Tar inget för givet - Blogg100 Dag 2

Utan yttrandefrihet, ingen demokrati.

Jag har bott i flera länder utan demokrati. Det senaste var Syrien. Då en av världens grymmaste diktaturer, men med det mest vänliga invånare man kan tänka sig. Nu en krigszon och fortfarande en av världens grymmaste diktaturer.
Jag tror inte alla svenskar, eller andra västerlänningar för den del, speciellt inte de amerikaner som håller på Trump, riktigt förstår hur viktigt det är med yttrandefrihet. Man tar det för givet, en del kanske till och med ser det som något som mest liknar en fiende (i alla fall om man är politiker).

Nu bor jag i ett land med yttrandefrihet. Jag skriver på en blogg utan att vara rädd för att kallas "statens fiende". Jag skriver på en kandidatuppsats om en författare som förlorade sitt medborgarskap på grund av att han kritiserade sitt lands sätt att använda alla medel som började strömma in när man hittade olja, utan att jag riskerar något.
Men det är inget jag tar för givet.

För övrigt är jag bohusläning från början, globetrotter, kristen, mamma till tre barn, socionom, men numera hemmafru sedan mer än tjugo år, och snart har jag, förhoppningsvis, en kandidatexamen i litteraturvetenskap. Jag skriver uppsats om Cities of Salt, en romansvit av Abdelrahman Munif.
Sedan minst tio år är skrivande min stora passion, jag har alltid ett eller flera romanprojekt på gång. Just nu ett som mest utspelar sig i Mellanöstern. Ska berätta om detta en annan dag.

Blogg100 # 24 - Tio år sedan flytt från Syrien

Det har snart gått tio år sedan vi flyttade från Syrien.

Då fanns det fortfarande hopp i landet. Hopp att det skulle kunna förändras. Demokrati. Lika rättigheter. Slut på hemsk diktatur.

En vecka efter flytten i juli bröt krig ut mellan Israel och Libanon. Det känns nu så här i efterhand att det liksom var starten till något sämre.

Frescos Deir Mar Musa, Syrien

Blogg100 #18 Ain Dara, Syrien

Jag har lovat bilder från Aleppo, men först kan vi väl ta en liten omväg.
I Syriens nordöstra hörn, på gränsen till Turkiet finns (jag borde kanske säga fanns...) fascinerande lämningar från järnåldern, eller neo-hettitiskt tid. Ain Dara templet var byggt på en kulle, tell, med vacker utsikt över Afrindalen. Resterna av templet, inklusive det stora lejonet, är gjorda av basalt.

Gammal romersk bro över Afrinfloden.

Blogg100 #14 - På väg mot Bagdad- Minnesbilder

Kall november 2003 och vi reser mot Bagdad. Inte ända dit givetvis, man reste inte till Bagdad då. 

Man reser inte alls den här vägen längre. Inte som vi, där det enda äventyrliga vi såg var en överlastad pickup.

På väg till Palmyra, för det var dit vi var på väg, måste man göra ett pitstop vid Bagdad Café. Denna dag var deras blomte med mycket socker extra välkommet eftersom det var bitande kallt.

I Palmyra. Ruiner som stått i 2000 år.

En del av dem finns inte mer. Som triumfbågen längst bort i raden av kolumner.

 Inte heller de gamla gravarna i bakgrunden här, finns kvar. Daesh (IS) har sprängt dem också.

Dagen efter fortsatte vi genom öknen, på väg mot Aleppo, och tog vägen förbi Raqqa.

Jo, ni hörde rätt. Raqqa. Numera Daesh(IS) högsäte. Helvetet på jorden. 

Strax utanför ligger (eller kanske borde jag säga låg) ruinerna efter Rasafeh, som började som ett karavanstopp under romarna. Senare blev det känt som pilgrimsort för St Sergius, en romersk soldat som dödades för sin kristna tro på 300-talet. Jag är rädd för att ruinerna inte finns kvar. Med sitt kristna ursprung lär de inte ha överlevt att stå så nära Raqqa.

En annan dag ska jag ta er med till Aleppo.

Father Paolo från Mar Musa kidnappad i Syrien?

Jag nåddes av nyheterna från Reuters i går kväll att father Paolo Dall´Oglio, blivit kidnappad av en Al Queda-grupp i staden Raqqa i Syrien. Rejält chockad givetvis.
Jag mötte father Paolo för ett antal år sedan; en karismatisk och fascinerande man, jesuit från början, men numera tror jag att han är ortodox präst, som restaurerat den gamla klostret Mar Musa norr om Damaskus (med fantastiska frescos från 1400-talet!) och gjort det till en mötesplats för kristna och muslimer. Han jobbade med religionsdialog och kampen för att Syriens olika befolkningsgrupper ska kunna leva tillsammans i fred och samförstånd låg honom varmt om hjärtat.
Förra året tvingades han lämna Syrien eftersom han blivit allt för regimkritisk. Men han återvände för några dagar sedan, gick över gränsen från Turkiet i rebellkontrollerat land.

Nu gör vissa källor gällande att han kidnappats, andra att han frivilligt gått med på att möta Al Queda-gruppen Islamic State of Iraq and the Levant för att förhandla fram frisläppande av gisslan.

Father Paolo tillsammans
med min man och yngste son

Låt oss be för att han är välbehållen. Om Syrien någonsin ska kunna få slut på kriget och resa sig ur askorna är father Paolo en av få som skulle kunna spela en viktig roll i försoningsarbetet.

Bilder från Mar Musa-klostret,
norr om Damaskus

Father Paolo intervjuades i maj i år av France 24:

Hama, Syrien

Hamas berömda vattenhjul (Norias).

Maj 2003.

En annan tid, till synes en annan värld.

Gud, vad ska jag göra med all den sorg jag känner över allt som händer i Syrien nu?

Out of Syria

Vi nåddes nyss av nyheten att ett av världens största oljebolag, och dessutom min mans arbetsgivare, lämnar Syrien. Den årliga produktionen från Syrien är bara en halv procent av bolagets totala, så de är inget megastort ingrepp för dem. Ändå säger jag; äntligen.

Samtidigt lider jag med de lokala anställda och alla som på olika sätt är beroende av de lokala statliga oljebolaget. De hade de inte lätt förut (dåligt betalda jämfört med expats, något som inte var fallet med lokalt anställda i tex Gabon och Oman) och har det säkert ännu värre nu.

Av alla länder som vi har bott i; England, Gabon, Oman och Syrien, så är Syrien det land som vi omedelbart och ständigt på nytt förälskade oss i. Svårt att förklara varför, men det var nog människorna, historiens vingslag, naturen och de faktum att man hade känslan av att man befann sig lite i världspolitikens mittpunkt, som påverkade oss.
Jag längtar fortfarande tillbaka och mår dåligt när jag tänker på hur befolkningen just nu lider under en förtryckande regim. Och faller regimen är jag livrädd för att folkgrupperna i Syrien, kristna, sunnimuslimer, druser och alawiter ger sig på varandra.

Vi har också nåtts av nyheten att Father Paolo, en italiensk abbot som har bott trettio år i Syrien, och har gjort ett fantastiskt arbete för fred och försoning mellan kristna och muslimer, hotas av utvisning.
Hoppas och ber att det aldrig kommer att ske.

Father Paolo tillsammans med delar av min familj

På Raka Gatan i ett land där inget är självklart

Raka Gatan i Damaskus finns fortfarande, även om den kanske ligger 2 m över den Raka Gata som omnämns i Bibeln. Man har helt enkelt byggt nya hus ovanpå de gamla.

Damaskus är världens äldsta huvudstad och Syrien en av världens äldsta länder, inte så mycket yngre än Egypten, även om gränserna varierat.
Idag är det Mellanösterns kanske mest mångfacetterade land. Här kan du hitta både katolska och ortodoxa kristna (en del talar fortfarande arameiska, det språk Jesus talade), sunnimuslimer, druser och muslimer tillhörande alawiterna.

Det är också en av Mellanöstern starkaste diktaturer, med mycket på sitt samvete. I januari 2003 fick jag och min man en crash course om Syrien av en av Hollands mest kända arabister (som inte är det samma som islamolog, inte alla araber är muslimer) inför flytten till landet. Vi lämnade kursen med en klump i halsen. Vad hade vi gett oss in på?

Det skulle dröja tills maj samma år innan jag äntligen kom dit (Irakkriget kom emellan).
Maj är det vackraste månaden i Syrien, lagom varmt sommarväder och fortfarande grönt efter vinterregnen.
Förälskelsen var omedelbar. I landet och i människorna. Gästfriheten. Mångfalden. Alla historiska minnesmärken. Klimatet.
Och kärleken består. En del av mitt hjärta blev nog kvar där i Syrien när vi flyttade 2006.

Ingenting var självklart i Syrien. Många av mina förutfattade meningar ställdes på ända.

Det var stundtals en komplex känsla att inse att trots att regimen var hatad för sitt förtryck, så fanns det ändå en medvetenhet att förtrycket gav minoriteter en viss trygghet (presidenten och de flesta av makthavarna tillhör minoriteten alawiter).
Det är inte utan oro, och spänning, som jag följer utvecklingen i Mellanöstern och Syrien. Om något land riskerar att bli ett nytt Libanon, där alla stred mot alla i inbördeskriget, så är det Syrien. Folk har levt sida vid sida under långt tid, men också under svårt förtryck. Om viljan att hämnas oförrätter är starkare en viljan att enas inför en demokratisk framtid, där alla minoriteter har en plats, då går Syrien en mycket svår framtid till mötes.

Fåraherde i Norra Syrien, bland en av "Dead Cities"-ruinerna

Jag ber och hoppas för en förändring till det bättre!

Low key blogging, Tony Blair and the Near East

Jag har inte bloggat speciellt flitigt på sistone, inspirationen tryter lite. Jag försöker hitta något intressant att kommentera i tidningar och andra bloggar, men allt handlar om valet, och det blir tröttsamt i längden.

Här i Holland handlar allt också bara om valet, det som ägde rum i början av juni. Ännu har de inte lyckats få ihop en regering. Det bör tilläggas att de inte vet vad blockpolitik och minoritetsregering är. Och de har någon slags idé om att de ska vara ense om allt innan de slår sig ihop. Vilket blir dem övermäktigt givetvis.
Man blir så trött på alltihop.

Jag borde kanske skärpa mig och skriva ändå. Man hittar alltid något att skriva om.

Hittade precis något!
Inser att jag kanske måste läsa Tony Blairs memoarer i alla fall.
Tydligen skriver han något om (eller antyder) att det var USA som låg bakom mordet på Libanons president Hariri.
Har stått vid Haririhålet (som vi lite vanvördigt kallade det) personligen. Det var en rejäl bomb som dödade Hariri och tjugo andra. Syrien fick skulden och ganska snart därefter fick de ta tillbaka alla sina trupper från Libanon.
Allt detta skedde under tiden vi bodde i Damaskus, och eftersom vi ofta besökte Libanon försökte tona ned att vi bodde på andra sidan gränsen. Men om libaneserna fick reda på att vi bodde i Syrien brukade de skratta och säga att de inte hade något otalt med syrierna, "they are our brothers!" Det var bara den syriska regimen det inte var så förtjusta i.
Nåja, mellanösternpolitik är och förblir mycket komplicerad, speciellt den mellan Syrien och Libanon. Ska inte gå in på det nu.

Längtar tillbaka ibland, måste jag erkänna. Rejält.

Favorit i repris 6 - Arga unga muslimska män och yrkesdemonstranter

Min första statistikhit, på grund av en länk från Per Gudmundsons blogg, ni vet han på SvD.
Jag var ganska färsk i bloggvärlden och blev ganska chockad över alla besök på bloggen. Tills idag är detta ett av det mest lästa inläggen.

Per Gudmundson skriver på ledarplats i SvD om arga unga muslimska män som verkar återkomma på medias bilder. Alltså samma person vid olika tillfällen. Förbluffande, men kanske inte förvånande bilder.

"I själva verket slås man av tanken att nyhetsbyråerna aktivt söker upp samma extremistgäng varje gång dramaturgin kräver arga muslimer. Och att vi aldrig får veta vad de andra muslimerna tycker," skriver Gudmundson.

Alltså, media utnyttjar arga unga muslimska män för sina syften, (vilka?).

Andra har också använt arga muslimska män för sina syften. Låt mig ge ett exempel, kryddat med ovanstående auteniska bilder, tagna av en kollega till min man från hans balkong. Vi bodde femtio meter från norska ambassaden åt andra hållet, men bilderna tagna från oss blev liksom inte riktigt lika bra...

Det första vi lade märke till på vår gata i Damaskus (delad med bland annat ett språkinstitut i arabiska för utlänningar, en flickskola, en berömd moské, tyske ambassadörens residens, Indonesiska ambassaden och... Norska ambassaden) var att det var mer poliser än vanligt. Rätt så mycket poliser, faktiskt.... Sedan kom kravallpolisen. På min fråga om det var något problem, fick jag ett leende från en polisöverordnad; "No, madam, no problem!"

Vad gjorde jag? Gick in på Aftonbladets, BBCs och CNNs hemsidor. Fick reda på att demostranter satt eld på danska ambassaden inne i stan (svenska ambassaden låg i samma byggnad).

Hmm. Kanske dags att packa en väska och se till att passen ligger redo.

Vita lögner för barnen.

"Mamma, är du rädd?"

"Nej..."

"Demonstranter" dyker upp, tänder på norska ambassaden och kravallpolisen står i jämnhöjd med vår port och bara tittar på.

Vi började fundera. Hur kommer det sig att demonstranterna finns på vår gata så kort tid efter det att de har fjuttat på danska ambassaden, fem kilometer bort. Har de promenerat? Tagit en taxi?

Knappast. Senare visade det sig att de var ditkörda på lastbilsflak. Faktum var att polis och brandkår var på plats vid norska ambassaden innan demonstranterna hade kommit dit.

Ytterst välplanerat alltså. Med regimens goda minne, givetvis. Inte ett skott avlossades. Inget gjordes för att hindra demonstranterna tända på.

Vi hade en stark känsla att någon ville sända ett budskap till Väst: "Se vad som kommer att hända om ni ger er på oss, så som ni har gett er på Saddam Hussein. Syrien kommer att tas över av islamister, och det är det väl ingen som vill?..."

Om det nu var så, då fick de sannerligen ut sitt budskap. Attackerna på norska och danska ambassaderna var ju en världsnyhet.

De arga unga muslimska männen? Vid attackerna mot danska konsulatet i Beirut, 11 mil bort, dagen efter, gjordes anklagelser att demonstranterna var ditbussade från Syrien...

Nu brukar Libanon alltid skylla på Syrien, men faktum var att jag funderade på om det inte var sant...

Och vad tyckte de egentligen, de arga unga männen?

De övriga, drygt femton miljoner, med muslimsk tro i Syrien, vad tyckte de?

Varför blev det demonstrationer i Syrien och inte i tex. Egypten?

Frågor, frågor...

-----------------------------------------
Bilderna tagna av en bekant som bodde närmare norska ambassaden än vad vi gjorde

Favorit i repris 2: Dialog muslimer och kristna i Syrien

Lika aktuell nu som då:

Det är en angelägen fråga, dialogen mellan muslimer och kristna, speciellt på "hemmaplan", i Mellanöstern.

En plats och speciellt en man, börjar få mer och mer uppmärksamhet för sitt arbete.
Det är klostret Deir Mar Musa i Syrien och dess grundare fader Paolo. Detta unika ställe, ca en timmes resa från Damaskus, ligger på gränsen till öknen. En kloster som bokstavligen klamrar sig fast på bergssidan. Dess kyrka är unik i sig, med freskomålningar som har överlevt lång tid när kyrkan var övergiven och inte ens hade tak. Läs mer på deras egen hemsida. Fader Paolo "återupptäckte" Mar Musa och blev så betagen att bestämde sig för att restauera kyrkan. Sedan växte det och blev en kloster med både munkar och nunnor, och en växande skara besökare från hela världen. En fascinerande man, mycket engagerad och karismatisk.

Deir mar Musa var en av våra favoritplatser i Syrien, vi har besökt klostret ett antal gånger. Man kan också övernatta, men det gjorde vi aldrig, pga av närheten hem till Damaskus.

En fridfullt ställe, fyllt av bön och andlighet. Även våra ickekristna vänner kan hålla med om att platsen är speciell.

På bilden ser ni fader Paolo tillsammans med delar av min familj.

Mer om Mar musa finns att läsa i Aftonbladet, Kyrkans Tidning (Göteborgs stiftssida nr 01/07),

"Favorit i repris" - serie

Jag har länge tänkt gå tillbaka och studera vad jag har skrivit under denna bloggs drygt treåriga historia. Och återpublicera favoriterna. Mina favoriter alltså (det finns en massa skräp också). Era favoriter? Jag vet inte om det finns några, i så fall hör av er. De kanske platsar i favorit-i-repris-serien.

Jag börjar med den här. Ett av mina allra första inlägg. Andas en del rotlöshet och längtan tillbaka till den del av världen som gjort så stort intryck på mig.
---------------------------------------------------------------

Med tanke på den första kristna i denna region, publicerar jag en bild på St Simeons kyrkoruin utanför Aleppo i norra Syrien. Den är från runt 300-talet och var innan Hagia Sophia i Istanbul den största kyrkan i världen. Ruinerna är fortfarande oerhört imponerande, för att inte tala om den vidunderliga utsikten.St Simeon var en eremit som satt på en pelare, för att vara ifred, han hade nämligen blivit mycket populär och skaror av pilgrimer ville träffa honom. Enligt uppgift tyckte han inte heller speciellt förtjust i kvinnor, de fick inte ens komma i närheten av kullen som hans pelare var byggd på.
Efter St Simeon blev det så att säga mode att sitta på en pelare och be till Gud. Trodde de kanske att de var lättare att nå Gud om man gjorde det så svårt som möjligt för sig?
Efter hans död byggdes kyrkan runt hans 20 meter höga pelare. Idag finns bara en stenbumling kvar, resten har blivit borthackat av pilgrimer.Platsen besöks än idag av pilgrimer från hela världen.
Bilden har sin egen lilla historia. Vi var vid St Simeon och hade enormt dåligt väder (okt 2004), men plötsligt sprack molntäcket upp och solen kom fram. Följden blev en oändlig regnbåge. Vi hade just parkerat bilen och min man rusade upp på kullen, för han skulle bara ha en foto av kyrkoruinen och regnbågen. Resultatet blev ganska lyckat.

Monicas adventskalender 9 dec - Hästgalen

Över till något som inte har med advent och jul att göra.

Det här med hästar. Och att det går lite i arv, hästintresse.

Hittade den här lilla filmen på en blogg;

Världens sämsta hästtjej from Pikosekunder on Vimeo.

Liknar inte riktigt mig men har några beröringspunkter.
Jag älskade hästar. Jag var dock ganska dålig på att rida, och egentligen var jag också lite rädd för hästarna. De är ju ändå stora starka djur som man inte är roliga att ha och göra med om de blir arga eller rädda. Eller vill trilskas.

När jag fick egna barn pratade jag inte om mitt hästintresse som jag hade som barn och tonåring. Det låg så långt tillbaka i tiden. Visst klappade vi en häst om vi träffade på någon och kanske slapp det ur mig att hästar är det vackraste djur som finns någon gång.

Så därför undrar jag om hästintresse är något ärftligt. Min dotter är nämligen totalt hästgalen. Hon började ta ridlektioner som sjuåring hos Bashar på Mouselly Farm utanför Damaskus. Bashar var en tålmodig man som gav sina unga utländska elever all uppmärksamhet de behövde och gav dem en bra grund i ridandets konst.
Sedan blev det ridlektioner på ridskolan här intill och nu är hon även skötare till en bångstyrig ung ponny vid namn Rebbel (han är ganska rebellisk) två gånger i veckan. Intresset verkar inte ebba ut ännu. Men hon håller på att växa ur Rebbel.


Vad är det med tjejer och hästar?

Ridlektion i Syrien. Kan ni se snön på Hermonberget i bakgrunden?

Monicas adventskalender 7 dec- Syrienminnen

När man har bott i flera olika länder tenderar man att samla på sig en hel del saker. Jag har många favoriter, bland annat denna syriska mässinglampa (ja, jag har faktiskt två likadana).

Egentligen gjord för ett stort stearinljus, men jag brukar hänga en liten julgransbelysning i den. Den får sitta i nästan hela året, i alla fall under det mörka halvåret.

Häromdagen bestämde jag mig för att försöka putsa dessa stora lampor, vilket visade sig vara ett jättejobb. Lite mer glänste de efteråt, men jag hade behövt gnugga mer.


Samtidigt drabbades jag efter en påtaglig längtan att åter få vandra i Gamla Stan i Damaskus och dess stora souk (marknad).
Stanna vid Bakdash Ice Cream och äta deras berömda glass doppad i pistagenötter eller äta shoarma på den bästa platsen i staden, bakom                                    Ummayyadmoskén.

Av alla länder jag har bott i är Syrien det land som ligger närmast mitt hjärta. Det trots att det inte alls är en enkelt land att leva i.
Jag förälskade mig i landet redan första gången vi besökte det. Det tog sedan ett halvår innan vi flyttade dit på våren 2003 och förälskelsen höll i sig.
Varför? Kanske de gästfria syrierna, historiens vingslag, möjligheten av gå i Paulus fotspår och även lyssna på det språk som Jesus själv talade (arameiska).
Också Bakdash´ fantastiska glass.

Inlägg i pigdebatten

Nej, det ska det inte bli.

Men jag tänkte berätta om hur det är att ha en maid (i princip städhjälp, barnpassning i ett, finns inget bra svenskt ord).
Numera, här i Holland, sköter jag hemmet själv, jag kan inte säga att jag älskar att städa och stryka hatar jag. Som alla andra, antar jag.
Men städhjälp är ganska vanligt förekommande här, speciellt om man jobbar. Inget "pigstigma" som i Sverige.

Men när vi bodde i Afrika och Mellanöstern hade vi maid. Det var mer regel än undantag att utlänningarna hade maid.
Många orsaker.
Ingen tycker om att städa och stryka. Jag känner i alla fall ingen. Att inte ha någon hjälp hemma innebar att man som expat var låst vid hemmet och aldrig kom ut utan att ha barnen med sig (man hade ju inte mor- eller farföräldrar på nära håll heller). I Oman, där temperaturen var över 35 grader från april till november, var det fantastiskt att slippa ha med sig sin nyfödde när man skulle ge sig av till skolan med de två andra barnen (4 gånger om dagen; lämna morgon, hämta vid lunch, lämna efter lunch, hämta på eftermiddagen. Skolbuss? Glöm det).
Man lär sig snabbt att man "inte kan vara utan" sin maid. Eller som författaren Marika Cobbold (född i Sverige, numera boende i Storbritannien) sade till mig igår på Twitter:

"Call me an old Klass samhalles kvarleva but my maid - - -  I will not do without. :-)"

Det var förhållandevis billigt (och maken tjänade bra, så man tyckte man kunde "unna" sig det).
Man kunde anställa någon, som var i stort behov av en inkomst. Det är bara att se realistiskt på det, världen är full av människor som är i stort behov av en inkomst. Vare sig de tillhör lokalbefolkningen (i Gabon hade vi en gabonesisk menagére), eller den importerade arbetskraften (i Oman var vår maid indier och i Syrien srilankes).

Jag hade många betänkligheter om vår orättvisa värld och de stora inkomstklyftorna. Men i slutändan kom jag fram till att det var bättre att köpa tjänster än att tex. ge bort pengar till välgörenhet. Därför har vi under alla år försökt köpa tjänster så mycket som möjligt. Allt från den den obligatoriska maiden och den nästan lika obligatoriska trädgårdsarbetaren, till killar som flätar palmbladstak till terrassen, finsnickrare, målare etc.
I Syrien hade vi (jag) till och med en chaufför en gång i veckan. Han var i sanning guld värld, i ett land där jag inte talade språket och där Damaskustrafiken var värd ett kapitel för sig.

Under en period hade jag maid på heltid. Indiska Eny, från katolska Goa, var en intelligent och ganska allvarlig person med bestämda åsikter (hög moral, om jag skulle sammanfatta). I slutändan var hon i princip min hushållerska, hon visste mer om mitt hem än jag själv. Hon lärde sig intuitivt vad jag ville. Jag har aldrig varit med om något liknande. Det passade mig perfekt, eftersom jag hade svårt att ge order, det tog emot så mycket (jag hade svårt att vara "bossy", tyckte inte om att vara en som "körde" med sin maid).
Och hon var suverän med barnen, utan att skämma bort dem (ett annars typiskt "maid-problem"). I princip var hon en andra hand i uppfostran av barnen, inte någon som sprang efter dem och plockade upp.
Vi trivdes väldigt bra ihop och trots att det är sex år sedan vi skildes åt kan jag sakna henne oerhört emellanåt. Jag tycker det är tragiskt att hon aldrig fick chans till högre utbildning, hon var helt uppenbart en kvinna med ett skarpt intellekt, antagligen skulle hon ha klarat av en akademisk utbildning utan problem. Familj var något som jag tror hon valde bort, hon ville inte ha det som många av hennes vänner; barnen bodde hos mor- eller farföräldrar, medan mamma, och ofta pappa också, jobbade utomlands.

Vår maid i Syrien hade det så. Både hon och maken jobbade sedan många år tillbaka i Damaskus, medan de två sönerna uppfostrades hos morföräldrarna i Sri Lanka. Paret reste hem en gång per år, på sin höjd, och aldrig samtidigt.
När vår maid under sista året hos oss blev gravid, och senare fick en liten flicka, hade hon fått nog och reste hem till Sri Lanka. Trots att huset de byggde ännu inte var färdigt och inkomsten halverades. För henne var cirkeln sluten och lyckan total när familjen fick ett sladdbarn (och de var båda överlyckliga över att det var en flicka). Men maken blev kvar i Syrien.

Slutligen, jag har levt ett liv i lyx, men jag kan inte säga att jag saknar det (även om jag skulle vilja slippa städningen emellanåt...).
Jag saknar däremot personerna som jobbade för mig.
Förutom mina tre maider, så min syriske chaufför (som egentligen var lärare i engelska, men hans "brödjobb" var att köra runt rika expatfruar, att lära folk engelska hade blivit en dåligt betald andrasyssla), som hjälpte mig att förstå den arabiska och muslimska kulturen bättre, min trädgårdmästare (inte bara trädgårdsarbetare, han hade en hel plantskola, där allt gick att köpa) som talade med stor passion om sina värdefulla damascene-rosor, och alla andra som jag mötte och anlitade genom åren.

--

Favorit i repris: Dialog muslimer och kristna i Syrien

Så här i Ramadantid och med all den diskussion som Brian McLarens Ramadan-fastande har givit upphov till i bakhuvudet, kan jag inte låta bli att återpublicera ett gammalt inlägg.

Det är en angelägen fråga, dialogen mellan muslimer och kristna, speciellt på "hemmaplan", i Mellanöstern.

En plats och speciellt en man, börjar få mer och mer uppmärksamhet för sitt arbete.

Det är klostret Deir Mar Musa i Syrien och dess grundare fader Paolo. Detta unika ställe, ca en timmes resa från Damaskus, ligger på gränsen till öknen. En kloster som bokstavligen klamrar sig fast på bergssidan. Dess kyrka är unik i sig, med freskomålningar som har överlevt lång tid när kyrkan var övergiven och inte ens hade tak. En del av dem är flera hundra år gamla. Läs mer på deras egen hemsida. Fader Paolo "återupptäckte" Mar Musa och blev så betagen att bestämde sig för att restauera kyrkan. Sedan växte det och blev en kloster med både munkar och nunnor, och en växande skara besökare från hela världen. En fascinerande man, mycket engagerad och karismatisk.

Deir Mar Musa var en av våra favoritplatser i Syrien, vi har besökt klostret ett antal gånger. Man kan också övernatta, men det gjorde vi aldrig, pga av närheten hem till Damaskus.

En fridfullt ställe, fyllt av bön och andlighet. Även våra ickekristna vänner kan hålla med om att platsen är speciell.

På bilden ser ni fader Paolo tillsammans med delar av min familj.

Mer om Mar musa finns att läsa i Aftonbladet, Kyrkans Tidning (Göteborgs stiftssida nr 01/07),

Missa inte Emanuel + Mer om kristna och miljö + judar och palestinier i Sydamerika

Missa inte Emanuels helgmålsringning i morgon.

SVT1 lördag 29 november 2008 kl. 17.50

Om ni missade programmet, här är en direktlänk.

-------------------------------------------------------

Det är kanske inte så känt att det bor fler kristna med rötter i Mellanöstern utanför Mellanöstern. Att de tidigare franska kolonierna i Afrika är fulla av libaneser är väl känt. Liksom du alltid kan hitta indier i länder som tidigare var brittiska kolonier, så kan du hitta libaneser (Syrien och Libanon var också franska kolonier en gång) i halva fransktalande Afrika.

Men de flesta med rötter i det kristna Mellanöstern finns i Sydamerika.

Dagen har idag en mycket intressant artikel om Chile, som enligt uppgift har den största palestinska kolonin utanför Mellanöstern. Läs om hur dialoggrupper mellan chilenska palestinier och chilenska judar ledde till en attitydförändring.

I Chile finns ca 70 000- 80 000 palestinier (många med ursprung i Betlehem) och ca 20 000 judar. Båda grupperna kom till Chile i början av 1900-talet, men invandringen av palestinier fortsätter än idag.

-----------------------------------------

Vad det gäller mitt tidigare inlägg Skapelsen ropar ivrigt, så fortsätter samtalet i kommentarsfälten. Jag ligger lågt ett tag till, jag vill nämligen väldigt gärna att fler ger sig in i samtalet och bidrar med sin mening. Kommentera mera!

Hör gärna mer från katoliker. Och er som vet mer om de nämnda bibelverserna (och andra på samma tema). Vad säger grundtexten? 

En kommentar sade; "Det är en tanke bland vissa frikyrkliga att Bibeln inte behöver tolkas utan att dess budskap är uppenbart."

Allt är klart och färdigpacketerat, liksom. Strunta i att läsa bruksanvisningen (den brukar ändå vara så omöjlig att begripa).

Men ibland får jag för mig att även Birger Schlaug vill ha den kristna tron färdigpacketerad. Jag har förstå att han blir konfunderad. Men vad i världen är lätt att förstå?

Vad i livet är lätt att förstå?

Själv håller jag på och läser NT Wrights Surprised by Hope. Och lyssnar på ett seminarium, Reconstructing Hope, som han höll nyligen i USA. Lyssna själv här.

-----------------------------------------

Mer miljö:

SVT Debatt-bloggens Henrik Bergsten undrar lite om Newsmills nya betaltjänst. Svenska kyrkan var snabb med att hosta upp pengar för att komma in på den.

Men Bergsten undrar, kunde inte nyheten fått första plats på allmänna Newsmill.

"Varför ryms inte kyrkans artikel bland de “vanliga”? Är den så ointressant att de måste betala in sig? Ska organisationer betala för att få sin ointressanta artikel upplyft bland de artiklar som redaktionen bedömt som journalistiskt intressanta?"

"Femtiotusen! Som hittat!"

Jag hoppas innerligt att Svenska Kyrkan inte alltid resonerar så. (Jag menar egentligen: Jag hoppas att de inte var så när kyrkan gick in på Betal-Newsmill).

Dessutom verkar Anders Wejryd inte ha tagit Endtimers inflytande på allvar. Men deras bibeltolkning är ju också väldigt främmande för Svenska Kyrkan. 

Läs om Hapax frågor till ärkebiskopen här.

"Om du med eskapistiska tendenser menar att strunta i jorden och vänta på himlen så kanske något sådant har funnits, men säkert mycket lite när allt kommer till kritan."

säger ärkebiskopen.

Jag har känslan av att han inte riktigt har hängt med i svängarna runt amerikansk politik de senaste åtta åren.

För den som fortfarande inte känner till Endtimershistorien, se videon The Doomsday Code med Tony Robinson:

Kasta bränsle på den sekteristiska brasan i Mellanöstern

Hur förhåller sig Västvärldens kristna till Mellanöstern?

Jag har varit inne på detta många gånger förut, men som sagt, jag tenderar att upprepa mig just nu.

Svenska Dagbladets Bitte Hammargren skriver idag ett läsvärt blogginlägg från Libanon, där hon bland annat talar om mötet med en ung amerikansk missionär från amerikanska mellanvästern:

"Vore det inte bättre att lämna religionstolkningen åt libaneserna själva? undrar jag.

Här i Orienten har ju urkristendomen sin vagga. Östkyrkorna har djupa rötter".

Hammargren skriver inte om något svar från amerikanskan, bara att hon inte tror att muslimer och kristna har samma Gud. Det tror däremot Libanons kristna. De säger också att islam ska garantera dem och judar skydd, eftersom de är "Bokens Folk".

Samma uttalanden om "Bokens folk" har jag stött på i Mellanöstern. Av muslimer. Kristna och judar ska behandlas med respekt därför att de är "Bokens folk".

Mellanösterns kristna lider av den militanta och extrema islamtolkning som fått spridning under de senaste årtiondena.

Hammargren fortsätter:

"Mellanöstern är och ska vara en blandning av kulturer. Men USA:s militära närvaro i Irak har fungerat som en sockerbit på extrema salafister från Saudiarabien, Marocko, Algeriet - ja till och med för en vinddriven extremist från Brandbergen utanför Stockholm, den nyss dödade al-Qaida-mannen.

De för en oförsonlig kamp mot dem som uppfattas som ”otrogna”.

- Men vi är inte otrogna enligt islam, vi är ju Bokens folk, invänder min kristne vän i Beirut."

Hon säger också att en importerad annorlunda teologi från fundamentalistiska Mellanvästern kan bli extra bränsle för den sekteristiska brasan. Liksom saudisk teologiimport är dålig för svenska muslimer är amerikansk fundamentalism från Mellanvästern dålig för Mellanösterns kristna.

Jag reagerar också över den bristande respekt som många fundamentalistiska eller den sk. kristna högern har för Mellanösterns kristna. Både ortodoxa och katolska kyrkor anser sig ha sitt ursprung i den första kristna kyrkan. En kyrka som har överlevt tills nu, genom 2000 år.
Är inte det värt respekt? Borde inte missionen bedrivas annorlunda?

Mellanösterns kyrkor verkar rentav bortglömda ibland. Jag vet av egen erfarenhet, många jag talar med i Sverige och Holland vet inte att det finns så många kristna i Mellanöstern, om några alls.

Kanske vet de att det finns kristna i Libanon. Men den svåra situation som Iraks kristna befinner sig i kom som en mindre chock för många.

Varför bryr sig inte Mellanösterns kristna syskon mer?

Personligen tror jag inte att USAs närvaro i Irak har gjort mycket för den Irakiska kyrkan.

Saddam Hussein var självklart en tyrann, ej att ursäkta på något sätt, men när hans makt försvann, tog andra chansen. Andra som är minst lika tyranniska som han.

Självklart är inte USA och allierade ansvariga för det våld som muslimska extremister utför mot kristna.Men jag tror att dess närvaro har underblåst "amerikahatet" och det lider de kristna av, enbart för att de tillhör samma religion som amerikanarna.

Kristna i Gaza och Västbanken, Syrien, Libanon, Jordanien och Egypten känner av samma sak.

Nu är det ju inte så att alla muslimer hatar USA, snarare tvärtom; största drömmen för de flesta i Mellanöstern, kristna eller muslimer, är att få ett sk Green Card. Men oviljan är stor också bland "normala" muslimer mot USAs inblandning. Mind your own business-känslan är stark. Och glöm inte att korstågen fortfarande är något som klingar extremt illa i muslimers öron.
Och i bakhuvudet finns givetvis hela tiden att det är bara en sak USA och västvärlden är intresserade av; oljan.

Denna ovilja är ingen nytt som kom i och med Irakkriget, men kan härledas längre tillbaka i tiden, kolonialtid och korstågstid inberäknad. De senaste årens händelser har dock gett bränsle till brasan.

Lägg märke till att jag inte i en enda mening har nämnt Israel. Israel är värt ett kapitel för sig, men det ska jag inte gå in på nu, om ni ursäktar. Jag har valt att koncentrera mig på Mellanösterns kristna, därför att så fort man tar upp Israel så svänger diskussionens vindflöjel och de kristna kommer i skuggan. Igen.

För den lilla extrema grupp av muslimer, som står för en mycket mer oförsonlig tolkning av islam (inget tal om "Bokens Folk" givetvis) så har Irakkriget varit just vad Hammargren säger; en sockerbit. Som de har fått mycket energi från.

Att amerikanerna skickar unga naiva missionärer till Libanon, där de sekteristiska bålen flammar upp med jämna mellanrum, för att missionera för muslimer, är inte bara ogenomtänkt, det visar på bristande respekt. Samtidigt som det missioneras för muslimer, minskar den kristna befolkningen snabbt. Borde Västvärldens kristna inte oroa sig för det i stället? Fundera på hur kyrkorna i Mellanöstern kan få stöd på bästa sätt?

Är en omprioritering av missionsmedel kanske att föredra? Och ett annat tänkande måste till.

Jag vill gärna höra era tankar om detta.

---------

Uppdatering: Ledare i Göteborgsposten uppmärksammar detta.

Kyrkoruin på bysantisk tid, norra Syrien

Bokrecension: Men inte om det gäller din dotter

Jag läste ut mitt signerade exemplar av Jan Guillous Men inte utan din dotter redan på planet hem till Amsterdam. Jag hade fuskat lite, nämligen lyssnat på audioversionen över ELib, innan jag fick boken i min hand. Det där med ELib är förresten en hit för mig, stryka kläder är nu förknippat med att lyssna på audioböcker på den bärbara datorn. Så Tomas Bolmes  behagliga stämma lotsade mig genom de första kapitlen.

Jag gör ofta ett misstag när jag läser spänningsromaner, jag skummar igenom för snabbt för att få veta hur det går. Och misstar en del ledtrådar ibland. När man audiolyssnar undviker man det, men det gäller att uppläsaren inte är för dålig. Så inte i Bolmes fall.

Åter till romanen. Jag gillar Guillous författarskap och jag gillar Hamilton. I denna bok är han inte riktigt huvudperson, det finns flera huvudpersoner.

Bakgrunden till boken fångar mitt intresse. Guillou hävdar att det är Saudiarabien som står bakom den islamistiska terrorismen. Jag är böjd att hålla med, även om jag inte kan rada upp faktabevis just nu. Under mina år i Mellanöstern har jag aldrig förstått USAs oheliga allians med Saudiarabien och dess iver att invadera Irak och hota Iran. Saudiarabien är ett av världens mest odemokratiska och kvinnoförtryckande länder, men eftersom de inte använder oljan som vapen i politiken, så är de välkomna i väst. Men det hindrar inte att det finns åtskilliga dollarstinna privata fundamentalister som inte tvekar att sprida sina extrema form av islam i länder som Afghanistan och Pakistan. Och i övriga världen. I tex Syrien var människor livrädda för den konservativa tolkningen av islam som Saudiarabien står för. De såg också baksidan av denna konservatism; horder av rika saudiarabier som besökte Damaskus på sommaren, mest för att handla billiga varor och ligga med östeuropeiska horor.

Det där var en liten politisk parantes.

Guillou blandar sin syn på Mellanösternpolitiken med händelser som drabbar nyfunna vänner till Carl Hamilton. Säpochefen Ewa Tanguys dotter blir kidnappad, på uppdrag av muslimska fundamentalister. Så när maken och fadern, den före detta främlingslegionären Pierre, vänder sig till Hamilton, som har hoppats att han aldrig ska behöva hålla i ett vapen igen, så blir svaret ungefär så här; Egentligen har jag ju sagt; inga mer militära operationer, men inte om det gäller din dotter.

Sedan drar räddningsaktionen igång, och, ja, det är spännande. Ganska förutsägbart, dock.

Guillou i sitt rätta medium, en internationell spänningsroman. Det är kul att se att så gott som alla aktörer i Hamiltonböckerna (de som lever...), dyker upp i denna bok.

Guillou har två svagheter; dialogerna och kärleksscenerna. De första är lite för akademiska, lite för lite varierade i stil och de senare existerar så gott som inte. 

Varför låter han inte stackars Hamilton korka upp sin champagne med Mouna och därefter älska på hotellet i Moskva (eller var det nu var...). Bara en sån där liten parantes.

Det är kanske ett typiskt kvinnligt drag, det där att tycka synd om manliga huvudpersoner i spänningsromaner som inte får det de trånar efter. Jo Nesbö lär få många reaktioner från kvinnor som tycker synd om hans Harry Hole.

Jag undrar om Guillou någonsin kommer att lyckas ha ihjäl sin hjälte Hamilton? Antagligen inte.

Slöja eller inte-igen...

Nu diskuteras slöjförbud, igen.

Men Mångfaldsbarometerns enkät verkar lite luddig, vad menar man med slöja?
Åter reagerar jag på att ordet slöja används för lättvindigt, menar man ansiktstäckande slöja eller bara huvudduk som täcker håret?

Jag är lite miljöskadad, jag har bott för länge i Mellanöstern; jag har inga problem med sjalen över håret, så länge man ser ansiktet.

Två saker har jag svårt för; ansiktstäckande slöjor som i Saudiarabien och burkor som i Afghanistan. Det borde inte vara tillåtna på allmän plats i Sverige. Det är min åsikt.
Den andra är; slöjor/huvudduk för flickor som ännu inte kommit i puberteten. Jag kan inte se en religiös grund för att en sjuåring flicka ska ha huvudduk och långa vida klänningar. Jag har bott sju år i Mellanöstern, Oman och Syrien, och där såg man aldrig småtjejer i huvudduk. Småtjejer fick vara barn, som ofta kläddes i söta klänningar, som gick till knäna, men aldrig i vuxenkläder.
Därför tycker jag också att huvudduk på flickor inte borde tillåtas, i alla fall inte i skolan.
Jag ska inte upprepa mig själv, jag har skrivit om detta förut. Här kommer det igen.
-------------

Jag har inga problem med huvudduken. Den täcker bara håret. Jag har kanske bott för länge i Mellanöstern, jag är så att säga van.

Huvudduken har sina fördelar, man koncentrerar sig på kvinnans ögon och ansikte när man pratar med henne.

Men ansiktsslöja och andra beklädnader, typ afghanistanska burkas och den svarta saudiska abayan, det har jag väldigt svårt för. Att inte få visa sitt ansikte, själens spegel, är för mig ett av det mest utstuderade sätten att förtrycka kvinnor.

Jag kan inte se hur kvinnor anställda i tex offentlig förvaltning skulle kunna ha ansiktstäckande slöja. Jag skulle inte heller, om jag var lärare, kunna acceptera elever med det. Ansikts- och ögonkontakten är nödvändig.

Men att förbjuda huvudduk, det är för mig att gå alldeles för långt.

Glöm inte, för hundra år sedan förväntades gifta kvinnor i Sverige också bära en sjalett runt håret när de gick ut. Jag bor mitt i holländska bibelbältet (gammalkyrkligt reformert bibelbälte) och här finns kyrkor som förväntar sig att deras kvinnliga medlemmar bär kjol (byxor är manskläder och det är inte tillåtet i Bibeln, enligt dem) och de har alltid hatt på sig när de går på gudstjänst.


Thomas Gür skrev för ett tag sedan i SvD om slöjförbud. Rekommenderad läsning!
------------------------