Jag är lite trög i tankarna och sitter nu, två dagar försent, och filosoferar över varför Jesus behövde dö, i fall Gud var riktigt klok som lät sin egen son dö och vem som nu egentligen har rätt att vara med Jesus i himmelriket.
För mycket på en gång kanske. Jag koncenterar mig på det sista.
Först måste jag berätta att i morse jag var med om en munter påskdagsgudstjänst i min kyrka, komplett med en halv orkester, i alla fall blås, trummor, gitarrer och lite till. Smockfullt i kyrkan. Det älskar jag.
Det har snöat, men det är inte vitt som i Sverige. Så har vi frossat på ägg, lamm, hembakat bröd och
fattoush-sallad (för att få med den där Mellanösternanknytningen).
Är en av kristendomens kärnpunkter
svårsmält? Ska ingen kunna tillgodoräknas sina goda gärningar?
Jag har aldrig haft problem med det där att det är tron som frälser. Visst tror jag att goda gärningar räknas, men jag tror inte att de garanterar mig en plats hos Gud. För om Gud endast ser till våra gärningar, vem skulle då få sitta vid hans sida?
Egentligen?
Och hur sjutton skulle Gud
bedöma vem som platsar? Goda gärningar över en
viss nivå? Eller att man var övertygad om att man alltid gjorde sitt bästa för sina nära och för samhället i övrigt? Jag skulle gärna vilja ha en
lista som talade om för mig
hur mycket jag måste uppoffra mig för att veta att jag så småningom skulle hamna på rätt plats. En lista där jag kunde pricka av när jag hade lyckats med varje steg mot frälsning.
Om det var så, att det var gärningarna som räknades, då fick endast perfekta människor plats hos Gud, alternativt också människor med oerhört gott självförtroende, som var övertygande om att de alltid hade gjort sitt bästa för att utföra goda gärningar.
Nej, om det var så, då hade jag nog sagt:
Tack och adjö, Gud, jag tror inte att jag vill ha något med dig att göra! Om du inte accepterar mig som jag är, med mina svagheter, då får det nog vara.Jag tror det är bättre att vända på frågan.
Om jag nu tror att endast tron frälser mig, betyder det att jag har grönt ljus och kan bete mig som ett svin? Bara jag bekänner mina synder lite emellanåt?
Nej, det funkar ju inte heller. Det vore ju som om någon bedrog sin älskade på alla tänkbara vis, och därtill uppförde sig som det redan nämna svinet i deras relation och ändå blev förvånad när den andre hade väskorna packade i hallen och sade;
Adios! Men det är klart, om man inte tror att det finns någon Gud att försöka platsa hos, så är ju hela den här diskussionen fullkomligt meningslös.
Jag säger bara en sak:
Rövaren på korset hade kunnat vara jag...
Jesu uppståndelse enligt Majdalani, ung ikonmålare i Beirut.
