söndag 18 december 2011

Bekymmersamt. Även för kristna.


“When you have finished flaunting your liberation theology I´ll see you in my office!”

Orden är fader Macs, från BBCs gamla dramaserie Ballykissangel.
Fader Mac är arg, inte främst för att föräldrar från den närliggande byn Ballykissangel protesterar mot att byns skola kommer att förlora sin bästa lärare, utan för att hans egen underordnade, Fader Peter Clifford, deltar i protesten.

I en tid då katolska kyrkan fortfarande hade stor lokal makt på Irland (den här TV-serien kom  före allt uppdagades om sexuella övergrepp inom kyrkan) hade fader Mac sett till att den aktuelle läraren Brendan fick gå, när skolan krympte och inte längre kunde ha tre lärare, trots att alla var eniga om att Brendan var den överlägset bäste läraren. Orsaken till fader Macs handlande var att Brendan under en lektion hade sagt till en elev att enligt landets konstitution var det upp till varje vuxen att bestämma om man ville gå till mässan eller inte.
Skandalöst, tyckte kyrkoherden.

När nu den unge fader Peter väljer att ta lärarens parti beskyller hans kyrkoherde honom för att företräda befrielseteologin (populär i Sydamerika på 80 och 90-talet, och även fortfarande tror jag). Kontroversiellt för katolska kyrkan, speciellt högt upp i hierakin, som ofta tyckte att befrielseteologi var lika med kommunism, katolska kyrkans svurne fiende.

För Fader Peter var det en självklarhet att han tyckte att det var fel att Brendan var tvingad bort från sitt jobb, men det tog ett tag innan han vågade agera, eftersom det var hans chef som hade sett till att läraren hade fått gå.

Fader Peters övertygelse fick honom till slut att handla.

För kyrkoherden var det på samma sätt en självklarhet att man inte kunde säga till en tioårig elev att när man blev vuxen och kunde bestämma själv var det helt okej att inte gå till mässan, om man så ville.

Två olika uppfattningar om kristna värderingar kolliderade. Och det rejält. (Fader Peters och fader Macs värderingar kolliderar ständigt, genom hela Ballykissangel, detta är bara ett exempel).

Vad vill jag nu säga med detta?

Jo, att det är svårt att få grepp om vad som är kristna värderingar, och det är bekymmersamt, även för kristna, eftersom det inte precis är någon bra reklam utåt, för den som är intresserad, söker, undrar… vad man nu kallar det.

Samtidigt undrar jag om det finns någon väg ut ur detta problem. Mest på grund av att jag tror att det finns lika många uppfattningar om vad som är kristna värderingar som det finns kristna.

Men också därför att jag som kristen faktiskt inte tror på de kristna värderingarna.

Jag tror på Jesus.

----------------------------

Ca 0.15 min in i klippet hittar ni protesten:


 Ps. Fader Mac har sina svagheter också. I det följande avsnittet har den lycklige blivande morfadern Brian hällt i honom för mycket champagne. Han är ganska full men lyckas återigen anklaga fader Peter för att vara befrielseteolog: "Father Clifford, have you booked your holiday in Cuba yet?"

fredag 16 december 2011

Julstök?

Jag tar en paus i snörvlandet och försöker få till ett litet blogginlägg. I förrgår hade jag halsont from hell, i går huvudvärk from hell och idag rinner öga och näsa för fullt. Jag får alltid en mycket märklig form av förkylning (ärvt av mamma och morfar) där öga och näsa rinner som om det vore den allra värsta hösnuva. Ingen täppt näsa här inte, snarare en vårflod!
Detta fenomen har alltid varit mycket pinsamt, eftersom det ser ut som om jag gråter.

Nåja, rätt som det är tar floden paus (fast den brukar komma igen några timmar senare, och då ofta i andra ögat) och jag bloggar.

Jag får så konstiga idéer och ryck när jag är sjuk. Som att läsa filmmanus på nätet (fast jag egentligen inte kan läsa när jag har en sån här förkylning). Just nu har jag börjat på 39 steps (gammal Hitchcock klassiker, tror jag).
Eller så ser jag samma film om och om igen.
Får en massa idéer till min nygamla manus (men orkar inte skriva ned dem).

En sak vill jag också påpeka; använd inte starka ord i onödan.
Rubriksättarna på GP (alltså INTE GT):
Ger upp jakten på granmördaren. (Observera: Inte grann mördaren)

Jag menar; det är skillnad på folk och fä. Eller växter.
Jag har för mig att man bara kan mörda människor. Eller?

Och är det bara jag som tycker att personen på den uppenbart manipulerade bilden är Palme. Inte kungen!
Men det är kanske febern.

Ps. Jag ska inte julstöka i år. Granen är klädd, men det får räcka. Har köpt en (1) julklapp hittills. Har inte bakat ut hela pepparkaksdegen. Den har nu legat i kylskåpet en vecka. Ska vara okej förstår jag, eftersom det är så mycket socker i den. Så länge inte smöret härsknar...

Och man kan vinna fantastiska skrivarpriser på Ann Ljungbergs Skrivadventskalender. Bla en skrivarresa till New York. Missa inte




lördag 10 december 2011

Dra alla araber över en kam bara...

Tydligen har en amerikansk presidentkandidat hasplat ur sig att "palestinier är påhittade". Och att de har haft möjligheter att flytta till andra platser, men inte gjort det.
Nu är jag varken chockad eller förvånad, men visst är det tragiskt när någon som vill bli president i USA visar på så dålig kunskap om sin omvärld.

Det är inget nytt att många, speciellt amerikaner, ser araber som ett helt enhetligt folk, som man gärna kan flytta på och pussla med som man vill. Det sägs ofta att "allt var en del av ottomanska riket", dvs att inget Palestina för palestinier fanns. Det är på sätt och visst sant, lika sant som att libaneser egentligen inte existerade, allt var tidigare "Storsyrien". Och jordanier fanns egentligen inte heller.
Men att dra alla araber över en kam är att vifta med sin okunskap på ett genant sätt.

Jag har bott sju år i "arabiska" länder, Syrien och Oman, och förutom att folk var araber, så var det stor skillnad mellan dem. Araberna i Oman var ursprungligen handelsmän, fiskare och sjöfarare, eller beduiner. Araberna i Syrien är sedan länge bönder, handelsmän och beduiner. I Oman är araberna muslimer och tillhör en gren av islam som kallas ibadi (alltså varken sunni eller shia). I Syrien är araberna kristna, sunnimuslimer, alawiter eller druser.

Palestinierna har kommit i kläm i en stor konflikt och att säga att de har haft möjlighet att "flytta till andra platser" är också att förneka hur det i verkligheten har sett ut. Palestinierna har ju verkligen försökt flytta på sig, först till Jordanien och sedan till Libanon, och inget har precis lyckats. Det bor dessutom många i Syrien.
Många välutbildade palestinier har sedan länge lämnat Mellanöstern och gör så fortfarande.
Att tro att man skulle kunna flytta på en stor grupp palestinier och tex placera dem i Saudiarabien skulle inte heller gå, framför att skulle aldrig Saudiarabien gå med på något sådant. Jag hade alltid känslan av att de rika arabländerna såg på palestinierna som den fattige efterhängsne kusinen som ingen riktigt ville ha med att göra, annat än som billig arbetskraft.

Och att många palestinier är kristna är faktiskt något som många amerikaner inte vet. Och många svenskar och holländare också, tyvärr, det upptäckte jag när jag pratade om det hemma i Sverige eller här i Holland.


fredag 9 december 2011

Jag lever... plus lite TV-serie tips

Nåja, helt tyst är det inte på den här bloggen. Jag bloggar mer här, fast där har jag också tagit en paus.
Skrivarlivet är inte enkelt, speciellt inte när man överöses av refuseringar efter att man jobbat hårt med ett manus i två år.

Men jag tröstar mig med briljanta gamla BBC-serier som den här:


klicka vidare efter det här klippet så går hela avsnittet att se.
Tyvärr har inte den geniala TV-serien Ballykissangel, om den unge katolske prästen Peter som kommer till en liten by på Irland, visats i Sverige. Jag har nyss återupptäckt den och njuter. Har sett den flera gånger nu eftersom jag försöker studera dramaturgin och se vad det är som gör den så himla bra. Klassiska teman, visst, som omöjlig kärlek (Father Peter blir väldigt intresserad i Assumpta, som äger puben och därtill är väldigt anti katolska kyrkan), men här dräller också av unika karaktärer, stor vänskap, mycket komik, och givetvis också; tragik.
Varje avsnitt, som exemplet ovan, är också en fantastisk blandning av drama (Father Peter blir vän med en gammal man på sjukhuset som visar sig har begått ett svårt brott, i alla fall i kyrkans ögon), komik (någon har satt igång en illegal radiostation, full med god musik, och jagas av Ambrose, byns unge mycket nitiske polis) och den röda tråden genom hela serien; Father Peters och Assumptas smått kaotiska, men samtidigt djupa vänskap (hon ger honom privata körlektioner i det här avsnittet, inte för att en katolsk präst någonsin har kuggats under uppkörning, kyrkan har ett så stort inflytande, utan för att hon inte vill att han ska köra ihjäl sig när han väl fått körkort utan att förtjäna det...) Ja, ni fattar...

Om ni inte orkar traggla er igenom Youtube avsnitten så finns Ballykissangel även här. De tre första säsongerna är de som är mest sevärda.
Avsnittet jag beskriver ovan är från första säsongen och heter Fallen Angel, enligt min mening ett av de bästa  Ballykissangelavsnitten.
Men den som vi ha något gott att bita i; titta vidare på resten av säsong 1 och sedan 2 och 3. Och ha näsdukarna redo på slutet, jag bara varnar.
Ps Megavideo spärrar tittandet efter en stund. Man får vänta 30 min sedan är det vara att köra igen. Och när man börjar poppar det först upp en irriterande reklamsida, klicka bort och avsnittet går att se.

Ha så trevligt!

Ps. SVT skulle aldrig lyckats få till så autentiska prästporträtt. Frågan är om de skulle våga ha med något religiöst överhuvudtaget i någon TV-serie i framtiden.

fredag 2 december 2011

Out of Syria

Vi nåddes nyss av nyheten att ett av världens största oljebolag, och dessutom min mans arbetsgivare, lämnar Syrien. Den årliga produktionen från Syrien är bara en halv procent av bolagets totala, så de är inget megastort ingrepp för dem. Ändå säger jag; äntligen.

Samtidigt lider jag med de lokala anställda och alla som på olika sätt är beroende av de lokala statliga oljebolaget. De hade de inte lätt förut (dåligt betalda jämfört med expats, något som inte var fallet med lokalt anställda i tex Gabon och Oman) och har det säkert ännu värre nu.

Av alla länder som vi har bott i; England, Gabon, Oman och Syrien, så är Syrien det land som vi omedelbart och ständigt på nytt förälskade oss i. Svårt att förklara varför, men det var nog människorna, historiens vingslag, naturen och de faktum att man hade känslan av att man befann sig lite i världspolitikens mittpunkt, som påverkade oss.
Jag längtar fortfarande tillbaka och mår dåligt när jag tänker på hur befolkningen just nu lider under en förtryckande regim. Och faller regimen är jag livrädd för att folkgrupperna i Syrien, kristna, sunnimuslimer, druser och alawiter ger sig på varandra.

Vi har också nåtts av nyheten att Father Paolo, en italiensk abbot som har bott trettio år i Syrien, och har gjort ett fantastiskt arbete för fred och försoning mellan kristna och muslimer, hotas av utvisning.
Hoppas och ber att det aldrig kommer att ske.
Father Paolo tillsammans med delar av min familj

tisdag 29 november 2011

Lite statistik över mina bloggar

Besöken det senaste året på min bokrecensionsblogg Bokläsardagbok ökat med över 700%. Jag vet att jag har Jan Guillou att tacka för det, hjälp vad folk har googlat på hans nya roman Brobyggarna. Men trenden är starkt uppåtgående. Bokläsardagbok håller på att gå om både All I Want och skrivarbloggen.

Och nu har jag utsetts till en av Bokmässans bloggambassadörer 2012, och det är en extra kick.

Av statistiken kan jag också de att läsare inte bara hittar bloggen via google, utan också via internetbokhandlare och förlagens egna hemsidor (i alla fall de som är länkade till Twingly). Min teori är att dagstidningarnas recensenter får allt mindre att säga till om, främst eftersom de inte alls hinner, vill eller har möjlighet att recensera allt. Läsaren hittar information om boken han eller hon vill köpa via andra vägar.


Min skrivarblogg Bokskrivardagbok har ökat med 45 % under året, och det är inte dåligt det heller. För en blogg som jag så gott som aldrig länkar till andra sidor (förutom andra skrivarbloggar).

Däremot har den här bloggen minskat mycket. Kanske inte så konstigt eftersom jag inte är så aktiv. Från att ha varit min huvudblogg har den blivit min sidekick.

Många nischar inte sina bloggar som jag. Jag har funderat på om det är bra eller dåligt att jag nischar och kommit fram till att jag helst vill ha en ren skrivarblogg och en ren recensions/bokblogg, som är ganska fri från personliga inlägg. Den som vill ha det får hålla sig till den här bloggen.

onsdag 23 november 2011

Bokmässans bloggambassadör 2012

...och så lite goda nyheter:

Läs vidare på min bokrecensionsblogg Bokläsardagbok


Det regnar refuseringar...

... här över mig, annars har vi 12 grader här i Holland, känns som vår... Dahliorna blommar fortfarande.

För er på den här bloggen som kanske följer mitt skrivande ibland, det går inget vidare, kan jag meddela.
Tredje refuseringen hittills, jag skriver mer om det här.

fredag 18 november 2011

Half the Sky finns nu på svenska!

New York Times-krönikören Nicholas D. Krystof och hans fru Sheryl WuDunns fantastiska men samtidigt upprörande bok finns nu på svenska: Halva Himlen, utgiven av Daidalos.

På förlagets hemsida kan man läsa:  Jag har recenserat det engelska originalet på min recensionsblogg.


Med Halva himlen vill journalisterna Nicholas D. Kristof och Sheryl WuDunn föra upp könshandeln och andra former av global och lokal kvinnoförnedring på den politiska dagordningen och belysa de bakomliggande orsakssammanhangen. Läsaren får möta en rad drabbade kvinnor från olika länder, kvinnor som dessutom har det gemensamt att de – med stöd av andra kvinnor i sina egna och andra länder – lyckats göra någonting åt sin situation och börja om på nytt. ”Många av berättelserna i den här boken är plågsamma”, påpekar de båda författarna i bokens inledning, ”men håll denna sanning i minnet: Kvinnorna är inte problemet utan lösningen. Flickors svåra belägenhet är inte bara en tragedi utan också en möjlighet”.

Jag har recenserat det engelska originalet på min recensionsblogg och är oerhört glad att denna mycket viktiga bok nu finns på svenska.

Adlibris.
Bokus.

fredag 11 november 2011

På olästhyllan

Jag gillar som de flesta vet att läsa och att skriva, och jag har ett problem; jag hinner inte att läsa det jag vill läsa. Varenda semester i Sverige lovar jag mig själv att INTE köpa fler pocketböcker förrän jag läst ut de jag har. Det är sällan jag lyckas hålla det löftet. Jag har ungefär två IVARhyllplan olästa böcker. Där finns böcker av författare jag verkligen gillar. Andre Brink, William Boyd, Kate Atkinson, John Irving, samt en hop böcker av författare jag skulle vilja lära känna. Petina Gappah, FAy Weldon, Wally Lamb, Anders de la Motte,
Dessutom krånglar Elib till det. Denna fantastiska möjlighet att låna böcker hemma på biblioteket och ladda ned dem till läsplattan (så länge denna service kommer att bestå, den kostar för mycket för biblioteken). Och förlagen har blivit allt bättre på att lägga ut sina nya böcker snabbt. I början var det bara Piratförlaget som hade ute sina böcker på recensionsdatum, men nu (idag) har tex Bonnier redan nya Keplerdeckaren ute.
Det kliar i läsarfingrarna. Det är så lätt att ladda ned och böckerna på hyllan får vänta.

Jag recenserar böcker här.


onsdag 9 november 2011

Facebooks viktigaste grupp!

Jag har precis begärt inträde i den här gruppen. Det är det närmaste ett medlemskap i ett politiskt parti som jag någonsin har kommit.
Jag känner mig sviken och bedragen och tackar högre makter att jag tog med tillräckligt med Kalles Kaviar från Sverige i somras (annars brukar vi säga att det kan maken hämta på XXXX  Delft på väg hem från jobbet). En skymf mot alla utlandssvenskar (speciellt de som är beroende av Kalles Kaviar på äggsmörgåsen för sitt välmående).
Till och med min holländske make är upprörd. Han gillar Abbas inlagda sill.



måndag 7 november 2011

Tintin


Det vore en underdrift att säga att Tintin har betytt mycket för mig. Han har betytt väldigt mycket för mig.

Dels var han min första kärlek.
Dels väckte han min längtan efter att resa och efter äventyr (som jag har upplevt, bara för att upptäcka att jag egentligen är ganska feg, men ändå...)
Men jag tror också att han har bidragit till min längtan att få skriva och skriva spännande, drivna berättelser.

Inte undra på att jag begav mig till bion igår kväll med viss bävan. Inte kunde man väl ha skapat en film om Tintin som motsvarade mina förväntningar, mina inre bilder?

Men jag måste säga att jag var nöjd när jag kom ut från bion. Det var en extremt välgjord, spännande och humoristisk filmberättelse. Hoppas det kommer fler filmer. Det finns ju att ta av. Jag vill gärna se favoriter som Tintin i Tibet och Mystiska Stjärnan i samma rappa format.

fredag 28 oktober 2011

NaNoWriMo 2011



Okej, nästan dags att börja. 1 till 30 november ska jag förhoppningsvis begrava mig i NaNoWriMo. Detta skrivarjippo som främst är en amerikansk grej (där deltar både amatörer och proffs och det är en stor happening) har också blivit som stor utomlands. Borde hela International Novel Writing Month.

Jag var med förra året och det var en fantastisk upplevelse. Fick till mina 50 000 ord och det blev ett riktigt bra råmanus, som det nog ska bli en roman av en gång.
Nu har jag en ny romanidé, en rafflande historia med mycket romantik. Historisk roman, skulle man kanske säga, även om jag inte lagt handlingen på en existerande plats. Men det är ingen fantasy.

Nyfiken på att delta? Här finns mer information. Men helt utan skrivarvana är det svårt. Och det tar tid. I genomsnitt måste man klara av 1666 ord (ca 5 A4-sidor) per dag för att nå målet.
Till sin hjälp har man en lokal NaNo-grupp (den svenska har 1800 medlemmar!)

Jag bloggar om NaNoWriMo på min bokskrivarblogg.

lördag 15 oktober 2011

Knäpp dag

Berg och dalbana. Mest dal.
Åkte och besökte svärmor på intensivvårdsavdelningen utan min man, eftersom han är dunderförkyld.
Kändes inte bra. Svärmor genomgick en bypassoperation igår, som gick bra, men att säga att hon är okej är att ta i. Väldigt medtagen och inte alls sig lik, även om hon var helt klar. Men man kan inte förvänta sig något annat när man har gått igenom en så svår operation, är 74 år och nyss har haft en hjärtinfarkt.
Det är bara inte kul att göra sådana besök alldeles själv.

Sedan fick jag knäpp och gick och köpte ny vinterjacka på hemvägen. Inte billig. Men jag ska inte frysa i vinter i alla fall, för jag köpte en Luthajacka, finsk kvalitet hoppas jag (även om den antagligen sys i Asien..).

Kom hem och städade frenetiskt. Tills energin tog helt slut.
Det är den fortfarande.

Och en sak till; under veckan som gick skickade jag in mitt romanmanus till åtta olika förlag. Nu kan jag bara hålla tummarna. Jag är realistisk. Chansen är bli utgiven är minimal. Tyvärr. Tycker mest synd om förlagen (och möjliga läsare) om de nobbar mig, eftersom mitt manus är rasande bra.
Men med bakgrund av allt annat känns hela karusellen med författardrömmar så... oviktig just nu. Det är kanske bara bra, eftersom den långa väntan börjar just nu.

söndag 9 oktober 2011

Sluta söka på Kissies lår!

Ibland är det intressant att kolla på vad folk söker på för att hamna på min blogg.
Sedan en tid tillbaka dyker det upp en massa som har sökt på "Kissies lår" eller "lår som går ihop".

Jag blir galen!
Snälla sluta söka på Kissies lår! Det finns viktigare saker i livet än Kissies förbannade  lår! Man dör inte för att ens lår går ihop. Världen går inte under!

Jag är så trött på denna j-la Kissie, som tycks vara ett stort fejk hela hon. (Alexandra Nilsson däremot är vad jag vet en högt levande person som ägnar sig åt att retuschera sina bilder så att låren inte går ihop. För den som undrar vem Kissie är, alltså. Hon är frökens Nilssons blogg alter ego. Eller nåt sånt... Länkar inte, den uppmärksamheten är hon inte värd.)

Ps. Om ni undrar över min ilska.
Svärmor fick en hjärtattack i tisdags, trots att hon har väldigt bra kondition för sin ålder (74), inte röker, inte stressar något nämnvärt, inte äter fett, kort sagt sköter sig...

Livet får lite perspektiv när sådant här händer.

Så snälla, sluta söka i Google på Kissies lår och ägna dig åt att ta hand om dina nära och kära i stället. Rätt som det är har du dem inte hos dig längre.
Och då står du där med dina lår som inte går i hop.

Ja, och 14 år till salu är tusen miljoner gånger viktigare
än lår som inte går ihop

Om lår som inte går ihop och annat är orsaken till att folk som söker på Kissies lår hamnar på min blogg





fredag 7 oktober 2011

torsdag 6 oktober 2011

Litteraturpriset 2011

Jaha, då ska man skämmas nu då. Att man inte har läst en nobelpristagare i och för sig inte så ovanligt.
Men jag har inte ens läst Tomas Tranströmer. Jag tror inte det i alla fall. Nu riskerar jag väl att bloggvännen som tjatat om i flera år att Tranströmer ska vinna Nobelpriset aldrig vill ha något att göra med mig igen.

Men kanske ändå. I ungdomen läste jag mycket poesi, så det vore konstigt om jag inte har läst honom.

Så det är väl dags att börja nu då.

Steve Jobs 1955-2011

Det är klart att man måste skriva något om Steve Jobs.

Mitt förhållande till Apple är kluvet. Jag älskar deras design och lättanvändhet, hatar att de blockerar "sitt eget", för användande någon annanstans. Tex att man inte kan ladda ned sina iTunes-låtar på en annan mp3-spelare eller telefon.

Men en Mac Classic var min första dator (tänk, innan internet, jag använde det bara till att skriva på) och det glömmer man inte.
Applekänslan sitter där, djupt, och det är klart att det är mycket tack vare Steve Jobs.
Nu har Applevisionären gått bort. Alldeles för tidigt.

Nu har jag ingen Macdator, och kommer antagligen aldrig att skaffa någon, den enda Apple-produkt jag äger är en gammal ipod från 2005 (fungerar utmärkt!). Skulle gärna vilja ha en iPhone och iPad, men tycker att de kostar för mycket. Brukar säga att när jag hittar en utgivare till mitt romanmanus ska jag fira med att köpa någon av de två produkterna.

söndag 2 oktober 2011

måndag 26 september 2011

Glömde en sak; intervju med Magnus Utvik

Bara en sak till; jag glömde berätta om den intervju Magnus Utvik gav på Se Människan-scenen. Magnus Utvik, han som är en av Gomorron Sveriges bokrecensenter, intervjuades om sin bok av en teolog.
Magnus har länge varit en av mina favoriter, jag spanar in hans recensioner på SVTPlay varje gång han varit med. Det tog ett tag innan jag förstod att han själv var författare och poet.

Magnus intervjuades med anledning av sin bok Med Stalin som Gud- tre tonår i en kommunistisk sekt.
Titeln i sig säger mycket. En kommunistisk sekt har stora likheter med en religiös sekt. Samma psykologiska funktioner, samma indoktrinering.
Och det sker ofta i omtumlande tonår. Som Magnus Utvik själv sa; "Jag blev varnad för gruppen. Man sa att de var helt fundamentalistiska, liknade Jehovas Vittnen--- Självklart gick jag dit!"
Och han drogs med.

Fascinerad, och ganska skakad, köpte jag genast en signerad bok. Läser just nu. Förutom att det är en fascinerande historia, den är också bra skriven.

Recension här.


Seminariereflektioner del II

Eftersom jag somras läste ungdomsromaner av både Sara Ohlsson och Jenny Jägerfeld tyckte jag att det lät intressant att gå till ett seminarium med titeln: Mens, onani och engångsligg.
Frågan i seminariet var lite; varför ser vi så lite av det här i litteraturen. Vad det gäller mens tycker jag det är ganska självklart; man skriver sällan om att folk går på toaletten, så mens är inte heller så intressant. Däremot kan ju allt "runtomkring" mens vara intressant. Som PMS, smärtor och den ibland pinsamma olägenhet mens kan föra med sig. Och det tog både Ohlsson och Jägerfeld upp. Jägerfeld sa bland att före hon fick barn var hon mest ledsen innan mens, men numera mest arg. "Sådant måste skildras". Håller med.
PMS är så tabu.

Sex förekommer ofta i romaner, även "unga vuxna"-romaner. Men sällan onani. Varför? Ohlsson och Jägerfeld var ganska enade om att det handlade om att det är så svårt att skriva om. För utlämnande, helt enkelt.

Från detta till hästböcker. Jag läste mycket sådant som barn. Trodde i min enfald att genren var utdöd. Men icke! I högsta grad levande. Men är kanske idag mer realistisk än när jag läste hästböcker.
Seminariet med Inger Frimansson och Lin Hallberg var givande.

Gud är inte död-seminariet hade samlat tungviktare som Kerstin Ekman, Göran Rosenberg och andra, och fyllde en stor seminariesal, men jag var så trött att jag hade svårt att ta till mig samtalet. Tyvärr. Men jag noterade ett par bra citat (av Göran Rosenberg): " Kristendom som ämne är nödvändigt för att förstå dagens samhälle". Skriver under på det. Likaså är ämnet religion nödvändigt för att förstå världen i stort.
"Förnuftet är ingen garanti mot galenskap", sa Göran Rosenberg också. Som en känga till de som skyller religionen ("oförnuftet" antar jag att "de" menar) för allt ont.

Till sist; ett kortseminarium med Sara Lövestam, om hennes senaste I havet finns så många stora fiskar. En isande otäck men viktig berättelse om vad som händer när skyddsnätet för våra allra minsta och mest utsatta brister. Jag har recenserat den här. Lövestam berättade om hur boken kommit till och vilka frågeställningar som hon använt sig av. Bland annat; "vad skulle jag ha gjort?" Agerat eller blundat för det otäcka (i hennes roman handlar det om pedofili).

Och ja, underbara Caroline Engvall intervjuades på lördagen i Europakommissionens monter om sin senaste bok Skamfläck.
Nu ska Skamfläck läsas, jag måste bara fatta mod. Den lär vara lika upprörande som 14 år till salu.


Mer seminariereflektioner

Det blev en hel del besök på korta författarseminarier och jag ska försöka sammanfatta lite.

Håkan Nesser talade om sin ganska uppmärksammade Himmel över London. Den har blivit kritiserad. För att den är rörig? Jag vet inte. Jag blev faktiskt lite mer intresserad efter Nessers miniseminarium.

Camilla Läckberg berättade inspirerat om hur Änglamakerskan kom till och vad som fick igång skrivprocessen. Bla någon om en okänd kvinna begravd på Görings svenska frus gravplats och ryktet om att Göring en gång besökt Fjällbacka.
Jag gillar att höra hur böcker kom till. Sedan kan jag ibland undra om det inte är dags för Camilla Läckberg att våga sig på något annorlunda skrivargrepp. Hon är ju en driven och orädd författare. Men alla böckerna verkar vara stöpta i samma form. Framgångsrikt, javisst. Men... Fast det kanske är därför hon inte ändrar något...

Slank in på Ulf Ekmans seminarium för att se om han skulle kunna göra mig intresserad av att köpa hans memoarer. Men nej. Icke. Eftersom Ulf Ekman helst vill predika, inte berätta om hur och varför han skrivit sina memoarer så misstänker jag att hans bok är likadan. En predikan. Inte memoarer. Predika kan han göra på Livets Ord. Memoarer ska vara memoarer. Men jag kan ha helt fel. Det är kanske en väldigt utlämnande personlig bok.

Mer om seminarier i nästa inlägg.




söndag 25 september 2011

Bokmässan 2011: Henning Mankell

Om jag ska sammanfatta alla mina intryck av Bok och Biblioteksmässan 2011 så måste jag börja någonstans. Så jag börjar med en av de stora; Henning Mankell.
Lite starstruck blir man allt. Och inspirerad. Jag älskar när en författare berättar om hur en roman kom till. Det är mindre intressant om de talar om själva boken (den ska man ju upptäcka själv).

Och Mankell gjorde just det. Idéen att skriva om 1900-talet (nej, han hävdar att han inte vet om Guillous planer) hade han redan, vad jag förstår, men idéen till nya romanen kom när någon berättade för honom att en stor skattebetalare i då portugisiska Mozambique i början av 1900-talet var en svensk kvinna. Som var bordellägare.

Och så kom Minnet av en smutsig ängel till. Berättelsen om svenska Hanna som hamnade i Afrika och blev bordellägare.

Och jag som inte skulle köpa dyra inbundna böcker på mässan kunde inte låta bli. Den här boken bara måste jag ha. Signerad, givetvis. Och ett fantastiskt vackert omslag.

Det ska blir fler romaner om 1900-talet, lovade Mankell, alla ska skildras ur kvinnoperspektiv.

Jag recenserar boken här.

lördag 24 september 2011

Bokmässan dag tre

Är alldeles för trött för att blogga. Dag tre var mycket givande den också.
Men vi tar det senare...
I morgon; flyg hem.

fredag 23 september 2011

Bokmässan dag två

En MYCKET intensiv dag och nu är jag helt slut. Ska bara kortfattat sammanfatta.
Flera seminarier, om de mest skilda ämnen, allt från mens, hästböcker till att Gud inte är död (i alla fall inte i den offentliga debatten). Jag har träffat många gamla bekanta som jag inte har sett på ÅR och flera nya som jag tidigare bara träffat i cyberspace.
Jag har fått världens finaste boksignatur av Zinat Pirzadeh.
Men minglat har jag inte. ORKADE inte. Om man inte räknar träffen hemma hos Johanna Wistrand. Tack för dragspelstruddelutten, Johanna!
Och en japansk-korenask middag fick avsluta kvällen.

Det är en stor lyx att få tillbringa flera dagar med likasinnade, de som har läsande och skrivande som passion!

torsdag 22 september 2011

Bokmässans första dag

Det blev bra första dag på bokmässan. Över förväntan.
Upp tidigt för att ta tåget och sedan flyget till Göteborg. Redan vid 12 var jag på plats. Startade med en fika med min goda vän sedan många år, Kiki, som också är bibliotekarie.
Resten av dagen ägnade jag åt att träffa folk jag lärt känna över internet IRL.
Lyssnade kort på Christoffer Carlsson på Pirat och lyckades även hälsa på honom. Trevlig kille och dessutom skriver han suveräna och annorlunda spänningsromaner. Och han är ung. Vad månde bliva? Även Pirats Mattias Boström fick ett verkligt ansikte! Lika trevlig IRL som i sociala media!
Hann med att lyssna på miniseminarier med Vibeke Olsson och Håkan Nesser, samt avslutade med att käka pasta med en av mitt manus´ testläsare, Allan Willny.

Nu framför brasan i stugan i Ödsmål. Tidigt i säng i kväll, för i morgon vill jag sitta på bussen redan innan åtta, för att vara på mässan riktigt tidigt, innan det blir så hektiskt.

tisdag 20 september 2011

Missa inte II

Ett seminarium som jag inte vill missa, men jag vet inte om jag hinner fram i tid, är

De folkliga revolterna i arabvärlden


torsdag 22 sep kl. 13:00 - 13:45


När tunisiern Mohammed Bouazizi tände eld på sig själv i protest startade han en våg av uppror mot de traditionella regimerna i arabvärlden. Folk samlades i kamp mot diktatur och korruption och för demokrati och öppna samhällen. I Egypten föll Mubarak snabbt, men det gick inte lika lätt överallt. Folkliga protester slogs ned med stor hänsynslöshet i Jemen, Bahrain, Syrien och Saudiarabien. I Libyen utbröt inbördeskrig. I Marocko och Algeriet började det jäsa. Hela världen överraskades av kraften i revolterna.
Vilken väg kan utvecklingen ta? Finns det någon väg tillbaka? Kan makten betvingas? 

Samtal mellan Cecilia Uddén Mannheimer, SR:s korrespondent i Mellanöstern, Per Björklund, Egyptenexpert som skrivit boken Arvet efter Mubarak, och Bitte Hammargren, Svenska Dagbladets korrespondent i Mellanöstern och Turkiet. 

 Medverkande: Cecilia Uddén Mannheimer, Per Björklund, Bitte Hammargren 

Plats: K1 Arrangör: Leopard förlag och Verbal förlag 
Typ: Seminarium
-------------

Jag landar kl. 11, har visserligen bara handbagage, men så ska man med bussen till Korsvägen, köpa seminariebiljetter, ställa väskan i garderoben, osv.

fredag 16 september 2011

Bokmässemingel?

Hur gör man?

Ursäkta en dum fråga, men det snackas mycket om mingel under bokmässan. Författare, förlagsmänniskor och annat löst folk minglar tillsammans (ett annat ord för att festa och umgås, antar jag, jag har varit för länge utomlands... visst ja, mingel är väl ett engelskt ord. Så jag borde veta...).

Men om man tillhör gruppen annat löst folk, hur bär man sig då åt för att komma med på ett mingel?
Någon som har tips?

Jag är en ganska socialt skygg person. Jag hatar att komma in i ett stort rum med massor av folk jag inte känner. Risken att jag står ensam och försynt i ett hörn med ett glas vin som jag hoppas aldrig tar slut så att jag måste ställa det ifrån mig (för då vet jag inte var jag ska göra av händerna) är ENORM.
Jag saknar helt enkelt den där genen som ger en förmåga att ta första initiativet till samtal med en okänd människa.

Däremot älskar jag att mingla med personer jag känner, väl eller bara lite. Det är kul.

Som författarwannabee ska man mingla eftersom det är en form av byggande av nätverk. Säger de som vet...
Jag fasar. Risken att jag hoppar på Express Röd vid Korsvägen direkt vid stängningsdags och åker hem till stugan är ganska stor. Om ingen drar med mig någonstans. Det brukar funka. Så jag måste väl hitta någon som kan dra med mig.

Missa inte I

Det finns en hel del som jag inte vill missa på årets bokmässa och detta är en sak:


På Europascenen – i monter C01:40 – varvas samtal med den svenska EU-kommissionären Cecilia Malmström, Europaparlamentariker och olika författare som skrivit böcker på Europatemat. Kom och lyssna till bland andra Henning MankellGunilla Lundgren, Caroline Engvall och Carl Tham.
Arrangörer är Europaparlamentets informationskontor i Sverige och EU-kommissionen i Sverige.

11.30–12.00   Ungdomar till salu!

Caroline Engvall, författare till boken "14 år till salu", intervjuas om varför hon valt att engagera sig mot sex som självskadebeteende. Arrangör: Ungdomsstyrelsen

Mer om Caroline Engvalls senaste bok.


Uppdatering: Läs Carolines debattartikel i SvD.
Det är skrämmande att se de smått otäcka kommentarerna som bara tror att det handlar om att lägga sig i folks sexliv, när det i verkligen handlar om att hjälpa unga med självskadebeteende.

onsdag 14 september 2011

Omgjord till Bokmässeblogg

Jag kommer att tillfälligt göra om bloggen till Bokmässeblogg. Det för att jag bli hålla mina skrivar- resp bokrecensionsbloggar rena från sådant som inte är rena skrivar- resp recensionsinlägg.

Här kommer jag att blogga före och under Bokmässan. Om allt möjligt från seminarier till monterprogram och mingel (kanske...). Vilka böcker jag köper...

Vi hörs!

lördag 3 september 2011

Bokmässan närmar sig, snabbt!

Jag ska till bokmässan igen. Ska gå runt där och titta på de publicerade författarna, och kanske köpa några böcker. Och gå på seminarier. Det är faktiskt den stora höjdpunkten, även om det kostar lika mycket som flygresan.

Egentligen var det som fick mig att bestämma mig för att åka på bokmässan möjligheten att presentera sitt manus. Ett förlag erbjöd 5 min manuspresentation, pitch på engelska. Men de talade inte om förrän nu i veckan att pitchningen kommer att äga rum på söndagen, när jag sitter på planet tillbaka hem.
Känns lite snopet, speciellt eftersom jag stressat för att få manuset någorlunda klart (i fall de ville läsa) och ladda för en riktigt bra pitch. Och jag är på bokmässan nästan hela tiden, från torsdag em till lördag kväll. Några andra 5 min kunde de inte klämma in, tyvärr (men jag få i alla fall maila in manuset senare, alltid något).

Det där med att få in foten på ett förlag är något som den oinvigde vet mycket lite om. Därför har jag också så svårt att tala om mitt skrivande (och inskickande av manus till förlag) med personer som inte vet hur det går till. Hur nästintill omöjligt det är att få ett manuset utgivet. Ens om det är riktigt bra. Många tror, faktiskt, att det är enkelt att hitta en förläggare.

Förlagen jagar hela tiden nya författare, säger de, nya bästsäljare och/eller nya framtida Augustprisvinnare, men de dränks i manus, och chansen att bli uppfiskad ur högen av manus och faktiskt bli läst är minimal.
Så hur tar man sig runt detta? Förutom att vara känd (skådespelare, journalist eller politiker) så måste man på något sätt göra sig ett namn. Hur? Jag vet faktiskt inte. Genom sociala media? Funkar till viss mån (men de stora förlagen är inte så bra på det). Man måste skriva ett bra följebrev, säger en del. Andra säger att manuset måste tala för sig själv.
En sak är i alla fall säker; de första tjugo-trettio sidorna av manuset måste vara riktigt bra. Oftast läser de på förlagen inte längre än så.

Någon av er läsare som ska till bokmässan? Hör av er i så fall, så kanske vi kan ses!


Ps Den av er som kanske har en manus i skrivbordslådan, ta chansen och presentera ditt manus. Läs mer här.

torsdag 25 augusti 2011

Lite funderingar om utlånandet av eböcker

Det talas mycket om hur utlånandet av eböcker gräver ett hål i bibliotekens budgetar.
Ett utlån kostar resp. bibliotek 30 kr. Det låter inte klokt faktiskt. Det har gjort att jag avstår från att låna eböcker som jag inte vet om jag verkligen vill/hinner läsa.
Det är synd.
Men jag vill inte belasta bibliotekets budget för mycket så att de måste dra in på vanliga bokköp.

Vad behöver ändras?

  • Mitt bibliotek tillåter 3 eböcker per vecka. Det är ganska mycket. Men gillar man inte boken man läser kan man inte "lämna tillbaka" den och låna en ny som man gör med "vanliga" böcker.Skulle man inte kunna ha något slags "straff"-avgift eller eboksavgift för den som vill låna mer. Eller ett speciellt eboksmedlemskap på just det biblioteket?
  • Avtalen för biblioteken behöver ändras. Varför ska det utgå så mycket mer ersättning för en ebok jämfört med en vanlig fysisk lånebok?
Mest är jag rädd för att den stora förmån man har som utlandsbosatt; att kunna låna eböcker i Sverige, kommer att försvinna.
Kanske vore ett speciellt eboksbibliotek bara för utlandsbosatta något? Man får lösa en medlemsavgift och kan låna ett antal böcker per år.

Rättelse: Varje eboksutlån kostar 20 kr. Varje fysiskt utlån kostar ca 38 kr (inkl lokalkostnader. löner etc). Källa Elib. Så det är klart, varje oläst biblioteksbok man lämnar tillbaka är också ett slöseri (och alla som blir olästa kostar också pengar).
Men jag är fortfarande rädd för att jag snart inte ska få låna eböcker som utlandsbosatt längre. Återstår att bli tvungen att köpa dem, vilket är dyrt pga den höga momsen för eböcker (som ska sänkas, har de sagt, men den förändringen har jag inte sett ännu, om den alls kommer...), vilket jag inte kommer att göra.

onsdag 24 augusti 2011

Carolina Engvalls nya bok Skamfläck

Underbara Caroline Engvall, som med boken 14 år till salu tog upp problemet unga som säljer sex via nätet, har kommit med en ny bok; Skamfläck.

Skamfläck är en fristående efterföljande, men tar upp samma problem. Unga som säljer sex för att skada sig själva (på liknande sätt som de som skär sig eller svälter sig).
Jag har inte fått boken ännu (ska se till att skaffa den på bokmässan), men 14 år till salu skrev jag om här. (Mitt mest lästa inlägg sedan bloggstarten, uppåt 1700 besök på det inlägget).

Boken beskrivs så här:

"Sandra är tjejen som har växt upp på en av Sveriges finaste gator just bredvid Strandvägen i Stockholm. Perfekt yta. Ingen kunde ana att hon lät äldre män våldta henne medan hon låtsades sova över hos sin kompis.
När Nadja var 15 år spreds bilder på henne i skolan. Kroppen tappade betydelse. Hon kunde lika gärna använda den till det enda hon var bra på; sex.
Jocke är 17-åringen som låter sig utnyttjas av våldsamma sexköpare. För pengarna försörjer han sig själv och sin pappa.
Sandra, Nadja och Jocke är en bild av ett nytt Sverige, något vi gärna vill blunda för. Alla var barn när de började sälja och ha sex för att låta ångesten i själen pysa ut. Tyvärr finns Sandra, Nadja och Jocke på riktigt. Berättelser som deras finns överallt runt omkring oss. I alla svenska städer och byar. I alla samhällsklasser. Med hjälp av ord, våld och hot står våra barn ut med sexköparna gör med dem samtidigt som de kämpar för att bevara sin största hemlighet.
Skamfläck är en skakande historia, skickligt sammanflätad av Caroline Engvall, författaren bakom försäljningssuccén 14 år till salu. Förutom den mycket starka historien presenteras även, eftersom Caroline sedan debuten har blivit en av den ledande experten i ämnet, ett fråga-svar-block för föräldrar, kompisar och andra engagerade."

 Se även TV4:s intervju med Caroline Engvall.

  D%C3%A4rf%C3%B6r%20s%C3%A4ljer%20unga%20sex%20p%C3%A5%20n%C3%A4tet

Stina och Khadaffi

Den arabiska våren fortsätter långt på hösten.
Khadaffi har fallit, säger de.
Nu är jag inte så säker på att det kommer att bli så kul i Libyen den närmaste framtiden.

Inte heller tror jag att det kommer att bli så roligt i Syrien den närmaste framtiden. Om inte något radikalt händer.
Det finns alldeles för mycket tomrum när en diktator faller. Ett folk som inte har haft demokrati någon gång vet inte hur man ska bete sig.

Kan inte låta bli att länka till TV4:s intervju med Stina Dabrowski där hon berättar om sin intervju med Khadaffi för 20 år sedan. Läskigt. Att hon vågade fråga som hon gjorde.


  Stina%20Dabrowski%20om%20m%C3%B6tet%20med%20Khadaffi

lördag 20 augusti 2011

Take this soul and make it sing

U2:s utomordentliga Yahweh är en sång med många bottnar. Storslaget om att förbättra världen, men också personligt, om att göra det bästa man kan med sina egna gåvor.
Det är i alla fall så jag tolkar den.

Och det är vad jag kämpar med just nu.
Jag har länge känt att Vår Herre har uppmanat mig att utnyttja mina gåvor. Det är lättare sagt än gjort. Jag har nämligen satsat på den gåvan jag anser är min största; förmågan att skriva.
Men det är inte så lätt att slå sig fram inom den branschen.

Ändå ger jag inte upp. Envishet är antagligen min andra största Gudsgåva. Men det är kanske lite förmätet att skylla på Gud för att man skriver.
Jag kan inte ge upp. Får jag inte skriva blir jag grinig och  allmänt otrevlig. Så enkelt är det.

Nu är jag nära att slutföra mitt andra romanmanus, kallat Djungelblomma, på drygt tre år. Jag har skickat ut manuset till några goda vänner, privat, i skrivarvärlden och i bloggvärlden för att de ska få testläsa.. Läsarna är ganska olika personer, ett medvetet val, men hittills har gensvaret varit ganska unisont; spännande, drivet och svårt att lägga ifrån sig. Och att om manuset inte blir utgivet "är det något fel på förlagen".
Vad mer vill man höra som författare?
Djungelblommor.
Bläck o akryl, Maj 2011
Visst måste jag ändra en del saker; men i huvudsak har jag insett att manuset faktiskt håller när "vanligt folk" läser.
Det är glädjande.

Vad handlar Djungelblomma om?

Mycket kortfattat: En kärlekshistoria, men med en stor dos spänning.
Berättelsen handlar om svenska Nina, en socionom som vill ändra på sitt monotona vardagsliv, både vad det gäller jobbet och omsorgen om sin handikappade pappa, som har slitit ut henne. Hon börjar vidareutbilda sig och reser till en icke namngivet land i Östafrika på fältarbete. Målet att få till en Masteruppsats som ska öppna dörrar för henne; kanske inom biståndsorganisationer, EU eller Unicef.

Där stöter hon på Jack, en mystisk och karismatisk britt som ägnar sig åt sin bananfarm och varierande grader av filantropi. Förälskelsen är ett faktum och hon stannar hos honom på hans bananfarm högt uppe i de afrikanska bergen.

Tror ni att det slutar där? Givetvis inte. Jack är inte riktigt en fridsam filantrop. Hans uppfattning om filantropi skiljer sig i alla fall från Ninas. Hon har precis beslutat sig för att lämna honom när hon gör ett mycket ovanligt fynd i bananplantagen. Hon satsar allt på ett kort för att Jack och hon ska få behålla det hon hittat, något som visar sig bli farligt både för henne och Jack.

Den som vill veta mer om hur jag har jobbat med manuset kan läsa om det här.

fredag 5 augusti 2011

Jag vill....

Jag läser Fotbollsfrun med stor behållning. Speciellt gillar jag hennes ganska fräna (och ärliga) ton.
Älskar det där jag---vet---bäst uppe vid bloggrubriken.
Hon har haft det tufft på sistone, och är smärtsamt öppen och ärlig när hon skriver om det.

Idag inspirerades jag att skriva om vad jag vill (önskar).

Håll i er, det här blir en egotripp.

Jag vill:

att mina barn ska få växa upp och bli självständiga individer, trygga i sig själva och att de får syssla med det de är bra på (och helst tjäna pengar på det!)

att mina barn ska hitta en livspartner som älskar och respekterar dem

att mina barn kommer hem regelbundet oavsett var de eller jag bor och att det då känns som om vi inte varit ifrån varandra en sekund

ha barnbarn att gulla med och lära svenska

att mina föräldrar och min svärmor får bli gamla på ett ställe där de kan känna sig trygga och att de förblir aktiva in i det sista

bli äldre tillsammans med min man och fortfarande ha en intim relation och att vi får ha kul tillsammans

bli författare på allvar (publicerad) och att mina läsare tycker om det jag skriver

ha en skrivarlya någonstans i ett varmare land. Italien är drömmen.

flytta ut till stugan i Sverige när maken går i pension. I alla fall på sommarhalvåret. Och där ska jag odla tomater, gurka och aubergine i växthus

resa tills jag stupar, jag vill se hela Europa, Rocky Mountains i Amerika och Nya Zeeland. Bland annat.




tisdag 26 juli 2011

Kalla terrorism vid dess rätta namn

Jag har inte skrivit någonting hittills om terrorattackerna i Norge. Jag har helt enkelt inte orkat och inte haft ord. Som så många. Men nu ska jag försöka få ihop något.

Först det här med att namnet av mördaren publiceras överallt. Jag tycker det är rätt, men tjänar det något syfte? Om inte media hade nämnt honom vid namn hade vi fått reda på det ändå, via Internet. "Gammelmedia" har inte ensamrätt på nyheter längre, men de når fortfarande flest läsare/tittare.

Birger Schlaug tycker att man helt enkelt ska kalla honom terroristen. För det är ju det han är.
I Holland publicerar man förnamn och första bokstaven av efternamnet, tills gärningsmannen är dömd. Lite konstigt, eftersom förnamnet ofta avslöjar vilken bakgrund man har. Att Muhammed B. (som mördade Theo van Gogh i Nederländerna) var muslim och med stor sannolikhet hade marockansk bakgrund var ganska uppenbart. Inte ens efter rättegången, någon hållit reda på vad B. står för. Van Goghs mördare har alltid fått heta Muhammed B.

Sedan reagerar jag på det här att Anders B. , terroristen i Norge, analyseras fram och tillbaka. Psykologen kopplas in och man vill veta hur störd gärningsmannen är. Jag kan förstå det, man vill förstå. Men, som Unni Drougge skriver i Expressen; terroristen i Stockholm, har vi fått reda på så mycket om hans  psykologiska tillstånd? Det är som om "ordet terrorist kräver sin muslim". "Det är tydligen skillnad mellan talibanskägg och knätofsar".
Vi vill liksom inte tro att en blond norrmän kan bli fullblodsterrorist. Officiellt galen eller inte. Vi vill inte tro att en blond norrmän kan hata så att han utför sådana vansinnesdåd. Däremot verkar vi inte ha några problem med att en fanatisk muslim hatar så mycket att han spränger sig själv mitt i Stockholm.

Till sist; Emanuel Karlsten tar upp frågan om media har spelat (spelar) Anders B. i händerna. Han vill ha uppmärksamhet, "reklam" för sina dåd (även om målgruppen för reklamen knappast är normalnorrmännen eller normalsvensken, eller knappast normalvärldsmedborgaren heller). De flesta fotona av terroristen som cirkulerar i media är hämtade från hans egen Facebooksida (högupplösta, så att det fungerar att man kopierar dem). Det kan stå "källa: AP" under bilden, vilket är lögn.
Media har agerat precis som Anders B. ville.

Jag vet inte hur media skulle ha kunnat agera annorlunda. Men det är kanske värt att tänka på det Emanuel tar upp.

Jag fortsätter att förfasas över det som hänt. Terroristen i Norge lär ha sagt att målet med morden på Utöya var att förstöra Arbeiderpartiets "rekryteringsbas". Han gör som alla terrorister, gör människorna han mördar till något annat än människor.

-----
Emanuel Karlsten har ännu en intressant debattartikel publicerad i DN idag.

torsdag 14 juli 2011

Synen på kvinnlighet förändras

Vad som ser som "kvinnligt" har förändrats genom åren.
I början av förra seklet ansågs kvinnor som kämpade för kvinnlig rösträtt som okvinnliga. Både av kyrkans män och kulturpersonligheter som Hjalmar Söderberg. Kyrkoherde Henrik Ringius, känd präst i Solberga, södra Bohuslän lär ha sagt:
 "kvinnor som engagerar sig i rösträttskvinnornas sak riskerar att bli ett mänskligt neutrum, som varken kan fylla kvinnors eller mäns uppgift i skapelsen"
 I sin debattbok från 1909, Hjärtats oro, skrev Hjalmar Söderberg;
"Jag har aldrig träffat någon förståndig man som varit anhängare av den kvinnliga rösträtten. Och jag har aldrig träffat någon kvinna, som är mån om sin kvinnlighet, som brytt sig om saken."
Och så berättar han hur han sitter på ett café och tittar ut över ett dambadhus. De kvinnor han ser är vackra. Alla bortsett från en som "ser gräslig ut och är ful som fan: hon heter Maren. Hon ser förbanne mig ut som en rösträttskvinna."
 
(båda citaten från Birger Schlaugs blogg).

Alltså; en rösträttskvinna blir ett mänskligt neutrum och är inte mån om sin kvinnlighet.

Inom idrottsrörelsen lät det ungefär likadant. Jennifer Wegerup berättar i Aftonbladet 13 juli (kan inte hitta det på nätet) om hur fotbollstjejer hånades och förlöjligades i media. Det dröjde ända till 1970 innan kvinnor som spelade fotboll kunde få fotbollslicens. Och kampen hade varit lång.
På 1930-talet var skälen till att idrott inte lämpade sig för kvinnor många. Estetiska: Det ansågs fult med kvinnor i shorts. Nätta kvinnor som fick muskler och blev "manhaftiga. Medicinska: De "veka" kvinnorna troddes kunna bli infertila och ta skada av för mycket fysisk ansträngning (ett hån mot kvinnor inom jordbruket som i alla tider slitit med alla muskler de hade och som hade rätt så mycket muskler). Moraliska: Kvinnor skulle inte blotta naken hud, vara ensamma med manliga idrottsledare, sitta grensle på cyklar osv.

Vi kan skratta åt detta nu, när Sverige ska spela om brons i fotbolls VM för damer och där folk i länder som USA faktiskt tycker att fotboll, alltså soccer, lämpar sig bra för kvinnor eftersom det inte är så tufft som american football.

Lyckligtvis förändras synen på kvinnlighet. 
Men inte på alla områden. Många kvinnor är fortfarande så måna om att behaga männen att det lägger sig under kniven, opererar in så stora bröst att de får ont i ryggen, opererar om blygdläpparna, "återställer" en mödomshinna (som egentligen aldrig har funnits). De sprutar in nervgift i ansiktet och fyller upp läpparna för att få putläppar.
Eller är det inte för att behaga männen? Kanske vill de helst behaga sig själva eftersom fortfarande så mycket av självkänslan sitter i utseendet. Var man ful fanns det för hundra år sedan risk för att man hånades som rösträttskvinna, eller senare, att man hånades som en manhaftig idrottskvinna som kanske inte kunde få barn. 

Förhoppningsvis ska vi inte nå så långt att en kvinna utan silikon i brösten och med lår som går ihop ses som okvinnlig.


tisdag 12 juli 2011

“Jag vill inte vara som Jona”…

“Jag vill inte fly undan kallelsen att förmedla sanning.”
"Jag har med åren blivit allt tröttare på radikal kristendom. Den står mig upp i halsen, kväver lust och glädje, leder mig och andra bort från Gud istället för till honom. 
Eller ja, tillåt mig korrigera: Jag har med åren blivit allt tröttare på "radikal" kristendom. Kolla bara hur den ofta yttrar sig i den interna kristna debatten, Hårda ord, skarpa argumentationer, kraftiga fördömanden, rena avfärdanden av personer. Allt som oftast med konkreta, och på ett sätt oklanderliga, hänvisningar till olika bibeltexter. "Titta, här står det ju svart på vitt, det är inget att diskutera". 
Carl-Henrik Jaktlunds ord ur hans nya bok Vägen är smal, men livet är brett. Bara titeln. Jag skulle kunna ställa mig upp och ropa Ja! och Amen! till hela boken.
Det är svårt att recensera en bok som är i sådan samklang med en själv. Det är som att recensera romaner av favoritförfattare, eller musik skapad av favoritmusiker. Som när jag skriver om en deckare av Michael Connelly eller Dennis Lehane eller en ny CD av U2.
Det är kört på förhand.
Jag är inte objektiv.

Redan Carl-Henric Jaktlunds första bok “Jesus gick vidare och kyrkan står kvar” slog an en ton hos mig som länge höll i sig. Så länge att jag inte klarat av att skriva om den på bloggen förrän nya boken kom.
Inledningsorden i Vägen är smal men livet är brett kunde vara  mina egna. Carl-Henric utgår från barnleken “Prästens lilla kråka” och spinner vidare utifrån ett trosperspektiv om att hamna i olika diken.  “Jag längtar efter att färdas mitt på vägen”, skriver han i slutet av inledningen.
Det gör jag med.

Jag känner igen en annan favorit i Carl-Henrics ord; Rob Bell. Dels i layouten. Mycket luft mellan raderna. Mycket plats för egna noteringar och understrykningar.
Dels i hur han resonerar. Att det inte alltid är så enkelt att förstå Sanningen. Att balansgången att svår.

Som det här med att Jesus tycks ha två sidor. Att han ibland säger saker som tycks stå i motsättning med annat. Och när man påpekar det får man kritik av de som säger sig vara “radikala” kristna. Det här med att saker i Bibeln tycks stå i motsättning till varandra är i många sammanhang tabu att tala om.

För att ta ett exempel. Jesus är en som kräver
allt av sina lärjungar. Allt. Det är hundra procent. Samtidigt som han säger att kommer att leta efter den som vänder ryggen till honom. Borttappade får och mynt, förlorade söner. Vi känner alla till bibelns liknelser. Gud ger inte upp. När Rob Bell var inne på samma tankar i Love Wins fick han mycket kritik.
“För egen del är jag snarast på jakt efter att visa på den smala vägen men samtidigt påpeka att det finns en risk att fastna i det smala”, säger Carl-Henric Jaktlund.
Fastna i det smala och stänga himmelriket för människorna, som fariséerna gjorde. Ve och fasa. Det vill väl ingen kristen göra.
Ändå gör vi det, tror jag. Ofta.
Allt för ofta möter man svartvitt-attityden i den interna kristna debatten. Ofta på bloggar och i bloggkommentarer. ; “Titta, här står det ju svart på vitt, det är inget att diskutera”, som Carl-Henric skriver.
När det är precis tvärtom; det måste diskuteras. Det måste erkännas att vi alla, i alla led, faktiskt tolkar Bibelns ord. Att ingen av oss klarar av att läsa “som det står”.

Carl-Henric Jaktlund delar sedan upp sitt resonemang om de olika dikena i olika kapitel;
inåt vs utåt,överandligt vs underandligt, nåd vs sanning.Det här blogginlägget skulle bli alldeles för långt om jag gick in på allt som tas upp i varje kapitel, men speciellt nåd vs sanning är mycket intressant. Det finns en tendens i dagens interna kristna debatt att endast betona nyttan av att hålla sig till sanningen.  Det blir ett dike. Nåden sätts ur spel och bokstaven blir viktigare än människor.Och Carl-Henric är lite skarp när han påstår att det antagligen finns en ovilja till att folk faktiskt ska få del av den där nåden. “Inte ska det väl vara så enkelt?”
Det blir lite Jona-agerande av oss, vi flyr undan Guds kallelse. Samtidigt som vi i andra sammanhang betonar nåden i tid och otid. Det är bara nåd som gäller. Att tala om att jobba lite på sin karaktär för att bli mer lik Jesus är det många som sätter sig på tvären, det är ju nåd som gäller. Inte jobb och slit. Ständig dikeskörning, i båda dikena.
“Jag vill inte bli som Jona. Jag vill inte fly undan kallelsen att förmedla sanning.
Men jag vill sannerligen akta mig för att bli som Jona på andra sätt också.”
När Gud skonat Nineve klagade Jona på att Gud var sen till vrede. Kunde liksom inte glädjas över att Gud var barmhärtig.
Carl-Henric skriver:
”Tänk om kyrkan och enskilda kristna kunde bli kända för att var sant fria människor. Som inte dömer, som inte med hårdhet och nervärderande blick tittar på dem som misslyckas, utan som uppmuntrar och vägleder.
Och som framför allt vet att all räddning finns i Jesus”
Vad som genomsyrar hela boken är en genuin längtan efter att färdas mitt på vägen. Jag tror att Carl-Henric visar på ett bra exempel hur man ska lyckas göra det. För det är som sagt inte helt enkelt.
Boken är stundtals ganska självutlämnande, eftersom Carl-Henric lyckas skildra på ett naket sätt hur han själv upplevt brottningen med de här frågeställningarna. Modigt!
Läs!

fredag 8 juli 2011

Bokmässan 2011

Jag vill bara säga att jag ska till bokmässan i höst. Så om just du ska dit kan vi kanske ses. Hör av dig i så fall.

Jag hoppas få träffa en del bloggkompisar på bokmässan.
Och så ska jag förhoppningsvis få göra en presentation av mitt nya romanmanus för ett bokförlag. Man får 5 minuter på sig! En pitch säger de på engelska.

Vi hörs! Eller ses i september!

torsdag 7 juli 2011

Bloggtorka

Igår ägnade ett holländskt nyhetsprogram nästan en tredjedel av sin sändning åt att kommentera att en holländsk turist hade hittats vid liv i spanska berg efter att ha varit försvunnen i tre veckor.
Visst är det fantastiskt att hon lever men att lägga mycket nyhetstid på det...
Nyhetstorka, alltså.

Och här är det bloggtorka. Jag längtar så vansinnigt efter att få sitta på altanen vid stugan i Bohuslän. Vill bara bort, bort... se något annat. En liten campingtrip till Skåne och Småland ska det bli också.

Men här...
Har ingen aning vad jag ska skriva om.
Jag vill inte skriva just nu. Jag vill läsa. Fast egentligen borde jag packa.

Ha en bra fortsättning på sommaren!

Vi hörs!

lördag 25 juni 2011

Den midsommarsupande svensken

Varning! Nu kommer en sådan där gnälligt utlandssvenskinlägg.
Men jag ska faktiskt ta upp det där med svenskens förhållande till alkohol.

Varför ska svensken alltid supa? Ja, jag vet, det finns andra folk som super också, speciellt när de är lediga eller är på en charterresa. Engelsmännen är inte så roliga de heller. Och skottarna ännu värre. Men skandinavierna tar oftast priset. Och det trots att spriten är DYR.

En annan sak jag har funderat över är varför svensken uppför sig så illa när han/hon dricker alkohol. Jag har sett många holländare hälla i sig ganska stora mängder öl. Utan att fördenskull bli otrevliga, tafsande och allmänt "dumma i huvudet". De blir glada och trevliga i stället (det är de redan innan, med det späds liksom på...)

Nykterist är ett ganska okänt begrepp i Holland. Jag skulle tro att det finns åtskilliga nyktra alkoholister i landet, men så gott som ingen som tex av religiösa skäl är nykterist (förutom muslimer, men bland dem är det ofta ganska accepterat med andra droger tex. hasch och somaliernas kat). Kampanjer som "en vit (helnykter) jul, för barnens skull" är också ett främmande begrepp. Att dricka alkohol i festliga sammanhang är helt accepterat. Att uppföra sig illa är det inte.
För att ta ett exempel; förra helgen tog vår församling avsked av vår präst som gick i pension. Givetvis serveras öl och vin (men också alkoholfria alternativ) på avskedsfesten.
I fredags slutade sonen grundskolan (motsvarande sexan i Sverige) och på den festliga avslutningen på kvällen bjöds föräldrarna på öl och vin. Och det på en kristen skola. Det är en självklarhet här.
Men såg jag någon som efter ett par glas betedde sig olämpligt. Nej.

Visst finns det undantag. Det finns vissa områden (speciellt på Waddenöarna i nordväst) som är beryktade för superiet under semestermånaderna. Vissa åker till vissa campingar bara för att supa.
Under rockfestivaler dricks det mycket. Och ett antal andra ungdomsfestivaler är väldigt blöta. Ett antal fall av "komasupande" (ungdomar som dricker sig till alkoholförgiftning) har uppmärksammats i media. Men det har varit fall där föräldrarna inte tycker det är "konstigt" att de låter sina trettonåringar dricka alkohol.
I vår bekantskapskrets tycker man det är konstigt om man låter ungdomar under sexton dricka alls (sexton är lagliga gränsen för att få köpa öl och vin i affären). Min dotter på drygt femton har aldrig smakat alkohol och det är ett medvetet eget val. Hon tycker jämnåriga som dricker är ganska fåniga. "Man kan ju ha kul ändå". Jag tror inte att hon börjar dricka några större mängder när hon blir sexton heller. Jag förmodar att hon skulle vara ganska unik i Sverige.

Ibland talar man om att svensken måste lära sig "dricka kontinentalt". Jag tror inte på det. Svenskens alkoholintag totalt är inte så stort jämfört med kontinentens. Nej, svensken måste lära sig att uppföra sig när han/hon dricker. Det sitter mer mellan öronen. Och man måste lära sig att det faktiskt finns ett läge mellan att inte dricka alls och supa. Jag har gått från att ha varit nästan nykterist till att helt ha ändrat uppfattning. Jag dricker både vin och öl. Men har aldrig någonsin varit riktigt full.

Midsommardagsregn

Regn idag. Men de lovar finfint väder i morgon. Äntligen sommarvärme.
Inte så att det berör mig så mycket mer. Jag har liksom tappat midsommarkänslan. Här firas det inte alls, denna typiska svenska företeelse. När barnen var små brukade jag ta dem till Sverige för att få uppleva svensk midsommar. Men det går inte längre, skolorna slutar inte förrän i juli. Och släpa mig iväg till något midsommarfirande på Svenska Kyrkan i Rotterdam eller någon svensk förening här i Holland blir heller inte av.

Vi firade ändå igår. Äldste sonen gick ut motsvarande sexan och det som kallas basskolan i Holland. Sedan är det fem eller sex år til som gäller"mittenskola" (middelbare onderwijs) i , motsvarande svenskt högstadium och gymnasium. Men att gå ut sexan (åttan här) är stor sak.Du lämnar din lilla, trygga skola och din klass som du känner sedan åtta år och flyttar över till en oftast stor skola, Det firar traditionellt med att klassen sätter upp en musikal som de låter familj och släkt se, och sedan blir det fest. Vi höll på till över elva igår. (Ingen skolavslutning i kyrkan så långt ögat kan se. Helt okänt begrepp i Holland. Inte ens de kristna skolorna har avslutning i kyrkan).

Dottern har hunnit med tre år av "mittenskola" och har några tuffa dagar bakom ryggen. Avslutningsprov, som kan vara avgörande för om man får gå över till "övre mittenskola" (gymnasium i Sverige), om man ligger nära icke godkänd i ett par ämnen. Hon hade tre icke godkänd, vilket är tillåtet, men man blir inte automatisk överflyttad. Efter att ha presterat bra sjönk det till icke godkänd i två ämnen,latin och tyska, som hon ändå inte har valt för nästa år. Nu blir det matte, biologi, kemi och fysik för hela slanten, och inga språk förutom nederländska, engelska och grekiska. Och ekonomi ovanpå det.
För se vad det blir av det, hon vet inte alls vad hon vill bli ännu.

Så nu äntligen är det sommarlov för de två äldsta. Den yngste måste traska till skolan ännu en vecka, sedan är det lov för honom också.Välförtjänt för alla tre.

Jag tycker det holländska skolsystemet fungerar bra. Det enda jag inte gillar är att de har ganska kort sommarlov, kortast i Europa tydligen, bara sex veckor (sju för mtitenskolan, med det ska ändras till sex det också). Totalt har de elva veckor per år. Hur många är det i Sverige? Fjorton? Jag vet inte hur de får ihop timmarna i Sverige, men jag tror att åtminstone svenska grundskolan har längre dagar än här.