He is here

Yes!

He is here. With me.

Shakin´ all over - Van Morrison

Nej, jag ska inte filosofera om att England är ute ur VM.

Nej, det blir inget filosoferande om fotboll, däremot musik. Jag är ett stort U2-fan, som alla trogna läsare av denna blogg vet, men denna gång ska det handla om Van Morrison.

För nästan tjugo år sedan stormade den här mannen in i mitt liv. Eller rättare sagt, en annan man stormade in i mitt liv och fick reda på att man kunde köpa billiga CD i Göteborg. Sagt och gjort, vi tog oss till Bengans, och mannen, som skulle bli mannen i mitt liv, länsade den berömda skivaffären på Van Morrison-CDs.
Jag hade inte hört talas om Van Morrison (varför vet jag inte) och förstod inte hur man kunde satsa en halv förmögenhet på Van Morrison-album.

Nu, många år senare vet jag mer. Jag vet att man kan låta Van Morrison förgylla långa tråkiga autobahn-resor mellan Holland och Sverige, att man kan älska till Van Morrison, gråta till Van Morrison, lovsjunga med hjälp av Van Morrison, skriva romaner till Morrison... och när yngste sonen högljutt sjunger do you remember when we used to sing shalalalalalalalaltita..latida (Brown Eyed Girl) så inser man att han har insupit musiken med... eh... modersmjölken....

Varsågod; Van the Man och min egen lilla mycket ofullständiga Spotifylista

Monicas adventskalender 19 dec - Julvideo U2

Vad vore julen utan julsånger som inte har så mycket med julbudskapet att göra.
Vanligtvis tycker jag att de är en pina, men denna är ett undantag:

Click clack

Jag brukar inte var någon stor fan av Eurovision Song Festival, varken för barn eller vuxna.

Men den här killen har tagit Nederländerna med storm. Många talanger, hyfsad röst och mycket charm. Och tretton år. Vad månde bliva?
Glad blir man i alla fall av att se det.

Musiklektioner

Något som jag alltid har ångrat är att jag aldrig brydde mig om att fatta hur kul det skulle vara att kunna spela ett musikinstrument ordentligt. Började en gång med blockflöjt, fortsatte med mandolin (urkorkat, givetvis) och körde genast fast.
Sedan blev det rösten som instrument som jag använde. Men även där missade jag chansen att utvecklas (genom sånglektioner) när jag fick chansen. Det ångrar jag också.

Så jag är glad när ungarna vill spela. Den äldsta har hållit på med tvärflöjt i drygt två år, fortfarande med entusiasm. Äldre sonen har haft en något trögare år med sin saxofon, men jag hoppas att han ska få större intresse när han har lärt sig mer. Det är ju ett fantastiskt mångsidigt instrument.

Yngre sonen ville spela harpa eller fiol. Vi har en god vän som är konsertharpist och hälsar vi på hos henne försvinner alltid sonen in i musikrummet med henne (där står säkert sex harpor!), för att få lite gratis lektion.
Fiolen blev han förälskad i på musikskolans Öppet Hus, då alla får prova på alla instrument. Vi övertalade honom och fick honom att inse att det kanske är lite mer praktiskt att spela fiol. Framför allt är det lättare att få plats i en orkester.

Nu ska han börja få lektion i eftermiddag och ser väldigt mycket fram emot det. Själv undrar jag hur det kommer att gå. Inte världens enklaste instrument. Men han får världens chans, privatlektion tills hans simlektioner är över om några veckor, då ska han börja i en vanlig grupp.

--

Hämtar mig fortfarande från U2

Andra kvällen brukar vara bättre, säger de.

De flesta säger att U2 var bättre i går än i fredags.

Vad vet jag.

Jag vet bara att jag var där. I går alltså.

Våra platser långt borta, under taket, för bara 400 spänn visade sig vara platser med full utsikt över publikhavet och snett framför Klon (scenen alltså). Och de stora skärmarna gjorde att U2 kom riktigt nära.

Men framför alllt; ljudet var perfekt där vi satt. Jag menar stod.

Bäst? Vet inte. Allt.

Men den inte så ofta spelade Stay (Faraway, so close) var super.

Och gamla godingen Ultra Violet var inte dålig den heller. Kolla in hur Bono hänger i mikrofonen.

Foto från Ullevi: Mattias Agnesund

Drömmer mardrömmar....

... om att jag ska bli sjuk eller nåt, och missa U2.

Sonen ligger med huvudvärk och jag blir genast orolig. Något smittsamt?

Tänk om jag blir sjuk och missar U2.

Skulle häromdan plocka en fästing tidigt på morgonen, belägen på ett otillgängligt ställe på maken, och fick ont i ryggen.

Föreställde mig med ryggskott inför U2-konserten på en obekväm Ullevistol högt uppe under taket.

Tänk om jag inte kan gå på U2.

Drömmer att biljetterna är olagliga och att vi inte kommer in.

Jag är lite hyper med andra ord.

Försöker att inte förvänta mig för mycket (vi har dåliga platser, alltså riktigt dåliga. Kan kanske inte se bandet alls...).

Med andra ord:

Har enormt höga förväntningar...

---

Post scriptum:

Har holländske svågern med familj på besök. Igår kväll frågade han om vi någon gång haft en hit som går som följer: Sommartider, hej, hej, sommartider... (svågern sjunger på svenska...)

...och jag sade, det är ju Gyllene Tider, men den låten känner ni väl inte till i Holland?

Jodå, han gjorde det i alla fall. (Övriga holländare i sällskapet inte).

Jag letar genast upp en CD kallad Sommar, eller nåt och sätter på Sommartider.

Stort holländskt leende och allsång i svenska sommarnatten följde.

EXIT Michael Jackson

Det där med att lägga ned pennan skulle jag aldrig ha sagt.

Men det går ju inte att undvika att kommentera Michael Jacksons död, en för tidig död helt i klass med Elvis och John Lennon.

Stor artist, tragiskt och mycket märkligt liv. Myten är redan skapad. Vad är sanning och vad är myt?

Barnen, som inte ser ut att ha en endaste svart gen, plastikoperationerna, den bleka huden, anklagelserna om sexuella övergrepp mot barn.

Michael Jackson var som störst när jag var tonåring. Fick skjuts av MTVs och musikvideons framväxt, men självklart, hans musik var banbrytande.

Själv var jag inget hysteriskt fan. Kunde inte förstå personkulten runt honom. Tyckte hela tiden synd om denne kille som aldrig hade haft en normal barndom och vars talang tycktes utnyttjas hänsynslöst. Av fadern, musikproducenter och inte minst han själv.

Orkar kroppen ett sådant liv hur länge som helst? Antagligen inte. Parallellen med Elvis är slående. Till slut lyser skylten EXIT extra starkt bakom scenen.

Hoppas MJ har ett bättre liv nu.

Missa inte...

... Coldplays gratis och fullkomligt lagliga

DOWNLOAD

Jag räknar ned...

...och det är klart att det är spännande när man har fått vänta i fem år.

Här är en smakprov: Breathe

Var inte rädd enligt Guus Meeuwis

I min strävan att undervisa er svenskar i ämnet holländsk populärkultur har nu turen kommit till Guus Meeuwis.

Vad är han egentligen? Förutom ett holländskt fenomen?

En inhemsk popstjärna, okänd utomlands. Men han har inga problem att fylla en hel stadium, som i detta klipp här nedan i Eindhoven.

Han är ingen religiös sångare på något sätt, men i sin sång Wees Maar Niet Bang (Var inte rädd, regelrätt bibelcitat) har han en hel gospelkör med sig och visst svänger det:

Försök till lite översättning (refrängen):

Wees maar niet bang
Var inte rädd
overwin dat gevoel
övervinn den där känslan
het gaat niet vanzelf
det går inte av sig själv
ik weet precies wat je bedoelt
jag vet precis vad du menar
nu heb je angst,
nu har du ångest
weet je niet hoe het moet
vet inte vad du ska göra
wees maar niet bang
var inte rädd
het komt vanzelf weer goed
det kommer att bli bra

--------

Men för mig är ändå Guus Meeuwis numret nr 1 hans egen version av På Spåret.

Detta är den absolut typiska holländska allsångslåten i alla möjliga sammanhang, vare sig du sitter i djungeln i Afrika eller har holländsk fest på ett av Damaskus finare hotell.

Den bara ska sjungas.

Vad Per Spoor handlar om?

Jo, killen på tågresa som till tågets rytm (som låter som kedegedeng kedegedeng enligt holländarna) drömmer om tjejen (dit han är på väg). Och hela låten avslutas med att när han går till sängs på kvällen (med sin älskade) så gaat het ritme door (fortsätter rytmen...)

Något för Oldsberg & co. Ny signaturlåt kanske?

Herman van Veen i Amsterdam Carré

Och nu lite kulturell utbildning för svenskar som vill veta lite mer om musikaliska storheter som inte sjunger på engelska. Och ett inlägg speciellt för mina holländska läsare.

I torsdags var jag i en av Amsterdams mest kända teatrar, Carré, och såg en föreställning med Herman van Veen. Han är nog Nederländernas meste och bäste artist. Otrolig sångare och mycket bra musiker. Omger sig dessutom alltid av förstklassiska musiker.

Jag fick vara med om två timmars underhållning i världsklass. Synd bara att holländskan är ett så smalt språk, annars hade han varit en världskändis.

Ett litet smakprov, Laat me, där sången i princip handlar om Låt mig göra som jag vill (det har jag alltid gjort). Även om ni inte förstår holländska, lyssna igenom hela klippet och njut av denne mästare.

Andra klippet är Anne, där en något yngre Herman van Veen sjunger om sin lilla dotter (som numera är tjugofem år och egna barn.)

Blinded by the light...

Känner inte alls för att vara seriös just nu.

Vet bara att jag skulle ha kunnat sälja min själ för att ha fått vara med på den här konserten (fick jag alla tempus rätt där?):

Nästan i alla fall. Och den som lade in eftertexterna just i det här klippet skulle ha en rejäl näsbränna.

But Mama, that´s where the fun is,
liksom... ( ca 4.20 in i videon)

Tidernas bästa version av Kyrkans barntimmars stora megahit Det lilla Ljus jag har finns också med i denna konsert. Jag har haft med den förut på bloggen, men som jag påpekade i ett tidigare inlägg, jag har så lite att säga just nu att jag börjar upprepa mig.


Jo, en sak till, den där Katrin Zytomierska, skulle också ha en rejäl näsbränna. Får jag säga så på en så här from blogg?
Jo, jag fattar att folk har problem och separerar. Men när hon ger folk som kämpar sig igenom sjuårskriser och tioårskrister och tjugofemårskriser och jag vet inte vad... en sådan rejäl spark i mellangärdet, då kan jag väl få ge henne en rejäl...
Nåja, detta inlägg får etiketten oseriöst, det missar ni väl inte?
En liten näsbränna till Expressen också. Ge inte en person som just har separerat så mycket utrymme. Det fattar ju alla att hon går igenom en kris och inte tror på långa förhållanden just nu. Fullt mänskligt!

Och så tycker jag lite synd om henne. För att hon inte vet att sexet blir bättre ju äldre man blir och ju längre man har varit ihop. Men det tar ett tag att upptäcka det. 

Oj, där blev jag kanske lite för personlig...

Death and all his Friends

Det måste vara ett tecken på hög stressnivå, alternativt förvirrad hjärna när man missar att Coldplays Nya Album redan har kommit ut.
Viva la Vida or Death and all his Friends, vad det nu kan betyda.

Smakprov: (Det tar nästan 3 minuter innan de kommer igång och spelar i den här videon.)



Eller konserten som Sveriges Radio nyss sände.

Helkväll med Hoppande Stenen

Det finns bättre sätt att tillbringa kvällen än att se Sverige försvinna ut ur EM. Jag är glad att jag missade den matchen. (Och jag är glad att familjen Kolkman slipper lojalitetskonflikten på lördag.)
För inte kände man sig mör, döv, glad och nyförälskad och mer efter den föreställningen, antar jag.
Det gjorde dock jag, så mör att språngmarchen för att hinna med tåget hem, var en pina.
Det går nog inte att få något vettigt ur mig på längre.

Helkväll med Hoppande Stenen (översättning av Springsteen, jodå, Bruce berättade att han har holländskt påbrå, precis som jag trodde). Inte satt han still, inte! Och spelade i nästan tre (3) timmar! Jag menar, han och killarna i E Street Band är inte riktigt purunga.

Öppnade som väntat med Radio Nowhere, men tog fyr i publiken gjorde det inte riktigt förrän Promised Land, och det höll i till allra sista numret, American Land.

Bruce Springsteen Amsterdam Arena

Ikväll. Live. Pure Magic, hoppas jag. Smakprov här och här.
Och jag ska vara där.

Missar Sverige-Ryssland matchen, men Bruce bokade vi för ett halvår sedan eller så.









Bild: Bruce Springsteen.net

-----
Och mer om hur det var i Amsterdam Arena här.

Lyckopolitik, om att älska andra och The Mission...

"Från att ha varit ett medel att öka människors lycka och välfärd verkar det som om tillväxten blivit ett mål i sig. Det är som att stoppa i sig mer mat fastän man redan är proppmätt ?"
skriver Ludvig Lindström, ordförande i Charity International på SVT Opinion. På deras hemsida kan man läsa:
"Charity International är en politiskt och religiöst obunden välgörenhetsorganisation. Det är också den första och enda utilitaristiska organisationen i världen. Utilitarismen är en moralteori som går ut på att skapa en så lycklig värld som möjligt."

Låter vackert, men min första reaktion är: Ja, men vad är lycka egentligen?

Jag får svar ganska omgående, i samma debattartikel:

"Lyckoforskningen visar att kärleken till en partner och nära vänskapsrelationer då har störst positiva effekter på lyckan. Andra viktiga faktorer är demokrati och jämställdhet. Ett aktivt liv och en mening med livet kommer även högt upp på listan liksom arbete, personlig frihet och vägen mot att förverkliga sina mål."

Poängen med artikeln är otvivelaktligen att tillväxt och obegränsad konsumtion egentligen inte gör någon lycklig. I alla fall inte när tillväxt har blivit ett mål i sig.

Som kristen ser jag ju genast att "en mening med livet" är en lyckofaktor. Detta får mig att osökt (?) komma in på en insändare i Dagen, om hur mycket vi har att lära av våra syskon i två tredjedelsvärlden". Ulrik Josefsson, pastor i Pingströrelsen, skriver om ett besök i Uganda:

"Gud är hela skapelsens Gud och människan är en helhet av flera dimensioner. Andlighet behöver inte betyda avstånd från fysiska, sociala eller samhälleliga behov. Systerkyrkorna verkar ha förstått att människan är en helhet, att Gud är intresserad av den helheten och att kyrkan behöver se och arbeta med denna helhet."

Vi i den rika världen verkar ha missat helheten. Tillväxt kan ge drägligare liv, men blir man lycklig av det?

Jag frågar mig nog fortfarande vad som är lycka?

***

Vi måste kunna se helheten, arbeta med helheten, alla våra dimensioner.

Och det får mig osökt att komma in på tjänande. För jag ser ändå att mycket av den radikalitet som Jesus presenterade för oss, handlar om tjänande, och då inte bara tjänande mot de som vi har nära och kära. Utan också gentemot den där jobbiga arbetskamraten, stökiga grannen och släktingen som är det svarta fåret. Och ännu bredare: Även våra fiender.

Alla de där andra, som pastor Rob Bell så träffande talar om i Others. Jag måste erkänna att jag fick en klump i halsen när musiken från filmen "The Mission" spelades på slutet. (Bölade halva filmen, när jag såg den på bio för länge sedan)

För budskapet är ändå så tydligt; vad är min mission? Vad är mitt uppdrag?

Jag kommer att vara borta från bloggen ett tag (otroligt vad jag reser detta år, men så är det, på gång igen.) Tills dess, lyssna och njut (hela videon, speciellt kören på slutet!):

Gott Nytt 2008

Hemma igen!
Lyckades ta oss hem innan blixthalkan slog till i södra Sverige.
Hann även hälsa på goda vänner utanför Köpenhamn.

Julen regnade nästan bort. Men det var kul att fira svensk jul med familjen igen. Jag lyckades också träffa gamla vänner som jag inte har sett på över tio år. De sade att jag var mig precis lik, och jag tyckte att de var precis sig lika också. Tills vi tittade på varandras barn. Deras äldsta är ungefär så gammal nu som vi var då när vi umgicks som mest (alltså som tonåringar). Jaja, tiden går. Håkan är pastor i Landskrona och lärare på SALT i Malmö, Malin har svurit socionomyrket trohet. Det kan man ju inte säga om mig...

Jaha, och det verkar som om man ska ägna sig åt årskrönikor i bloggvärlden. Se tillbaka på 2007 och säga hur det var. Jag återkommer till det om några dagar när min blogg firar 1 år. Jag hade glömt att den var så gammal.

Jag väljer att se framåt nu, i stället. Jag förväntar mig mycket av 2008. Är det förmätet att önska sig själv framgång?
Jag gör det i alla fall. Ni som känner min blogg (mina bloggar) vet vad jag syftar på...

Annat att se fram emot:

• U2 ska enligt uppgift komma med ett nytt album. Yes!
• Liksom Coldplay...
• Uno Svenningsson kommer med ett nytt album. Äntligen!
• Michael Connelly kommer till hösten med ett ny bok. En kombinerad Harry Bosch/Mickey Haller deckare. Yes!

Jag kommer evenuellt att fylla på denna lista allt eftersom jag kommer på mer.

This little Light of Mine...

... ger mig minnen från unga år i kyrkan. Alla ni som är uppväxta i kyrkan, eller har gått i barntimmar, juniorer etc. ni har alldeles säkert sjungit Det lilla ljus jag har.
Ett riktigt puttenuttig supergullig liten kristen barnsång.

Nu till något helt annat. Eller?

Häromdagen kom bättre hälften hem med en par nya CD-skivor, varav två med Bruce Springsteen. Jag har aldrig riktigt upptäckt Springsteen, men vet vem han är, hans hits känner jag igen, ni vet; han går liksom inte att missa!
En CD var från en liveinspelning i Dublin och i paketet ingick en DVD från framträdandet.
Så, hur tillbringar vi söndagen? Jo, DVDn på TV, stereon inkopplad, hög volym, Bruce Springsteen. Whaao! Jag blev alldeles matt!

Vad har detta med inledningen med mitt blogginlägg att göra?
Jo, vad får man om man plussar ihop Springsteen och hans suveräna medmusikanter med Det lilla ljus jag har?
Jo, man får This little Light of Mine, med Bruce Springsteen och the Sessions Band.

Och sedan kan vi hålla på att diskutera i evighet om vad det handlar om att vara missional, post-traditionell, post-modern, evangeliserande...
Vi kan grubbla hur mycket som helst om vad det innebär att vittna om sin tro.
Egentligen är det så enkelt... Att jag alldeles hade glömt det...

Lyssna och njut, sjung med, fall på knä, så upp och skrik, bli frälst, vad ni vill...

Elvis och Gud i den Rosa Cadillacen

Det passar väl att skriva om Elvis den dag nyheten når oss att en annan med en stor röst har avlidit, Luciano Pavarotti (det är väl ingen tvekan om vem som är no.1 i detta framträdande, hur mycket jag än älskar no.2)

Pavarotti hade precis som Elvis en röst som stod ut, som man kände igen bland alla andra.

Min äldste son kom hem en dag i somras och utbrast: "Det är trettio år sedan som Elvis dog!"

Det hade han hört på bilradion. Minnena strömmade tillbaka. 1977, året då alla dog. Med alla menar jag Elvis, och min älskade mormor. Så 1977 kommer jag ihåg, inget kul år. Jag var ungefär lika gammal som min son är i dag, och vissa saker minns man väl från den tiden.

Sedan kom frågan från honom: "Vem var Elvis egentligen?"

Berättigad fråga från en nioåring. Att Elvis var någon hade han ju redan förstått. Bland annat på grund av boken han hade sett mamma läsa någon vecka tidigare. Hans pappa började rada upp Elvis tillsammans med ett antal samtida rockstjärnor. Jag tillade: "Men Elvis var störst! Tyvärr var han bara drygt fyrtio när han dog."

"Varför så ung?" För mycket vin, kvinnor och sång, höll jag på att säga, men det sade jag inte. "Han levde ett hårt liv, tog en hel del droger. Han dog av en hjärtattack, men antagligen var det drogerna som kroppen till slut inte klarade av..."

"Vad är droger egentligen?" fortsatte han och så var den diskussionen igång och den ska vi inte gå in på här.

När jag beställde Gud älskar att färdas i en rosa cadillac så hade jag inte en tanke på att det var trettio år sedan Elvis dog. Men det är klart att det var intressantare att läsa när TV och tidningar var fulla med program och artiklar om rockens kung. Plötsligt hade jag blivit familjens Elvisexpert.

Egentligen är jag en generation för ung för Elvis. Ändå vet man ju vem han är och det slår mig att varje gång man hör en Elvis-låt så känner man ju igen den, har hört den förut. Jag har också intrycket av att det har gjort oerhört få covers av hans låtar. I jämförelse med till exempel Beatles, där finns det ganska många. Det är som om det inte går att göra covers av Elvis-låtar. Bara Elvis kan sjunga Elvis.

Så varför köpte jag Gud älskar att färdas i en rosa cadillac? För att jag ville veta allt om Elvis? Jag vet inte. Snarare var jag nyfiken på varför en passionerad miljökämpe skulle skriva en bok om Elvis. Nåja, jag behöver inte gå så långt, vi har alla våra svagheter, jag också. Birger Schlaug är ett stort Elvis-fan, jag är ett stort U2-fan, vad är skillnaden? (Jo, jag ska inte skriva en roman i jag-form om Bono, jag hoppas att Bono ska leva till han blir nittio och skriva sina memoarer själv).

Romanen om Elvis och livet som var börjar så här:

"Jesus bad mig skriva den här boken.

Det kan ju låta aningen förmätet att skriva något sådant. Men jag gör det i alla fall. Av den enkla anledningen att det är alldeles sant."

Alltså, romanen är skriven i jag-form, om nu någon undrar. Det är alltså Elvis som berättar. Alltihop började som en biografi men blev så "himla tråkigt" att Schlaug skrev om alltihop. Och det var nog tur det. En biografi hade nog blivit om inte himla tråkig, så i alla fall en biografi bland alla andra (undrar hur många som har skrivits om Elvis?).

Efter den ovan citerade inledningen var jag tvungen att lägga bort boken och gå och sätta på kaffe. Jag insåg att jag skulle fastna i boken, bäst att bunkra upp.

Som sagt, jag är en generation för unga för Elvis. Lite har man ju hört, mest de smaskiga detaljerna från till exempel hans äktenskap med Priscilla och hur opassande hans häftiga höftrörelser ansågs vara. Men om hur karriären började visste jag nästan ingenting. På den tiden kunde man spela in sin egen skiva på lokala skivbolag och det var så det började. Elvis spelade in en skiva för att ge i present till sin mamma. Men det var inte förrän han satt och jämmade lite på måfå i studion och spelade en svart bluessång, That´s all right, mama, som skivbolagets ägare blev eld och lågor. Elvis var vit och sjöng de svartas musik. Det var något nytt.

Livet brände slut på Elvis. Han är inte ensam artist om att dö ung, det vet vi alla. Mozart och Chopin nämns bland annat i boken. Jag kan inte låta bli att tänka på vår egen Cornelis, som också uppmärksammades i somras eftersom han skulle ha fyllt sjuttio.

Men vi vet alla, Elvis är inte död.

Idéen att skriva i jag-form är lyckad, tycker jag. Men en sak funderar jag på. Boken har blivit en roman och inte en biografi och i en roman kan författaren ta sig friheter. I princip vilka som helst. I en biografi måste man hålla sig till fakta, i en roman kan man göra som man vill.

Jag kan inte låta bli att fråga; hur mycket är Elvis i denna bok och hur mycket är Birger Schlaug?