; att jag under en lång tid känt ett stort mått av tvivel.   

Jag kan inte riktigt säga att jag tvivlar på Guds existens, Ofta känns Han närmare än någonsin förut. Snarare är det allt runtomkring. Jag har alltid velat bekänna mig till en “klassisk kristen tro”, och gör det nog fortfarande, men vissa aspekter av kristen tro tvivlar jag på. Jag vet tex. inte hur jag ska förhålla mig till Bibeln. Guds okränkbara och eviga ord? Hur är det möjligt? Den är ju skriven av människor, inspirerad av Gud kanske, men inte dikterad. Det står mycket vansinnigheter i Bibeln. Mycket som jag inte kan ställa upp på. Just nu har jag oerhört svårt att läsa Bibeln.

Kristenheten tvivlar jag också på. Faktum är att jag helt tappat tron på den. Jag känner mig inte hemma någonstans. De strama uteslutande konservativa kristna, eller de flummiga, intetsägande liberala; inget för mig. Jag har länge letat efter en mittfåra, men jag tror inte den existerar.
När kristna som säger sig stå för en klassisk kristen tro samtidigt röstar på SD, som står för en så tydlig xenofobisk och rasistisk agenda, då vill jag inte vara med längre.
När kristna säger att ett homopar som vill leva troget till döden skiljer dem åt, lever i synd och inte i enlighet med Guds vilja, då vill jag inte vara med längre.
När kristna som säger sig vilja skydda det finaste vi har, våra barn, och sedan använder dem enbart för att tillfredsställa sina egna lustar, då vill jag inte vara med längre.
När kristna stöttar Israel, men öppet blundar för de grova övertramp dess politik är skyldig till, då vill jag inte vara med längre.

Jag skulle kunna fortsätta rada upp orsaker till att jag inte vill vara med längre och är ganska övertygad att många kyrkor skrämmer bort fler än de lockar till sig.

Den kristna bloggosfären är värd några rader också. Om man tittar på olika topplistor så toppas de av mer eller mindre halvneurotiska bloggare som verkar bo vid datorn, länkar till miljoner platser varje dag och presenterar en kristendom som jag inte känner igen mig i.(Med några få undantag, Stefan Swärd och Joachim Elsander, bland andra, är helt vettiga, ett undantag som bekräftar regeln). När de dessutom helst ägnar sig åt att spy åt katoliker och mer "liberala" kristna, då vill jag bara spy själv. Och grädden på moset, när de röstar på SD, då vill jag bara gråta. Varför Gud håller du inte reda på ditt flock lite bättre? Har de glömt vad nazismen gjorde med ditt egendomsfolk?

Och den livsviktiga frågan som jag ställer mig är; skrämmer inte dessa vällästa bloggar (och deras anhängare, en del som kommenterar där är rent ut sagt läskiga) bort fler från Gud och en personlig tro än de lockar dit?

Jag har en stark och innerlig vilja att jobba för Guds rike här på jorden, men just nu har jag ingen aning om hur jag ska göra det.

Jag har också en innerlig önskan att åter leva i djup utvecklande gemenskap med Jesus Kristus, och hoppas att denna bloggpaus på något sätt ska hjälpa mig att få det.
Jag fortsätter att vara en trogen gudstjänstbesökare. Jag känner mig ändå trygg i min kyrka.

Visst är jag medveten om att denna blogg skulle kunna vara ett forum där jag kunde ventilera mitt tvivel, och försöken att hitta tillbaka, men jag orkar inte riktigt det. Jag fortsätter att vara aktiv på min skrivarblogg och min bokrecensionsblogg.

Kommentera gärna.

Om du vill säga något som du inte vill ska synas i kommentarerna går det bra att maila til monica.olskolk@hotmail.com


Många kramar
Monica

Elfte september - nio år senare

Självklart är det ingen som glömmer 11 september. Inte någonsin. Mycket förändrades under de där timmarna en solig septembermorgon i New York.

För mig personligen var tiden runt 11 september extra betungande. Förutom att vi bodde i ett muslimskt land vid tidpunkten för attacken mot Twin Towers, och självfallet oroade oss för vad som skulle hända, så dog min svärfar mycket hastigt två dagar senare. Eftersom jag var höggravid (tre veckor före beräknad nedkomst) kunde jag inte resa med min man till Holland för begravningen. Det är något som jag än i dag har svårt att tänka på; att jag inte kunde vara där och ta avsked, inte heller kunde jag stötta min man och min svärmor på plats. I stället satt jag hemma och var ensam med mellanbarnet, och tittade nästan dag och natt på BBC och CNN. Inte hälsosamt för någon, tror jag, höggravid eller inte.

Några veckor senare föddes vårt yngsta barn, två dagar senare blev han svårt sjuk pga hypoglycemia (lågt blodsocker) och ungefär samtidigt anföll USA Afghanistan. Åter låg jag där på sjukhuset och tittade på CNN och BBC nästan dag och natt. Inte hälsosamt för någon, nyförlöst eller inte. Lyckligtvis blev vår son bättre och efter fem dagar kunde vi ta med honom hem.

Så där lite kortfattat var mina dagar runt och efter 11 september 2001.

Varje årsdag grubblar jag en hel del över död och ondska. Kastar givetvis en fråga till Gud och undrar varför han inte gör mer för att stoppa ondskan. Och jag känner mig så liten. Vad kan jag göra?

Samtidigt blir jag för varje år mer och mer övertygad om vad meningen med livet är. Det är inte att jag ska tro på Gud för att få evigt liv för att slutligen slippa ondskan. Jag ska slippa. De slipper inte. De som gör ont.
Klassiskt VI och DEM- tänkande
Snarare att jag ska/vill/försöka tro på Gud därför att han vill ha en relation med mig, och för att han vill att jag ska verka för att föra himlen (Guds Rike, inte något uppe i himlen, inget bakom himlaporten där sankte Pär står och vaktar med sina nycklar) till jorden. Tillkomme ditt rike, så ock i himlen, så ock på jorden (jag kör fortfarande med gamla översättningen). Jag. Lilla jag.
Och det är inte vi och dem längre. Det finns inget utrymme för uteslutande. Inget utrymme för rasism, misstänksamhet, avvisande av dem som inte är "som vi". Inget dödande i religionens namn.
Jag förnekar inte att jag fortfarande känner mig förfärligt liten ibland. Jag förnekar inte att jag har fel och brister, och att jag ständigt klandrar mig för att jag inte gör tillräckligt för Guds Rike (jag har "av naturen" dåligt självförtroende, en ständigt stötesten i mitt liv), att jag faktiskt begår onda gärningar ibland.

Men Gud ska veta att jag försöker.

"Yahweh, Yahweh
Always pain before a child is born
Yahweh, Yahweh
Still I´m waiting for the dawn
Take this hands
Teach them  what to carry
Take this hands
Don´t make a fist, no
Take this mouth
So quick to critisize
Take this mouth
Give it a kiss"
                              U2 Yahweh



Ps. Denna bloggpost inspirerades lite av det som Birger Schlaug och jag tog upp i kommentarerna till förra inlägget. 

Koranbränning stoppad

Åtminstone för stunden.

Nu säger den aktuelle pastorn, Terry Jones, att bränningen lagts på is, eftersom han inte längre är säker på om moskébygget på Manhattan kommer att flyttas.

Alltså, vi tar det en gång till;

Koranbrännande pastor skakar hand med en lokal imam (whao, det är i sig något anmärkningsvärt!) och tror därmed att moskébyggen på Manhattan är stoppat. Vad har en lokal imam i Florida för inflytande på en byggnation i New York? Ingen, troligen. Däremot kan han ju alltid säga att han ska göra sitt bästa för att stoppa bygget.

Jag kan bara säga två saker om detta. Pastorn ifråga är mycket naiv och dum när han tror att han kan stoppa ett moskébygge (var det förresten någonsin syftet med koranbålet?) genom att prata med en lokal imam.

Han är också mycket naiv och dum när han inte räknar med (är troligen ovetande om) hur snabbt och globaliserat informationsflödet är i vår moderna tid. I princip kan tändandet av första tändstickan ses över hela världen inom några minuter, kanske sekunder. Och dessa scener kan utnyttjas av människor som vill skapa opinion, utan att de säger att det är en halvt galen fundamentalistisk pastor (god representant för vad jag kallade kristen tokhöger i ett tidigare inlägg) i en pyttekyrka någonstans i Florida, som bränner koraner. De kommer givetvis inte att säga att aktionen fördömts av alla amerikanska myndiheter, FN, kyrkoledare, påven...osv

Och så kan man tända en krutdurk som är betydligt explosivare än ett litet koranbål på ett fält i Florida.

Vi har sett det förut. Jag har sett det förut, jag såg med egna ögon när de brände ned norska ambassaden i Damaskus.

Tillägg:
Jag kan skriva under på vad Henrik Berggren säger på ledarplats i DN:

"Pastor Jones är lika lite representativ för västvärlden och kristendomen som al-Qaida är för den muslimska världen. Men genom sina aktioner tar fanatikerna sina respektive miljöer som gisslan. Den ömsesidiga misstänksamheten sprider sig som ringar på vattnet."

 Det är ett problem att lokala (religiösa) ledare får för mycket plats i dagen globaliserade mediavärld. Men så ser verkligheten ut. Hur ska vi hantera det? Hur bryta denna spiral?

Intervju med Paul Young- författare till "The Shack"

Många av er har säkert läst The Shack av Paul Young (Ödehuset). The Shack syftar till "the Shack around your heart" och man behöver ha läst boken för att förstå vad som menas. Romanen handlar om en man som förlorat sin lilla dotter ett antal år tidigare, och hur han möter Gud (ganska bokstavligt, i form av en svart kvinna, eller black american, som amerikanarna helst säger).

En mycket debatterad bok, mycket på grund av att många evangelikala och konservativa kristna anser att Gudsbilden i The Shack inte är biblisk. Andra har fått mycket tröst och uppmuntran när de har läst romanen. Själv tycker jag att den är mycket läsvärd, och gripande. Gudsbilden som presenteras är i korthet en som älskar, och inte dömer.
Rekommenderas.

Här kan ni se en intervju med Paul Young, som kanske kan förklara lite varför Young skrev boken (som inte är självbiografisk).
DEL 1


DEL 2


--

Pride

Pride in the name of love, heter det i en gammal god U2 låt.

Det finns all anledning att vara stolt som människa om man älskar.

Jag har länge tänkt skriva något om homosexualitet, lägga korten på bordet, vad ni nu vill kalla det. Här kommer det, och jag varnar, det är långt.

Förvänta er ingen teologisk utläggning, så långt i mina funderingar är jag ännu inte. Jag vet att det handlar om bibeltolkning. En del säger att Bibeln starkt tar avstånd från homosex, andra att det homosex Bibeln talar om inte har något att göra med ”sex mellan två av samma kön i en trogen kärleksrelation”. Folk på Bibelns tid kände helt enkelt inte till det, ungefär som de inte hade kunskap om sjukdomar på samma sätt vi har idag, eller naturlagar som att jorden snurrar runt solen. I stället talar Gamla Testamentet om sexuellt våld liknande den vi ser mot kvinnor i dagens Kongo (Sodom och Gomorra-berättelsen). Eller Paulus talar om pedofili (pojkar som ligger med äldre män).

Vad jag däremot har stora problem med är att kristna gärna betonar vissa bibelverser, både i Gamla och Nya testamentet, som om de stod över andra, men nedtonar andra. Gamla testamentet är full av mer eller mindre absurda regler, som ingen av oss känner oss tvingade att följa. Det finns massor som är en styggelse, enligt Gamla Testamentet, som ingen bryr sig om idag. Och vad det gäller det som Paulus skriver om i sina brev, så kan de tyckas tydliga, men det finns många påbud Paulus har gett oss, som vi inte bryr oss om, i alla fall inte i samma utsträckning.

Jesus nämner inte ett ord om homosex, däremot är han emot skilsmässa.

Homosex, eller utlevd homosexualitet som det heter i mer konservativa kristna kretsar, har länge varit ett stort tabu, i samma nämnda kretsar. Och inte bara i konservativa, jag tror att det finns stor motvilja mot homosex i bredare kristna kretsar än så. Man hyser åsikter som att det är ”onaturligt”, ”mot Guds skaparordning”, ”hot mot familjen” osv. 

Det första, som säkert även en del ickekristna håller med om, kommer man fram till eftersom i en ”naturlig” relation kan barn bli till. En ”onaturlig” sexuell relation skulle rentav kunna var ett hot mot människans fortbestånd.

Det räcker ju att ta en snabb titt på vår överbefolkade värld för att inse att homosex knappast lär vara ett hot mot mänsklighetens fortbestånd.

Den senare, att homosex skulle vara ett hot mot familjen, tycker jag är den sämst underbyggda. Homosex är inte något hot mot familjen, utlevd promiskuös heterosexualitet är det. Det är det som kraschar flest relationer, inte homosex. Snarare är varje fall med en homosexuell som tvingar sig att leva i ett heterosexuellt förhållande djupt tragisk, och i sig själv ett stort hot mot familjen.

De som är ”mindre” konservativa, är ”ödmjukare” i sitt dömande, säger att vi är alla syndare. Men det blir också en skev inställning, där man egentligen säger om jag accepterar att du syndar (lever med en av samma kön) så accepterar du kanske min synd (tex själviskhet eller alkoholism, som är en synd Paulus nämner i samma vända som homosex, 1 Kor 6:9-11).

Man talar sällan om utlevd heterosexualitet. För egentligen handlar det om samma sak där, fast med en skillnad. Om utlevd heterosexualitet sker inom äktenskapets ramar är den okej.

Kristna som inte är gifta förväntas leva i celibat. Hittar man en partner av motsatta könet som vill ha en är det okej att gifta sig och leva ut sin sexualitet.

Men homosexuella förväntas leva i celibat, oavsett om de har hittat en partner som älskar dem och vill leva med dem, eller inte.

Det är denna inställning jag har allra mest svårt för; att tvinga någon till avhållsamhet.

Det räcker att göra ett litet tankeexperiment:

Tänk dig att du genom en tidsmaskin förflyttas till en framtid (typ Orwells 1984) där heterosexuella relationer är förbjudna. Att avla barn ”den naturliga” vägen är förbjudet. Barn kommer till i ”artificiella livmödrar”, med ägg och spermier urplockade ur lämpliga ”donatorer”. Homosexuella relationer är däremot tillåtna, eftersom de inte riskerar producera barn på det ursprungliga, icke längre tillåtna sättet.

Hur skulle du uppleva det? Att inte få ha sex med den du älskar och lovat att dela livet med?

Du skulle kalla det barbariskt, eller hur?

Men att i vår tid kräva att någon ska leva avhållsamt, enbart på grund av deras medfödda sexuella läggning, är det inte barbariskt? 

Ska vi kristna ägna oss åt det?


--

Överdrifter

Sonen hittade en halvdöd horngädda i viken idag. Att säga att han tyckte det var spännande var en understatement. Tre rådjur skrider runt huset med jämna mellanrum och det är alldeles stilla ikväll. Det blir nog en liten lägereld i trädgården. Att säga att vi har en bra Sverigevistelse är ett understatement.

Själv har jag följt hela Benny Hinn vistelsen i Uppsala lite på avstånd, har inte hunnit engagera mig. Förstår att Hinn höll en extrem predikan på lördagskvällen, så gnostisk att Livets Ord väljer att inte lägga ut den på hemsidan. Ulf Ekman har lyckligtvis sagt ifrån.

Vad jag själv tycker om Benny Hinn vet ni redan, annars läs här. Att jag ogillar hans metoder och leverne är ett understatement. Jag kan inte ta en "evangelist" på allvar som utlovar välsignelse i utbyte mot rikligt givande i kollekter. Inte heller en som inte klarar av att vila från sitt krävande evangelistliv i annat än lyxhotell. Att sedan människor helas på hans möten och andra möter Gud är en helt annan femma, eftersom Gud är större än Hinn och det är Gud som helar och berör, inte Hinn.
Enligt uppgift bor Benny Hinn (med följe?) på Grand Hotell i Stockholm, ett faktum som får mig att må lätt illa, även om jag själv inte följer något fattigdomsideal. En sak vet jag i alla fall, skulle jag någonsin bo på samma hotell skulle jag betala med egna surt förvärvade pengar.
Vem betalar Hinns hotellräkning? Vad jag vet har Hinn inget inkomstbringande företag eller liknande, alla inkomster kommer av kollekter och donationer. Rätta mig om jag har fel.
Skulle Jesus ha bott på Grand Hotell?

Läs också Emanuel Karlstens egen skildring av lördagsmötet. Hur Hinn ogillade barn som sprang i gången och hur hans "bodyguards" smått desperat letade efter människor som upplevt något av ett helande (så att de sedan kunde "visas upp" på scenen). Jag mår smått illa igen, när jag läser.
Skulle Jesus ha ogillat att barn gick i gången på hans massmöte på Livets Ord?