Lost touch...

...med bloggosfären. Eller snarare; tagit mig vatten över huvudet.

När jag började blogga igen, i och med fastan, lovade jag mig själv, och er läsare, lite för mycket.

Jag påbörjade mycket som jag inte orkat avsluta. Jag skulle ta upp många svåra frågor. Försöka vara kritisk och vass.
Jag hade som ambition att läsa en hög kristna böcker för att kunna vara med i alla heta diskussioner på nätet, men jag tog mig igenom Rob Bells Love Wins (älskade den, men så mycket mer riktig recension blev det inte) och Carl-Henric Jaktlunds förra (älskade den, men så mycket mer riktig recension blev det inte, fast jag har lovat att få ur mig något någon gång). Nu har Carl-Henric kommit med en ny som jag är mycket nyfiken på.
Det ligger en bunt bibelstudieguider av NT Wright och väntar. Har aldrig börjat. Skaffade Brian McLarens senaste. Har inte kommit igenom den. (Varför är han så ojämn? En del böcker älskar jag, andra kommer jag inte igenom...)
Jag skulle kunna hålla på i evighet. Det känns lite som att jag har lost touch. Alla höjdarna i bloggosfären (teologer, vällästa bloggar osv) känns milsvis före mig. Jag hinner inte och jag vill nog inte heller.

Jodå, det har en orsak. Jag SKRIVER också. Det vet en del. Men jag säger det ännu en gång. Och det går att läsa om det här.
Efter nästan två år är min roman NÄSTAN klar. Jag har jobbat med en författarcoach nästan hela tiden, tack gode Gud för henne. Snart måste jag hitta lite fler läsare, försökskaniner, innan manuset skickas till förlag. Jag kan inte riktigt fatta att jag har kommit så här långt (måste bara skriva om några få kapitel till). Det har varit en slitsam process.

Vad boken handlar om?
LOVE, AFRICA and a little bit of SUSPENSE.

Första kapitlet finns att läsa på skrivarforumet 1av3.

--
Ps. Det har inte blivit lättare att skriva en bok i och med datorn (jag var med på skrivmaskinens tid. Faktiskt). Birger snackar en massa skit. Datorn gör att man omarbetar och omarbetar och redigerar om och redigerar om... och till slut blir allt så överbearbetat att det bara finns en utväg. Börja om från början. Det är den tuffaste läxan jag har lärt under tiden jag har skrivit på det senaste manuset.

Tankar i hettan

Svettas ni i hettan i Sverige också?
Här i staden med osten (som antagligen smälter bort nu...) är det 33,5 grader varmt, utomhusbadet är överfullt och alla väntar på Den Stora Matchen i eftermiddag.
Men riktigt hett är det inte. Riktig Hetta är när man svettas fastän man sitter still i skuggan. Svettas ymnigt, så att det rinner nedför nacken, rinner ned i ögonen.
Sådan värme har jag bara upplevt i Oman och under vissa heta sommardagar i Syrien.
Nu svettas jag endast om jag envisas att göra något.

Det är lite tomt på denna blogg just nu, både inlägg och läsare lyser med sin frånvaro. Jag håller på och redigerar mitt gamla romanmanus ännu en gång, ska faktiskt våga mig på att skicka in det till några fler förlag.

Jag måste ändå passa på att länka till Emanuels bloggpost idag. Jätteviktigt, det han säger, och jättesvårt det där med att veta hur man egentligen ska demonstrera Guds kärlek. Och vad är det egentligen vi ska be om ursäkt för?

Jag ska skriva någon mer om det här med homosexualitet och kristen tro, men lite senare, när jag har tänkt färdigt. Kanske lite närmare Pridefestivalen.

Håller förresten på att läsa Brian McLarens A New Kind of Christianity. Omtumlande och givande hittills, måste jag säga. Återkommer om den boken också.

Atmosfäriska störningar

Idag har ett blogginlägg av Carl-Henrik Jaktlund fått mig uppmärksam på ett faktum som jag tror jag har förnekat den senaste tiden:

Jag har nästan helt slutat "vara aktiv" på andra "kristna" bloggar. Med aktiv menar jag deltaga i diskussioner. Jag läser fortfarande en hel del, även om några av det mest välbesökta bloggarna i den kristna bloggosfären rök från min RSS-läsare för ett bra tag sedan.

Jag tror det har att göra med atmosfäriska störningar. Det faktum att lågtryck kan ge mig svår migrän, något som helt tar ur musten ur mig (även sedan migränen försvunnit).

Carl-Henrik skriver:

"På en del håll diskuteras och analyseras kristenhet och teologi med allt annat än en god atmosfär. Visst ska det få vara högt till tak, allt annat är otänkbart. Olika åsikter ska få uttryckas.

Men på sina håll trycks människor och församlingar åt med allt annat än "broderlig kärlek", ömsesidig aktning" lyser med sin frånvaro mellan kommentatorer (citat från Paulus, om du undrar). Allt i "den rena lärans namn". De hittar ständigt något att slå ned på, att avfärda utifrån. Alltid, jämt och hela tiden."

Jag inser att "Swärd-debatten" (där Stefan Swärd dissar Brian McLarens bok Kan man vara kristen?) som Carl-Henrik länkar till, i somras, var droppen för mig. Inte för att man inte ska få reagera om man tycker att någon har fel, som Stefan Swärd gjorde, och han inbjöd ju verkligen till diskussion.
Men atmosfären bland kommentarerna som följde var så tydligt ickeinbjudande att nästan inga "McLaren-anhängare" brydde sig om att ge sig in i diskussionen. Det var egentligen inte blogginnehavarens fel (Själv hade jag inte läst boken då, så jag gav mig inte in i sakdebatten. Tyvärr var det ju många andra som gjorde det, utan att ha läst den).

Så jag gjorde precis det som Carl-Henrik beskriver: Jag drog mig undan. Och jag blir lite chockad när jag ser att det har gått nästan ett halvår, och jag håller mig fortfarande borta.

Så här i efterhand antar jag att jag var feg. Men jag orkade inte. Jag orkade inte tjata med folk, som antingen inte hade läst något av det man diskuterade, eller som inte ens ville medge att vi var bröder och systrar i Kristus. Jag tyckte att det aldrig blev några reella diskussioner, man sade aldrig exakt vad det var som var fel, i tex McLarens böcker, för att ta ett exempel. För att kunna diskutera måste man ju kunna diskutera sakfrågan. Inte bara säga att "det är fel" och "punkt".

Summa summarum är att jag faktiskt mycket hellre diskuterar med ödmjuka ateister (som i Svårigheten att föra Himlen till Jorden), som tar till sig vad man vill säga och vill ha ett ärligt utbyte; än obstinata kristna (finns väl hur många exempel som helst på sådana diskussioner, men hittar ingen bra att länka till just nu) som inte lyssnar och bara vill föra fram sin egen agenda.

Okej, det finns en hel underbara högt-i-tak, öppna, tillåtande bloggar därute. Som tur är.
Jag älskar er allihop, ni betyder mycket för mig.

------

Hemma Igen

Lite kort bara.

Är hemma igen efter fem veckor i Sverige. Omväxlande väder, mycket besök och maken seglade Tjörn Runt. Kort sammanfattning alltså.

Läste mycket, läste mycket, och skrev nästan inte alls.

Hade en lugn bilfärd hem, med bilen full av Herrljungacider, Slotts senap, Kalles kaviar, Cloetta Kexchoklad, Ahlgrens bilar, brödkryddor, rågsikt och 27 burkar hemmagjord plommon-, björnbär-, och hallonsylt. Plus tre ungar och en man.

Holland är nästan tropiskt hett, barnen har just börjat skolan (förutom tonåringen, som börjar nästa vecka. Hon sover fortfarande...) och det är som vanligt svårt att anpassa sig till tempot.

I går kväll satt jag ute och läste färdigt Brian McLarens A New Kind of Christian (Kristen på ett nytt sätt). Omtumlande. Upptäckte att boken var första delen av tre, måste fortsätta läsa.

Konstaterar att jag och Stefan Swärd antagligen bor på olika planeter, eller nåt sånt...

Jag ska skriva om detta så småningom, men förvänta er inget "svar" på Swärds recension. Det kommer att bli en ytterligt personlig reflektion över boken, eftersom den, liksom Generös Radikalitet, berör mig personligen.

Vi hörs!

----

O ja, glömde något väsentligt. I en het debatt nyligen (Kolportören?) frågade någon; skulle du säga samma saker om du träffade personen i verkligheten?

Jag tog verkligen till mig detta och insåg att jag var mycket frimodigare, och otrevligare, i bloggosfären. Ska försöka tänka på detta och ska försöka vara mig själv i fortsättningen.

Läs Joel Halldorfs inlägg Varför skola människor strida.

Mycket kloka och vettiga regler för alla bloggare i den sk. kristna bloggosfären.

Bland annat skriver han:

"Bloggosfären" (det är ett så töntigt ord, men vad gör man!) har för mig varit en källa till intellektuell stimulans, nya bekantskaper och tillfällen att få reflektera kring viktiga saker. Men det har också samtidigt inte sällan varit orsak till vrede och frustration och en plats där ens arroganta jag får breda ut sig lite väl mycket. Paradoxalt nog verkar det ibland som att internet är en kommunikationsform som för oss längre ifrån varandra, istället för närmare. Kommunikationen ökar kvantitativt men kvalitén går ner."

Kan kristna fira Ramadan?

Jag antar att det beror på vad man menar med att "fira".
Om Ramadanfirande ingår i att konvertera till islam, då är det givetvis fel. Om man hårddrar det alltså.

Jag tror inte på synkretism (religionsblandning). Jag tror att Jesus är Vägen, Sanningen och Livet. Och enda vägen till Gud är genom Jesus Kristus.

Däremot tror jag att man kan visa respekt för muslimer genom att delta helt eller delvis i Ramadan. Då söker man en social gemenskap.

Jag har gjort det senare när jag bodde i muslimska länder.

Delvis bestod det i att respektera de fastande (inte dricka och äta under dagen i deras åsyn) men också att förstå deras traditioner och religion (genom att tex deltaga i att bryta fastan, iftar, oftast en liten fest varje kväll).

Jag har även funderat på att deltaga helt någon gång under denna tid, men har av praktiska skäl avstått. Visste inte om jag fysiskt skulle klara av att inte dricka alls, när jag bodde i ett av världens hetaste länder. Var dessutom under en period gravid och ammande (då är också muslimska kvinnor undantagna, behöver inte fasta).

Brian McLaren ämnar delta helt (fasta med mera under dygnets ljusa timmar).
Jag tror att man kan göra detta utan att söka en andlig gemenskap (Vad man nu exakt menar med det? Jag måste erkänna att jag någon gång känt andlig gemenskap med både kristna, muslimer och ateister).

Mina år i muslimska länder har fördjupat min kristna tro. Jag blev tvungen att gräva djupare där jag själv stod, helt enkelt. Många medkristna (icke infödda) vittnar om samma erfarenhet. Det har vi ofta samtalat om i de kyrkor och bibelstudiegrupper jag varit medlem i under min tid i muslimska länder.

Allt har inte varit lätt.
Jag är som alla andra rädd för islamitisk extremism och terrorism. Jag ogillar heltäckande slöjor och burkor, eftersom jag tycker de är kvinno-OCH mansförnedrande. Jag tycker att delar av Sharialagen (som också är något luddigt och svårtolkat) aldrig ska få tillåtas. Och så vidare.

Men trots detta har jag en stor respekt för "medelmuslimens" gudsfruktighet. Ungefär jag har stor respekt för "medeljudens" och även för den icketroende ateistens inställning.
Det betyder inte att jag accepterar deras tro, utan att jag respekterar deras val. Lika mycket som jag INTE accepterar deras val om det får ödesdigra konsekvenser för deras medmänniskor. Vare sig de är kristna, muslimer, judar, ateister, eller något annat.
Jag ska inte gå in för djupt i det där, men ni förstår vad jag menar.

Brian McLarens firande av Ramadan får givetvis kritik, även i Sverige (läs Mikael Karlendals, Michael D Helders och Aletheias bloggar).
Jag anar en viss trångsynhet i deras resonemang, men också en ganska tydlig strävan efter att "sätta dit McLaren" ännu en gång.

McLaren får försvara sig själv, vad jag förstår kommer fler inlägg på hans blogg.

Jag kan bara försvara mina egna gärningar, som till del liknar McLarens.

Jag tror själv att religionsdialog är jätteviktig, bland annat för att öka förståelsen mellan olika folk, tex i Mellanöstern och Afrika. Även i Europa.
Men religionsdialog är inte detsamma som ekumenik (där vi erkänner oss till samma tro och försöker överbrygga splittringar). Det är inte en strävan efter synkretism, inte som jag ser det i alla fall.

Men religionsdialog är vansinnigt svår, det är svårt att sätta gränser ibland.

Jag skulle gärna vilja höra era synpunkter. Hur ser ni på detta? Egna erfarenheter?

Om en muslimsk vän inbjuder dig att komma och bryta fastan (iftar) en kväll, säger du då nej med hänvisning till att du inte vill deltaga i en muslimsk "rit"?

Gärna kommentarer från er som inte är kristna också.

Motvind för kristna i en ny tid

Just nu känns det som om jag har förlorat tilltro till den så kallade kristna bloggosfären.

Just nu verkar det som om det endast är befolkad av:
1. Folk med tvivelaktiga förebilder (typ amerikanska bokstavstroende pastorer som tycker att en misshandlad kvinna ska ducka när mannen slår och inte skilja sig, eftersom det inte står något om misshandel inom äktenskapet i Bibeln)
2. Folk med fördomar (som bland annat tror att medelholländaren är en som regelbundet röker hasch och går till horor i Red Light district i Amsterdam)
3. Folk med tvivelaktiga agenda (typ att predika att kvinnor inte är Guds avbild).

Ja, om sanningen ska fram; jag är sur för att Stefan Swärd har sågat en bok jag inte har läst.
Det är fel av mig, jag borde inte vara sur för det. (Jag har beställt boken och ska skriva om den när jag har läst den).
Det kan inte ta ifrån mig att jag älskade Brian McLarens bok Generös Radikalitet. (Skrev om det här).

Men ännu mer sur blir jag när jag läser alla jublande kommentarer av alla som redan på förhand hatar den så kallade Emergent church konversationen. Jag anar att samma personer gärna dissar både Peter Halldorf och Magnus Malm här hemma i Sverige också. Och friska fläktar inom kristna mediavärlden som Emanuel Karlsten och Carl-Henrik Jaktlund får säkert inte heller godkänt.

I min naivitet hade jag trott att bloggosfären skulle kunna bli en sorts interaktiv digital bibelstudie/samtalsgrupp, där folk av olika bakgrund och med olika åsikter kunde mötas och diskutera, utbyta erfarenheter, stötta varandra i tron. Lite som en hemgrupp/bibelstudiegrupp/cellgrupp IRL.

Jag har varit medlem i olika kyrkor över en stor del av världen. Har lärt känna kristna från så gott som alla stora samfund. Skillnaderna har ibland varit enorma. Ändå har vi kunnat mötas.

Varför?

Jo, för att vi delar tron på Jesus Kristus.

Vi har kunnat hjälpa varandra och stötta igenom troskriser och livskriser.

I den så kallade kristna bloggosfären i Sverige verkar de flesta (som nästan alla är män... kvinnor var är ni?) endast vara intresserade av att diskutera hur det glada budskapet ser ut och att andra minsann har fel uppfattning om det, i stället för att verkligen predika det.

Om jag nu skulle säga att jag tycker det är skitjobbigt att vara kristen just nu, då skulle väl dessa kristna jubla och säga att äntligen var vi av med den villoläraren (eller anhängaren av en villolärare. Jag ska vara ödmjuk och inte påstå att jag själv är en lärare).

Jag är så trött på kristna som väldigt gärna talar om att andra kristna minsann inte är kristna.

Om vi inte ens kan mötas i vår gemensamma tro, varför mötas alls? Det är ju faktiskt till ingen nytta. Visst ska man få säga om man tycker att någon har fel, men enligt min mening spårar diskussionerna ofta ut.

Såja, nu har jag öst ut mig detta. Ska försöka sova nu.

Pastorsgrodor

Birger Schlaug frågar i samtalet med Niklas Piensoho:
"Är det inte så att ni själva blir så upphetsade av en massa smågrejer."

Så här i efterhand klingar det nästan profetiskt. En liten groda hoppar ur en högprofilerad pastorsmun och det ropas redan efter hans avgång.
Missförstå mig rätt, det är ingen liten groda för en del, speciellt inte för Åke Green.
Jag citerar Elisabeth Sandlunds ledare idag;
"Åke Green är besviken och ledsen över pastorskollegan Piensohos formuleringar. Det förstår jag. Skulle en journalist som ogillar något jag skrivit förklara att han eller hon inte vill ha mig i närheten och att jag är en skam för journalist­kåren skulle jag också bli sårad."

Jag håller helt med. Just detta med att inte vilja ha någon "nära" är en olycklig formulering. Kanske till och med så olycklig att Piensoho borde be om ursäkt för den. En pastor borde inte säga så. Punkt.

Sandlund fortsätter:
"För att ta "underlivsteologin" först är det snudd på komiskt att just den varning som Piensoho vill utfärda mot att frågor om sexualitet blir alltför dominerande på bekostnad av andra problemställningar får precis den effekt han varnar för."

Så rätt igen. Någon som minns något annat av det Piensoho och Schlaug talade om?
Det sades en hel del vettigt. Som det här med förpackningsfrågan. Underlivsteologin är en förpackning, döljer innehållet, skulle jag vilja säga. Eller den förpackning som gör att ickekristna endast ser att "religion är bara elände som kan få folk att göra vad som helst" (Schlaug i samma samtal).

Jodå, kyrkan har en viktig roll vad det gäller sexualmoral och det negativa inflytande som vårt sexualfixerade samhälle har på människor, speciellt unga.

Men det finns ju så mycket mer att diskutera.
Jag konstaterar att en groda hoppar ut och den slukas genast av hungriga käftar.

Konstaterar också att Schlaug beklagar att de inte"hann" in på de djupare frågorna. I all ödmjukhet undrar jag vad Schlaug hade velat komma in på?

Till sist åter det härliga orden om att störa (eller inte). Kan inte riktigt släppa dem. Konstaterar att om jag slår CS Lewis i huvudet på Birger Schlaug, så blir han väldigt störd. Antagligen inte om jag gör samma sak med Shane Claiborne eller Brian McLaren (vet inte om han har läst dem, med ni som har vet vad jag menar). Skulle jag däremot slå Claiborne eller McLaren i huvudet på George W Bush, så antar jag att jag skulle få en annan reaktion...
Allting är relativt...
Utom möjligen Gud själv...
-----------------------------
Uppdatering 20 mars:
Vi konstaterar att Niklas Piensoho idag i Dagen har både bett om ursäkt och förtydligat sig.
På ett bra sätt dessutom. Tack Niklas!
-------------
Mer om detta i Är det medias fel?

Brian McLaren pratar miljö

Varsågod, MP3-länk till Brian McLaren som pratar miljö...

Where do you have hope?

Are we really awake?

Jag försöker bryta min bloggfasta, som ni ser. Lite i alla fall.
Behöver lite hjälp.


"Are we really awake?
Do we really get the good news of Jesus?
Or are we living out another story, using a lot of Jesustalk plastered onto it?" (Brian McLaren, se videon nedan)

Amazon och läsarrecensioner

Tillhör du dem som köper böcker från Amazon? Jag gör det och ganska ofta.
Brukar ni läsa läsarrecensionerna som brukar kommer längre ner på bokpresentationens sida?
Jag läser dem då och då, men eftersom folk egentligen kan skriva precis vad som helst brukar jag ta dem med en nypa salt. Vill jag verkligen ha en bok så köper jag den ändå.

Nypa salt, ja, men ibland är det extremt, vad folk skriver.
Dag har redan uppmärksammat hur Brian McLaren attackeras av oliksinnade. Se videon där han samtalar med Alan Roxburgh.
I samband med publiceringen av McLarens senaste bok, Everything must change, lade en person in en negativ recension på Amazon.com.
Inget fel i det, man får faktiskt skriva vad man tycker. Men förutom att recensionen var extremt lång, man orkar inte läsa den, så har personen uppmanat folk på sin egen sajt att gå in och "rösta" på hans recension. (Man kan gå in och säga ja eller nej på frågan: Was this review helpful for you? Får en recension många "röster" hamnar den högst upp på sidan).
Så nu ligger hans recension högst. Men eftersom flera andra har prisat boken så är ändå medelvärdet högt.

Det är knappt man tror det är sant. Är det sånt som kristna ska ägna sig åt? Kasta skit på motståndare. Jag skäms.
Sedan får man tycka vad man vill om McLaren. Men det är nästan så att man vill uppmana andra att gå in på den negativa recensionen och rösta NEJ, bara för att ge igen med samma mynt.

Eller ännu bättre, när man läst boken, skriv en ärlig och sansad recension på Amazon.com...

Visst är det så att sådant här som väcker ens intresse? Visst blir man ännu mer intresserad av boken? För den som vill läsa en recension av någon annan (mer sansad) kolla in Jesuscreed.

Soulparty om drömmar

I fredags var jag och min man på soulparty.

När jag först berättade att vi hade blivit inbjudna på soulparty, så undrade min bättre hälft om det handlade om soul som i soulmusik? "Nej, det handlar om själen förstås!" invände jag. Han fattar ingenting ibland, min man.
Soulparty, det är något som har uppstått i Internationella kyrkan i Haag, men eldsjäl bakom är Andrew Perriman. Vi "känner" Andrew från den engelsktalande kyrkan i Oman (jo, kyrkor är tillåtna i Oman som är en tolerant land, så länge man inte evangeliserade för de inhemska omanierna), där han var lekmannapredikant/interim pastor (senare fick församlingen en anglikansk präst). Egentligen kände vi hans fru bättre, hon var med i vår hemgrupp.
Under mitt surfande på nätet lärde jag känna begreppet Emergent Church, och fick så två böcker om Brian McLaren i min hand. I en av dem stod Andrew Perriman i förordet och citerades därefter av McLaren i själva boken.
Surfade vidare att fann att Andrew har en intressant "emergent" hemsida.
Så jag mailade och frågade om han kom ihåg oss. Jodå, det trodde han, men för att vara säker "låt oss ta reda på det och kom på soulparty på fredag".
Soulparty? Ett typiskt "emergent church"- grepp?
Annonseras som en "livlig konversation om något som är viktigt för oss". Öppet för att oavsett tro, politisk övertygelse etc.
Veckans tema var "vad vill du göra med ditt liv - vilka drömmar har vi?" "Hjälp, vad fånigt", tyckte min man och jag blev arg; "för mig är det en viktig fråga!" Nåja, han ville träffa Andrew och Belinda (kollega till min man), så han följde med. Iväg till Haag.

Igenkännande, javisst. Andrew har en karimatisk personlighet, alla minnen från kyrkan i Oman vällde över mig och jag mindes hur bra predikant han var. Han spände ögonen i oss och utbrast: "Yes!" när han såg oss.

Och intressant blev det. Eller trettiotal människor i åldrarna arton och uppåt, uppåt. Efter en "mingel"-inledning där alla som ville kunde ta till lite "dutch courage" i form av vin eller öl eller kaffe för den som behövde piggna till efter en veckas slit, delades vi in i grupper. Jag hamnade runt ett bord med en salig blandning människor av olika nationaliteter, alla i princip framgångsrika i sina yrken, men alla hade drömmar. Även Andrew, som satt vi vårt bord, han hade ju redan delvis lyckats med sina författardrömmar, men han höll upp en Harry Potter-bok och sade att han ville bli berömd författare, och tjäna pengar. Till min förvåning ville tre av sju runt bordet skriva en bok, inklusive mig.
Någon ville öppna ett eget spa, någon ville klättra Mount Everest, en ville måla och bli berömd kostnär, ja, jag blev förvånad över att alla hade på fantastiska drömmar. Inte bara jag som är halvgalen drömmare!
En vid bordet erkände dock villigt att han inte hade några drömmar eller stora ambitioner, han betraktade sig som nöjd, men tyckte om att lyssna på våra drömmar.
Senare när alla samlades i ett rum hörde vi om fler drömmar, någon hade en dotter som studerade rymdteknik och var fullständigt övertygad om/drömde om att hon skulle resa till Mars! En annan drömde om att få medverka till fred och tillit mellan befolkningsgrupper i sitt hemland Sri Lanka. Hon var tårögd när hon berättade det och då fick jag en klump i halsen också.

Jag var nästan matt när vi till sist var tvungna att tacka för oss och åka hem. Hade fått så många intryck.
Talade lite med Andrew om Brian McLaren och Andrews hemsida. Andrew spände ögonen i oss igen och sade glatt: "We have to meet and discuss some theology!"
Det kommer att bli ett möte att se fram emot.

Nya vindar

För att fortsätta på temat Emergent church, så har Magnus Malm en intressant gästkrönika i Dagen idag. Han nämner inte emergent en enda gång, men talar egentligen om det hela tiden.

Många kristna i USA vill ta sig ur höger-vänster/konservativ-liberala polariseringen och söker vind i seglen som tar dem till en ny plats. Bibliskt förankrade, intresserade av frågor som tidigare stämplades som "liberala" och vänstervridna av den konservativa evangelikala kristenheten, tex. AIDS, fattigdom, global uppvärmning och så givetvis; Irak och Mellanösternfrågor. Och med en passion för att predika evangelium, på nya sätt.

För att återknyta till mitt tidigare inlägg, när man läser Generös Radikalitet är det viktigt att inte glömma att McLaren är amerikan och skriver från amerikansk perspektiv. För att citera min bättre hälft, som jag satte boken i händerna på; "Han är amerikan, men han skriver som en europée!" Med det menande att vi ser kanske annorlunda på mycket på denna sidan av Atlanten, kanske är kristenheten något mindre polariserad här? Mycket av det som McLaren skriver om är inget nytt, i alla fall för mig. Men jag inser att det är nytt för många andra, speciellt i de evangelikala kretsarna i USA.

-----------------------

Uppdatering:

Om ni läser detta inlägg på God´ Politics blog, så kanske ni förstår varför Brian McLaren håller på en soulmate of Kolkmans. Där skriver han om den militanta kristenheten i USA, som håller på att ta sig upp till en nivå av extremism, liknande den extrema islam som de bekämpar. Missa inte att läsa de artiklar han länkar till.

Hmm... Rättelse... "som håller att sänka sig till en nivå av extremism" ska det naturligtvis vara...

Brian McLaren och Generös Radikalitet

DÄRFÖR ÄR JAG EN missionell + evangelikal + post/protestantisk + liberal/konservativ + mystisk/poetisk + biblisk + karismatisk/kontemplativ + fundamentalistisk/kalvinistisk + (ana)baptistisk/anglikansk + metodistisk + katolsk + grön + förkroppsligande + nedstämd men ändå hoppfull + framväxande+ ännu inte färdig KRISTEN.

Så står det på framsidan av Brian McLarens bok Generös Radikalitet (eller Generous Orthodoxy, som den heter på engelska. Det är det engelska orginalet som jag har läst).
När jag fick boken i min hand och läste ovanstående "undertitel" (antagligen rekord i längd), så kände jag: Men det är ju jag!
Och sedan fick jag en klump i halsen och tårarna var på väg att tränga fram.

Eller som Emil (bakom bloggen Jord om jag inte misstar mig) säger i bokens förord:

Äntligen någon som verkar förstå den verklighet vi faktiskt lever i. Äntligen någon som sätter ord på det jag själv känt så länge. Äntligen någon som inte bara kritiserar. Äntligen någon som kan peka på en riktning och en väg att gå. Äntligen någon som kan ge hopp inför framtiden,"

Jag brukar inte reagera så över kristna böcker, jag läser faktiskt väldigt få kristna böcker, helt enkelt därför att jag har känslan: Jag har läst allt. Alla säger samma sak. När kommer något nytt?
Jag insåg när jag börjar läsa att här hade jag något nytt i min hand.

"Jag tror många desillusionerade, förhoppningsfulla och längtande och besvikna kristna känner igen sig. Många vill ha en kristendom som är större, djupare och bredare än den man vuxit upp i. McLaren granskar, hårt och med bitskt allvar och humor, framför allt sin egen kristna bakgrund i en ultrakonservativ riktning. Där lägger han mycket krut. Han har precis som jag under många år mött cyniska, men kanske framför allt besvikna och längtande pingstvänner, som i sin brottning med sin egen tradition ofta slängt ut ”barnet med badvattnet”. skriver Björne Erixson om McLarens bok i Dagen.

Egentligen säger McLaren inget nytt. I alla fall är det inte nytt för mig. Men han har formulerat mina tankar.
Jag håller inte med om allt i boken och jag erkänner villigt att jag måste läsa boken igen, en tredje gång faktist, för att få grepp om den. Men i stort känner jag att han har lyckats uttrycka det jag känner och tycker om min kristna tro.
Det tilltalar mig att McLaren inte är teolog. Pastor, ja, med inte teolog. Han har en bakgrund som lärare i engelska, på universitetnivå, tror jag. En språkets man alltså, åter känner jag samhörighet.
Missförstå mig inte, jag har i princip inget emot teologer. Men ibland tror jag att icketeologer skriver på ett annat sätt, de måste sätta sig in i ämnet på ett annat sätt, från en lekmans perspektiv. Så det är lättare att känna igen sig. Han kallar sig själv "confessed amateur".

Detta är nog den första bok som jag har läst som har ett kapitel 0 (noll).

Generös Radikalitet har kallats Emergent Church-rörelsens Manifest. Men EC är större än så, McLaren är en viktig del i den. Det finns mycket mer att läsa.
Jag är nästan helt grön vad det gäller EC. En mycket uppskattad upptäckt för min del. Emergent betyder framväxande, bland annat. Det är ett nytt ord, svårt att översätta.
Kritikerna är många, föga förvånande starkast från mer konservativt håll. McLaren är amerikan och han ger den kristna högerrörelsen rejäla kängor, utan att vara utslätat liberal, nej, han är uppfriskande bibeltrogen och Jesuscentrerad.
En kritiker jag hittade på Amazon hävdade att en ickekristen vän hade läst boken och fått belägg för att han inte "behövde" bli kristen, han skulle ju komma till himlen ändå.
Det vore att misstolka McLaren totalt. Han vill i första hand predika evangeliet om Jesus Kristus, men på ett nytt sätt.
Om man inte vill bli kristen så kan man säkert finna många ursäkter, även i Bibeln själv. Vill man inte, så vill man inte.

Jag har länge strävat efter ett nytt sätt att berätta om min tro. Bort från det stela konservativa och slappa liberala, bort från fundamentalism och in med en Jesuscentrerad tro. Egentligen har jag nog mer än en gång var medlem i en emergent-inspirerad församling, innan ordet fanns i vokabulären.

Några citat: "I´m naive in many ways, with an uncorrected leaning toward optimism and hope."

"I am a Christian because I have confidence in Jesus Christ-in all his dimensions (those I know, and those I don´t). I trust Jesus. I think Jesus is right because I believe God was in Jesus in an unprecedented way. Through Jesus I have entered into a real, experimental relationship with God as Father, and I have received God´s spirit into my life."

"For much of Western Christianity, the doctine of creation (a biblical term) has been eaten alive by the doctine of the fall (not a biblical term)."

Jag måste nog sluta här annars blir inlägget för långt.
Och jag skulle inte ha något emot att avsluta som Brian på sin hemsida:
Plotting Hope...
-------------------

Mer Brian McLaren här.

Struntar kristna i miljön?

Jag slänger ut en fråga mitt i bloggtorkan. Jag upplever i alla fall att det är lite torka i bloggosfären, men jag ska inte klaga, snart ska jag också ta semester.
Men om någon läser, nu eller under återstoden av sommaren, så slänger jag ut en fråga, att fundera på ett tag.
Kommentera gärna!

Jag ställer frågan med anledning av något som Birger Schlaug sade under seminariet i Almedalen "G som i Gud" se Dagens WebbTv 10 juli.
Han berättade att samarbetet mellan miljörörelsen och kyrkorna hade varit närmast omöjligt, på grund av de olika kulturerna. Även i frågor som borde beröra båda läger.
I en artikel i Borås Tidning, där han talar om Kristdemokraternas världfrånvändhet, undrar han om KDs och Görans Hägglunds dåliga miljöengagemang beror på att de stödjer vissa amerikanska högerkristnas åsikter om att "klimatförändringarna är okej därför att de påskyndar den yttersta dagen".

Jag, som i min naivitet helt hade missat detta, reagerade och berättade för min man att: Vet du att i USA finns det kristna som...
Jodå, det var ingen nyhet för honom och han tillade; Det är därför som samma kristna grupperingar stödjer Irakkriget, de tror att det ingår i Guds plan inför den yttersta tiden och det kommer att påskynda Jesus återkomst.
Tappad haka, bokstavligen, från min sida. Att högerkristna grupper stödjer judar som vill köpa upp egendom tillhörande arabiska kristna i gamla Jerusalem, av samma orsak, hade jag hört, men detta med Irakkriget var väl magstarkt.

Tillbaka till miljöengagemanget från kristnas sida, jag reagerade på vad Birger Schlaug sade, därför att jag inte känner igen mig själv och inte heller de kyrkor jag har varit med om genom åren. Och då har jag erfarenhet från både "höger och vänster". Självklart kan vi göra mer, men är kristna sämre än andra på att vårda vår miljö?
Brian McLaren har ett kapitel i sin bok Generous Orthodoxy (Generös radikalitet på svenska?) kallat: Why I am Green.
Intressant eftersom han skriver utifrån ett amerikanskt perspektiv. Och han delar i mycket Schlaugs åsikter.
När McLaren har engagerat sig i vissa miljöprojekt som han är intresserad av så har han fått förvånade kommentarer. De hade inte förväntat sig en kristen pastor vandra runt i lera i en nationalpark för att leta efter utrotningshotade sköldpaddor (ett av McLarens särintressen, nåja, det är inte bara jag som har udda intressen). Istället var ofta reaktionen:
"Christians are part of the problem, not part of the solution---they focus on the family and the military, not the environment."
Med andra ord, de lyssnar hellre på Jerry Falwell än Al Gore (den senare grundar sitt miljöengagemang i sin kristna tro, enligt McLaren). Hellre är konservativa kristna kapitalismens "happy mistress" och satsar hellre på en ekonomi baserad på "exclusive ownership" än på"stewardship".

Är det någon som känner igen sig? Struntar kristna i miljön? I så fall varför?
Inte? Vad gör kyrkan?

----------------------------------

Uppdatering:

Birger Schlaug har inte bara kommenterat detta inlägg, han biter till i sin egen blogg också.

Jag vet att en del antagligen inte håller med mig men jag skulle aldrig kunna säga att "Birger Schlaug utmanar oss kristna på ett tarvligt sätt och har gjort så länge" (kommentar på hans blogginlägg).

Nej, jag tror att Birger funderar ordentligt, sitter inte tyst (antagligen något som han inte kan), utan skakar om ordentligt. Förhoppningvis kommer något bra ut av den omskakningen. Jag är kanske också en mjäkig och feg kristen, står inte på barrikaderna, har inte gjort det förut i alla fall, men Birger utmanar mig och det är uppfriskande. Det är inte alltid som det är någon bra predikant eller kristen skribent som får en att fundera över sin tro. Ofta är en utomstående ifrågasättande person minst lika bra på det.


Läs mer i Struntar kristna i miljön? Del 2
Struntar kristna i miljön? Del 3

Låt ditt rike komma

Låt ditt rike komma, säger Brian McLaren. Här och Nu.
Inte efter jag har dött, utan här och nu.

I mitt letande efter ett bibliskt, evangeliskt, karismatiskt och samtidigt djupt socialt medvetet, miljömedvetet,feministiskt, pacifictiskt sätt att uttrycka min tro, för att på ett trovärdigt sätt kunna vittna om Jesus, så känner jag mig ibland ensam.

Ibland inte.

Denna lilla filmsnutt med Brian McLaren hittade jag hos Jord.