Kasta bränsle på den sekteristiska brasan i Mellanöstern

Hur förhåller sig Västvärldens kristna till Mellanöstern?

Jag har varit inne på detta många gånger förut, men som sagt, jag tenderar att upprepa mig just nu.

Svenska Dagbladets Bitte Hammargren skriver idag ett läsvärt blogginlägg från Libanon, där hon bland annat talar om mötet med en ung amerikansk missionär från amerikanska mellanvästern:

"Vore det inte bättre att lämna religionstolkningen åt libaneserna själva? undrar jag.

Här i Orienten har ju urkristendomen sin vagga. Östkyrkorna har djupa rötter".

Hammargren skriver inte om något svar från amerikanskan, bara att hon inte tror att muslimer och kristna har samma Gud. Det tror däremot Libanons kristna. De säger också att islam ska garantera dem och judar skydd, eftersom de är "Bokens Folk".

Samma uttalanden om "Bokens folk" har jag stött på i Mellanöstern. Av muslimer. Kristna och judar ska behandlas med respekt därför att de är "Bokens folk".

Mellanösterns kristna lider av den militanta och extrema islamtolkning som fått spridning under de senaste årtiondena.

Hammargren fortsätter:

"Mellanöstern är och ska vara en blandning av kulturer. Men USA:s militära närvaro i Irak har fungerat som en sockerbit på extrema salafister från Saudiarabien, Marocko, Algeriet - ja till och med för en vinddriven extremist från Brandbergen utanför Stockholm, den nyss dödade al-Qaida-mannen.

De för en oförsonlig kamp mot dem som uppfattas som ”otrogna”.

- Men vi är inte otrogna enligt islam, vi är ju Bokens folk, invänder min kristne vän i Beirut."

Hon säger också att en importerad annorlunda teologi från fundamentalistiska Mellanvästern kan bli extra bränsle för den sekteristiska brasan. Liksom saudisk teologiimport är dålig för svenska muslimer är amerikansk fundamentalism från Mellanvästern dålig för Mellanösterns kristna.

Jag reagerar också över den bristande respekt som många fundamentalistiska eller den sk. kristna högern har för Mellanösterns kristna. Både ortodoxa och katolska kyrkor anser sig ha sitt ursprung i den första kristna kyrkan. En kyrka som har överlevt tills nu, genom 2000 år.
Är inte det värt respekt? Borde inte missionen bedrivas annorlunda?

Mellanösterns kyrkor verkar rentav bortglömda ibland. Jag vet av egen erfarenhet, många jag talar med i Sverige och Holland vet inte att det finns så många kristna i Mellanöstern, om några alls.

Kanske vet de att det finns kristna i Libanon. Men den svåra situation som Iraks kristna befinner sig i kom som en mindre chock för många.

Varför bryr sig inte Mellanösterns kristna syskon mer?

Personligen tror jag inte att USAs närvaro i Irak har gjort mycket för den Irakiska kyrkan.

Saddam Hussein var självklart en tyrann, ej att ursäkta på något sätt, men när hans makt försvann, tog andra chansen. Andra som är minst lika tyranniska som han.

Självklart är inte USA och allierade ansvariga för det våld som muslimska extremister utför mot kristna.Men jag tror att dess närvaro har underblåst "amerikahatet" och det lider de kristna av, enbart för att de tillhör samma religion som amerikanarna.

Kristna i Gaza och Västbanken, Syrien, Libanon, Jordanien och Egypten känner av samma sak.

Nu är det ju inte så att alla muslimer hatar USA, snarare tvärtom; största drömmen för de flesta i Mellanöstern, kristna eller muslimer, är att få ett sk Green Card. Men oviljan är stor också bland "normala" muslimer mot USAs inblandning. Mind your own business-känslan är stark. Och glöm inte att korstågen fortfarande är något som klingar extremt illa i muslimers öron.
Och i bakhuvudet finns givetvis hela tiden att det är bara en sak USA och västvärlden är intresserade av; oljan.

Denna ovilja är ingen nytt som kom i och med Irakkriget, men kan härledas längre tillbaka i tiden, kolonialtid och korstågstid inberäknad. De senaste årens händelser har dock gett bränsle till brasan.

Lägg märke till att jag inte i en enda mening har nämnt Israel. Israel är värt ett kapitel för sig, men det ska jag inte gå in på nu, om ni ursäktar. Jag har valt att koncentrera mig på Mellanösterns kristna, därför att så fort man tar upp Israel så svänger diskussionens vindflöjel och de kristna kommer i skuggan. Igen.

För den lilla extrema grupp av muslimer, som står för en mycket mer oförsonlig tolkning av islam (inget tal om "Bokens Folk" givetvis) så har Irakkriget varit just vad Hammargren säger; en sockerbit. Som de har fått mycket energi från.

Att amerikanerna skickar unga naiva missionärer till Libanon, där de sekteristiska bålen flammar upp med jämna mellanrum, för att missionera för muslimer, är inte bara ogenomtänkt, det visar på bristande respekt. Samtidigt som det missioneras för muslimer, minskar den kristna befolkningen snabbt. Borde Västvärldens kristna inte oroa sig för det i stället? Fundera på hur kyrkorna i Mellanöstern kan få stöd på bästa sätt?

Är en omprioritering av missionsmedel kanske att föredra? Och ett annat tänkande måste till.

Jag vill gärna höra era tankar om detta.

---------

Uppdatering: Ledare i Göteborgsposten uppmärksammar detta.

Kyrkoruin på bysantisk tid, norra Syrien

Bokrecension: Men inte om det gäller din dotter

Jag läste ut mitt signerade exemplar av Jan Guillous Men inte utan din dotter redan på planet hem till Amsterdam. Jag hade fuskat lite, nämligen lyssnat på audioversionen över ELib, innan jag fick boken i min hand. Det där med ELib är förresten en hit för mig, stryka kläder är nu förknippat med att lyssna på audioböcker på den bärbara datorn. Så Tomas Bolmes  behagliga stämma lotsade mig genom de första kapitlen.

Jag gör ofta ett misstag när jag läser spänningsromaner, jag skummar igenom för snabbt för att få veta hur det går. Och misstar en del ledtrådar ibland. När man audiolyssnar undviker man det, men det gäller att uppläsaren inte är för dålig. Så inte i Bolmes fall.

Åter till romanen. Jag gillar Guillous författarskap och jag gillar Hamilton. I denna bok är han inte riktigt huvudperson, det finns flera huvudpersoner.

Bakgrunden till boken fångar mitt intresse. Guillou hävdar att det är Saudiarabien som står bakom den islamistiska terrorismen. Jag är böjd att hålla med, även om jag inte kan rada upp faktabevis just nu. Under mina år i Mellanöstern har jag aldrig förstått USAs oheliga allians med Saudiarabien och dess iver att invadera Irak och hota Iran. Saudiarabien är ett av världens mest odemokratiska och kvinnoförtryckande länder, men eftersom de inte använder oljan som vapen i politiken, så är de välkomna i väst. Men det hindrar inte att det finns åtskilliga dollarstinna privata fundamentalister som inte tvekar att sprida sina extrema form av islam i länder som Afghanistan och Pakistan. Och i övriga världen. I tex Syrien var människor livrädda för den konservativa tolkningen av islam som Saudiarabien står för. De såg också baksidan av denna konservatism; horder av rika saudiarabier som besökte Damaskus på sommaren, mest för att handla billiga varor och ligga med östeuropeiska horor.

Det där var en liten politisk parantes.

Guillou blandar sin syn på Mellanösternpolitiken med händelser som drabbar nyfunna vänner till Carl Hamilton. Säpochefen Ewa Tanguys dotter blir kidnappad, på uppdrag av muslimska fundamentalister. Så när maken och fadern, den före detta främlingslegionären Pierre, vänder sig till Hamilton, som har hoppats att han aldrig ska behöva hålla i ett vapen igen, så blir svaret ungefär så här; Egentligen har jag ju sagt; inga mer militära operationer, men inte om det gäller din dotter.

Sedan drar räddningsaktionen igång, och, ja, det är spännande. Ganska förutsägbart, dock.

Guillou i sitt rätta medium, en internationell spänningsroman. Det är kul att se att så gott som alla aktörer i Hamiltonböckerna (de som lever...), dyker upp i denna bok.

Guillou har två svagheter; dialogerna och kärleksscenerna. De första är lite för akademiska, lite för lite varierade i stil och de senare existerar så gott som inte. 

Varför låter han inte stackars Hamilton korka upp sin champagne med Mouna och därefter älska på hotellet i Moskva (eller var det nu var...). Bara en sån där liten parantes.

Det är kanske ett typiskt kvinnligt drag, det där att tycka synd om manliga huvudpersoner i spänningsromaner som inte får det de trånar efter. Jo Nesbö lär få många reaktioner från kvinnor som tycker synd om hans Harry Hole.

Jag undrar om Guillou någonsin kommer att lyckas ha ihjäl sin hjälte Hamilton? Antagligen inte.

"We didn't start the war"

Jag undrar om George W Bush & Co hade funderat på det innan, att ett ingripande i Irak faktiskt skulle försämra situationen för den kristna minoriteten i landet.

Efter det första Irakkriget skyddades shiamuslimer i söder och kurder i norr genom "no fly" zoner.
Idag flyr kristna irakier för sina liv, många till Syrien, men också många till Sverige.
Kristna och muslimer har levt sida vid sida under lång tid i Mellanöstern, men som så ofta i tider av krig och omvälvningar, så är det minoriter som får stryka på foten.

Södertäljes kommunalråd Anders Lago efterlyser en fredad zon för de kristna i Irak.
Södertälje har fått ta emot stora mängder kristna irakier av den enkla anledning att flyktingarna söker upp sina släktingar. Södertälje är sedan tidigare en kommun med många som har kristen irakisk bakgrund.

Anders Lago gjorde för en tid sedan sin röst hörd internationellt:

"We are a small town in a small country. We didn't start the war. It was the United States and Great Britain. They must now take the responsibility for the refugees."

Södertälje har de senaste åren tagit emot ca 7000 irakier. Det är MER än HELA USA har tagit emot!
Man kan tycka vad man vill om Sveriges generösa flyktingpolitik, men Södertälje själv kan ju inte göra så mycket åt det.
Men i slutändan tycker jag att det är stor skandal att USA inte gör mer för flyktingsituationen.

Hade Bush tänkt på det innan?
Hade han tänkt på att de kristna skulle kunna bli måltavla för terrorister som vill hämnas vad USA har gjort? Att de utser kristna som måltavla endast därför att de liksom amerikanarna är kristna?
Hade han tänkt på att lilla Södertälje i lilla Sverige skulle ta emot mer irakiska flyktingar än USA själv?
Knappast. För han visste ju knappast vad Södertälje är och säkert inte heller hur många med kristen irakisk bakgrund där finns.

Nej, det var krig mot terrorismen och för demokratin, som gällde.
Men demokrati fungerar bara om alla är beredda att respektera de som hamnar i minoritet, de som inte har makt.

Jag blir väldigt cynisk och undrar om Bush reagerade som så många andra jag har mött:
Finns det kristna i Mellanöstern? Och finns det SÅ många?
Fanns, borde man kanske säga.
***********
Updatering 30 maj 2008:
Nu ska USA ta emot lite fler irakiska flyktingar. Ungefär i storleksordningen vad Södertälje har gjort. Så var det med det.
***********
Uppdatering II:
Leo på Tankar i natten, skriver också om detta.

Misslyckas muslimer i sin kamp mot extremism?

Genom Svarten hittar jag till en utsändning av The Doha Debates, som regelbundet sker i Qatar och som om efterhand sänds på BBC World.
Temat är "This house believes that muslims are failing to combat extremism", och i panelen argumenterar fyra debattörer för och emot påståendet, blandat med frågor från publiken (majoriteten muslimer, vad jag förstår).

I panelen sitter bland annat Ed Husein, vars självbiografi om sin tid inom muslimsk extremism och vägen ut ur det är något som bara måste läsas.
Muslimer debatterar med muslimer och det är mycket sevärt!


Här i Gouda, Nederländerna, händer saker också. Positiva sådana.
I ett invandrartätt område har en Fredsstig anlagts mellan en kyrka, råkar heta Vredeskerk, Fredskyrkan, och moskén på andra sidan gatan, den råkar heta Es Salaam, Salaam betyder också fred.
En blå stig har målats över gatstenarna.
Den invigdes påpassligt dagarna efter Wilders Fitna-film kom ut, då för övrigt både kyrkan och moskén hade öppet hus för att kunna tackla eventuella oroligheter på ett vettigt sätt (inget hände för övrigt).


Bilden lånad från Reformatorisch Dagblad, artikel här, för den som är haj på holländska

Nine eleventh 2001

Alla minns vi 11 september (eller nine eleventh som amerikanarna säger). Här är mitt minne, av den dagen och tiden efteråt. Det är inte den allra bästa tiden i mitt liv och det är primärt inte på grund av 11 september.

Vi bodde i Oman vid den här tiden, en trevligt muslimskt land på Arabiska halvön, längst ute i öster. Toleranta, men traditionella omanier, som med stor gästfrihet välkomnade utlänningar och inte krävde för mycket av dem. Men det är klart, det var inte riktigt accepterat att gå runt på stan med bara knän och axlar. Men eftersom de satsade mer och mer på turism, så förändrades den attityden långsamt också.

Jag satte på CNN strax efter första flygplanet hade flygit in i WTC och såg live hur flygplan nummer 2 flög in. Det är klart att till en början fattade man ingenting, men snart gick det upp för en att det inte var en slump, en olycka.

Jag satt, som resten av världen, fastnaglad framför teven det närmaste dagarna. Jag satt med min enorma mage, 3 veckor från beräknad nedkomst. Mitt tre barn skulle snart se dagens ljus.

När muslimska terrorister antog ligga bakom var det klart att man började undra: Vad är det för värld jag låter mitt barn födas in i?

13 september kom nästa smäll, som var personlig och mycket smärtsammare. Min svärfar avled hastigt. Min man fick åka i väg hals över huvud, tillsammans med vårt äldsta barn, som då var fem år. Jag kunde inte följa med, jag fick inte flyga så sent i graviditeten. Det var en enormt svår upplevelse, att inte kunna stötta familjen på plats under så svåra dagar. Jag kunde bara sitta framför teven och matas med WTC-nyheter och försöka föreställa mig hur det var för min man, min svärmor och min svåger och resten av familjen. Och min man slets nästan bokstavligen i två delar av sorg och oron för mig som han hade lämnat efter sig i Oman. Vi hade givetvis en backup-plan med vänner, ifall barnet skulle födas för tidigt.

Tre veckor senare föddes vårt tredje barn, och två dagar gammal blev han svårt sjuk. Så här efteråt funderar jag på hur jag orkade. Men någonstans ifrån kom väl kraften.

Och vår son blev ganska snart bättre, även om orsaken till hans extremt låga blodsocker inte skulle hittas förrän mer än två år senare. 

Jag minns hur jag satt och ammade på sjukhuset och tittade på CNN hur USA hade börjat anfalla Afghanistan. Absurt!

Det var då det. Nu är det Irak. Men allt hänger ihop.

Och det är klart att det här påverkat oss, speciellt eftersom vi har bodde i Mellanöstern mellan 1999 och 2006. 

Det har handlat mycket om att leva som västerlänning i Mellanöstern, under skuggan av USA och George W Bush, oljepengar och radikal islamism.