Benny Hinn, falsk profet eller inte?

Jag tror inte jag är rätt person att bedöma om Benny Hinn verkligen är en falsk profet, eller inte.
Då behöver man nog lite mer kött på benen. Jag har aldrig varit på ett möte med honom. Det är som Carl-Henric Jaktlund skriver svårt att bedöma på distans.

Däremot är det mycket runtomkring Hinn som jag ställer mig mycket tveksam till.

Hans skilsmässa är givetvis tragisk, men borde inte hindra honom i hans arbete, om det inte är han som är "orsaken" till den. Att Livets ord däremot bjuder in en skild person, men aldrig skulle bjuda in en som lever i ett öppet homosexuellt förhållande, kan man ju däremot fundera en stund över. För mig låter det som ett ganska glasklart exempel av hyckleri, eller sväljande av den berömda kamelen.

Benny Hinns lyxliv är det som stör mig allra mest. Varför kan inte han som alla andra flyga med reguljärflyg (businessclass är ganska bekvämt för den som har råd...) ? Ska en gudsman leva i ett lyxhus medan hans trogna anhängare, ofta i tredje världen, lever i fattigdom?

Att han inte låter vem som helst delta i helandesessionerna är också något man måste ifrågasätta.

Och allra mest upprörs jag över berättelser som denna:

En god vän till mig stödjer en ugandisk vän ekonomiskt. Familjen har det mycket knapert och mannen är dessutom handikappad. Pengarna går i första hand till barnens skolavgifter, men ibland även direkt in i den lilla butik makarna driver. Butiken ger dem mat på bordet, men inte tillräckligt för skolavgiften.

Efter Benny Hinns första besök i Uganda var den ugandiske vännen alldeles tagen och talade mycket om denne store gudsman de hade varit så välsignade att få komma på ett massmöte med.

Inför Hinns nästa besök i landet fick den ugandiske vännen ett "erbjudande" att komma med på en "middag" med Benny Hinn. (En sådan middag i Afrika betyder ofta inte att att man sitter ned med 8-10 pers och äter en god middag... utan snarare att hundratals är inbjudna och får knapra på någon buffé). Att få vara med skulle kosta $100 ! Det hade givetvis den ugandiske mannen inte råd med och bad i ett mail sin svenske vän att få summan. Han var nämligen övertygad om att få vara med på en middag med denne store gudsman skulle bringa rika välsignelser över honom och hans familj.

Min vän blev mycket bedrövad och även arg. Inte bara för att hans ugandiske vän, som är både intelligent och välutbildad, hade gått på myten "skänker du pengar så kommer du att bli (materiellt) välsignad av Gud", utan också för att en extremt rik amerikansk evangelist (eller kanske någon dubiös kommitté som organiserade Hinns besök) som skulle begära så mycket pengar av sina ugandiska gäster för att få vara med på en middag. Att det var en middag med ordentlig VIP-stämpel på var ju uppenbart, eftersom en vanlig ugandier aldrig skulle råd.

Hade det varit rätt och riktigt hade Benny Hinn själv bjudit alla gästerna på en middag värd $100, eller ännu bättre, spenderat lite mindre pengar på middagen och gett gästerna en check, som kunde investeras i deras barns skolgång. Eller skänkt pengar till något biståndsprojekt.

Som sagt, jag dömer inte.
Jag blir bara vansinnigt arg.

Missade Berlinmurens fall

I dagarna firas 20-årsminnet av Berlinmurens fall. De flesta minns säket exakt när det skedde och vad de gjorde just då.
Själv missade jag hela händelsen.
Hur kan man missa att Berlinmuren föll, undrar ni kanske.

Jo, jag befann mig i bushen i Afrika.
Jag var i Uganda som Lutherhjälpens stipendiat, och just då var jag på ett två veckors besök ute i byarna i ett litet stift i anglikanska kyrkan som hette Mukono. Trots att jag några dagar bodde hos en parlamentsledamot var nyhetsrapporteringen minimal. Det vill säga icke existerande.
Jag hade två intensiva men mycket givande veckor, mycket tack vare de fantastiska kvinnor jag mötte.

Till slut återkom jag till Mukonos centralpunkt, den teologiska högskolan och biskopsgården alldeles intill. Jag togs om hand av biskop Nkoyoyo (han blev senare Ugandas ärkebiskop, har skrivit mer om honom här) som samtidigt hade besök av engelska biståndsarbetare. De kom med nyheten att Berlinmuren fallit.
-Fallit?
-Ja, fallit, folk vandrar från ena sidan till den andra.

Jag fattade ingenting.
Faktum var att jag missade hela hösten 1989 och allt som hände i Östeuropa. I alla fall missade jag liverapporteringen av det. Varje gång jag kom till huvudstaden Kampala gav jag mig ut på stan för att få tag på senaste numret av Time eller Newsweek, de såldes oftast av gatuförsäljare. Men på jul satt jag med en liten kortvågsradio intill örat. Jag hade lyckats hitta svensk radio och lyssnade till hur Ceaucescu hade störtats och följaktligen avrättats i Rumänien.

Jag minns det hela som smått bisarrt. Som västerlänning var man trots allt van vid direktrapportering via media. Och inte hade jag trott att typ halva Europa skulle förändras radikalt under de få månader jag råkade befinna mig i Afrika.

Ja, Berlinmuren föll. Det var glädjande. Mina barn ställer sig ovetande inför det här med Östblocket. Tänk ändå vad fort tiden går. När jag var tonåring var det väl ingen som på allvar trodde att muren skulle falla, och det inom bara ett par år. Växte man upp under det kalla kriget så var det lätt att tro att det skulle vara för evigt.

Idag finns det andra murar som ännu inte har fallit. Verkliga murar och sådana som människor reser i sina sinnen.

Jag sitter glatt och poserar framför Nilens källa i Uganda(Victoriasjöns utlopp), ovetande om att Järnridån håller på att falla med ett gigantiskt brak.

Lyckopolitik, om att älska andra och The Mission...

"Från att ha varit ett medel att öka människors lycka och välfärd verkar det som om tillväxten blivit ett mål i sig. Det är som att stoppa i sig mer mat fastän man redan är proppmätt ?"
skriver Ludvig Lindström, ordförande i Charity International på SVT Opinion. På deras hemsida kan man läsa:
"Charity International är en politiskt och religiöst obunden välgörenhetsorganisation. Det är också den första och enda utilitaristiska organisationen i världen. Utilitarismen är en moralteori som går ut på att skapa en så lycklig värld som möjligt."

Låter vackert, men min första reaktion är: Ja, men vad är lycka egentligen?

Jag får svar ganska omgående, i samma debattartikel:

"Lyckoforskningen visar att kärleken till en partner och nära vänskapsrelationer då har störst positiva effekter på lyckan. Andra viktiga faktorer är demokrati och jämställdhet. Ett aktivt liv och en mening med livet kommer även högt upp på listan liksom arbete, personlig frihet och vägen mot att förverkliga sina mål."

Poängen med artikeln är otvivelaktligen att tillväxt och obegränsad konsumtion egentligen inte gör någon lycklig. I alla fall inte när tillväxt har blivit ett mål i sig.

Som kristen ser jag ju genast att "en mening med livet" är en lyckofaktor. Detta får mig att osökt (?) komma in på en insändare i Dagen, om hur mycket vi har att lära av våra syskon i två tredjedelsvärlden". Ulrik Josefsson, pastor i Pingströrelsen, skriver om ett besök i Uganda:

"Gud är hela skapelsens Gud och människan är en helhet av flera dimensioner. Andlighet behöver inte betyda avstånd från fysiska, sociala eller samhälleliga behov. Systerkyrkorna verkar ha förstått att människan är en helhet, att Gud är intresserad av den helheten och att kyrkan behöver se och arbeta med denna helhet."

Vi i den rika världen verkar ha missat helheten. Tillväxt kan ge drägligare liv, men blir man lycklig av det?

Jag frågar mig nog fortfarande vad som är lycka?

***

Vi måste kunna se helheten, arbeta med helheten, alla våra dimensioner.

Och det får mig osökt att komma in på tjänande. För jag ser ändå att mycket av den radikalitet som Jesus presenterade för oss, handlar om tjänande, och då inte bara tjänande mot de som vi har nära och kära. Utan också gentemot den där jobbiga arbetskamraten, stökiga grannen och släktingen som är det svarta fåret. Och ännu bredare: Även våra fiender.

Alla de där andra, som pastor Rob Bell så träffande talar om i Others. Jag måste erkänna att jag fick en klump i halsen när musiken från filmen "The Mission" spelades på slutet. (Bölade halva filmen, när jag såg den på bio för länge sedan)

För budskapet är ändå så tydligt; vad är min mission? Vad är mitt uppdrag?

Jag kommer att vara borta från bloggen ett tag (otroligt vad jag reser detta år, men så är det, på gång igen.) Tills dess, lyssna och njut (hela videon, speciellt kören på slutet!):

Tropisk nostalgitrip: Uganda och jordnära biskopar

22 år gammal steg jag ur Sabenas DC10 på Entebbes flygplats. Det var tidig morgon. Den varma fuktiga luften slog emot mig. Det luktade rök från alla små eldar som folk som bodde i närheten hade tänt, men att röklukten kom från det visste jag inte i det ögonblicket. Men den speciella morgonlukten i en fuktigt tropiskt land skulle jag för alltid minnas. Det luktade likadant när man anlände på Librevilles flygplats i Gabon, vid samma ekvator, på andra sidan Afrika. Men den historien började 1995. Nu var det 1989.
Ett av mitt livs äventyr hade börjat. Så här långt efteråt inser jag att jag var oerhört ung och naiv. Förhoppningsvis jag något mindre naiv efteråt. Vistelsen i Uganda som Lutherhjälpens stipendiat hösten 1989 har satt outplånliga minnen. Av många olika skäl. Jag fick tampas med hemlängtan, tuffa upplevelser och utanförskap. Jag fick glädjas av människors värme och fantastiska erfarenheter. Och minnena glädjer mig än. Det tuffa har liksom förpassats bak i glömskans rum.

En av de tuffa upplevelserna, och en av de intressanta, var den uppmärksamhet jag ständigt fick. Jag var en 22-årig blyg socionomstudent, jag var inte van vid att alltid få sitta på hederplats, intill parlamentsledamöter och biskopar. Och så var jag ju mzungo, viting, syntes liksom på långt håll.

Men det fanns också en hel drös ugandier som fick mig att känna mig som hemma. En av dem ska jag berätta om nu.

Jag hade varit i huvudstaden Kampala ett tag och skulle nu ut "i bushen" igen. Jag skulle till stiftet Mukono, öster om Kampala. En god vän sade när hon hörde vart jag skulle, till biskop Nkoyoyo: "He is my favorite bishop. He used to be a car mechanic, then he became a reverend, now he is a bishop!"

Jag skulle snart förstå var han var hennes "favoritbiskop", och hon var inte den enda som tyckte så. Biskop Livingstone Mpalanyi Nkoyoyo var nog en av de mest jordnära människorna jag mötte under hela Ugandavistelsen.
Stora arbetarhänder, inget högtravande språk, oerhört hjärtlig och en näsa för människors behov. En riktig fadersfigur. Därtill hade han, givetvis, en oerhört trevlig fru, och tillsammans var de ett perfekt team.
Deras hem var verkligen ett hem och man kände sig genast som hemma. Biskop Nkoyoyo gick hela tiden runt och myste. Biskopsskjortan brukade bytas så fort han kom hem, inom husets väggar gick han hellre i afrikanska färgglada skjortor, lite som Nelson Mandela.
Dessutom var han den ende mannen som jag såg sätta sin fot i köket under hela Ugandatiden. En man sade till mig en gång: Köket är nomansland för oss män i Uganda, kvinnorna skulle se snett på oss om vi gick in i köket. Hmm. Afrikanska mansgrisar, de finns faktiskt. Och de skyller på kvinnorna. Har vi hört det förut?
I alla fall, Mukonos biskop satte inte bara sin fot i köket, han hjälpte till så gott han kunde (jag ska inte påstå att han lagade mat), dukade bordet, dukade av efter måltiden.
Jag var imponerad, och inte bara av biskopens förmåga att hantera smutsiga tallrikar. Jag hade insett att han kanske var en av ytterligt få ugandiska män som värnade om jämställdhet (hoppas det är bättre nu). Och så var han helt enkelt så fantastiskt vanlig.

När jag hade kommit "hem" efter en slitsam vecka i bushen i hans stift, så förbryllade de mig lite att ingenting tycktes hända dagen efter att jag hade anlänt. Mitt program brukade vara ganska fullspäckat, eller hade åtminstone varit veckan innan. Så jag frågade och biskopen sade att han hade sagt till min handledare att "Monica var trött och behövde en day off" (vilket senare visade jag att biskopens fru tog mig med in till Kampala och lät sy upp en typisk ugandisk klänning till mig. Det var deras gåva till mig).
Till saken hör att jag hade inte alls hade sagt att jag var trött (vilket jag verkligen var) därför att det hade varit oartigt att säga det. Det var helt enkelt så att biskopen hade sett att jag var trött och tagit saken i egna händer.

Liten Nkoyoyo-fotnot:
Den där kvällen när jag hade kommit hem trött från en vecka i bushen, hade biskopen och hans fru gäster från England på besök. De berättade att Berlin-muren hade fallit och jag började nästan skratta. Fallit? Berlin-muren?
Jo, och folk kunde fritt ta sig från Östtyskland till Västtyskland.
Jo, jag hade verkligen varit ute i bushen. Egentligen missade jag hela hösten 1989, förutom Ceausescus fall i Rumänien, den nyheten hörde jag med kortvågsradion tryckt mot örat på jul 1989.

Liten Nkoyoyo-fotnot II:
Han var Anglikanska kyrkans ärkebiskop i Uganda 1995-2004.
Ytterst välförtjänt, enligt min mening.
-------------------------------
Uganda är bra på att producera häftiga biskopar. En av dem är biskop i England och klippte för ett tag sedan sönder sin prästkrage i direktsänding i BBC, som protest mot Mugabe i Zimbabwe. Jag skrev om det här.

Ärkebiskop klipper sin prästkrage

The Archbishop of York, England, är en färgstark Herrens tjänare. På många sätt.
Den ugandafödde John Sentamu protesterade mycket bokstavligt mot Zimbabwes diktator Mugabe.
Han klippte nämligen sönder sin prästkrage i direktsändning på BBC och deklamerade att han inte skulle bära sin krage igen så länge Mugabe sitter vid makten. Kolla in klippet från BBC, (haha, kolla in den dubbla meningen av de orden!) ett absolut måste! Titta gärna på hela intervjun, intervjuarens reaktion är obetalbar: "My goodness, Archbishop that is a dramatic gesture!"

Jag har ett par goda minnen av färgstarka ugandiska präster, jag träffade nämligen en hel del under min stipendiattid där för hemskt många år sedan. Min absolute favorit, biskop Livingstone Mpalanyi Nkoyoyo, ska jag berätta om vid ett senare tillfälle, nu är det för sent. Håll utkik på denna blogg!
Biskop Livingstone blev så småningom ärkebiskop för Ugandas anglikanska kyrka och han är nog en av de mest jordnära präster jag någonsin mött.