Det här är egentligen en allför omfattande brunn att ösa i sent på kvällen; men jag länkar i alla fall: Birger Schlaug i en liten bloggdebatt med Svenska Kyrkans kommunikationschef Gunnar Sjöberg. Pratar Svenska kyrkan för lite om Jesus och hellre om miljö och sociala frågor?
Personligen kan jag inte se varför man inte kan prata om både och. Var ligger motsatsförhållandet?
Kanske pratar Svenska Kyrkan aningen för lite om Jesus, men det är kanske vi som uppfattar det så, eftersom det är kyrkans sociala resp. miljöengagemang som letar sig in i media. Media i allmänhet brukar ju inte rapportera om när kyrkan pratar om Jesus, det är ju inte direkt intressanta nyheter, om nu fattar vad jag menar. Först när kyrkan tränger sig utanför sin egen sfär blir det rubriker. Och då kan det lätt tolkas som att kyrkan hellre ägnar sig åt det där sociala än att predika evangelium.
Åandrasidan brukar de kyrkor som mest är kända för att predika evangelium kritiseras för att de inte gör något socialt, och gör det de mot förmodan det så brukar de beskyllas för att endast göra det för att de vill "frälsa själar".
Hur man än vänder sig så...
Dessutom tycker jag det är lite tråkigt när personer icke aktiva i kyrkan, speciellt ateister, troende eller inte, tenderar att vilja fösa in kristna i ett fack, nämligen det "konservativa". Om man inte är bokstavstrogen vad det gäller Bibeln (det vill säga traditionellt konservativ i moralfrågor i synnerhet) och tror att Bibeln inte tolkas utan "ska läsas som den är skriven", så är man liksom inte riktigt kristen. Det vill säga den kristendom som kritiseras är den som kritikern tycker är "rätt kristendom". Troende som tror annorlunda, som till exempel är ödmjuk inför läsandet av Bibeln, eftersom varje läsare samtidigt lever sin egen tolkning (ni märker att jag studerar litteraturvetenskap för tillfället, lite miljöskadad), är inte renlärig.
Schlaug: Timbro och Svenska Kyrkan
Sjöberg: Schlaug, Stig-Björn och en väldigt liten gud
Visar inlägg med etikett Svenska kyrkan. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Svenska kyrkan. Visa alla inlägg
torsdag 31 mars 2016
onsdag 18 april 2012
Seglora Smedja snabb med att kalla bloggportalen Dagens Kyrka konservativ
Jag har ganska konsekvent slutat blogga om svenskkyrkliga företeelser. Dels för att jag inte tycker att jag har något (mer) att tillföra debatten, dels för att jag inte känner mig så värst svenskkyrklig längre. Har varit borta från Sverige för länge. Min kyrklighet de senaste arton åren har varit i följande ordning: anglikansk (England), Ekumenisk hemgrupp (Gabon), anglikansk/reformert (Oman), anglikansk (Syrien) samt reformert (Nederländerna).
Med andra ord; jag känner med ganska bred.
Det kan man inte alltid säga om Svenska Kyrkan och speciellt inte debatten inom den. När jag började blogga för några år sedan försökte jag driva en annan linje, en bredare, men det fick inte så mycket uppmärksamhet jag hade hoppats få och samtalet kom aldrig riktigt igång. Jag tröttnade på min egen röst och slutade blogga aktivt om svenskkyrkliga frågor.
Bloggportalen Dagens Kyrka bildades ganska nyss som en reaktion på den snedvridna debatten. Den vill värna om mångfald och hittills rymmer portalen bloggare med ganska varierande åsikter.
Den är bred och det är intressant ("på mångfalden känner vi igen vår kyrka", skriver de på förstasidan). Flera av bloggarna har jag också följt under flera år, med stor behållning, och några är nya för mig.
Seglora Smedja, vars polemik delvis var en orsak till att Dagens Kyrka bildades (om jag har uppfattat det rätt) är dock ganska snabb med att stämpla bloggportalen som konservativ. På något annat sätt kan man inte tolka orden: "...Dagens Kyrka är även namnet på en bloggportal med konservativa bloggare som Dag Sandahl och Håkan Sunnliden..."
I ett kort twittersamtal jag hade med Seglora Smedja var de väldigt snabba med att påpeka att jag hade felciterat dem (vilket jag hade och även tog tillbaka), men valde att inte reagera alls när jag (och Gabriel Fjellander, en av Dagens Kyrkas grundare) frågade om de trots allt såg Dagens Kyrka som en konservativ bloggportal. Jag tolkar tystnaden som att jag har uppfattat dem rätt. De vill inte dementera det via twitter i alla fall.
Det är tydligt (även i kommentarerna) att man låter portalens mest kända bloggare bestämma dess "färg". Jag vet inte heller hur jag ska tolka att de länkar till alla de refererar till i texten, men inte till Dagens Kyrka (det skriver dess URL, men väljer, jag antar medvetet, att inte lägga in en länk i texten). Hmm...
En av bloggportalens bloggare reagerar så här: "Oops! Där blev jag en konservativ kristen bloggare. Bra. Då kan ni stoppa in mig i ett fack och sluta läsa."
Det går inte låta bli undra om detta är Seglora Smedjans sätt att redan på förhand stämpla bloggportalen som konservativ för att slippa ta hänsyn till den (ungefär: "den är ju konservativ så då har man orsak till att strunta i den...")
Tråkigt för den svenskkyrkliga debatten om en ny debattpartner utsätts för kvävningsförsök i sin linda av motståndaren.
Men låt oss inte vara pessimistiska! Vi som är bredkyrkliga och längtar efter nyanser gillar när det händer saker som tar hänsyn till våra behov. Jag tror att Dagens Kyrka kan tillföra något.
--------------------------------------
Uppdatering 19 april 2012
Seglora Smedja har reagerat, om än inte på denna blogg (de undviker tydligen konsekvent "motståndares" bloggar). De tycker att "vi" (alltså de inom och utom Dagens Kyrka) överreagerar (de använder ord som "det blir ett herrans liv" och "vi" driver en "ickefråga". Seglora Smedjas satirtecknare skrev dessutom på Twitter "gör inte för stor grej av det här".
Om det är en ickefråga (dvs att bli kallad konservativ när man inte alls är det) får faktiskt de berörda bloggarna svara på. Jag har inte mer att tillföra debatten, tror jag.
Dessutom upplevde jag tonen i kommentaren på Segloras smedjas inlägg, se ovan, som nästan otrevlig.
Jösses, tänkte jag, vad har jag gjort? Sagt min mening? Sagt hur jag tolkade det hela?
Och jag kanske har helt fel. Seglora Smedja kanske välkomnar Dagens Kyrka, som de påstår, men kanske inte har lyckats visa så bra. I så fall tar jag tillbaka det jag har sagt inlägget om att de försöker hitta en orsak att inte ta med Dagens Kyrka i debatten.
Om det är en stor grej jag gör vet jag inte. Jag har haft ungefär 30 hits på detta inlägg. Det är väldigt LITE i bloggvärlden (många av de som läste är de som alltid läser mig, tex Facebookvänner som länkar vidare).
Jag är ganska nöjd att jag inte längre deltar i den svenskkyrkliga debatten.
--------------------------
En sak till:
Allt detta fick mig faktiskt att undra; hur ska man som bloggare vara för att inte räknas som konservativ eller för att Dagens Kyrka ska räknas som bred? Enligt Seglora Smedjas syn, alltså.
Det räcker tydligen inte att man tex är för prästvigda kvinnor eller samkönade äktenskap. Eller att man skriver ur ett befrielseteologiskt perspektiv (som på min tid i Sverige verkligen var vänster).
Med andra ord; jag känner med ganska bred.
Det kan man inte alltid säga om Svenska Kyrkan och speciellt inte debatten inom den. När jag började blogga för några år sedan försökte jag driva en annan linje, en bredare, men det fick inte så mycket uppmärksamhet jag hade hoppats få och samtalet kom aldrig riktigt igång. Jag tröttnade på min egen röst och slutade blogga aktivt om svenskkyrkliga frågor.
Bloggportalen Dagens Kyrka bildades ganska nyss som en reaktion på den snedvridna debatten. Den vill värna om mångfald och hittills rymmer portalen bloggare med ganska varierande åsikter.
Den är bred och det är intressant ("på mångfalden känner vi igen vår kyrka", skriver de på förstasidan). Flera av bloggarna har jag också följt under flera år, med stor behållning, och några är nya för mig.
Seglora Smedja, vars polemik delvis var en orsak till att Dagens Kyrka bildades (om jag har uppfattat det rätt) är dock ganska snabb med att stämpla bloggportalen som konservativ. På något annat sätt kan man inte tolka orden: "...Dagens Kyrka är även namnet på en bloggportal med konservativa bloggare som Dag Sandahl och Håkan Sunnliden..."
I ett kort twittersamtal jag hade med Seglora Smedja var de väldigt snabba med att påpeka att jag hade felciterat dem (vilket jag hade och även tog tillbaka), men valde att inte reagera alls när jag (och Gabriel Fjellander, en av Dagens Kyrkas grundare) frågade om de trots allt såg Dagens Kyrka som en konservativ bloggportal. Jag tolkar tystnaden som att jag har uppfattat dem rätt. De vill inte dementera det via twitter i alla fall.
Det är tydligt (även i kommentarerna) att man låter portalens mest kända bloggare bestämma dess "färg". Jag vet inte heller hur jag ska tolka att de länkar till alla de refererar till i texten, men inte till Dagens Kyrka (det skriver dess URL, men väljer, jag antar medvetet, att inte lägga in en länk i texten). Hmm...
En av bloggportalens bloggare reagerar så här: "Oops! Där blev jag en konservativ kristen bloggare. Bra. Då kan ni stoppa in mig i ett fack och sluta läsa."
Det går inte låta bli undra om detta är Seglora Smedjans sätt att redan på förhand stämpla bloggportalen som konservativ för att slippa ta hänsyn till den (ungefär: "den är ju konservativ så då har man orsak till att strunta i den...")
Tråkigt för den svenskkyrkliga debatten om en ny debattpartner utsätts för kvävningsförsök i sin linda av motståndaren.
Men låt oss inte vara pessimistiska! Vi som är bredkyrkliga och längtar efter nyanser gillar när det händer saker som tar hänsyn till våra behov. Jag tror att Dagens Kyrka kan tillföra något.
--------------------------------------
Uppdatering 19 april 2012
Seglora Smedja har reagerat, om än inte på denna blogg (de undviker tydligen konsekvent "motståndares" bloggar). De tycker att "vi" (alltså de inom och utom Dagens Kyrka) överreagerar (de använder ord som "det blir ett herrans liv" och "vi" driver en "ickefråga". Seglora Smedjas satirtecknare skrev dessutom på Twitter "gör inte för stor grej av det här".
Om det är en ickefråga (dvs att bli kallad konservativ när man inte alls är det) får faktiskt de berörda bloggarna svara på. Jag har inte mer att tillföra debatten, tror jag.
Dessutom upplevde jag tonen i kommentaren på Segloras smedjas inlägg, se ovan, som nästan otrevlig.
Jösses, tänkte jag, vad har jag gjort? Sagt min mening? Sagt hur jag tolkade det hela?
Och jag kanske har helt fel. Seglora Smedja kanske välkomnar Dagens Kyrka, som de påstår, men kanske inte har lyckats visa så bra. I så fall tar jag tillbaka det jag har sagt inlägget om att de försöker hitta en orsak att inte ta med Dagens Kyrka i debatten.
Om det är en stor grej jag gör vet jag inte. Jag har haft ungefär 30 hits på detta inlägg. Det är väldigt LITE i bloggvärlden (många av de som läste är de som alltid läser mig, tex Facebookvänner som länkar vidare).
Jag är ganska nöjd att jag inte längre deltar i den svenskkyrkliga debatten.
--------------------------
En sak till:
Allt detta fick mig faktiskt att undra; hur ska man som bloggare vara för att inte räknas som konservativ eller för att Dagens Kyrka ska räknas som bred? Enligt Seglora Smedjas syn, alltså.
Det räcker tydligen inte att man tex är för prästvigda kvinnor eller samkönade äktenskap. Eller att man skriver ur ett befrielseteologiskt perspektiv (som på min tid i Sverige verkligen var vänster).
fredag 12 februari 2010
Biskopar som gillar god mat och vin
Först ville Växjöbiskopen köpa in dyra lampor för 100 000 kr (med handgripliga konsekvenser), nu står det klart hur mycket svenska biskopar representerar för.
En som kommenterar tycker att det inte alls är konstigt om en trerätters middag för 60 pers kostar 9000 kr.
Inte jag heller. Det handlade visst om en stiftsmiddag. Vet inte riktigt vem som inbjuds till en sådan. Anställda och förtroendevalda? I så fall må det vara hänt. Men hade man bjudit på smörgåstårta i stället hade man kanske kunnat bjuda in många fler. Som tack för allt slit.
Men hela summan 278 000 kr för Linköpings biskops representation låter mycket, när Luleås biskop bara gjorde av med 20 000 kr. Han kanske bara bjöd de anställda på kaffe och bulle.
Ska en biskop verkligen bjuda på tre glas vin per måltid?
Hur lyxigt ska det vara? Ska en biskop uppföra sig som en företagsledare?
Är det rimligt att en biskop bjuder motsvarande drygt 1800 pers på en trerätters middag? Det är 30 stiftsmiddagar.
Eller hur man nu räknar.
Och för vem måste en lokal biskop respresentera? Lokala affärsmän? För det låter som om han försöker marknadsföra sig, eller nåt.
Hela världen uppskattar måltider. Folk på Haiti skulle uppskatta att de fick en.
Med tanke på att det finns en viss fattigdomstanke nedlagd i att vara kyrkans tjänare, så uppfattar jag det i alla fall, så kanske kyrkans chefer skulle tänka om.
En som kommenterar tycker att det inte alls är konstigt om en trerätters middag för 60 pers kostar 9000 kr.
Inte jag heller. Det handlade visst om en stiftsmiddag. Vet inte riktigt vem som inbjuds till en sådan. Anställda och förtroendevalda? I så fall må det vara hänt. Men hade man bjudit på smörgåstårta i stället hade man kanske kunnat bjuda in många fler. Som tack för allt slit.
Men hela summan 278 000 kr för Linköpings biskops representation låter mycket, när Luleås biskop bara gjorde av med 20 000 kr. Han kanske bara bjöd de anställda på kaffe och bulle.
Ska en biskop verkligen bjuda på tre glas vin per måltid?
Hur lyxigt ska det vara? Ska en biskop uppföra sig som en företagsledare?
Är det rimligt att en biskop bjuder motsvarande drygt 1800 pers på en trerätters middag? Det är 30 stiftsmiddagar.
Eller hur man nu räknar.
Och för vem måste en lokal biskop respresentera? Lokala affärsmän? För det låter som om han försöker marknadsföra sig, eller nåt.
"De vill komma åt mig för att jag uppskattar måltider", säger Linköpingsbiskopen.Biskopen får gärna uppskatta måltider. Men ska kostnaden för hans längtan efter kulinära upplevelser av hög klass tas ur kyrkans pengabörs?
Hela världen uppskattar måltider. Folk på Haiti skulle uppskatta att de fick en.
Med tanke på att det finns en viss fattigdomstanke nedlagd i att vara kyrkans tjänare, så uppfattar jag det i alla fall, så kanske kyrkans chefer skulle tänka om.
tisdag 22 september 2009
Mer om Biskop Bertil
Mer om Bertil Gärtner från Västnytt. Ett klart sevärt och ganska ödmjukt porträtt, men man kunde väl inte förvänta sig något annat från Jörgen Knudtzon.
Och Dagen skriver mer i dag också.
Jag skrev igår om biskop Bertil, och är helt klar över att många kände som jag.
Biskop Bertil lyckades med konststycket att vara både kontroversiell och folklig.
Det var fullt möjligt att inte hålla med honom och uppskatta honom på samma gång.
--
Och Dagen skriver mer i dag också.
Jag skrev igår om biskop Bertil, och är helt klar över att många kände som jag.
Biskop Bertil lyckades med konststycket att vara både kontroversiell och folklig.
Det var fullt möjligt att inte hålla med honom och uppskatta honom på samma gång.
--
måndag 1 december 2008
Like a Preacher needs Pain
Låt oss börja veckan med en gammal goding.
En gammal goding som aldrig hittar in i "Best of..." samlingarna.
Ändå är det en av låtarna som inspirerat mig mest. Överhuvudtaget.
Och varje gång jag hör den, så undrar jag om jag skulle våga ge mig på att skriva om det jag egentligen vill skriva om; nämligen präster och lekman inom Svenska Kyrkan.
Jag har minst två projekt i skrivbordslådan. Har inte vågat ta i dem på ett bra tag.
And the day yet to begin
As the room spins around
I need your love
I need your love.
Like thunder needs rain
Like a preacher needs pain
Like tongues of flame
Like a sweet stain
Need your love
I need your love.
Like a needle needs a vein
Like someone to blame
Like a thought unchained
Like a runaway train
Need your love,
I need your love.
Need your love
I need your love.
Like faith needs a doubt
Like a freeway out
Need your love.
Like powder needs a spark
Like lies need the dark
I need your love.
torsdag 27 november 2008
Missa inte Emanuel + Mer om kristna och miljö + judar och palestinier i Sydamerika
Missa inte Emanuels helgmålsringning i morgon.
Om ni missade programmet, här är en direktlänk.
-------------------------------------------------------
Det är kanske inte så känt att det bor fler kristna med rötter i Mellanöstern utanför Mellanöstern. Att de tidigare franska kolonierna i Afrika är fulla av libaneser är väl känt. Liksom du alltid kan hitta indier i länder som tidigare var brittiska kolonier, så kan du hitta libaneser (Syrien och Libanon var också franska kolonier en gång) i halva fransktalande Afrika.
Men de flesta med rötter i det kristna Mellanöstern finns i Sydamerika.
Dagen har idag en mycket intressant artikel om Chile, som enligt uppgift har den största palestinska kolonin utanför Mellanöstern. Läs om hur dialoggrupper mellan chilenska palestinier och chilenska judar ledde till en attitydförändring.
I Chile finns ca 70 000- 80 000 palestinier (många med ursprung i Betlehem) och ca 20 000 judar. Båda grupperna kom till Chile i början av 1900-talet, men invandringen av palestinier fortsätter än idag.
-----------------------------------------
Vad det gäller mitt tidigare inlägg Skapelsen ropar ivrigt, så fortsätter samtalet i kommentarsfälten. Jag ligger lågt ett tag till, jag vill nämligen väldigt gärna att fler ger sig in i samtalet och bidrar med sin mening. Kommentera mera!
Hör gärna mer från katoliker. Och er som vet mer om de nämnda bibelverserna (och andra på samma tema). Vad säger grundtexten?
En kommentar sade; "Det är en tanke bland vissa frikyrkliga att Bibeln inte behöver tolkas utan att dess budskap är uppenbart."
Allt är klart och färdigpacketerat, liksom. Strunta i att läsa bruksanvisningen (den brukar ändå vara så omöjlig att begripa).
Men ibland får jag för mig att även Birger Schlaug vill ha den kristna tron färdigpacketerad. Jag har förstå att han blir konfunderad. Men vad i världen är lätt att förstå?
Vad i livet är lätt att förstå?
Själv håller jag på och läser NT Wrights Surprised by Hope. Och lyssnar på ett seminarium, Reconstructing Hope, som han höll nyligen i USA. Lyssna själv här.
-----------------------------------------
Mer miljö:
SVT Debatt-bloggens Henrik Bergsten undrar lite om Newsmills nya betaltjänst. Svenska kyrkan var snabb med att hosta upp pengar för att komma in på den.
Men Bergsten undrar, kunde inte nyheten fått första plats på allmänna Newsmill.
"Varför ryms inte kyrkans artikel bland de “vanliga”? Är den så ointressant att de måste betala in sig? Ska organisationer betala för att få sin ointressanta artikel upplyft bland de artiklar som redaktionen bedömt som journalistiskt intressanta?"
"Femtiotusen! Som hittat!"
Jag hoppas innerligt att Svenska Kyrkan inte alltid resonerar så. (Jag menar egentligen: Jag hoppas att de inte var så när kyrkan gick in på Betal-Newsmill).
Dessutom verkar Anders Wejryd inte ha tagit Endtimers inflytande på allvar. Men deras bibeltolkning är ju också väldigt främmande för Svenska Kyrkan.
"Om du med eskapistiska tendenser menar att strunta i jorden och vänta på himlen så kanske något sådant har funnits, men säkert mycket lite när allt kommer till kritan."säger ärkebiskopen.
Jag har känslan av att han inte riktigt har hängt med i svängarna runt amerikansk politik de senaste åtta åren.
För den som fortfarande inte känner till Endtimershistorien, se videon The Doomsday Code med Tony Robinson:
onsdag 15 oktober 2008
Grund och mål för kristen tro
Jag har just suttit och jämfört två kyrkors svar på sina hemsidor på frågorna Vad är kristen tro? respektive Vad betyder det att vara kristen?
Church of England inleder så här:
Christian life is lived in relationship with God through Jesus Christ, and in common with other Christians in the church seeking to deepen that relationship and to follow the way that Jesus taught.
Svenska Kyrkan så här:
Svenska Kyrkan så här:
Kärlek är grund och mål för kristen tro. All äkta kärlek kommer från Gud. Det är kärleken som ger liv.
Jag tycker det är ganska stor skillnad. Det är klart att Svenska Kyrkan har rätt, på sätt och vis, för Gud är kärlek. Men att säga att det är grund och mål? Är inte Jesus grunden? Och målet ett liv i gemenskap med Gud?
Om man säger att grunden är kärlek så skulle man ju i princip kunna säga att vem som helst skulle kunna vara kristen, utan att fördenskull tro på Jesus Kristus, bara man har kärlek?
Det finns ju många, för att inte säga de flesta, icketroende som har kärlek, det vore ju förmätet att påstå något annat.
Om man fortsätter så finner man att Church of England talar att Gud är känd som Fader, Son och Helig Ande.
Svenska Kyrkan nämner inte ens den helige Ande.
Vad är detta, ett försök till extrem lågtrösklighet?
Att framställa det som om kristet liv inte är så annorlunda än övrigt liv?
Om kyrkans tro inte skiljer sig något nämnvärt från livet i övrigt, vad är det då för mening att bli kristen?
Jag bara undrar;
Varför är man rädd för att tala om det som är unikt med kristendomen, nämligen tron på Jesus Kristus?
onsdag 1 oktober 2008
Kristna vårdcentraler
Jag minns en gång för många år sedan när prästen i vår församling i sydvästa Göteborg drömde lite om att starta ett äldreboende på kristen grund. Där hela människan togs om hand, inte bara den utslitna kroppen.
Idéen som Råda församling har om en vårdcentral på kristen grund låter intressant. Människan är en andlig varelse, men den delen tas sällan om hand i vårdkarusellen.
Att eventuell vinst skulle komma församlingen till godo ser jag inte som fel, det är väl bättre än att de hamnar i privata fickor (som vinst från andra privata vårdalternativ kanske gör)
Socialdemokraten Carina Hägg kritiserar direkt och en del av hennes påpekanden är värda att fundera på. Ökar "religiösa" vårdcentraler segregationen? Kanske.
Men jag undrar om inte ett beslut om fritt vårdval i sig ökar segregationen? Fria val har ofta den effekten, se bara på hur ungdomar väljer gymnasieskolor i Göteborg. Du hittar inte en Hovåsbo på ett gymnasium i nordöstra stadsdelarna.
Andra åsikter från Hägg vittnar bara om hennes okunskap om kristendom. Det låter som om hon är rädd för extremhögerkristna yttringar.
Att Rådaprästen Lars T Gåreberg inte står för dem borde hon veta.
"Jag oroar mig för vad som händer när abortfrågan och frågor om preventivmedel kommer upp. Jag är rädd att unga tjejer förlorar på det här i slutändan, säger Hägg. Vidare:
"Jag är inte rädd för att människor möter präster och diakoner utan är positiv till religion, men jag vill ha en sekulär stat. Inte så sällan i Bibeln är kvinnan underordnad mannen, och det kan färga av sig i terapisamtalen på vårdcentralen."
Vad är det hon oroar sig för? Att preventivmedel inte ska erbjudas till unga tjejer? Att abort inte ska komma på fråga? På vilket sätt skulle det färga av sig i terapisamtalen? Skulle terapeuten/prästen sitta och pusha för att kvinnan ska tillbaka till spisen och lyda sin man i allt under terapisamtal?
Låter absurt, och vittnar som sagt om att Hägg inte vet vad hon talar om. Vet hon överhuvudtaget något om professionell själavård inom kyrkan? Vet hon något om kyrkans diakonala arbete som koncentrerar på tjänande? Antagligen inte.
Egentligen tror jag att hon är rädd för valfriheten. Om en vårdcentral på kristen grund erbjuder bra vård kommer folk att söka sig dit, oavsett personlig tro. Och det på bekostnad av den statliga vården.
Kanske finns det en rädsla för den valfrihet, eller den valfrihet som borde finnas, i fråga om en abort. Idag är det tabu att tala om alternativ till abort. Det är också tabu att tala om den livsstil som leder till oplanerade graviditeter.
Att det i ett modernt och rikt samhälle inte skulle finnas plats för en vårdcentral som eventuellt skulle erbjuda sina patienter ett alternativ till det som annars är norm (tex abort vid oönskade graviditeter) tycker jag är skrämmande.
Och som sagt, med fritt vårdval, kan man välja fritt. Har man bestämt sig för abort går man nog inte till en vårdcentral som ber en tänka efter och fundera på alternativ. Men som det är idag finns ju inte det alternativet.
Gåreberg avslutar;
"den kristna inriktningen går endast ut på att vårdcentralen inte bara fokuserar på kroppen, utan även på själen."
Så Hägg borde vara lugn, i alla fall i Rådafallet. Ingen ska pracka på någon religion mot deras vilja. Bara erbjuda lite helhetssyn. Det finns många som har behov av det och de hittar den sällan inom den vanliga primärvården.
----
Uppdatering:
Leo Holtter skriver mer... och reder ut begreppen.
torsdag 11 september 2008
Lite om kyrkans låsta skafferi
Och nu över till något helt annat...
Jag har missat Ann Heberlein-debatten lite. Det må vara hänt, jag hade semester...
Men idag reagerar biskop Antje Jackelén i både Dagen och Kyrkans Tidning.
Hon säger bland annat att Heberlein skjuter över målet och att "i kyrkans skafferi finns allt från spädbarnsmjölk till grovbröd".
Det må vara hänt, men tänk om skafferiet är låst?
Brygubben reagerar i ett, enligt min mening, lysande blogginlägg:
"Av reaktionerna på Heberleins artikel att döma har hon passerat en osynlig gräns och bett om förtroendet att få låna nyckeln till kyrkans skafferi. Nu blir hon tillrättavisad. Handlar det om att markera vem som har nyckelmakten?"
Vad är det för kyrka vi har om vi själv måste se till att föda oss? Då kan man ju lika gärna stänga in sig i sin kammare, med sin Bibel och försöka klara sig själv.
Och jag höjer rösten nästan lika desperat som Heberlein;
Vi behöver kyrkan, vi behöver er präster, vi behöver ert enorma teologiska kunnande och förmåga att undervisa om kristen tro. Varför gör ni inte det då?
Det är många som hungar, inte bara Ann Heberlein.
tisdag 17 juni 2008
Susan Howatch i Dagen
Mer England! Nu har jag riktigt kommit igång, så jag fortsätter.
Anna Sophia Bonde använder sig av Susan Howatch romanserie om Church of England i sin krönika i Dagen idag. Kul. Alltså inte bara jag och Inga-Lina som uppmärksammar Howatch
Bonde skriver bland annat;
"Alla böckerna innehåller långa partier med konfidentiella samtal mellan någon klok präst och en människa i djupaste livskris. De har fått mig att undra över tillståndet för själavården i min egen kyrka och tid. Finns det många goda själavårdare: skarpsinniga, fromma, goda auktoriteter?"
Jag har skrivit om Susan Howatch förut. Börjar känna mig tjatig. Men faktum är att dessa böcker är några av de få som jag läser om. Flera gånger dessutom.
Tyvärr är romanserien Bonde refererar till svår att få tag på, men köper man andrahand så brukar det lyckas. I USA verkar böckerna vara lättare att få tag på.
Den nya sviten, kopplad till kyrkan den också, är lättare att få tag på bla genom Amazon.
Howatch skriver med insikt om engelska kyrkan, dess präster och lekmän. Och det är nästan gastkramande spännande ibland.
Starbridge-serien: Om präster och biskopar i den fiktiva staden Starbridge (Salisbury antagligen).
Glittering Images
Glamorous Powers
Ultimate Prizes
Scandalous Risks
Mystical Paths
Absolute Truths
St Benet-serien: Om präster och lekmän kopplade till ett sk Healing Center i kyrkan St Benet i London, och de människor som de genom sitt arbete kommer i kontakt med.
A question on integrity (Wonder Worker i USA)
The High Flyer
The Heartbreaker (recension här)
Anna Sophia Bonde använder sig av Susan Howatch romanserie om Church of England i sin krönika i Dagen idag. Kul. Alltså inte bara jag och Inga-Lina som uppmärksammar Howatch
Bonde skriver bland annat;
"Alla böckerna innehåller långa partier med konfidentiella samtal mellan någon klok präst och en människa i djupaste livskris. De har fått mig att undra över tillståndet för själavården i min egen kyrka och tid. Finns det många goda själavårdare: skarpsinniga, fromma, goda auktoriteter?"
Jag har skrivit om Susan Howatch förut. Börjar känna mig tjatig. Men faktum är att dessa böcker är några av de få som jag läser om. Flera gånger dessutom.
Tyvärr är romanserien Bonde refererar till svår att få tag på, men köper man andrahand så brukar det lyckas. I USA verkar böckerna vara lättare att få tag på.
Den nya sviten, kopplad till kyrkan den också, är lättare att få tag på bla genom Amazon.
Howatch skriver med insikt om engelska kyrkan, dess präster och lekmän. Och det är nästan gastkramande spännande ibland.
Starbridge-serien: Om präster och biskopar i den fiktiva staden Starbridge (Salisbury antagligen).
Glittering Images
Glamorous Powers
Ultimate Prizes
Scandalous Risks
Mystical Paths
Absolute Truths
St Benet-serien: Om präster och lekmän kopplade till ett sk Healing Center i kyrkan St Benet i London, och de människor som de genom sitt arbete kommer i kontakt med.
A question on integrity (Wonder Worker i USA)
The High Flyer
The Heartbreaker (recension här)
söndag 25 maj 2008
Om att omvända Göran Skytte
Jag kan inte komma på att jag har läst några positiva recensioner av Göran Skyttes självbiografiska Omvänd.Inte så att jag hade förväntat en från Kyrkans Tidning:
"...men någonstans, trots författarens tydliga
vilja att vara öppen och ibland till och med självutlämnande, griper det mig ändå inte riktigt i hjärtat. Kanske har det ändå delvis med debattören och polemikern Skytte att göra, som man inte riktigt slipper ifrån. Slängarna mot det som Skytte
väljer att kalla det ”politiskt korrekta” inom kyrkan, och som han ser som det största hotet mot den ”äkta” kristendomen efterlämnar en lite obehaglig känsla."
Hoppsan! Det verkar som recensenten känner sig personligt påhoppad. Det är kanske inte så konstigt, jag antar att det är svårt att inte känna sig påhoppad, om man själv tillhör Svenska Kyrkans politiskt korrekta gren (räknar givetvis KT dit, som ni förstår).
Inte heller en från Göran Greider i DN. Greiders Jesus, som mer liknar en vishetslärare, kan kanske vara lätt att tro på. Behövs ingen riktig omvändelse där.
(Rättelse. Har hittat en positiv recension. Dagen förstås.)
----
Jag tror att det är svårt att vara objektiv när man recenserar Skyttes Omvänd. Jag gör inte anspråk på att vara objektiv.
Detta är en personlig recension. Låt mig förklara lite varför Skyttes texter berör mig så, på olika sätt:
Internet förde mig för några år sedan närmare Sverige. Efter en tid i Afrikas djungler och Mellanösterns öknar var jag plötsligt online och jag började söka mig hemåt.
Ett av de första whao-upplevelserna på internet var att genom SvDs ledarsida upptäcka att Göran Skytte hade blivit kristen och dessutom:
Han hade mage att sympatisera med kristna som de flesta andra ville sopa under mattan, vända ryggen till eller slänga ut ur kyrkan (och det ända bort till Rom, helst).
Han hade mage att sympatisera med dem, precis som jag.
Jo, jag har mage jag också, trots att jag inte tillhör den kristna rödvinshögern (epitet skapat av käre bloggvännen Schlaug. "Vad är då jag?" blev min reaktion. Kristen ölvänster?... Skämt åsido, mer om Skyttes politiska sida strax).
I alla fall, jag blev eld och lågor när jag läste tex. Dissidenterna fascinerar och Kul att vara kristen-det spirar och gror. Varför?
Jo, precis så kände jag också.
Skytte har själv sagt om den storm som krönikorna gav upphov till: ”frågan rör vid något som går långt utanför vad jag kan förstå”. Han hade helt enkelt kommit för nära elden.
Jag kan reta mig oerhört på vissa inslag i Skyttes lördagskrönikor i SvD. (Tröttsamt borgerliga till sin karaktär när hans krönikor handlar om något politiskt, även om en dos ömhet kan smyga sig in i bland). Andra tycker jag är lysande. Att jag hyser någon slags hatkärlek till det Skytte skriver, det sticker jag inte under stol med. Och jag konstaterar att när Skytte berör något andligt så läser jag med intresse, är det en politisk krönika "bläddrar" jag snabbt igenom. (Kanske har det med att göra att jag är utlandssvensk, för mycket inrikespolitik och jag hänger helt enkelt inte med).
Jag är inte, och kommer nog aldrig att bli, en riktig högermänniska, politiskt sett. Trots att många av mina åsikter är rent borgerliga. De röda generna sitter väl för hårt fast. Samtidigt ogillar jag den politiserade röda Svenska Kyrkan, för det är den, röd alltså, och där delar jag Skyttes åsikter.
Jag ogillar för övrigt politiseringen av kyrkan överhuvudtaget, så jag hade nog reagerat på samma sätt om den hade varit politiskt blåfärgad.
Greider påstod att Skytte tog kristendomen till hjälp för att försvara sitt byte av politisk ideologi. "Hålla Gud i handen", kallar han det.
Kvalificerat skitsnack, skulle jag säga. Vem är så galen att han blir kristen av den orsaken. Att Skytte var rädd för att bli kallad just galen vittnar han ju själv om: "jag var rädd för att bli stolle-förklarad", skriver han. Vilken person som helst i hans framträdande position skulle väl känna rädsla i en sådan situation. Och dessutom var han "rädd för vad allt det där skulle göra med" honom.
För när en annan, som inte står i rampljuset, tycker det är jobbigt, varför skulle då inte en kontroversiell toppjournalist tycka det?
(För det är ju ändå så, man blir gärna stolle-förklarad som kristen. Jag menar inte att man ska skämmas för det, bara att det är jobbigt att bli stolle-förklarad).
Tillbaka till Omvänd.
Skyttes omvändelse var inte lätt. Är inte lätt, borde jag kanske säga, riktigt färdig är man ju aldrig.
Jag tycker att det är gripande läsning. Det griper tag om hjärtat hos mig, i motsats till Kyrkans Tidnings recensent.
Skrivet med en rapp, ganska kortfattat stil. Och självutlämnande.
Den till det yttre starke och nästan bufflige Skytte är en helt annan inuti. Jag har svårt att fatta att han har kämpat så med dåligt självförtroende och depressioner och att han har haft så många personliga bakslag i livet.
En omvändelse är inte logisk.
Inte heller sker den för att man intellektuellt har resonerat sig fram till en tro (det finns säkert de som har lyckats med det, men jag tror personligen att de är i en minoritet).
I stället är det så tydligt att Gud griper in. Också i Skyttes fall. Gud är den som vänder en människa om, inte människan själv. Eller någon annan människa.
Den okända gamla damen, den typiska kyrktanten, som tar tag i Skytte och säger att hon ber för honom, är en av episoderna i boken som fastnar.
(Jag säger bara, sluta aldrig be för andras omvändelse!)
Det är en berättelse om en resa. Resan från skjutjärnsjournalisten som var söndrig inuti, till kolportören som reser runt med sina skrifter och berättar om sin glädje att tillhöra Jesus.
Och med hela Skyttes omvändelse klar för mig, så kan jag tänka;
Om nu Gud lyckades omvända Skytte...
...då borde han kunna omvända vem som helst.
Det gör mig hoppfull. Förtröstansfull. Och jag fortsätter att be för nära och kära, vänner i när och fjärran, som ännu inte har vänt om.
---
"... det räcker inte med att man blir omvänd en gång. Omvändelsen pågår hela tiden, oavbrutet, gång på gång.
Behovet av omvändelse är oändligt - och vi blir oändligen omvända.
Om vi vill det. Men ibland också om vi inte vill det."
Göran Skytte, Omvänd, s.195
måndag 19 maj 2008
Börja om från början
De som känner till mina romanskrivarambitioner och speciellt de som vet vad jag kämpar med, sätter kanske kaffet i halsen och tror att jag ska börja om från början.
Inte alls så.
Jag vill bara reflektera lite över ett par saker jag har läst, så här på måndag morgon.
Jag återkommer ofta till bloggen Jesus Creed, även om jag inte hinner läsa allt som denne produktive professor i Religious Studies, North Park University, Chicago, Illinois skriver. När hinner Scot McKnight med sitt jobb?
Han kastade ut en fråga till ett annat pastorer häromsistens:
"If you could start all over again, knowing what you know now, what would you focus on? Or, if you gave a young pastor some advice, what would you tell him or her to focus on?"
Alla svar finns att läsa här, men jag fastnade för den från John Ortberg, pastor i San Fransisco, (ett utdrag):
"If I could begin ministry all over again, I would spend time seeking to become a healthier person, emotionally and spiritually---
If I could start all over again, I would spend more time in solitude getting ready for ministry. I would have spent more time getting feedback from people who knew me best. I would try to walk through the pain of letting go what I thought I needed to do and who it was I thought I needed to be so that I could have served with more freedom and effectiveness."
Jag avundas inte kyrkliga ledare. Jag försöker att inte beundra dem heller. Men jag känner stor respekt för dem som erkänner sina svagheter.
Och jag känner stor tacksamhet inför dem som tar på sig en ledarroll och vågar gå in och försaka så mycket för att leda oss andra vilsna får.
En som säkert känner att hon måste börja om från början är Kyrksyster. Mycket har hänt, det finns att läsa på hennes blogg.
Mitt i allt det svåra försöker ändå Kyrksyster sig på att göra det som har karaktäriserat hennes blogg; att presentera och försvara kristen tro på ett förståeligt och ödmjukt sätt.
Hon bekymrar sig över att sympatier för hennes situation kan låta så här: "...Ja, se där hur ond Gud och kristendomen är."
Kyrksyster replikerar:
"Det gör mig ont att det som drabbat mig blir ett vapen i handen på trons motståndare---
Det som händer mig händer därför att människan visar sig i sin prydnad. Högmod, prestige och makt är ett problem för alla människor. Det spelar ingen roll vilken ideologi eller livsåskådning hon har. Människan är fallen i synd."
Hur skulle du svara på ett liknande påstående, som egentligen är en variant på hur kan du tro när världen är så ond? (Alternativt: Hur kan du tro på en god Gud i skuggan av jordbävningar i Kina och orkaner i Burma?)
Vad skulle du koncentrera dig på om du skulle "börja om från början" (du behöver inte vara kyrklig ledare för att svara) ?
Inte alls så.
Jag vill bara reflektera lite över ett par saker jag har läst, så här på måndag morgon.
Jag återkommer ofta till bloggen Jesus Creed, även om jag inte hinner läsa allt som denne produktive professor i Religious Studies, North Park University, Chicago, Illinois skriver. När hinner Scot McKnight med sitt jobb?
Han kastade ut en fråga till ett annat pastorer häromsistens:
"If you could start all over again, knowing what you know now, what would you focus on? Or, if you gave a young pastor some advice, what would you tell him or her to focus on?"
Alla svar finns att läsa här, men jag fastnade för den från John Ortberg, pastor i San Fransisco, (ett utdrag):
"If I could begin ministry all over again, I would spend time seeking to become a healthier person, emotionally and spiritually---
If I could start all over again, I would spend more time in solitude getting ready for ministry. I would have spent more time getting feedback from people who knew me best. I would try to walk through the pain of letting go what I thought I needed to do and who it was I thought I needed to be so that I could have served with more freedom and effectiveness."
Jag avundas inte kyrkliga ledare. Jag försöker att inte beundra dem heller. Men jag känner stor respekt för dem som erkänner sina svagheter.
Och jag känner stor tacksamhet inför dem som tar på sig en ledarroll och vågar gå in och försaka så mycket för att leda oss andra vilsna får.
En som säkert känner att hon måste börja om från början är Kyrksyster. Mycket har hänt, det finns att läsa på hennes blogg.
Mitt i allt det svåra försöker ändå Kyrksyster sig på att göra det som har karaktäriserat hennes blogg; att presentera och försvara kristen tro på ett förståeligt och ödmjukt sätt.
Hon bekymrar sig över att sympatier för hennes situation kan låta så här: "...Ja, se där hur ond Gud och kristendomen är."
Kyrksyster replikerar:
"Det gör mig ont att det som drabbat mig blir ett vapen i handen på trons motståndare---
Det som händer mig händer därför att människan visar sig i sin prydnad. Högmod, prestige och makt är ett problem för alla människor. Det spelar ingen roll vilken ideologi eller livsåskådning hon har. Människan är fallen i synd."
Hur skulle du svara på ett liknande påstående, som egentligen är en variant på hur kan du tro när världen är så ond? (Alternativt: Hur kan du tro på en god Gud i skuggan av jordbävningar i Kina och orkaner i Burma?)
Vad skulle du koncentrera dig på om du skulle "börja om från början" (du behöver inte vara kyrklig ledare för att svara) ?
måndag 14 april 2008
Måndagströghet
Jag tror jag har klagat på måndagar tidigare. Vem gör inte det?
Bloggen går på lågvarv just nu. Kan inte komma på något vettigt att skriva.
Vanliga aktiva jag hade för länge sedan bloggat om ledarskribenters grodor (om det nu var det), hur jag sympatiserar med Manne, hur jag inte för något ögonblick kan sätta mig in i hur förfärligt smärtsamt det måste vara för Englas familj och vänner just nu (men det gör ont ändå).
I huvudet finns också planer på bokrecensioner av Rob Bells Sex God och Jo Nesbös deckare om Harry Hole.
En sak vill jag dock uppmärksamma, vår kära bloggande diakon, Kyrksyster, har lämnat sitt IRL-jobb. Många orsaker bakom detta beslut, jag vet, och jag vet att jag endast har sett en sida av konflikten (nämligen Kyrksysters). Men när kravet ställdes att hon skulle sluta blogga, då blev det tydligen droppen för Kyrksyster.
Jag som under lång tid har njutit av Kyrksysters kloka blogginlägg, och tillika kloka kommentarer på min och andras bloggar, tycker givetvis detta är jättetråkigt.
Jag säger bara till domkapitlet i Linköping med flera, hade detta inte kunnat lösas på ett bättre sätt? Jag har inte hela bilden, jag vet... men så är det ju ibland. Man tar parti av olika anledningar.
Kära Kyrksyster, sluta för allt i världen inte blogga! Bli bloggande diakon på heltid, i så fall skulle du väl vara den första.
Bloggen går på lågvarv just nu. Kan inte komma på något vettigt att skriva.
Vanliga aktiva jag hade för länge sedan bloggat om ledarskribenters grodor (om det nu var det), hur jag sympatiserar med Manne, hur jag inte för något ögonblick kan sätta mig in i hur förfärligt smärtsamt det måste vara för Englas familj och vänner just nu (men det gör ont ändå).
I huvudet finns också planer på bokrecensioner av Rob Bells Sex God och Jo Nesbös deckare om Harry Hole.
En sak vill jag dock uppmärksamma, vår kära bloggande diakon, Kyrksyster, har lämnat sitt IRL-jobb. Många orsaker bakom detta beslut, jag vet, och jag vet att jag endast har sett en sida av konflikten (nämligen Kyrksysters). Men när kravet ställdes att hon skulle sluta blogga, då blev det tydligen droppen för Kyrksyster.
Jag som under lång tid har njutit av Kyrksysters kloka blogginlägg, och tillika kloka kommentarer på min och andras bloggar, tycker givetvis detta är jättetråkigt.
Jag säger bara till domkapitlet i Linköping med flera, hade detta inte kunnat lösas på ett bättre sätt? Jag har inte hela bilden, jag vet... men så är det ju ibland. Man tar parti av olika anledningar.
Kära Kyrksyster, sluta för allt i världen inte blogga! Bli bloggande diakon på heltid, i så fall skulle du väl vara den första.
tisdag 15 januari 2008
Multikulturell helgmålsringning från Bergsjön
Någon som såg helgmålsbönen i lördags den 12 januari?
Om inte, här får ni chansen igen, och passa på, det brukar inte ligga ute mer än en månad på webben.
Helgmålsringningen kommer från Bergsjöns kyrka i nordöstra Göteborg, en utpräglad invandrarförort. Bland annat finns det många arabisktalande kristna i Bergsjön. Helgmålsringningen är riktigt multikulturell. Kyrkoherde Leif Dahlin läser till och med välsignelsen på arabiska.
Här måste jag givetvis tala om vad som är huvudorsaken till att jag länkar till detta. Leif är nämligen en mycket god vän och om någon skulle fråga mig om jag har någon andlig mentor eller förebild, så är det han. Ödmjuk och samtidigt totalt orädd. Han har varit missionär i Malaysia, stiftsadjunkt i Skara, präst i överklassförorten Askim och nu kyrkoherde i den totala motsatsen Bergsjön. Tiden i Bergsjön har fått honom att engagera sig i de kristnas situation i Mellanöstern, vilket ledde honom och några fler från Göteborgs stift på en annorlunda pilgrims- och studieresa till Syrien och Libanon hösten 2005.
Litet tillägg.
Jag kan inte låta bli att berätta om följande episod. Gunnar Kampe satt i bilen med oss och studerade fascinerat den hektiska kvällstrafiken i centrala Damaskus. Plötsligt utbrast han: "Nu förstår jag varför de kör som de gör i Hjällbo!"
Om inte, här får ni chansen igen, och passa på, det brukar inte ligga ute mer än en månad på webben.
Helgmålsringningen kommer från Bergsjöns kyrka i nordöstra Göteborg, en utpräglad invandrarförort. Bland annat finns det många arabisktalande kristna i Bergsjön. Helgmålsringningen är riktigt multikulturell. Kyrkoherde Leif Dahlin läser till och med välsignelsen på arabiska.
Här måste jag givetvis tala om vad som är huvudorsaken till att jag länkar till detta. Leif är nämligen en mycket god vän och om någon skulle fråga mig om jag har någon andlig mentor eller förebild, så är det han. Ödmjuk och samtidigt totalt orädd. Han har varit missionär i Malaysia, stiftsadjunkt i Skara, präst i överklassförorten Askim och nu kyrkoherde i den totala motsatsen Bergsjön. Tiden i Bergsjön har fått honom att engagera sig i de kristnas situation i Mellanöstern, vilket ledde honom och några fler från Göteborgs stift på en annorlunda pilgrims- och studieresa till Syrien och Libanon hösten 2005.
I väntan på att äta mezze på en typisk arabisk restaurang
i gamla stan, Damaskus. Förutom Leif Dahlin (vit skjorta) och undertecknad
återfinner ni bla. Gunnar Kampe (intill mig), som i nästan fyrtio år var präst i
Angered, Göteborg.
Litet tillägg.
Jag kan inte låta bli att berätta om följande episod. Gunnar Kampe satt i bilen med oss och studerade fascinerat den hektiska kvällstrafiken i centrala Damaskus. Plötsligt utbrast han: "Nu förstår jag varför de kör som de gör i Hjällbo!"
onsdag 5 december 2007
Kyrkans överlevnadsstategier
Det känns ibland lite märkligt att att följa utvecklingen av Svenska Kyrkan från ett utanförperspektiv. Jag var en gång en obrottsligt lojal medlem i Svenska Kyrkan, höll mig lojalt till territorialprincipen (gick jag till en annan kyrka än min egen, så upplevde jag att jag svek), satt i kyrkoråd, var kyrkvärd, jobbade med konfirmander och extraknäckte som kyrkvaktmästare. Säg något som jag inte har gjort. Jo, jag har inte predikat...
Genom utlandsflytt drogs min svenskkyrkliga rötter långsamt upp. De senast åren har jag varit med ett ett otal kyrkor, cellkyrkor, anglikanska kyrkan, reformerta kyrkan, eller en blandning.
Nu tar det emot att gå på gudstjänst i Svenska Kyrkan, om det inte är en välbesökt sådan. Det finns inget värre än halvtomma kyrkor. Och så alla som inte vågar sjunga med i psalmsången (är det typiskt svenskt?), så att jag måste dra hela psalmsångsvagnen själv.
På sommaren, när jag för det mesta är i Sverige, går jag inte i kyrkan. Tomma sommarkyrkor gör mig deppig. I somras lyckades jag åka iväg med familjen till Åh kyrka, och det var ett undantag. Folk, sång, hyfsad predikan... som det ska vara...
Elisabeth Sandlunds tips i Dagen för Svenska Kyrkans överlevnad är vettiga. Det största problemet som jag ser det är kyrkobyggnaderna. Hur ska fattiga församlingar ha råd att ta hand om sin stora dyra kyrkor? Om inte staten går in och stöttar, vad det gäller riktiga byggnadsminnen, då undrar jag om det inte kommer att bli som i många andra länder; kyrkor säljs och blir något annat.
När vi bodde i England besökte vi ofta Norwich som en gång hade lika många kyrkor som antalet veckor på året (enligt stadsguiden). Nu har många kyrkor blivit bostäder, biosalonger, koncertlokaler. Ve och fasa, eller?
Jag hade faktiskt inte några problem med det, så länge det var tydligt att det inte var en kyrka längre. Men det är klart, om man har gått till samma församlingskyrka i femtio år och den sedan blir en blir en biograf, då är det klart att det kan kännas jobbigt.
Något har jag lärt mig i utlandskyrkorna; Svenska Kyrkan har varit oerhört bortskämd. Jag vet inga andra kyrkor som har så många anställda.
Den kyrkan jag nu är med i har en anställd, vad jag fattar; prästen. Alla andra är frivilliga, musiker, barnledare, ungdomsledare, diakoner...
Alla insamlade pengar går till att hålla kyrkan igång. Liknar väl svenska frikyrkor, antar jag.
Sandlund nämner att kyrkan inte ska konkurrera som ett företag. Nej, kanske inte med andra "fritidssysselsättningar". Men sedan nämner hon territorialprincipen och att den måste avskaffas. Jag håller helt med, men samtidigt måste jag påpeka att då släpper vi också in konkurrensen mellan kyrkorna. En kyrka som är "populär" drar givetvis in mer pengar. Så enkelt är det. Och egentligen tycker jag inte att det är fel. Men kanske lite olyckligt. Eller?
"Låt med den fasta basen många blommor blomma", säger Sandlund vidare. Också klokt. Svenska Kyrkan är idag alldeles för enspårig. Låt minoriteten få plats, även om du inte håller med den! Låt församlingarna få mer bestämmanderätt!
Ja, och viktigast av allt givetvis; kompromissa inte med kyrkans uppgift, att representera Jesus Kristus.
Kyrkan måste visa att den inte är en serviceinrättning och folk i allmänhet måste fatta att kyrkan är ett ställe där man möter Gud, inte bara anlitar vid livets stora högtider.
Man låter döpa sitt barn, därför att man vill att det ska tillhöra Guds kyrka, inte för att det är tradition. Och döper sitt barn gör man i kyrkan, inte hemma i trädgården. För att ta ett exempel.
Svenska Kyrkan står inför en genomgripande förändring, tror jag. Kris? Kanske. Men kris leder ofta till något bättre. Det ska bli intressant att blicka tillbaka om tio år och se vad som har hänt.
----------
Liten uppdatering:
Lennart Koskinen verkar ha en del idéer hur kyrkan ska vända den negativa trenden. "Tydligare information till medlemmarna om verksamheten, en bättre hemsida på internet, ökad närvaro på arbetsplatser och i skolor, mer samverkan med idrottsrörelsen är några av recepten i krispaketet.Koskinen vill också få till stånd fler och bättre samtal med nyblivna föräldrar så att de uppmuntras att döpa sina barn. Dopet är ju numera nödvändigt för medlemskap i Svenska kyrkan."
Men hjälp säger jag bara. Inget fel i ökad närvaro och mer samverkan. Men tror han verkligen att medlemsflykten ska stoppas med bättre hemsidor? Virtuell kyrka i all ära, men hur vore det att erbjuda en levande gudstjänstgemenskap i stället? Så att folk som blir intresserade av bra hemsidor har något verkligt att gå till om de skulle få för sig att göra det!
Satsa först på de medlemmar som är aktiva och skit i medlemssiffrorna!
Och uppmuntra föräldrar att döpa sina barn!
Uppmuntra?
Jag tycker Koskinen behandlar vuxna människor som barn om han inte tror att de själva kan ta det beslutet. Antingen är man väl intresserad av att döpa sina barn eller så är man det väl inte. Varför måste man uppmuntra? Som om nyblivna föräldrar kanske har glömt det där i hastigheten, det där med att döpa sina barn...
Nej, satsa i stället på att predika det glada budskapet om Jesus för vuxna sansade människor. Om de sedan blir intresserade av kyrka och tro och alltihop, då kommer de att vilja döpa sina barn och kanske sig själva också.
Men att döpa för att få upp medlemssiffrorna, det är ju absurt.
Genom utlandsflytt drogs min svenskkyrkliga rötter långsamt upp. De senast åren har jag varit med ett ett otal kyrkor, cellkyrkor, anglikanska kyrkan, reformerta kyrkan, eller en blandning.
Nu tar det emot att gå på gudstjänst i Svenska Kyrkan, om det inte är en välbesökt sådan. Det finns inget värre än halvtomma kyrkor. Och så alla som inte vågar sjunga med i psalmsången (är det typiskt svenskt?), så att jag måste dra hela psalmsångsvagnen själv.
På sommaren, när jag för det mesta är i Sverige, går jag inte i kyrkan. Tomma sommarkyrkor gör mig deppig. I somras lyckades jag åka iväg med familjen till Åh kyrka, och det var ett undantag. Folk, sång, hyfsad predikan... som det ska vara...
Elisabeth Sandlunds tips i Dagen för Svenska Kyrkans överlevnad är vettiga. Det största problemet som jag ser det är kyrkobyggnaderna. Hur ska fattiga församlingar ha råd att ta hand om sin stora dyra kyrkor? Om inte staten går in och stöttar, vad det gäller riktiga byggnadsminnen, då undrar jag om det inte kommer att bli som i många andra länder; kyrkor säljs och blir något annat.
När vi bodde i England besökte vi ofta Norwich som en gång hade lika många kyrkor som antalet veckor på året (enligt stadsguiden). Nu har många kyrkor blivit bostäder, biosalonger, koncertlokaler. Ve och fasa, eller?
Jag hade faktiskt inte några problem med det, så länge det var tydligt att det inte var en kyrka längre. Men det är klart, om man har gått till samma församlingskyrka i femtio år och den sedan blir en blir en biograf, då är det klart att det kan kännas jobbigt.
Något har jag lärt mig i utlandskyrkorna; Svenska Kyrkan har varit oerhört bortskämd. Jag vet inga andra kyrkor som har så många anställda.
Den kyrkan jag nu är med i har en anställd, vad jag fattar; prästen. Alla andra är frivilliga, musiker, barnledare, ungdomsledare, diakoner...
Alla insamlade pengar går till att hålla kyrkan igång. Liknar väl svenska frikyrkor, antar jag.
Sandlund nämner att kyrkan inte ska konkurrera som ett företag. Nej, kanske inte med andra "fritidssysselsättningar". Men sedan nämner hon territorialprincipen och att den måste avskaffas. Jag håller helt med, men samtidigt måste jag påpeka att då släpper vi också in konkurrensen mellan kyrkorna. En kyrka som är "populär" drar givetvis in mer pengar. Så enkelt är det. Och egentligen tycker jag inte att det är fel. Men kanske lite olyckligt. Eller?
"Låt med den fasta basen många blommor blomma", säger Sandlund vidare. Också klokt. Svenska Kyrkan är idag alldeles för enspårig. Låt minoriteten få plats, även om du inte håller med den! Låt församlingarna få mer bestämmanderätt!
Ja, och viktigast av allt givetvis; kompromissa inte med kyrkans uppgift, att representera Jesus Kristus.
Kyrkan måste visa att den inte är en serviceinrättning och folk i allmänhet måste fatta att kyrkan är ett ställe där man möter Gud, inte bara anlitar vid livets stora högtider.
Man låter döpa sitt barn, därför att man vill att det ska tillhöra Guds kyrka, inte för att det är tradition. Och döper sitt barn gör man i kyrkan, inte hemma i trädgården. För att ta ett exempel.
Svenska Kyrkan står inför en genomgripande förändring, tror jag. Kris? Kanske. Men kris leder ofta till något bättre. Det ska bli intressant att blicka tillbaka om tio år och se vad som har hänt.
----------
Liten uppdatering:
Lennart Koskinen verkar ha en del idéer hur kyrkan ska vända den negativa trenden. "Tydligare information till medlemmarna om verksamheten, en bättre hemsida på internet, ökad närvaro på arbetsplatser och i skolor, mer samverkan med idrottsrörelsen är några av recepten i krispaketet.Koskinen vill också få till stånd fler och bättre samtal med nyblivna föräldrar så att de uppmuntras att döpa sina barn. Dopet är ju numera nödvändigt för medlemskap i Svenska kyrkan."
Men hjälp säger jag bara. Inget fel i ökad närvaro och mer samverkan. Men tror han verkligen att medlemsflykten ska stoppas med bättre hemsidor? Virtuell kyrka i all ära, men hur vore det att erbjuda en levande gudstjänstgemenskap i stället? Så att folk som blir intresserade av bra hemsidor har något verkligt att gå till om de skulle få för sig att göra det!
Satsa först på de medlemmar som är aktiva och skit i medlemssiffrorna!
Och uppmuntra föräldrar att döpa sina barn!
Uppmuntra?
Jag tycker Koskinen behandlar vuxna människor som barn om han inte tror att de själva kan ta det beslutet. Antingen är man väl intresserad av att döpa sina barn eller så är man det väl inte. Varför måste man uppmuntra? Som om nyblivna föräldrar kanske har glömt det där i hastigheten, det där med att döpa sina barn...
Nej, satsa i stället på att predika det glada budskapet om Jesus för vuxna sansade människor. Om de sedan blir intresserade av kyrka och tro och alltihop, då kommer de att vilja döpa sina barn och kanske sig själva också.
Men att döpa för att få upp medlemssiffrorna, det är ju absurt.
torsdag 18 oktober 2007
Vår egen synd och andras
Jag upplever att många kristna idag har svårt att tala om synd och skuld därför att de är rädda för att skuldbelägga andra människor.
Till och med biskopar aktar sig för att skuldbelägga:
Bengt Wadensjö skriver i SvD och säger att folk idag känner mer skuld för att de inte hinner med än om de är otrogna. Han lutar sig på en undersökning so Centrum för samtidsanalys gjorde nyligen tillsammans med Magasinet Existera. En undersökning av vilka känslor av skuld och skam som finns i folket i Sverige.
Jag skulle gärna vilja se den undersökningen. Om du intervjuar människor som har varit otrogna, förväntar du då att 95% ska känna skuld för det de gjort? Ursäkta, men jag skulle faktiskt inte göra det. Om de hade haft en sådan utpräglad skuldmedvetenhet, så hade de nog inte varit otrogna alls. Tror jag. Eller?
Att folk däremot känner skuld för att de inte hinner med är väl inte konstigt. Den synden är väl ändå något som vi alla är skyldiga till. Om det nu är en synd...
Wadensjö tar upp filmen Såsom i himlen. Dåligt exempel tycker jag. Ett av filmens budskap är "det finns ingen synd". Samtidigt slår en man i filmen sin hustru sönder och samman. Om inte det är synd, vad är då synd?
Vad är då ondska?
Jag tycker att Wadensjö står för en klassisk feltolkning av synd. Jag förstår inte hur en biskop emeritus kan göra det misstaget. Han talar om våra "syndagärningar" inte om synden själv. Synd betyder egentligen det som skiljer oss från Gud. Det finns mycket som kan skilja oss från Gud. Små och stora saker. Ondska kan vara mindre framträdande och fullkomligt monstruös. Ondska är inte bara tortyr, grov våldtäkt och grov misshandel. Ondska är också när vi inte har tid för varandra, när vi överutnyttjar Guds skapelse, när barn mobbar en kamrat. På något sätt är vi alla skilda från Gud. Vi har alla "del i världens bortvändhet från Gud".
Alla behöver ta reda på vad det är i just vårt liv som skiljer oss från Gud. Just den personliga synden behöver vi bekänna.
Att ändra på syndabekännelsen därför att människors uppfattning om synd förändras (om den verkligen har förändrats), är inte rätta vägen ut. Och man inte ogillar formuleringen "Jag fattig, syndig människa" så finns det ju andra mer moderna syndabekännelser att använda.
Anna Sophia Bonde reagerar på Wadensjös ord i dagens Dagen:
"Man behöver inte läsa många sidor i sin morgontidning för att märka ondskan i världen: mellan stater, mellan människor, mellan människa och natur. Ändå kan en biskop emeritus på fullt allvar mena att det människor verkligen behöver ventilera är tidsbrist. Men vad är det för naturlag som säger att ondskan ”därute” inte har någonting med mitt inre att göra? Är inte jag en del av skapelsen? Och har jag inte därmed ett ansvar - gentemot mina medmänniskor, skapelsen, Gud?"
Om vi som kristna talar om ondskan därute och våra egna tillkortakommanden som två skilda ting, då tror jag att vi tar miste.
Bonde avslutar:
"Dagens människa är inte mer förädlad än att hon gör fel och behöver bli förlåten. Att hon inte har lust att erkänna det är en annan sak ..."
Därmed tycker jag att hon får sista ordet.
Till och med biskopar aktar sig för att skuldbelägga:
Bengt Wadensjö skriver i SvD och säger att folk idag känner mer skuld för att de inte hinner med än om de är otrogna. Han lutar sig på en undersökning so Centrum för samtidsanalys gjorde nyligen tillsammans med Magasinet Existera. En undersökning av vilka känslor av skuld och skam som finns i folket i Sverige.
Jag skulle gärna vilja se den undersökningen. Om du intervjuar människor som har varit otrogna, förväntar du då att 95% ska känna skuld för det de gjort? Ursäkta, men jag skulle faktiskt inte göra det. Om de hade haft en sådan utpräglad skuldmedvetenhet, så hade de nog inte varit otrogna alls. Tror jag. Eller?
Att folk däremot känner skuld för att de inte hinner med är väl inte konstigt. Den synden är väl ändå något som vi alla är skyldiga till. Om det nu är en synd...
Wadensjö tar upp filmen Såsom i himlen. Dåligt exempel tycker jag. Ett av filmens budskap är "det finns ingen synd". Samtidigt slår en man i filmen sin hustru sönder och samman. Om inte det är synd, vad är då synd?
Vad är då ondska?
Jag tycker att Wadensjö står för en klassisk feltolkning av synd. Jag förstår inte hur en biskop emeritus kan göra det misstaget. Han talar om våra "syndagärningar" inte om synden själv. Synd betyder egentligen det som skiljer oss från Gud. Det finns mycket som kan skilja oss från Gud. Små och stora saker. Ondska kan vara mindre framträdande och fullkomligt monstruös. Ondska är inte bara tortyr, grov våldtäkt och grov misshandel. Ondska är också när vi inte har tid för varandra, när vi överutnyttjar Guds skapelse, när barn mobbar en kamrat. På något sätt är vi alla skilda från Gud. Vi har alla "del i världens bortvändhet från Gud".
Alla behöver ta reda på vad det är i just vårt liv som skiljer oss från Gud. Just den personliga synden behöver vi bekänna.
Att ändra på syndabekännelsen därför att människors uppfattning om synd förändras (om den verkligen har förändrats), är inte rätta vägen ut. Och man inte ogillar formuleringen "Jag fattig, syndig människa" så finns det ju andra mer moderna syndabekännelser att använda.
Anna Sophia Bonde reagerar på Wadensjös ord i dagens Dagen:
"Man behöver inte läsa många sidor i sin morgontidning för att märka ondskan i världen: mellan stater, mellan människor, mellan människa och natur. Ändå kan en biskop emeritus på fullt allvar mena att det människor verkligen behöver ventilera är tidsbrist. Men vad är det för naturlag som säger att ondskan ”därute” inte har någonting med mitt inre att göra? Är inte jag en del av skapelsen? Och har jag inte därmed ett ansvar - gentemot mina medmänniskor, skapelsen, Gud?"
Om vi som kristna talar om ondskan därute och våra egna tillkortakommanden som två skilda ting, då tror jag att vi tar miste.
Bonde avslutar:
"Dagens människa är inte mer förädlad än att hon gör fel och behöver bli förlåten. Att hon inte har lust att erkänna det är en annan sak ..."
Därmed tycker jag att hon får sista ordet.
måndag 24 september 2007
Nutidsmänniskans längtan efter ritual och Kyrkans ansvar
De statskyrkliga ränderna går aldrig ur.
De som säger att Svenska Kyrkan har en plikt att göra si eller så.
Den enda plikt som Kyrkan har är att predika evangeliet om Jesus Kristus. Hur det ska gå till finns det många delade meningar om. Trots att Svenska Kyrkan är en pytteliten del av den världsvida kristna kyrkan, så finns det många åsikter om många olika saker inom lilla Svenska Kyrkan. Jag tror att de alltid kommer att vara så, hur liten än kyrkan blir och ense dess medlemmar inbillar sig att de är. Bilda en kyrka av två eller tre personer och ni kommer snart att finna att ni är oense om något.
Båda sidor kan hitta stöd i Bibeln. Båda sidor betonar vissa delar av Bibeln och glömmer andra.
Om nu kyrkomötet väljer att inte införa ett könsneuralt äktenskap och fortsätter som nu, men möjligt till välsignelse av samkönade par, så verkar avsägande av vigselrätten vara en vettig följd.
Där är jag och Helle Klein överens. Men att prata om diskriminera, det tycker jag är att gå för långt.
Klein skriver i Aftonbladet:
"Om kyrkan avsäger sig vigselrätten (vilket är en fullt rimlig ståndpunkt – äktenskapet är i första hand en borgerlig civilrättslig institution) kan den ändå inte smita undan det faktum att nutidsmänniskan längtar efter ritual och språk för stora händelser i livet, såsom äktenskap. Det gäller alla, oavsett sexuell läggning.
Välsigna kärleken. Sluta diskriminera."
Kyrkan har ingen vigselplikt. Kyrkan är inte heller ett statligt organ som diskriminerar om den inte utför något som den måste göra enligt lagen. En myndighetsutövare kan anklagas för att diskriminera. Kyrkan är inte en myndighetsutövare. Kyrkan är ett trossamfund.
Fundera på det här: Skulle man begära att Katolska kyrkan skulle välsigna samkönade par? Eller Livets Ord? (För de har väl fått tillbaka rätten att viga?) Eller en muslimsk iman?
Kanske borde man det. Lika ska vara lika. Varför måste bara Svenska Kyrkan vara svenskpolitiskt korrekt?
Ett samkönat par som vill gifta sig går väl till en präst som vill viga dem, en som delar deras åsikter?
Visst kan kyrkan välsigna kärleken. Men låt det vara upp till varje präst vad han/hon vill. Att tvinga någon att göra något mot sin övertygelse är också diskriminering.
Låt staten viga och kyrkan välsigna. Och låt kyrkans präster vara fria att tycka olika.
Det är okej att tycka att någon har fel. Jag tycker att vi måste vara så generösa i kyrkan.
Det är helt rätt att fortsätta diskussionen, men låt den vara en inomkyrklig diskussion.
Jag börjar få mer och mer svårt för den "liberala fundamentalismen". Ni som läser min blogg ordentligt vet att jag ogillar de stämplar vi kristna sätter på varandra. Men ibland är det svårt att uttrycka sig utan dem.
Jag tycker att den liberala folkkyrkan oftast är precis lika fundamentalistisk som den mer högerinriktade konservativa.
Jag känner mig inte hemma i någon av dem.
Slutligen; Helle Klein tycker att kyrkan inte ska "smita undan det faktum att nutidsmänniskan längtar efter ritual och språk för stora händelser i livet, såsom äktenskap".
Jag tycker inte att det är kyrkans uppgift att ge människor ritual och ett språk. I just detta exempel tycker jag att kyrkans uppgift är att förmedla Guds välsignelse till de som vill ha det när de gifter sig.
Det finns ingen anledning att gifta sig i kyrkan bara för att man tycker om ritualerna, språket eller för att det är högtidligt och vackert.
Nej, man gifter sig i kyrkan därför att man vill ha Guds välsignelse över sitt förhållande.
-----------
Liten uppdatering: Det där jag skrev till Dag i en av kommentarerna får jag kanske äta upp... Kolla in Kyrksysters inlägg om hur människor ser på kyrkan som en serviceinrättning.
De som säger att Svenska Kyrkan har en plikt att göra si eller så.
Den enda plikt som Kyrkan har är att predika evangeliet om Jesus Kristus. Hur det ska gå till finns det många delade meningar om. Trots att Svenska Kyrkan är en pytteliten del av den världsvida kristna kyrkan, så finns det många åsikter om många olika saker inom lilla Svenska Kyrkan. Jag tror att de alltid kommer att vara så, hur liten än kyrkan blir och ense dess medlemmar inbillar sig att de är. Bilda en kyrka av två eller tre personer och ni kommer snart att finna att ni är oense om något.
Båda sidor kan hitta stöd i Bibeln. Båda sidor betonar vissa delar av Bibeln och glömmer andra.
Om nu kyrkomötet väljer att inte införa ett könsneuralt äktenskap och fortsätter som nu, men möjligt till välsignelse av samkönade par, så verkar avsägande av vigselrätten vara en vettig följd.
Där är jag och Helle Klein överens. Men att prata om diskriminera, det tycker jag är att gå för långt.
Klein skriver i Aftonbladet:
"Om kyrkan avsäger sig vigselrätten (vilket är en fullt rimlig ståndpunkt – äktenskapet är i första hand en borgerlig civilrättslig institution) kan den ändå inte smita undan det faktum att nutidsmänniskan längtar efter ritual och språk för stora händelser i livet, såsom äktenskap. Det gäller alla, oavsett sexuell läggning.
Välsigna kärleken. Sluta diskriminera."
Kyrkan har ingen vigselplikt. Kyrkan är inte heller ett statligt organ som diskriminerar om den inte utför något som den måste göra enligt lagen. En myndighetsutövare kan anklagas för att diskriminera. Kyrkan är inte en myndighetsutövare. Kyrkan är ett trossamfund.
Fundera på det här: Skulle man begära att Katolska kyrkan skulle välsigna samkönade par? Eller Livets Ord? (För de har väl fått tillbaka rätten att viga?) Eller en muslimsk iman?
Kanske borde man det. Lika ska vara lika. Varför måste bara Svenska Kyrkan vara svenskpolitiskt korrekt?
Ett samkönat par som vill gifta sig går väl till en präst som vill viga dem, en som delar deras åsikter?
Visst kan kyrkan välsigna kärleken. Men låt det vara upp till varje präst vad han/hon vill. Att tvinga någon att göra något mot sin övertygelse är också diskriminering.
Låt staten viga och kyrkan välsigna. Och låt kyrkans präster vara fria att tycka olika.
Det är okej att tycka att någon har fel. Jag tycker att vi måste vara så generösa i kyrkan.
Det är helt rätt att fortsätta diskussionen, men låt den vara en inomkyrklig diskussion.
Jag börjar få mer och mer svårt för den "liberala fundamentalismen". Ni som läser min blogg ordentligt vet att jag ogillar de stämplar vi kristna sätter på varandra. Men ibland är det svårt att uttrycka sig utan dem.
Jag tycker att den liberala folkkyrkan oftast är precis lika fundamentalistisk som den mer högerinriktade konservativa.
Jag känner mig inte hemma i någon av dem.
Slutligen; Helle Klein tycker att kyrkan inte ska "smita undan det faktum att nutidsmänniskan längtar efter ritual och språk för stora händelser i livet, såsom äktenskap".
Jag tycker inte att det är kyrkans uppgift att ge människor ritual och ett språk. I just detta exempel tycker jag att kyrkans uppgift är att förmedla Guds välsignelse till de som vill ha det när de gifter sig.
Det finns ingen anledning att gifta sig i kyrkan bara för att man tycker om ritualerna, språket eller för att det är högtidligt och vackert.
Nej, man gifter sig i kyrkan därför att man vill ha Guds välsignelse över sitt förhållande.
-----------
Liten uppdatering: Det där jag skrev till Dag i en av kommentarerna får jag kanske äta upp... Kolla in Kyrksysters inlägg om hur människor ser på kyrkan som en serviceinrättning.
måndag 3 september 2007
Kvinnoprästmotståndaresympatisörens klagan
Låt mig först säga att jag brottades ganska länge med detta inläggs titel. Kanske borde jag säga kvinnoprästmotståndareförespråkarens klagan, men vore väl att ta i? Faktum är att titeln borde vara: En som sympatiserar med motståndare till prästvigda kvinnor. Men det skulle ha blivit en omöjlig titel.
Kanske borde titeln ha varit kvinnoprästmotståndaresympatisörens klagovisor. Men till minne av den i Nederländerna födde Cornelis Vreeswijk (uttalas Frejsvejk), som skulle ha blivit sjuttio år i år, så fick det bli klagan. Längden på den ena ordet i titeln kan jag dessutom tacka holländska språket för, i det är inte ett språkligt fel att skapa ett enormt långt sammansatt ord.
Kanske borde jag tillägga att ordet kvinnoprästmotståndare lika gärna skulle bytas ut mot motståndare till samkönade äktenskap, för att ta upp en något mera aktuell fråga. Med det vill jag inte sätta likhetstecken, åsikterna hänger inte alltid ihop, men ofta.
Om man sympatiserar med en person, så antar jag att man delar den personens åsikter, eller? Så där var jag ute på djupt vatten igen.
För jag är inte motståndare till prästvigning av personer som tillhör det kvinnliga könet. Ifall ni nu undrade. Punkt.
Så säker har jag inte alltid varit. Min andliga uppväxt ägde rum i ett klassiskt kvinnomotståndarnäste: Göteborgs stift, lett av Bertil Gärtner, som ömt vårdade arvet av Bo Giertz. Prästvigda kvinnor var en exotiskt, och kontroversiellt inslag. Min övertygelse har långsamt vuxit fram. Varför det tog tid?
Inga eller dåliga erfarenheter av prästvigda kvinnor.
De motståndare som jag hade omkring mig var förbaskat bra präster!
För att klargöra: Präster som var motståndare till prästvigda kvinnor betydde oerhört mycket för min kristna tros utveckling och mognad. De var, och är, församlingspräster, stiftsgårdsföreståndare, personliga vänner...
Jodå, jag var rätt inne i smeten, och jag trivdes...
Två uttalanden har betytt mycket för mig under min väg till till ståndpunkt jag har idag:
Den ena: "I don´t really care if it´s a man or a woman, as long as they preach the gospel."
Det var min goda vän i Uganda som sade det. Kvinna, teolog och som brukade säga: "My hobby is to preach!"
Det andra: "Det vore en stor förlust för Kristi Kyrka om kvinnor inte skulle tillåtas bli präster/pastorer." Tyvärr minns jag inte var jag läste det, i någon debatt i Dagen tror jag.
Kvinnoprästmotståndare (jag gillar det gamla ordet!) tillhör en skara som sakta tynar bort. Mörkermän och bakåtsträvare har de kallats, hör inte hemma i Svenska Kyrkan, tycker många. Kanske är det en riktig åsikt, eller?
Jag är tudelad, som i så många andra frågor. Jag var som sagt mitt inne i smeten. Länge. Dessa mörkermän var inte speciellt mörka. Snarare hängivna, missionerande, Jesuscentrerade, engagerade, brinnande för att predika evangelium. Inte stod de precis i predikstolen och basunerade ut att enligt Bibeln var det fel att kvinnor vigdes till präster. Och de var ju så att säga inte motståndare till kvinnor...
Jag vet att andra har andra erfarenheter. Många har farit illa under gammalkyrklighetens mörka och glädjedödande teologi och andra under konservativas obeveklighet.
Jag talar bara om min erfarenhet.
"As long as they preach the gospel..."
Mitt motto kanske.
Men om du inte tillåter att kvinnor prästvigs eller att homosexuella kan vigas i kyrkan, då predikar du väl inte evangeliet?
En trosfråga/tolkningsfråga? Antagligen. Jag vet att det inte är (svensk)kyrkligt politiskt korrekt att hävda det.
Så om det inte finns plats för dessa mörkermän i Svenska Kyrkan, kör ut dem bara!
Plask, släng ut det smutsiga badvattnet!
Men! Hoppsan! Vart tog bebisen vägen?
Vi glömmer lätt att majoriteten av Kristi Kyrka är motståndare till prästvigda kvinnor, att präster ska få gifta sig, abort, preventivmedel... En stor skara mörkermän!
Vad skönt att Svenska Kyrkan är rentvättad!
Rentvättad? Kanske.
Amputerad också? I värsta fall. Och utan att försöka stoppa blodflödet.
Okej, jag är varken präst, teolog eller, Gud förbjude, kyrkopolitiker.
Jag bor inte ens i Sverige längre, formellt är jag egentligen numera medlem i Reformerta kyrkan.
Jag har egentligen ingen talan!
Plask, ut med badvattnet bara! Ut med oförglömliga gudstjänster på Åh Stiftsgård, givande bibelstudier i Kyrkans Ungdom, ut med Bo Branders och Görans Skyttes utmärka "Ett år med Jesus", ut med skickliga församlingspräster och goda vänner! Ut!
De gör ju kyrkan så illa...
Det är kanske lika bra att slänga ut mig också. För gott alltså! Svenska Kyrkan lär ju inte förblöda utan mig, så det är ingen större förlust. Släng ut mig alltså, trots att jag inte delar mörkermännens åsikter. Jag bara sympatiserar med dem lite...
--------------------
Aj, där slog jag i huvudet i det låga taket!
Det var inget problem att ta sig in, tröskeln var ju låg.
Men så försökte jag stäckta ut mina enormt långa 165 cm och jag slog obarmhärtigt i taket.
Jag känner efter lite med handen. Det blöder, jag slog visst i ordentligt. Jag får blod på handen. Klaustrofobin sprider sig långsamt i kroppen och tårarna är nära.
--------------------
Gud, hur kunde det bli så här?
Jag ser ingen annan råd än att gå ned på knä.
Gud, hur kan något som som är fel kännas rätt?
Frågan är om jag någonsin kommer att våga resa mig här inne igen.
Hur kan något som är fel kännas rätt?
Eller borde jag säga: Hur kan något som är rätt kännas fel?
Nu snor jag in mig ordentligt
Och knappast är jag klokare än när jag började skriva.
Dessutom har jag väl tråkat ut ett antal läsare genom detta förfärligt långa blogginlägg...
---------------------
As long as they preach the gospel...
Kanske borde titeln ha varit kvinnoprästmotståndaresympatisörens klagovisor. Men till minne av den i Nederländerna födde Cornelis Vreeswijk (uttalas Frejsvejk), som skulle ha blivit sjuttio år i år, så fick det bli klagan. Längden på den ena ordet i titeln kan jag dessutom tacka holländska språket för, i det är inte ett språkligt fel att skapa ett enormt långt sammansatt ord.
Kanske borde jag tillägga att ordet kvinnoprästmotståndare lika gärna skulle bytas ut mot motståndare till samkönade äktenskap, för att ta upp en något mera aktuell fråga. Med det vill jag inte sätta likhetstecken, åsikterna hänger inte alltid ihop, men ofta.
Om man sympatiserar med en person, så antar jag att man delar den personens åsikter, eller? Så där var jag ute på djupt vatten igen.
För jag är inte motståndare till prästvigning av personer som tillhör det kvinnliga könet. Ifall ni nu undrade. Punkt.
Så säker har jag inte alltid varit. Min andliga uppväxt ägde rum i ett klassiskt kvinnomotståndarnäste: Göteborgs stift, lett av Bertil Gärtner, som ömt vårdade arvet av Bo Giertz. Prästvigda kvinnor var en exotiskt, och kontroversiellt inslag. Min övertygelse har långsamt vuxit fram. Varför det tog tid?
Inga eller dåliga erfarenheter av prästvigda kvinnor.
De motståndare som jag hade omkring mig var förbaskat bra präster!
För att klargöra: Präster som var motståndare till prästvigda kvinnor betydde oerhört mycket för min kristna tros utveckling och mognad. De var, och är, församlingspräster, stiftsgårdsföreståndare, personliga vänner...
Jodå, jag var rätt inne i smeten, och jag trivdes...
Två uttalanden har betytt mycket för mig under min väg till till ståndpunkt jag har idag:
Den ena: "I don´t really care if it´s a man or a woman, as long as they preach the gospel."
Det var min goda vän i Uganda som sade det. Kvinna, teolog och som brukade säga: "My hobby is to preach!"
Det andra: "Det vore en stor förlust för Kristi Kyrka om kvinnor inte skulle tillåtas bli präster/pastorer." Tyvärr minns jag inte var jag läste det, i någon debatt i Dagen tror jag.
Kvinnoprästmotståndare (jag gillar det gamla ordet!) tillhör en skara som sakta tynar bort. Mörkermän och bakåtsträvare har de kallats, hör inte hemma i Svenska Kyrkan, tycker många. Kanske är det en riktig åsikt, eller?
Jag är tudelad, som i så många andra frågor. Jag var som sagt mitt inne i smeten. Länge. Dessa mörkermän var inte speciellt mörka. Snarare hängivna, missionerande, Jesuscentrerade, engagerade, brinnande för att predika evangelium. Inte stod de precis i predikstolen och basunerade ut att enligt Bibeln var det fel att kvinnor vigdes till präster. Och de var ju så att säga inte motståndare till kvinnor...
Jag vet att andra har andra erfarenheter. Många har farit illa under gammalkyrklighetens mörka och glädjedödande teologi och andra under konservativas obeveklighet.
Jag talar bara om min erfarenhet.
"As long as they preach the gospel..."
Mitt motto kanske.
Men om du inte tillåter att kvinnor prästvigs eller att homosexuella kan vigas i kyrkan, då predikar du väl inte evangeliet?
En trosfråga/tolkningsfråga? Antagligen. Jag vet att det inte är (svensk)kyrkligt politiskt korrekt att hävda det.
Så om det inte finns plats för dessa mörkermän i Svenska Kyrkan, kör ut dem bara!
Plask, släng ut det smutsiga badvattnet!
Men! Hoppsan! Vart tog bebisen vägen?
Vi glömmer lätt att majoriteten av Kristi Kyrka är motståndare till prästvigda kvinnor, att präster ska få gifta sig, abort, preventivmedel... En stor skara mörkermän!
Vad skönt att Svenska Kyrkan är rentvättad!
Rentvättad? Kanske.
Amputerad också? I värsta fall. Och utan att försöka stoppa blodflödet.
Okej, jag är varken präst, teolog eller, Gud förbjude, kyrkopolitiker.
Jag bor inte ens i Sverige längre, formellt är jag egentligen numera medlem i Reformerta kyrkan.
Jag har egentligen ingen talan!
Plask, ut med badvattnet bara! Ut med oförglömliga gudstjänster på Åh Stiftsgård, givande bibelstudier i Kyrkans Ungdom, ut med Bo Branders och Görans Skyttes utmärka "Ett år med Jesus", ut med skickliga församlingspräster och goda vänner! Ut!
De gör ju kyrkan så illa...
Det är kanske lika bra att slänga ut mig också. För gott alltså! Svenska Kyrkan lär ju inte förblöda utan mig, så det är ingen större förlust. Släng ut mig alltså, trots att jag inte delar mörkermännens åsikter. Jag bara sympatiserar med dem lite...
--------------------
Aj, där slog jag i huvudet i det låga taket!
Det var inget problem att ta sig in, tröskeln var ju låg.
Men så försökte jag stäckta ut mina enormt långa 165 cm och jag slog obarmhärtigt i taket.
Jag känner efter lite med handen. Det blöder, jag slog visst i ordentligt. Jag får blod på handen. Klaustrofobin sprider sig långsamt i kroppen och tårarna är nära.
--------------------
Gud, hur kunde det bli så här?
Jag ser ingen annan råd än att gå ned på knä.
Gud, hur kan något som som är fel kännas rätt?
Frågan är om jag någonsin kommer att våga resa mig här inne igen.
Hur kan något som är fel kännas rätt?
Eller borde jag säga: Hur kan något som är rätt kännas fel?
Nu snor jag in mig ordentligt
Och knappast är jag klokare än när jag började skriva.
Dessutom har jag väl tråkat ut ett antal läsare genom detta förfärligt långa blogginlägg...
---------------------
As long as they preach the gospel...
söndag 24 juni 2007
Konfirmation för vuxna
Efter vissa förda diskussioner i bloggosfären om konvertering till Katolska Kyrkan, så började jag osökt fundera på det här med vuxenkonfirmation.Kyrkan jag var med i under slutet av 80-talet och början av 90-talet anordnade konfirmationsläsning för vuxna, om jag inte alldeles minns fel. Jag vill minnas att det började med en konfirmandpappa som berättade att han inte var konfirmerad och frågade om man inte kunde få "chans igen".
Så föddes idéen till en konfirmandgrupp för vuxna. De konfirmerades, det vill säga, fick bekräfta sitt dop under en vanlig högmässa, när läsningen var över, om de ville det, det var inget tvång. En slags tidig form av Alpha-kurs, kanske man kan säga.
Nu när andelen unga som konfirmerar sig drastiskt sjunker i Svenska Kyrkan, så kanske behovet av att konfirmera sig som vuxen kommer att växa sig större i framtiden. Om man så att säga "ångrar att man inte gjorde det som tonåring".
Finns det någon som har erfarenhet av detta redan nu, av alla er präster och diakoner och andra inom kyrkan?
Det skulle vara kul att höra mer om det i så fall.
Här i Holländska reformerta kyrkan konfirmerar man sig inte förrän man är i tjugoårsåldern, alltså som ung vuxen och inte som tonåring.
För och nackdelar, antar jag.
Men skillnaden här är att endast aktiva i kyrkan konfirmerar sig, här har det aldrig varit någon slags "steg in i vuxenvärlden" (ja, det är det väl inte riktigt i Sverige heller längre) att konfirmera sig.
---------------
Uppdatering:
På Evas blogg finns mer att läsa om konfirmation för vuxna, med länk till en härlig artikel i Länstidningen Östersund.
Så föddes idéen till en konfirmandgrupp för vuxna. De konfirmerades, det vill säga, fick bekräfta sitt dop under en vanlig högmässa, när läsningen var över, om de ville det, det var inget tvång. En slags tidig form av Alpha-kurs, kanske man kan säga.
Nu när andelen unga som konfirmerar sig drastiskt sjunker i Svenska Kyrkan, så kanske behovet av att konfirmera sig som vuxen kommer att växa sig större i framtiden. Om man så att säga "ångrar att man inte gjorde det som tonåring".
Finns det någon som har erfarenhet av detta redan nu, av alla er präster och diakoner och andra inom kyrkan?
Det skulle vara kul att höra mer om det i så fall.
Här i Holländska reformerta kyrkan konfirmerar man sig inte förrän man är i tjugoårsåldern, alltså som ung vuxen och inte som tonåring.
För och nackdelar, antar jag.
Men skillnaden här är att endast aktiva i kyrkan konfirmerar sig, här har det aldrig varit någon slags "steg in i vuxenvärlden" (ja, det är det väl inte riktigt i Sverige heller längre) att konfirmera sig.
---------------
Uppdatering:
På Evas blogg finns mer att läsa om konfirmation för vuxna, med länk till en härlig artikel i Länstidningen Östersund.
tisdag 29 maj 2007
Domprost i Visby
Ja, debatten om domprosttillsättningen i Visby letade sig in på SvD Brännpunkt. Biskop Koskinen och kyrkorådets ordförande svarade.
Egentligen tycker jag det är närmast genant att debatten har förts i en svensk morgontidning. För det borde vara en inomkyrklig debatt och hör hemma på Kyrkans Tidnings debattsidor. För visst tål det är debatteras! Och det har det gjorts, i bloggosfären!
Lars B Stenström tycker att Karin Långström Vinge ser ner på dem som sökande därför att de är äldre. Karin påpekar dock att hon inte syftade på Lars och den medsökande (tillika författare till debattartikeln i SvD).
Karin säger vidare, och jag håller med (utan att peka ut Lars och hans kollega, som jag inte känner) : "Dessutom är det inte säkert att man är bättre på ledarskap för att man har varit ute i många år."
Många år som kyrkoherde betyder inte att man är bra arbetsledare, och jag hänvisar tillbaka till ett tidigare inlägg. Läs förresten också Kyrksysters inlägg, om de stackars prästerna som ska kunna allt.
Jag "testade" den här historien på min man och frågade hur de rekryterar folk på hans företag (megastort internationellt sådant) och tittar de i första hand på hur många år i arbetslivet den sökande har? Nej, blev svaret, det tittar vi nästan inte alls på, vi vill ha en som kan göra jobbet.
Nu är det kanske inte rättvist att jämföra dem med en domprosttillsättning i lilla Visby.
Jag vet inte detaljerna till tillsättningen. Jag tror att Mats Hermanssons ålder kanske var lockande, kanske kändes han som en ung frisk fläkt.
Också äldre kan vara friska fläktar. Det måste väl ändå handla om personligheten.
Visby ville ha en coach. Det tycker de att de har funnit i Mats Hermansson.
Han passade också bäst in i deras sökbild.
Jag tycker att man borde acceptera deras val, man måste väl ändå lita på att de visste vad de sökte och att de är säkra på att de har funnit det.
Och som "förlorare" får man bita ihop och gå vidare.
---------------
Liten fotnot och anekdot om rekrytering:
Jag har också fallit på mållinjen en gång. Jag sökte mitt drömjobb i en organisation närstående Svenska Kyrkan och föll bokstavligen på mållinjen. Man jag förstod varför den andre personen fick jobbet, jag hade nog tagit samma beslut om jag hade varit dem, med visst kändes det närmast snopet. Besviken var jag, enormt besviken!
Men när jag blickar tillbaka, så vet jag ju att det antagligen inte var meningen av jag skulle ha det jobbet, om vi nu ska blanda in Gud i det här.
När jag något senare fick erbjudandet från samma organistion att åka på en stor konferens i Zimbabwe, så kändes det lite som om de ville be om ursäkt och ge mig plåster på såren.
I alla fall, för att göra en mycket lång historia kort; jag åkte till Harare, var med om en intressant konferens (fick bland annat se en Desmond Tutu i högform, mycket givande!) och flög sedan till Victoria Falls för att vila ut.
Där träffade jag den man som senare skulle bli min bättre hälft.
Så det kan gå och vilka vägar Gud stakar ut!
-----------------------------------------------------------
Uppdatering:
Till alla oss som någon gång snubblat på mållinjen och missat drömjobbet. Ibland känns det verkligen som om man har dumpats på någon bakgata någonstans. Men...
"And if the night runs over
And if the day won't last
And if your way should falter
Along the stony pass
It's just a moment
This time will pass."
Egentligen tycker jag det är närmast genant att debatten har förts i en svensk morgontidning. För det borde vara en inomkyrklig debatt och hör hemma på Kyrkans Tidnings debattsidor. För visst tål det är debatteras! Och det har det gjorts, i bloggosfären!
Lars B Stenström tycker att Karin Långström Vinge ser ner på dem som sökande därför att de är äldre. Karin påpekar dock att hon inte syftade på Lars och den medsökande (tillika författare till debattartikeln i SvD).
Karin säger vidare, och jag håller med (utan att peka ut Lars och hans kollega, som jag inte känner) : "Dessutom är det inte säkert att man är bättre på ledarskap för att man har varit ute i många år."
Många år som kyrkoherde betyder inte att man är bra arbetsledare, och jag hänvisar tillbaka till ett tidigare inlägg. Läs förresten också Kyrksysters inlägg, om de stackars prästerna som ska kunna allt.
Jag "testade" den här historien på min man och frågade hur de rekryterar folk på hans företag (megastort internationellt sådant) och tittar de i första hand på hur många år i arbetslivet den sökande har? Nej, blev svaret, det tittar vi nästan inte alls på, vi vill ha en som kan göra jobbet.
Nu är det kanske inte rättvist att jämföra dem med en domprosttillsättning i lilla Visby.
Jag vet inte detaljerna till tillsättningen. Jag tror att Mats Hermanssons ålder kanske var lockande, kanske kändes han som en ung frisk fläkt.
Också äldre kan vara friska fläktar. Det måste väl ändå handla om personligheten.
Visby ville ha en coach. Det tycker de att de har funnit i Mats Hermansson.
Han passade också bäst in i deras sökbild.
Jag tycker att man borde acceptera deras val, man måste väl ändå lita på att de visste vad de sökte och att de är säkra på att de har funnit det.
Och som "förlorare" får man bita ihop och gå vidare.
---------------
Liten fotnot och anekdot om rekrytering:
Jag har också fallit på mållinjen en gång. Jag sökte mitt drömjobb i en organisation närstående Svenska Kyrkan och föll bokstavligen på mållinjen. Man jag förstod varför den andre personen fick jobbet, jag hade nog tagit samma beslut om jag hade varit dem, med visst kändes det närmast snopet. Besviken var jag, enormt besviken!
Men när jag blickar tillbaka, så vet jag ju att det antagligen inte var meningen av jag skulle ha det jobbet, om vi nu ska blanda in Gud i det här.
När jag något senare fick erbjudandet från samma organistion att åka på en stor konferens i Zimbabwe, så kändes det lite som om de ville be om ursäkt och ge mig plåster på såren.
I alla fall, för att göra en mycket lång historia kort; jag åkte till Harare, var med om en intressant konferens (fick bland annat se en Desmond Tutu i högform, mycket givande!) och flög sedan till Victoria Falls för att vila ut.
Där träffade jag den man som senare skulle bli min bättre hälft.
Så det kan gå och vilka vägar Gud stakar ut!
-----------------------------------------------------------
Uppdatering:
Till alla oss som någon gång snubblat på mållinjen och missat drömjobbet. Ibland känns det verkligen som om man har dumpats på någon bakgata någonstans. Men...
"And if the night runs over
And if the day won't last
And if your way should falter
Along the stony pass
It's just a moment
This time will pass."
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)