tisdag 28 december 2010

En bloggvän har rest vidare

Jag sitter framför en varm brasa i stugan i ett kallt Bohuslän och avbryter denna bloggs vila genom att skriva lite om Mattias Agnesund. Jag lägger på ett vedträd till och försöker jaga ut lite extra kyla och sorg genom skorstenen.

Mattias avled under julhelgen på grund av sin svåra muskelsjukdom, väntat, men ändå oväntat. Han levde redan på så kallad lånad tid. Aktiv in i den sista, den sista blogginlägget kom på julafton.
Han var en trogen läsare av denna blogg och ett gott stöd. Jag kände att vi tyckte lika om mycket och funderade (och tvivlade) på samma saker. Trots att hans liv såg så annorlunda ut än mitt. Han var stort U2-fan, liksom jag.
Jag minns inte när vi först fick kontakt, men det måste ha varit genom bloggen, denna, hans eller någon annans.
Eller att jag upptäckte att han hade översatt Brian McLaren till svenska.

Han är på många sätt en hjälte. Han levde ett värdigt liv trots att många i vårt samhälle idag skulle säga att hans liv inte var värdigt. Läs Världen Idags intervju.

Jag tänkte på honom för några dagar sedan, när jag läste hans adventskalender, och han läste min (på bokskrivarbloggen). Jag minns att jag undrade hur lång tid han hade kvar. Min kusins styvdotter avled tidigare i år i en liknande sjukdom, så jag visste vad som gällde.
Och så kom dödsbudet.

Jag kommer att sakna honom. Det kommer att bli tomt efter bloggvännen Mattias, men jag tröstas av att han nu får vila hos Gud.

Fler skriver om Mattias:
Dagen (Carl-Henric Jaktlund)
Carl-Henric på sin blogg
Fjärde Väggen
EFS idag
Kolportören
Barnabasbloggen
Timor Dei

och hoppas SVT visar filmen om Mattias och Einar Ekberg i repris: 

onsdag 1 december 2010

Vad som händer på min skrivarblogg

Om du fortfarande har denna blogg på din RSS-läsare, så är det kanske dags att byta ut den mot min skrivarblogg Bokskrivardagbok.
Där skriver jag regelbundet. Om mitt skrivande. ;)
Just nu i december en skrivaradventskalender.

tisdag 21 september 2010

Denna blogg släcks ned...

Eller; jag tar en rejäl paus.
Detta på grund av flera olika anledningar.
1. Jag håller på och skriver på ett nytt romanmanus (det förra gick åt skogen), envist och träget, med målet att det faktiskt ska bli färdigt innan året är slut och därmed skickas till förlag. Den som aldrig har skrivit en bok vet inte hur oerhört mycket slit som ligger bakom.
Bloggen tar för mycket tid från skrivandet.
Om mitt skrivande kan ni läsa här
 
2. Allvarlig och långvarig bloggtorka. Jag har länge tyckt att jag har haft mycket lite att komma med. Ständig upprepning av samma teman, och inga nya idéer. Jag börjar också tvivla på nyttan av att som utlandssvensk sitta och ha en massa åsikter om ett land och dess politik, och dess kristenhet, där jag inte har bott på sexton år.

3. Bloggen har en trogen, men liten skara besökare. Så där fyrtio-femtio sidhänvisningar per dag, mer om jag länkar till något bra ställe, tex Dagen. Jag har lite svårt att motivera att skriva för så få, även om många av dessa är personer som jag gillar att skriva för. Hade bloggen haft ett långsamt stigande läsarantal, så hade det varit en annan femma. Dessutom har jag ytterligt få som kommenterar, vilket enbart måste betyda att det jag skriver om inte lockar till diskussion. Inte tillräckligt kontroversiellt, antagligen...

4. En av mina orsaker till att jag startade bloggen var att få igång ett dynamiskt utbyte om kristen tro i en ny tid. Jag haft svårt att ta i detta under en längre tid.

Orsaken är; och det sitter långt inne att erkänna det; att jag under en lång tid känt ett stort mått av tvivel.   

Jag kan inte riktigt säga att jag tvivlar på Guds existens, Ofta känns Han närmare än någonsin förut. Snarare är det allt runtomkring. Jag har alltid velat bekänna mig till en “klassisk kristen tro”, och gör det nog fortfarande, men vissa aspekter av kristen tro tvivlar jag på. Jag vet tex. inte hur jag ska förhålla mig till Bibeln. Guds okränkbara och eviga ord? Hur är det möjligt? Den är ju skriven av människor, inspirerad av Gud kanske, men inte dikterad. Det står mycket vansinnigheter i Bibeln. Mycket som jag inte kan ställa upp på. Just nu har jag oerhört svårt att läsa Bibeln.
Kristenheten tvivlar jag också på. Faktum är att jag helt tappat tron på den. Jag känner mig inte hemma någonstans. De strama uteslutande konservativa kristna, eller de flummiga, intetsägande liberala; inget för mig. Jag har länge letat efter en mittfåra, men jag tror inte den existerar.
När kristna som säger sig stå för en klassisk kristen tro samtidigt röstar på SD, som står för en så tydlig xenofobisk och rasistisk agenda, då vill jag inte vara med längre.
När kristna säger att ett homopar som vill leva troget till döden skiljer dem åt, lever i synd och inte i enlighet med Guds vilja, då vill jag inte vara med längre.
När kristna som säger sig vilja skydda det finaste vi har, våra barn, och sedan använder dem enbart för att tillfredsställa sina egna lustar, då vill jag inte vara med längre.
När kristna stöttar Israel, men öppet blundar för de grova övertramp dess politik är skyldig till, vill jag inte vara med längre.
Jag skulle kunna fortsätta rada upp orsaker till att jag inte vill vara med längre och är ganska övertygad att många kyrkor skrämmer bort fler än de lockar till sig.

Den kristna bloggosfären är värd några rader också. Om man tittar på olika topplistor så toppas de av mer eller mindre halvneurotiska bloggare som verkar bo vid datorn, länkar till miljoner platser varje dag och presenterar en kristendom som jag inte känner igen mig i.(Med några få undantag, Stefan Swärd och Joachim Elsander, bland andra, är helt vettiga, ett undantag som bekräftar regeln). När de dessutom helst ägnar sig åt att spy åt katoliker och mer "liberala" kristna, då vill jag bara spy själv. Och grädden på moset, när de röstar på SD, då vill jag bara gråta. Varför Gud håller du inte reda på ditt flock lite bättre? Har de glömt vad nazismen gjorde med ditt egendomsfolk?

Och den livsviktiga frågan som jag ställer mig är; skrämmer inte dessa vällästa bloggar (och deras anhängare, en del som kommenterar där är rent ut sagt läskiga) bort fler från Gud och en personlig tro än de lockar dit?

Jag har en stark och innerlig vilja att jobba för Guds rike här på jorden, men just nu har jag ingen aning om hur jag ska göra det.
Jag har också en innerlig önskan att åter leva i djup utvecklande gemenskap med Jesus Kristus, och hoppas att denna bloggpaus på något sätt ska hjälpa mig att få det.
Jag fortsätter att vara en trogen gudstjänstbesökare. Jag känner mig ändå trygg i min kyrka.

Visst är jag medveten om att denna blogg skulle kunna vara ett forum där jag kunde ventilera mitt tvivel, och försöken att hitta tillbaka, men jag orkar inte riktigt det. Jag fortsätter att vara aktiv på min skrivarblogg och min bokrecensionsblogg.
Kommentera gärna.
Om du vill säga något som du inte vill ska synas i kommentarerna går det bra att maila til monica.olskolk@hotmail.com


Många kramar
Monica

måndag 20 september 2010

Ett valresultat som manar till eftertanke

Min första tanke över valresultatet var; välkommen Sverige, till en värld präglad av xenofobi. Högerpopulism med rasistiska förtecken är inget nytt i Europa. Nu har detta "drabbat" Sverige.

Det manar till eftertanke.
Vad är det som gör folk så missnöjda att de röstar på ett parti med uppenbart rasistiska rötter och vars ledare uttalar sig på ett sätt som inte kan kallas annat än rasistiskt. SD talar ju tex. om muslimer och araber på liknande sätt som Hitler talade om judar.
Oavsett om valprogrammet innehåller punkter som många kan hålla med om (som att varför inte ta hand om de invandrare vi har på ett bättre sätt, innan vi tar emot många fler), så ligger det bruna där precis under ytan och stinker.

Jag tror att det bottnar i en egen livssituation som man inte är nöjd med, samtidigt som man är präglad av xenofobi, skräck för det främmande; främlingsfientlighet. För om man inte har sitt på det torra, då är det lätt att hitta något annat att skylla på.

Och för att kommentera det faktum att det finns aktiva kristna bland SDs väljare; främlingsfientlighet har inget utrymme i kristen tro, det är min bestämda uppfattning. Jesus var den som sa "älska dina fiender", inte tvärtom. Inte heller sa han att man ska vara fientlig mot dem.
Jag kan inte se hur man ska kunna verka för Guds rike, som vill inkludera, inte stänga ute, och samtidigt stå för en främlingsfientlig agenda.

Thomas Österberg kommenterar bra i Dagen. Så också Carl-Henric Jaktlund.

lördag 18 september 2010

Blockpolitik - hatad eller älskad?

Det är många som hatar blockpolitiken. En hel del tappade tron på politiken, eller blev allmänt förvirrade, när miljöpartiet valde att tillhöra det röda blocket, i stället för att vara oberoende.

Här i Holland vet ingen vad blockpolitik är, än mindre minoritetsregering. Vi hade val i början av juni, och har ännu ingen regering. De har försökt alla sorters kombinationer, blå, lila (alltså blå + röd, även varianten lila plus, där jag tror även de gröna fanns med diskuterades)... osv.

Så klaga inte. Jag tror Sverige kommer att ha en regering innan Nederländerna.

Lycka till alla ni som ska rösta i morgon. Om ni inte redan har gjort det.

torsdag 16 september 2010

Låt den rätte komma in

... eller den felaktige. Jag vet inte riktigt hur man ska uttrycka det.

Jag skriver inte om filmen/boken med samma namn.

Utan om valet i Sverige.
Jag har följt det på avstånd. Många ojar och jämrar sig över att Sverigedemokraterna antagligen kommer in i riksdagen.
Jag förstår inte varför. Låt dem komma in. Och visa vad de går för. Sedan kan vi se.

Personligen tror jag inte man kan bygga en politisk agenda enbart runt främlingsfientlighet. Jag tror inte att de kommer att lyckas med allt de har lovat sina väljare.
Däremot kan det ju vara en nyttig läxa för de andra partierna, som äntligen (?) inser att man måste ta sina väljare på allvar, annars bjuder man in högerpopulismen och främlingsfientligheten.

Jag tror inte heller på att sopa problemen under mattan; de problem som invandring, misslyckad integration och kraftiga kulturkrockar innebär. Sveriges politiker har de senaste 20 +- åren  inte varit så bra på att tackla den frågan. Oavsett om man är för eller emot invandring (eller om man har åsikter om hur invandringen ska se ut) så får man inte förneka att kulturkrockar uppstår när olika kulturer möts. Man ska inte heller tro att integration sker av sig själv.

Jag minns tex. när jag jobbade med invandrare (flyktingar) innan jag ens var färdig socionom att asylsökande inte fick jobba. Vi hade högutbildade, driftiga klienter som inte fick jobba, bara satt hemma (i åratal ibland) och väntade på besked. Efter ett tag var de inte så driftiga längre. Det hade jag inte heller varit.
Samtidigt hade vi klienter som inte hade någon större lust att göra något åt sin tillvaro. Det funkade ju bra att få "lön" från staten (speciellt om man jobbade lite svart vid sidan om...). Så översatte tolken nämligen socialbidrag, eftersom det inte fanns något ord för socialbidrag på deras språk. Det var ju inte konstigt att det blev helt fel.

Själv tycker jag att ett multikulturellt samhälle är okej, bara man kommer överens om att hålla sig till samhällets regler och lagar. Ja, jag vet, det låter kanske enkelt. Men världen har krymt, och med det kommer många kulturer att leva nära tillsammans. Vi måste lära oss att tackla det.
Ett exempel: Jag har inget emot att moskéer byggs, och att muslimer ber till Allah där (eller i en källare någonstans, vad är skillnaden?), men om någon av dess besökare gör sig skyldig till hets mot folkgrupp, hatbrott, eller "vanliga" våldsbrott; så måste man ju ta i det separat. Likaså bidragsfusk och svartjobb och liknande.

Vi får se hur det går på söndag. Själv har jag redan röstat på ambassaden i Haag.

onsdag 15 september 2010

Förövaren skyddas, men inte offret

När rättegången mot Göran Lindberg hölls skedde det bakom stängda dörrar.

När nu rättegången mot en 32-årig man som utsatt en 16-årig flicka för våldsamt sex skulle inledas begärdes också stängda dörrar av hänsyn till flickan, men i detta fall ansågs det inte finnas tillräckliga skäl.
Flickan mår just nu så dåligt att åklagaren inte vill förhöra henne i rätten.

Caroline Engvall, författare till boken 14 år till salu (som handlar om en 14-årig tjej, Tessan, vars självskadebeteende visar sig genom att hon säljer sex) , frågar på sin blogg vad det är för skillnad mellan 32-åringen och Göran Lindberg.

I båda fallen har de kvinnliga offren farit väldigt illa, men bara i det ena sker rättegången bakom stängda dörrar.
Det är tydligen skillnad på folk och fä, eller?

------------

Ps.
Caroline Engvalls bok om Tessan är fortfarande lika skrämmande aktuell och viktig!
Jag recenserar den här.

lördag 11 september 2010

Elfte september - nio år senare

Självklart är det ingen som glömmer 11 september. Inte någonsin. Mycket förändrades under de där timmarna en solig septembermorgon i New York.

För mig personligen var tiden runt 11 september extra betungande. Förutom att vi bodde i ett muslimskt land vid tidpunkten för attacken mot Twin Towers, och självfallet oroade oss för vad som skulle hända, så dog min svärfar mycket hastigt två dagar senare. Eftersom jag var höggravid (tre veckor före beräknad nedkomst) kunde jag inte resa med min man till Holland för begravningen. Det är något som jag än i dag har svårt att tänka på; att jag inte kunde vara där och ta avsked, inte heller kunde jag stötta min man och min svärmor på plats. I stället satt jag hemma och var ensam med mellanbarnet, och tittade nästan dag och natt på BBC och CNN. Inte hälsosamt för någon, tror jag, höggravid eller inte.

Några veckor senare föddes vårt yngsta barn, två dagar senare blev han svårt sjuk pga hypoglycemia (lågt blodsocker) och ungefär samtidigt anföll USA Afghanistan. Åter låg jag där på sjukhuset och tittade på CNN och BBC nästan dag och natt. Inte hälsosamt för någon, nyförlöst eller inte. Lyckligtvis blev vår son bättre och efter fem dagar kunde vi ta med honom hem.

Så där lite kortfattat var mina dagar runt och efter 11 september 2001.

Varje årsdag grubblar jag en hel del över död och ondska. Kastar givetvis en fråga till Gud och undrar varför han inte gör mer för att stoppa ondskan. Och jag känner mig liten. Vad kan jag göra?

Samtidigt blir jag för varje år mer och mer övertygad om vad meningen med livet är. Det är inte att jag ska tro på Gud för att få evigt liv för att slutligen slippa ondskan. Jag ska slippa. De slipper inte. De som gör ont.
Klassiskt VI och DEM- tänkande
Snarare att jag ska/vill/försöka tro på Gud därför att han vill ha en relation med mig, och för att han vill att jag ska verka för att föra himlen (Guds Rike, inte något uppe i himlen, inget bakom himlaporten där sankte Pär står och vaktar med sina nycklar) till jorden. Tillkomme ditt rike, så ock i himlen, så ock på jorden (jag kör fortfarande med gamla översättningen). Jag. Lilla jag.
Och det är inte vi och dem längre. Det finns inget utrymme för uteslutande. Inget utrymme för rasism, misstänksamhet, avvisande av dem som inte är "som vi". Inget dödande i religionens namn.
Jag förnekar inte att jag fortfarande känner mig förfärligt liten ibland. Jag förnekar inte att jag har fel och brister, och att jag ständigt klandrar mig för att jag inte gör tillräckligt för Guds Rike (jag har "av naturen" dåligt självförtroende, en ständigt stötesten i mitt liv), att jag faktiskt begår onda gärningar ibland.

Men Gud ska veta att jag försöker.

"Yahweh, Yahweh
Always pain before a child is born
Yahweh, Yahweh
Still I´m waiting for the dawn
Take this hands

Teach them  what to carry
Take this hands
Don´t make a fist, no
Take this mouth
So quick to critisize
Take this mouth
Give it a kiss"
                              U2 Yahweh



Ps. Denna bloggpost inspirerades lite av det som Birger Schlaug och jag tog upp i kommentarerna till förra inlägget. 

fredag 10 september 2010

Koranbränning stoppad

Åtminstone för stunden.
Nu säger den aktuelle pastorn, Terry Jones, att bränningen lagts på is, eftersom han inte längre är säker på om moskébygget på Manhattan kommer att flyttas.
Alltså, vi tar det en gång till;
Koranbrännande pastor skakar hand med en lokal imam (whao, det är i sig något anmärkningsvärt!) och tror därmed att moskébyggen på Manhattan är stoppat. Vad har en lokal imam i Florida för inflytande på en byggnation i New York? Ingen, troligen. Däremot kan han ju alltid säga att han ska göra sitt bästa för att stoppa bygget.

Jag kan bara säga två saker om detta. Pastorn ifråga är mycket naiv och dum när han tror att han kan stoppa ett moskébygge (var det förresten någonsin syftet med koranbålet?) genom att prata med en lokal imam.

Han är också mycket naiv och dum när han inte räknar med (är troligen ovetande om) hur snabbt och globaliserat informationsflödet är i vår moderna tid. I princip kan tändandet av första tändstickan ses över hela världen inom några minuter, kanske sekunder. Och dessa scener kan utnyttjas av människor som vill skapa opinion, utan att de säger att det är en halvt galen fundamentalistisk pastor (god representant för vad jag kallade kristen tokhöger i ett tidigare inlägg) i en pyttekyrka någonstans i Florida, som bränner koraner. De kommer givetvis inte att säga att aktionen fördömts av alla amerikanska myndiheter, FN, kyrkoledare, påven...osv

Och så kan man tända en krutdurk som är betydligt explosivare än ett litet koranbål på ett fält i Florida.

Vi har sett det förut. Jag har sett det förut, jag såg med egna ögon när de brände ned norska ambassaden i Damaskus.

Tillägg:
Jag kan skriva under på vad Henrik Berggren säger på ledarplats i DN:
"Pastor Jones är lika lite representativ för västvärlden och kristendomen som al-Qaida är för den muslimska världen. Men genom sina aktioner tar fanatikerna sina respektive miljöer som gisslan. Den ömsesidiga misstänksamheten sprider sig som ringar på vattnet."
 Det är ett problem att lokala (religiösa) ledare får för mycket plats i dagen globaliserade mediavärld. Men så ser verkligheten ut. Hur ska vi hantera det? Hur bryta denna spiral?

torsdag 9 september 2010

Intervju med Paul Young- författare till "The Shack"

Många av er har säkert läst The Shack av Paul Young (Ödehuset). The Shack syftar till "the Shack around your heart" och man behöver ha läst boken för att förstå vad som menas. Romanen handlar om en man som förlorat sin lilla dotter ett antal år tidigare, och hur han möter Gud (ganska bokstavligt, i form av en svart kvinna, eller black american, som amerikanarna helst säger).

En mycket debatterad bok, mycket på grund av att många evangelikala och konservativa kristna anser att Gudsbilden i The Shack inte är biblisk. Andra har fått mycket tröst och uppmuntran när de har läst romanen. Själv tycker jag att den är mycket läsvärd, och gripande. Gudsbilden som presenteras är i korthet en som älskar, och inte dömer.
Rekommenderas.

Här kan ni se en intervju med Paul Young, som kanske kan förklara lite varför Young skrev boken (som inte är självbiografisk).
DEL 1


DEL 2


--

onsdag 8 september 2010

Vulkan (er) är inte att lita på

Eyjafjallajökull, eller vad den nu hette, var en vulkan som ställde till det i våras.

Andra, mindre eldfängda, vulkaner är tydligen inte riktigt heller att lita på.
Självpubliceringssajten Vulkan.se drogs igång med buller och bång för några år sedan.
Nu visar det sig att de inte betalar ut pengar till de som publicerat och sålt böcker på sajten men inte kommit upp i 1000 kr. Reglerna var uppenbarligen annorlunda från början, då skulle alla pengar betalas ut efter ett och ett halvt år, oavsett summa. Den regeln har ändrats.

Sådant här gör mig arg, att sko sig på ambitiösa författarwannabees och självpublicerande skribenter. 1000 spänn, eller 999 kr, är ganska mycket pengar. Skulle täcka rätt så mycket av materialkostnader etc. för en amatörskribent som inte har några inkomster på sitt skrivande.
Hur mycket har Vulkan.se inte tjänat på denna regeländring?

Frida Edman har startat en Facebookgrupp för att protestera mot Vulkan.se
Du kan gå med i den även om du inte har publicerat på Vulkan, utan bara vill stötta.

lördag 4 september 2010

Low key blogging, Tony Blair and the Near East

Jag har inte bloggat speciellt flitigt på sistone, inspirationen tryter lite. Jag försöker hitta något intressant att kommentera i tidningar och andra bloggar, men allt handlar om valet, och det blir tröttsamt i längden.

Här i Holland handlar allt också bara om valet, det som ägde rum i början av juni. Ännu har de inte lyckats få ihop en regering. Det bör tilläggas att de inte vet vad blockpolitik och minoritetsregering är. Och de har någon slags idé om att de ska vara ense om allt innan de slår sig ihop. Vilket blir dem övermäktigt givetvis.
Man blir så trött på alltihop.

Jag borde kanske skärpa mig och skriva ändå. Man hittar alltid något att skriva om.

Hittade precis något!
Inser att jag kanske måste läsa Tony Blairs memoarer i alla fall.
Tydligen skriver han något om (eller antyder) att det var USA som låg bakom mordet på Libanons president Hariri.
Har stått vid Haririhålet (som vi lite vanvördigt kallade det) personligen. Det var en rejäl bomb som dödade Hariri och tjugo andra. Syrien fick skulden och ganska snart därefter fick de ta tillbaka alla sina trupper från Libanon.
Allt detta skedde under tiden vi bodde i Damaskus, och eftersom vi ofta besökte Libanon försökte tona ned att vi bodde på andra sidan gränsen. Men om libaneserna fick reda på att vi bodde i Syrien brukade de skratta och säga att de inte hade något otalt med syrierna, "they are our brothers!" Det var bara den syriska regimen det inte var så förtjusta i.
Nåja, mellanösternpolitik är och förblir mycket komplicerad, speciellt den mellan Syrien och Libanon. Ska inte gå in på det nu.

Längtar tillbaka ibland, måste jag erkänna. Rejält.

tisdag 24 augusti 2010

Anne Franks kastanj har fallit

Amsterdams, ja, kanske en av världens mest kända träd, har fallit.
Den stora kastanjen bakom det "achterhuis" (många gamla hus i Amsterdam hade ett hus mot gatan och ett mot innergården) där familjen Frank gömde sig undan nazisterna, klarade inte av gårdagens relativt byiga vind (men det var ingen storm) och föll med ett våldsamt brak.

Anne Frank gjorde kastanjen känd eftersom hon skrev om den i sin dagbok. Den enda kontakten hon hade med omvärlden var det stora träd som växte utanför hennes fönster.
Den stora mängden besökare som kommer varje år för att se "het Achterhuis" kommer också för att se kastanjen.

Men den 150 år gamla kastanjen var dödsdömd. Redan för ett par år sedan ville Amsterdams kommun såga ned den, eftersom den var en fara för allmänheten. Det blev stora protester och en stiftelse såg till att starta en räddningaktion. Trädet försågs med "stödkrage" i stål, men det hjälpte föga, när naturen har sin gång. Kastanjen var rutten inuti.

Nu finns det nya kastanjeträd, framodlade från kastanjer från Anne Frankträdet, så chansen är stor att det planteras en på nytt.

lördag 21 augusti 2010

Sommarminnen

Jag har som princip att inte lägga upp bilder på familjen på bloggen (de ska ju inte behöva lida för att jag bloggar...), men nu gör jag ett litet undantag. Kan inte låta bli att ta med en fin bild från den gångna sommarens fröjder. Som en stilla solig kväll vid Timmervatten i Svartedalen, strax norr om Kungälv och öster om Stenungsund. Lite vildmark i Bohuslän.

För övrigt är vi redan tillbaka i vardagen. Nu börjar även dottern skolan, hon hade en vecka längre ledigt.

Sedan fungerade jag på en annan sak; vad gör man för grannar (som man inte känner jätteväl) som för en dryg månad sedan helt oväntat förlorade sin son, bara 24 år gammal? De mår självklart mycket dåligt. Jag har som alltid svårt med ord (och dessutom är det inte på mitt modersmål) och hoppas att närvaro säger mer än ord. Så fort jag ser dem går jag för att byta några ord, men vet inte vad jag ska säga. Jag har inte varit med om något liknande själv och kan inte säga att jag förstår vad de går igenom, inte heller kan jag stå till buds med några kloka tröstande ord. Man kan ju inte säga att det går över, för sorgen kommer de ju alltid att bära med sig.

Någon som har erfarenhet av en liknande situation?

fredag 20 augusti 2010

torsdag 19 augusti 2010

Women hold up HALF THE SKY

Half the Sky heter en alldeles exceptionellt viktig bok som jag läste under semestern.

Den är skriven av New York Times kolumnisten Nicholas D. Kristof och hans fru Sheryl WuDunn, också hon journalist.
Det är i kort en bok om kvinnoförtryck i dess mer extrema former; om trafficking, prostitution, våldtäkter, mödradödlighet och fattigdom. Kristof och WuDunn skildrar många gripande kvinnoöden, från Cambodja till India och Pakistan, till Kongo och  Somalia.

Men det är också en bok om hopp. Hur kvinnor världen över lyckas vända sitt elände till något bättre.

Jag har skrivit en längre recension på min bokrecensionsblogg.

Women hold up half the sky, är ett kinesiskt ordspråk.
----------------------------------------------

En artikel om boken i the Guardian:
Half the Sky: how the trafficking of women today is on par with genocide

Half the Sky - hemsida.
Nicholas D. Krystof- blog

söndag 15 augusti 2010

Back to Base

Hoppas alla ni som läser har haft en bra sommar.

Vi är hemma i Holland igen efter en månad i Sverige. En månad som bjöd på både fint och dåligt väder. Det blev en hel del simmat, solat, läst, seglat, fiskat och vandrat. Plus lite besök hos släkt och vänner.
Speciellt dåligt väder var det igår kväll i Danmark. Som tur var hade vi ett inplanerat stopp hos vänner som bor norr om Köpenhamn, så vi satt säkert inomhus. Det föll säkert över 100 mm regn under eftermiddagen och kvällen.

Nu tar vardagen vid och det är alltid lika jobbigt. Postsommarlovdepp. Som vanligt har ledigheten gått alldeles för fort.
Men det finns en fördel för min egen del. Det blir mer skrivet när vardagen tar vid. Ledighet omöjliggör skrivande för mig. Jag behöver lite lugn och ro, inte för mycket folk runtomkring. Däremot läser jag en hel del under semestern och det är ju också viktigt för skrivandet.
Så nu, med ordentliga rutiner (dvs barn och man regelbundet borta från hemmet, gör att jag kan jobba mer koncentrerat.
Det som vill veta mer om mitt skrivande kan läsa min Bokskrivardagbok.

måndag 9 augusti 2010

Läst i sommar

Jag antar Bokhoras utmaning och skriver lite om vad jag har läst under semestern;


1. Bäst i sommar?
Simona Ahrnstedts Överenskommelser, helt klart. Den har jag recenserat här. Kan få vem som helst att "komma ut" och erkänna att jag älskar romantiska berättelser (speciellt om det är förpackade i en välskriven och driven (läs görspännande) berättelse som Simonas).
Carina Burmans Babylons Gator var också en positiv överraskning.
2. Sämst i sommar?
Vet egentligen inte vad som var sämst. Anne Holts Det som aldrig sker grep inte riktigt tag. Föregångaren gillade jag, så jag blev lite besviken.
3. Vad har du helst läst på stranden?
Klipporna vid havet, annars var det rätt. Den boken jag för tillfället höll på med. De blev lite audiobooks också, man blir slö i solen ibland, då är MP3-spelaren bra.
4. Var har du läst mest?
I trädgården vid stugan i Bohuslän. Och på klipporna vid havet.
5. Har du haft något läsprojekt under sommaren som du lyckats eller misslyckats med?
Jag har inte hunnit (orkat?) igenom Brian McLarens A new kind of Christianity.
Däremot har jag lyckats ta mig igenom mitt eget råmanus. Plus en massa non-fiction relaterat till detta manus, som research.
6. Nämn en ny bok som du har köpt i sommar!
Ny, som i nyutgiven? Jag kör mest med pocket. Hittade en del på loppis också. Udda av Sara Lövestam, De fattiga i Lodz av Steve Sem-Sandberg och Ordinary Thunderstorms av William Boyd är något som jag har införskaffat mig.
7. Vad ser du fram emot att läsa i höst?
Se ovan. Dessutom kommer en ny Michael Connelly-deckare där Harry Bosch och Mickey Haller möts igen, samt en ny Kenzie-Gennaro-deckare av Dennis Lehane. Det ni!

söndag 1 augusti 2010

Laddat

Dagens Schlaug ledde mig via Anders Wijkman i SvD till ytterligare en artikel i SvD till denna lilla fundering.

Laddnings- och sladdmardrömmen.

Vi reser en hel del och samma sak varje gång. Alla laddare och sladdar som ska med.
Laddare till gamla Nokia, nya Nokia (mindre, och jag som försökte vara lite "sparsam" när jag köpte ny mobil, Nokia igen, så kunde vi åtminstone använda samma laddare igen... men inte), dotterns Samsung, dotterns gamla Samsung (som vi har ett extra SIMkort i för sonen), barnens DS, Gameboy (hänger med än), datorns laddare, laddare till kamerans batteri, laddaren till iPoden (som visserligen funkar för Shuffeln och två andra MP3 också), sladden som man kan koppla iPoden till stereon med, alla pyttesladdar som man kopplar MP3orna till laddaren eller datorn med, många hörlurar, sladden från kameran till datorn... Vi har också en sådan där universalgrej från Philips (egentligen för bilen), men den funkar i iPodladdare också, har vi upptäckt, eftersom den har en USB-ingång. Men alla små makapärer som ska med; för Nokian, gamla Nokia, Samsung, MP3 spelare...
Jag är rädd att en av de små försvinner och så sitter man där utan laddare för Nokian, gamla Nokian eller...
Så därför följer alla laddare med i alla fall, för säkerhets skull...

...med andra ord, vi har också en väska till alla laddare och sladdar.

Vansinne, med andra ord. Hade de inte lovat att alla mobiltelefoner skulle fungera med samma laddare?
Varför går något på mobilen sönder precis efter tvåårsgarantin är över?

Behöver vi allt detta? Nej, givetvis, men vi har det ändå. Säger jag som sitter och skriver på min senaste leksak, miniPCn. Den har förändrat mitt skrivande, dock, eftersom den är så lätt att ta med sig.

Men jag har läst en hel del om Kongo på sistone, i researchsyfte för min nya roman, som utspelar sig i Afrika, och får lite ångest. Coltan, som bla finns i mobiltelefoner, utvinns bland annat i krigshärjade delar av Kongo. Där de flesta stridande parter använder våldtäkt som en del i krigsföringen.

Nu har jag bloggat före frukost och morgonkaffet igen. Inte bra.

lördag 31 juli 2010

Bakande

Jag är en passionerad bakare, även om jag inte bakar så mycket som jag vill.
Från tunnbörd i Hönökakastil (på häll, inte i ugn), till rutbröd på bakplåt och vanliga kanelbullar.
Bakning är terapeutiskt, främjar nya idéer (speciellt när man skriver), och framför allt; det är gott.

Detta med bakning är jag ganska ensam om i mitt nya hemland Nederländerna. Medan det förväntas att alla av min generation i Sverige kan svänga ihop kanelbullar, eller nybakt portionsbröd till middagen när man har gäster, så går holländarna till bageriet (inte för att köpa kanelbullar, för det är typiskt svenskt, men något annat). Hembakt tillhör den svenska kulturen.

När vi skulle byta kök sa jag till kökssäljaren att jag ville ha en riktigt bra ugn (som bla. hade gradtal upp till 300, inte 275) för jag tyckte om att baka. Fick till svar att de flesta moderna ugnar klarade av bakeoff-bröd. Hrmf. Kände mig lite sårad i min bakarstolthet.
I livsmedelsbutikerna säljer man vetemjöl bara i enkilosförpackning, och goda blandning som rågsikt vet man inte vad det är. Färsk jäst säljs givetvis inte. Vill man köpa specialmjöl får man leta upp en butik specialiserad på biologiska produkter, eller en kvarn där man kan köpa direkt.

När vi bodde i mer udda länder där gott bageribröd inte fanns att tillgå (efter tre år i en fd. fransk koloni är man innerligt trött på baguette, tro mig), var det en del vänner som stolt påpekade att de minsann bakade sitt eget bröd. I bakmaskin, alltså. Denna skymf mot hembakandet. Jag bet ihop och hoppades att de stolta bakmaskinsinnehavarna inte såg hur jag rynkade på näsan.
Nu säger GP att denna makapär är på väg tillbaka i det svenska samhället. Ve och fasa.
Jo, jag har respekt för stressade svenskar som inte hinner baka, och vill ha nyttigt hembakat bröd. Men, men...

torsdag 29 juli 2010

Pride

Pride in the name of love, heter det i en gammal god U2 låt.
Det finns all anledning att vara stolt som människa om man älskar.

Jag har länge tänkt skriva något om homosexualitet, lägga korten på bordet, vad ni nu vill kalla det. Här kommer det, och jag varnar, det är långt.

Förvänta er ingen teologisk utläggning, så långt i mina funderingar är jag ännu inte. Jag vet att det handlar om bibeltolkning. En del säger att Bibeln starkt tar avstånd från homosex, andra att det homosex Bibeln talar om inte har något att göra med ”sex mellan två av samma kön i en trogen kärleksrelation”. Folk på Bibelns tid kände helt enkelt inte till det, ungefär som de inte hade kunskap om sjukdomar på samma sätt vi har idag, eller naturlagar som att jorden snurrar runt solen. I stället talar Gamla Testamentet om sexuellt våld liknande den vi ser mot kvinnor i dagens Kongo (Sodom och Gomorra-berättelsen). Eller Paulus talar om pedofili (pojkar som ligger med äldre män).

Vad jag däremot har stora problem med är att kristna gärna betonar vissa bibelverser, både i Gamla och Nya testamentet, som om de stod över andra, men nedtonar andra. Gamla testamentet är full av mer eller mindre absurda regler, som ingen av oss känner oss tvingade att följa. Det finns massor som är en styggelse, enligt Gamla Testamentet, som ingen bryr sig om idag. Och vad det gäller det som Paulus skriver om i sina brev, så kan de tyckas tydliga, men det finns många påbud Paulus har gett oss, som vi inte bryr oss om, i alla fall inte i samma utsträckning.

Jesus nämner inte ett ord om homosex, däremot är han emot skilsmässa.

Homosex, eller utlevd homosexualitet som det heter i mer konservativa kristna kretsar, har länge varit ett stort tabu, i samma nämnda kretsar. Och inte bara i konservativa, jag tror att det finns stor motvilja mot homosex i bredare kristna kretsar än så. Man hyser åsikter som att det är ”onaturligt”, ”mot Guds skaparordning”, ”hot mot familjen” osv. 
Det första, som säkert även en del ickekristna håller med om, kommer man fram till eftersom i en ”naturlig” relation kan barn bli till. En ”onaturlig” sexuell relation skulle rentav kunna var ett hot mot människans fortbestånd.
Det räcker ju att ta en snabb titt på vår överbefolkade värld för att inse att homosex knappast lär vara ett hot mot mänsklighetens fortbestånd.
Den senare, att homosex skulle vara ett hot mot familjen, tycker jag är den sämst underbyggda. Homosex är inte något hot mot familjen, utlevd promiskuös heterosexualitet är det. Det är det som kraschar flest relationer, inte homosex. Snarare är varje fall med en homosexuell som tvingar sig att leva i ett heterosexuellt förhållande djupt tragisk, och i sig själv ett stort hot mot familjen.

De som är ”mindre” konservativa, är ”ödmjukare” i sitt dömande, säger att vi är alla syndare. Men det blir också en skev inställning, där man egentligen säger om jag accepterar att du syndar (lever med en av samma kön) så accepterar du kanske min synd (tex själviskhet eller alkoholism, som är en synd Paulus nämner i samma vända som homosex, 1 Kor 6:9-11).

Man talar sällan om utlevd heterosexualitet. För egentligen handlar det om samma sak där, fast med en skillnad. Om utlevd heterosexualitet sker inom äktenskapets ramar är den okej.
Kristna som inte är gifta förväntas leva i celibat. Hittar man en partner av motsatta könet som vill ha en är det okej att gifta sig och leva ut sin sexualitet.

Men homosexuella förväntas leva i celibat, oavsett om de har hittat en partner som älskar dem och vill leva med dem, eller inte.

Det är denna inställning jag har allra mest svårt för; att tvinga någon till avhållsamhet.

Det räcker att göra ett litet tankeexperiment:

Tänk dig att du genom en tidsmaskin förflyttas till en framtid (typ Orwells 1984) där heterosexuella relationer är förbjudna. Att avla barn ”den naturliga” vägen är förbjudet. Barn kommer till i ”artificiella livmödrar”, med ägg och spermier urplockade ur lämpliga ”donatorer”. Homosexuella relationer är däremot tillåtna, eftersom de inte riskerar producera barn på det ursprungliga, icke längre tillåtna sättet.
Hur skulle du uppleva det? Att inte få ha sex med den du älskar och lovat att dela livet med?
Du skulle kalla det barbariskt, eller hur?

Men att i vår tid kräva att någon ska leva avhållsamt, enbart på grund av deras medfödda sexuella läggning, är det inte barbariskt? 

Ska vi kristna ägna oss åt det?


--

tisdag 27 juli 2010

Överdrifter

Sonen hittade en halvdöd horngädda i viken idag. Att säga att han tyckte det var spännande var en understatement. Tre rådjur skrider runt huset med jämna mellanrum och det är alldeles stilla ikväll. Det blir nog en liten lägereld i trädgården. Att säga att vi har en bra Sverigevistelse är ett understatement.

Själv har jag följt hela Benny Hinn vistelsen i Uppsala lite på avstånd, har inte hunnit engagera mig. Förstår att Hinn höll en extrem predikan på lördagskvällen, så gnostisk att Livets Ord väljer att inte lägga ut den på hemsidan. Ulf Ekman har lyckligtvis sagt ifrån.

Vad jag själv tycker om Benny Hinn vet ni redan, annars läs här. Att jag ogillar hans metoder och leverne är ett understatement. Jag kan inte ta en "evangelist" på allvar som utlovar välsignelse i utbyte mot rikligt givande i kollekter. Inte heller en som inte klarar av att vila från sitt krävande evangelistliv i annat än lyxhotell. Att sedan människor helas på hans möten och andra möter Gud är en helt annan femma, eftersom Gud är större än Hinn och det är Gud som helar och berör, inte Hinn.
Enligt uppgift bor Benny Hinn (med följe?) på Grand Hotell i Stockholm, ett faktum som får mig att må lätt illa, även om jag själv inte följer något fattigdomsideal. En sak vet jag i alla fall, skulle jag någonsin bo på samma hotell skulle jag betala med egna surt förvärvade pengar.
Vem betalar Hinns hotellräkning? Vad jag vet har Hinn inget inkomstbringande företag eller liknande, alla inkomster kommer av kollekter och donationer. Rätta mig om jag har fel.
Skulle Jesus ha bott på Grand Hotell?

Läs också Emanuel Karlstens egen skildring av lördagsmötet. Hur Hinn ogillade barn som sprang i gången och hur hans "bodyguards" smått desperat letade efter människor som upplevt något av ett helande (så att de sedan kunde "visas upp" på scenen). Jag mår smått illa igen, när jag läser.
Skulle Jesus ha ogillat att barn gick i gången på hans massmöte på Livets Ord?

fredag 16 juli 2010

Favorit i repris 9 - The Endtimers

Med anledning av Joachim Elsanders inlägg i dag Antikrist som fredsmäklare, tyckte jag att det var dags för ännu en Favorit-i-repris, den om Endtimers, och den effekt den har (eller har haft) på Mellanösternpolitiken. Bakom denna teologi, besläktad med "Left behind" (storsäljande romaner om den yttersta tiden, enligt en viss tolkning av Uppenbarelseboken i Bibeln) ligger en förskräcklig människosyn och speciellt en mycket skev bild av judarna.

---------------------

Jag är ingen bra apologet. Det kan vara svårt ibland att förklara och presentera vad jag tror på.
Ibland är det lättare att säga vad jag inte tror på.

På Tro&Tänk hittar jag länken till Doomsday Code, en mycket intressant dokumentär om "Endtimers", dvs de kristna, främst i USA som tror på den eskatologiska tolkningen av tex Uppenbarelseboken, som kännetecknas av bla "Left Behind". Med ett fint ord dispensationalistisk eskatologi. Jag skäms när jag säger att en gång, som tonåring, svalde jag denna teologiska tolkning nästan med hull och hår. Tack gode Gud för att Han omvände mig.

Pastor Astor sammanfattar vad de stora farorna med denna teologi är:
  • Det ensidiga ställningstagandet för Israel och motståndet mot vissa fredsträvanden
  • Avskyn för FN
  • Ointresset för klimatfrågorna
På Kolportören kastade jag ut en fråga häromdagen:
"Det sägs också att Livets Ord samlar in pengar för att hjälpa judar köpa egendom i östra Jerusalem, så att hela Jerusalem ska bli judiskt. Även egendomar från kristna araber köps upp.Är det sant? Nån som vet?"
Jag tror inte att jag kommer att få svar på den frågan. Däremot sägs det i Doomsday Code att judar får hjälp att köpa egendom i Östra Jerusalem med pengar från amerikaner. (ca 18.40 in i programmet).Och stödet är inte litet, enligt dokumentären. Men inslaget med den amerikanske drillern, som ämnar borra sig in i arabiska oljekällan (han talar om det som om det var en (1) källa), är nästan komiskt. Hur långt hade han tänkt borra? (Israel är ganska långt från stora oljetillgångar, vad jag förstår.)

Och "Endtimers" har inflytande ända in i Vita Huset.
Vad som skrämmer mig mest är att det för dessa kristna verkar vara viktigare att påskynda Jesu återkomst genom praktiska, moraliskt tvivelaktiga gärningar, än att praktisera och förkunna Jesu kärleksbudskap.
Vad hände med Jesus ord i Matt:5:43-48?
Älska era fiender
Och vad jag inte förstår är hur motivationen att förkunna evangelium grundar sig i att "snabba på" Jesu återkomst. I stället för att motiveras av att göra just det som det verkligen handlar om: Att förkunna det glada budskapet om Jesus Kristus. Utan baktankar.

Och jag reagerar också på (detta är ett tillägg skrivet efter det att jag tittade på filmen igen) att "Endtimers" egentligen inte alls stödjer Israel för att de älskar landet och judarna, utan därför att de vill påskynda Jesu återkomst. I den yttersta tiden kommer två tredjedelar av judarna att dödas i vilket fall som helst, enligt "Endtimers". Vilken hemsk människosyn generellt och vilken förfärlig syn på Israel och judarna! Bara medel för att påskynda Jesu återkomst.


Och jag reagerar omedelbart negativt när jag stämplas som motståndare till Israel och till och med som antisemit, bara för att jag ifrågasätter denna bibelsyn!


Jag kan bara reflektera och säga till er som undrar, min tro skiljer sig ljusår från den som "Endtimers" verkar ha. Döm själva. Jag ryser av obehag när jag ser filmen.

tisdag 13 juli 2010

Om att introducera en ny litterär genre

Är Litteratursverige redo för en ny genre?

Det tyckte i alla fall Simona Ahrnstedt, och satte igång att skriva en svensk romance, eller en historisk romantisk roman, om man översätter lite snabbt. Historisk chicklitt för att vara lite vanvördig.

Vägen till publicering har inte varit helt spikrak för Simona, många förlag tyckte om romanen, men vågade inte satsa på den. Till slut fick hon napp, och sedan några veckor ligger Överenskommelser hos bokhandlarna.
Vad är då en romance? Sliskig romantik med uselt språk som i Harlekin? Mja, inte riktigt, romance håller definitivt avsevärt högre litterär klass. I utlandet säljer författare som Eloisa James och Julia Quinn mångmiljonupplagor och romance är lika populärt som deckare.
Romance har också mycket gemensamt med deckare. En hel del vet läsaren på förhand. I deckaren åker alltid the bad guy fast på slutet och i en romance får de alltid varandra.
Men vägen dit är ganska krokig.
Romance är liksom deckaren också ofta en genre som litteraturvärlden ser ned på. Därför är det inte förvånande att Simona Ahrnstedts roman inte har recenserats av en enda större dagstidning. Eftersom förlagen inte vågade satsa på att ge ut romanen kan man inte heller förvänta sig att De Stora Viktiga Recensenterna kommer att recensera den. Men å andra sidan är det väldigt få romaner som recenseras i dagspressen.

Romance har också liknats vid Jane Austen, men i modern tappning, med betoning på modern. Tex är sexskildringarna en stor skillnad. För sex har hjälten och hjältinnan i en romance. Så den som har nolltolerans mot sex i böcker ska inte läsa (nu har jag säkert lockat några läsare...)
Men alla ni andra, ni som älskar Jane Austen, böcker/filmer som A Room with a View och liknande, och har tröttnat på all litteratur i spänningsromanklassen; detta är något för er.

Om du vill läsa mer om vad jag har skrivit om Simona Ahrnstedts roman, som är så spännande att man inte kan lägga den ifrån sig,
gå till min bokrecensionsblogg

Efter lång tågresa - äntligen framme!

Efter en lång resa med tåg är vi äntligen framme i Sverige. 

Vi har länge sagt att vi skulle vilja resa på ett annat sätt, och barnen är mer flygvana än tågvana, så det fick bli tåget. Ett riktigt äventyr, speciellt den yngste tyckte att det skulle bli fantastiskt att sitta så länge på tåg.

Först nattåget från Utrecht till Köpenhamn, där vi hade en kupé för oss själv, vilket var extra mysigt. Laddade till tänderna med fika, orange hårspray i håret och orange t-shirts lyssnade vi på VM-finalen i fotboll på radio. Under första halvlek lyckades vi få in holländsk radio och sedan sökte vi vidare och fann en tysk sportkanal med en entusiastisk kommentator. Äldste sonen, som är fotbollsfantast, hade kul när han härmade alla tyska uttryck. Han talar inte tyska, men förstod i alla fall vem som passade till vem och vem som fick gula och röda kort. Och målet, aj, aj, det missade vi inte… och sedan sov inte sonen så bra den natten på tåget genom Tyskland och Danmark.
De andra två sov som stockar. Jag låg mest på min hårda liggvagnssäng och filosoferade om livet och tänkte att sova kan jag göra i morgon natt.

Resan från Köpenhamn till Göteborg var mindre angenäm. Först en lång väntan i ett tropiskt hett Köpenhamn, sedan ett X2000 som pga signalfel kröp fram. Dessutom fungerade luftkonditioneringen inte. Efter en och en halv timmas försening (fem timmar på tåget) anlände vi svettiga och trötta till en tillika tropiskt Göteborg. Lyckades ta bussen till Stenungsund, där luftkonditioneringen också hade pajat, och jag började få något som liknade hallucinationer om hur jag omedelbart och bums skulle gå ned till havet och bada, när jag väl var framme, någon gång i framtiden.

Resan är avslutad, jag ska inte klaga, det var ett äventyr, men hade varit trevligare om det inte hade varit 35 grader varmt större delen av resan.

Mormor hade fixat middag, vi frossade på kyckling och svensk färskpotatis, sedan bytte vi snabbt om och tog ett kvällsdopp klockan nio på kvällen.
Jag kan med säkerhet säga att det var något av det mest underbara jag någonsin har gjort. 20 gr i vattnet, inga maneter, solnedgång över Orust i väster, och hjälp vad livet är härligt ibland.

Sedan gjorde jag något jag inte skulle ha gjort, jag satte i gång att läsa mitt recensionsexemplar av Simona Ahrnstedts Överenskommelser (som låg och väntade på mig i Sverige). Romanen har rykte av sig att vara en bladvändare som inte går att lägga ifrån sig, men jag tänkte att det ska jag inte gå på; jag ska bara läsa lite och begrunda varje mening (typ filosofera över vad gör denna bok till en bladvändare).

Klockan 02.30 var jag klar (jag är en snabb läsare, kanske för snabb, så det blir att läsa om, tror jag). Tänkte sova kan jag göra i morgon natt. Jag var bara helt tvungen att få veta hur det gick. Det var som att läsa en spänningsroman av det bättre slaget, men det är en romantisk historia som utspelar sig på 1880-talet (Romance heter genren på engelska, eller historical romance).

fredag 9 juli 2010

Lite mer om pengabränningen

Det är svårt att hitta stöd i bloggvärlden för Gudrun Schymans pengabränning. Jag skrev om det här.
Men en del finns:
Birger Schlaug, känd reklamhatare, tycker det var helt rätt, föga förvånande.
Clara Lidström, Underbara Clara, tycker att Gudrun är ett PR-geni.
Leo Holtter har en bra reflektion på sin blogg.
Anna Wester skriver om det där med att man inte SER pengarna brinna när de satsas på vanlig reklam.
Jag tror att det där med att bränna pengar, bokstavligt, är väldigt tabu. Men det är lätt att glömma de enorma summor som bränns bildligt varje dag, bara på reklam.

Och så gott som alla, högt och lågt, glömmer att det var en PR-grej. För att väcka uppmärksamhet.
Och uppmärksamhet fick de. Långt utanför Sveriges gränser. Det hade de inte fått om de hade satsat samma summa på en reklamkampanj. Det hade inte ens räckt till en kampanj, bara till en enda helsidesannons i en större dagstidning i lilla Sverige.
Och jag undrar om Gudrun bryr sig om att bli kallad pucko, när hon fick de uppmärksamhet hon ville ha.

Jag tycker att Tomas Mazetti på Studio Total (reklambyrån som stod för de 100 000) ger bra svar på kritiken.
Skänk FPs valbudget till fattiga småflickor

tisdag 6 juli 2010

Bränna 100 000 spänn

Vid första åtanke känns det givetvis helt fel. Man bränner inte pengar.

Men sedan när jag tänker efter, och inser att det handlar om reklam (spektakulär sådan) och publicitet, så...

Enligt uppgift kostar en helsidesannons i en större dagstidning också 100 000 kr. Tänk så mycket pengar som bildligt går upp i rök varje dag i annonskostnader! Utan att det ifrågasätts av speciellt många.

Gudrun Schyman tog hjälp av reklambyrån Studio Total för att få uppmärksamhet för mäns och kvinnors ojämlika löner. Hon säger också att hon inte idkar välgörenhet, utan vill ha publicitet, och tycker att det var en bra investering.
Det har hon onekligen fått, och mycket mer än vad en helsidesannons i en dagstidning skulle inbringa, men får hon fram vad hon vill ha sagt ordentligt? Ser folk bara pengabränningen och inte budskapet bakom? Det återstår att se.

fredag 2 juli 2010

Tankar i hettan

Svettas ni i hettan i Sverige också?
Här i staden med osten (som antagligen smälter bort nu...) är det 33,5 grader varmt, utomhusbadet är överfullt och alla väntar på Den Stora Matchen i eftermiddag.
Men riktigt hett är det inte. Riktig Hetta är när man svettas fastän man sitter still i skuggan. Svettas ymnigt, så att det rinner nedför nacken, rinner ned i ögonen.
Sådan värme har jag bara upplevt i Oman och under vissa heta sommardagar i Syrien.
Nu svettas jag endast om jag envisas att göra något.

Det är lite tomt på denna blogg just nu, både inlägg och läsare lyser med sin frånvaro. Jag håller på och redigerar mitt gamla romanmanus ännu en gång, ska faktiskt våga mig på att skicka in det till några fler förlag.

Jag måste ändå passa på att länka till Emanuels bloggpost idag. Jätteviktigt, det han säger, och jättesvårt det där med att veta hur man egentligen ska demonstrera Guds kärlek. Och vad är det egentligen vi ska be om ursäkt för?

Jag ska skriva någon mer om det här med homosexualitet och kristen tro, men lite senare, när jag har tänkt färdigt. Kanske lite närmare Pridefestivalen.

Håller förresten på att läsa Brian McLarens A New Kind of Christianity. Omtumlande och givande hittills, måste jag säga. Återkommer om den boken också.

söndag 27 juni 2010

Shakin´ all over - Van Morrison

Nej, jag ska inte filosofera om att England är ute ur VM.

Nej, det blir inget filosoferande om fotboll, däremot musik. Jag är ett stort U2-fan, som alla trogna läsare av denna blogg vet, men denna gång ska det handla om Van Morrison.

För nästan tjugo år sedan stormade den här mannen in i mitt liv. Eller rättare sagt, en annan man stormade in i mitt liv och fick reda på att man kunde köpa billiga CD i Göteborg. Sagt och gjort, vi tog oss till Bengans, och mannen, som skulle bli mannen i mitt liv, länsade den berömda skivaffären på Van Morrison-CDs.
Jag hade inte hört talas om Van Morrison (varför vet jag inte) och förstod inte hur man kunde satsa en halv förmögenhet på Van Morrison-album.

Nu, många år senare vet jag mer. Jag vet att man kan låta Van Morrison förgylla långa tråkiga autobahn-resor mellan Holland och Sverige, att man kan älska till Van Morrison, gråta till Van Morrison, lovsjunga med hjälp av Van Morrison, skriva romaner till Morrison... och när yngste sonen högljutt sjunger do you remember when we used to sing shalalalalalalalaltita..latida (Brown Eyed Girl) så inser man att han har insupit musiken med... eh... modersmjölken....

Varsågod; Van the Man och min egen lilla mycket ofullständiga Spotifylista