Händer (och fötter) i veckan, med aktuella länkar

Vad sysslar vänner, bloggbekanta, halvbekanta och annat löst folk med en vecka i december?

Jo, en hel del. Lars Rambe, som jag hälsade på som hastigast på Bokmässan, berättar i lokalradion om hur han skrev sin bok, Spåren på bryggan, gav ut den själv och faktiskt har lyckats sälja riktigt bra. Lars är en av dem som Ann Ljungberg har coachat och Ann står mer och mer i spotlighten, bla i Svensk bokhandel. Välförtjänt.

Andra skriver i Dagen Opinion om att de inte vill ha vigselrätt med den nya lagen. Man kan tycka vad man vill om könsneutrala äktenskap, men för mig är det obegripligt att man inte kommer att införa en lag med civilrättsligt äktenskap, borttaget från samfunden.

Jag har skrivit hur mycket som helst om detta.

Och andra vill bilda ett nytt parti. Att han orkar. Skämt åsido, han säger inte att han ska göra det själv.

Men jag är nog inte ensam om att försöka begripa finanskrisens orsaker. Varför, hur kommer det att bli och är inte finanskrisen i sig spiken i kistan för konsumtionismen (eller vad det nu heter) som religion?

"Effekterna av den lågkonjunktur vi kört in i kommer att drabba enskilda människor hårt. Att rusa rakt in i väggen, som samhällsekonomin nu gör, när man planerat för full fart leder naturligtvis till smällar."

Ja, det är många enskilda som drabbas. Som egentligen inte har gjort något fel, bara hakat på tåget. Och som får ta smällarna.

Och vad gör jag då? Inte ett jota. Hemskt egentligen att luften kan gå ur en så totalt. Det sägs att det är normalt. Men visst funderar jag på vad jag håller på med. Är det vettigt att lägga ned så enormt mycket tid och kraft på en projekt som antagligen (?) är kört från början? Om man inte heter Lars Rambe och ger ut själv. Men det är en omöjlighet när man inte bor i Sverige och inte har något nätverk.

Fotnot;

Jo, jag gör något. Jag gör färdigt koftan jag har stickat till dottern. Och bakar lussekatter. Stryker och lyssnar på Spåren på bryggan samtidigt. Ungefär så.

Och tack förresten för alla goa´ kommentarer som kommit in den senaste veckan.

Nytt på skrivarfronten och lite länktips

Jag har inlett en skrivarvecka (eller veckor, jag lär hålla på nästa vecka också) och har lovat mig själv att inte blogga för mycket. Bara lite.

Målet för skrivarveckan är att slutföra andra utkastet till min roman nästa vecka. Därefter ska det till nästa försökskanin. Första utkastet var klart i somras, och efter att ha låtit några omsorgsfullt utvalda försökskaniner (jo, jag tyckte lite synd om dem också) läsa och kommentera har jag reviderat, effektiviserat, kapat och skrivit om.

Förhoppningsvis till det bättre.

Att låta någon annan läsa ens manus är märkligt självutlämnande. Nu har visserligen nästa försökskanin viss inblick i mitt skrivande, men ändå. Man blottar sig.

Det är bokstavligt talat skitjobbigt...

Mer om mina skrivarvåndor på min sidoblogg Bokskrivardagbok (en blogg som faktiskt fått mer läsare, inte så många som här, men ändå. Kul!)

Första kapitlet till romanen ligger på min skrivarblogg (min andra sidoblogg...); Kvarnsten om Halsen.

Piratförlaget har gett sig in i digitalvärlden på allvar. Efter Linda Skugges Vulkan-Print-on-demand-satsning, satsar Piratförlaget nu på en ren digitalsajt, Kapitel 1. Vem som helst kan lägga upp sina alster, läsarna bedömer och de bästa romanerna har chans på ett riktigt förlagskontrakt.

Jag har inga planer att lägga upp något där, i alla fall inte just nu.(Uugh! Det där var ljug...)

Men en av mina skrivarkompisar från deckarkursen i Sevilla, Åke Sandahl (har redan gett ut Kungsholmens Chopin) har börjat lägga ut sin roman Kolja på djupt vatten.

Vi fick stifta bekantskap med uteliggaren Kolja Larsson, som av misstag blir rektorsvikare på en folkhögskola, under veckan i Sevilla och jag ser mycket fram emot att läsa. Åkes underfundiga humor och härliga stil är fantastisk. 

Lite om äktenskapsdebatten, Anna-Sophia Bonde undrar varför sex får så mycket uppmärksamhet och varför just homosex? 

Det är lika illa att heterosexuella lever ut sin sexualitet utanför äktenskapet som att homosexuella gör det. Enligt Bibeln. 

Tål att tänka på.

Lite i kölvattnet av Bush-administrationen, som snart är över:

ATheology of Guantanamo Bay. Läs! 

"If Jesus were caught living the vicious subversive Gospel today, he would not be on a wooden cross, since the wooden cross no longer symbolizes what it did then: the dishonouring and dehumanization of the individual in the presence of the entire city as a punishment. He would be wearing an orange jumper, living in a cage, dishonoured and dehumanized, in the presence of the entire world who behold all this on the TV screen. 

Till sist:

En uppskattad bloggvän, och tillika en av mina försökskaniner, har slagit igen sin läsvärda bloggbutik. För hur länge?

Alla kan behöva en paus. Speciellt om man troget skrivit inlägg varje dag i nästan två år.

Men det är klart, att när stängningen sker så där plötsligt, då känns det lite tomt.

Det var allt denna vecka. Jag ska försöka hålla tassarna borta från denna blogg, hoppas ni ursäktar. Kanske dyker det upp lite inlägg på Bokskrivardagbok, där ni kan följa skrivarprocessen.

Vigselrätt uppåt väggarna

I min serie "Upprepningar på Monicas blogg" har vi nu kommit till det här med vigseln. Som jag har skrivit en del om förut.

Det  börjar luta åt en civilrättlig registrering och att trossamfunden ska avsäga sig vigselrätten, om jag har fattat det rätt.

Äntligen!

Kristna ledare och förträdare för Humanisterna slår sig åter samman och talar med en röst: 

"Civilrättslig registrering innebär att trossamfund inte förrättar juridiskt bindande vigslar, utan att endast myndigheterna kan göra detta; något som inte förhindrar att troende personer låter sitt samfund förrätta en välsignelseakt efter att ha genomgått den civila juridiskt bindande vigseln. En sådan lösning visar respekt för människors religiösa övertygelse eftersom den ger trosamfunden rätt att själva besluta om vilka par som man förrättar ceremoni för.

Kyrkor och samfund får då tillbaka den fulla beslutanderätten över en ceremoni med djupa religiösa och kulturella rötter, utan att staten lägger sig i vad den innehåller eller framtvingar teologiska kompromisser." 

Någon som har fattat i alla fall. Här är en till.

Kyrkor ska inte hålla på med civilrättsliga uppgifter. Det gjorde den inte som urkyrka och bör inte göra det nu heller.Vi har ingen statskyrka längre och inte heller frikyrkor eller andra religiösa samfund ska hålla på med det. 

I princip är vigseln en affärsuppgörelse mellan två parter (som råkar älska varandra, men det är en annan femma). Man skriver under på att rent praktiskt dela på hemmet och stödja varandra genom underhåll och liknande. I praktiken skulle man kunna ordna allt juridiskt genom en jurist, men en vigsel är snabbare och enklare.

Jag tror att det skulle vara bra om man undvek ordet äktenskap om man talar om denna process. Med hänvisning till citatet ovan; låt trossamfunden ta hand om definitionen äktenskap. Trossamfunden kommer att tycka olika ifrågan samkönade äktenskap, men låt det vara så. Inget som staten ska lägga sig i. 

Och vilket homosexuellt par skulle vilja bli välsignat av en präst som är mot samkönade äktenskap? Ingen, givetvis.

Några som inte har fattat är ett par av Svenska Kyrkans egna biskopar. Varför är för mig totalt obegripligt. Argumenten mot att avsäga sig vigselrätten är också obegripliga:

"Det vore ett direkt svek mot de 30 000 par vi möter varje år att inte behålla vigselrätten. Omedelbart skulle omkring 20 procent bara välja den borgerliga varianten och därmed skulle det som vi kallar äktenskap bara bli en juridisk akt."    Lennart Koskinen, biskop i Visby.

"Vi är med om partnerskap när det gäller affärsförbindelser och det begreppet passar sällsynt illa när det gäller kärleksrelationer, säger han till Dagen och ser vigseln som kyrkans bidrag till livslånga relationer med utgivande kärlek."   Martin Lind, biskop i Linköping.

Svek? Hurdå? 

Är det ett svek att man låter folk slippa göra något som den ändå inte tror på? För om de verkligen trodde på det där med Guds välsignelse över sitt äktenskap, då skulle de ju välja att komma till kyrkan för en kyrklig vigsel. Svårare än så är det inte. Att resonera på något annat sätt är att behandla vuxna människor som barn, som inte förstår bättre.

Kyrkan bör också hitta andra vägar att missionera till de människor som "annars inte skulle komma till kyrkan".

Vigseln, eller den civilrättsliga delen av den, är en juridisk akt. Det är på sätt och vis eller affärsuppgörelse mellan två människor.

Kyrkans bidrag till livslånga relationer? Jo, på sätt och vis. Men då gäller det ju att inte bara kyrkan är med på det. Paret som vigs ska ju också vara med på det.

Jag tycker att det är hyckleri att hålla på och viga par som egentligen bara kommer för den civilrättsliga delen (och möjligen för att de tycker kyrkbröllop "hör till").

Jag har skrivit mer om besläktade ämnen.

Föräldrar har inte rätt till sina barn, det är barn som har rätt till sina föräldrar.

Kärnfamiljens vara eller icke vara

Vad är ett traditionellt äktenskap egentligen?

Varför gifta sig överhuvudtaget?

Jag kan inte låta bli att fråga; varför ska man gifta sig? Egentligen?

Jag har skrivit mycket på denna blogg om vigsel och äktenskap och sex och allt möjligt...
Min civilrättslärare på socialhögskolan hade sina, mycket tunga, argument, för giftermål. Rättsligt sätt är det bäst att vara gift. Tryggast. Punkt. Skrämda unga sammanboende kvinnor lämnade han efter sig i föreläsningssalen den gången.

Under den första kristna tiden fanns tydligen inte kristna äktenskap. (Tror jag läste det i en bok av Peter Halldorf, där han skrev om Augustinus.) Man gifte sig civilt. Men när ändrades det? När blev äktenskapet ett sakrament? Varför?
Någon som vet?

En insändare i Dagen, som är sambo, ifrågasätter varför man ska gifta sig. Man blir väl inte automatiskt mer trogen för att man är gift?
Visst kan man fråga sig; varför ska kristna gifta sig? Välsignar inte Gud förhållandet, om man ber honom om det?

Jag kommer att tänka på en bok jag en gång läste om de första boerna, det vill säga, de holländska bönder, som lämnade Kapkolonin någon gång på 1600-talet och gav sig ut för att få frihet och, slutligen, kolonisera Sydafrika, det som kallas "The great Trek". Det kunde gå år mellan besök från en präst. Djupt kristna människor levde samman, fick barn och det utan att vara formellt gifta. När en präst kom blev det givetvis massvigslar och massdop.
Långt tillbaka i min släkt levde mina förfäder som "sambo". Det hade "inte råd" att gifta sig. De var torpare/backstugusittare, vad jag vet. Barn fick de ändå, det hade de tydligen råd med...

Men ändå, jag undrar bara. Varför måste man gifta sig?

För mig och min man var det självklart att vi skulle gifta oss. Vi ville gå igenom den där ceremonin där man lovar inför Gud och församlingen att leva trogna ihop. Det blev liksom officiellt på något sätt. Och dessutom är det ju en stor härlig fest med släkt och vänner!
Men var vårt förhållande inte välsignat från första stund? Från den där stunden då vi var övertygande i hjärtat att det skulle bli vi två? Den där märkliga känslan som kom så tidigt efter att vi hade mötts?
Jag bara frågar.
Gifter man sig som kristen för att "det hör till en kristen livsstil". Eller?
För att det inte är en privat angelägenhet? Det skall göras officiellt?

När jag funderar så väger det rättsliga argumentet faktiskt tyngst. Man deklarerar inför samhället att man lever ihop. Sedan kan man be om Guds välsignelse. Men måste välsignelsen och löftena ske inför en präst och en församling/vittnen? Är inte Guds välsignelse större och outgrundligare än våra ritualer?

Jag skulle gärna vilja höra era argument, eller funderingar.

Nutidsmänniskans längtan efter ritual och Kyrkans ansvar

De statskyrkliga ränderna går aldrig ur.
De som säger att Svenska Kyrkan har en plikt att göra si eller så.
Den enda plikt som Kyrkan har är att predika evangeliet om Jesus Kristus. Hur det ska gå till finns det många delade meningar om. Trots att Svenska Kyrkan är en pytteliten del av den världsvida kristna kyrkan, så finns det många åsikter om många olika saker inom lilla Svenska Kyrkan. Jag tror att de alltid kommer att vara så, hur liten än kyrkan blir och ense dess medlemmar inbillar sig att de är. Bilda en kyrka av två eller tre personer och ni kommer snart att finna att ni är oense om något.

Båda sidor kan hitta stöd i Bibeln. Båda sidor betonar vissa delar av Bibeln och glömmer andra.

Om nu kyrkomötet väljer att inte införa ett könsneuralt äktenskap och fortsätter som nu, men möjligt till välsignelse av samkönade par, så verkar avsägande av vigselrätten vara en vettig följd.
Där är jag och Helle Klein överens. Men att prata om diskriminera, det tycker jag är att gå för långt.

Klein skriver i Aftonbladet:

"Om kyrkan avsäger sig vigselrätten (vilket är en fullt rimlig ståndpunkt – äktenskapet är i första hand en borgerlig civilrättslig institution) kan den ändå inte smita undan det faktum att nutidsmänniskan längtar efter ritual och språk för stora händelser i livet, såsom äktenskap. Det gäller alla, oavsett sexuell läggning.
Välsigna kärleken. Sluta diskriminera."

Kyrkan har ingen vigselplikt. Kyrkan är inte heller ett statligt organ som diskriminerar om den inte utför något som den måste göra enligt lagen. En myndighetsutövare kan anklagas för att diskriminera. Kyrkan är inte en myndighetsutövare. Kyrkan är ett trossamfund.

Fundera på det här: Skulle man begära att Katolska kyrkan skulle välsigna samkönade par? Eller Livets Ord? (För de har väl fått tillbaka rätten att viga?) Eller en muslimsk iman?
Kanske borde man det. Lika ska vara lika. Varför måste bara Svenska Kyrkan vara svenskpolitiskt korrekt?

Ett samkönat par som vill gifta sig går väl till en präst som vill viga dem, en som delar deras åsikter?

Visst kan kyrkan välsigna kärleken. Men låt det vara upp till varje präst vad han/hon vill. Att tvinga någon att göra något mot sin övertygelse är också diskriminering.

Låt staten viga och kyrkan välsigna. Och låt kyrkans präster vara fria att tycka olika.

Det är okej att tycka att någon har fel. Jag tycker att vi måste vara så generösa i kyrkan.
Det är helt rätt att fortsätta diskussionen, men låt den vara en inomkyrklig diskussion.

Jag börjar få mer och mer svårt för den "liberala fundamentalismen". Ni som läser min blogg ordentligt vet att jag ogillar de stämplar vi kristna sätter på varandra. Men ibland är det svårt att uttrycka sig utan dem.
Jag tycker att den liberala folkkyrkan oftast är precis lika fundamentalistisk som den mer högerinriktade konservativa.
Jag känner mig inte hemma i någon av dem.

Slutligen; Helle Klein tycker att kyrkan inte ska "smita undan det faktum att nutidsmänniskan längtar efter ritual och språk för stora händelser i livet, såsom äktenskap".

Jag tycker inte att det är kyrkans uppgift att ge människor ritual och ett språk. I just detta exempel tycker jag att kyrkans uppgift är att förmedla Guds välsignelse till de som vill ha det när de gifter sig.
Det finns ingen anledning att gifta sig i kyrkan bara för att man tycker om ritualerna, språket eller för att det är högtidligt och vackert.

Nej, man gifter sig i kyrkan därför att man vill ha Guds välsignelse över sitt förhållande.

-----------

Liten uppdatering: Det där jag skrev till Dag i en av kommentarerna får jag kanske äta upp... Kolla in Kyrksysters inlägg om hur människor ser på kyrkan som en serviceinrättning.

Vad är ett traditionellt äktenskap egentligen?

Hela debatten om samkönade äktenskap får mig att fundera lite på hur synen på äktenskap har förändrats från tidens början tills nu, och hur mycket det skiljer sig mellan olika länder och kulturer.
Skapelseberättelsen talar om mannen som lämnar sina föräldrar för att leva med sin hustru och de blir ett.
Många kristna utgår från denna bild när de tänker på äktenskap. De blir ett. Ett par, en sexuell enhet.
Och med sexuellt enhet menar jag givetvis den enhet som kan ge upphov till barn. I alla fall som det var förut, numera med hjälp av andra hjälpmedel, har ju samlaget i princip blivit överflödigt. Men fortfarande är det ju så att det behövs ett ägg från kvinnan och en spermie från mannen för att det ska bli barn.
För hur man är vrider och vänder på det, homosexuella par kan inte få biologiska barn utan att frångå den traditionella barnalstrande proceduren. Det måste ha hjälp av någon från andra könet (en mamma som bär och föder barnet, alternativt en pappa som donerar sperma.) Och fortfarande är ju inte båda biologiska föräldrar.

Numera gifter vi oss av kärlek. För var det annorlunda. Till ganska nyligen i Sverige, och utomlands, var de flesta äktenskap arrangerade. De hade inget med förälskelse och lust till varandra att göra.
En av mina favoritkyrkofäder är Augustinus, inte för att jag kanske håller med honom om allt (jag tycker att han var ganska sexfientlig), utan snarare för att jag tycker att Bekännelser är en bok (historiens första självbiografi?) som berör mitt hjärta. Jag tycker helt enkelt så förfärligt synd om Augustinus! (Och vet ni, den där Robbie Williams-sången; Oh Lord, Make me pure, but not yet, är ett nästan tvättäkta citat ur Bekännelser).
För att göra en lång historia kort; Augustinus levde med sin konkubin, som han helt klart älskade, och de hadetill och med en son ihop. Men kvinnan var av lägre klass (det var oftast konkubiner) och Augustinus borde gifta sig med en kvinna av samma klass. Så han bröt med sin älskade, vilket han beskrev som om hjärtat blev sönderskuret och sargat och lämnade efter sig ett blodspår, eftersom det hade växt fast vid henne, för att kunna gifta sig.
I slutändan gifte sig Augustinus aldrig, han valde celibatet istället (det gjorde för övrigt konkubinen också). Han kände att Gud kallade honom till att leva i celibat, men jag undrar om inte också saknaden efter den kvinna han hade älskat hjälpte till att driva honom till det beslutet. Hellre celibat än att leva i ett olyckligt äktenskap med en kvinna han inte älskade.
Och han förde hela sitt liv ett korståg mot kroppslig lust, som han ansåg var ett resultat av syndafallet, inte något som Gud hade skapat oss med. Stackars Augustinus, så fel han hade!

Andra exemplet är mer nutida. Jag har nästan läst ut Ayaan Hirsi Alis självbiografi, som skildrar en gripande och tragisk barndom- och ungdomstid. Ayaans mamma gifte sig faktiskt med fadern av kärlek, mycket ovanligt i Somalia på sextiotalet. Men äktenskapet blev olyckligt, fadern var politiskt aktiv, och antingen i fängelse eller i exil, han var aldrig hemma. Han lyckades avla tre barn, inte mycket mer. Och han hade två andra fruar.
Ayaan visste tidigt att hon ville gifta sig med någon hon höll av (och kände sig sexuellt attraherad till). Så när hon skulle giftas bort med en kusin, boende i Canada, som hon inte tyckte om, tog hon saken i egna händer och "flydde" till Holland. Till och med hennes medflyktingar av somaliskt ursprung på flyktingförläggningen i Holland tyckte hon var galen som inte accepterade mannen; "Han är ju rik, ser bra ut!"
Som tolk i Holland fick hon senare se de arrangerade äktenskapens absoluta baksida när hon fick tolka för somaliska kvinnor som blivit svårt misshandlade och våldtagna, av sina män. Ogifta somaliska kvinnor som gjorde abort, ville att de holländska läkarna skulle "sy ihop" dem igen efter ingreppet, kvinnorna var ju omskurna och "ihopsydda" i underlivet, så att ingen skulle misstänka att de inte var oskuld. (Något som de holländska läkarna givetvis inte gjorde).
Och Ayaan påpekar i sin bok att de kvinnor som misshandlades av sina män, så gott som alltid gick tillbaka till dem, under förevändning att Allah ville det och att det var deras plikt som muslimer; att vara sin man trogen (trots att han hade slått henne sönder och samman).
Att Ayaan så småningom övergav sin muslimska tro, var enligt min mening en följd av alla dessa vittnesmål av våldsamheter understödda av den muslimska tron, som hon tolkade det.
Arrangerade äktenskap är en realitet i många länder världen över.

Sverige har mycket länge varit en sambo-land, ingen modern uppfinning alltså. Lite släktforskning som jag har gjort om min ytterligt fattiga släkt på modersidan visar att mina förfäder inte alltid gifte sig. Åtminstone inte med en gång. Det hade helt enkelt inte råd. Barnen står som oäkta i kyrkoböckerna, även om det står tydligt att föräldrarna har bott ihop långt innan barnen föddes. Min mamma berättade att det inte var något ovanligt, och det var accepterat av gemene man, men kanske inte av kyrkan (prästen hade ju skrivit oäkta om de gemensamma barnen, en anteckning som för övrigt ändrades när föräldrarna så småningom gifte sig.

Så vad är ett traditionellt äktenskap egentligen? Ett arrangerat äktenskap, ett kontrakt mellan två familjer?
Ett resultat av ömsesidig kärlek och en längtan efter att leva ihop? Och måste man gifta sig för att göra det?
Måste barn vara något som kommer av denna förening? Men de som inte kan få barn?
Och barn kan ju faktiskt bli till ändå, utan en stadigt förhållande. Och utan kärlek också, det enda som behövs är ju faktiskt kroppslig lust, och det är ju endast nödvändigt från mannens sida ("lay down and think about England" eller vad sade de i det viktorianska England?).

Egentligen är jag nog ganska förvirrad. Och hjälp, vad långt detta inlägg blev. Utan att jag kom fram till något.

Citerad igen!

Det är väl i det närmaste högmodigt att googla på sitt eget namn. Men jag gjorde det ändå, men ursäkten att jag ville se hur bra Google.se fungerar (ja, det där gick ni väl inte på...).
Upptäckte att min blogg var citerad på Sveriges Televisions hemsida, med anledning vad jag hade sagt om att präster inte har vigselplikt. Med en länk hit. Tack för reklamen SVT!

Viga eller inte viga samkönade par?

Varning: Icke (kyrko)politiskt korrekt inlägg. Och lite ironi.

Kyrkans Tidning har gjort en enkät där de har frågat 100 slumpmässigt utvalda kyrkoherdar, inklusive 13 domprostar, om de skulle kunna tänka sig att förrätta vigslar av samkönade par. (75 valde att deltaga i enkäten)
Två tredjedelar svarade ja, en tredjedel svarade nej.
Om det nu är ett respresentativt utval, så betyder det att drygt 300 av landets kyrkoherdar är emot samkönade vigslar. Det är mycket!
Där fick Svenska Kyrkan något att bita i. Inte visste jag att Svenska Kyrkans kyrkoherdar var så konservativa!
Hur har den demokratiskt styrda Svenska Kyrkans ledning lyckats anställa så konservativa präster? Någonstans måste det väl ha gått fel?

Glöm inte bort ekumeniken

I sin iver att vara föregångare verkar det som om Svenska Kyrkan glömmer bort ekumeniken. Att sätta ekumeniken mot frågan om samkönade äktenskap är fel, så som i debattinlägget i SvD idag. Det borde inte vara ett motsatsförhållande.
Att vara föregångare innebär inte att glömma bort, eller förneka, eller fördöma, de som inte "hänger med".
Att vara föregångare är just att vara föregångare, precis som Jesus var, han fördömde inte någon.
Svenska Kyrkan har hittills varit ganska bra på att glömma bort, ja, rentav kasta ut, de som inte "hänger med". Svenska Kyrkan är ganska dålig på att vara en inkluderande kyrka. Den inkluderar endast de som tycker likadant. Karaktärsdrag som också är typiska för religiösa sekter.
Här kommer ekumeniken in. Majoriteten av kristenheten är emot samkönade äktenskap och prästvigning av kvinnor. En stor del av kristenheten godkänner inte heller omgifte.
Om ekumeniken ska ha en chans, så måste man erkänna att alla tycker inte som vi. Det betyder ju inte att man håller med dem.
Men om man säger att man erkänner att andra kyrkor ser annorlunda på dessa svåra frågor, men samtidigt inte accepterar att det finns troende i ens eget samfund, som har en annorlunda uppfattning, då är ekumeniken dömd på förhand. Ekumenik handlar ju ändå om samarbete, där man måste koncentrera sig på det som man har gemensamt, nämligen tron på Jesus Kristus. Det måste ju vara som att sitta i en regering eller en kommunstyrelse, med flera olika partier, alla tycker inte lika, men man tycker lika i mycket. Ska man få något vettigt gjort så måste man samarbeta. Jag skulle inte bli så glad om vänsterpartisten och moderaten i skolstyrelsen bara satt och grälade om hur olika de tyckte, i stället för att samarbeta om att få till en så bra skola som möjligt i min kommun.
Och jag måste ju kunna arbeta tillsammans med någon som inte alls delar min tro. Jag utesluter ju inte heller min ickekristne granne eller släkting från gemenskapen, bara för att han inte tycker som jag.

Och jag tjatar vidare; inga kyrkor borde ha juridisk vigselrätt, då hade kanske denna diskussion fått en annan ton, och framför allt, den hade varit en kyrklig diskussion. Det är ju trots allt en trosfråga, egentligen.

Se också tidigare inlägg, här och här och här...

Biskop Aurelius håller med mig!

Kristen ortodox vigsel

Göteborgsbiskopen håller med mig. Eller är det jag som håller med honom? Jag har tjatat i flera bloggar om att kyrkan inte borde ha borgerlig vigselrätt.
Aurelius säger i Dagen;
"Man kunde gått motsatt väg än den som föreslås, nämligen att låta varje äktenskap registreras av den borgerliga myndigheten. Det kunde lösas på ett enklare sätt. I de flesta länder registreras äktenskapen av den borgerliga myndigheten. Den som vill kan sedan gå till sin kyrka för att få det ingångna äktenskapet välsignat."

Kolla in tidigare bloggar om vigsel.

Vigselrätt men inte vigselplikt

Äktenskaps- och partnerskapsutredningen ligger klar och det är klart att begreppet partnerskap ska försvinna. Samkönade par ska kunna ingå äktenskap.(SvD, DN)
Svenska Kyrkan och andra samfund kommer inte längre att automatiskt få vigselrätt, de måste ansöka om det. Ingen präst eller pastor kommer heller att "tvingas" viga samkönade par.
RFSL tycker att det är diskriminering.
Enligt SvD har Svenska kyrkan sagt att den tänker införa vigslar för homosexuella, men att enskilda präster ska kunna neka.

Vigselrätt men ingen vigselplikt, blir regeln och den innebär även att enskilda präster ska kunna säga ja till att viga ett par och nej till att viga ett annat.
Därmed tror jag att Svenska Kyrkan har gett RFSL svar på tal. Präster kommer att kunna välja. Diskriminering kan det väl knappast vara fråga om? Svenska Kyrkan är ingen statskyrka längre, utan är jämställd med frikyrkorna. Ingen präst idag har vigselplikt. Ingen har idag "rätt" att kräva att bli vigd av en speciell präst.Så kommer det inte att bli i framtiden heller. Antingen måste man få tag på en präst som går med på att viga samkönade par eller man måste gifta sig borgerligt.
Sedan kan man givetvis diskutera varför en präst nekar att viga, men det är en intern fråga för kyrkan.

En mellanväg, som jag tror är riktig. Många opponerar sig säkert mot kyrkans positiva inställning till förändringen av lagen. Ändå tycker jag att kyrkans ledning har mött dem på halva vägen när de betonar att prästerna fortfarande har ett val.
Fortfarande hopp för Svenska Kyrkan, som jag tycker de senaste åren har fått väldigt lågt till tak.

Men RFSL:s Sören Andersson säger också: "Man får inte välja ur den svenska lagen - då kanske kyrkan inte borde genomföra det här alls."
Jag håller delvis med honom. Kyrkorna borde inte ha civil vigselrätt, men det har jag redan berört i ett tidigare inlägg.

Gift er!

Debatten om samkönade vigslar i Svenska Kyrkan får mig att tänka på min lärare i civilrätt på socialhögskolan i Göteborg. Hans namn har jag tyvärr glömt, men jag tror inte det finns en socionomstudent som har haft honom som inte kommer ihåg honom. Han var en mycket karismatisk lärare, men också mycket bra, jag minns vissa föreläsningar som om de var i går.

Jag minns speciellt när vi hade föreläsning om sambolagstiftningen, ganska ny då i slutet av 80-talet, och äktenskapsbalken, arvsrätt mm.
Han började föreläsningen med att ganska högt och mycket barskt fråga hur många i klassen som var sambo. Kanske hälften av den till 98% kvinnliga klassen räckte förskrämt upp handen.
"Gift er!", basunerade läraren ut, så att vi nästan hoppade till.
Sedan började han en utläggning om hur dåligt skyddad man var, rättsligt, i ett samboförhållande, och det var alltid kvinnan som såg till att råka illa ut. "Men sambolagen då?" kom det försiktigt från en modig tjej i klassen.
Då blev det att slå upp den nya lagen och så fick vi en genomgång. Slutsatsen var att utifrån en rättslig synvinkel, absolut inte en religiös, så var det bästa för alla parter att vara gift. Sambolagen hade vår lärare inte mycket till övers för. Jag undrar hur många av mina klasskamrater som gick hem den dagen och talade om för sina sambos att de ville gifta sig.
Sedan gav han oss varningar om att gå och kära ner oss i någon snygg karl på kontinenten. Om han skulle dra iväg oss till en kyrklig vigsel så var det bäst att sätta klackarna i marken. Kyrkliga vigslar i de flesta länder i Europa är ju nämligen värdelösa, juridiskt sett. Nej, se till att gifta er civilt, var budskapet. "Och om ni sedan vill ha välsignelse av en svartrock, så är det upp till er!", avslutade han.

Jag minns också en gång när någon frågade vilka som fick bli medlemmar av advokatsamfundet. Jag kommer inte ihåg exakt vad han svarade, men att man kunde bli utesluten om man gjorde något dumt, det fick vi reda på. Då frågade en av studenterna om det gällde honom. Hon fick bara ett mycket finurligt och hemlighetsfullt leende till svar. Han kom aldrig in på ämnet igen, men klassen gjorde sin tolkning, och säkert mer än en tackade för att att han hade gjort detta "misstag", så att vi fick en ypperlig juridiklärare på socialhögskolan.

Kristnas inskränkthet

Jag håller med Helle Klein i hennes blogg, att reaktionerna över kyrkans beslut över homovigsel, inte lät vänta på sig. Jag håller med om att Jesus säkert gråter, men snarare mer över kyrkans splittring.
Svenska Kyrkan är en trossamfund, med många strömningar som tolkar Bibeln olika. Jag tycker att det är olyckligt om vi inte kan ge varandra lite mer spelrum än vad som nu är fallet.
Många kristna och många präster har oerhört svårt för kyrkliga samkönade vigslar, och det är ett faktum som inte bums försvinner i och med att Svenska Kyrkans lednings ändrar reglerna.

Det är fortfarande en trosfråga och en tolkningsfråga, och alla parter ska ha "rätt" att ha "fel".
Många säger då; "Men lämna Svenska Kyrkan då!", men det tycker jag skulle vara väldigt olyckligt, att människor ska tvingas ut ur sin kyrka pga ett trosfråga. Att till exempel gå med i Katolska Kyrkan är för många prostestanter trots allt en oerhört stort steg. Jag tror också att många som är emot homovigslar faktiskt är för kvinnliga präster, så då känns också katolska kyrkan främmande.
Och det faktum att Svenska Kyrkans ledning mer och mer tycks ha en tendens att bestämma hur man ska tro och hur man ska tolka svåra trosfrågor, gör att jag tycker att det mer påminner om påvens allmakt.
Det säger påven/Svenska kyrkans ledning och så måste man tro!

Svenska Kyrkan måste också lämna principen med enbart territoriella församlingar och göra det möjligt för folk att vara medlem i den kyrka där de känner sig hemma.
Vi tycker olika, tolkar olika, tyvärr, kanske man ska säga; men låt för Guds skull människor gå till en konservativ kyrka om de vill det, eller till en liberal, om de vill det (eller pingstkyrkan, eller missionskyrkan...).
Och som jag har sagt i ett tidigare inlägg; kyrkan borde inte ha civil/juridisk vigselrätt.
Då kanske den här diskussionen hade kunnat undvikas.

Om nu någon undrar var jag står så erkänner jag villigt att jag inte vet. Jag tycker det är en enormt svår fråga och jag måste ha rätt att erkänna att jag inte vet.
När jag vet vad jag tycker, så ska jag tala om det. Om det finns någon mer som inte vet, så skulle jag gärna vilja ha kommenterarer, jag vill gärna veta att jag inte är ensam. Alla runtomkring mig tycks veta vad de tycker, åt ena eller andra hållet, och jag kämpar för att förstå alla sidor.

Vigselrätt för kyrkan?

Varning. Här kommer ett inlägg som inte är (kyrko)politiskt korrekt!
Svenska kyrkan säger jag till att homosexuella ska kunna viga sig i kyrkan. (SvD)Jag har den mycket kontinentala åsikten att kyrkan inte ska ha vigselrätt. Den formella vigseln ska ske civilt, sedan kan kyrkan utföra en kyrklig vigsel. Så är det här i Holland och det fungerar utmärkt. Om du är troende gifter du dig alltså "två gånger".
Jag tror också att det vore olyckligt att "tvinga" präster av annan åsikt att förätta homovigslar. Kyrkan borde vara tolerant och acceptera att i denna fråga finns många med en annan åsikt. Ett homopar som vill viga sig går väl ändå till en präst som är positiv till homovigsel, inte till en som tvivlar?
Som utlandssvensk och något separerad från den kyrka som jag tidigare har ägnat så mycket tid åt, så tycker jag att det är tråkigt att Svenska Kyrkan håller på att få så lågt till tak och att den i princip redan har splittrats genom att Missionsprovinsen har bildats.
Här i Holland har man gått åt andra hållet. Tre olika kyrkor, inkl. de två största reformerta, har gått samman och bildat Protestantiska Kyrkan i Nederländerna. Under detta nya "tak" samsas väldigt konservativa församlingar med mycket liberala. Jag tror inte sammanfogningen är smärtfri, men den fungerar antagligen därför att varje församling här är fri. Ingen överordnande biskop eller ett kyrkomöte med makt som i Sverige. Ingen skulle här drömma om att begära av en konservativ församling att dess präster skulle kyrkligt viga homopar om de kände att det gick emot deras samvete.
Och antagligen skulle inget homopar komma på tanken att gå dit och be om en kyrklig vigsel...

Och jag undrar; hur tacklar Svenska Kyrkan denna fråga ekumeniskt? Majoriteten av de kristna kyrkosamfunden i världen är ju faktiskt emot homovigsel, (utan att därmed hävda att de har rätt och Svenska kyrkan fel).
Detta inlägg hänger ihop med följande.