Take this soul and make it sing

U2:s utomordentliga Yahweh är en sång med många bottnar. Storslaget om att förbättra världen, men också personligt, om att göra det bästa man kan med sina egna gåvor.
Det är i alla fall så jag tolkar den.

Och det är vad jag kämpar med just nu.
Jag har länge känt att Vår Herre har uppmanat mig att utnyttja mina gåvor. Det är lättare sagt än gjort. Jag har nämligen satsat på den gåvan jag anser är min största; förmågan att skriva.
Men det är inte så lätt att slå sig fram inom den branschen.

Ändå ger jag inte upp. Envishet är antagligen min andra största Gudsgåva. Men det är kanske lite förmätet att skylla på Gud för att man skriver.
Jag kan inte ge upp. Får jag inte skriva blir jag grinig och  allmänt otrevlig. Så enkelt är det.

Nu är jag nära att slutföra mitt andra romanmanus, kallat Djungelblomma, på drygt tre år. Jag har skickat ut manuset till några goda vänner, privat, i skrivarvärlden och i bloggvärlden för att de ska få testläsa.. Läsarna är ganska olika personer, ett medvetet val, men hittills har gensvaret varit ganska unisont; spännande, drivet och svårt att lägga ifrån sig. Och att om manuset inte blir utgivet "är det något fel på förlagen".
Vad mer vill man höra som författare?

Djungelblommor.
Bläck o akryl, Maj 2011

Visst måste jag ändra en del saker; men i huvudsak har jag insett att manuset faktiskt håller när "vanligt folk" läser.
Det är glädjande.

Vad handlar Djungelblomma om?

Mycket kortfattat: En kärlekshistoria, men med en stor dos spänning.
Berättelsen handlar om svenska Nina, en socionom som vill ändra på sitt monotona vardagsliv, både vad det gäller jobbet och omsorgen om sin handikappade pappa, som har slitit ut henne. Hon börjar vidareutbilda sig och reser till en icke namngivet land i Östafrika på fältarbete. Målet att få till en Masteruppsats som ska öppna dörrar för henne; kanske inom biståndsorganisationer, EU eller Unicef.

Där stöter hon på Jack, en mystisk och karismatisk britt som ägnar sig åt sin bananfarm och varierande grader av filantropi. Förälskelsen är ett faktum och hon stannar hos honom på hans bananfarm högt uppe i de afrikanska bergen.

Tror ni att det slutar där? Givetvis inte. Jack är inte riktigt en fridsam filantrop. Hans uppfattning om filantropi skiljer sig i alla fall från Ninas. Hon har precis beslutat sig för att lämna honom när hon gör ett mycket ovanligt fynd i bananplantagen. Hon satsar allt på ett kort för att Jack och hon ska få behålla det hon hittat, något som visar sig bli farligt både för henne och Jack.

Den som vill veta mer om hur jag har jobbat med manuset kan läsa om det här.

Favorit i repris 8 - Helig blodig mark

Ett inlägg skrivet med mycket smärta. Lika aktuellt nu som då.
Jag tycker idag att liknelsen med brodern haltar ganska rejält. Kanske skulle man istället tala om att ha två bröder som hela tiden bråkar och där man inte klarar av att ta ställning för den ene eller andre.
Men jag tror ni förstår hur jag menar ändå.
------------------------------------

Den som har läst min blogg ordentligt vet att jag ogillar när man ser på svåra frågor i svart-vitt.Vare sig det gäller prästvigda kvinnor, samkönade äktenskap, äktenskapet som sådant, abort, krig... Jag har bestämda åsikter om mycket, men jag vill inte se i svart-vitt. Det finns inte alltid svart-vita svar på svåra frågor. I andra frågor är jag kluven, och jag bevakar min rätt att inte ta ställning. Eller rättare sagt; jag bevakar min rätt att tvivla, att tycka att vissa frågor är helt enkelt vansinnigt svåra och svåra att ta ställning till.

Israel-Palestina är ett sådant ämne. Få ämnen väcker så starka känslor i kristna sammanhang (och i andra).

(Oj, upptäcker att jag inte har fått mitt morgonkaffe. Eftersom jag har lovat mig själv att inte skriva några blogginlägg innan jag har fått mitt morgonkaffe så tar jag en paus. Hjärnan behöver få sin drog.)

I vår familj brukar vi läsa Bibeln efter middagen. En klassisk tradition i holländska reformerta hem. Vi läser ur Barnens Bibel, för de minstas skull. I lördags fick läsa om ett stycke från fredagen. Vår dotter hade nämligen missat det, eftersom hon inte hade varit hemma. Det handlade om när Moses får se ut över det land som Gud har lovat sitt folk, stående på berget Nebo. "Där har vi ju varit, så jag vill läsa det igen," sade dottern. Berget Nebo ligger i dagens Jordanien. Av alla bibliska platser som vi har besökt, så är Nebo det som väcker starkast känslor hos mig. En klar dag kan man se halva Israel från Nebo. Döda Havet, Jordandalen, bergen med Jerusalem, Jeriko. Man slås av hur litet landet egentligen är
Genom årens lopp har jag fått allt svårare att läsa Gamla Testamentet och de avsnitt som handlar om hur Israels folk tar det land som Gud har lovat dem i besittning. Ännu svårare blev det under åren i Mellanöstern. Det är helt enkelt enormt svårt att bo över tre år i Syrien, utan att ändra syn på Israel. Det kommer för nära inpå helt enkelt. Syrien är officiellt fortfarande i krig med Israel och någon fred kommer antagligen aldrig till stånd så länge Israel inte lämnar tillbaka Golanhöjderna, ockuperat 1967. Men det kommer troligen aldrig att ske, Golan är för stategiskt och står för en stor del av Israels vattenförsörjning. Vatten viktigare än olja i denna del av Mellanöstern.

Jag har blivit hjälpt av att läsa utifrån perspektivet Guds frälsningsplan. I Guds plan för att frälsa mänskligheten ingick det vi kan läsa i Gamla Testamentet, det som leder fram till Jesus.

Min bibliska syn på Israel består. Jag tror att Gud har lovat israeliterna Israel. Men hur fungerar det löftet nu? Ger det Israel rätt att handla hur de vill?
Naturligtvis inte. Jag har tidigare skrivit om det i insändare i Dagen och Kyrkans Tidning. Det har hänt en del sedan dess, kriget i Libanon förra sommaren och övertagandet av Gaza nu senast. Min syn på Israels handlingar har inte förändrats. Men man har ju känslan av att palestinerna, både Al Fatah och Hamas, har bränt sina kort när de ger sig på varandra.

Men i stort sett står jag för vad jag skrev då.

Jag brukar ibland ta till bilder för att få mig själv att förstå. Bilden, eller liknelsen, som jag använder här, är denna:

Jag har en bror (inte i verkligheten, det här är ju en liknelse) som jag älskar. Han har alltid stöttat mig och hjälpt mig, trots att han har svåra personliga problem. Ett problem är att han är våldsam. Våldsam i sitt äktenskap. När han och frun bråkar så slutar det alltid med att han slår henne. Kvinnomisshandel. Min bror är en kvinnomisshandlare.

Jag tar alltid ställning för min svägerska. Erbjuder sängplats, har till och med varit i rätten och vittnat. Mot min bror. Som jag älskar. Vi är förenade genom blodband och jag älskar honom.

Men Gud, vad jag hatar det han gör!

Denna liknelse haltar, jag vet. Israel har fiender som vill utplåna staten från jordens yta. Israel slåss för överlevnad. Det kan man inte precis säga om brodern i liknelsen.
Men vad jag har så svårt för är Israels totala oförmåga att ge igen med samma mynt. Ni vet, det där gammaltestamentliga öga för öga, (som inte gäller längre, det har Jesus tillintetgjort enligt min mening). Israel har skrivit om det gamla talesättet: Öga för liv, kidnappad soldat för anfall på ett helt land. Byggande av en mur på andras mark, så att de inte kan nå sina olivlundar, eller ta sig till jobbet eller sjukhuset. En skyddsbarriär, jag vet…
Vad jag också har svårt för är vissa kristnas oreserverade stöd för Israel. I sammanhanget glöms den andra sidan bort. Även de kristna araberna ignoreras. De som har varit kristna sedan apostlarnas tid. De trossyskon som vi borde se upp till och som vi kan lära oss så mycket av!

Man påverkas av att bo i det Heliga Landet, eller på gränsen till det, jag antar att Damaskus ligger på gränsen. Man påverkas. Det är helig mark. Ibland fick jag bokstavligen känslan av att jag var tvungen att ta av mig skorna, därför att jag stod på helig mark.
Men det är helig mark med blod på.
Det gör ont. Min Gud, det gör så ont!

Om jag inte var pacifict innan syrientiden, så blev jag det nog där. Utan kärlek och fred kommer vi ingen vart. Vi är alla Abrahams barn.

Hjälp. Jag behöver hjälp att uttrycka detta:

Lay down

Lay down your guns

All your daughters of Zion

All your Abraham sons

I don’t know if I can make it

I’m not easy on my knees, Lord

Here’s my heart and you can break it

I need some release, release, release

We need

Love and peace

Love and peace

-----------


Om nu någon undrar vad det står på pannbandet Bono tar på sig på slutet.
Det står Coexist, där halvmånen står för C, davidstjärnan för X och korset för T.
Kommer från den animerade videon för Yahweh, som finns på samma album som Love and Peace or Else.

Monicas adventskalender 19 dec - Julvideo U2

Vad vore julen utan julsånger som inte har så mycket med julbudskapet att göra.
Vanligtvis tycker jag att de är en pina, men denna är ett undantag:

The right to appear ridiculous is something I hold dear

Funderar på att ge min blogg ett nytt namn.
I alla fall har U2:s  I'll go crazy if I don?t go crazy tonight
blivit min nya livsmelodi, eller något sådant.

Och kan du tänka dig, kära läsare, nu har mitt husband U2 lagt upp en hel konsert på Youtube.
Kan du fatta?

Love you.

Hämtar mig fortfarande från U2

Andra kvällen brukar vara bättre, säger de.

De flesta säger att U2 var bättre i går än i fredags.

Vad vet jag.

Jag vet bara att jag var där. I går alltså.

Våra platser långt borta, under taket, för bara 400 spänn visade sig vara platser med full utsikt över publikhavet och snett framför Klon (scenen alltså). Och de stora skärmarna gjorde att U2 kom riktigt nära.

Men framför alllt; ljudet var perfekt där vi satt. Jag menar stod.

Bäst? Vet inte. Allt.

Men den inte så ofta spelade Stay (Faraway, so close) var super.

Och gamla godingen Ultra Violet var inte dålig den heller. Kolla in hur Bono hänger i mikrofonen.

Foto från Ullevi: Mattias Agnesund

Drömmer mardrömmar....

... om att jag ska bli sjuk eller nåt, och missa U2.

Sonen ligger med huvudvärk och jag blir genast orolig. Något smittsamt?

Tänk om jag blir sjuk och missar U2.

Skulle häromdan plocka en fästing tidigt på morgonen, belägen på ett otillgängligt ställe på maken, och fick ont i ryggen.

Föreställde mig med ryggskott inför U2-konserten på en obekväm Ullevistol högt uppe under taket.

Tänk om jag inte kan gå på U2.

Drömmer att biljetterna är olagliga och att vi inte kommer in.

Jag är lite hyper med andra ord.

Försöker att inte förvänta mig för mycket (vi har dåliga platser, alltså riktigt dåliga. Kan kanske inte se bandet alls...).

Med andra ord:

Har enormt höga förväntningar...

---

Post scriptum:

Har holländske svågern med familj på besök. Igår kväll frågade han om vi någon gång haft en hit som går som följer: Sommartider, hej, hej, sommartider... (svågern sjunger på svenska...)

...och jag sade, det är ju Gyllene Tider, men den låten känner ni väl inte till i Holland?

Jodå, han gjorde det i alla fall. (Övriga holländare i sällskapet inte).

Jag letar genast upp en CD kallad Sommar, eller nåt och sätter på Sommartider.

Stort holländskt leende och allsång i svenska sommarnatten följde.

Jag är i fel land

U2 spelade Bad på Amsterdam Arena i går. Den låt som jag älskade som tonåring.

Och jag är i Sverige.

Hoppas, hoppas, hoppas att de spelar Bad på Ullevi 1 augusti.

Serverköfilosoferande

Jag sitter för närvarande i serverkö.

Jag har befunnit mig i en virtuell sovsäck framför den virtuella biljettluckan ganska länge.

Ska jag vara ärlig tror jag inte att jag har så bra chans. Kanske blir det en konsert till, vem vet.

Amsterdamkonserten missar jag, eftersom vi då redan är i Sverige. Så Ullevi är enda alternativet.

Under tiden sitter jag och funderar på annat.

Holländska media är fulla med nyheten om att ett terrorattentat är avvärjt, på grund av ett anonymt tips. Ett antal holländare  med marockansk bakgrund har blivit arresterade för att ha planerat ett attentat mot ett affärscentrum i närheten av Amsterdam Arena, inklusive IKEA Amsterdam.

Och jag kan inte annat än grubbla över vad det är som får dem att hata så mycket att de vill göra en sådan där sak. För skyll inte på Gud, det går jag inte på. I grund och botten tror jag inte att människan är född hatfylld.

Dessutom har Bitte Hammargren träffat en hög Hamasledare, Khaled Mashaal, som bland annat säger: 

Vi inom Hamas är inte emot judar, vi är emot ockupationen. Vi bekämpar inte Israel för att de är judar. Som palestinier och muslimer tror vi på alla profeter. Vår profet Muhammed skakade hand med judar. Jag har tagit många judiska journalister och framstående judiska personligheter i hand, när de har besökt mig.

Vidare säger han: 

Tror någon att Mitchell kan bli framgångsrik i Mellanöstern utan att tala med Hamas? Hade han lyckats som medlare på Nordirland utan att tala med Sinn Fein och IRA?

Själv tror jag att han har rätt, om man ska hitta en lösning i Mellanöstern måste man nog snegla på Nordirlandkonflikten och hur de gjorde för att lyckas där.

Och det oavsett vad för hemskheter båda sidor har gjort sig skyldiga till.

Och så sitter jag och läser Män som hatar kvinnor.

Det tog ett tag innan jag kom in i berättelsen, har säkert börjat tre gånger. Och efter halva boken har egentligen ingenting rafflande hänt, förutom Salanders hämndaktion mot sin plågoande. Det enda rafflande är att Blomqvist har lyckats få tre olika kvinnor i säng, egentligen utan att anstränga sig. Min reaktion hittills är: Jaha, vad är det som är så speciellt med denna bästsäljare?

Men jag måste erkänna att jag är fast. Det är något med det berättartekniska, eller vad det nu heter, som håller fast en.

Och så var det Torbjörn Tännsjö som tycker att föräldrarna själv ska få bestämma om ett svårt sjukt för tidigt fött barn ska få leva eller inte.

Rent spontant tror jag att det är galet. För tidigt eller inte, nära abortgräns eller inte, för den som ser barnet som just det, ett barn, spelar det ingen roll om det är fullgånget eller inte.

Det är en traumatisk erfarenhet, och man kan inte förvänta sig att föräldrarna tänker klart. Man är oerhört beroende av läkarnas information.

Jag vet, för jag har varit i den situationen. Inte med ett för tidigt fött barn, men med ett svårt sjukt, 2 dagar gammalt, barn. Tänkte klart var det sista man gjorde. Det gällde att överleva nästa timme, mentalt sett. De tankar som for genom hjärnan just då skäms jag nästan för nu. De var helt ologiska. Största tryggheten i just den stunden var den barnläkare som hade ansvaret. Hans sakliga svar på alla frågor betydde allt.

I reflektion till ovanstående måste jag ju erkänna att en U2-biljett inte är hela världen.

Det finns viktigare saker.

Men jag skulle så hemskt gärna vilja se dem i sommar.

------------

Uppdatering.

Efter flera timmars köande konstaterar jag att två gånger Ullevi är slutsålt. Jag har i alla fall fått två platser med begränsad sikt. Alltid något. Hoppas ljudet är bra i alla fall...

Livet är inte helt ruttet.

Jettisoning

Kristen tro ska inte anpassa sig till tidsandan

Evangeliet är inte tidsbundet

Men bara för att evangeliet får nya kläder

betyder det ju inte att den 

som bär kläderna har förändrats

Vi går inte klädda idag 

som vi gjorde på nytestamentlig tid

eller för den del på Martin Luthers

JS Bach förvaltade sin gåva på bästa sätt

för att visa på Gud

Bono, The Edge, Larry och Adam står i samma sits

Frågan handlar mer om hur man ska förvalta

I was born to sing for you 

Anpassa er inte efter denna världen,

utan låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar,

så att ni kan avgöra vad som är Guds vilja: 

det som är gott, behagar honom och är fullkomligt

Rom 12:2

Anpassning hjälper oss inte att avgöra

vad som är gott

Men förnyelsen av tanken

Men innan ni kastar lasten över bord

med hänvisning att den är förgiftad

funderna på om det är klädbytet 

som får er att tro att det är en villolärare 

som står framför er

Glöm inte Paulus i Aeropagen

Han anpassade sig inte efter grekerna

men han använde ett språk

som fick dem att förstå

Han ställde sig inte upp

och ropade: Avgudadyrkare!

Hur hade det gått med samtalet då?

Varför är kristna från olika samfund

så dåliga på att samtala med varandra?

Om man kallar någon villolärare

så är det ju det samma som att man

inte vill samtala med den personen

Att samtala betyder ju inte att man håller med

Men om jag inte kan samtala med min kristne broder

Hur ska jag då kunna samtala med min muslimske granne

eller min arbetskamrat som är ateist?

Om ingen annan än jag har rätt

då kan jag ju inte lära mig något av någon annan

Då kan jag ju lika gärna stänga in mig

på ett enskilt rum

ensam med min Bibel

och förbjuda andra att tala med mig

Evangeliet har alltid bytt kläder

Men inte anpassat sig

Men det är naivt att tro

att vi står opåverkade av tid och rum

Att vi skulle leva i någon slags helig bubbla

Så innan du kastar över bord

nya idéer om nya sätt att klä oss

fundera lite på hur den kristna klädedräkten

har förändrats genom tusen år

Fundera på hur synen på

kvinnor

barn

slaveri

arbete

förvaltning av skapelsen

har förändrats under 2000 år

Fundera på hur kristna under 2000 år

har iklätt sig Kristus

och levt i världen

men inte av den

Och fundera på hur du ska

samtala med ditt kristna syskon

så att dina ord inte blir ett slag i ansiktet

It´s not a hill

it´s a mountain

As we start to climb

Listen for me, I´ll be shouting

Shouting to the darkness

Squeeze out sparks of light

(U2)

-----

Länkarna hänvisar i första hand inte till blogginnehavarnas inlägg, utan till den ton i kommentarerna som ofta låter sig höras.

-----

Jettisoning (eng.)- kasta överbord

Where are you in the Cedars of Lebanon?

Ja, bra fråga.

Var jag är just nu och de närmaste  två-tre dagarna är ganska uppenbart.

Inte anträffbar...

Hörlurar på. Tala inte med mig!

Vi hörs!

Jag räknar ned...

...och det är klart att det är spännande när man har fått vänta i fem år.

Här är en smakprov: Breathe

Något att vara stolt över

Det finns mycket att vara stolt över.
Jag tycker att amerikanerna bör vara stolta idag. Stolta för att de valt förändring. Men det är ingen lätt uppgift som ligger framför Obama.

Det krävs stolthet i kärlekens namn i dagens oroliga värld. Känns hopplöst i Mellanöstern just nu.

Personligen är jag stolt idag.
För 13 år och exakt en timme sedan blev jag mamma för första gången. Ser med stolthet och tacksamhet en självständig, intelligent och positiv tonårig dotter framför mig idag. Vackrast i världen, men det tycker väl alla mammor om sina döttrar.

Ovanstående video med U2s Pride och City of Blinding Lights, från konserten i Washington i går kväll lägger jag på min blogg idag och tillägnar den amerikanska folket och min dotter.

Har växt en del sedan kortet togs. Är numera längre än sin mamma

----

Ps. Hade velat ha med Bruce Springsteen också, men det klippet finns inte på Youtube ännu. Kommer kanske.

Like a Preacher needs Pain

Låt oss börja veckan med en gammal goding.

En gammal goding som aldrig hittar in i "Best of..." samlingarna.

Ändå är det en av låtarna som inspirerat mig mest. Överhuvudtaget.

Och varje gång jag hör den, så undrar jag om jag skulle våga ge mig på att skriva om det jag egentligen vill skriva om; nämligen präster och lekman inom Svenska Kyrkan. 

Jag har minst två projekt i skrivbordslådan. Har inte vågat ta i dem på ett bra tag.

...When the night has no end
And the day yet to begin
As the room spins around
I need your love
I need your love.

Like thunder needs rain
Like a preacher needs pain
Like tongues of flame
Like a sweet stain
Need your love
I need your love.

Like a needle needs a vein
Like someone to blame
Like a thought unchained
Like a runaway train
Need your love,
I need your love.
Need your love
I need your love.

Like faith needs a doubt
Like a freeway out
Need your love.

Like powder needs a spark
Like lies need the dark
I need your love.

"Every artist is a cannibal..."

"Every artist is a cannibal,
every poet is a thief;
All kill their inspiration
and sing about the grief. "

Äsch, alla stjäl vi något någon gång. Författare kallar det inspiration och förmodlingen musiker också. Någon gång måste väl en nyskriven låt likna en gammal. Någon gång måste väl en ny roman ha något av någon gammal. Kanske ganska ofta.

Min svaghet för spänning i berättelser har fått mig att överväga att hoppa på den sk. deckarkursen i Sevilla. Alternativet var att få enbart författarcoaching och sedan sitta och skriva mycket själv. Det var också lockande, men efter att ha konsulterat höger och vänster, och efter att ha fått information om att "deckarkursen" är mycket bredare, den handlar om att skriva spännande i allmänhet, så lutar det åt den.

Jag läser hemskt gärna deckare, för spänningens skull, men det är sällan som jag hittar "typiska" deckare som kittlar sinnet ordentligt.
Med typisk deckare menar jag romaner som har ungefär följande utveckling:
Någon mördas av en okänd-polis kopplas in (ibland en privatdeckare, speciellt i amerikanska deckare)-riskerar liv och lem för att lösa fallet-hittar oftast en person av motsatta könet att romantiskt involvera sig med-löser fallet (alltid under dramatiska former).

Michael Connellys deckare om den egensinnige LA-polisen Harry Bosch, har alltid kittlat mitt sinne, varför vet jag inte riktigt, hans böcker följer nämligen ganska slaviskt ovanstående mönster. I en senare roman, den om den cyniske försvarsadokaten i "I Lagens Limo", följer lite andra mönster, och är även den kittlande.

En annan amerikan, George Pelecanos, har lämnat deckarmönstret i flera böcker. Min favorit "Drama City", handlar inte alls om något mord, men är ändå spännande. Den boken har förresten inspirerat mig att börja med det skrivprojekt som fått mig att vinna kursen i Sevilla.

Andra exempel: Hemma i Sverige säljer Camilla Läckberg mycket böcker. Hon är hopplöst fast i deckarmönstret. Ingen av hennes böcker har riktigt kittlat mitt sinne, men jag läser ändå, hon är ju för sjutton en av de få kända författare som mitt kära Bohuslän lyckats uppbringa. Nej, Bohuslän är varken ett Värmland eller Småland, fullt av författare...

Åsa Larsson har väl lyckats rucka på reglerna lite, jag tycker fortfarande att hennes debutroman var den bästa.

Håkans Nessers Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö, är ett undantag som inspirerar mig. Och han vågar skriva kort. Jag såg filmen först och var osäker på om jag skulle kalla den spännande. Boken är bättre, spänningsmomenten är viktiga i romanen, men inte dominerande.

För att hoppa utomlands igen: Engelska Susan Howatch har jag skrivit om förut. Hennes senaste två romaner: The Highflyer och The Heartbreaker, är lysande psykologiska spänningsromaner, thrillers i sin rätta bemärkelse. Dessutom lyckas hon väva i lite trosfrågor och kyrka i det hela. Jag njuter. Jag försöker att inte stjäla från henne, men det är svårt, hon är min stora förebild.

Jag ska läsa The Highflyer igen, för att studera hur den är skriven, och för att den är skriven av en kvinna (har lovat att läsa böcker endast av kvinnor ett tag... Och då inte bara andlig litteratur).

-------------

Every artist is a cannibal...
En av världens bästa intros har denna låt. Just i denna video kommer introt ca 25 sek in. Hög volym är ett måste. (Dessutom tror jag att det talas holländska i början, Oh babytje, låter det som...)

Blodig Helig Mark och Love and Peace or Else

Den som har läst min blogg ordentligt vet att jag ogillar när man ser på svåra frågor i svart-vitt.Vare sig det gäller prästvigda kvinnor, samkönade äktenskap, äktenskapet som sådant, abort, krig... Jag har bestämda åsikter om mycket, men jag vill inte se i svart-vitt. Det finns inte alltid svart-vita svar på svåra frågor. I andra frågor är jag kluven, och jag bevakar min rätt att inte ta ställning. Eller rättare sagt; jag bevakar min rätt att tvivla, att tycka att vissa frågor är helt enkelt vansinnigt svåra och svåra att ta ställning till.

Israel-Palestina är ett sådant ämne. Få ämnen väcker så starka känslor i kristna sammanhang (och i andra).

(Oj, upptäcker att jag inte har fått mitt morgonkaffe. Eftersom jag har lovat mig själv att inte skriva några blogginlägg innan jag har fått mitt morgonkaffe så tar jag en paus. Hjärnan behöver få sin drog.)

I vår familj brukar vi läsa Bibeln efter middagen. En klassisk tradition i holländska reformerta hem. Vi läser ur Barnens Bibel, för de minstas skull. I lördags fick läsa om ett stycke från fredagen. Vår dotter hade nämligen missat det, eftersom hon inte hade varit hemma. Det handlade om när Moses får se ut över det land som Gud har lovat sitt folk, stående på berget Nebo. "Där har vi ju varit, så jag vill läsa det igen," sade dottern. Berget Nebo ligger i dagens Jordanien. Av alla bibliska platser som vi har besökt, så är Nebo det som väcker starkast känslor hos mig. En klar dag kan man se halva Israel från Nebo. Döda Havet, Jordandalen, bergen med Jerusalem, Jeriko. Man slås av hur litet landet egentligen är
Genom årens lopp har jag fått allt svårare att läsa Gamla Testamentet och de avsnitt som handlar om hur Israels folk tar det land som Gud har lovat dem i besittning. Ännu svårare blev det under åren i Mellanöstern. Det är helt enkelt enormt svårt att bo över tre år i Syrien, utan att ändra syn på Israel. Det kommer för nära inpå helt enkelt. Syrien är officiellt fortfarande i krig med Israel och någon fred kommer antagligen aldrig till stånd så länge Israel inte lämnar tillbaka Golanhöjderna, ockuperat 1967. Men det kommer troligen aldrig att ske, Golan är för stategiskt och står för en stor del av Israels vattenförsörjning. Vatten viktigare än olja i denna del av Mellanöstern.

Jag har blivit hjälpt av att läsa utifrån perspektivet Guds frälsningsplan. I Guds plan för att frälsa mänskligheten ingick det vi kan läsa i Gamla Testamentet, det som leder fram till Jesus.

Min bibliska syn på Israel består. Jag tror att Gud har lovat israeliterna Israel. Men hur fungerar det löftet nu? Ger det Israel rätt att handla hur de vill?
Naturligtvis inte. Jag har tidigare skrivit om det i insändare i Dagen och Kyrkans Tidning. Det har hänt en del sedan dess, kriget i Libanon förra sommaren och övertagandet av Gaza nu senast. Min syn på Israels handlingar har inte förändrats. Men man har ju känslan av att palestinerna, både Al Fatah och Hamas, har bränt sina kort när de ger sig på varandra.

Men i stort sett står jag för vad jag skrev då.

Jag brukar ibland ta till bilder för att få mig själv att förstå. Bilden, eller liknelsen, som jag använder här, är denna:
Jag har en bror (inte i verkligheten, det här är ju en liknelse) som jag älskar. Han har alltid stöttat mig och hjälpt mig, trots att han har svåra personliga problem. Ett problem är att han är våldsam. Våldsam i sitt äktenskap. När han och frun bråkar så slutar det alltid med att han slår henne. Kvinnomisshandel. Min bror är en kvinnomisshandlare.
Jag tar alltid ställning för min svägerska. Erbjuder sängplats, har till och med varit i rätten och vittnat. Mot min bror. Som jag älskar. Vi är förenade genom blodband och jag älskar honom.
Men Gud, vad jag hatar det han gör!

Denna liknelse haltar, jag vet. Israel har fiender som vill utplåna staten från jordens yta. Israel slåss för överlevnad. Det kan man inte precis säga om brodern i liknelsen.
Men vad jag har så svårt för är Israels totala oförmåga att ge igen med samma mynt. Ni vet, det där gammaltestamentliga öga för öga, (som inte gäller längre, det har Jesus tillintetgjort enligt min mening). Israel har skrivit om det gamla talesättet: Öga för liv, kidnappad soldat för anfall på ett helt land. Byggande av en mur på andras mark, så att de inte kan nå sina olivlundar, eller ta sig till jobbet eller sjukhuset. En skyddsbarriär, jag vet…
Vad jag också har svårt för är vissa kristnas oreserverade stöd för Israel. I sammanhanget glöms den andra sidan bort. Även de kristna araberna ignoreras. De som har varit kristna sedan apostlarnas tid. De trossyskon som vi borde se upp till och som vi kan lära oss så mycket av!

Man påverkas av att bo i det Heliga Landet, eller på gränsen till det, jag antar att Damaskus ligger på gränsen. Man påverkas. Det är helig mark. Ibland fick jag bokstavligen känslan av att jag var tvungen att ta av mig skorna, därför att jag stod på helig mark.
Men det är helig mark med blod på.
Det gör ont. Min Gud, det gör så ont!

Om jag inte var pacifict innan syrientiden, så blev jag det nog där. Utan kärlek och fred kommer vi ingen vart. Vi är alla Abrahams barn.

Hjälp. Jag behöver hjälp att uttrycka detta:

Lay down

Lay down your guns

All your daughters of Zion

All your Abraham sons

I don’t know if I can make it

I’m not easy on my knees, Lord

Here’s my heart and you can break it

I need some release, release, release

We need

Love and peace

Love and peace

-----------

Uppdatering:
Hittade länk till Dagens Urbloggat 3 juli.
-------------
Uppdatering II:

Om nu någon undrar vad det står på pannbandet Bono tar på sig på slutet.
Det står Coexist, där halvmånen står för C, davidstjärnan för X och korset för T.
Kommer från den animerade videon för Yahweh, som finns på samma album som Love and Peace or Else.

"I går var jag tjugo, idag är jag halvvägs..."

...eller vad var det han sjöng, Uno Svenningsson?
Men eftersom jag vet att han inte är så mycket äldre än jag, så undrar jag;
halvvägs?
Jag hade inte tänkt att gå och lägga mig för att dö när jag är åttio. Jag hade tänkt att jag skulle leva till jag blir nittiosex och med förståndet i behåll (givetvis). Då jag sitta med släkten och ungarna ska säga; - Gammelfarmor (eller mormor), berätta igen när de brände ned norska ambassaden när ni bodde alldeles intill! Eller; -Berätta igen när vi åkte runt i bilar som gick på bensin!
Eller något sådant.
Halvvägs?
Vart tog åren vägen?
Jag kommer ju ihåg när min pappa fyllde fyrtio (ett av mina första minnen).
Nu är min yngste lika gammal som jag var då.
Hoppas jag får frukost på sängen...

Och det firar vi med en riktigt, riktigt bra U2 låt, VAD ANNARS?!


"Love, lift me out of these blues
Won't you tell me something true
I believe in you

A mole, living in a hole
Digging up my soul
Going down, excavation
I and I in the sky
You make me feel like I can fly
So high, elevation." U2

God Part II - I believe in love

Jag lyckades!

En av U2s mer okända låtar, från super-albumet Rattle&Hum.

Och Birger, den här låten är speciellt för dig;

"Don't believe in Death Row
Skid row or the gangs.
Don't believe in the Uzi
It just went off in my hands.
I, I believe in love." U2

"Well my heart is where it's always been"

...My head is somewhere in between"

Tack till Madicken igen som håller reda på mig...

Och ett stort grattis till Bono, givetvis. En äkta damaskusros till honom.
Fyller år tre (3) dagar före mig, men han är något äldre.

Firar med Even Better than the Real Thing en av U2s absolut bästa låtar, och deras mest erotiska, speciellt den där Take me Higher-delen.
Jag ryser från hårfästet ända ned i tårna...

"We're free to fly the crimson sky
The sun won't melt our wings tonight.
Oh now, oh yeah, here she comes
Take me higher, take me higher
You take me higher, you take me higher.
You're the real thing
Yeah, you're the real thing.
You're the real thing
Even better than the real thing." U2

PS. Om nu någon kunde tala om hur man får in själva YouTube videon i sitt blogginlägg??

-------------------------------

Tack Madicken, här kommer den...

1,7 miljoner för The Edges gitarr

U2 har sålt sina instrument till förmån för Katrina offren.
(Tipstack till Madicken, my partner in crime, i alla fall när det gäller att digga U2).
Saxat ur Expressen:

"The Edges gitarr blev dyrare än Bonos. 1,7 miljoner gick U2-medlemmens favoritinstrument lös på.
The Edge har använt sin benvita Gibson Les Paul på varje U2-turné sedan 1985. Nu har han sålt sitt favoritinstrument på auktion. Priset för guran: 240 000 dollar, motsvarande ungefär 1,7 miljoner kronor.
Därmed slog gitarristen kollegan, U2-sångaren Bono. En av hans signerade gitarrer kostade ”bara” 180 000 dollar, eller 1,2 miljoner kronor.Pengarna går till offer för orkanen Katrina, rapporterar BBC:s nätupplaga."

Det hade varit en stor skandal om Bonos gitarr hade inbringat mer än Edge´s. Bono kan ju inte alls spela gitarr. Tur att han kan sjunga, men rösten kan man ju inte sälja.

Stor skandal är däremot att världens största rockband måste agera där världens rikaste nation har misslyckats, att hjälpa offren för orkanen Katrina.
Jodu, Mr George W Bush, jag antar att "you still haven´t found what you´re looking for..."

Intolerant humanist...

Jag ska gräva ned stridsyxan, jag lovar.

Jag vill bara citera Per Gudmundsson, ateist och en ganska klok sådan.

Han säger, angående att det var en medlem i Humanisterna som bad Scandic ta bort Biblarna yr hotellrummet:
"Känner man sig kränkt av att andra får möjlighet att utöva sin religion är man inte humanist.
Då är man intolerant."


"I don’t know if I can take it
I’m not easy on my knees
Here’s my heart you can break it
I need some release, release, release

We need
Love and peace
Love and peace" U2