En bloggvän har rest vidare

Jag sitter framför en varm brasa i stugan i ett kallt Bohuslän och avbryter denna bloggs vila genom att skriva lite om Mattias Agnesund. Jag lägger på ett vedträd till och försöker jaga ut lite extra kyla och sorg genom skorstenen.

Mattias avled under julhelgen på grund av sin svåra muskelsjukdom, väntat, men ändå oväntat. Han levde redan på så kallad lånad tid. Aktiv in i den sista, den sista blogginlägget kom på julafton.
Han var en trogen läsare av denna blogg och ett gott stöd. Jag kände att vi tyckte lika om mycket och funderade (och tvivlade) på samma saker. Trots att hans liv såg så annorlunda ut än mitt. Han var stort U2-fan, liksom jag.
Jag minns inte när vi först fick kontakt, men det måste ha varit genom bloggen, denna, hans eller någon annans.
Eller att jag upptäckte att han hade översatt Brian McLaren till svenska.

Han är på många sätt en hjälte. Han levde ett värdigt liv trots att många i vårt samhälle idag skulle säga att hans liv inte var värdigt. Läs Världen Idags intervju.

Jag tänkte på honom för några dagar sedan, när jag läste hans adventskalender, och han läste min (på bokskrivarbloggen). Jag minns att jag undrade hur lång tid han hade kvar. Min kusins styvdotter avled tidigare i år i en liknande sjukdom, så jag visste vad som gällde.
Och så kom dödsbudet.

Jag kommer att sakna honom. Det kommer att bli tomt efter bloggvännen Mattias, men jag tröstas av att han nu får vila hos Gud.

Fler skriver om Mattias:
Dagen (Carl-Henric Jaktlund)
Carl-Henric på sin blogg
Fjärde Väggen
EFS idag
Kolportören
Barnabasbloggen
Timor Dei

och hoppas SVT visar filmen om Mattias och Einar Ekberg i repris: 

Sommarminnen

Jag har som princip att inte lägga upp bilder på familjen på bloggen (de ska ju inte behöva lida för att jag bloggar...), men nu gör jag ett litet undantag. Kan inte låta bli att ta med en fin bild från den gångna sommarens fröjder. Som en stilla solig kväll vid Timmervatten i Svartedalen, strax norr om Kungälv och öster om Stenungsund. Lite vildmark i Bohuslän.

För övrigt är vi redan tillbaka i vardagen. Nu börjar även dottern skolan, hon hade en vecka längre ledigt.

Sedan fungerade jag på en annan sak; vad gör man för grannar (som man inte känner jätteväl) som för en dryg månad sedan helt oväntat förlorade sin son, bara 24 år gammal? De mår självklart mycket dåligt. Jag har som alltid svårt med ord (och dessutom är det inte på mitt modersmål) och hoppas att närvaro säger mer än ord. Så fort jag ser dem går jag för att byta några ord, men vet inte vad jag ska säga. Jag har inte varit med om något liknande själv och kan inte säga att jag förstår vad de går igenom, inte heller kan jag stå till buds med några kloka tröstande ord. Man kan ju inte säga att det går över, för sorgen kommer de ju alltid att bära med sig.

Någon som har erfarenhet av en liknande situation?