måndag 23 november 2020

Kors i taket - ett blogginlägg!

 2020, ett egendomligt år.

Jag vet, jag är nog inte ensam om att tycka det. Men för mig har det blivit extra mycket egendomligt.

En bergochdal-bana.

Trots corona har jag rest fem gånger mellan Nederländerna och Sverige. Jag har förlorat min mor, gift bort min dotter och fått en svärson, sett min äldste son emigrera till Sydamerika, börjat sälja ett hus och haft corona. Mild corona, lyckligtvis, men ändå inget att rekommendera. Ledvärk och denna trötthet, trötthet, trötthet...

När jag ska få tid och återhämta mig, vete gudarna...

Extremt högt vatten på svenska västkusten häromdagen. Här brukar båten ligga. Bryggan är helt under vatten 


Tog tåget och båten till Sverige. Läskigt tomma tyska perronger



onsdag 26 februari 2020

På väg...

Väntar ut snöstormen i den lilla alpbyn och har äntligen tid att läsa Joachim Elsanders bok.
Många minnen från den gamla goda bloggtiden kommer tillbaka.
Det är konstigt dock att inte kunna skicka en tweet och tala om för Joachim hur mycket jag gillar På Väg.

fredag 24 januari 2020

Joachim Elsander twittrar om slutet

När bloggandet nådde sin höjdpunkt i slutet av 00-talet, då diskussioner kunde föras om allt mellan himmel och jord utan att förstöras av troll, var Kolportören en av de bloggar jag följde flitigast.
Joachim Elsander, då pastor i Korskyrkan i Borlänge, stod bakom bloggen.
Många inspirande ämnen avhandlades och så många olika samtal fördes. Jag saknar den tiden.
Det känns fortfarande som om vi känner varandra väl utan att någonsin ha träffat varandra i det verkliga livet.

Pastor Joachim Elsander företräder en teologi som ligger mig nära. Kolportören ligger i träda, men Joachim hörs och syns på andra delar av den social media-världen.
I våras fick Joachim höra att han led av elakartad cancer, och att det antagligen inte fanns någon bot. Det var samtidigt som min far låg på sin dödsbädd, han hade också cancer, så det berörde mig extra hårt.
För ett tag sedan avslutades cellgiftbehandlingarna för Joachim och vården övergick till palliativ vård.
Nu, ett antal månader senare, twittrar han bokstavligen om slutet. Sitt eget slut.

Det är gripande, men samtidigt vilsamt och förtröstansfullt. Det finns mycket sorg bakom, jag vet, men samtidigt känner jag igen Joachim så enormt från bloggartiden. Hans gudstro och inställning till livet är densamma.

Gud ske lov, någon drev på att Joachims texter behöver komma ut i bokform. Jag kände omedelbart att något sådant behövde ske, så fort jag hörde om hans sjukdom, och är så glad att Marcus förlag, Sofia Lilly Jönsson och Joachim satt sig ned och fick till en bok. Jag har beställt den och hoppas snart att få läsa den.

Finns bland annat att köra här:
Marcus förlag
Adlibris
Bokus

Ett samtal om Joachims bok finns att se här:



Har självsvåldigt lånat Joachims bild från hans twitterkonto. Hoppas han ursäktar.
------------------
Tillägg; Intervju med Joachim i P1:s Godmorgon Världen,
samt i P4 Dalarna.

tisdag 21 januari 2020

SSD - krasch...

Inte SD-krasch, även om säkert några skulle önska, utan SSD-krasch.
Ni vet en sådan där hårddisk, som inte ska gå sönder,
Jag använder fortfarande min lilla Asus Transformer, som har C-driven "i skärmen" och en extra hårddisk i tangentbordet. Den gamla, alltså en gammal vanlig hårddisk, gick sönder för två år sedan, och då bytte jag till en intern SSD, "för en sådan ska inte gå sönder", som killarna sa i vår eminenta lilla datoraffär inne i stan (de lyckades för övrigt rädda allt data på den gamla hårddisken).
Men det gjorde den, gick sönder alltså.
De eminenta datorkillarna, som fortfarande hävdar att en SSD-hårddisk inte ska gå sönder (får en ny, garanti...), har lyckats rädda all min data, inklusive allt jag en gång tagit bort! 2 terrabyte data eller något. Som de nu ska sätta över på en extern hårddisk. Den processen har nu tuggat på sedan i lördags...
Och sedan ska jag sortera ut de 2 terrabyten data.
Puu....

onsdag 15 januari 2020

"Vi känner igen bitarna, men inte bilden" - Knutby del 2

Det finns inget som fascinerar och förfasar människor så som kombinationen sex och religion.
Eller ska man snarare säga; kombinationen sexuella övergrepp och religion.
Vare sig det nu gäller Knutby, Katolska Kyrkans pedofiler eller IS.

Jag sticker inte under stolen med att jag fascinerades och förfasades av Knutbydramat lika mycket som många andra. Härvan med pastorn som hade först en fru som dog under mystiska omständigheter, för att sedan gifta om sig och samtidigt ha sexuella relationer med barnflickan, för att sedan ha en relation med en annan församlingsmedlem tillika granne. Vilket utmynnade i att han fick den psykiskt instabila barnflickan att mörda hustrun/försöka mörda grannens make.

Och så uppdagades det att hela församlingen egentligen var mycket märklig. Kristi Brud och allt det där... Fossmo var inte bara psykopat, han verkade i en mycket sjuk sektliknande miljö.

Nu rullas det upp igen. Det är en härva denna gång också, även om inget mord har begåtts den här gången.

Militanta ateister suckar och säger; vad var det jag sa om religiösa och religion.

I Nordegren och Epstein igår nämndes det att journalister generellt ställde "fel frågor", det vill säga, att de sällan gick in på det teologiska, hur kom det sig egentligen att hela teologin runt Knutbyförsamlingens "Kristi Brud"-idé uppstod? Det var ingen intresserad av, de var bara intresserade av de smaskiga och dramatiska detaljerna.
Journalister eller andra skribenter med kyrklig bakgrund, som har mer insikt, är få. Generellt.
Vad jag menar med det är: man skickar inte en som ogillar fotboll till att referera en fotbollsmatch. Eller en recensent som hatar SciFi till att recensera senaste Star Wars-filmen. Man förväntar sig att en journalist som bevakar riksdagens arbete faktiskt har lite mer insikt i politikens vändningar än gemene man. En ekonomijournalist förväntar man sig ska ha ett antal akademiska poäng i ekonomi.

Nu räcker det inte med ett antal akademiska poäng i religionsvetenskap för att förstå Knutbydramat till fullo, tror jag. Om du har någon erfarenhet av tro, så tror jag däremot att du har en fördel.

Joel Halldorf skriver personligt och initierat i Expressen igår 14 jan: "Vi känner igen bitarna, men inte bilden".
För den som var ung på 1980-och 90-talet, och hade lite erfarenhet av karismatisk kristendom (inte nödvändigtvis Livets Ord, även om de dominerade) är igenkänningsfaktorn stor. Mig inkluderad. Som ung troende upplevde man den etablerade församlingen, de äldre kristna, som stagnerade och kalla. Man längtade efter mer, en levande tro.
"Så kallade irrläror uppstår inte i första hand genom att nya idéer tillförs. Istället bottnar de i att man ryckt en sanning ur sitt sammanhang, och överbetonar den", skriver Halldorf.
Parallellen kan lätt dras till IS, eftersom många vanliga muslimer säger liksom Halldorf: man känner igen bitarna, men inte bilden."

Problemet är idag att journalister generellt är religionsanalfabeter alt. religionsfobiska, och då är det så gott som omöjligt att förstå det där med att inte känna igen bilden, men bitarna är bekanta.
Att man inte förstår de bitar som hör hemma i islam är kanske inte så konstigt, men nuförtiden är svenskar så dåligt insatta i kristendom att de inte heller känner igen de kristna bitarna i den förvrängda bilden.
Andra kunskaper krävs givetvis också; som kunskaper i hur en sekt fungerar. Och förståelse i att varje troende skapar sin egen tolkning av urkunderna, vare sig det gäller Bibeln eller Koranen.
Men för att förstå hur människor dras in i sekter, så är det en fördel om man har någon troserfarenhet eller längtan efter egen tro.


---------
Joel Halldorf rekommenderar Sektpodden, för att förstå bättre. Jag har inte hunnit lyssna, men ska ladda ner och lyssna vid tillfälle.


Bloggen lever?

Hej kära gamla blogg.
Jag skriver direkt till dig eftersom jag inte tror någon läser detta.
Jag har inte skrivit något här sedan 2017.
Men jag ska försöka återuppliva dig. Ska försöka.
De säger att bloggen är död. Allt som sker sker på 140 tecken eller möjligen på Instagram kombinerat med ett foto. Eller så ska man vlogga. Men herregud, vem vill se mig på film...
Jag behöver hålla mitt skrivande levande. Det var därför jag började blogga en gång 2007.
Men efter ett tag blev jag trött på en egen röst. Trött på att sukta efter kommentarer eller diskussioner som aldrig blev. Trött på den avundsjuka jag kände. Varför tog min blogg aldrig fart?

Författare brukar säga att de i första hand skriver för sig själv. Skriver böcker de själv tycker om att läsa. Jag tror det är helt rätt.

Det borde gälla allt skrivande. Så nu ska jag skriva blogginlägg som jag själv skulle vilja läsa. Kommentera tidningsartiklar som jag själv reagerat på. Tipsa om inlägg i social media som jag tyckt om/ogillat/funderat på.