Smygbloggar

Jag bloggar i smyg. 
Antagligen läser ingen detta. Men om någon gör är ni välkomna.
Jag vet inte om jag kommer att återuppta bloggandet på denna blogg igen, så jag skriver lite i smyg. Det kliar lite i fingrarna.
Och jag behöver mjuka upp dem ibland. Jag hade tänkt uppmärksamma fastan i år. Speciellt. Genom att fasta på kristet vis (inte hälsofasta, då man bara dricker), vad nu kristet vis är. Inget kött förutom på söndag. Lägg till att det mesta bör vara  ekomärkt, miljömärkt, fairtrade och allt vad det heter.
Plus att jag ämnar ägna mig lite mer åt min relation till vår Herre.

Jag smygstartar genom att ta upp något som varit hett den senaste veckan. Som jag helt har missat, pga resa, men som ändå är intressant nog att sätta sig in i. Fyrkadebatten.
 Alltså, om den svenska evangelikala kristenheten (vad det nu är) är helt fyrkantig eller inte. Kort sammanfattat.
Jonas Lindström har satt ihop en slags credo, som många har kritiserat. Det må vara hänt.
Jag tycker punkterna är bra för att ha som utgångspunkt vad man själv står i sin tro. Eller vilka frågor de väcker.
Så jag stjäl dem och använder dem (i omvänd ordning) för att kunna gå tillbaka till dem senare. Svaren som jag ger nu kan kanske komma att ändras, vad vet jag.

1. Tror du inte på treenighetsläran eller Jesu gudom?
Jodå. Även om det inte står i Bibeln. Jesu gudom har jag inte några problem med. Det är det som är Gud blev människa för mig. Gud i Jesus.

2. Tror du inte att Jesus gick på vattnet?
Varför inte. Inget är omöjligt för Gud. Om Jesus var Gud så skulle det inte ha varit några prolbem.

3. Tror du inte på Jesus "fysiska" uppståndelse? 
Jodå. Men hans fysiska uppståndelsekropp verkar ju ha varit lite annorlunda. Såg honom gjorde folk i alla fall. Till och med tog i honom.

4. Tror du på livet efter döden?
Definitivt. Någon slags gemenskap med Gud efter döden tror jag på.

5. Tror du på jungfrufödseln?
Har inga problem med den heller. Den berättas ju om i två evangelier och egentligen tycker jag att Johannes kan räknas in där också. Ordet blev människa.

6. Tror du inte att Jesus dog istället för oss och tog Guds straff på sig på korset?
Detta är en komplex fråga. Jag skulle kunna säga ja och nej. Behöver utvecklas. Jag återkommer.

7. Tror du inte att "tron" är det som räddar? 
Som Jonas säger, det beror på vad man menar med tro. Jag tror något liknande; det är efterföljelsen och gemenskapen med Gud som är tro. Jag tror definitivt inte att det är gärningarna i sig som räddar en, men jag tror inte heller att Gud ser mellan fingrarna på vad vi gör, bara vi har det mysigt och trevligt tillsammans, Han och jag. Inte alls.
Gemenskap med Gud utmanar oss till att leva "heligt" (behöver utvecklas) och verka för Guds rike här på jorden. Inte heller tror jag att huvudmeningen med tron är att komma till himlen. Den är så mycket mer. Vi har inte kommit till på denna jord av en slump. Vi har en uppgift här.

8. Tror du att Bibeln är Guds ord?
Nej, jag tror inte att Gud har dikterat Bibeln ordagrant. Inte så som muslimerna tror om Koranen. Däremot har Guds inspirerat.
Jesus är Guds ord. Bibeln berättar om Honom. Han är Bibelns huvudpunkt och mål. Läser man Bibeln utan att ha Jesus med sig hela tiden kan man hamna allvarligt fel i livet. Det har skett oräkerliga gånger de senaste 2000 åren.

9. Tror du inte att "Jesus är enda vägen till Gud"?
Jo. Och nej. Jag tror att Gud har omsorg om de som inte mött Jesus eller hört evangeliet om honom. Hur vet jag inte. Denna fråga kommer att ältas.

10.Tror du inte på helvetet?
Inte på det traditionella sättet, i form av evigt straff. Det går emot Guds godhet. Jag är dock inte alls färdig med den här frågan.

11. Anser du att sex före äktenskapet är förenligt med Bibelns lära?
Det beror på vad man menar med äktenskapet. Jag anser att äktenskap ingås när man har sex. Alltså helst en partner hela livet. Annars så få som möjligt. Och absolut inte flera samtidigt, eller engångsligg. Man ska aldrig ha sex med någon man inte kan tänka sig att bilda familj med, har alltid varit mitt motto.
Sex är inget som man gör utan kärlek, inget man gör bara för att det är kul, som en häftig avslutning på en utekväll. Sex är mer än så.
Sex är en bekräftelse på att man vill dela livet med varandra, men också ett sätt att lära känna varandra. Och få barn, om möjligt, men det är inte det viktigaste.
Jag skulle kunna skriva i evighet om detta ämne.


12. Gillar du homosexualitet/är du homosexuell?
Nej, homosexuell är jag inte. Gillar du homosexualitet? Konstig fråga. Frågan är väl egentligen vad Gud tycker om homosexualitet, och där finns det som alla vet många delade meningar om. Att Gud älskar alla homosexuella brukar alla var eniga om. Att Han inte gillar homosex brukar många däremot framhävda.
Konsekvensen av detta synsätt är att vi skulle förbjuda vissa medmänniskor att göra det som vi själva aldrig skulle vilja avhålla oss från; att ha sex med den vi älskar. För mig är detta ett groteskt och omänskligt ("ogudligt") påbud och dessutom är jag inte alls säker att Gud är anti-homosex.
I princip skulle världens heligaste och frommaste person inte få ha sex med den han/hon älskar, bara för att den älskade har fel kön, medan jag i all min synd och ofullständighet får knulla bäst jag vill med min man, trots hans eventuella synd och ofullständighet. Vad är det för logik?
Den här frågan är väldigt laddad för mig. Så laddad att om det är så att Gud är antihomosex... då vet jag inte om jag vill vara kristen.
Det finns så mycket att säga om detta. Jag återkommer.
---------

Detta är bara början. Början på slutet? Eller början på början?

Pride

Pride in the name of love, heter det i en gammal god U2 låt.

Det finns all anledning att vara stolt som människa om man älskar.

Jag har länge tänkt skriva något om homosexualitet, lägga korten på bordet, vad ni nu vill kalla det. Här kommer det, och jag varnar, det är långt.

Förvänta er ingen teologisk utläggning, så långt i mina funderingar är jag ännu inte. Jag vet att det handlar om bibeltolkning. En del säger att Bibeln starkt tar avstånd från homosex, andra att det homosex Bibeln talar om inte har något att göra med ”sex mellan två av samma kön i en trogen kärleksrelation”. Folk på Bibelns tid kände helt enkelt inte till det, ungefär som de inte hade kunskap om sjukdomar på samma sätt vi har idag, eller naturlagar som att jorden snurrar runt solen. I stället talar Gamla Testamentet om sexuellt våld liknande den vi ser mot kvinnor i dagens Kongo (Sodom och Gomorra-berättelsen). Eller Paulus talar om pedofili (pojkar som ligger med äldre män).

Vad jag däremot har stora problem med är att kristna gärna betonar vissa bibelverser, både i Gamla och Nya testamentet, som om de stod över andra, men nedtonar andra. Gamla testamentet är full av mer eller mindre absurda regler, som ingen av oss känner oss tvingade att följa. Det finns massor som är en styggelse, enligt Gamla Testamentet, som ingen bryr sig om idag. Och vad det gäller det som Paulus skriver om i sina brev, så kan de tyckas tydliga, men det finns många påbud Paulus har gett oss, som vi inte bryr oss om, i alla fall inte i samma utsträckning.

Jesus nämner inte ett ord om homosex, däremot är han emot skilsmässa.

Homosex, eller utlevd homosexualitet som det heter i mer konservativa kristna kretsar, har länge varit ett stort tabu, i samma nämnda kretsar. Och inte bara i konservativa, jag tror att det finns stor motvilja mot homosex i bredare kristna kretsar än så. Man hyser åsikter som att det är ”onaturligt”, ”mot Guds skaparordning”, ”hot mot familjen” osv. 

Det första, som säkert även en del ickekristna håller med om, kommer man fram till eftersom i en ”naturlig” relation kan barn bli till. En ”onaturlig” sexuell relation skulle rentav kunna var ett hot mot människans fortbestånd.

Det räcker ju att ta en snabb titt på vår överbefolkade värld för att inse att homosex knappast lär vara ett hot mot mänsklighetens fortbestånd.

Den senare, att homosex skulle vara ett hot mot familjen, tycker jag är den sämst underbyggda. Homosex är inte något hot mot familjen, utlevd promiskuös heterosexualitet är det. Det är det som kraschar flest relationer, inte homosex. Snarare är varje fall med en homosexuell som tvingar sig att leva i ett heterosexuellt förhållande djupt tragisk, och i sig själv ett stort hot mot familjen.

De som är ”mindre” konservativa, är ”ödmjukare” i sitt dömande, säger att vi är alla syndare. Men det blir också en skev inställning, där man egentligen säger om jag accepterar att du syndar (lever med en av samma kön) så accepterar du kanske min synd (tex själviskhet eller alkoholism, som är en synd Paulus nämner i samma vända som homosex, 1 Kor 6:9-11).

Man talar sällan om utlevd heterosexualitet. För egentligen handlar det om samma sak där, fast med en skillnad. Om utlevd heterosexualitet sker inom äktenskapets ramar är den okej.

Kristna som inte är gifta förväntas leva i celibat. Hittar man en partner av motsatta könet som vill ha en är det okej att gifta sig och leva ut sin sexualitet.

Men homosexuella förväntas leva i celibat, oavsett om de har hittat en partner som älskar dem och vill leva med dem, eller inte.

Det är denna inställning jag har allra mest svårt för; att tvinga någon till avhållsamhet.

Det räcker att göra ett litet tankeexperiment:

Tänk dig att du genom en tidsmaskin förflyttas till en framtid (typ Orwells 1984) där heterosexuella relationer är förbjudna. Att avla barn ”den naturliga” vägen är förbjudet. Barn kommer till i ”artificiella livmödrar”, med ägg och spermier urplockade ur lämpliga ”donatorer”. Homosexuella relationer är däremot tillåtna, eftersom de inte riskerar producera barn på det ursprungliga, icke längre tillåtna sättet.

Hur skulle du uppleva det? Att inte få ha sex med den du älskar och lovat att dela livet med?

Du skulle kalla det barbariskt, eller hur?

Men att i vår tid kräva att någon ska leva avhållsamt, enbart på grund av deras medfödda sexuella läggning, är det inte barbariskt? 

Ska vi kristna ägna oss åt det?


--

Tankar i hettan

Svettas ni i hettan i Sverige också?
Här i staden med osten (som antagligen smälter bort nu...) är det 33,5 grader varmt, utomhusbadet är överfullt och alla väntar på Den Stora Matchen i eftermiddag.
Men riktigt hett är det inte. Riktig Hetta är när man svettas fastän man sitter still i skuggan. Svettas ymnigt, så att det rinner nedför nacken, rinner ned i ögonen.
Sådan värme har jag bara upplevt i Oman och under vissa heta sommardagar i Syrien.
Nu svettas jag endast om jag envisas att göra något.

Det är lite tomt på denna blogg just nu, både inlägg och läsare lyser med sin frånvaro. Jag håller på och redigerar mitt gamla romanmanus ännu en gång, ska faktiskt våga mig på att skicka in det till några fler förlag.

Jag måste ändå passa på att länka till Emanuels bloggpost idag. Jätteviktigt, det han säger, och jättesvårt det där med att veta hur man egentligen ska demonstrera Guds kärlek. Och vad är det egentligen vi ska be om ursäkt för?

Jag ska skriva någon mer om det här med homosexualitet och kristen tro, men lite senare, när jag har tänkt färdigt. Kanske lite närmare Pridefestivalen.

Håller förresten på att läsa Brian McLarens A New Kind of Christianity. Omtumlande och givande hittills, måste jag säga. Återkommer om den boken också.

Annonser

Måste bara säga något litet om det här med Dagens nekande till att sätta in en annons för EKHO (Riksförbundet ekumeniska grupperna för kristna HBTQ-personer) och deras sommarläger för ungdomar.

Det här med annonser är knepigt.
Själv tycker jag att jag sålde min själ när jag sålde min första (och enda?) annonsplats på denna blogg. Men den finansierade halva min skrivarresa till London och jag kände mig lite stolt över att ha tjänat mitt allra första öre på mitt skrivande och bloggande.
Men generellt känner jag en viss motvilja mot annonser, de har alltid en baktanke (vill sälja något, få reklam, locka läsare etc).

Annonsering är i synnerhet knepigt om man tycker att annonsen inte är i samklang med ens budskap eller inriktning. Eller ens målgrupp. Dagen hänvisar till läskretsen. Det må vara hänt. Dagen har all rätt att vägra.
Emanuel Karlsten skriver bra om detta (utlämnande så att det förslår) och Birger Schlaug slår som så ofta huvudet på spiken direkt (även om hans och min kristendomstolkning inte alltid stämmer helt överens...)

Jag tycker fortfarande att Dagen är Sveriges bästa kristna tidning. Utan konkurrens.
Men som med så mycket inom den kristna världen är man inte överens om allt. Det handlar om en tolkningsfråga om vad Bibeln egentligen säger om olika saker.
Så när Dagen annars har varit bra på att låta kristna med olika uppfattning komma till tals, så hade det kanske varit bäst att ta in den där annonsen. Men det är en rent personlig åsikt. De har som sagt rätt att vägra.

Det är svårt att vara konsekvent vad det gäller annonser.
Dagen vägrar alltså EKHOs annons, men släpper in Europakonferensens (Livets Ord). Den med Benny Hinn alltså. Girighetens (läs: riktig traditionell framgångsteologi) predikant nummer ett.
Det är ungefär lika inkonsekvent som att Livets Ord överhuvudtaget bjuder in Benny Hinn (han ligger i skilsmässa/har just skilt sig) på sin Europakonferens.
Bibeln är inte nådig mot girighet. Speciellt inte Jesus. (Däremot har han inte sagt så mycket om homosexuell kärlek, vad jag vet. Rätta mig om jag har fel).

Men i all ödmjukhet. Det är inte lätt att vara konsekvent. Speciellt inte som kristen. Och speciellt inte som sk. konservativ eller bokstavstrogen kristen. Jag vet. Jag har varit där.
I takt med att min tro har blivit mindre svartvit och mer färgrik (grå, säger "kritikerna") så har jag insett att min personliga relation med Gud faktiskt är viktigare än min förmåga att vara konsekvent.
Min svartvita konsekventa tro gav mig ångest och gjorde mig prestationsbunden. Förödande för någon med dåligt självförtroende.
Den mer färgrika har gjort mig självsäkrare, lugnare och tryggare i min tro. Man har inte alltid vind i segeln, men det är inte det som räknas, det är Gudsrelationen som räknas. Och jag kan acceptera att andra tycker annorlunda (framför allt tolkar Bibeln annorlunda) än jag utan att fördöma dem.
Men jag är inte färdig. Jag låter mig formas. Hoppas att jag åtminstone ibland får vara med och föra någon annan människa närmare en tro på Gud.

Men det där sista stycket hade inte så mycket med annonsering att göra.
Och EKHO har fått mycket gratisreklam, det är den enda man kan säga med säkerhet...

Freedom of Speech Praise

Jag har funderat en del på det här med yttrandefrihet sedan Emanuel Karlsten publicerade ett blogginlägg med anledning av en ny lag i Litauen. Den lag som bland annat betyder att man ska kunna förhindras tala positivt om homo- och bisexualitet.

Reaktionerna har varit starka, även från den sk. kristna bloggosfären. Jag konstaterar att de flesta bloggare jag regelbundet läser fördömer lagen eftersom den inskränker yttrandefriheten.

Men jag inser också att många kristna som har deltagit i debatten på olika bloggar inte lyckas hålla isär principen yttrandefrihet och det faktum att de inte håller med om att homosexualitet (eller som det ofta uttrycks "utlevd" homosexualietet) är något som är bibliskt eller i enlighet med Guds vilja.

Att någon tyckte att har man "fel" ska man inte yttra sig (min tolkning av sign. Stefan Pehrsons åsikter på Emanuels uppföljande blogginlägg Vi älskar att uppröras av homosexualitet) är givetvis skrämmande. Att jag sedan inte borde uppröras över denne mans åsikter sedan min diskussion ifall kvinnan verkligen är Guds avbild eller inte på ett av Carl-Henrik Jaktlunds blogginlägg är en annan femma. Dessutom har jag svårt att att ta folk på allvar som använder andra bloggar enbart för att framföra sina åsikter (och inte för att deltaga i en diskussion i ett intressant ämne).

Då blir jag egentligen mer chockad när bloggare som jag respekterar och tycker är sunda inte heller verkar hålla isär begreppen. Stefan Swärd verkar mena att bara för att han håller med om det Litauen vill stödja så är det inte en inskränkning i yttrandefriheten.

Men för de som inte håller med är ju lagen en inskränkning.

I slutändan handlar det om att ha rätt att säga vad man tycker, även om den andre tycker att jag har fel.

Jag kan tycka att den sk. homolobbyn har fel, men jag kan samtidigt tycka att den ska ha rätt att säga det den tycker.

På samma sätt som jag tycker att vissa kristna har fel när de säger att vi får utnyttja jordens resurser utan att tänka på konsekvenserna (eftersom de tror att jorden ändå ska gå under), men de ska få säga det.

För att ta två exempel.

Yttrandefriheten har begränsningar, friska upp minnet via Wikipedia om ni har glömt. Men i princip handlar yttrandefrihet om rätten att yttra och föra fram åsikter utan censur, begränsning eller någon form av bestraffning.

Ibland behöver gränserna för yttrandefriheten testas, tex så som skedde i samband med Muhammedkarikatyrerna. Även om jag tyckte att det var onödigt att göra dem, enbart därför att jag anser att visar vi respekt för andras tro så kommer de i gengäld att visa respekt för vår (eller vår avsaknad av tro), så tycker jag samtidigt att upphovsmännen skulle ha rätt att publicera dem.

Jag har bott många år i länder där yttrandefrihet inte är en självklarhet. Jag har bott i länder där fel ord vid fel tillfälle inför fel person kunde se till att man (och då menar jag inte utlänningar som mig, utan lokalbefolkningen) hamnade i fängelse i många år.

Därför är yttrandefrihet för mig något närmast heligt.

Många påstår att yttrandefrihet inte har något stöd i Bibeln. Det har inte heller demokrati.

Men det är av den enkla anledningen att de två inte existerade under Bibelns tid.

Jag anser att båda har växt fram när vårt moderna samhället har utvecklats och har sin grund i evangeliet. Jag tror att respekten för individen som Jesus demonstrerade bäst försvaras i ett samhälle som har demokrati och yttrandefrihet oavsett om de två existerade under biblisk tid.

Jag tror att man har större förutsättningar att älska sin nästa och älska sina fiender i ett demokratiskt samhälle. (Och med det menar jag inte att man inte kan göra detsamma i ett ickedemokratiskt samhälle).

Men i ett demokratiskt samhälle har andra rätt att tycka annorlunda.

Det måste jag acceptera, även om jag inte håller med om deras åsikter.

Det är min enkla lovprisning till yttrandefriheten.

Mitt "svar" på Humanisternas "webbtest"

Nu har har jag svarat på Humanisternas webbtest "Gud finns nog inte". Två gånger för att testa om jag fick samma svar om jag ändrade svaren lite. Första gången fick jag till svar att jag tillhörde den lilla majoritet religiösa som enligt Humanisterna har alldeles för stort inflytande i samhället och andra gången var jag religiös men med ett "öppet sinne". Jag finns inte vilken fråga jag svarade annorlunda på, kanske var det den med religiösa friskolor.

Först en reflektion om testet. Det är faktiskt urdåligt komponerat. Ingen som har studerat statistik eller sysslat med personundersökningar/tester/enkäter/vetenskapliga undersökningar etc. skulle någonsin sätta ihop något så dåligt. Snacka om ledande frågor.

Humanisterna är väldigt svartvita i sin syn på religiösa människor. De verkar tycka att antingen är man fundamentalist a´la Talibanerna/galna-kristna-som-skjuter-ihjäl-abortläkare eller så är man egentligen inte riktigt troende. I deras föreställningsvärld existerar inte troende med ett öppet sinne, med en tolerant syn och respekt för att andra tycker olika.

Varför jag tror att de tycker så?

Jo, det är ju tydligt i enkäten.

En del frågor kan man ju inte alls svara på, därför att alternativ C eller ibland även D saknas.

Jag tar mig friheten att svara på vissa av frågorna, men med lite nya svarsalternativ. Mitt svar i rött, mina kommentarer i grönt:

A Gud finns nog inte
B Gud finns nog.
C. (Mitt tillägg) Gud finns inte.
D. (Mitt tillägg) Gud finns.

Redan här i början spårar det ur. Humanisterna förutsätter att nog måste finns med i svaren. Jag tror däremot att det finns många som är helt säkra på att Gud inte finns och att Gud finns. Och det finns många som tvivlar.

Om jag skulle drabbas av en krissituation och behöver prata, vill jag helst ha kontakt med:
A Präst, imam eller rabbin
B En annan religiös ledare
C Psykolog terapeut
D. En ickereligiös människa
E. En som är bra på att ta hand om och prata med någon som är i en krissituation.

Okej, jag är inte intresserad av att tala med en flummig präst som är en urdålig själavårdare. Eller en dito som säger att min kris beror på att jag inte har överlämnat mig tillräckligt till Gud (eller något liknande). Inte heller är jag intresserad av att tala med en psykolog som är avogt inställd till troende och tro, och som inte inser att min kris kan ha en andlig dimension.
Jag skulle gärna tala med en ickereligiös som är bra på att lyssna, har förståelse för vilket inflytande min tro kan ha och som bara finns där som medmänniska.
Dessutom beror det på vad för krissituation jag drabbats av. Dödsfall, skilsmässa, förlorat jobbet, fått cancer...

Kass fråga. Ofullständiga svar. Eller kanske tvärtom.

 A Jag tycker att religiösa människor ska kunna välja religiösa skolor åt sina barn, så att barnen lär sig tro som sina föräldrar
B Jag tycker att alla barn ska ha rätt att gå i en skola fri från religiös påverkan, barnen kan själva välja livsåskådning när de blir större.
C. Jag tycker att alla barn ska ha rätt att gå i en skola som erbjuder förstklassig undervisning (enligt läroplanen). Om skolan råkar ha en kristen värdegrund, med ett öppet sinne för att inte alla tror lika (och även tar emot barn från icketroende eller muslimska familjer), så är jag glad. Jag är i första hand ansvarig för mina barns (religiösa) uppfostran, inte skolan.

För det första; jag tror inte att någon skola är fri från påverkan (religiös eller annan, tex politisk). Att undervisningen aldrig kan vara neutral beror på att vi har lärare och skolledning av kött och blod, inte robotar förprogrammerade enligt läroplanen, och de påverkar alltid eleverna, även om de inte tror att de gör det eller vill göra det. Neutral undervisning existerar inte. Jag vill ha en skola som uppmuntar till diskussion, upptäckande av andra åsikter och som är öppen i sin attityd. Jag upplevde själv inte att min gamla kommunala skola erbjöd det.

A. Jag tror att äktenskapet är en gåva från Gud och tycker att han ska få bestämma vem som får gifta sig med varandra
B. Jag tror att äktenskapet är påhittat av människan, inte av Gud. Därför tycker jag inte att religionen ska få påverka vem som får gifta sig med varandra.
C. Jag tycker att äktenskapet är en gåva från Gud, men tycker det är upp till oss att bestämma vem som får gifta sig med varandra.

Slug fråga. Först efteråt insåg jag att de var ute efter det här med könsneutrala äktenskap. Jag reagerade inför svar A ungefär som att Gud står och pekar ut vem jag ska gifta mig med. Dumt.
En gång för alla, ta bort vigselrätten från religiösa samfund, så slipper vi det här eviga tjatet. Låt präster/imamer/rabbiner sedan välsigna vilka de vill. Men låt den sekulära staten registrera äktenskapen, man-kvinna, kvinna-kvinna, man-man.

 A Jag tror att vi måste låta Guds vilja styra våra liv.
B. Jag tror att vi människor själva måste ta ansvar för hur vi lever tillsammans. Vi ska utnyttja vårt förnuft och bör inte lita på att någon annan sköter saken, tex Gud.
C. Jag tror att det är bra att vara öppen för Guds vilja för mitt liv, därför att han vet vad som är bäst för mig, men i slutändan är jag själv ansvarig för mina gärningar. Gud har givit oss vårt förnuft för att använda det på ett klokt sätt, i hans tjänst och till tjänst för våra medmänniskor. Jag kan inte mörda en annan människa, eller skada någon fysiskt eller psykiskt, och sedan säga till Gud: Varför stoppade du mig inte?

Mest korkade frågan hittills. Humanisterna ser religiösa som viljelösa robotar, icke ansvariga för sina egna gärningar. Totalt obibliskt.

--------

Jag upplever att Humanisterna saknar respekt för troende människor. Ungefär som en del troende saknar respekt för icketroende. Det verkar vara en ganska vanlig mänsklig egenskap, det där att inte alls ha förståelse för andra. Så de är inte ensamma om respektlösheten.
Öppet sinne?
Bah, give me a break!

Inte heller verkar de fatta att det faktiskt är en skillnad mellan att respektera att andra tror, och att man inte alltid håller med om vad de gör.

Men att förutsätta att troende är fundamentalister utan förmåga att tänka själv och ta ansvar för sina gärningar, det är att samma sak som att säga att om du är vänsterpartist eller kommunist så är du egentligen en fundamentalistisk stalinist som helst skickar dina motståndare till Sibirien. Eller om du är miljöaktivist så är du egentligen en militant miljöfascist, som anser att människan förgiftar jorden och man borde låta människor ha ihjäl varandra så mycket som möjligt (för att minska antalet människor på jorden)

Andra reaktioner på testet
Dagens ledarblogg

 

 

Sätta synder mot varandra?

Har egentligen inte tid att blogga nu och kommer inte att ha så mycket tid den närmaste veckorna.

Men jag kan ändå inte låta bli att skriva om debatten om Saronkyrkans ändrade medlemsregler på Stefan Swärds blogg. Även här.

Jag har ställt några frågor om varför kristna inte är konsekventa. Accepterar en del synder men inte andra (tex omgifte är okej men inte utlevd homosexualitet). Jag har varit inne på detta förut i Var ska den "syndige" finnas med sitt liv? (mest i kommentarerna).

Någon kommenterade detta med att påpeka: 

"Det här sättet att argumentera, att ställa olika synder mot varandra är ganska vanligt i kristna sammanhang. Det är inget annat än ett sätt att säga att man inte tar så allvarligt på frågan om det är synd eller inte." 

Jag kan förstå att mina frågor tolkas som att jag stöder Sarons synsätt och vill omkullkasta kritikernas argument. Men egentligen har jag inte tagit ställning. Jag skulle vilja sätta mig in i Sarons sätt att argumentera lite bättre.

Men med utgångspunkt från bla 1 Kor 6:9

Inga otuktiga eller avgudadyrkare eller horkarlar eller män som ligger med andra män, inga som är tjuvaktiga eller själviska, inga drinkare, ovettiga och utsugare - ingen sådan får ärva Guds rike.

så undrar jag, varför accepterar vi vissa av dessa synder och inte andra?

Varför är utlevd homosexualitet så mycket viktigare än andra?

Om det räknas som en pågående och medveten synd, varför är då inte att vara omgift och leva med sin nya make/maka en pågående och medveten synd?

När jag ställer frågan om tex. omgifte, så slingrar sig debattörerna. I alla fall uppfattar jag det så när man anklagas för att sätta synder mot varandra för att "släta över synden".

Någon som har tankar om detta?

Till alla er hängivna efterföljare av selektiva bibelverser

Av en händelse (?) skriver Mackan och Charlotte Therese om ungefär samma sak.

På vilket sätt väljer kristna ut enskilda bibelverser och hur använder de dem?

Selektiv bibeläsning, alltså.

Jag var inne på det för ett tag sedan, i inlägget Var ska den syndige finnas med sitt liv (där speciellt kommentarerna är värda att läsa igen).

Det här brevet ska enligt uppgift har skrivits till en radiopratare i USA när frågan om homosexualitet kom upp.

"1. Varje gång jag bränner en oxe som offer vet jag att detta ger en doft som behagar Herren (3:e Moseboken 1:9). Problemet är att grannarna klagar.

2. Jag önskar sälja min dotter som slav (2:a Moseboken 21:7). Med dagens prisnivå, vad anser du vara ett skäligt pris?

3. I 3:e Mosebok 24:44 står det klart och tydligt att jag får äga både manliga och kvinnliga slavar så länge de är köpta från ett grannland. En vän till mig hävdar att detta bara gäller mexikaner och inte kanadensare. Här behöver jag hjälp. Får jag äga kanadensare?

4. Jag har en granne som insisterar på att han ska arbeta på sabbaten. 2:a Moseboken 35:2 är helt på det klara med att han måste dräpas. Är jag moraliskt ansvarig för att göra detta själv?

Läs vidare här. 

Ska man skratta eller gråta? Vet inte. Tänka efter borde man kanske göra i alla fall.

Mackan hamnade i något märklig diskussion om bla. tatueringar med en ännu märkligare pastor Ekstén på Dagens ledarblogg, och svarade på sin blogg (ja, egentligen svarade han övriga läsare som inte fattade ett dugg...).

Jag saxar: 

"Alltså - som första punkt: “Hur ska jag få ihop Guds ord?” - “Läs dessa bibelord som bakgrund, inte förgrund.

När vi talar om homosex, lyfter vi ofta de bibelorden ur sina sammanhang. Både skriftmässigt (där vi ofta fokuserar på just homosex och inte tittar på de övriga synder som står runt omkring i samma text) och dogmatiskt (där vi ofta fokuserar på just homosex och inte tittar på äktenskapets helgd i övrigt).

Det ger ett selektivt läsande där vi (om vi tittar på de textställen som brukar komma upp) fördömer homosex(ualitet?) men inte exempelvis orättfärdighet, ondska, girighet och elakhet, avund, mordlust, stridslystnad, svek och illvilja, skvaller och förtal, hata Gud, bruka våld, att skrävla och skryta, att inte lyda sina föräldrar, att vara trolösa, kärlekslösa och hjärtlösa. (Rom 1:25 ff)."

Jag sliter också mitt hår över dessa bibelverser. Och över sättet att läsa Bibeln. Vad är det som gör att kristna hellre koncentrerar sig på vissa bibelverser (och delar av dem) och inte på andra?

Förkärleken till underlivsteologin gör sig gällande igen.

Men det är klart, jag kanske också ägnar mig åt selektiv bibelläsning. På vilket sätt i så fall? Och vad är jag ute efter?

Det gäller att rannsaka sig själv först.

"Församlingen kan inte välja sina medlemmar"

Frågan om homosexualitet och kyrkomedlemskap debatteras ganska hett i Dagen. Och mer i insändare idag (kolla även i Läs mer-rutan).
Jag konstaterar att jag egentligen inte har så mycket mer att tillägga, det finns mer i mitt tidigare inlägg (och en hel del kommentarer också!).

Jag lämnar hellre över till Mackan och hans tankeväckande inlägg om "Utslängd, utestängd eller utesluten?"
Kan vi välja våra församlingsmedlemmar? Står det verkligen i vår makt?
Kanske. I min lilla grupp likasinnade väljer vi givetvis vem som får vara med.
Men vi kan inte säga vem som är kristen eller inte. Det står helt utanför vår makt eller förmåga.
Och då ifrågasätter jag också om vi verkligen kan välja våra medlemmar.

Visst är det sant det Jesus sade till äktenskapsbryterskan: "Gå och synda inte mera..."
Men jag säger bara men...
Hon levde ett liv som skadade andra (bröt andras äktenskap), jag kan inte se att det är något annat än en synd (något som skiljer någon från Gud).
Men en homosexuell som vill leva i ett troget livslångt förhållande och vill vara med i kyrkans gemenskap, vem skadar han/hon egentligen?

Och jag frågar mig, vilken konsekvens får vår förkärlek för "underlivsteologi" för till exempel "rättviseteologi" eller "miljöteologi"?