Ja, men läs inte bloggar då!

Mymlan skriver bra i dag, med anledning av ännu en attack på bloggeriet av en representant för gammelmedia.

Jag kan bara hålla med och säga att Elisabet Höglund inte har en aning om vad det handlar om.

Men jag håller med; Blondinbella, som hon nämner, har hittills aldrig skrivit om något som intresserar mig. Jag kan inte ens vara avundsjuk på att hon tjänar en massa pengar, hon har helt enkelt lyckats med en affärsgrej. Punkt slut.

Linda Rosing läser jag inte heller, och kommer antagligen inte att göra det. Har inget intresse i källarförrådstädning.

Och jag skulle inte heller lägga ut min förlossning live på bloggen.

Men folk läser om detta, det är ju helt klart. Varför? Varför läser folk kvällstidningar och skvallerblaskor? Varför läser man Camilla Läckberg? Eller Denise Rudberg? Tittar på BigBrother?

Svaret är ju ganska enkelt. Det är underhållande, det är lättsmält, spännande eller det kittlar med lite glamour. Så har det alltid varit. Men nu är medlen andra. Internet gör det möjligt för alla att lägga ut sin förlossning live på internet så att alla kan läsa.

Men det är ju en myt att alla läser allt. Eller försöker läsa allt.

Man måste välja. 

Man behöver inte läsa Blondinbella eller Linda Rosing. Det är faktiskt inte nödvändigt. Om man inte vill plåga sig förstås, som Höglund tycks ha behov av i bland.

Man skulle ju kunna leta upp bloggar som man tycker är bra. Det går ju faktiskt. Precis som man väljer ut de böcker man vill läsa och slutar läsa om man inte gillar dem.

Höglund borde ju rimligtvis läsa bloggar som har med politik att göra. Eller matlagning, om det skulle vara hennes hobby.

Väldigt enkelt.

Välj.

Att representanter för gammelmedia  som Elisabet Höglund inte har fattat det tycker jag är ganska obegripligt.

Ännu obegripligare är att hon tror att folk bloggar för pengarna. Det måste vara en ytterligt liten promille av bloggarna som tjänar pengar på bloggandet.

Varför denna avoga inställning från gammelmedia?

Jo, jag tror det har en enda orsak.

Gammelmedia har ingen kontroll över fenomenet bloggosfären. Tidigare hade man kontroll över det mesta som sades i media. Och man behövde inte kommunicera med läsaren/tittaren/lyssnaren. Inte mycket i alla fall.

Nu har bloggen tvåvägskommunikation (på gott och ont), och det är klart att det skrämmer. Det kan ju råka vara så att läsarna inte håller med om det man skriver.

Missa inte Emanuel + Mer om kristna och miljö + judar och palestinier i Sydamerika

Missa inte Emanuels helgmålsringning i morgon.

SVT1 lördag 29 november 2008 kl. 17.50

Om ni missade programmet, här är en direktlänk.

-------------------------------------------------------

Det är kanske inte så känt att det bor fler kristna med rötter i Mellanöstern utanför Mellanöstern. Att de tidigare franska kolonierna i Afrika är fulla av libaneser är väl känt. Liksom du alltid kan hitta indier i länder som tidigare var brittiska kolonier, så kan du hitta libaneser (Syrien och Libanon var också franska kolonier en gång) i halva fransktalande Afrika.

Men de flesta med rötter i det kristna Mellanöstern finns i Sydamerika.

Dagen har idag en mycket intressant artikel om Chile, som enligt uppgift har den största palestinska kolonin utanför Mellanöstern. Läs om hur dialoggrupper mellan chilenska palestinier och chilenska judar ledde till en attitydförändring.

I Chile finns ca 70 000- 80 000 palestinier (många med ursprung i Betlehem) och ca 20 000 judar. Båda grupperna kom till Chile i början av 1900-talet, men invandringen av palestinier fortsätter än idag.

-----------------------------------------

Vad det gäller mitt tidigare inlägg Skapelsen ropar ivrigt, så fortsätter samtalet i kommentarsfälten. Jag ligger lågt ett tag till, jag vill nämligen väldigt gärna att fler ger sig in i samtalet och bidrar med sin mening. Kommentera mera!

Hör gärna mer från katoliker. Och er som vet mer om de nämnda bibelverserna (och andra på samma tema). Vad säger grundtexten? 

En kommentar sade; "Det är en tanke bland vissa frikyrkliga att Bibeln inte behöver tolkas utan att dess budskap är uppenbart."

Allt är klart och färdigpacketerat, liksom. Strunta i att läsa bruksanvisningen (den brukar ändå vara så omöjlig att begripa).

Men ibland får jag för mig att även Birger Schlaug vill ha den kristna tron färdigpacketerad. Jag har förstå att han blir konfunderad. Men vad i världen är lätt att förstå?

Vad i livet är lätt att förstå?

Själv håller jag på och läser NT Wrights Surprised by Hope. Och lyssnar på ett seminarium, Reconstructing Hope, som han höll nyligen i USA. Lyssna själv här.

-----------------------------------------

Mer miljö:

SVT Debatt-bloggens Henrik Bergsten undrar lite om Newsmills nya betaltjänst. Svenska kyrkan var snabb med att hosta upp pengar för att komma in på den.

Men Bergsten undrar, kunde inte nyheten fått första plats på allmänna Newsmill.

"Varför ryms inte kyrkans artikel bland de “vanliga”? Är den så ointressant att de måste betala in sig? Ska organisationer betala för att få sin ointressanta artikel upplyft bland de artiklar som redaktionen bedömt som journalistiskt intressanta?"

"Femtiotusen! Som hittat!"

Jag hoppas innerligt att Svenska Kyrkan inte alltid resonerar så. (Jag menar egentligen: Jag hoppas att de inte var så när kyrkan gick in på Betal-Newsmill).

Dessutom verkar Anders Wejryd inte ha tagit Endtimers inflytande på allvar. Men deras bibeltolkning är ju också väldigt främmande för Svenska Kyrkan. 

Läs om Hapax frågor till ärkebiskopen här.

"Om du med eskapistiska tendenser menar att strunta i jorden och vänta på himlen så kanske något sådant har funnits, men säkert mycket lite när allt kommer till kritan."

säger ärkebiskopen.

Jag har känslan av att han inte riktigt har hängt med i svängarna runt amerikansk politik de senaste åtta åren.

För den som fortfarande inte känner till Endtimershistorien, se videon The Doomsday Code med Tony Robinson:

Lite om radio och TV

Det är extra kul när vänner, bekanta och bloggkompisar dyker upp i radio och TV.
Gomorronsoffans nyhetspanel varannan vecka har i mig en trogen tittare sedan en lång tid tillbaka.
Nu har jag med nöje lyssnat på Johanna Wistrands snabbförfattarcoaching på Radio Göteborg, kan åtnjutas här och här, och tittat på när min skrivarkursmajje Hans-Olov Öberg var med i Debatt och diskuterade finanskrisen.
Tack och lov för Internet. Man kan ju göra allt i efterhand och utomlands.

Författarcoaching på radion var ett nytt grepp, och en kul grej. Kanske får Johanna återkomma, det vore kul.

Finanskrisen (eller finansgrisen, som någon kallade det på Hans-Olovs Facebooksida) är något jag har valt att inte kommentera på min blogg. Man ska inte ge sig in på sådant man inte begriper. Det enda jag begriper är att vi personligen har förlorat en hel del pengar, samt att banken där vi har huslånet numera är statligt. Så kan det gå.

Men än så länge sitter vi säkert. Och det på grund av att det fortfarande inte produceras tillräckligt med olja.

Det är värre med dem som har förlorat mycket besparingar, eller som på grund av finansgrisen inte har ett jobb längre. Tänker på alla Volvoarbetare.

Apropå Debatt, så är det en sak jag har funderat över. Hur lyckas Debattredaktionen locka sina debattörer till Göteborg gång efter gång, för en ynka halvtimmes program, där de på sin höjd får säga två meningar? Hans-Olov påstod att han var nöjd med de tre han fick ( har ju dessutom en bok att lansera, och vad gör man inte då för PR?  ;)  ), men andra har varit mindre nöjda.

---
Postscriptum:
Ännu en av mina skrivbordslådenoveller ligger ute på Kapitel 1.
LÄS, kommentera och betygsätt!!

Baby i bananerna

Halal-TV i holländskt original är strået vassare

Halal-TV har blivit rejält omskrivet innan utsändning. Att kritiken har varit ganska löjlig håller jag med om, och varför redovisas bättre av Birger Schlaug.

Återigen fastnar debatten i att public service TV har sina stora nackdelar, bland annat det omhuldade kravet på opartiskhet. Vem är egentligen opartisk? Ingen, enligt min mening, speciellt inte SVT.

Det är fånigt att tala om vad som är goda representanter för muslimer. Låt tjejerna i Halal-TV få representera sig själva! Och så kan vi döma dem efter det.

Kristendomen är också oerhört mångfascetterad, likadant är det med islam.

Programmet i sig var ingen höjdare och varför jag tycker det är för att det var en ganska blek kopia av sitt holländska original Meiden van Halal. De holländska Halal-tjejerna är betydligt vassare och ett par av dem har blivit ganska framstående samhällsdebattörer.Dyker till och med upp som sidekick i mer "högerkristet" präglade debattprogram (jo, det är holländsk TV, annorlunda organiserad än SVT, mycket högre till tak).  I Holland har de blivit något av en förebild för unga kvinnor med marockansk bakgrund; du kan vara muslimsk kvinna i huvudduk och ändå lyckas i samhället.

----
Bild lånad från NPS, visar Halal-tjejerna med Wouter Bos, holländsk finansminister och ledare för socialdemokraterna. Wouter Bos fick skaka hand med tjejerna, men det är inte alla muslimska kvinnor i Holland som gör det. Handskakning som hälsning är kanske en ännu större debatt här, där folk skakar hand i tid och otid, mer än i Sverige.

----

Direktlänk till ett avsnitt, på holländska, men ni kan nog få en idé av vad Halal-TV ville efterlikna:

Medicin mot bloggförgiftning

Bloggförgiftning! Det kanske är det jag lider av!

Enligt Siewert Öholm är en av de bästa medicinerna mot bloggförgiftning live-kommunicering. (På ren svenska; skit i bloggen och debattera IRL i stället)

Men hallå, vakna upp i rätt århundrande!

Visst har han rätt på en del punkter, som att man inte hinner läsa alla bloggar (naivt påstående, men inte desto mindre sant), identifiera seriösa tyckare från haverister (här försöker Öholm åter idiotförklara bloggläsarna, men visst är det sant; Gallra!) och träffa riktiga människor i den riktiga världen och tala med dem på riktigt (sant, det är klart att IRL-kontakter är viktiga).

Men så kommer mina invändningar:

Det är lite svårt att ständigt träffa Joachim i Borlänge, Johan i Uppsala (tidigare Umeå!), Z i Lund, Birger i Vingåker, Emanuel i Stockholm, Kyrksyster någonstans i Sverige etc etc, för att debattera någon intressant fråga, när man själv bor i staden med osten i Nederlandet. Hade aldrig lärt känna ovan nämnda bloggare, och många fler icke nämna bloggare och personer som kommenterar, om det inte hade varit för bloggandet.

Precis som vi ratar de tidningar vi tycker är dåliga, tex skvallertidningar, kvällstidningar, porrtidningar (det betyder ju inte att vi inte sneglar i dem hos frissan... ja, inte porrtidningar, alltså...), så kan man ju alltid rata kassa självuppblåsta bloggar. Det finns onekligen mycket skit i bloggvärlden. Men det finns det ju i tidningsvärlden också. Så mycket dynga!

Det är egentligen så enkelt. Man gallrar själv, därför att man inte har tid att läsa allt. Alltså läser man det man tycker om. Man gör som man vill. Vi lever i ett fritt land.

Däremot är inte tidningar och TV/radio fria debattforum. I Siewerts eget debattprogram, någon gång borta i urtiden, Svar Direkt, så var det ju bara inbjudna gäster som fick debattera. Som i alla debattprogram i radio och TV. Och glöm det där med att "vanliga människor" kommer till tals i dessa media. Det händer ju så gott som aldrig!

Det är ju här bloggen gör skillnad!

Alla kan debattera med alla. På gott och ont, visserligen.

I stället för att vänta på att något intressant ska stå i tidningen om just det jag är intresserad av, så kan jag vända mig till nätet. Där finns ju allt. På gott och ont, visserligen.

Läste någonstans att bloggosfären kommer att rensa sig själv. Det är nog sant. Kvar blir de som läses, de som orkar fortsätta blogga. 

Nej, jag får känslan av att Öholm är bara en i raden av gamla pösiga journalister som vill bevaka sitt revir.

Live-kommunicering.

Jaja.

Det är inte mycket live när jag sitter i soffan och ser några inbjudna i Gomorrons Sveriges morgonsoffa debattera veckans nyhetshändelser. Inte för mig i alla fall. För mig är det helt dött (ta inte åt dig, Birger, du fattar vad jag menar!).

Det här var min lilla lovsång till bloggen, efter det att jag haft en omtumlande vecka i bloggosfären.

Skrev lite mer om internets interaktiva välsignelse tidigare.

(Självklart var det Emanuel som först hittade Siewerts lilla krönika.)

Uppdatering.

Siwert Öholm har lyckats få in sin krönika i tre olika tidningar. Förutom Katrineholmkuriren, så Borås Tidning ochHela Gotland. Det var inte dåligt.

Även SvDs ledarblogg verkar tycka att Öholm biter sig själv lite i svansen.

Tidningen Dagen först på plats igen?

Tidningen Dagen visar framfötterna igen. Nu inbjuder man läsarna att bli reportrar. Det är bara att skicka in sitt bidrag till Dagen.se, och hoppas på att godkännas av redaktionen för publicering.
Undrar om tidningen kommer att översvämmas av "hemma-reportage" från ungdomsgruppen eller församlingsdagen? Eller kanske läsvärdiga krönikor eller bibelbetraktelser? Kanske också läsarrecensioner av nya böcker, både kristen litteratur och vanlig skönlitteratur? Eller filmer på bio eller DVD?

Det mesta av materialet kommer att publiceras på Dagen.se, som ju är oberoende av storleken på det skrivna, men en del kommer att leta sig in i papperstidningen.

Tidningar har länge använt sig av internet för att få tag i snabba nyheter och bilder. Men det har mest handlat om att tipsa om nyheter ( är du på plats?) och skicka in dina egna bilder.
Dagen tar ett steg vidare. Det blir kanske något mellanting mellan läsarreportage och en läsarblogg.
Jag tycker det ska bli intressant att se vad Dagen-läsarna kan åstadkomma.

Public Service TV ska sända vad tittarna vill se

...och det gäller även minoriterna.

Så om en del av svenska folket vill ha en gudstjänst på söndag så tycker jag de ska få det. Precis som sportvänner ska få sportsändningar. Den som inte gillar respektive program kan ju alltid stänga av. Man måste väl ändå lita på att folk kan tänka kritiskt och inte blir hjärntvättade bara för att några religiösa (eller fördenskull politiskt aktiva) säger vad de tror på. Omyndigförklara inte svenska folket, snälla!
Låt humanisterna ta hand om en söndagsförmiddag, varför inte?
Visst ska religion allsidigt och kritiskt granskas, men det betyder väl inte att man inte ska kunna sända gudstjänster, eller att man måste redigera gudstjänster?
(Liten uppdatering. Jag lär genom en annan blogg att SVT24 sänder ut olika partikongresser, oredigerat dessutom).

Det är med sändningarnas opartiskhet är väl egentligen ett ganska luddigt uttryck. Vilket program är idag opartiskt? Är nyhetsprogrammen opartiska? Är Gomorron Sverige opartiska bara för att tre personer med politiska uppfattningar från höger, vänster och mitten ingår i Nyhetspanelen? Skapar man opartiska program bara för att man har med en journalist och en dokumentärfilmare som är medlemmar i Humanisterna?
Ska vi endast ha kritiskt granskande program i SVT? Passar då underhållningsprogram in? Ska man ha en panel som obundet diskuterar den nyss utsända gudstjänsten? Eller melodifestivalen? Ja, den sistnämnda försöker visserligen inga kränga en religiös uppfattning, i alla fall inte när inte Carola är med.

Äsch, skärpning, jag tycker det börjar bli löjligt politiskt korrekt i public service debatten.

Eller kanske är det spiken i kistan för Public Service TV. Precis som Svenska Statskyrkan är historia så borde kanske Public Service TV vara historia, i alla fall som det ser ut idag, med dagens stadgar.
Tekniken går framåt, snart kommer vi att kunna se vad vi vill, när vi vill. Och förhoppningsvis kan programmen produceras till en inte alltför hög summa.
Snart loggar vi in till den gudstjänst vi vill se, och vi ser den kanske till och med direktsänd. Jag sitter redan nu och lyssnar på podutsändningar av predikningar från andra sidan jordklotet. Ipoden är fulladdad med Rob Bell inför semestern vill jag lova (tillsammans med Lapidus Aldrig fucka upp, men jag har inte lyckats ladda ned tredje delen för DN... teknikens under...)

Svenska Kyrkan borde kanske satsa lite mer på podpredikningar! Ta efter Livets Ord, där ligger nästan allt på nätet.
I en nära framtid borde det blir ganska enkelt och ganska billigt att spela in en gudstjänst är sända den digitalt. Hänger kyrkorna med i den tekniska utvecklingen?

En liten fotnot. I Nederländerna, där jag bor, är public service TV (finansiering genom genom reklam och statsbidrag) annorlunda organiserat. Olika fria TV-bolag får sändningstid i förhållande till hur många medlemmar de har. Man blir alltså medlem i bolaget ungefär som man är medlem i en sportförening eller en kyrka.
Egentligen har public service TV bara hand om nyheter, sport och lite kulturprogram.
Därför kan man i holländsk public service hitta allt från den konservativa kristna kanalen EO, till den nya kanalen BNN, som uppmärksammades förra året med sin "njurdokussåpa" (samt att de gärna sänder program som Sextips for Girls o. likn. Liten rättelse: BNN har inte sänt Sextips for Girls, men däremot ett ganska kontroversiellt program kallat Spuiten & Slikken, som handlar om droger och sex).
Men även på de kommersiella kanalerna kan man hitta gudstjänster som Hour of Power. Jag upplever att även samhällsprogram är mycket mer öppna och "opartiska" (alla kommer till tals) här än i Sverige.
I princip är söndagsförmiddagen full av olika gudstjänster, från olika samfund. Det går att se annat för den som inte är intresserad, och reklamkanalutbytet är stort.
-----------
Humanisternas inlägg om Public Service-utredningen kan ni läsa på Brännpunkt i SvD.

Tummen ned för Kyrkans Tidning ett år senare...

För ett år sedan uppmärksammade jag att Kyrkans Tidning firade sitt 25 års jubileum med att skapa en ny webplats, där de viktigaste (intressantaste!) delarna endast gjordes tillgängliga för prenumeranter av papperstidningen.

Nu är KT 26 år och fortfarande kan man inte säga att tidningen hänger med i tiden. Ingen webbprenumeration eller större webbtillgänglighet a´la Dagen i sikte.

Själva säger de;
"Kyrkans Tidning är Sveriges ledande kristna nyhetstidning."
Jaha, säger jag, hurdå?

Vidare:
"Kyrkans Tidning vänder sig i första hand till dig som arbetar, är förtroendevald eller är verksam inom Svenska kyrkan."

Det må vara hänt, men säg då inte att det är den ledande kristna nyhetstidningen, om målgruppen är så snäv. Personaltidning, eller inte?
Jag har en gång tillhört alla tre ovanstående grupper. Intresset finns kvar.
Varför vill KT inte göra sig tillgängligt på ett modernt sätt; nämligen via webben?

Pastor Håkan i Landskrona

Det är alltid kul när gamla polare figurerar i pressen. Inte världspressen kanske, men ändå. Landskronaposten i detta fall. Håkan Kenne är tisdagsgäst.

Det är ett tag sedan jag och Håkans fru Malin och några till hängde ihop i ur och skur. Håkan som mycket ung ungdomsledare försökte hålla oss på rätt väg. Vi var kanske inte alltid världens mognaste kristna, men jag kan väl med gott samvete skylla på att vi bara var tonåringar, även Håkan.
Vi har inte varit så bra på att hålla kontakt, men i julas lyckades vi få till stånd ett möte. Superkul! "Du är dig lik", var den ömsesidiga reaktionen. "Men vad ungarna har blivit stora!"

Håkan är pastor för Livsglädje, en församling som han var med om att "plantera" i mitten av nittiotalet. Dessutom undervisar han på SALT i Malmö.
Malin har lyckats med det jag inte har lyckats med, nämligen att hålla socionomkarriären vid liv. Jobbar som sakkunnig på Helsingborgs kommun (låter så fint det där: sakkunnig...).

Intervjun i med pastor Håkan i Landskronaposten är intressant, och jag måste säga; Håkan är sig lik.

Han förespråkar kristnas samhällsengagemang, och syns ofta i den lokala debatten. Landskrona präglas ju en del av främlingsfientlighet.

"Det finns en schablonbild av vad en kyrka är för något, till exempel Knutby. Men det finns en helt annan story av vad en frikyrka är,
säger Håkan och håller på att göra en Piensohogroda, men den var väldigt liten (och jag säger lite som Birger Schlaug: "ni fattar vad han menar!"), se mitt gamla inlägg Pastorsgrodor, och kommentarerna till den, om ni undrar vad jag talar om.

Jag tror själv att det inte finns något bättre vittnesmål för vår kristna tro än när den tar sig positiva praktiska uttryck i vårt liv.
Det är det som folk i allmänhet ser och tar till sig.

"Det är lätt att bli rädd, att göra sig till offer för samhällsutvecklingen. Men jag tror inte vi är offer. Människor kan bidra till goda saker. Och till kassa saker onekligen också", säger Håkan i slutet av intervjun.
Läs själva.

Om att omvända Göran Skytte

Jag kan inte komma på att jag har läst några positiva recensioner av Göran Skyttes självbiografiska Omvänd.
Inte så att jag hade förväntat en från Kyrkans Tidning:

"...men någonstans, trots författarens tydliga
vilja att vara öppen och ibland till och med självutlämnande, griper det mig ändå inte riktigt i hjärtat. Kanske har det ändå delvis med debattören och polemikern Skytte att göra, som man inte riktigt slipper ifrån. Slängarna mot det som Skytte
väljer att kalla det ”politiskt korrekta” inom kyrkan, och som han ser som det största hotet mot den ”äkta” kristendomen efterlämnar en lite obehaglig känsla."

Hoppsan! Det verkar som recensenten känner sig personligt påhoppad. Det är kanske inte så konstigt, jag antar att det är svårt att inte känna sig påhoppad, om man själv tillhör Svenska Kyrkans politiskt korrekta gren (räknar givetvis KT dit, som ni förstår).

Inte heller en från Göran Greider i DN. Greiders Jesus, som mer liknar en vishetslärare, kan kanske vara lätt att tro på. Behövs ingen riktig omvändelse där.

(Rättelse. Har hittat en positiv recension. Dagen förstås.)

----

Jag tror att det är svårt att vara objektiv när man recenserar Skyttes Omvänd. Jag gör inte anspråk på att vara objektiv.
Detta är en personlig recension. Låt mig förklara lite varför Skyttes texter berör mig så, på olika sätt:

Internet förde mig för några år sedan närmare Sverige. Efter en tid i Afrikas djungler och Mellanösterns öknar var jag plötsligt online och jag började söka mig hemåt.

Ett av de första whao-upplevelserna på internet var att genom SvDs ledarsida upptäcka att Göran Skytte hade blivit kristen och dessutom:
Han hade mage att sympatisera med kristna som de flesta andra ville sopa under mattan, vända ryggen till eller slänga ut ur kyrkan (och det ända bort till Rom, helst).
Han hade mage att sympatisera med dem, precis som jag.
Jo, jag har mage jag också, trots att jag inte tillhör den kristna rödvinshögern (epitet skapat av käre bloggvännen Schlaug. "Vad är då jag?" blev min reaktion. Kristen ölvänster?... Skämt åsido, mer om Skyttes politiska sida strax).

I alla fall, jag blev eld och lågor när jag läste tex. Dissidenterna fascinerar och Kul att vara kristen-det spirar och gror. Varför?
Jo, precis så kände jag också.

Skytte har själv sagt om den storm som krönikorna gav upphov till: ”frågan rör vid något som går långt utanför vad jag kan förstå”. Han hade helt enkelt kommit för nära elden.

Jag kan reta mig oerhört på vissa inslag i Skyttes lördagskrönikor i SvD. (Tröttsamt borgerliga till sin karaktär när hans krönikor handlar om något politiskt, även om en dos ömhet kan smyga sig in i bland). Andra tycker jag är lysande. Att jag hyser någon slags hatkärlek till det Skytte skriver, det sticker jag inte under stol med. Och jag konstaterar att när Skytte berör något andligt så läser jag med intresse, är det en politisk krönika "bläddrar" jag snabbt igenom. (Kanske har det med att göra att jag är utlandssvensk, för mycket inrikespolitik och jag hänger helt enkelt inte med).
Jag är inte, och kommer nog aldrig att bli, en riktig högermänniska, politiskt sett. Trots att många av mina åsikter är rent borgerliga. De röda generna sitter väl för hårt fast. Samtidigt ogillar jag den politiserade röda Svenska Kyrkan, för det är den, röd alltså, och där delar jag Skyttes åsikter.

Jag ogillar för övrigt politiseringen av kyrkan överhuvudtaget, så jag hade nog reagerat på samma sätt om den hade varit politiskt blåfärgad.

Greider påstod att Skytte tog kristendomen till hjälp för att försvara sitt byte av politisk ideologi. "Hålla Gud i handen", kallar han det.
Kvalificerat skitsnack, skulle jag säga. Vem är så galen att han blir kristen av den orsaken. Att Skytte var rädd för att bli kallad just galen vittnar han ju själv om: "jag var rädd för att bli stolle-förklarad", skriver han. Vilken person som helst i hans framträdande position skulle väl känna rädsla i en sådan situation. Och dessutom var han "rädd för vad allt det där skulle göra med" honom.

För när en annan, som inte står i rampljuset, tycker det är jobbigt, varför skulle då inte en kontroversiell toppjournalist tycka det?

(För det är ju ändå så, man blir gärna stolle-förklarad som kristen. Jag menar inte att man ska skämmas för det, bara att det är jobbigt att bli stolle-förklarad).

Tillbaka till Omvänd.

Skyttes omvändelse var inte lätt. Är inte lätt, borde jag kanske säga, riktigt färdig är man ju aldrig.
Jag tycker att det är gripande läsning. Det griper tag om hjärtat hos mig, i motsats till Kyrkans Tidnings recensent.
Skrivet med en rapp, ganska kortfattat stil. Och självutlämnande.
Den till det yttre starke och nästan bufflige Skytte är en helt annan inuti. Jag har svårt att fatta att han har kämpat så med dåligt självförtroende och depressioner och att han har haft så många personliga bakslag i livet.

En omvändelse är inte logisk.

Inte heller sker den för att man intellektuellt har resonerat sig fram till en tro (det finns säkert de som har lyckats med det, men jag tror personligen att de är i en minoritet).

I stället är det så tydligt att Gud griper in. Också i Skyttes fall. Gud är den som vänder en människa om, inte människan själv. Eller någon annan människa.

Den okända gamla damen, den typiska kyrktanten, som tar tag i Skytte och säger att hon ber för honom, är en av episoderna i boken som fastnar.
(Jag säger bara, sluta aldrig be för andras omvändelse!)

Det är en berättelse om en resa. Resan från skjutjärnsjournalisten som var söndrig inuti, till kolportören som reser runt med sina skrifter och berättar om sin glädje att tillhöra Jesus.

Och med hela Skyttes omvändelse klar för mig, så kan jag tänka;
Om nu Gud lyckades omvända Skytte...
...då borde han kunna omvända vem som helst.

Det gör mig hoppfull. Förtröstansfull. Och jag fortsätter att be för nära och kära, vänner i när och fjärran, som ännu inte har vänt om.

---

"... det räcker inte med att man blir omvänd en gång. Omvändelsen pågår hela tiden, oavbrutet, gång på gång.
Behovet av omvändelse är oändligt - och vi blir oändligen omvända.
Om vi vill det. Men ibland också om vi inte vill det."

Göran Skytte, Omvänd, s.195

Om att förneka något man inte har skrivit...

... eller varför skrev jag inte en hel bok om ämnet?! För att vara säker på att alla infallsvinklar kom med...

Debatten mellan Dagen och Världen Idag tycks ha avslutats. Dagen drog sig bestämt ur och det med rätta.
Världen Idag nådde ett nytt lågvattenmärke idag med sin insändare i Dagen. Vad jag vet hade Carin Stenström varit inne på ämnet redan i sin ledare i Världen Idag. Jag citerar:

"Det som överrumplade oss var att webbredaktören Emanuel Karlsten snarare avproblematiserade incest. Det avgörande argumentet, att barns och ungas familjerelationer måste vara absolut fredade från sexuella laddningar, nämndes över huvud taget inte. Artikeln hävdas att antalet incestförhållanden är stort, men inte med ett ord sägs att det till nästan hundra procent handlar om övergrepp mot en person i beroendeställning."

Det får mig ännu mer övertygad att det handlar om oförmåga till vanlig enkel läsförståelse. Sådant som jag minns att vi lärde oss på gymnasiets svenskalektioner.
Alternativt kan det möjligen handla om en rädsla för de svåra frågorna.
Emanuel Karlstens artikel om det australiska kärleksparet (pappa-vuxen dotter) och blogginlägg handlade ju överhuvudtaget inte om den sortens incest.
Det var ju därför han förtydligade det genom att tala om "ömsesidiga kärleksfulla förhållanden", (i motsats till incest mellan en vuxen och ett minderårigt barn/syskon), något som givetvis mycket snabbt missuppfattades som en bejakande av detta förhållande.

Incest som drabbar barn och unga är aldrig ömsesidiga och kärleksfulla. Det är ett övergrepp som är avskyvärt. Det måste alla vara ense om. Alla sexuella handlingar mot minderåriga är avskyvärda. Även att ha sex med en ung människa i beroendeställning är förkastligt, även om det handlar om en ung människa som är över 15 år.

Men att påpeka att Karlsten inte tar upp denna problematik kan tolkas som att man tycker att han ställer sig positiv till denna avskyvärda avart av sexualitet. Eller? Det är kanske bara jag som ser en undermening i Världen Idags insändare som inte finns. Eller? Faller kanske i samma grop som dem?

Elisabeth Sandlund säger bestämt att nu får det vara nog:

"Från Dagens sida finns ingen önskan att fortsätta en polemik som i så fall skulle handla inte om vad som stod i vår webbredaktörs blogg om incest utan om vad som inte stod där. Sådana diskussioner är sällan fruktbara. Vi är helt överens med kollegerna i Uppsala att det finns viktigare saker att arbeta med och för i denna tid."

Man kan inte föra en debatt om något som inte har skrivits.

Jag har tidigare skrivit om att samtalet Piensoho-Schlaug nästan tycktes vara profetiskt.
Men i detta fall handlar det kanske inte om att "hetsa upp sig över en massa smågrejer", snarare att hetsa upp sig över helt fel grejer. Hetsa upp sig över något som inte har sagts i detta fall.
Jag tror att den sortens reaktioner är ganska dålig reklam för kristen tro. Tänk er in i en sökares hjärta, någon som är intresserad av Jesus, men inte vill ge avkall på sitt kritiska tänkande och sin förmåga att ställa relevanta frågor. Hur känner den personen inför framträdande kristnas oförmåga till vanlig enkel läsförstående/kritiskt läsande?

Jag fungerar naturligtvis på om vad som händer om man läser Bibeln på samma sätt som Världen Idags chefredaktör läser vissa artiklar/blogginlägg i Dagen...

Och som så ofta kommer sanningen från någon utanför våra egna led:

"Det är utifrån ens egna fördomar och föreställlningar man ser på världen, och det finns inget mer lättsamt som att ta till sig sådant som förstärker just fördomar och föreställningar. Tyvärr."

--------------

Liten uppdatering:
En bloggkollega funderar på att nyöversätta Bibeln.
Hittills har han hunnit med en (1)vers:
"Vad hjärtat är fullt av, det syns i dina bloggkommentarer."

Hoppas det inte avskräcker er från att kommentera...

Måndagströghet

Jag tror jag har klagat på måndagar tidigare. Vem gör inte det?

Bloggen går på lågvarv just nu. Kan inte komma på något vettigt att skriva.
Vanliga aktiva jag hade för länge sedan bloggat om ledarskribenters grodor (om det nu var det), hur jag sympatiserar med Manne, hur jag inte för något ögonblick kan sätta mig in i hur förfärligt smärtsamt det måste vara för Englas familj och vänner just nu (men det gör ont ändå).

I huvudet finns också planer på bokrecensioner av Rob Bells Sex God och Jo Nesbös deckare om Harry Hole.

En sak vill jag dock uppmärksamma, vår kära bloggande diakon, Kyrksyster, har lämnat sitt IRL-jobb. Många orsaker bakom detta beslut, jag vet, och jag vet att jag endast har sett en sida av konflikten (nämligen Kyrksysters). Men när kravet ställdes att hon skulle sluta blogga, då blev det tydligen droppen för Kyrksyster.
Jag som under lång tid har njutit av Kyrksysters kloka blogginlägg, och tillika kloka kommentarer på min och andras bloggar, tycker givetvis detta är jättetråkigt.
Jag säger bara till domkapitlet i Linköping med flera, hade detta inte kunnat lösas på ett bättre sätt? Jag har inte hela bilden, jag vet... men så är det ju ibland. Man tar parti av olika anledningar.

Kära Kyrksyster, sluta för allt i världen inte blogga! Bli bloggande diakon på heltid, i så fall skulle du väl vara den första.

Är det medias fel?

I allmänhet kan man nog säga att media gärna fokuserar på det som sticker ut. Där är inte bara kristna utsatta men också tex. politiker.
I debatten om "underlivsteologin" (måste säga att jag har blivit förtjust i det ordet), är det kanske också så, men om jag snabbt skummar på ytan i den debatt som speciellt uppstod i bloggosfären, så tycker jag ändå att media var ganska oskyldig. Även Dagen (som sticker ut, men på ett annat sätt. Mer sådant, Dagen!).

I sin insändare i Dagen, som nästan är en ordagrann återgivning av hans kommentar till mitt tidigare inlägg Pastorsgrodor, skriver Birger Schlaug om samhällets (inklusive medias) okunskap om kristen tro och den kristna kyrkan.

Alltid kloke borlängepastorn Joachim knyter an:

"Ett stort problem är att många i våra församlingar vägra förstå att vi lever i en efterkristen/postkristen tid/kultur. Istället gräver man envist ner huvudet i sanden och hävdar att Sverige minsann är ett kristet land, det enda som behövs är en uppryckning i vissa nyckelfrågor så ska nog allt återgå det det "kristet normala"."

En parentes bara, detta är någon som min bättre hälft har tjatat om sedan vi kom tillbaka till Holland efter sju år i Mellanöstern; det här är inget kristet land längre!

Alltså, tillbaka till sakfrågan; hur presenterar vi vår kristna tro? Hur undviker vi det som media gärna fokuserar på?
Vad är egentligen "vårt huvudsakliga ärende till det svenska folket" (Piensohos ord), i ett samhälle där man antingen lutar åt den enda fördomen om de kristna; "Fossmo" (hycklare) eller den andra; "Green" (moralivrare i första hand)?

Allmänna prästadömet

Joachim Elsander har idag en insändare i Dagen, som är väl värd att läsa. Jag har funderat en hel del på det som Joachim skriver om, när jag har läst om kvinnligt ledarskap. Då har jag alltid fastnat vid frågan; hur har våra präst- eller pastorsämbetet kunnat utvecklats ur den första kristna församlingarnas äldsteråd?
Talar Paulus om församlingsledare? Är det i så fall inte i plural?
Ni som vet mer, kommentera gärna.

Mer och mer har jag börjat tvivla på det rätta i att ha en pastor/präst. Jovisst, nästan alla församlingar har någon form av äldsteråd. Men en (1) präst per församling, är det bibliskt?

----

Liten fotnot:
Är den någon mer än jag som retar mig på den ivrige spammaren CID Carl Ingemar Dagman, som verkar Twinglypinga alla sina inlägg till alla Dagen-artiklar han kan hitta?
Jag gick in och kollade Joachims insändare och tänkte; "Åh, vad kul för Joachim att så många bloggare har reagerat!" Men det var bara CID som hade pinglat in 9 av sina inlägg. Sedan upptäckte jag att han hade multipinglat fler Dagen inlägg idag (och massor förut). Tröttsamt! Och extra irriterande att han inte tillåter kommentarer på sin blogg, i alla fall har jag inte kunnat räkna ut hur man gör...
Och jag som trodde att jag twinglade till Dagen alltför mycket. Jag ligger i lä.
Godnatt!
-------
Nu ska jag twingla till Dagen!

Bloggtips med mera...

Måndagar brukar vara sega.
Jag får intrycket att Refugens start är lite seg den också. Refugen.se är en kristen webradio. Att Mackans tjänster är nödvändiga är jag övertygad om!
Någon hade tydligen hört Van Morrison, något som jag missade, men Elvis har jag hört i alla fall. Alltid något, mja...
Tomas Sjödin läste också ur sin bok Eftervärme, och det var njutbart, jag vet ingen som är en bättre uppläsare av sina egna verk.
Jag skulle aldrig i livet kunna läsa upp något som jag själv har skrivit. Jag hatar att läsa högt.

Johan och Johanna Stenberg och några till har startat en ny blogg, där kan vi följa fyra ex-protestanters väg mot full gemenskap med Katolska kyrkan. Johan förklarar att de absolut inte vill vara en konkurrent till Aletheia, men genom att bara nämna Aletheia, så är det tydligt att den som vill ha ett sansat samtal om Katolska kyrkan, kan vända sig till den nya bloggen. Jag har stora förhoppningar, dels efter en viss besvikelse över Aletheias urspårning, men främst för att Johan brukar vara ganska bra på att locka till sansade diskussioner. Det ska bli spännande att läsa. Grattis till doktorshatten, förresten, Johan!
Litet tillägg: Jag kan inte låta bli att länka till Tuve, man kan faktiskt diskutera saker som om huruvida Maria förblev jungfru eller inte, på ett givande sätt.

Själv känns det som om jag har lite hjärnsläpp efter Hatar Gud sex-diskussionen, och efter att ha tillbringat helgen med att göra min "hemläxa" inför skrivarkursen i Sevilla.
Hjärnsläpp, ja, jag ligger lite med huvudet på bordet och undrar var jag ska finnas med mitt liv.
Här och nu antagligen.
Men det är så mycket jag vill. Så mycket jag skulle vilja lära mig, upptäcka, jag nosar runt nyfiken överallt, men har inte tid och ork att fördjupa mig.

Ärligt sagt, så är jag skitskraj inför skrivarkursen. Som jag står inför den slutliga domen; duger mitt skrivande eller inte?
Snart kommer jag att få veta om det finns några fler än gamla avdankade politiker, pensionerade präster och andra lojala bloggvänner som tycker om det jag skriver.
Jag sitter och funderar på vad jag ska göra när jag kommer hem med beskedet att det håller inte, mitt skrivande. Tycker att det är bäst att förbereda mig på det värsta.
Börja jobba? Studera?

Skjuter Skytte utanför tavlan?

... eller har han bara blivit allmänt luddig?

Jag hör till skaran som alltid läser och ofta gillar Skyttes SvD kolumner på ledarsidan. Speciellt när han skriver om kyrka och tro. Då är han ofta skarp och mitt i prick.
Skriver han om politik så är han så BLÅ och så HÖGER att han nästan tröttsam. Ofta har han en poäng men ändå...

Men idag undrar jag vad han egentligen vill säga. Ena stunden helt klar över sin åsikt (det är till exempel inte acceptabelt att en man slår sin hustru), andra stunden väldigt luddig.
"Inte helt emot dödsstraff". Inte helt, vad betyder det? Att Hitler och Saddam Hussein förtjänade dödsstraffet (där är nog ganska många överens med honom...)? Eller ännu fler? Var går gränsen?
Vi vet alla hur luddig gränsen är i USA.

"Ganska tolerant inställning till prositution". Ganska tolerant? Hur mycket tolerant? Vilket slags prositution är acceptabel? Var går gränsen? När någon av parterna far illa? I så fall; när är det?

Kanske ville Göran bara tala lite om sig själv och sina åsikter. Kanske ville han inte säga något.
Bom var det i alla fall idag, tycker jag.

Mina åsikter i det två ovanstående ämnena är ganska solklara. Emot i båda fallen. Orkar inte ens länka till när jag skrev om det senast. Klicka på ämnena dödsstraff och sex nedan så hittar ni nog rätt, tror jag.

Dagens Webb-TV och G som i Gud- Almedalen

Dagen och dess snaggade Webbredaktör Emanuel Karlsten gör reklam för sin Webb-TV. Bland annat kommer de att sända från G som i Gud, från Almedalen, nästa vecka.
Kul, tycker jag, som inte kan vara i Visby och själv ta del av allt som står på programmet. För jag antar att programpunkterna kommer att sändas.

Det första, måndag 9 juli, hade jag gärna velat se live. Och tro inte att jag i första hand skulle komma för att se Sten-Gunnar Hedin...

Är du i Visby, missa inte...

Morgonfunderingar

Typisk morgon i juni. Frukost, lunchmatsäckar för ungarna (ja, de har en månad kvar i skolan innan sommarlovet, och nej, bamba finns inte), cykla med dem till skolan, puss och hej då, mamma!

Jag funderar på hemvägen på hur fint vårt bostadsområde är på sommaren. Välansade trädgårdstäppor med rosor och hortensia, dammar och parker emellan, hoppsan, en kvackande and korsar vägen framför mig! Hägern har fisk i munnen och det är fågelbo i våra träd i trädgården.

Väl hemma går jag på jakt efter mördarsniglar som vill äta upp mina nyplanterade petunier och hittar jag en, ja, då drabbas undertecknad av mordlystnad, jag som annars är så fridsam. Varför denna reaktion, det finns ju värre saker i världen?

Nu regnar det igen och jag blir lite deppig. När ska värmen komma?

Men ändå, kaffet är på gång och jag vill inte tänka på sådant som gör mig deppig. Jag vill inte oroa mig för mina barns framtid, om Holland ska finnas kvar om 100 år ifall havsnivån höjer sig, om det någonsin ska bli fred i Mellanöstern, om att mamma och pappa oundvikligen och inom en ganska snar framtid kommer att bli gamla och i behov av vård, och hur ska jag kunna ge dem det när jag bor 130 mil bort!?

Och Birger Schlaug skriver om att han är obehagligt osäker om världen kan klara sig utan religion, och jag känner att jag borde kommentera och skriva något... klokt och vist... Suck, ja, det blir nog ingen kommentar... kanske i kväll när jag har tänkt färdigt...

Holländsk TV bättre organiserad?

Jag har tidigare på bloggen varit inne på hur den statliga holländska TVn är organiserad.

Jag är rädd att detta blir ett torrt och tråkigt inlägg, men efter Gudmundssons ledare i SvDs ledare häromdagen (om BBCs partiskhet) så kan jag inte låta bli.

Det har tagit tid för mig att förstå hur holländska TVn fungerar. Jag reserverar mig för felaktigheter i detta inlägg, om jag har fel, rätta mig (jag vet att jag ibland har holländsk/svenska läsare)!

I stort sett är bara nyheterna och sporten på de tre statliga kanalerna "statlig" och de "ska vara" opartiska.
All övrig sändnings tid tilldelas de olika TV-föreningarna (omroep). Det finns en uppsjö, de flesta har anknytning till ett politiskt parti eller en livsåskådning. Det finns till och med ett muslimskt TV-bolag. I varje omroep kan man bli medlem och sedan tilldelas föreningarna sändingstid i förhållande till sina medlemsantal.

Ett av de stora aktualitetsprogrammen, Netwerk (Nätverk) har olika producenter varje dag. Det är intressant att se skillnaden mellan vad en kristen TV-förening tar upp jämfört med till exempel en mer vänsterinriktad (politiskt) förening gör.

Mitt intryck är att debattprogrammen får mer liv. Ingen behöver oroa sig för att vara opartiska, det är ju så att säga helt uppenbart att man inte är det. Inte heller är man rädda för att ta upp känsliga frågor, abortdebatten och debatten om invandrares integration i samhället är till exempel mer öppen. Trosfrågor diskuteras också öppet, och det blir inte torrt och tråkigt som i Sverige; jag minns när det en gång diskuterades på SVT om en ny bok om Jesus, och inbjudna var en icketroende och en extremliberal kvinnlig präst, som egentligen tyckte samma sak. Urtråkigt!
I senaste debattprogrammet producerat av Evangelische Omroep (en kristen TV-förening som lutar mer åt högerhållet) hade programledarna en muslimsk kvinnlig debattör (med huvudduk och allt!) som "side-kick" (vad heter det på svenska,bisittare(?), holländarna älskar engelska låneord...). Intressant grepp.

Vad som inte heller ifrågasätts är förekomsten av gudstjänster på söndag förmiddag. Vanliga gudstjänster, musikgudstjänst, katolsk mässa... Allt får plats.
Ligger man sjuk på söndag och vill se något andligt, då behöver man inte bli besviken. Det är ju ofta fallet i Sverige, där kanske ett samtalsprogram (som i och för sig kan vara intressanta och givande) har ersatt gudstjänsten, speciellt under sommarmånaderna.

I övrigt finns det i Holland ett antal kommersiella kanaler, som givetvis endast sänder program som "lönar sig".
Jag borde kanske tillägga av holländska statliga TVn är reklamfinansierad.

"Njurdokusåpan" II- efterreaktioner

Och reaktioner har det varit. I världspressen. Blandade sådana givetvis. Det som var extremt negativa verkade ha mest svårt för att erkänna att "de gick på det". Amerikansk press var efteråt mest "positiv", men lade gärna till att det var ju Holland, alltså lite "knäppt". Flera media uppmärksammade också nyheten före utsändning, men undvek att tala om efteråt att det var en bluff...
En belgisk journalist påpekade att "världspressen gick på bluffen, men donationsproblematiken har satts i centrum."

Och det var ju det BNN ville.

Tidningarna skriver idag om hur programmet planerades. Att "donatorn" skulle vara en skådespelerska bestämdes tidigt. Att hon inte fick vara ett för känt ansikte var självklart.
Att hitta deltagare var mer knepigt, hemligheten skulle ju bevaras. Hur skulle man kunna leta?
Njurpatienten, tillika programledaren för ett muslimskt TV-bolag (det finns också i Holland), Esther-Clair Sasabone, fick förfrågan via sitt dialys-centrum; ville hon delta i ett program för att värva donatorer?
Hon sade ja, och senare fick hon reda på att hon skulle vara med i en dokussåpa som inte var "på riktigt". Då gällde det ju att hålla tyst, inte ens anhöriga fick ju veta förrän 30 minuter innan att det var ett "reklamskämt". Hur förklarade de för sina närstående att de ville vara med i ett så egendomligt och smaklöst program?
Utsändningen var en berg-och-dal bana för Sasabone. Det var ju inte på riktigt, men filmsnutterna om henne själv och de andra "tävlande" var ju på riktigt. Tårarna kom.
På slutet, när bluffen avslöjades av programledaren, kändes det som en "seger", säger Sasabone. (Källa: de Volkskrant.)