Filmrecension: The Lincoln Lawyer

Jag har några svagheter i livet. Kan inte sluta skriva, skulle inte kunna leva utan böcker, inte heller utan att lyssna på U2.
Och så Michael Connellys deckare. 
Denne fd. kriminalreporter från Los Angeles har troget spottat ut thrillers sedan början av 1990-talet, nästan en per år. Alla håller inte toppklass, men jag kan inte säga att någon är riktigt kass. Kvaliteten är jämn. (Jag recenserar några här).
Enligt min mening är The Lincoln Lawyer (I Lagens Limo) en av de allra bästa och därför är det extra knepigt när en favorit blir film. Bara en av Connellys böcker har blivit film tidigare, Blood Work (Blodspår), tyvärr ett riktigt bottennapp i händerna på Clint Eastwood (som annars gjorde ett mästerverk av Dennis Lehanes Mystic River). Jag hatar när de ändrar för mycket, tex vem som är bad guy.
Harry Bosch-serien, det har blivit många böcker med åren, har aldrig blivit film eftersom Connelly för länge sedan sålde filmrättigheterna, och sedan blev det aldrig någon film eller filmer. Om jag har begripit saken rätt har han nu fått tillbaka filmrättigheterna efter en tvist i domstol. Så vi Bosch-fans kanske får se honom på film så småningom i alla fall, man vet aldrig.

I The Lincoln Lawyer introducerade Connelly en ny karaktär, Mickey Haller, en skrupellös försvarsadvokat, som mest ägnar sig åt att försvara medlemmar ur Los Angeles undre värld. Problemet är att det inte ger så mycket pengar, så när chansen att försvara en rik ung kille anklagad för misshandel dyker upp säger han genast ja. Den unge mäklaren, Louis Roulet, säger sig var oskyldig och till en början verkar så vara fallet.
Men sedan upptäcker Haller att fallet med den misshandlade kvinnan liknar ett  mordfall han hade tidigare, där hans klient lyckades undvika dödsstraff därför att Haller övertalade honom att erkänna.

Det skrämmande sammanhanget tvingar Haller att omvärdera tidigare beslut och gärningar, något som inte är alldeles lätt. Han vill sedan ställa allt till rätta igen, inte alldeles ofarligt, för att uttrycka mig milt och inte avslöja för mycket av handlingen. Det blir rejält spännande.

Filmen följer boken förvånansvärt exakt. Det är inget jag stör mig på, bara några små detaljer har ändrats. Det är givetvis omöjligt att få med allt. Möjligtvis hade slutet på filmen kunnat bli ännu mer rafflande om den hade följt bokens handling lite närmare.
Matthew McConaughey, som spelar Haller gör ett bra jobb, och skildrar advokatens samvetsförebråelser på ett trovärdigt sätt. Bra är också Marisa Tomei, som Hallers exfru, en vass åklagare som han egentligen fortfarande älskar, och som han har en dotter tillsammans med.
Trots att jag visste hur det skulle gå drogs jag med i spänningen.
Filmen får definitivt godkänt av mig, som inbiten Connelly-fan. Värd väl att se.

Ps. Titeln kommer från det faktum att Haller driver sin advokatfirma från baksätet av en stor Lincoln Town Car (en av världens fulaste bilar, enligt min bättre hälft), samtidigt som han låter en fd. klient vara chaufför därför att denne måste betala av på advokatarvodet till Haller, som han inte haft råd med.

GP
SvD

Bokrecensioner, Afrika och lite annat

Lite kort bra, jag har sysslat med lite annat än bloggande på denna blogg på sistone.

Researchar om Afrika på grund av boken jag skriver, läs mer här. Lite om att verkligheten överträffar dikten.

Bokbloggar om Jo Nesbös senaste Pansarhjärta, läs mer här. En roman som inte passar den med svaga nerver, men definitivt läsvärd för alla spänningsälskare. En riktig Harry Hole bok.

Slutligen, äntligen verkar sommarvärmen ha nått Holland. Solbränd och grann blir man.

Interaktiv deckare

Boken, och deckaren, som vi känner den, behöver utvecklas i den nya digitala tidsåldern.

Nu har Karin Wahlberg, känd deckarförfattare, reklambyrån Studio Total och Lokaldelen.se skapat en interaktiv deckare. Utan läsarens medverkan når man helt enkelt inte slutet på berättelsen (och mördaren åker inte fast!)

Karin Wahlberg är just nu aktuell med Matthandlare Olssons död, och reklambyrån Studio Total har tidigare gjort sig kända för okonventionella reklammetoder, tex. bloggen Black Ascot för Malmö Opera.

Gå direkt till deckaren genom att klicka på bannern högst upp i högerspalten härintill!

Varför pimplar bokpoliser så mycket kaffe?

Jag har faktiskt funderat på det också, men det är Piratförlaget som slänger ut frågan.
Om alla kaffeautomater på polisstationerna i Sverige och Norge skulle paja skulle Nordens mördare löpa amok, tror de också.

Ännu mer fundersam blir jag när jag läser amerikanska deckare. Jag tror både Lee Child och Michael Connelly låter sina hjältar Jack Reacher resp. Harry Bosch påstå att koffeinet "kickar in" och får igång dem fysiskt och mentalt.
Med tanke på hur blaskigt amerikanskt kaffe är så undrar jag om det är fysiskt/medicinsk/kemiskt möjligt.

---

Bokrecension: Nine Dragons av Michael Connelly

Den mest personliga Harry Bosch-romanen hittills, lovar Michael Connelly i förhandsreklamen.
Det är i alla fall en annorlunda Harry Bosch-roman. Fortfarande en ganska klassisk spänningsroman, men mycket av det som händer sker utanför Harry Bosch´ kontroll. Han är en utanför sitt revir, stundtals en fisk på torra land.

Bakgrunden hittar man i flera böcker bakåt i serien. Under loppet av åtta romaner skapade Connelly en karaktär som ingen kunde komma åt. En ensamvarg med uppdrag att bekämpa ondskan i form av den grova brottsligheten i Los Angeles.
Den osårbare Harry Bosch försvann i samma stund som han fick reda på att han hade en liten dotter, Madeline (Lost Light / Skuggspel).
Fem romaner senare har hans dotter blivit tonåring och bor med sin mamma i Hong Kong.

Nine Dragons börjar med ett mord i Los Angeles på en affärsinnehavare av kinesiskt ursprung. Under utredningens gång verkar det som om den kinesiska maffian har något att göra med mordet.

Samtidigt får Harry Bosch beskedet att hans dotter i Hong Kong är försvunnen. Han släpper allt för att resa dit och leta reda på henne, och det stora frågan är; har den kinesiska maffian något med försvinnandet att göra?


Läs hela recensionen på Bokläsardagbok.



Intressant intervju med Michael Connelly om Harry Bosch här, tryck på On Demand på Video Player.

Dennis Lehane om Harry Bosch

Det är inte bara jag som tycker om Michael Connellys Harry Bosch-roman The Last Coyote (Den sista prärievargen). Recension här.

En annan av mina stora favoriter, Dennis Lehane, skriver i en italiensk tidning om karaktären Harry Bosch och speciellt romanen The Last Coyote. Han jämför Raymand Chandlers karaktär Philip Marlow and Bosch, och konstaterar att "I´ve always found it easier to invest in him (Bosch) than in Marlow".
Chandler beskriver Marlow som "a complete man".
Bosch är minst av allt en sådan man. Men han ger aldrig upp.  Lehane skriver:

"Harry Bosch, on the other hand, has never given up. Over the course of fifteen novels, he has warred with serial killers, drug smugglers, the mafia, corrupt (and in some cases killer) cops, riotous street gangs, an entrenched LAPD bureaucracy, and the tentacles of the power structure that run the city and, by extension, the world. In just about every case, he has been physically and psychologically damaged. His grip on his soul and his sanity remains precarious. And because of that, I've always found it easier to invest in him than in Marlowe. Marlowe was, true to his creator's vision and personal aesthetic, "a complete man." Bosch, however, is deeply incomplete, continually haunted by his past, by his baser instincts, by his need for justice (or is it vengeance?) and by his fervent desire, even as he believes the world is as rotten as he "knows it to be," to create some minor vision of Heaven to illuminate a city, and a world, that has lost its light."

Connellys nya om Harry Bosch kommer ut om några veckor. Och jag borde få provision efter all reklam jag gör för Connelly.

--

Bra karaktärer är nyckeln till bra romaner

Stieg Larsson-hysterin har nått Holland. Ja, det var faktiskt ett tag sedan, men Milleniumserien ligger fortfarande på topp tio hos bokhandlarna. Även filmversionen ligger numera på topp tio.

Den kommersiella lilla biografen i min stad har inte nappat, men det mer "seriösa" Filmhuset ska låta Salander och Blomqvist synas på vita duken i oktober.

Överallt prisas Larssons skapelse Lisbeth Salander (Mikael Blomqvist kommer i skymundan). Hon är helt enkelt en osannolikt bra karaktär (även om karaktären kanske är osannolik ibland, men vem vill läsa om "vanligt folk"?).

Spänningslitteraturen översvämmas av karaktärsskapelser där författarna försöker överträffa varandra. Själv kan jag inte peka på vad det är som gör en karaktär bra.

Men kanske är nyckeln att en bra karaktär vill man veta mer om. Lisbeth Salander är fascinerande och ännu mer fascinerande är det att man vet att man aldrig mer kommer att få veta mer om henne. Av förklarliga skäl.

På Michael Connellys hemsida finns ett läsarforum och en frågelåda, där Connelly svarar sina läsare. Läsarna diskuterar Connellys karaktärer, speciellt kriminalpolisen Harry Bosch, som om de vore verkliga personer.

Jag erkänner själv att min favorit Harry Bosch liksom lever med mig som en fiktiv vän. Högt upp på listan av kändisar som jag skulle vilja äta lunch med. Om han fanns i verkligheten alltså.

Nästa bok i serien kommer att handla om Bosch och hans dotter, och Connelly har lovat att den kommer att bli den mest personliga för karaktären Bosch, och alla fans väntar.

Jag också.

För mig är det ändå det som fascinerar mig mest med böcker, deras förmåga att dra in mig i deras fiktiva värld, så att jag känner mig som en fullständig medborgare, en som i morgon kanske skulle kunna möta Harry Bosch på fiket inne i stan. Eller Lisbeth Salander någonstans i en bar. Hungrande efter att få veta mer om dem. Mer. Och förälskad i hemlighet.

Böcker som inte lyckas "dra mig in" går mig förbi. Sedan kan de ha ett "vackert språk" eller fantastiska intrigupplägg, det hjälper inte.

Jag måste sugas in.

Hur mycket betyder karaktärerna för dig? Vad måste en roman ha för att suga in dig? Dela gärna med dig i kommentarerna.

Min Connellyrecension på Cosycrime.com

Min recension av Michael Connellys Den sista Prärievargen (The Last Coyote) finns nu att läsa på deckarbokklubben Cosycrimes hemsida.

Bokrecension: The Scarecrow av Michael Connelly

Tretton år efter The Poet (Poeten) kommer den riktiga uppföljaren till denna Michael Connellys första fristående roman, vid sidan om Harry Boschdeckarna alltså.

För även om The Narrows (Fällan) egentligen är en uppföljare, eftersom den också handlar om seriemördaren Poeten, så är den en roman där Poetens ena huvudperson, Jack McEvoy, fattas. Så det blir en halv uppföljare och en halv Harry Boschdeckare.

Men The Scarecrow har med dem båda, kriminalreportern Jack McEvoy och FBI-agenten Rachel Walling (jo, hon som hängde ihop med Harry Bosch i ett par böcker).

Jack McEvoys berömmelse efter Poetenhistorien och den bästsäljande bok han skrev om den har svalnat och dessutom har han blivit för dyr för den tidning han jobbar på, Los Angeles Times. I ett försök att stävja de ekonomiska konsekvenserna av vikande läsarsiffror har tidningen beslutat att avskeda 100 av sina garvade och högavlönade reportrar och ersätta dem med färre lågavlönade reportrar som kommer direkt från journalisthögskolan. McEvoy är nummer 99. Han får två veckor på sig att packa ihop och lära upp sin efterträdare, den unga, vackra Angela, multifunktionell och begåvad, men utan erfarenhet.

I ett sista försök att skriva en sista toppartikel i Pulitzerprisklass snubblar han, och kollegan Angela, över ett mord, som sägs har begåtts av en ung, svart kriminell knarklangare. Men de gräver djupare, inser att killens erkännande inte är ett sådant, och att liknade mord har begåtts i andra städer.

De är en seriemördare på spåren. Eller rättare sagt, han är dem på spåren. De googlar på en hemsida som visar sig vara en sk. IP-adressfälla, en hemsida endast skapad för att hålla koll på ifall någon googlar på ett visst specifikt ämne, och det får ödesdigra konsekvenser.

Någonstans där i början av berättelsen inser Jack McEvoy att han behöver hjälp, och han kontaktar sin gamla flamma, FBI-agenten Rachel Walling som i ett tidigare jobb var profiler, hon sysslade med att göra gärningsmannaprofiler.

Som läsare vet vi från första sidan vem som gjorde det. Sedan skådar man liksom från ovan hur McEvoy/Walling tuffar fram i ganska hög fart på ett spår som i slutändan kommer att leda till en frontalkrock med The Bad Guy. Och man sitter där och kan inte göra något. Frustrerande och vansinnigt spännande. Man är fast och boken blir en riktig genuin bladvändare av första klass.
      Det är ett välkänt berättartekniskt knep, det där att låta läsaren följa mördaren parallellt med hjälten från början, inget nytt under solen. Även Connelly har provat på det, delvis i Poeten, och speciellt i Fällan. Men det krävs en viss skicklighet för att hålla spänningen på topp.
      Och det fungerar i The Scarecrow.

Både McEvoy och Walling är sig lika. McEvoy, bokens jag, är fortfarande ganska cynisk och nu dessutom bitter efter motgångarna på tidningen. Walling handlar som vanligt intuitivt och ibland impulsivt och även denna gång håller hon på att bli tvungen att lämna in FBI-brickan för att hon ställer upp för McEvoy på mer än ett sätt. Något som FBI-ledningen inte gillar.

Och trots att de är tolv år äldre så visar det sig att gammal kärlek aldrig  riktigt…

Connelly dyker djupare i karaktärerna McEvoy/Walling i Poeten, men undviker det i The Scarecrow. Bra eller dåligt? Vill man veta mer om dem är det bra att ha läst Poeten först, men inte en nödvändighet. The Scarecrow står på egna ben.

Man lär sig saker genom romanen också. Cyberspace är en farlig djungel. Plötsligt blir man osäker. Hur säkert är mitt email, min Facebooksida och hur utlämnande är jag egentligen på min blogg? Och kan jag lita på att mina personliga uppgifter, numera digitaliserade, tex i en medicinsk journal eller hos min advokat, är otillgängliga för obehöriga.

Och om man råkar hålla på att jaga seriemördare; innan man hoppar i säng för att ha sex med sin älskade, kolla under…

…äsch, ska inte avslöja mer.

Sammanfattning: Definitivt en av Michael Connellys bästa på många år. En värdig uppföljare till Poeten, som trots allt står i en klass för sig.

Och som sagt: en bladvändare.

Bokreklam nödvändigt även för de bästa

Man skulle ju kunna tänka sig att storfräsare som Michael Connelly säljer böcker av bara farten. (Speciellt eftersom jag vet att jag inte är hans enda fan.)

Vilket givetvis inte är sant.

Connelly lägger dock manken till och försöker göra något nytt inför varje boksläpp.

Förutom att han har en hemsida som enligt min mening är en av de bästa författarhemsidorna (hur många bästsäljande författare interagerar med sina läsare?), så gillar han att lägga ut små filmsnuttar på Youtube. Vilka blir mer avancerade för varje bok.

Omgiven av diverse film och PR-folk har han denna gång spelat in en liten film i tre delar. Och inte som till Echo Park (Räven), där inledningen av boken skildras, utan en prolog som utspelar sig före nya romanen, The Scarecrow. Alltså material som inte finns i boken. Förutom det där telefonsamtalet på slutet som i boken resulterar i att Walling släpper allt, tar på eget bevåg ett FBI-plan och flyger upp till Nevadaöknen för att undsätta sin gamle älskare.

Mer ska jag inte avslöja.

Inom ett par dagar kommer min recension av The Scarecrow.

För de som inte hänger med:

1996 kom Michael Connellys kanske bästa bok, The Poet (Poeten). Och det är inte bara jag och Stephen King som tycker det.

Sedan dess har alla fans undrat när Connelly ska sammanföra Poetens Jack McEvoy, kriminalreportern, and Rachel Walling, FBI-agenten, igen. Båda har drivit in och ut i ett antal böcker (Connellys böcker hänger alltid ihop på något sätt), även om Jack McEvoy aldrig har tagit sig ur periferin någon gång. Rachel Walling möter Harry Bosch i The Narrows (Fällan), som är en uppföljare till Poeten. En uppföljare som kändes halv, eftersom den utelämnade Jack McEvoy.

Väntan är över. The Scarecrow är på inflygande.

Se Prologfilmen Conflict of Interest här:

Adjö till Salander

Jag har just avslutat sista delen av Millenium-serien av Stieg Larsson. Lite sen, jag vet, men jag vet också att många liksom jag har undvikit att läsa dessa böcker på grund av den stora hypen runt böckerna (nu filmen...)

Stieg Larssons alltför tidiga bortgång är givetvis en stor förlust för alla älskare av spänningslitteratur. Man kan ju inte låta bli att fantisera om hur en fortsättning skulle se ut. 

Vi kommer aldrig att få veta.

Klart är att Larsson skapade karaktärer som kommer att leva kvar. Karaktären Lisbeth Salander var ett nyskapande, det är jag helt på det klara med. Samtidigt vet jag att alla nya udda karaktärer hos nya författare alltid kommer att jämföras med Salander. Och det kommer att bli bleka kopior.

Samtidigt har böckerna många brister, som man märkligt nog har överseende med. Allvarlig adverbsjuka och Larsson förklarar alldeles för mycket. Upprepningarna är många. Jag är övertygad om att en okänd debutant som lider av så stor adverbsjuka aldrig skulle bli utgiven.

Snabb bokrecension på måndag morgon

Så nu har jag läst den. Återstår att se filmen (lär dröja, vad jag vet kommer den inte till Holland).

Har känt stort motstånd i flera år. Ungefär liknade känslor inför Guillous Coq Rouge och Harry Potter-böckerna. Man skulle ha läst dem, därför ville jag inte läsa dem. När jag väl hade läst dem så var jag fast, liksom...

Jag skulle inte läsa den. Ända tills min holländska kompis, boende i Köpenhamn, lyckades traggla sig igenom den, på danska.

Då tänkte jag att jag kanske också borde...

Började säkert fyra gånger, men kom inte in i den.

Till slut bestämde jag mig. Ska läsas. Nu.

Efter halva boken hade fortfarande inte mycket hänt. Förutom att Lisbeth gav sin plågoande en permanent minnesbeta.

Men sedan tog det fart.

Slutsats: Klart godkänd.

Varför?

Efter långt funderande inser jag att det har med storyn att göra, och karaktärerna.

Det är en spänningsroman, inte en polisdeckare (tack och lov!). Jag inser att Stieg var lite föregångare där.

Ingen dör i prologen (tack och lov, jag är så trött på döda kroppar i prologen...)

Blomqvist biter inte på mig. Vad är det för man som inte ens behöver anstränga sig det allra minsta för att få kvinnor i säng? Jag menar, till och med Lisbeth hoppar i säng med honom på eget initiativ.

Och en reporter som löser mordgåtor. Nej, inget nytt. Jag föredrar tafatte Jack McEvoy (återuppstår i vår).

Så det är bara att erkänna, det är Lisbeth Salander som är navet i berättelsen. Det är henne man vill följa, vill veta mer om, fascineras av. Punkt.

Män som hatar kvinnor

Bokrecension: Snömannen av Jo Nesbø

På ytan ser Jo Nesbøs huvudkaraktär ut som en riktigt klyschig deckarfigur. Ni vet; Den Ensamme Polisen. 

Han med alkoholproblem, oförmåga till längre relationer med kvinnor (men han har en enda kärlek som han aldrig kommer över), alltid i konflikt med kollegor och överordnade.

Och så mitt i allt; han är givetvis en utmärkt brottsutredare. Vad annars?

Kort sagt, Harry Hole är en tragisk figur.

Om det hade varit så att Nesbø inte var en skicklig berättare och mästerlig intrigmakare, då hade han aldrig kommit undan med karaktären Harry Hole.

Dessutom spelar han på alla ömtåliga strängar och läsarskaran faller pladask. Speciellt kvinnor, antar jag. Det är så synd om Harry Hole. Får han aldrig sin Rakel? Måste alla hans avhållna kollegor stryka med? Och så vidare.

Lägg därtill ett målande språk, typ "han blinkade och kände gråten som en knytnäve som försökte tränga upp genom luftrören". Och man förstår precis vad han menar, utan att det blir klyschigt.

Senaste romanen Snömannen följer i samma spår som sina föregångare, och är om möjligt ännu bättre (fast Smärtans Hus är min favorit). Den följer många etablerade deckarmönster (inklusive många villospår) utan att man tycker att man "har hört den förut".

Och det är väl Nesbøs styrka; att kunna använda en vedertagen deckarmall, men ändå kännas "ny". Slutet är intressant, man får ganska tidigt reda på vem, men ändå är det gastkramande intill slutet.

En sak kommer jag inte ifrån; likheten med min andra favorit i spänningsromangenren; Michael Connelly. Och då inte bara för att en av huvudkaraktärerna heter Harry och är en ensamvarg. Det är något med Connellys och Nesbøs  ganska ödmjuka utstrålning (har inte sett Connelly live, men en del intervjuer på webben). Och så det drivna berättandet och intrigsnickrandet, förstås.

Jag håller med Bokhoras Jessica att det skulle vara kul att få läsa en "roman-roman" av Nesbø. Jag är övertygad om att han skulle få ihop något intressant om han steg utanför deckargenren ett tag. Nya Huvudjägarna är väl inte en "roman-roman" utan en "vanlig" spänningsroman, någon som vet?

Post scriptum:

Såg  Jo Nesbø på Bokmässan i september. Kunde inte låta bli att tycka lite synd om dessa bästsäljande författare som berättar samma historia gång efter gång.

Hur många gånger har till exempel Nesbø berättat om hur hans huvudperson fick namnet Hole? Att hans mormor skrämde barnbarnen med att om de inte kom hem i tid så skulle hon skicka länsman Hole efter dem. Så det fick bli Hole.

Och att han en gång efter det att han blivit känd författare träffade en gammal man som spände ögonen i honom, hälsade och sade att det var han som var länsman Hole.

Nåja, han kanske tycker om att berätta den historien.

Julstämning och julläsning

Ingen snö, men stans stora julgran är i alla fall tänd. 

Traditionsenligt tredje tisdagen i december och komplett med julgran från norska vänorten Kongsberg. Mässingsorkester och kör, tusentals tända ljus i hela stadshuset (och ungefär lika många brandmän på plats för att se till att den sexhundra år gamla byggnaden inte brinner ned). Kalla tår, trots full vintermundering.

Kaarsjeavond (bokstavligen stearinljusafton) är en väl inarbetad tradition. Det har sin bakgrund i att Gouda inte bara är berömd för sin ost, utan också för sina stearinljus (numera stöps ljusen i Östeuropa någonstans, men det är en annan historia).

Torget är packat med folk från när och fjärran; kort sagt, detta är en av de stora julbegivenheterna i hela Holland, ja, mer än så. Man träffar på både engelsmän, tyskar och japaner denna kväll.

Alla gatljus och neonskyltar släcks ned, till slut är det enda ljus man ser stearinljusen i stadshuset och alla stearinljus som folk i husen runt torget tänder.

Med andra ord; stämningsfullt, i ordets rätta bemärkelse.

Cyklade hem med frusna tår och värmde äkta svensk glögg (inte blaskigt, svagkryddat glühwijn, som man får här nere på kontinenten).

Kröp tidigt under duntäcket med Jo Nesbös Snömannen. Handlar om en seriemördare som alltid slår till i samband med att den första snön har fallit

Jag är helt såld på Jo Nesbö. Försöker komma på varför. 

Detta för mig osökt över på min skrivarkursmajje. Han saknar totalt respekt för en av julens allra gulligaste sånger, O Betlehem du lilla stad. Han framför sin egen lilla version i egenskap av Piratförlagets kalenderpojke idag(17 dec).

Nu borde jag få extra pluspoäng för att jag har länkat två gånger till ovan nämnda bokförlag.

Nåja, med tanke på hur bra deckare  säljer, så är han nog inte ensam om att sjunka ned i soffan med en bra sådan under julhelgen. En annan kryper ju under täcket tillsammans med Harry Hole.

Vad kommer ni att läsa i jul?

Har ni inget att ta till kan ni ju alltid gå in på Kapitel 1 (nu länkar jag till en förgrening av Piratförlaget...) och läsa mina noveller. Betygsätt gärna (det är inte så krångligt att bli medlem) så kanske jag har en bättre chans i deras novelltävling.

Händer (och fötter) i veckan, med aktuella länkar

Vad sysslar vänner, bloggbekanta, halvbekanta och annat löst folk med en vecka i december?

Jo, en hel del. Lars Rambe, som jag hälsade på som hastigast på Bokmässan, berättar i lokalradion om hur han skrev sin bok, Spåren på bryggan, gav ut den själv och faktiskt har lyckats sälja riktigt bra. Lars är en av dem som Ann Ljungberg har coachat och Ann står mer och mer i spotlighten, bla i Svensk bokhandel. Välförtjänt.

Andra skriver i Dagen Opinion om att de inte vill ha vigselrätt med den nya lagen. Man kan tycka vad man vill om könsneutrala äktenskap, men för mig är det obegripligt att man inte kommer att införa en lag med civilrättsligt äktenskap, borttaget från samfunden.

Jag har skrivit hur mycket som helst om detta.

Och andra vill bilda ett nytt parti. Att han orkar. Skämt åsido, han säger inte att han ska göra det själv.

Men jag är nog inte ensam om att försöka begripa finanskrisens orsaker. Varför, hur kommer det att bli och är inte finanskrisen i sig spiken i kistan för konsumtionismen (eller vad det nu heter) som religion?

"Effekterna av den lågkonjunktur vi kört in i kommer att drabba enskilda människor hårt. Att rusa rakt in i väggen, som samhällsekonomin nu gör, när man planerat för full fart leder naturligtvis till smällar."

Ja, det är många enskilda som drabbas. Som egentligen inte har gjort något fel, bara hakat på tåget. Och som får ta smällarna.

Och vad gör jag då? Inte ett jota. Hemskt egentligen att luften kan gå ur en så totalt. Det sägs att det är normalt. Men visst funderar jag på vad jag håller på med. Är det vettigt att lägga ned så enormt mycket tid och kraft på en projekt som antagligen (?) är kört från början? Om man inte heter Lars Rambe och ger ut själv. Men det är en omöjlighet när man inte bor i Sverige och inte har något nätverk.

Fotnot;

Jo, jag gör något. Jag gör färdigt koftan jag har stickat till dottern. Och bakar lussekatter. Stryker och lyssnar på Spåren på bryggan samtidigt. Ungefär så.

Och tack förresten för alla goa´ kommentarer som kommit in den senaste veckan.

Michael Connellys nya The Scarecrow

Och då talar jag inte om The Brass Verdict (som jag inte läst, eftersom jag väntar på den billigare pocketutgåvan... svångremmen dras åt runt bokinköpen).

Michael Connellys nya är en "uppföljare" till The Poet (Poeten), enligt mitt och många andras tycke, hans bästa bok.

En uppföljare på så sätt att kriminalreportern Jack McEvoy åter är huvudfigur och, föga förvånande, man återser också hans gamla flamma Rachel Walling (som däremellan dykt upp i några Harry Bosch-böcker).

Jag vet inte vad det är som gör att jag gillar Michael Connellys böcker så mycket.

Jag vet bara att jag faller handlöst för hans huvudpersoner. Harry Bosch, Jack McEvoy eller Mickey Haller, spelar ingen roll; jag är hjälplöst förlorad.

The Scarecrow kommer i maj 2009

Läckberg och Prosapolisen

Hon är illa ute, den väna bästsäljande Camilla Läckberg, i takt med att det finns allt färre att ha ihjäl i lilla Fjällbacka. Den byn är väl ungefär lika tom på levande själar som engelska Midsomer.

Prosapolisen är ute efter Läckberg. Och brottet är grovt, jag saxar:

"Vi går vidare till romanen "Predikanten" och dess första sida, på vilken redan andra stycket bjuder på ett upprörande syftningsfel då en bergsklyfta med namnet Kungsklyftan beskrives:

"Namnet hade den fått när Oscar II besökte Fjällbacka i slutet av 1800-talet, men det var inget han visste, eller brydde sig om, när han sakta smög sig in i skuggorna, med träsvärdet redo för anfall."

Vi anser det överdrivna brukandet av kommatering vara en mindre förseelse, men kan inte låta det faktum passera att författaren här grammatiskt låter Oscar II smyga i skuggorna med ett träsvärd."

Genast blir jag misstänksam. Hur kan en sådan kommatering undslippa bokförlagets lektörer, redaktörer och korrekturläsare, eller vem som nu borde ha upptäckt felet?

Utan att slå mig för mycket på bröstet (jag måste gå igenom mitt eget kommaterande noga emellanåt), men att undvika för många komma, det lärde jag mig i skolan (blev det för många komma nu?). Att skriva som ovanstående citat visar är inte annat än ett grovt övertramp. Men bokförlaget är lika skyldigt som Läckberg.

Och då har jag inte ens gett mig in på syftningsfelet.

Vet redan nu vilket förlag jag inte ska skicka in mitt manus till.

När det någon gång blir färdigt.

Trött på: Präster som the Bad Guy i romaner

Ack så förutsägbart.
Läste Läckbergs Predikanten för något år sedan och såg sedan TV–serien. Osakligt och eländigt skildrat, båda två. Läckberg skröt med att hon hade skrivit boken före Knutbymorden.
Jo, kanske, och ja, verkligheten överträffar dikten, jag vet. Knutby, och inte att förglömma, alla otaliga pedofilskandaler inom Katolska Kyrkan.

Åsa Larssons Solstorm, också skriven före Knutby, har några riktigt bra Bad Guy–präster/pastorer. Jag gillar den deckaren, det måste jag medge, men kanske mest därför att Åsa har sett kyrkan inifrån. Vet hur det fungerar.
I Turstens Glasdjävulen är den ene prästen eländigare än den andre. Gammalmodiga kvinnoprästmotståndare, alkoholister och ja, värst av allt; pedofiler, givetvis.
Så förutsägbart.
Till Turstens försvar måste dock sägas att det finns en sympatisk präst i deckaren, sjömansprästen i London, som inspektör Huss har kontakt med. Och tror sjutton det, sjömans präster brukar vara förbaskat trevliga, i alla fall de som jag har stött på.
Jo Nesbö skriver i Frälsaren om Frälsningsarmén. Att the Bad Guy är en frälsningssoldat förstår ni redan på förhand. Men resten av frälsningssoldaterna är ganska reko och väldigt mänskliga. Att Nesbö ändå skildrar Frälsningarmén ganska ömsint är tydligt.

Så Nesbö kommer undan med hedern i behåll.

Författare upphör inte att fascineras av präster som går djävulens ärenden. Inget fel i det, läsarna vill ha det. Läsarna är inte riktigt intresserade i medelsvensson som utnyttjar barn eller mördar sina kollegor. Helst ska det vara en politiker på toppnivå, gärna en polis eller varför inte en präst eller pastor.
Det bekräftar bara folks allmänna uppfattning att präster är höjda över allt ont, och därför faller så mycket hårdare när de slutligen faller.
Det faktum att präster i verkligheten bara är människor, det är ingen bra ingrediens i en spänningsroman.

Men jag tycker att det sticker lite i ögonen. Varför? Jo, som jag redan har varit inne på; ofta är det så osakligt. Författarna har ingen aning hur det fungerar inom kyrkan (undantag alltså; Åsa Larsson och Jo Nesbö). Och när pastorn i Predikanten sprang omkring i Tv–versionen i en lila prästskjorta, det tog priset (kanske inte Läckbergs fel). Först och främst, rätt så få pastorer har prästskjorta. Och ingen har en lila, det har bara biskopen.

Undrar om folk inom andra yrkesområden tycker likadant, när deras yrke dyker upp i en roman?
Att det mig veterligen inte finns en enda vettig roman, deckare eller annat, om socionomer, det har jag redan varit inne på.

Liten fotnot: Har precis läst Christine Falkenlands Öde. En tunn liten bok, men en fulländig berättelse. Och en präst som Bad Guy, även om han inte mördar någon eller förgriper sig på barn. Kanske är han bara en ganska mänsklig person, en söndrig människa.
En bra berättelse blir det i alla fall.
- - - - -
Uppdatering:
Mirjam skriver lite om detta också.

Trött på: Ändrade gärningsmän i filmer

Undrar hur många författare som gråter när de ser sina alster bli film?
Jag är trött på filmer, speciellt deckare, när det är en annan gärningsman än i boken filmen bygger på.
Om man inte här läst boken, så går det an.

Clint Eastwoods filmatisering av Michael Connellys Blodspår (Blood Work), är ett riktigt bottennapp. Tydligen tyckte filmmakarna att det var bra för storyn om McCalebs polare var gärningsmannen. Det känns konstigt att läsa en uppföljare till Blodspår, Fällan, där polaren dyker upp igen. Dog alltså inte.
Michael Connelly hänvisade till att han hade sålt filmrättigheterna, och då säljer man tydligen sin själ också.
Clint Eastwood har också filmat Dennis Lehanes Mystic River. Lysande film, speciellt Sean Penns agerande, men jag har inte läst boken, så jag vet inte om den följer Lehanes berättelse.

JK Rowling höll dock ganska hårt i manusförfattandet till filmerna. Förståeligt, eftersom hon visste vad som skulle hända i senare böcker, något som filmmakarna inte gjorde.
Astrid Lindgren är ett klassiskt exempel, hon skrev manus till filmerna själv. Ända tills hon en gång på ålderns höst gav tillstånd till någon att göra tecknad film av Pippi. Eländigt, det finns inget bättre ord att beskriva resultatet.

Ett annat bottennapp såg jag häromdagen på DVD. Om man inte har läst Åsa Larssons Solstorm, så är filmen med samma namn en hyfsad thriller. Speciellt miljöskildringarna i det vintriga, vita Kiruna. Ända till slutet, som man knappast kan säga följer boken. Jag blev så irriterad. Minns att jag såg Åsa Larsson sitta i TV och säga att hon var nöjd med tolkningen av hennes bok. Mja, vad annat ska man säga i Gomorron Sverige? Att man var besviken över att en annan gärningsman dök upp i filmen? Då lär ju aldrig någon mer av ens böcker bli film. Eller?
Varför gör filmmakarna så här? För att överraska tittaren som har läst boken? Jag reagerar bara med besvikelse: Så står det inte i boken! vill jag näsvist säga.

Jag har precis sett Gone Baby Gone, ett undantag från denna föga smickrande regel. Bra film, och den håller sig till den ursprungliga boken, som jag skrev lite om här. En av mina Dennis Lehane favoriter.

Michael Connellys nya The Brass Verdict

Nåja, det dröjer innan Michael Connellys nya, The Brass Verdict, kommer ut, ungefär ett halvår. Och givetvis är förväntningarna höga, eftersom Connelly kommer att sammanföra sin hjälte i 13 böcker, polisen Harry Bosch, med sin nye, advokaten Mickey Haller. Boken om Mickey Haller, The Lincoln Lawyer, var en av de första Connellyböcker jag läste och det tog skruv. Rejält.
Att Haller och Bosch råkar vara halvbröder gör naturligtvis inte saken sämre.

Jag är lite svag för när författare låter böcker som egentligen inte hänger ihop knytas samman genom att samma karaktärer dyker upp i dem. Susan Howatch är mästare på detta. Connelly är ett annat exempel. Alla hans böcker hänger ihop på något sätt.
Så fascinerad är jag att jag har det i åtanke när jag själv skriver: Skulle jag kunna väva ihop de idéer till böcker jag har? Redan på idéstadiet?

Connelly skriver så här om sin nya roman:

"A long time ago, in a book I wrote called THE BLACK ICE, the seed of a future story was planted: Harry Bosch has half brothers and sisters he doesn’t know. With THE LINCOLN LAWYER a couple years ago, roots from that seed had grown into the character Mickey Haller. That’s when I really started shaping a story that could serve as a bridge between these two characters, brothers already connected by blood. I would write a novel that would bring them together at last. THE BRASS VERDICT is that book.

It all began with a story an attorney told me about a murder case in which the victim was a lawyer. Another attorney was brought in by the courts to take over the dead man’s practice. Problem was, the new attorney realized that one of the clients he inherited could be the killer. In fact, the killer could be sitting right there next to him in court and the lawyer wouldn’t even know it. It would mean living and working under the constant threat of danger. And from there, the first chapters of THE BRASS VERDICT originated.

So here you have it: Mickey and Harry together at last in THE BRASS VERDICT. Flip-sides of the same coin drawn together in an unconventional, if not unholy, alliance. One for the prosecution and one for the defense, each must work with the other to draw out the killer before someone else—namely Mickey—gets killed. This book to me is a culmination of a lot of what I have written about in the past 18 novels. And it pits my two favorite characters against each other as well as for each other. I hope you enjoy it."

Läs ett kort utdrag ur boken, där Mickey möter sin betydligt äldre halvbror Harry för första gången, utan att känna till blodsbanden.

Utforska gärna Connellys hemsida, jag tycker det är en av de bästa hemsidorna för en riktigt bästsäljande författare. Hans interaktiva Message Board, där han svarar på läsarnas frågor är speciellt imponerande. Svaren är visserligen korta, men hans svarar faktiskt alla. Även undertecknad.